h1

Demokratiskt arbetssätt – en demokrati eller inte?

01 mars 2012

En intressant debatt har de senaste dagarna rasat på min blogg. En av dem som diskuterat Jan, som är NO-lärare på gymnasiet. Så här skriver Jan om Fredrik Häréns framträdande: ”Jag tycker att Fredriks budskap om att det inte finns någon motsats mellan kunskap och kreativitet helt drunknar i det motsatta att skolan borde satsa på kreativitet istället för kunskap. Ett kraftfullt felaktigt motsatsförhållande skapas”.Jag får en massa tankar kring proggarnas käpphäst: Demokratiskt arbetessätt i skolan är viktigare än att eleverna ska nå kunskaper. Och kreativitet är förstås jätteviktig. Men här behövs det lite problematisering – för vad är problemet? Jag ser två problem med detta. Om man tänker att de demokratiska formerna är viktigare än kunskapen, är det då verklig demokrati om eleverna inte lär sig det de ska? Och om läraren inte är öppen med tydliga mål, tydliga kunskapskrav och öppen när det gäller bedömning – är det ett demokratiskt arbetssätt.

OK, mera ord – jag ska förklara hur jag tänker.

  1. Elever som inte når kunskapsmålen: Enligt PISA är det cirka 20% av eleverna i årskurs 9 som inte läser tillräckligt bra och cirka  20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Individuella programmet var tills det lades ner ett av de största programmet. Kan man säga att dessa elever har fått de demokratiska verktygen de behöver för att tillgodogöra sig sina demokratiska rättigheter? Om de inte kommer in på gymnasiet, eller kan läsa läromedelstexten, eller i 19-års-åldern har hoppat av gymnasiet och inte får något arbete. Ungdomsarbetslösheten är 30% och avhoppen från gymnasierna är omfattande. Detta är inget litet problem utan ett stort samhällsproblem och vi ser de negativa konsekvenserna av detta i bland annat Södertälje och Malmö, där många segregerade ungdomar ägnar sig åt verksamhet utanför lagens gränser. Kan skolan med gott samvete hävda: ”Vi jobbade ju ändå på ett demokratiskt sätt”. Men att eleverna inte kan läsa är ju något annat.
  2. Enligt mina erfarenheter är traditionella proggare otydliga med kunskapskrav, har få eller inga skriftliga läxförhör och prov, är inte tydliga och öppna med kring sina bedömning. Är detta demokrati? Det tycker i alla fall inte jag, det är högst odemokratiskt att inte tydligt tala om för eleverna vad de ska kunna och hur man gör bedömning av deras kunnande och på vilka grunder man gör denna bedömning. Tydlighet och öppenhet!

Varför vill jag ta upp dessa aspekter? Jo därför att en elev som inte har grundkunskaper har inga möjligheter att hänga med i demokratiska arbetssätt, för de kan varken tillgodogöra sig läromedelstexten eller kunna följa en instruktion. Jag hade tre killar i årskurs 8 på Jordbromalmsskolan som inte kunde lösa följande mattetal från Stockholmsprovet årskurs 3: Jenny lägger fyra lika långa pinnar i en rad. Hela raden blir 2 meter. Hur lång blir raden om Jenny har 6 pinnar? Problemet var att de inte läste tillräckligt bra så att de kunde hålla många olika informationer i huvudet, samtidigt som de läste vidare. Alltså deras förmåga att tillgodogöra sig läromedelstexten och lästalen i matematik fanns i princip inte. Och dessa unga människor är många, väldigt många. Att då komma och prata om demokratiskt arbetssätt som det viktigaste är ett hån mot dessa ungdomar. Kanske ska de ha en lärare som är tydlig med att säga: ”Här är det jag som bestämmer” och lägger fokus på grundläggande kunskaper och att det krävs hårt arbete både för lärare och elev för att nå dit. När kunskapen växer, då kommer självförtroende, kreativitet och lust att lära. En elev som inte har klarat av sin skolgång, som konstant legat efter och genom hårt skolarbete växer blir en otroligt duktig skolelev. Detta har jag sett många, många exempel på, som går att läsa i min bok Yrke: Lärare.

