h1

Utarmningen av läraryrket – del 1

14 mars 2012

Jag fick ett brev av en före detta lärare och bloggläsare. Han beskriver sin lärarsituation som ohållbar och det är anledningen till att han valt att sluta efter tio år i yrket. Det är främst två aspekter av arbetet som denna lärare lyfter fram och som gjort att han tagit beslut att lämna skolans värld. Det första är den oerhörda administrativa börda som en lärare ska genomföra, där bland annat mer eller mindre allt ska dokumenteras, tid som tas från undervisning av elever. Det andra är den misstro mot lärarkårens som via media och debatt är ett ok på denna lärare. Detta brev har fått stor uppmärksamhet och det är väldigt många som känner igen sig i beskrivningen, som känner att de är frustrerade över sin situation och menar att det är svårt att ens bedriva god skola. Och även få det hela att gå ihop med att hinna med vardagen.

Jag tänkte att jag problematisera min syn på detta under en serie blogginlägg.

Alla som läser mina blogginlägg kontinuerligt vet att jag menar att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Varför tycker jag det? Jo, ganska enkelt – läkare räddar liv men lärare påverkar resten av en ung människas hela liv. En lärare kan få unga människor att växa och jag tror att alla människor kommer ihåg en lärare som har betytt något. För det är just det som är poängen, lärare gör skillnad och en bra lärare för utsatta barn kan skapa trygghet, framtidstro, tillit, kunskap och allt annat som gör att framtidens samhällsbyggare kan göra ett bra jobb för att ta hand om oss och ta hand om samhället. Jag tror att alla som jobbar i skolan vet att det finns många unga fina människor som är beredda att axla detta ansvar, men då behöver de få den utbildning, den möjlighet och de verktyg som krävs för att kunna växa som ansvarstagade unga människor.

Men om de unga elever som vi träffar i skolan dag ut och dag in ska få en engagerad lärare som värnar om deras möjligheter att växa som människor. Som värnar om att göra skillnad. Som ser till att forma morgondagens samhällsbärare, då krävs det en hel del av stat och kommun. Och inte en väldig massa pålagor.

Men vänta nu ett tag är det en och annan läsare som säger. Du kan väl inte påstå att alla lärare är bra och gör det jobb som de är ålagda? Nej det menar jag inte, men tyvärr är lärarkåren misshandlad och misstrodd, nertryckt i skolskaften och pålagd ett dåligt självförtroende. Varför du kanske du undrar. Ja det har börjat för länge sedan, redan på 70- och 80-talet när skolan förvandlades till en experimentverkstad och där den ena modeflugan ersatte den andra. 90-talet blev inte bättre, Lpo 94 infördes utan någon som helst fortbildning för lärarkåren och Problembaserat lärande (PBL) drog över landet som en modefluga, med förödande konsekvenser. Lärarna skulle genomföra reformen utan fortbildning och utan att få en chans att ens begripa den nya läroplanen. Man ska komma ihåg att man gick från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg, från regelstyrning till mål- och resultatstyrning och från statlig till kommunal huvudman. Tyvärr blev även kommunaliseringen en flopp för lärarkåren, skolan blev en kommunal mjölkko och Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde allt för att montera ner läraryrket, man bagateliserade läraryrkets komplexitet. Detta beskrivs på ett bra sätt i Maciej Zarembas artikelserie om skolan, som publicerades i Dagens Nyheter under våren 2011 och senare utkom i bokform.

Alltså krisen i skolan ligger bortom lärarkåren. Det är inte lärarna som har beslutat om reformer i skolan. Det är inte lärarnas som varit ansvariga för att tillhandahålla den fortbildning som krävs för att förändra tänkande, något som krävdes vid införandet av Lpo 94. Det är inte lärarna som har varit ansvariga för att skolan inte följt upp resultat, något som faktiskt kunde ha begränsat andelen elever som gått genom grundskolan utan grundläggande kunskaper. Krisen i skolan är alltså inte lärarnas fel, men det är lärarna som får bära hundhuvud över att det inte fungerar i skolan.

Alla lärare har ett enskilt ansvar för sin arbetssituation, man har ett enskilt ansvar när det gäller att sätta sig in i och följa styrdokument, när det gäller att uppdatera sig när det gäller just deras uppdrag. Men det faller på sin egen orimlighet att mer eller mindre hela lärarkåren ska ha missat detta, det måste vara ett kollektivt misslyckande från regering och riksdag, från Skolverket, från lokala politiker, från kommunal förvaltning och från SKL.

Okej, vi har en grundmurad misstro mot lärarkåren och den har lyfts fram i media. Kanske är det så att tv-serien klass 9A spädde på föraktet mot lärarkåren hos gemene man, även om jag personligen tyckte serien var bra. Kanske är det så att dagens föräldrar och vuxna har blivit hjärntvättade av media och på riktigt tycker att skolan är värdelös och lärarna detsamma. Helt säker är i alla fall att gemene man, politiker och framför allt SKL inte har en aning om vilket kognitivt arbete som krävs för att vara en skicklig lärare.

