h1

Det sociala arvet

12 februari 2012

En del människor undrar hur jag hinner med allt. Jobb, familj, lämna/hämta, skjutsa, kontaktbarn, handla, laga mat, städa, föräldraförening i tre klasser, föreningsaktiv, skriva böcker, blogga och dessutom vara engagerad. Det finns ett enkelt svar: Jag ser inte på TV. Eller åtminstone väldigt lite TV. Jag har heller inga hobbies, spelar inte dataspel eller andra elektroniska spel, t.ex. Wordfued. Dessutom sover jag 6 timmar per natt. Alltså jag prioriterar min tid och är effektiv.

Men varför? Chilla Johan chilla! Ta det lugnt, skit i att blogga, sluta gå på alla möten, du behöver inte vara med över allt. Sant och jag försöker också prioritera vad jag ska göra, vad som är viktigt. Tackar nej och struntar i en hel del faktiskt.

Igår såg jag en fantastisk serie på SvT-play som påminde mig om varför jag jobbar som biträdande rektor. Jag fick en riktig kognitiv käftsmäll och drogs tillbaka till min egen uppväxt på 70-talet i Kärrtorp. Jag såg Danne & Bleckan, två killar som har haft en supertrasslig bakgrund och varit på väg in i kriminalitet, men som genom att starta sin egna tatueringsstudio har fått en mening med livet, även om killarna menar att det är just deras döttrar som har bidragit till att det finns en framtid som är värd att kämpa för.

Men jag hade en otroligt bra uppväxt, trygg i en kärnfamilj. Villa, akademiskt utbildad pappa, mat på bordet, mamma som var hemmafru och bakade bullar och surdegsbröd – en riktig borglig miljö, en skyddad värld, där vi barn fick vara ute och leka röda vita rosen om kvällarna för att komma in vid 22-tiden och inte finna våra föräldrar fulla eller slå sönder varandra.

Fast bara 6 minuters promenad, bort från den skyddade villan, låg Kärrtorp där det enda  systembolaget utmed hela gröna linje 17 söder om Gullmarsplan var beläget. Dit drogs alla alkoholister, pundare och thinnersniffande vrak. I Kärrtorp gick jag i skola från årskurs 1 till 6  och tillsammans med de barn som växte upp med våld, alkohol, knark och thinner. Jag gick i samma klass som flera av dem, jag lekte med flera av dem, men jag kunde inte sätta ord på det jag såg då. När jag hör Danne och Bleckan berätta och röra sig i Högdalen dras jag tillbaka till 70-talet och den socialrealism som de vittnar om.

Jag blir påmind om att det var därför jag började jobba i skolan, det var därför jag utbildade mig till lärare. Inte för att tycka synd om dem, eller fixa någon slags social kompensation, utan för att ge varenda unge en möjlighet att ta kontroll över sitt eget liv. Jag ville jobba mot orättvisor och för att alla skulle få chansen att bryta det sociala arvet. Inte för att en person kan ändra så förbannat mycket, men kan jag hjälpa 5-6 elever i varje klass, kan jag ”rädda” några ungar från social missär i sitt eget liv, så har mina ansträngningar givit mig lön för mödan.

Se denna eminenta serie, den är superbra, länk till SvT.

Se också Kartellens video, vänner till Salong Betong som Dannes och Bleckans studio heter.

För ni vet ju att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Lärare gör skillnad!

Annonser

24 kommentarer

  1. Så är det ju – inte för att tycka synd om eller för att kompensera, utan för att rusta och ge möjligheten att faktiskt själv påverka sin livssituation.

    Väl skrivet!


    • Tack Morrica,
      Rusta var ordet!


  2. Ett inspirerande inlägg. Du är nog helt enkelt en världsförbättrare. Det tror jag egentligen att man mår väldigt bra av. Vi behöver känna oss behövda och nyttiga litet till mans. Vid i stort sett varje utvecklingssamtal frågar jag mina elever vad de har för långsiktiga mål – dvs på vilket sätt de har tänkt förbättra världen. Det är på skoj. Men ändå inte.


    • Det var en bra idé, som jag nog ska kopiera. Jag har förvisso inte utvecklingssamtal längre, men jag har elevsamtal om inte varje dag, åtminstone flera gånger i veckan.


  3. Och jag växte upp som killarna och kunde ha hamnat hur illa som helst men jag hade turen att under hela min uppväxt träffa på lärare som såg och brydde sig. inte tyckte synd om, det var det värsta som fanns! Fattig ja men också otroligt stolt så inte ville jag vara en hundvalp man tyckte synd om!
    Så min drivkraft till att jobba som lärare är delvis att ”betala” tillbaka till mina lärare som betydde så mycket men också för att visa på att det går att ändra sitt liv fast förutsättningarna inte är de bästa. Och precis som du tänker jag som så, att lyckas jag nå någon och ge den personen verktyg att kunna göra något för att den person skall kunna äga sin egen framtid då har jag lyckats!


