h1

Utarmningen av läraryrket – del 2

16 mars 2012

McKinsey-rapporten kom fram till att den enskilt viktigaste orsaken till skolframgång är läraren. En lärare kan göra stor skillnad. En lärare kan få elever att växa. En lärare kan se, bekräfta, tydliggöra kunskapsmål och fokusera på vart man är på väg. Den enskilda läraren är superviktig.

Men tydligen är det bara ord för politiker – både på riksdags- och kommunalnivå, för tjänstemän på förvaltning, rektorer, myndigheter och bland forskare. Och inte minst bland företrädare för SKL, som tydligen tycker detta, men som har en annan agenda. Och SKL har lyckats, för löneutvecklingen för läraryrket har varit blygsam, statusen är dålig och arbetsuppgifterna har blivit tyngre och mer i omfattning. I mitt förra blogginlägg i denna serie skrev jag den omfattande dokumentationshysterin. I det här blogginlägget ska jag försöka beskriva den hårt pressade situation lärarna har när det gäller att bygga relationer och att det lagts på kurativa uppgifter.

Jag träffade nyligen flera gymnasielärare som beskriver hur de har blivit pålagda uppgifter som de inte har utbildning för, de ska nämligen fungera som kuratorer. Hur tanken var från början, att någon kom på den briljanta idéen att gymnasielärarna skulle vara kuratorer och se till att eleverna hade någon att prata, känner jag inte till. Men en sak känner jag till och det är att många elever är i stort behov av vuxenkontakt – att många elever skriker efter att bygga relationer med vuxna. Men frågan är om det är ett bra fungerande system, alltså att lärare ska ha kuratoriska uppgifter. För jag märker att detta problem är utbrett i grundskolan också.

Klart att lärare ska bygga relationer och hjälpa elever, men att de ska ta på sig uppgifter som de dels inte har utbildning för och dels uppgifter som tar tid från undervisningen ställer jag mig frågande till. Eller rättare sagt – det är helt upp åt väggarna. Men varför blir det på detta sätt? Iinte vet jag, kanske att kommunerna har dragit ner på personal som har dessa uppgifter, alltså kuratorer, pyskologer och skolsköterskor. Eller också kan det vara ett samhällsfenomen som är utspritt över hela samhället, många föräldrar hinner inte med sina barn, en del gör karriär, andra får jobba stenhårt för att få det hela att gå ihop och vissa är så stressade över allt man ska hinna med för att vara framgångsrik att de helt inte orkar engagera sig. Varken i skolan, skolarbetet eller sina barn. Fredagsmys framför tv – ok, men när det blir jobbigt på riktigt orkar man inte. Och ungarna vill ha vuxenkontakt och vuxenmotstånd. Jag vet inte om det är på detta sätt, men jag vet att det ligger ganska mycket kurativt jobb på lärarna.

Så ska lärarna bygga goda relationer med föräldrarna också. Men om inte läxorna fungerar? Om barnen beter sig illa? Om inte eleverna lyssnar på de vuxna i skolan? Om eleverna är våldsamma? Om de inte får den omvårdnad som brukligt är? Vad göra? För lärarna kan rapportera till rektor eller elevhälsoteam och be om hjälp, men i slutändan är det läraren som varje dag träffar eleven och ska se till att denne fungerar. Men om det inte gör det och det görs anmälningar till socialtjänsten eller polisen – vad händer? Ingenting! Läraren behöver hantera eleven i alla fall, varje dag, varje lektion. Alltså – läraren är den som får lösa uppgiften.

Om föräldrarna inte orkar, om skolan lägger fram ”problem” för föräldrarna – hur ska läraren upplysa om detta? Hur ska läraren bygga goda relationer med föräldrarna, för visst finns det tendenser att skylla på skolan. Om föräldrarna vet bättre om hur skolan borde fungera och gärna talar om det för lärarna? Om föräldrarna är aggressiva och ifrågasätter läraren? Och media bygger på, poängterar hur dålig skolan är, hur resultaten är i fritt fall och vem får bära hundhuvud? Läraren! Kommer då föräldrarna med en positiv inställning till skolan? Om läraren ska uttrycka sig klanderfritt – så att det som läraren säger inte kan hållas emot honom/henne blir det så att läraren behöver väga varje ord som denne säger. För vem vill bli anmäld till skolledningen eller ens Skolinspektionen eller någon av ombudsmännen? Nej då är det bäst att dokumentera allt som skrivs och sägs, för att ha ryggen fri. För det är väl så man menar från myndigheter – eller?

Läraren som skrev ett brev till mig och som jag publicerade beskriver en ”Josef K-situation”, där han kände sig som att befann sig i Processen. Situationen för honom som lärare kändes absurd och han kände sig misstänkliggjord. Ända till något annat hade motbevisats. Men är det inte så då? Lärare ska dokumentera för att få ryggen fri, samtidigt som de ska ha förtroliga och kurativa samtal med eleverna som de inte är utbildade för, fast det är klart att lärare ska bygga relationer – ingen tvekan om det. De ska också bygga goda relationer med hemmet, men om något fel sägs kan det hållas emot lärarna och i värsta fall kan läraren bli ställd inför rektor eller Skolinspektionen. Undrar om lärare vågar säga sanningen? Undrar om lärare vågar säga obekämligheter? Undrar om lärares självförtroende och stolthet för jobbet har ökar och växer? ELLER INTE!!!!