Så vi har en nertryckt lärarkår, vars administrativa börda ökat med många hundra procent. Allt ska dokumenteras. Frågan är om inte denna golgatavandring började i införandet av individuell utvecklingsplan (IUP). Hux flux skulle samtliga elever ha en IUP och i den skulle det finnas dokumentation om hur det går för eleverna, det vill säga skriftliga omdömen som dels innehöll en nulägesstatus och sedan i löpande text hur eleverna skulle utvecklas i varje ämne. Dessa skriftliga omdömen fick absolut inte vara betygsliknande, då tog det hus i helvete, vilket innebar att många lärare och skolor fick slita hårt för att modifiera utformningen av de skriftliga omdömena så att de blev så pass oklara att det inte fanns en chans att de kunde misstas för betygslika. Utöver dessa kunskapsmässiga omdömen ska mentorn/klassföreståndaren fylla i ett antal frågor (5-20 frågor) som har att göra med social utveckling. På senare år har rektor på skolan haft möjlighet att välja om de sociala målen ska användas eller inte.

I IUP skulle det också finnas ett dokument där eleven tillsammans med läraren skulle sätta upp utvecklingsmål. Hur många ämnen och mål som skulle sättas upp var individuellt, men säkert kunde en och annan lärare sätta upp fem mål per elev i olika ämnen. Multiplicera detta sedan med 25 elever så har vi 125 mål som läraren skulle hålla koll på när det gäller just den lärarens klassföreståndarskap. För visst är det ju så att läraren under mentorstid skall fråga hur det går med de uppsatta målen – eller?

Men om eleven inte klarar målen i några ämnen, alltså kunskapskraven, då skulle/ska en pedagogisk kartläggning göras. Det innebär att läraren ska kartlägga elevernas starka och svaga sidor i skolarbetet och på ett tydligt sätt kartlägga vad och vilka ämnen som eleven har problem. Som det låter på namnet – kartläggning – är detta ett ganska omfattande arbete som tar många timmar i anspråk. Har en lärare 10 elever med skolproblem i sin klass kan vem som helst räkna ut att det blir en ganska tung arbetsbörda.

När den pedagogiska kartläggningen är gjord ska ett åtgärdsprogram upprättas. Detta dokument belyser vilka problem eleven har, hur detta ska lösas och av vem det ska lösas. Jag måste säga att jag personligen aldrig varit med om att en rektor (inklusive jag själv) har sagt att denne tar ansvar för att plocka fram de resurser som krävs för att genomföra de åtgärder som finns i ett åtgärdsprogram. Antingen är det föräldrarnas ansvar att genomföra åtgärderna, eller också den enskilda läraren. Efter ett visst antal veckor eller månader är det dags att åter igen kalla föräldrarna till skolan för att utvärdera åtgärdsprogrammen och sedan eventuellt upprätta nya åtgärdsprogram. Och så här håller det på. En omfattande dokumentation av varje individs kunskapsutveckling, på detaljnivå i varje ämne och en gång per termin. Detta är ju ohållbart.

Men dokumentationen är inte slut med det. Vartenda slagsmål, tjafs och bråk vill skolledning och förvaltning att lärare ska dokumentera, för att i framtiden ha ryggen fri. I särskilt svåra fall, där skolan redan från början vet att det finns en risk att föräldrarna ställer till bråk ska alla dokument diarieföras. Särskilda blanketter för kränkande behandling ska fyllas i, diarieföras och skickas upp till förvaltningen i kommunen om det finns en misstanke om att en kränkning har skett. På ett ingående sätt ska läraren som har uppmärksammat den inträffade konfliken redogöra för vad som har hänt. Eventuellt kan det bli aktuellt att ”förhöra” elever för att dokumentera även vad dem säger. Givetvis ska blanketten för kränkande behandling också följas upp.

När det är dags att söka resurser från kommun till elever i behov av särskilt stöd (BIBAS) ska ett omfattande arbete göras med att fylla i det dokument som är själva ansökan. I detalj och i varje tänkbar situation i elevens liv ska det beskrivas vad eleven är bra på och vilka som är dess svårigheter. Vad som skolan har gjort hittills och vad som planeras göra. Jag har själv suttit med sådana ansökningar för att hjälpa lärare, senast idag skrev jag en ansökan och den tog tre timmar att fylla i. Och då ska man komma ihåg att jag dels är van att skriva och dels är ganska duktig på att skriva sådana här ansökningar. Men en lärare som inte är van – hur lång tid tar det? För det är ju lärarna som ska fylla i dessa ansökningar, för det är lärarna som känner till eleven och som kan beskriva eleven. Som bilagor ska skickas med pedagogisk kartläggning och åtgärdsprogram. Finns det inget dagsfärskt åtgärdsprogram måste elevens föräldrar kallas för att ett nytt åtgärdsprogram ska upprättas. För: Inget åtgärdsprogram – inga extraresurser! Vi på Vikingaskolan sökte BIBAS-pengar bara för de mest aktuta eleverna, det tog en veckas heltidsarbete (för en person) att fylla i bara ansökningshandlingarna. En vecka!!!