    • Go Joanna go!!!
      Låter kanon.


  4. När jag läser inlägget om att fråga eleverna om hur de tänker förändra världen tycker jag att det fokuserar på varför vi har en skola över huvudtaget. Varför lägger samhället miljarder på att utbilda barn och ungdomar? Är det för att barnen ska ha kul? Är det för att vi ska förvara dem? Är det individen eller samhället som står i fokus? Eller är det både och? Jag tror att det är som ett tidigare inlägg betonade: alla behöver känna sig behövda. Så även unga människor. Om man som Helena von Schantz frågar eleverna på vilket sätt de har tänkt sig förändrar världen är det faktiskt en ingång till att visa att den här unga personen kan göra skillnad. Så som jag ser det: ställ inte frågan på skoj. Åtminstone inte bara på skoj.// Stella, gymnasielärare


  5. Instämmer ! Grymt bra dokumentärserie !


  6. En av mina bästa vänner från uppväxten minns sin skola med glädje. Han berättar roliga historier om sin mellanstadielärare. De cyklade på utflykter och gjorde saker tillsammans utanför klassrummet. Den enkla visionen har jag alltid gillat.

    Mina föräldrar fick sluta efter folkskolan, och börja arbeta, men hade drömmar kvar om att studera. Pappa gick varannan dag i skolan och skaffade 1045 en skrivmaskin på avbetalning. Han läste bokföring på kvällskurs via IOGT-NTO och gallrade björksly under 30-talets depression.

    Min mamma läste, när jag och mina tre syskon blivit vuxna, in en högskoleutbildning. Hon slet med engelskan, men åkte på studieresa till London tillsammans med folkhögskolan. Bara min lillebror, som gick sista året på gymnasiet bodde hemma, när hon 50 år gammal dog i cancer. Hon tyckte det var fint att studera och under studietiden engagerade hon sig i rivningen av Mullvaden i Stockholm. Jag förstod inte varför mamma var emot rivningen av bostäder långt från byn Reftele. Idag kan jag förstå att hon med utbildning och nya kunskaper drogs med av andras iver och tyckte om läsa, skriva och lära sig teoretiska saker. Hon var sömmerska och praktisk.

    Jag och mina syskon fått med oss att utbildning är viktigt. Min pappa var aktiv kommunpolitiker, ofta i kulturnämnden. Han sa, en gång när han hämtat mig från gymnasiet, att jag hade en skyldighet att hjälpa de som inte fick chansen att studera. Jag minns fortfarande backen där han sa det. Han sa det på ett sätt som gjorde att jag skämdes. Kan det ha varit för att jag gjort mig märkvärdig? Jag tror det.

    Pappa, som fick börja arbeta som 13-åring, var medveten om att utbildning är en klassfråga. Vi som arbetar i skolan måste se till att eleverna lämnar den med god minnen. Eleverna ska när de slutar skolan fått chansen att gå i världen bäst skola, en skola som lyft dem över grantopparna.


    • Roy,
      Tack för att du delar med dig!


      • Tack själv, Johan! Det var du som inspirerade mig. Samarbete för tankar och med ord kan världen förbättras.


  7. Skolan ska främja samarbete och våra gemensamma skatter ska investeras i skolan så att varje generation får gratis utbildning av världsklass.


    • Men det säger inget om skolans samhällsuppgift? Eller har den ingen samhällsuppgift? Är det elevernas samarbete som ska befrämjas eller samarbetet i det samhälle de som vuxna förväntas delta?Vad är världens bästa skola och hur ska vi nå världens bästa skola? //Stella


      • Samarbete i skolan lägger grunden till samarbete. Allt för mycket i samhället bygger på att ta sig fram, inte minst genom att kliva på andra. Det är en myt att vi inte behöver varandras stöd i livet.
        Elever som hjälper varandra hjälper sig själva. Att samarbeta är inte lätt. Det kräver att man tränas i att ge och ta.
        Världens bästa skola är gratis och ser till att 100 % av eleverna får baskunskaper och lämnar skolan med framtidstro. Skolan ska ligga i framkanten på utvecklingen och samtidigt ha resurser att stödja alla elever.
        Vad tycker du själv?


  8. Hej Johan!

    Som jag skrev i ett tidigare inlägg så uppksattar jag och verkligen respekterar det du står för.

    Som läratutbildare berörde jag denna problematik i en föreläsning för någon vecka sedan och då tänkte jag på dig.

