I lördagens DN (7/1) var det i Stockholmsdelen ett stort reportage om Rinkebyskolan och att 50 elever hade valt att under jullovet spendera 8 dagar för extrastudier. Mycket bra!
När man hör ordet Rinkeby tänker människor mest på problem och elände, segregation, gäng, kriminalitet. Men mitt i detta finns det många vittnesmål om att de som bor i Rinkeby älskar sin stadsdel och att skolan håller hög status hos eleverna. Jag känner igen detta från min egen tid i Jordbro, ryktet är starkt negativt, men eleverna både älskade sin Jordbromalmsskolan och Jordbro.
Vad är det då som Rinkebyskolan gör så bra? Jo, man har erbjudit eleverna att förbättra sina betyg genom att intensivstudera t.ex. matematik. Och jag känner till att Stavros Luca och hans son har jobbat en del kring detta med studier på helgerna, även om Stavros kanske inte är inblandad i detta. Och det ger resultat, enligt rektor Börje Ehrstrand som menar att 89% är godkända i svenska och 100% gick vidare till någon form av gymnasium. Inte illa när det gäller svenskbetygen, eftersom uppskattningsvis samtliga elever har en annan kulturell bakgrund än svensk.
Men vad har man då gjort? Jo, Ehrstrand menar att när han började på Rinkebyskolan 1989 var skolbiblioteket förfallet. Han blåste ut tre klassrum, gjorde om dem till bibliotek och anställde en bibliotekarie. Boksatsningen gav resultat, idag läser eleverna i snitt 20 böcker per elev och år. Ehrstrand säger: ”Boksatsningen är räddningen. Det ger eleverna förmågan att klä sina tankar och känslor i ord. Den som kan prata och argumentera mår alltid mycket bättre än den som inte kan sätta ord på vad han eller hon känner. Det är också grunden till att lära sig matematik Läsningen är ett medel i målet att höja betygen i alla ämnen.”
Men vänta nu ett tag, stämmer verkligen siffrorna? Har man förbättrat sig så mycket som rektor Ehrstrand påstår? Jag går in på Skolverkets statistiksida Siris och kollar upp resultaten för Rinkebyskolan. Här är samtliga betyg per ämne för 2011 och här är slutbetygen för 2011 och här är slutbetygen för 2010 och här är statistik Rinkebyskolan som jag gjort.
Och det stämmer inte! Betygen har inte förbättrats och att 89% av eleverna är godkända i svenska stämmer inte och att 100% går någon form av gymnasieutbildning innebär att 59,1% får gå någon form av IV- eller PRIV-program – för till nationellt program är de inte behöriga. Titta efter själva och dra era egna slutsatser om Rinkebyskolans resultat.
Ja, man kan hålla på och vända och vrida på statistik, men det går inte att dribbla bort dessa hårdfakta från Skolverket. Och det är verkligen bra av Börje Ehrstrand att satsa på läsning och helgskola. Och verkligen, all respekt åt Stavros Luca och Amir Zarifi (läraren i reportaget), för jag är övertygad om att de gör ett bra jobb. Du som läsare kan tycka att jag raljerar, men det är inte meningen. Jag vill prata i klartext och jag vill inte att man påstår saker som inte stämmer, siffrorna talar sitt tydliga språk. Sen kan givetvis eleverna (och personalen) vara stolta över Rinkebyskolan trots att alla elever inte når hela vägen fram.
Men Nobelpristagarna kommer ju till Rinkebyskolan tänker nog en del. Ja det är en fantastisk tradition som Ehrstrand har fixat till, men vilka elever får Nobelpristagarna möta? Är det killarna i fotbollsprofilen? Skulle inte tro det, eleverna i Scienceprofilen ställer så gärna upp. Och det är här jag reagerar och har reagerat förr, Börje Ehrstrand är en mästare på att lyfta fram sådant som bra och det som är dåligt soppar han under mattan. Jag känner igen mönstret sedan tidigare.
Men varför reagerar jag på detta? Självklart handlar det åter igen om att alla elevers rätt att nå fullständiga betyg. Börje Ehrstrand har ju jobbat sedan 1989 som rektor för Rinkebyskolan och han har ju tydligt identifierat läsning och hårt arbete som studieframgångar – så varför blir det inte bättre? Är det ok att Volvo producerar bilar där hälften är defekta, det vill säga går inte igenom bilbesiktningen/kommer inte in på gymnasiet. Jag tycker inte det!
Och vad ligger i botten på detta förhållningssätt? Att det mest handlar om omvårdnad för fotbollskillarna? Att de studiebegåvade ska få plugga och grabbarna får spela boll och räkna lite? Hur många böcker har fotbollsgrabbarna läst per elev och år? Tror man att alla kan lära sig eller är det något annat sätt att se på elever/människor?
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Tillägg: Synd att så många blir hindrade av inkompetenta rektorer (bloggkommentar jag fick sedan tidigare).
Johan Kants blogg 
Bra skrivet, och tack för kommentaren i min blogg!
Jag tycker rent utsagt att det är förjävligt att man kan gå ut med rent felaktig information på förstasidan i en rikstäckande tidning, och som jag påtalade; ren propaganda.