Mycket av den dokumentation som ska göras sker med hjälp av datorer och databaser. Exempelvis ska Haninges skriftliga omdömen skrivas in i Dexter, det program som Haninge har valt att använda. Men det fungerar inte smärtfritt. Många gånger fungerar inte datorerna och de gör inte alltid som man vill och IT-avdelningen har fullt upp och när någon ansvarig kommer ner och hjälper till så är dessa personer väldigt tillmötesgående och jobbar bra på att se till att hjälpa oss på skolan. Men tyvärr fungerar det ändå inte alltid bra. Dessutom är systemen ofta komplicerade och lärare har varken så mycket datorkunskap eller fortbildning för att få det att fungera på en bra sätt. Och vad händer – jo lärare blir ännu mer stressade och ännu mer tid tas från lärarna. Ännu mer tid binds upp på administrativt arbete. Något som de flesta lärare inte vill, de vill i stället ägna sig åt att hjälpa eleverna att nå sina mål. I stället för att konkret hjälpa eleverna att nå sina mål, ska lärarna skriva vilka som inte når sina mål och vilka som gör det. Utan att säga för mycket är jag helt övertygad om att de flesta lärare jag känner gladligen skulle ta en timmes läxhjälp i veckan med eleverna om de slapp all denna dokumentationhysteri.

En musiklärare skrev på min blogg följande: ”Jag undervisar ca 470 elever i veckan i musik, varav 400 av dem ska ha omdömen varje termin (Jag träffar varje elevgrupp 40 min i veckan.) Därtill har jag ett par lektioner till. Jag har ansvar för lucia, julspel, skolavslutning samt diverse uppträdanden med fasta och några andra små tillfälliga ensembler och all extra undervisning som tillkommer i o med det. Jag deltar i konferenser, kvällskonferenser, föräldramöten, rastvakt och öppet hus. Jag har pedagogisk lunch varje dag (som jag betalar för själv, till reducerat pris…) då jag ges 15 min att äta med barnen på, tid som jag väljer(?!) att vara kvar i matsalen utöver den kvarten får jag ta av min rast. Har jag tur hinner jag ta 10-20 min av min obetalda 30 min lunchrast varje dag (då var det till o med bättre att jobba i vården, då fick jag åtminstone den rast jag var berättigad). Hinner sällan ta paus på för- eller eftermiddag. Har mestadels 5-10 min mellan mina lektioner. Glömmer ofta att gå på toaletten under dagen. Jag förväntas också själv ta kontakt med föräldrar vars barn på olika sätt inte beter sig på ett bra/juste/korrekt sätt under deras 40 min lektion per vecka. På både vinst och förlust för egen del. (Det ger oftast bra resultat, men det finns egentligen ingen tid till det. Den får jag ta från min planeringstid) Jag kan också härtill tillägga att jag har det väldigt bra.”

Men vilken tid blir lidande? Var ifrån tas tiden för den ökade dokumentshysterin? En del lärare menar att det är tid som skulle kunna användas till undervisning. Det ställer jag mig tveksam till. När USK:en togs bort skrevs avtal om att lärare inte skulle få mer undervisningstid, vilket innebär att beroende på var man jobbar och vilken typ av lärare man är har man 17-19 klocktimmars undervisning. Sen vet jag att lärare på vissa friskolor har mer tid där de är med eleverna, men jag känner inte till hur det ser ut. Nej jag tror att det blir den tid där läraren sätter sig med enskilda elever, pratar om skolarbete, hjälper enskilda elever, kanske ser till att under en tid ha extraarbete med enskilda elever som blir lidande. Förberedelsetid och planeringstid blir lidande. Diskussion och bollande med kollegor, bytande av tankar blir lidande. Jag tror faktiskt inte att gemene man förstår vilket otroligt tankemässigt krävande arbete det är att vara lärare, om man ska vara en bra lärare vill säga. Jag vet att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte vet det.

De lov som lärarkåren arbetar in, för det är ju tid som jobbas in, går åt att ligga och flämta för att orka med jobbet – att klara av de svåra uppgifterna som krävs av lärarna. Hur många lärare går inte på knäna dagarna innan höstlovet? Hur många lärare lägger sig inte ner den första veckan på sommarlovet. Jag gjorde det och jag känner många andra som gör det. Nästa blogginlägg i den här bloggserien kommer att handla om lärarnas uppdrag att bygga goda relationer och om de kurativa uppgifter som har lagts på lärarkåren.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. För lärare gör skillnad.

Annonser

41 kommentarer

  1. Åter en bra beskrivning av vår vardag. Det visar att det här inte är en väg att öka måluppfyllelsen. Istället åker vi bara längre och längre in vi vår återvändsgränd. Allt nytt som läggs till i våra arbetsuppgifter tar samtidigt bort tid för att göra bra lektioner, vilket borde vara vårt huvudsyfte. Jag tror att AG har tur att det inte finns så många jobb att söka där ute, om man inte bor i Stockholm eller nåt… Men du har rätt från din senaste kommentar till mig.

    Vi lärare måste våga säga ifrån, starta ett uppror mot vår degradering. (Men då blir det ju förstås ytterligare en sak att göra).
    *vanlig kommentar*
    //Sveneric


  2. Det brev du publicerade för någon dag sen var grymt bra. Detta är om möjligt, kanske ännu lite mer talande för den sjuka arbetssituation vi befinner oss i!