Läsa, räkna och skriva bra är mycket viktigt och direkt avgörande om en elev ska vara kreativ. Att läsa flytande (LUS 15) är direkt avgörande för sambandet mellan skolframgång eller inte. Jag gjorde för många år sedan en jämförelse mellan LUS-punkt och betyg och sambandet var slående. Läste du inte tillräckligt bra kunde du inte erövra tillräcklig kunskap så att det räckte till att få betyg. Kolla: Relation LUS-betyg.

När jag jobbade på Jordbromalmsskolan var det många lärare som inte ville tala om för eleverna vad det var de skulle kunna. Skolledningen tvingade alla att göra arbetsplaner med tydliga mål inför varje arbetsområde och på så sätt var alla lärare tvungna att redovisa kravnivån, mål/kunskapskrav. Däremot på vilka grunder bedömning och betygsättning gjordes var det lite sämre med. Hur ska skolsvaga elever nå framgång och veta vad de ska utveckla om de inte får tydliga kunskapskrav, tydlig bedömning, redovisning av läraren hur den har gjort sin bedömning och vad eleven ska göra för att förbättra sig. Tack och lov har formativ bedömning blivit en stor grej, vilket förhoppningsvis gör att de elever som behöver mest stöd i skolan får chansen till att göra förbättringar. Återkoppling är otroligt viktigt. Dessvärre är många förespråkare för demokratiska arbetsformer, dem som jag kallar proggare, inte vänner av öppenhet och motverkar tydliga kunskapskrav och resultatuppföljning. Detta är högst odemokratiskt gentemot de elever som kanske mest av allt behöver det.

Tack och lov förändras världen, många gånger till det bättre. Med den entusiasm som många unga studenter tar sig an läraryrket finns det hopp. Tyvärr är många ideologiskt hjärntvättade och tror blint på det som lärarutbildare har sagt – så är det i skolan. Jag vill åter påminna om mitt gamla blogginlägg: Vision och verklighet. Men det finns faktiskt ett enkelt sätt att se om man får med sig alla elever och om alla klarar kunskapskraven. Det handlar så klart om resultatuppföljning. Men åter igen, mina erfarenheter säger mig att väldigt många av proggarna är emot resulatuppföljning. Och anledningen? Jo, man ger sig på eleverna och skuldbelägger dem för att de inte är kunniga. Men vänta nu ett tag, det är ju skolan som organisation och läraren som individ som man utvärderar. För visst är det så att om eleverna inte kan, då är det ju läraren eller skolan som inte gjort ett tillräckligt bra jobb – eller hur? Eller är det elevernas fel att de inte kan? För visst är det så att barn är nyfikna, kreativa och har lust att lära? Misslyckas skolan är det rektors ANSVAR att diskutera med sina lärare hur man ska lösa situationen.

Lugn nu alla upprörda lärare, jag vet att det ibland är så att uppdraget är mission impossible, av olika anledningar, men om man inte ens har denna diskussion, hur kan man då framhålla att demokratiskt arbetssätt är det viktigaste?

