h1

Utarmningen av läraryrket – del 3

18 mars 2012

Efter den läsarstorm som drabbat min blogg, tack vare det läsarbrev, som kom från en lärare och som jag publicerade för en vecka sedan, har jag skrivit en bloggserie där jag lite mer i detalj redogör för hur jag ser på det omöjliga uppdraget att vara lärare idag. I det här blogginlägget ska jag skriva om skolans resultat och ledarskapet i skolan. 

År 1994 kom en ny läroplan Lpo 94 som var ett paradigmskifte i svensk skola. Bland annat gick man från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Från att tidigare ha reglerat hela skolvardagen gick man till att sätta upp mål för hur långt eleverna skulle gå i sin kunskapsuppveckling i årskurs 5 och 9, senare kom även mål för årskurs 3. Hur skolan skulle nå dit var det ingen som sa. Vad som skulle tas upp, alltså vilket stoff, var det heller ingen som sa. Och någon utbildning fick varken lärare eller rektor. Det fanns budgeterat pengar på Skolverket för fortbildning, men dessa miljontals kronor förblev orörda – något som uppmärksammades vid revision (Statens styrning av skolan – från målstyrning till uppsökande bidragsförmedling RR 2001/02:13).

När Lpo 94 infördes (eller skulle införas) gick också huvudmannaskapet över från staten till kommunen. Sveriges kommuner och landsting (SKL) blev den organisation som kom att företräda arbetsgivarna och vilket bra jobb de har gjort. Inte för skolan, för lärare och rektorer, utan för ekonomin. För under SKL ledning har lärareyrkets status sakta men säkert sjunkit, löneutvecklingen har inte motsvarat de förväntningar som de borde efter 3,5 – 5 års studier på universitetsnivå. Men värst av allt, lärares och rektorers arbetsuppgifter har förändrats radikalt. Lärare har fått allt fler kurativa uppgifter och dignar dessutom under dokumentationshysterin. Lägg därtill att SKL i högsta grad varit pådrivare när det gäller att eleverna ska söka sin kunskap själv och att eleverna ska ta kontroll över sitt eget lärande. Inte för att det är det vi i skolan ska göra på sikt, utan för att man ska spara pengar och det gör man fortfarande. För i och med att man förvandlar läraren till handledare är det inte så nogräknat vem som leder eleverna, för det är ju bara att skicka iväg eleverna med en frågeställning eller ett visst antal instuderingsfrågor och så får de tar reda på svaren. Det var så resultatet blev av Problembaserat lärande (PBL) och det kan mycket väl bli så i Sollentuna i morgon när det gäller surfplattorna. Fokus flyttas från läraren som den viktigaste personen för elevers lärande, till en metod. Och SKL skrattar hela vägen till banken – för tänk hur mycket pengar man sparar på att omvandla lärarna till handledare.

Men varför tar jag nu upp detta när jag ska skriva om ledarskapet i skolan. Jo, det är mycket viktigt att förstå förutsättningarna för att göra ett bra lärarjobb när det gäller ledarskap och resultat. Det är också mycket viktigt att förstå att rektorer inte har en lätt situation i skolsverige, i dagens DN (18/3-12) beskrivs rektorsjobbet som mission impossible – ingen vill vara rektor och det är 0,6 sökande på varje rektorstjänst. Nu tar jag inte upp detta för att ni som läsare ska tycka synd om rektorer, utan mera för att ledarskapet i skolan är beroende av rektor. Jag vill också poängtera att jag inte pratar i egen sak, jag är biträdande rektor och har när som helst möjlighet att säga upp mig och ägna mig åt något annat. Det är ett val jag har att jobba kvar som biträdande rektor – inget annat.

Har alla hört meningen ”Budget i balans”? Jag tror det, för svensk skola är generellt sett budgetstyrd. Likt ett mantra har orden under hela 90- och 2000-talet varit ett ledord för skolans rektorer och förvaltning. Hur många gånger har inte jag hört dessa ord under årens lopp? Hur många gånger har inte APT och informationsmöten gått åt att redovisa budget? Hur många gånger har jag inte hört att det inte finns några pengar? Inte till datorer, inte till utflykter, inte till fortbildning och så vidare. Känner ni igen detta?  Men vem sköter egentligen ekonomin på en skola? Hur många rektorer har ekonomisk utbildning? Hur många skolassistenter har ekonomisk utbildning? På Vikingaskolan har vi en civilekonom som sköter ekonomin och vilka brister han har hittat genom årens lopp – oh my god! Och påtalat, brister både på skolnivå och på förvaltningsnivå. Men seriöst – vilket annat företag som omsätter 30-50 miljoner låter någon som inte är utbildad ekonom sköta räkenskaperna? Ingen så klart, men vi har ju bara hand om kommunal verksamhet och det är ju bara barn, så det är ju lugnt. Ursäkta den raljerande tonen, men jag är jävligt trött på denna nonchalanta och oprofessionella inställning.