    • Josefin,
      Du vet säkert att jag jobbar som biträdande rektor, men är lärare i hela mitt hjärta. Jag ser hur mina lärare sliter och jag ser hur det kostar – vad ska man ta bort? Det måste till något för att vi ska få en dräglig arbetssituation för lärarkåren. Det kommer fler inlägg i denna bloggserie.


      • Ta bort kraven på allt pappersarbete. Tanken var att det skulle leda till kvalitet, det har blivit tvärtom. Ge oss förtroendet tillbaka och lita på attvi ser våra elever och möter deras behov, det är vi ju utbildade för. Man måste fråga sig; för vem/vilka gör vi detta administrativa arbete? Inte för eleverna iaf. De skulle vara så mycket mer hjälpta av att vi fick tid till planering och individualisering som vi själva vet att vi kan genomföra. I nuläget ska det läggas tid på kartläggningar, åp:n, IUP och möten som bara leder till åtgärder som ingen klarar av att uppfylla och till ännu mer kravfyllda och stressade lärare. Jag känner som mannen i brevet; var finns förtroendet för att vi gör det vi ska och kan våra saker?


      • Josefin,
        Det finns en enkel lösning. Om lärare varna för de elever som inte når målen och om skolledningen ser till att följa upp resultat från årskurs 1 då slipper många elever glida igenom skolsystemet utan att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver för att komma vidare. Dessutom kan de bli hjälpta i tid. Tänk om alla elever läser på LUS-punkt 17 redan när de börjar i högstadiet – vilken undervisning skulle man få då?


    • Jo, men hur ska resultaten följas upp av ledningen? Intresserad av att höra det resonemanget. För i nuläget ligger ju kravet på mig, att jag ska följa upp resultaten och få alla elever att nå målen. Jag jobbar i tidiga skolår och har i år en etta. Kan ju redan nu se vilka som inte riktigt hänger med i matte eller som har lite svårare i sin läs- och skrivutveckling. I nuläget är det 5 ÅP i min klass. Hur menar du att ledningen skulle följa upp dessa resultat?


  3. Du berättade om den dokumentation du gav eleverna för att lyckas med eleverna på din föreläsning. Man skulle kunna kalla det en liten IUP i ett ämne men det viktiga är att här växer dokumentationen fram från elevens behov. Skiljelinjen går förstås där dokumentationen görs för att styra läraren och inte tar sin avstamp i pedagogiska behov läraren ser. Det är så lätt och naturligt att koppla administrationsbördan till arbetsgivarens misstrofilosofi.


  4. Läraryrket är viktigt, jag har spridit din blogg vidare, ytterligare, Minns själv ett par lärare som betytt väldigt mycket för mig vars ord fortfarande ”lever” inom mig.
    Det borde gå att förenkla skolan – en gemensam kursplan för hela landet för årskurs 1-3, 4-6, 7-9. Där man läser ämnena på ett likvärdigt sätt. Mina barn har nämligen bytt skola 3 gånger och det har blivit så att man haft olika tempo i olika skolor, en del har börjat med stenåldern och andra med Gustav Vasa vilket iallafall har gjort att min dotter missat en del av historian eftersom hon istället för att läsa efter en kursplan fått hoppa in i hur olika skolor själva uppfattar att skolplanen ska följas. Samma sak i engelskan, beroende på var man bor och i vilken skola man går och på vilken nivå undervisningen kan läggas för att de flesta ska förstå så kan man som min dotter har gjort hamna efter, i den första skolan var nivån långsam, i den andra snabbare och i den tredje hade man kommit väldigt långt, det har inte medfört något problem för min dotters inlärning, hon har kommit ikapp, men det har krävts en hel del extra timmars läsning.
    Det är inte bara ni lärare som tycker det är svårt att förstå och hänga med i svängarna när det sitter ett gäng flummiga pedagoger och skriver ihop olika planer för att sedan byta till något nytt tre terminer senare. Det borde vara någorlunda lika i alla skolor. Mvh Eleonore Wejner


    • Jag håller med dig, Eleonore! Det finns så många fler barn som byter skola idag än för bara ett-två decennier sedan. Min äldsta dotter bytte skola och missade en hel termins kemi, som hon aldrig lyckats ta igen.


  5. Jag tror faktiskt inte att gemene man förstår vilket otroligt tankemässigt krävande arbete det är att vara lärare, om man ska vara en bra lärare vill säga.

    Det tror inte jag heller, men det mest alarmerande är att de som ansvarar för utbildningen SKL (som du nämner) och utbildningspolitiker inte alltid heller förstår det. Ett annat problem är också att det inte alltid är den eller de som har kompetensen, som planerar eller ansvarar för hur undervisning skall bedrivas. Att betrakta läraryrket som ett 9-5 jobb är ett tredje problem. Ett fjärde är att man inte inser att det långa uppehållet är inarbetad tid, samt nödvändig för läraren att komma igen. Och för elevernas lärande att smälta och ge utrymme för nytt inför höstterminen. För mig som inte tillnärmelsevis har samma situation som skolans lärare, behöver tre veckor på min semester för att varva ner efter ett helt läsår (utan lov). Och sen ta tre veckor semester värd namnet, för att den fjärde veckan mentalt börja förbereda mig inför hösten.