Har man som jag bott utomlands en massa år blir propagandan rent uppenbar.
Själv har jag inte varit lärare, men hållit massor med föredrag och utbildningar.
Så jag tycker gott du kunde ha länkat till din blogg, och vidare påtalat de direkta felaktigheterna till artikelförfattaren. Men å andra sidan har jag en misstanke om varför du vill hålla en lägre profil.
/ Ulmerkotten (Staufen var staden jag bodde i en massa år, därav ”Staufener”)
Hej Mikael,
Tack för den positiva återkopplingen. Nej, jag vill inte hålla låg profil, det är inte mitt primära mål, snarare tvärt om. Jag tar upp frågor som det inte pratas om eller aspekter på en fråga som det inte pratas om. Det brukar ge ett jävla drag emellanåt, folk blir arga, trampade på tårna, provocerade och tycker att jag är en idiot. Men jag gör det inte för att djävlas med folk, inte heller för att vara bror duktig som en del tror, utan jag gör det för att förhoppningsvis få en bättre skola för våra barn. För vem tjänar på att gå i samma hjulspår som alltid, inte förhålla sig kritisk eller låta sig styras ideologiskt? Ingen, förutom de som krampaktigt håller sig kvar vid makten.
Tack själv! Jag har bloggat några år nu, och det börjar bli farligt. Ämnet (skola, utbildning o.s.v.) är ju ganska harmlöst, och därför tror jag du klarar dig så länge du håller dig till det. Men problemet är att det finns krafter och direktiv ovanifrån som försöker tysta åsikter och kommentarer man inte vill se. Man går därvidlag på en balansgång mellan lagen och yttrande-tryckfriheten, och enligt min åsikt har man passerat gränsen.
Hela problematiken har mycket stora konsekvenser för hela det politiska systemet eftersom man bara accepterar åsikter och kommentarer som är passande. Artikeln i DN är ett typexempel på den ”information”, ”fakta” eller ”utbildning” man tillhandahåller, vilket egentligen är ren propaganda och som man publicerar, dessutom med direkta lögner som du påpekar.
Länken till min blogg raderades i DN, och hela min blogg är bannad av SvD, oavsett vad jag skriver om. Jag har under åren fått hundratals kommentarer raderade som varken stridit mot lagen eller kommenteringsreglerna.
Jag är inte rasist, nazist eller extremist eller vad du vill som är olagligt, men detta börjar bli mycket allvarligt för det demokratiska systemet.
Mikael,
Håller med dig att bloggandet är en väldigt svår form av kommunikation. Dels finns det en massa människor som inte vågar stå för sina åsikter, dels finns det en otrevlig ton i vissas sätt att argumentera – då menar jag inte att man inte kan vara hård och säga obehagliga saker utan just oförskämd. Dels finns det en massa tyckare som varken har argument eller kunskap eller erfarenhet. Det är nog som du säger, att skolfrågor ändå är ganska harmlösa om man jämför med andra frågor, typ invandring och rasism.
Tråkigt att du blivit bortsållad, klart att DN och SvD själva bestämmer över sina egna sidor, men det är som du skriver ett demokratiskt underskott. Jag upplever att det är så även i papperstidningsvärlden, alla får inte komma till tals – inte ens en biträdande rektor som har jobbat inom skolan i 11 år.
Problemet är att man som jag skrev ger läsarna bilden av öppna forum och yttrandefrihet. Så är inte fallet, man raderar alla åsikter som inte passar när det gäller kommentarer, även om de inte på något sätt strider mot stipulerade regler eller lagen. Det är givetvis deras rättighet när det gäller kommentarer, som de är ansvariga för, även om det är fult. De som gör kommentarer och som håller sig till reglerna tror att deras åsikter ska visas, men så är inte fallet, de censureras.
I ärlighetens namn borde tidningarna antingen tala om exakt vilka regler som gäller, eller ge anledningar till varför ett specifikt inlägg raderats.
Men när det gäller bloggar har tidningen inget som helst ansvar och den som skriver bloggen har det fulla ansvaret. Alltså har tidningen ingen som helst anledning eller ansvar, men man raderar länkningarna bara för att läsarna inte ska få del av informationen.
Det är faktisk ren censur.
Tidningarna anlitar ett företag i Varberg som heter Interaktiv Säkerhet AB, som täljer guld med fällkniv, och jobbar enligt instruktioner från sina kunder (tidningarna). Dessa instruktioner är givetvis hemliga, och finns säkert inte ens om du frågar tidningarna eller Interaktiv Säkerhet AB.
Så vad är skillnaden mot DDR? Tja, där visste medborgarna vad som gällde och man blev bestraffad. Här tror medborgarna att det är öppna och fria debatter, och att alla åsikter får ventileras, vilket heter yttrande och tryckfrihet. Så är inte fallet. Jag har massor med exempel, och det spelar ingen roll om jag länkar till min blogg i debatten om ”färgen på koskit” – länken blir raderad om det är SvD. Bloggen är svartlistad.
Mikael,
Mycket trist läsning måste jag säga, yttrandefriheten borde dessa tidningar värna om.