Summering: Att fokusera på demokratiskt arbetssätt och inte hålla rätt på alla elevers kunskapsrätt skapar en odemokratisk situation för 20-30% av landets elever, i vissa områden är procentsatsen 50-80%. Konsekvensen är att dessa elever får en negativ inställning till skolan, misslyckas i sina ambitioner om en god framtid när det gäller deltagande i samhället och arbete. Istället hamnar dessa elever i segregation och utanförskap, inte sällan i arbetslöshet, kriminalitet, drogmissbruk, depression och psykisk sjukdom. Just dessa aspekter tog man upp i tv-programmet ”Världens bästa skitskola”, där en nationalekonom hade räknat ut hur många miljarder detta kostar för samhället. Alltså, att lägga fokus på demokratiskt arbetssätt, när fokus borde ligga på grundkunskaper får stora konsekvenser. Givetvis borde det ena inte utesluta det andra, men för att återgå till början av detta blogginlägg och Jans ord:  ”Jag tycker att Fredriks budskap om att det inte finns någon motsats mellan kunskap och kreativitet helt drunknar i det motsatta att skolan borde satsa på kreativitet istället för kunskap. Ett kraftfullt felaktigt motsatsförhållande skapas”.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Lärare gör skillnad och många förstår inte hur oerhört komplicerat och komplext läraryrket är och vilket kunnande, planering och kognitiv förmåga som krävs för att verkligen utmana elevernas tänkande. För det går ju inte att slänga in en boll på gympalektionen och låta ungarna lira. Det krävs betydligt mer. Dags att ändra tänkande Sveriges Kommuner och Landsting!!!

Annonser

19 kommentarer

  1. I det citerade polemiserar jag mot Fredrik Hären från ett ofta använt föredrag på kunskapsdagarna. Din kommentatör Fredrik Karlsson diskuterar mycket kring fokus på demokratiuppdraget och alternativa undervisningsmetoder men jag har inte riktigt hittat på vilket sätt han tar ställning när det gäller om kunskap och kreativitet står i motsatsförhållande.

    Du får till en intressant inledning ändå med en spännande spännvidd i uttalanden men för de som ska gå vidare och argumentera så behövs nog detta förtydligande.

    Tillgängligheten till kunskap (och då menar jag även förståelse) är så helt avgörande både för kreativitet och demokrati. Jag håller verkligen med dig om att man kan svika båda dessa uppdrag om man missar kunskapsuppdraget. Jag minns en lärare som hänvisade till hur många 2roliga omröstningar” de hade haft under kursens gång när elevernas kunskapsnivå i slutet på kursen ifrågasattes. Demokrati kan verkligen förflackas till ”roliga omröstningar”.


    • Oups fel av mig – jag ändrar.

      Håller för övrigt med dig fullständigt.


    • Jan,

      Svaret på det med kreativitet och kunskap finns i mitt manifest för skolan som jag la ut på min blogg ikväll där jag redogör för min syn på skolan, lärandet och på undervisningen.

      http://frekar12.wordpress.com/manifest-for-skolan-2/

      /Fredrik


      • Obs! Bortse från länken ovan. Den är inte aktuell längre. Håller på med en uppdatering av mitt manifest och har därför tagit ner det tills vidare. /Fredrik


  2. Precis som du skriver är det en förutsättning för demokratin just att eleverna får den kunskap de behöver. I dagens samhälle ställs vi inför ett antal svåra och mindre svåra val. För att som medborgare i en demokrati kunna välja ståndpunkt inom olika frågor behöver man ha kunskap kring ämnet. Skolan uppgift ligger i att när en person gått sina år i skolan ska han/hon kunna göra dessa val och verkligen känna sig som en medborgare i en demokrati!


    • Viktor,
      Du gör en bra sammanfattning.


  3. Hej!
    Som vanligt en intressant diskussion på denna blogg. Det pågår en liknande diskusion, men med lite annan inriktning, på bloggen SOS. Jag skulle vilja lägga till tre saker och inget av dessa tolkar jag går direkt emot vad t.ex. Johan skriver.

    Den första saken utgår ifrån statsvetaren Bo Rothsteins tankegångar om staten där han kombinerar politisk filosofi (normativ teoribildning) med empirisk forskning, vilket leder till frågan vad staten bör och kan göra. Överfört till skolan handlar detta då om vad skolan bör och vad skolan kan göra, t.ex. vad gäller demokratiuppdraget.