    Det finns många problem, men jag tror det främsta är att man bara vet hur det är att vara lärare, när man är eller har varit det. Man tittar sig blind på den schemalagda tiden och inser inte vad som krävs före och efter den. Och mycket av arbetet syns inte, då det är ett tankearbete. Vem vet hur mycket en lärare jobbar, även om hon är ute och promenerar?

    Men jag glömde ett problem – det är att man misstror det lärare vittnar om.


  6. […] Kant har startat en ny serie inlägg: Utarmningen av läraryrket. Här är del 1. Det är föranlett av ett omdiskuterat läsarbrev som tar upp misstron mot oss lärare som ett […]


  7. Jag sa upp mig förra året pga den odrägliga arbetssituationen, men jag _vill_ börja jobba igen och känner mig inspirerad att göra det också. Jag läser så mycket litteratur som handlar om utbildning, undervisning och lärande, men när jag inser hur verkligheten ser ut ute på skolorna så drar jag mig för att skicka ansökningar. Jag vet att på de flesta skolor så kommer jag _inte_ få utföra det arbete jag egentligen är där för: att undervisa. Det är tråkigt men sant, det jag kommer att vara tvungen att spendera mest tid på är administrationsuppgifter, städuppgifter (!) och intetsägande konferenser och möten som inte leder någonstans. Det viktigaste arbetet, att lära ut kunskaper, att få alla elever att nå målen och att inspirera till ett livslångt lärande samt att utveckla både min egen undervisning och skolan, det kommer jag få allra minst tid till att göra. Det är som att det viktigaste arbetet är ”osynligt” för skolledare och politiker och därför måste de fylla vår tid med ”synligt” arbete. Det ”osynliga” arbetet hamnar därför alltid som sista prioritet, vilket tråkigt nog indirekt betyder att även eleverna hamnar sist.


  8. Hej! Jag förstår din frustration och har också valt att lägga läraryrket bakom mig…för en tid eller som de ser ut nu- för gott! Varför jag valde att sluta berodde på många olika saker… vill man jobba som lärare idag måste man verkligen ha viljan och lusten, annars tycker jag inte att man ska vara kvar eller bli lärare. Det kräver mycket tid och engagemang.

    Frustrationen över att man inte hinner med alla elever och all denna dokumentation… det fungerar inte i längden! Det kan till och med gå så långt att du kör över dig själv för att du inte hinner ta en andningspaus emellan åt!

    Å slutligen LÖNEN, efter nästan fem års studier och med ett csn lån i ryggsäcken inser man att de kanske inte blev som man hade tänkt sig…

    Livet går vidare och de gör jag med:)


  9. Som f d lärare kan jag säga två saker:

    1) Farfars syster var statare och när jag läser om lärarnas vardag och minns min egen skärseld så ser jag inte så stor skillnad på gårdagens statare och dagens lärare.

    2) Tänk om all den energi lärarna pressades till att göra skulle satsas på forskning. Då hade vi nog löst många gåtor idag.


  10. Skolans bekymmer idag är också att den inte förändrats på länge…..år 2012 behövs kanske en annan typ av lärare än för 50 år sedan? Kommunaliseringen har ju också visat sig försämra kvalitén.
    Synen på lärare behöver också förändras, martyrskap och ”offermentalitet” bland lärarna själva ger ju ingen framgång direkt. Nytänk kring hela skolan behövs, usk lever ju kvar fortfarande…….”rastvakt” låter lite förlegat och en helhetssyn på elevernas dag borde vara självklart istället för 40 minuterspass…..


    • Jan,
      Eller också har skolan förändrats för mycket på de sista 20-30 åren, rena rama försöktsverksamheten. Jag tror definitivt att det skulle vara bra om fokus låg på baskunskaper, det vill säga läsa, skriva och räkna. Gammal hederlig undervisning!


      • Hej!
        Har inte fokus de senaste decennierna varit på kärnämnena svenska, matematik och engelska? För det är väl i dessa ämnen grunderna till läsa, skriva och räkna läggs? Är det undervisningen i dessa ämen som har varit en försöksverksamhet? Eller är det förändringar i undervisning i andra ämnen som påverkat hela lärarrollen och som på så sätt påverkat undervisningen i kärnämnena?

        När kan en elev läsa, skriva och räkna? Vilka evidenser behövs för att vi kan säga att någon kan läsa? När blir målet ”att läsa” ett medel för att nå annan kunskap? Hur kan medel (att läsa) och mål (nå ett pecifikt kunskapsmål) organiseras i undervisning?

        Kan denna organisation av undervisning för att nå ett specifikt undervisningsmål, som går utöver att läsa, skriva och räkna, vara kontextberoende och på så sätt även vara beroende av att samhällen och människors referensramar, relationer etc, i dessa samhällen förändras över tid?

        Om samhällen förändras över tid och vi på förhand inte vet exakt vad denna förändring kommer att leda till är väl samhället som sådant en försöksverksamhet? Om samhället som sådant är en försöksverksamhet, hur ska undervisning om t.ex. kunskaper om detta samhälle organiseras för att inte vara en försöksverksamhet?


      • Pär,
        Det mesta har väl varit försöksverksamhet, allt ifrån metodik till nya reformer utan ordentlig fortbildning för lärarna. Ta matematik – allt från Hej matematik, mängdlära, eleverna räknar själv, fri forskning och så vidare.

