h1

Neurologiska diagnoser – fel på systemet eller fel på individen?

22 januari 2012

Härom veckan kom Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) med en stor rapport om psykiatrisk diagnos och behandling. Och det var verkligen intressant läsning.

Det som jag har hävdat i tidigare blogginlägg känner jag att jag får stöd för. Detta går att läsa i rapporten: ”För sju av instrumenten fanns inga studier som uppfyllde inklusions- och/eller kvalitetskrierierna. Det går alltså inte att bedöma träffsäkerheten för något av de femton instrumenten (10-15). Vi har inte hittat någon studie från Norden” (sidan 21).

”Diagnostiken av ADHD är i första hand en klinisk diagnostik som bygger på information från patient och anhöriga. Det finns inga biologiska eller andra metoder för att säkerställa diagnosen. De diagnostiska instrumenten som används ska därför ses som stöd vid den kliniska diagnostiken. Med tanke på den stora variationen i den diagnostiska processen som förekommer vid olika kliniker i landet finns det anledning att se över omfattningen av denna”(sidan 21).

”Diagnostiken av AST (autism, Aspergers syndrom och atypisk autism) är en klinisk diagnostik som bygger på information från patient och anhöriga/närstående och som kräver ett multiprofessionellt team. Det finns inga objektiva biologiska eller andra test som kan styrka diagnosen. Även vad gäller diagnostiken av AST finns alltså behov av ytterligare studier för att klarlägga värdet av de diagnostiska instrument som används” (sidan 22).

”Patientgruppen som berörs i den här utvärderingen är stor och viktig. Sammanfattningsvis kan sägas att detta område är behäftat med stora kunskapsluckor, med undantag för effekter och biverkningar av läkemedelsbehandling på kort sikt” (sidan 28f).

”En stor mängd behandlingsmetoder för ADHD och AST används idag. När det inte finns något botemedel och få eller inga behandlingsmetoder med en evidensbaserad positiv effekt  på kärnsymtomen, kan det resultera i att en mängd olika behandlingsmetoder används. Vi har utvärderat 25 olika behandlingsmetoder för AST. Frånvaron av studier för de flesta behandlingsmetoderna liksom mängden av behandlingsmetoder som används talar starkt för behovet av metodologiskt goda studier inom området” (sidan 29).

Nathan Shachar skriver i Dagens Nyheter den 9/1-12 om det ökande antal diagnoser. Shachar avslutar sin krönika så här: ”När detta är över kommer våra efterkommande att undra, med samma harm som vi frågar oss om häxbränning och tvångssterilisering: Hur kunde de?”

Jag tycker Shachar har en poäng i det han skriver – för vad ska man tro om 100 år när man ser tillbaka? Och när jag läst SBU:s rapport tänker jag på homosexualitet. För hur var det med de homosexuella? Jo, homosexualitet legaliserades 1944, men istället kom homosexuella att betraktas som en mentalsjukdom. Den medicinska klassificeringen av homosexualitet, som en form av psykisk störning, kvarstod fram till 1979, då Socialstyrelsen tog bort homosexualitet ur registret över diagnoser i Sverige.

OK, kanske lite magstarkt att prata om häxbränning, tvångssterilisering och föreskriva homosexualitet som en mental sjukdom och jämföra detta med ADHD och AST. Men hur ska man tänka när en statlig rapport så tydligt pekar på bristande vetenskaplig grund, saknaden av evidens, trubbiga verktyg och så vidare? När jag själv dessutom varit skeptisk till hur diagnosticeringen av barn och ungdomar går till.

Men åter igen: Dags att hålla isär beskrivning och förklaring, inte låta beskrivningen bli en förklaring, se tidigare blogginlägg. Och åter igen: Vilken sociokulturell bakgrund har de barn som uppvisar symptom som finns enligt kriterierna en utredning? Är kartläggningen gjord i hemmet och kring hemförhållandena? Vilken språklig utveckling har eleven nått och har man tagit hänsyn till dessa språkliga kriterier? Alltså det som Per Linell skriver i sin bok Människans språk, se tidigare blogginlägg:

  • Varseblivning av olika ting i omvärlden
  • Förståelse och tolkning av omvärlden
  • Igenkänning och minnen av ting och episoder
  • Koncentration och uppmärksamhet
  • Problemlösning och organisation av tänkande
  • Bearbetning av emotionella problem
  • Organisation och styrning av handlingar
  • Samarbete med andra och påverkan av andra
  • Utvecklande av social identitet, självförtroende och social gemenskap

Jag har fått många kloka kommentarer på mina blogginlägg. Diagnos eller inte, vi har de barn vi har och dessa barn måste vi ta hand om i skolan och få att växa. Vi måste se till att alla barn i svensk skola trivs, får utmaningar och lär sig de kunskaper som de har rätt att lära sig. Vi har ju sedan Lpo 94 en kunskapsrätt som gäller alla elever. Jag är tveksam till att symtomdiagnosen bidrar att vi:

  • tror på detta barns möjligheter att utvecklas
  • förstår detta barn bättre
  • blir bättre på bidra till detta barn lär sig det de behöver och har rätt till
  • får med barnet in i klassens gemenskap
 Jag är rädd för att symtom diagnosen i realiteten leder till motsatsen. För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Advertisements