    Den andra saken utgår från att skolan (och även andra verksamheter) är omgärdad av motstridiga mål om vi tar hänsyn till en komplex väv av styrdokument, lagar, konventioner, läro- och kursplaner. Denna sak bör dock undersökas empiriskt, både på dokumentnivå och på klassrumsnivå, innan vi bedömer hur omfattande motstridigheterna är. Exempelvis kan vi i Lgr 11 på de första sidorna se normativa riktlinjer hämtade från diverse sammanhang, t.ex. en liberal tankegång som för tankarna till FNs mänskliga rättigheter och universella principer om individers rättigheter, en kommunitär tankegång som värnar om minoriteter och lokala gemenskaper, en västerländsk tankegång om västerländsk humanism och kristen etik etc.

    Den tredje saken handlar om olika utbildningsfilosofiska inriktningar. ”Proggare” har blivit ett vedertaget begrepp, men riktigt vilken som är proggarnas motsats eller motståndare har jag dock svårt att se. Kanske kan Christer Stensmos genomgång av olika pedagogiska och utbildningsfilosofiska riktningar vara till hjälp. Enligt Stensmo skulle samtidens (västerländska) fyra dominerande utbildningsfilosofier vara:
    a) Progressivism, med eleven i fokus
    b) Essentialism, med läroämnet i fokus
    c) Perennialism, med historisk återblick på ”eviga” frågor i fokus
    d) Rekonstruktionism, med framtida samhällsomvandling i fokus
    Inriktningarna skiljer sig åt vad gäller t.ex. synen på människa, samhälle, kunskap och lärande. En empirisk fråga är i vilken mån och på vilket sätt olika inriktningar är representerade i skolans praktik ev. vilka olika kombinationer som existerar i nämnda praktik.


    • Bo Rothstein är superbra tycker jag.

      Svårt att säga vilka som är proggarnas motpart – kanske är det Vygotskijanhängare som är för resutatuppföljning?


  4. Det ligger mycket i det du säger, men som jag förstår det – behövs en stenhård kontroll på både lärare och elever för att de skall få de färdigheter som krävs för att kunna få ta del av demokratin. Det blir en återgång till en odemokratisk skola i syfte att skapa demokrati – ja, så kanske det måste vara. För att få 20-30% att kunna ta del av demokratin görs skolan odemokratisk för 100% av elever + lärare. För i den skola du skisserar upp här verkar allt styras uppifrån och utifrån.

    Men jag håller med dig i för att kunna ta del av demokratin behöver man läsa och skriva mm. En fråga är hur låg denna förmåga är när någon inte får godkänt betyg i svenska. Vilken nivå måste man ha ligga på för att kunna ta del.

    Missförstå mig rätt – självklart skall alla få möjligheten att lära sig läsa, räkna och skriva – frågan är om det inte kan ske på annat sätt än att göra skolan odemokratisk för 100% för att rädda 20-30%.

    Läsa, räkna och skriva bra är mycket viktigt och direkt avgörande om en elev ska vara kreativ.

    Betyder detta att det bara i litterata kulturer som människor ska kunna vara kreativa. Nu handlar det ju inte längre om att få ta del av demokratin.

    För övrigt håller jag med om att alla skall få möjlighet att lära sig det dom behöver.

    Men något stämmer inte – hur blir man en demokratisk medborgare i en ”odemokratiskt” organiserad skola som bygger på kontroll över att alla sköter sig som de skall göra.


    • Monika,
      När du skriver kontroll så definierar du ordet som Östtyskland. Kontroll handlar väl om att man har koll på att alla elever lär sig och är med i matchen redan från början – alltså från årskurs 1. Jag skulle vilja påstå att denna diskussion inte skulle förekomma om skolan från årskurs 1 hade dokumenterat och följt upp resultat. Då hade elever som inte lärde sig det de borde ha upptäckts och då hade metodik som var dålig, där t.ex. bara hälften av klassen lärde sig också upptäckts. Istället tycker lärarna/skolan att lilla Pelle ligger lite efter, men vad det är Pelle inte kan är det ingen som kan säga. Skulle man ha koll på detta tidigt blev konsekvenserna att man kunde ha en demokratisk skola för alla 100% av eleverna. Jag tycker faktiskt att det är otroligt viktigt att alla 100% är med, för annars blir det både odemokratiskt och segregerande redan på grundskolenivå.