        Läsa: LUS 15 i årskurs 3 och LUS 18 i årskurs 6. Sluta krångla till det Pär – eleven ska kunna läsa bra för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

        Jag tycker inte om att föra filosofiska diskussioner, det får du göra någon annan stans. Skolan är en del av samhället ja, men skolan ska lära alla barn grundläggande kunskaper och kompensera sociokulturella tillkortakommanden hos eleverna. Hur svårt ska det vara att lära alla elever läsa?


  11. Jag uppskattar Johans val av ämne och funderar mycket på hur det kan komma sig att skolan (och debatten om den) ser ut som den gör i dag.

    Jag är dock mycket tveksam till TV-programmet ”9A” av den anledningen att det gjorde mycket för att cementera bilden av att svensk skola består av odugliga lärare.

    Sedan tror jag också att vi behöver analysera (skol/samhälls-)situationen utifrån att vi lever i ett samhälle som har uppgraderat vikten av att kunna visa värdet av att gå i skolan. Förut kunde vi legitimera skolan genom att den sågs som ett bildningsmedel. Numera måste skolan ”leverera resultat” i form av godkända elever (som allra helst ska vara anställningsbara, kunna konkurrera globalt och innovativa i den bemärkelsen att de uppfinner kommersiella produkter).

    Med en sådan världsbild blir det också följdriktigt att se på skolan som en fabrik som ska leverera produkter av en viss miniminivå och där man kan mäta arbetarnas produktion.

    Här finns en text om detta: http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2012/04/what-isn-8217-t-for-sale/8902/

    [i]Ska bli spännande att följa din blog Johan![/i]

    Mvh,
    Karl Asp


  12. Jag tror att någonstans blev det förknippat med en belöning att prata om FORMEN på skolan (Bifrost, PBL, ämnesövergripande, EPL, arbetslag osv.) istället för att prata om RESULTATET. Formpratarna fick skolledarjobb, utvecklingsledaruppgifter på kommunen, bokkontrakt och fina jobb och titulaturer på Skolverket. De som pratade om RESULTAT, dvs. gnälliga lärare och omoderna rektorer, tappade i status. Det känns som att det håller på att vända nu och det är bra. Hoppas allt går att reparera.


    • Intressant aspekt, du kan ha en poäng där.


  13. Hej, jag vill bara instämma i det du skrivit och blir alldeles matt över att se allt arbete svart på vitt. För att överleva måste man prioritera. Vad är det man prioriterar bort? Jo, kvalitén i undervisningen, intressanta och roliga projekt med eleverna och vidareutveckling i ämnena.
    Jag ser två viktiga delar i allt detta: Att ha en ledning som stöttar, bekräftar och ser allt slit pedagogerna utför samt att pedagoger ger positiv feedback tillbaka till ledningen. För alla ska orka.

    Att politiker ser till lösningar, hur går vi vidare för att förändra lärarnas arbetssituation. Fackförbunden arbetar i den kommande perioden med lärarnas arbetsbelastning. Frågan är om det någonsin kommer att förändras? Det finns inte mycket hopp kvar. Man biter sig i läppen när gamla elever hälsar på och berättar att de ska bli lärare.


  14. Hej

    Tack för en mycket bra blogg och ett tänkvärt inlägg. Äntligen någon som sätter ord på vår verklighet.

    Det tråkiga i skoldebatten är att lärare sällan gör sin stämma hörd. Varför är det så? På vår skola har vi diskuterat detta mycket. Lärare klagar inte, de slutar. Hos oss har tre lärare på kort tid bytt yrke. De har tyst och försynt tackat för sig och vänt ett yrke de en gång älskat ryggen.

    Jag vet inte hur vanligt det är att lärare slutar men är det lika vanligt i resten av Sverige som hos oss är det illa.

    Vi lärare klarar oss alltid. För oss finns det ju en väg ut. Vi är inte livegna. Barnen däremot är fast i ett haltande skolsystem. För dem finns ingen väg ut.


    • Roberth
      Jag har länge påtalat att det är trist att debatten drivs av forskare, professorer, journalister och förstå-sig-påare. Lärare får aldrig vara med och som du skriver – många lärare är tysta.


  15. Verkligheten för lärare detta,,, Jag känner så igen mig i hur jag är inför helgen & loven….


  16. […] skrev följande kommentar på Johan Kants inlägg Utarmningen av läraryrket del 1 Jag tror att någonstans blev det förknippat med en belöning att prata om FORMEN på skolan […]


  17. Hej igen Johan!

    Skolans mål är att lära eleverna läsa skriva och räkna – och det har det alltid varit. Och där är vi helt överens.

    Men det jag är intresserad av är kunskaper utöver detta, undervisningsformer och olika kunskapssyner etc etc. Är det att kångla till det?


    • Pär,
      Jag tycker jag har redogjort för vad jag anser att eleverna ska ha med sig många gånger under årens lopp. Men eftersom 20% av killarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra och att väldigt många gymnasielärare anser att grundläggande mattekunskaper inte räcker till så kanske det är där vi ska börja.


      • Hej!

        Jag håller med dig.