    Men problemet är inte endast ett faktiskt problem som vi har att hantera. Det är också ett teoretiskt problem (nu är jag där igen). För som du säger, några kommer att lyckas – men inte en hel klass – en hel social klass kan inte byta postion i vårt tankesätt – Marx är väl helt borta av förklarliga skäl. Återstår andra konfliktteorier, t.ex. Bourideu. Eller tar vi systemteorier där vi alla ska samarbete – alla grupper och individer har en funktion i detta samhälle – oavsett vilken plats man är på.

    Eller tar vi mer individuialistiska teorier, teorier om rationella val, utbytesteorier etc etc.

    Och det är väl frågan om blivande lärare som vill förändra världen måste ta del av allt detta tunga teorietiska arv som inte tycks ge så mycket hopp. Då är det nog bättre med en engagerad lärare som du.


    • Pär,
      Bourideu är bra, han sätter problemen på kartan – det sociala arvet. Lär oss förstå!

      Jo visst är det så att det är kommande generation lärare som ska göra jobbet. Åter igen tjatar jag om att vi måste följa upp resultat, så enkelt är det. Men egentligen är det inte så enkelt, det vet jag som håller på med det just nu, för det förändrar så mycket. Jag tittar på varje klass, varje elev, varje lärares insats, vilken metodik som används, vilka resurser vi har och hur vi kan ställa om speciallärarnas arbete och även vanliga lärares arbete. Genom att följa upp resultat får man syn på mycket och kan genomföra en hel del.

      Jag vill bara poängera att ja, jag är engagerad, men det finns inget mystiskt eller speciellt hos mig. Jag har ingen medfödd begåvning, snarare tvärt om. Det är hårt arbete och en inställning att alla ska med som ger resultat. Jag har valt en människosyn som innebär att alla kan lyckas och denna människosyn håller jag benhårt fast vid, även om jag då och då får ifrågasättande från andra och även hos mig själv ibland.


      • Hej Johan!
        Jag tänkte så här offentligt berätta lite om mig själv. Min pappa var dräng och min mamma var piga vill jag minnas. Så träffades de och köpte en liten gård av de pengar de sparat ihop och bildade familj.

        Jag var barn under 1950-talet och i den by jag växte upp i var det en blandning av bondesamhälle och industrisamhälle. Vi som är från bondesamhället har just nu inga rötter att falla tillbaka på. Klassperspektiv och klassforskning handlar mestadels om industrisamhället.

        Social stratifiering fanns det i den by jag växte upp i, en både geografisk och ekonomisk stratifiering. Min familj tillhörde väl där de mindre ”bemedlade”. Själv bodde jag 3 kilometer från skolan och cyklade dit och hem varje dag. En skola som jag först kom att älska, men som jag när jag slutade i årskurs 9 tillhörde det absoluta undre skiktet.

        Bönderna minskade till antalet i allt högre takt. Så i 1970-talets Sverige blev det industrin för mig, livsmedelsindustri, textilindustri och betongindustri. Sammanlagt ca sex år. Men industrin var inte ”säker”. Den betongfabrik jag arbetade på var år 1970 ansedd vara Europas modernaste. Experter kom från Japan för att se vår teknologi. År 1977 lade fabriken ner och jag blev arbetslös.

        I Sverige utvidgades den offentliga sektorn i allt snabbare takt och socialdemokraterna genomdrev olika välfärdsreformer. En av dessa reformer var 1974 års kriminalvårdsreform. Sammanlagt 7 år arbetade jag i kriminalvården. Men jag undrade var det var för vård med att jag låste in människor samtidigt som jag var anställd för att bygga upp deras ”återanpassning” och när jag dessutom tvinngades att ibland vara med och lägga människor i spännbälte, jag då slutade jag – av hälsoskäl.

        Mitt liv tog sig sedan olika vändningar, med bl.a. backpackresor och arbete som mellanstadielärare i 5 år. Dessutom sammanlagt 12 års unviersitetsstudier med tre examina till att jag idag är där jag är, som lärarutbildare.

        Drivkrafter till dessa förändringar i mitt liv finns, men jag har ockå varit beroende av min omgivning.

        Om jag har gjort en klassresa vet jag inte. Men jag har aldrig trivts så bra som idag i mitt yrke och mitt privatliv – där min familj betyder mycket. Jag har idag ett yrke, lärarutbildare, som är mycket illa ansett i dagens Sverige. Så därför benämner jag mig som sociolog.