12 kommentarer

  1. Sanningen är väl den att ingen vet. Och jag är inte säker på att skolan som sådan kan kompensera för alla ”brister” i hemmet och i samhället i övrigt. Läs gärna Mats Myrbergs konsensusrapport, om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet att problemområdet inte är så enkelt. Och det är bara ett av alla områden…
    Jag tror för min del att de barn som hade alla de här problemen som vi idag ser aldrig kom till gymnasieskolan. De gick – på min tid – folkskolan och inget mer, och sedan ut i jobb. Barnen med den typ av problem blev inte så synliga Eventuellt var också lågstadie-lärarna bättre på läs- och skrivinlärning (Skolinspektionens rapport säger det: lågstadielärarna var läs- och skrivexperter och sådana har inte utbildats sedan 80-talet, och den generationen går snart i pension). I så fall bör lågstadielärarnas utbildning förbättras. Högskoleverket menar att samtliga lärare, inte bara svensklärare, ska vara inlästa på området läs- och skrivsvårigheter/dyslexi – Högskoleverkets uppföljande utvärdering av lärarutbildningen Rapport 2008:R. Ja – vad säger man? Kan det vara så att det som är allas ansvar tenderar att bli ingens?//Stella, gymnasielärare


    • Stella,
      Problemet med Myrbergs rapport är att den väger över till den delen som delar upp läsningen i olika delar, t.ex att man separerar avkodning och förståelse. Man gör inte upp med metodik som inte fungerar, eller metodik som leder fel. Istället lägger man lock på och tittar i konsensus. Detta leder inte till utveckling. Tyvärr!


  2. Huvudet på Spiken, TACK!
    Kan bidra å hjälpa många…att kämpa för sin existens å sin rätt till stärkande stimulerande kunskap…i dessa tider av jakt på diagnoser, då många andra viktiga aspekter bör belysas å ses ifrån.


    • Tack själv Malin!


  3. Johan.

    ”Jag är rädd för att symtom diagnosen i realiteten leder till motsatsen.”

    Håller med om detta och det verkar som om att den oberoende forskning som finns inom området också håller med i stora drag i alla fall om detta. Hattie är ett exempel som klart visat på de positiva effekterna av att inte sätta en stämpel (diagnos) på elever.

    Fredrik


    • Kanon Fredrik!


  4. Att psykvården jobbar med diagnoser är nog en självklarhet, men sedan är det förstås mer komplicerat när skolan kommer in i denna verksamhet, det är lätt och vara kategorisk åt något av hållen. Jag tror nog ändå det är positivt att man inom skolan får en större förståelse för olika individers olikheter och svårigheter. En person med asperger får en svårare skolgång och vuxenliv trots att personen kanske har vissa mycket goda förmågor.


  5. Tja. Se det så här.. Att en diagnos kan användas som ett verktyg. Inte för skolans skull, inte samhällets skull.. utan för individens skull. Jag blev utredd på eget intiativ eftersom jag anser att det är ett sätt att kunna få en bättre förståelse för sig själv. Jag är medveten om att en diagnos inte talar livets stora gåta men det är tyvärr skillnaden i hjälpen som man får..

    Det är lite skillnad på att ha ADHD/DCD och tourettes syndrom än att ha autismliknande tillstånd till exempel. jag är idag masterstudent på universitetet och jag klarar det mycket tack vare att jag har medicin, rutiner (skitord, jag hatar det ordet för det innebär att jag måste sitta still. blärk.) och framförallt en öppen kommunikation med mina lärare. Jag begär inte att mina lärare skall tycka synd om mig och jag vet att alla elever är i behov av hjälp mer eller mindre.. Men tyvärr så behövs det ett namn för en lärare skall förstå (och om den inte gör det så går jag en annan väg.. Svårare än så är det inte).

    Om jag helt plötsligt skriker hönshjärna (jag skrek det till en professor som jag tyckte pratade för mycket. Det bara blev så.), låter som en fiskmås eller brummar som ett flygplan som är på väg att starta… Hur skall lärare då få möjlighet att hjälpa barnet om denne inte har kunskapen eller ett namn att gå efter? Hur hade du reagerat? Hade du blivit arg? Saker som jag säger och gör.. Det bara kommer och det är inte vad jag är (har du försökt att skjuta upp en nysning någon gång?). Hur skulle en lärare reagera om inte med ilska?

    Om du hör någon som skriker eh oh med barnslig röst någon gång.. Tja.. Då vet du att det är jag. 😛


  6. ps. är du nyfiken på hur min utredning gått till. så ber jag dig vänligen att kontakta mig via mail och inte kommentera här.


  7. […] ingen egentlig vetenskaplig grund till ADHD-begreppet. Läs SBU:s rapportoch läs mitt tidigare blogginlägg. Den frågan jag ställer mig är hur man kan veta att ADHD existerar som neurologiskt handikapp om […]


  8. […] metoder som många utredningar görs. Läs rapporten Psykiatri_slutredovisning, eller mitt blogginlägg om […]


  9. […] Läs gärna tidigare inlägg i denna debatt som jag skrivit om omognad eller adhd, eller biologiska defekter, eller diagnoser – vad är egentligen förklaringen, eller fel på system eller på individ. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s