        Sedan hoppas jag att någon gång i gymnasiet att eleverna kan utveckla även andra kompetenser, formågor etc. bl.a. via sin läsförmåga.

        Själv vill jag ju på högskolan, i t.ex. sociologi eller på lärarutbilldningen, ha mer självgående studenter och hoppas att gymnasiet förbereder detta.

        Men början är ju i förskolan, förskoleklassen – kanske årskurs 1.


  18. Johan, om alla 6åringar som kommer till skolan ligger på luspunkt 3-14 och inte når fram till luspunkt 15 i åk3 så måste det ju vara något i skolans tidiga år som inte fungerar? Titta på skolor där de når resultat och sno alla ideér omgående. Sluta titta på ungarna och se över undervisning och metoder istället så tror jag att alla i åk 9 når resultat, även killarna.


    • Jan,
      Det är självklart att man ska titta på organistionen och den dåliga metodik som resulterar i att alltför många elever inte uppnår acceptabel nivå när det gäller läsning. Vi tittar på ungarnas resultat, men sen frågar vi oss inte om det är fel på dem, utan vi frågar oss vad vi kan göra så att förbättring sker.


  19. Johan Kant skriver:”redan på 70- och 80-talet förvandlades [skolan] till en experimentverkstad där den ena modeflugan ersatte den andra. 90-talet blev inte bättre, Lpo 94 infördes utan någon som helst fortbildning för lärarkåren och Problembaserat lärande (PBL) drog över landet som en modefluga, med förödande konsekvenser. .. Tyvärr blev även kommunaliseringen en flopp för lärarkåren, skolan blev en kommunal mjölkko”

    Och varför blev skolan en experimentverkstad redan på 70-talet? Jo, pga de diciplinproblem som blev (det förutsedda) resultatet när läroverken avskaffades och ALLA elever – oavsett fallenhet eller intresse – skulle undervisas i sammanhållna klasser. Svenska politiker föreställde sig, att om skolan och skolarbetet omorganiserades, så skulle de problem (diciplinproblem och sämre kunskaper) – som grundskolans sammanhållna klasser hade skapat – kunna lösas. Därefter har skolan haft en l-å-n-g Golgatavandring, där det ena underliga experimentet avlöst det andra i syfte att förverkliga den utopiska målsättningen, att ALLA barn kan ”nå målen” – förutsatt att målen är satta tillräckligt lågt.

    Brevskrivaren påtalade, att ”i tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras.”

    Det centrala problemet är inställningen, att skolan/lärarna kan ”göra” något för att realisera den bisarra, ideologiska föreställningen att ALLA elever kan ”nå målen” – förutsatt att målen är tillräckligt lågt satta.

    Pga den utopiska föreställningen, att 1. alla elever kan ”nå målen” och 2. läraren är skyldig och förmögen (!) att ombesörja, att så sker, så har läraren ålagts att föra en omfattande (och växande) dokumentation. Ty när en elev inte når målen, så anses detta i Sverige per definition vara lärarens fel. Skolan/läraren måste därför kunna ”bevisa att inget felaktigt har skett”, när somliga elever ej når målen.

    Och så länge som lärare tyst accepterar (eller kanske t.o.m. ibland delar ?) denna orimliga ståndpunkt, så länge kommer lärare att vara misstrodda och digna under en massiv och växande dokumentation, (som syftar till att bevisa att inget felaktigt har skett, när somliga elever ej når målen).

    Det är naturligtvis väldigt smickrande för lärare, att de framställs som omnipotenta, varför det är lockande för lärare att inte frondera mot denna villfarelse.

    Men… lärarna får betala ett högt pris för att de tyst accepterar, att det uteslutande är läraren, som är ”ansvarig för elevernas kunskapstillväxt” – oberoende av elevens fallenhet, intresse eller ens närvaro – vilket brevskrivaren utförligt redogjorde för.

    Misstron mot lärarna kommer att forsätta, om lärarna inte vill (eller inte vågar) framföra i klartext:

    1. Det är en UTOPI, att alla elever kan ”nå målen” – oavsett elevens fallenhet, intresse, ansträngning eller ens närvaro.

    2. Det är inte önskvärt att ha lågt satta mål.


    • Arvid,
      Jag tror att alla elever kan nå målen och det är inte önskvärt att lågt satta mål.


      • Jag vet, att du är utopist, Johan.

        Anser du också, att det uteslutande är läraren, som är ”ansvarig för elevens kunskapstillväxt” – oberoende av elevens fallenhet, intresse, ansträngning eller ens närvaro?


      • Klart att läraren har ett stort ansvar, men det är många som är ansvariga och som kanske som helhet har större ansvar, t.ex. rektor, förvaltning och politiker. Om jag som rektor inte får de förutsättningar som krävs för att klara av uppdraget, alltså jag kan beskriva vad som behöver göra och vad det kostar, då blir det omöjligt att genomföra det.


      • Tack för svar Johan – låt mig precisera frågan.

        Anser du, att det uteslutande är lärare, rektor, förvaltning och politiker som är “ansvariga för elevens kunskapstillväxt” – oberoende av elevens fallenhet, intresse, ansträngning eller ens närvaro?