        De sociologiska teorier som bäst lämpas för min situation är Ulrich Becks, Anthony Giddens teoriram om ett ”risksamhälle” – där vi tvingas kalkylera våra liv utifrån de risker som finns. En risk som finns för mig är till exempel att den högskola jag är på ska läggas ned. Och då behöver vi teorier om kollektivt handlande, dvs. att mitt handlande är beroende av andra människors handlande etc.

        Men ytterst är det Margareth Archers teorikomplex som jag använder, bäst exemplifierad i hennes bok ”Being human, the problem of agency”. Och hennes teorier ”slår” Borudieus teorier, enligt mitt förmenande – och där tror jag att även bla. Mats Trondman håller med. Han var fakultetsopponent vid Ulla-Britt Wennerstöms disputation – hon har i sin avhandling, den kvinnliga klassresan använt både Borudieu och Archer, men mest Archer.


      • Intressant resa du har gjort, kul att läsa.


  9. Jag glömde, jag avslutade min föreläsning om klassreproduktion, utbildning och social förändring med nedanstående citat:

    ”Jaa, inför själva klassresan kan jag känna en slags blandning av dels.. en slags ödmjukhet över vart livet för oss på nåt sätt och vad litet vi vet om allting.

    Och så kan jag känna en sorg över allt vad jag har kämpat för jag har kämpat så mycket i mitt liv.

    Och så kan jag känna glädje och en slags respekt och beundran för mig själv, för jag kan också tänka att vad jag har varit med om väldigt svåra saker, och vad jag har klarat av, och vad jag liksom har stått pall och tagit mig igenom dom här tusenmiladjupa svarta hålen och tagit mig uppigen. Och den känslan är väldigt stark egentligen, att herregud vad jag har tagit mig igenom, och vilken klassresa jag egentligen har gjort från där jag var.

    Från inte bara proletariat, utan verkligen trasproletariat på många sätt till där jag sitter idag med ett väldigt bra jobb och bra bostad och bra betalt och fantastiskt socialt nätverk och två barn som jag älskar och liksom mycket av goda relationer överhuvudtaget.

    Så kan jag tycka att det är så många, inte mil, utan oceaner ifrån den verklighet jag fanns i, och den verklighet min mamma fanns i, så det går inte att jämföra.
    – En kvinnlig klassresenär”

    Ur Ulla-Britt Wennerström (2003) ”Den kvinnliga klassresan”, S. 21


  10. Svar till Roy Svensson. Jag menar så här: det är inte alldeles enkelt med skolans uppgift. Det rör sig mellan individ och koillektiv och vad som är målet med skolan, de uppgifter som går utanför skolämnena. Tomas Englund har väldigt intressanta tankar kring detta, private good eller public good, individ eller samhälle. Det är inte, tror jag, fullt så enkelt som att elever ska lära sig samarbeta i skolan och så gör de det även efter skolan. Det handlar också om målen med undervisningen – och där kommer elevernas framtidstro in i bilden: hur ger vi dem hopp om framtiden?
    Med mål menar jag övergripande mål, inte betygsmål som kan prickas av.
    .
    För mig är världens bästa skola den där eleverna ser vitsen med att lära sig. Men världens bästa skola ska också ha världens bästa lärare och det innebär också att de ska vara välutbildade, både ämnesmässigt och pedagogiskt – samt åtnjuta allmänhetens förtroende. Att skolan ska ha resurser är en självklarhet – de elever som behöver stöd av olika slag ska få det utan att resursbrist förhindrar en sådan hjälp. Och alla elever ska få hjälp och det utan diverse diagnosticeringar, vilket ju även Skolinspektionen i sin granskning påpekar.// Stella, gymnasielärare


  11. Jag vill bara påminna om att även om man tillhört medelklassen, och kanske till och med dess övre skikt, innebär det inte att livet är helt igenom lättvindigt, liksom inte heller att ta sig igenom skolan. Jag hör ibland att lärare menar att vissa klarar sig bra i alla fall, dem behöver man inte bry sig om. Men jag menar att alla måste få utmanas på sin nivå. Det får vi inte glömma i resonemangen om elever med olika slags svårigheter. Elever som klarar sig bra kanske skulle klara sig ännu bättre om vi förstod att utmana dem på deras nivå.// Stella, gymnasielärare


    • Stella,
      Jag håller helt med dig, även de elever som har goda förutsättningar redan från början har rätt till utveckling utifrån potential. Men det jag menar med mina blogginlägg handlar är att de personer som redan från början har det svårt, får inte direkt en räkmacka i skolan.


  12. Bra skrivet! tack!


    • Danne,
      Tack för att du finns och gör inte bara min tillvaro lite ljusare, utan alla de människor i Högdalen med omnejd. Ni är mina hjältar och jag har inte kunnat tänka på annat än er den senaste tiden. Keep on the good work!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s