Klart att min beskrivning inte är stämmer över allt, säker många som inte  känner igen sig, men jag tror också att det är många som verkligen känner igen sig. Det finns nog många som saknar stöd både från rektor och från kommunen, kanske är det enda stödet man har kollegorna.

Jag kommer fortsätta min bloggserie och nästa del kommer handla om det pedagogiska ledarskapet i skolan.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

18 kommentarer

  1. Kuratorer måste det bli fler av i skolan. Så även studievägledare. Vi kan till viss del hjälpa eleverna att finna rätt i val till gymnasium eller högskola beroende på vilken nivå man arbetar på. Men vi kan aldrig ge dem den överblicken och vara det bollplank som en utbildad studievägledare kan vara!

    Fredrik


    • Hear, Hear Fredrik!! Jag som syv jobbar tätt ihop med lärare och annan personal på skolan – när det samarbetet funkar så känner jag att den del jag bidrar med hjälper eleven med både motivation och ”purpose” i sina studier vilket ofta hjälper läraren i uppdraget undervisning…..

      Vägledningen för mig handlar således inte bara om att diskutera olika studievägar – det handlar om att göra eleven medveten och närvarande i sina studier och i sitt liv och ta medvetna väl genomtänkta beslut som påverkar både på kort o lång sikt…./Lena Studie- och yrkesvägledare…


  2. Jag tycker att Melisa Horn i sången ”Sen en tid tillbaka” beskriver rätt bra hur det känns att vara lärare i dag.//Lisa http://www.youtube.com/watch?v=Sc8MPKaI4ug&feature=player_detailpage


  3. Lärare är olika och även om en del kan vara utmärkta kuratorer för vissa elever så blir det helt absurt om skolans organisation kräver att alla ska vara det. Läraruppdraget för gruppen är en fantastisk tillräcklig utmaning och lärare ska känna sig duktiga även om de inte tar ett steg utanför den rollen. När jag gick i skolan och läste Kamratposten var det fullt med ideer om en skola med många typer av vuxna så att eleverna skulle kunna välja många typer av vuxenstöd utöver lärarna. Sen har skolfrälsarna farit fram genom skolan med nya ideer men sådant som vuxit fram ur engagerade lärares tankar det var för dyrt och utvecklingen gick åt annat håll.


  4. Johan, kan du vara hygglig och komplettera med din bedömning av, ungefär när dessa kurativa uppgifter tydligt ökade i omfattning. Hur har utvecklingen sett ut? Hur har du (och andra lärare) upplevt den?

    Precis som med dokumentation, kaos, torka m.m. så går en successiv utveckling naturligivis inte att klart avgränsa. Men precis som med den ökade dokumentationen, så är det ändå möjligt för dig (och andra lärare) att bedöma, när den kurativa verksamheten börjar ta en mycket stor andel av lärartiden i anspråk.

    —–

    Du skriver: ”Men varför blir det på detta sätt? Iinte vet jag, kanske att kommunerna har dragit ner på personal som har dessa uppgifter, alltså kuratorer, pyskologer och skolsköterskor.”

    Nja.. utvecklingen verkar vara den motsatta.

    ”Skolsköterskor och skolkuratorer [har] ökat kraftigt. Exempelvis ökade antalet skolsköterskor med 21 procent och antalet skolkuratorer med 36 procent mellan åren 2001 och 2008. Detta skedde samtidigt som antalet elever i grundskolan minskade kraftigt.” skriver ett par talesmän för SKL.

    Men ”men efterfrågan på insatser har ökat och därför kan det ändå kännas som en bristsituation i skolan” tillfogar de.

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fler-skolkuratorer-har-anstallts_6468540.svd

    I kommunala skolor gick det 728 elever per skolkurator kalenderår 2009 enl Skolverket.

    Detta är (enl Skolverket) en ökning jämfört 1997 då antalet elever per skolkurator var ca det dubbla.

    http://www.skolverket.se/statistik-och-analys/2.1862/2.4290/2.4442/en-okning-av-elevvardspersonal-i-grund-och-gymnasieskolan-1.43193


  5. Hej igen Johan!

    Jag tror att ni verksamma inom skolan och då inte minst ni som har inflytande, t.ex. genom bloggar, måste bestämma er för vilken strategi ni ska ha för att höja lärarkårens status.

    Du hänvisar till en rapport som ställer den enskilde läraren i centrum. Den enskilde läraren gör skillnad. Ska ni satsa på att premiera enskilda lärare? Individuell lönesätning ligger i linje med detta. En tolkning av Hatties rapport är att den enskilde läraren spelar större roll än gruppstorleken för att förklara variationen i elevresultat. I linje med detta kan vi av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl tänka oss större grupper och primiering av enskilda lärare som klarar av dessa större grupper.