      Sedan måste man väl diskutera definitionen av demokratisk skola. Att ha koll på alla elever och se till att alla klarar kunskapsuppdraget behöver inte betyda att skolan är odemokratisk. Jag har alltid haft en dialog med mina elever och låtit dem vara med och tycka och diskutera kring det vi ska lära och jobba med. Däremot har jag från början definierat våra demokratiska grunder, det vill säga att jag är lärare och dem elever, att jag är myndig och de är 13 år (exempel), att vi har en massa tid och vi har en kursplan. Sedan har vi diskuterat hur vi ska lösa uppgiften.

      Jag tror att det krävs en hel del av läsare för att bli en duktig skolelev i den bemärkelsen att man ska kunna tillgodogöra sig läromedelstext. Det innebär att eleverna måste läsa flyande när de lämnar årskurs 3. De behöver läsa mycket och frivilligt, inte nödvändigt skönlitteratur men det är kanske det enklaste sättet att tillgodogöra sig text. I årskurs 8-9 behöver eleverna ha läst många böcker och helst ska de vara bokslukare och läsa frivilligt på fritiden. Om inte detta går behöver eleverna åtminstone jobba med litteratur i skolan och få läxor i just läsning som sedan ska diskuteras och bearbetas i skolan.


      • Det är möjligt att jag uppfattar kontroll på det sättet, på grund av att lösningen i dina inlägg alltid utgår från den vuxnas eller samhällets eller statens perspektiv i form av utvärderingar, kunskapskontroller mm.

        Var kommer elevens delaktighet in i det här? Var kommer frågan om att ta hänsyn till variationerna och mångfalden in?

        För övrigt är det ingenting som jag inte skulle hålla med dig om. Vem eller vad bestämmer dialogens innehåll? Tas elevernas egna tankar tillvara, även om de inte är i fas med vad som ingår i målet? Eller är det på förhand bestämt vad de exakt skall lära och hur de skall tänka kring saker och ting. Kan de lösa någonting på olika sätt eller är det ett bestämt sätt att göra det på?

        Att hålla koll på eleverna i gott syfte är mycket nära att gå över till ett odemokratiskt förhållningssätt och ett speciellt sätt att tänka och förhålla sig. Men är det gott och värdefullt för eleverna eller handlar det endast om att det är rätt från den vuxnas synvinkel att hålla koll på eleverna, så de lär sig det den vuxna anser att de skall lära sig.


  5. Johan,

    ”Enligt mina erfarenheter är traditionella proggare otydliga med kunskapskrav, har få eller inga skriftliga läxförhör och prov, är inte tydliga och öppna med kring sina bedömning. Är detta demokrati? Det tycker i alla fall inte jag, det är högst odemokratiskt att inte tydligt tala om för eleverna vad de ska kunna och hur man gör bedömning av deras kunnande och på vilka grunder man gör denna bedömning. Tydlighet och öppenhet!”

    Det enda som är odemokratiskt här är att visa sådant totalt förakt mot andra lärares sätt att arbeta genom att måla ut alla lärare som inte använder prov och läxförhör som odemokratiska. Men det visar bara på hur desperat argumentationen är från traditionalisterna när man måste gå till sådana här frontal angrepp mot andra lärares sätt att undervisa och examinera på.