        —–

        Du kanske anser, att om varje elev skulle tilldelas obegränsat med resurser (en personlig informator 24/7), så kan alla elever nå målen? Obegränsat med resurser vore kanske att ”[få] de förutsättningar som krävs för att klara av uppdraget” att alla elever når målen?

        Frågan är inte alls avsedd att vara tillspetsad… en grundskola i Malmö (med 246 elever) hade (enl. Skolverkets statistik) 73,5 lärare per 100 elever (läsåret 10/11). För tre år sedan (läsåret 07/08) hade skolan 60 lärare per 100 elever. Om fem år kanske den skolan har 100 lärare per 100 elever?


      • Arvid,
        Svaret är JA!


      • Tack för svar, Johan.

        Jag förmodar (rätta mig om jag har fel), att du svarar JA på den första frågan, dvs du anser, att det uteslutande är lärare, rektor, förvaltning och politiker som är “ansvariga för elevens kunskapstillväxt” – oberoende av elevens fallenhet, intresse, ansträngning eller ens närvaro.

        —-

        Som jag skrev, så är det är naturligtvis väldigt smickrande för lärare, att uppfatta sig själv (jämte rektor, förvaltning och politiker) som omnipotent.

        Men… lärarna betalar ett högt pris för att de tyst accepterar – eller i ditt (m.fl. andras) fall faktiskt instämmer i (!) – att det uteslutande är lärare, rektor, förvaltning och politiker som är “ansvariga för elevens kunskapstillväxt” – oberoende av elevens fallenhet, intresse, ansträngning eller ens närvaro.

        —–

        Jag ser fram mot ditt nästa inlägg, ”om lärarnas uppdrag att bygga goda relationer och om de kurativa uppgifter som har lagts på lärarkåren”. Det ska bli mycket intressant att få ta del av, hur läraryrket har förändrats även i det avseendet.


  20. Hej igen Johan!

    Jag tror att det ligger en del i din analys och diskussion av utarmningen av läraryrket, t.ex. att historiskt sett hade lärarna högre status före 1970-talet än efter 1970-talet. Men om lärarna år 1980 hade en viss status har jag svårt att få ihop med att 20% av årskurs 9 elever idag har svårigheter att läsa. Min gissning är att läskunnigheten var högre 1980 än 2012, men att statusen på läraryrket var sjunkande redan 1980.

    Det finns myter om att klassrummet före 1968 var stängt för insyn, detta behöver givetvis evidensundersökas. Men om så var fallet har vi en lärarkår som lärde barnen läsa, skriva räkna men där lärarnas undervisning inte dokumenterades på samma sätt som idag och allmänheten viste inte så myvcket om undervisningen annat än det de själv har upplevt av den (som elev eller via sina barn).

    Då blir frågan hur lärarna ska höja sin professionella status i en värld där a) allmänheten har viss insyn i vad som händer i klassrummet -denna insyn kan bl.a. innebära hörsägner, rykten etc.b) där ett visst antal procent elever inte kan läsa, skriva och räkna när de går ut nian c) där den nya lärarutbildningen förväntas leverera ”specialister i olika områden” genom fyra olika examina och inom de olika examina olika inriktningar och åldersgrupper.

    En huvudfråga är då om lärarkåren ska satsa på att gemesamt höja statusen eller om varje deldisciplin ska profilera sig?

    Om hela lärarkåren ska höja statusen blir det centralt att utveckla en gemensam syn på undervisngen, vilka metoder som når vilka mål ec. och vilka som inte når etc. Istället för PBL som norm inrättas en annan gemensam norm, t.ex. utifrån Hattie eller Skolverket- för om varje lärare väljer sin egen undervisningsnorm utifrån sitt ämne, sin elevgrupp etc. så har lärarkåren svårt att gemensamt möta den insyn som finns.

    En annan lösning, som ligger i linje med den nya lärarutbildningen, är att varje ämnes specifika karaktär i kombination med varje åldersgrupps förväntade specifika förutsättningar, bygger en ram för en delprofessions kompetens och status. I en sådan utveckling kan i framtiden en kår av t.ex. gymnasielärare i samhällskunskap och historia utveckla sina undervisningsmodeller, t.ex. PBL och handledning, medan högstaidelärare i matematik utvecklar sina undervisningsmodeller, och en lärare för förskoleklass och årskurs 3 utvecklar undervisningsmodeller för t.ex. grunderna för läsinlärning.

    En skillnad gentemot 1960 är att insynen kräver t.ex. någon form av professionellt gemensamt språk, både internt och externt.

    Visst är det en spännande utveckling och visst får både föreläsning, handledning, seminariediskussioner, PBL och allt möjligt plats i en sådan utveckling, Det räcker dock inte att höja statusen med att upprepa politikers eller journalisters ord om att ”läraren måste undervisa”. Det behövs mer specificerade ord för att internt utveckla och externt legitimera lärarkårens eller delprofessionernas arbete.


  21. […] utarmningen av läraryrket. Han har nu skrivit tre delar i den serien. Dessa delar kan läsas här: Del 1, Del 2 och Del 3. Helena von Schantz bloggar om läxor och om lärarlegitimation. Jag har under den […]


  22. […] Kant skriver om Utarmningen av läraryrket. Jag har hört flera kollegor spontant hänvisa till hans inlägg och brevet som startade det hela: […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s