    Eller ska ni satsa på enskilda skolor. Att du som rektor ska se till din skola och satsa på lärarna i den, utveckla gemensamma normer, utvecklingsområden etc inom skolan och i relation till skolans omgivning.. Detta ligger i linje med skolmarknadslinjen. Dock har denna linje nu mött motstånd på grund av s.k. riskkapitalistiska företag men också på grund av framhållande av att enskilda lärare är skolans främsta resurs, inte skolan som organisation.

    Eller ska ni satsa på delprofessioners utveckling. Varje ämne och varje åldersgrupp är där i fokus. Utveckling kring lärares kompetens sker då kring kunskaper om elevers möte med ämnet. Detta kräver en organisarion där skolors gränser gentemot andra skolor öppnas och erarenhetsutbyte sker mellan olika skolors lärare.

    Eller ska ni satsa på en gemensam linje för alla lärare. Vilka ingår då som lärare? Och hur förhåller ni er till att de är verksamma inom såväl obligatoriska som frivilliga skolformer? Hur utvecklar ni en gemensam läraridentitet? En gemensam läraretik? En gemensam lärarkompetens? Ett gemensamt lärarspråk? Hur kan detta gemensamma utvecklande relateras till framhållandet av enskilda lärare?


  6. Hej Johan och ni andra!
    Har ni läst DN:s debattsida i dag? Vad anser ni om jämförelsen med den finska skolan? http://www.dn.se/debatt/principen-om-en-bra-skola-for-alla-galler-inte-langre

    //Lisa


    • Lisa,
      Jag har läst artikeln och tänkte skriva något om den i veckan, vill skriva klart min bloggserie. Spontant känner jag att jag skulle kunna ha skrivit den där artikeln, fantastiskt att det kommer en sådan artikel från Skolverket.


      • Ja det var intressant att någon från Skolverket vågar sticka ut hakan, friskt vågat. Jag ser fram emot att läsa dina kommentarer kring artikeln. För övrigt vill jag tacka för en mycket intressant blogg. //Lisa


      • Tack själv Lisa.


    • Jag tycker tillitsfrågan från ”En lärarskildring” (eller snarare misstrosfrågan) kommer tillbaka i Kornhalls inlägg.

      Verkar vara något i tiden?

      /M


      • Magnus,
        Samtidigt påtalar Kornhall att det var Skolverket som var kaxiga och ansvariga för att förändra fokus på skolans uppdrag – inte lärarna.


  7. Läs gärna den här bloggkommentaren ang. DN-debatt artikeln.
    http://inga.blogg.se/


  8. Jag tror att Finlands goda resultat mångt och mycket beror på att bra lärare ägnar sig åt kärnuppgiften att undervisa vissa ämnen. Skolan i Sverige skiljer sig för här finns det ”utrymme” för att avkräva lärare fler uppgifter än att enbart undervisa.

    Det behöver ju nu inte vara dåligt, att elever kan få stöd av lärare också i andra frågor än de rent undervisningsmässiga, kan ju betyda mycket för den enskilda individen – även om jag tycker att det är oetiskt att lärare utför ett arbete som tex kuratorer sköter bättre (och ffa har utbildning för).

    Men McKinsey-rapporten hanterar inte den typen av statistik (trygga elever). Inte PISA eller TiMMS heller. McK-rapporten betonar ”instruction” och ”effective teachers”.

    Det säger mycket om synen på (och kunskapsbildningen om) skolan, tycker jag.


    • Karl,
      Jag tror också att lärare som kollektiv skulle bli mycket bättre om de fick ägna sig åt kärnuppgiften – att undervisa. Det där med trygga elever är en längre diskussion. Man påtalar ofta att Finland har de elever som mår sämst i världen. Jag tror faktiskt att det finns väldigt många elever i Sverige som mår riktigt dåligt, typ de 20% som inte når fullständiga betyg, kan inte läsa flytande och inte tillgodogöra sig läromedelstexterna. Vore intressant att se hur dessa elever mår.


      • Min aversion mot McK-rapporten handlar mest om att den är så enkelspårig.

        Men en fråga som jag skulle vilja ha svar på handlar om i vilken utsträckning svenska skolor öht har kunnat anställa tillräckligt kompetenta lärare? Du vet, man tar en bra svenskalärare som får ”kvacka” i matematik.

        Min gissning är att man i Finland i mycket lägre grad har anställt lärare med bristande kompetens…


      • Karl,
        Utifrån mitt perspektiv som biträdande rektor är ditt exempel inte det värsta, det vill säga att någon får kvacka i ett annat ämne. Det värsta är att vi inte får anställa de lärare vi vill och de vi behöver. Kommunen har en övertalighetslista som vi ska ta hänsyn till. Ett annat stort problem är de rehabärenden och lärare som inte längre vill vara lärare, men som inte har någon annan stans att gå. Dessa gör ett mindre bra jobb, men får ingen hjälp att gå vidare. Så vi har stora problem vid tjänstefördelning.


  9. […] av läraryrket. Han har nu skrivit tre delar i den serien. Dessa delar kan läsas här: Del 1, Del 2 och Del 3. Helena von Schantz bloggar om läxor och om lärarlegitimation. Jag har under den […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s