    Fredrik


    • Men vänta nu Fredrik,
      Nu får du ta och ge dig, du läser min text som fan läser bibeln. För det första tar jag över huvudtaget inte upp något som har med metodik att göra över huvudtaget. Man får väl ha vilken metodik man vill, bara att man ser till att ungarna lär sig det man ska lära sig. När det gäller prov och läxförhör är det en generalisering i kombination med övriga aspekter jag räknat upp, alltså att man är otydlig och inte talar upp på vilka grunder man gör sina bedömningar. De lärare som känner sig utmålade kan gott ta åt sig, för det är ett grundläggande uppdrag man har som lärare att tala om vad eleverna ska kunna och på vilka grunder man bedömer. Prov och läxförhör är ett bra sätt att ta reda på vad eleverna kan, men traditionella proggare tycker inte det är viktigt eftersom man har en annan agenda.


      • Johan.

        Vänta nu här. Nu blev det förvirrat kring vad det är du egentligen är ute efter. Du skriver så här i ditt inlägg:

        ”Enligt mina erfarenheter är traditionella proggare otydliga med kunskapskrav, har få eller inga skriftliga läxförhör och prov, är inte tydliga och öppna med kring sin bedömning. Är detta demokrati? Det tycker i alla fall inte jag”

        Eftersom det här kommer ”har få eller inga skriftliga läxförhör och prov” och sedan kommer frågan: ”Är detta demokrati?”. Ditt svar på den frågan är ”Det tycker i alla fall inte jag”. Kan du kanske förklara vad du menar för det framstår för mig när jag läser detta som att du anser att det är odemokratiskt att inte ha prov och skriftliga läxförhör? För just nu förstår jag inte vad du menar då det känns som att jag får ett budskap i din kommentar ovan, men en helt annan när jag läser denna formulering i ditt inlägg. /Fredrik


      • Jag förklarar för dig i förra svaret: Kombinationen av att inte vara tydlig med vad eleverna ska kunna, på vilka grunder man gör bedömningar och sedan inte ha några skriftliga läxförhör och prov. KOMBINATIONEN! Detta innebär inte en stor del av lärarkåren!


  6. Reblogged this on ©lektorio …tycker till! and commented:
    Intressant inlägg


  7. Hej igen, främst Monica och Johan!

    Jag ska nu försöka hålla mig konkret.

    Vi kan å ena sidan hävda att vi har en demokratisk skola när vi har styrdokument som genom en demokratisk process har förankrats i såväl samhälle som skola.

    Vi kan å andra sidan hävda att eleverna inte har varit med i denna demokratiska process eftersom allt det som eleverna ska lära sig i skolan är förutbestämt av andra.

    Är en annan demokrati, vad gäller skolans kunskap, möjlig? Är en annan demokrati, vad gäller skolans kunskap, önskvärd?

    Hur vore det om vi delade upp kunskapen i två högar. I den ena högen lägger vi kunskap som vi vuxna anser att kommande generation behöver, vi bestämmer den – mäter den etc etc. Nationella prov ger där riktlinjer för likvärdigheten.
    I den andra högen lägger vi kunskap som elever får vara med och påverka, såvål innehåll som arbetsform.

    För jag tycker att det är ett märkligt system vi har när vi å ena sidan hävdar likvärdiga kunskaper, å andra sidan hävdar elevers unikhet och olikhet.

    Och jag tycker det är ett märkligt system att vi å ena sidan har ett kunskapsarv som ökar för varje generation, titta t.ex. på alla böcker i universitetsbibliotekets salar, vetenskapliga databaser etc, å andra sidan hävdar vi (och i många andra länder) att varje generation kan mindre och mindre i jämförelse med föregående generation.

    Och jag tycker det är ett märkligt system att vi å ena sidan har ett utbildningssystem där alla kunskapsmål, på alla nivåer, från årskurs 1 till forskarutbildning, måste vara förutbestämda, mätbara etc., å andra sidan har samhällssektorer där människors arbetsliv inte förväntas vara förutbestämt utan där förväntas individer kunna ställa om sig till andra arbeten, till andra kompetenser förutsättningar etc.

    Och jag tycker det är ett märkligt system där vi hävdar att det av andra förutbestämda är det enda (?) som ska hjälpa elever att hantera det oförutbestämda.

    Och jag tycker det är ett märkligt system där utbildning och kunskap å ena sidan tillmäts avgörande betydelse för både samhällens och individers utveckling, å andra sidan värderas och mäts kunskaper i mått som bygger på en reproducering av befintligt samhälle.

    Och jag tycker det är ett märkligt system där läskunnighet ställs mot ett demokratiskt arbetssätt? !


    • Ja Pär, det är mycket som är märkligt! Det är svårt rent logiskt att få ihop alla delar. Svårt att veta vad politikerna sysslar med! Om de inte bara tittar på sin egen lilla bit och inte ser helheten. Eller om de är så förblindade av sin egen ideologi att de inte kan överskrida den, dvs. att de inte ens ser detta som en ideologi utan en universell sanning. 😉


  8. Hej igen!
    Såväl skolans kunskapsuppdrag som dess demokratiuppdrag är, vad jag kan förstå, sammankopplat med dess uppdragsgivare (staten) som i sin tur kan sägas vara kopplat till det offentliga och kanske också det civila samhället.

    Om vi antar att skolan, på ett eller annat sätt, är relaterat till ett omgivande samhälle bör väl en diskussion om demokrati och kunskap även inkludera det omgivande samhället. Detta samhälle kan antas både påverka skolan som institution samtidigt som skolan som institution antas ha möjligheter att påverka samhället (t.ex. genom att motverka ”traditionella könsroller” etc. etc.)

    Inom samhällsvetenskaper brukar man tala om att detta samhälle har förändrats sedan 1960-talet. Beroende av utgångspunkt betonas olika förändringstendenser – en tendens som de flesta är överens om är en ”ökad individualisering” – antingen kan individualiseringen ses som en ”egen kraft” som får vissa effekter eller kan individualiseringen ses som en effekt av främst globalisering i vilken informationsteknologi kan ingå eller vara en egen faktor.

    Gunnar Gillberg tar i sin avhandling (2010) ”Individualiseringens vilkor – Ungas föreställningar om arbete och självförverkligande” upp begreppet ”kontextuell diskontinuitet” (som står i motsats till ”kontextuell kontinuitet”) som ett försök att spegla hur denna förändring villkorar ungas föreställningar och självförverkligande. Mycket förenklat syftar ”kontextuell diskontinuitet” på ”att vi i egenskap av agenter i allt mindre utsträckning kan lita och luta oss mot tidigare erfarenheter och kontextuella ramverk. Den reflexiva förmågan får därför en allt större betydelse” (s. 91).

    Huvudpoängen i Gillbergs avhandling är dock inte detta. men först en sidopoäng. En effekt av detta är att vi får både en ökad kontroll av arbetskraften och att individens ansvar ökar.Gillberg menar (med stöd från främst Manuel Castells empiri och teori om nätverksamhället) att ibland sammanfaller kontroll-ansvar, ibland är de varandras motpoler. Känns detta igen i skolan?

    Huvudpoängen i Gillbergs avhandling är att unga individer i dagens Sverige lever under olika strukturella villkor (dvs. befinner sig inom olika klasser) vilket innebär att de förhåller sig olika till denna ”kontextuella diskontinuitet”.

    För en grupp unga individer kan livet karakteriseras som ett projekt och för dem blir det egna handlingsutrymmet centralt, liksom självförverkligande och som en bieffekt finns risken för prestationsångst.

    För en annan grupp unga individer blir tryggheten central (dvs. att få kontroll över sitt liv) liksom självkänsla. En bieffekt blir ambivalens, dvs att kunna hantera de osäkerheter som är relaterade till olika valmöjligheter.

    Om ovanstående är realiteter för individer mellan 20-30 år i dagens Sverige hur ska skolan förhålla sig till detta vad gäller dess kunskapsuppdrag och dess demokratiuppdrag?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s