Nu har jag beskrivit läget, alltså vilka förutsättningar som finns redan från början, det finns givetvis undantag. Rektor är budgetstyrd och inte pedagogisk ledare på skolan. Eller är rektor det? För när rektor är pedagogisk ledare – vad innefattas i att vara pedagogisk ledare? Att man har särskilda pedagogiska insikter och kunskaper? Att man visar åt vilket håll man ska gå? Att man driver pedagogiska frågor? Att man sätter en pedagogisk agenda och följer upp att den följs? Att man följer upp elevernas resultat och diskuterar dem? Så vad är egentligen en pedagogisk ledare?

Ja enligt mitt sätt att se på det hela är det alla ovanstående kriterier. För mig är det så att rektor ska ha koll på ekonomin, men det är inte rektors jobb att stänga in sig på sitt rum och vara budgetstyrd. Klart att rektor måste ha budget i balans också men anledningen till att jag tar upp detta så tydligt är att fokus flyttas från pedagogik till eknomi. Ett helt fel val.

Nu kanske du som läsare undrar vad det jag skriver har med lärarens utsatta situation att göra? Vad utarmningen av läraryrket har med rektors jobb att göra? Jo, det hänger så enkelt ihop att när skolan inte lyckas med resultaten då är det läraren som får bära hundhuvud. Det är lärarens fel att det går illa för eleverna. Jo visst har läraren ansvar, det säger jag inget om. Det ingår i lärarens jobb att genomföra meningsfulla och vettiga lektioner där eleverna lär sig det de ska. Det ingår i lärarens jobb att utvärdera elevernas resultat och sin egen insats på klass och individnivå. Och sedan reflektera vad man ska göra bättre nästa gång, kanske annorlunda och vad man ska göra för att de elever som inte lyckats ska få en ny chans att visa att de har lärt sig. Men det är rektor och skolledning som har det övergripande pedagogiska ansvaret, som har en överblick över hela skolan som organisation.

Så vad är det då jag menar att rektor ska göra för att underlätta för lärarna, men också för att lägga rätt fokus på verksamheten? Det handlar förstås om tiden och resultaten. Jag anser att en rektor måste vara delaktig i den dagliga verksamheten när det gäller att röra sig bland lärare och elever, rycka in och vicka så mycket det går, ta hand om elevkonflikter och föräldrakontakter – inte ersätta lärare i detta, utan att när det blir tunga ärenden som har gått långt prata med elever och föräldrar – poängtera att det är viktigt att komma till rätta med eventuell problematik. Jag anser också att en rektor ska auskultera hos sina lärare för att få ett grepp om hur det fungerar på lektionerna och även bygga upp en relation med varje enskild lärare. I dialog diskutera lärarens arbetsuppgifter och även diskutera hur läraren ska lösa elevproblem, pedagogiska dilemman och hur läraren ska prioritera vid situationer där tiden inte räcker till. Rektor får helt enkelt i dialog med läraren rådgöra och i vissa fall ta beslut om vad som läraren ska göra annorlunda eller plocka bort för att hinna med och orka. Ingen och då menar jag verkligen ingen, tjänar på att lärare jobbar ihjäl sig eller går in i väggen. Det blir ett helvete för alla, inte minst för eleverna (och framför allt för läraren så klart).

Men vad menar jag då med att resultaten spelar roll? Jo, det är rektors uppgift att ta in resultat och granska dem. Många olyckskorpar har sagt om Haninge kommun, när de började ta in resultat i LUS för hela grundskolan, inklusive förskoleklass, att man var fel ute. Det var ju så att Haninge har fortsatt att ha kommungemensamma prov, utöver nationella prov. I SO, NO och matematik. ”Det spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen”, har personer som är emot resultatuppföljning sagt. Och det stämmer om man bara konstaterar tillstånd, men om man gör något med resultaten händer det saker.

Det som behöver göras är att sammanställa resultat på årskurs- och klassnivå. Samla all personal under en studiedag och gå igenom resultaten systematiskt. Hur många elever i varje årskurs är det som inte klarat kusnkapskrav? Som inte läser tillräckligt bra eller som riskerar att hamna efter? Efter den genomgången får varje årskurs sitta för sig och diskutera vilka elever det gäller och vilka resurser man har att tillgå. Vad beror resultaten på? Vad kan man göra annorlunda? Går det att byta positioner med varandra? Går det att köra intensivkurser i läsning? Går det att omfördela resurser? Går det att ta hjälp av speciallärare? Ligger undervisningen över huvudet på eleverna? Används fel metodik? Behöver föräldrar kontaktas? Behöver bibliotekarien engageras? Behöver lärarna se över sin planering för terminen, omdisponera sin tid, kanske ändra innehållet?

Rektor sitter 30-60 minuter med varje årskurs, beroende på antal elever och hur stora problemen är. Diskussion kring resultat, frågeställningar ovan och åtgärder. Vad ska man göra? Behöver skolan som helhet omfördela resurser, t.ex. behöver någon lärare från ett annat arbetslag flyttas – permanent eller tillfälligt. Behöver skolan köpa in riktad litteratur? Behöver skolan omfördela elever, t.ex. att någon går om eller att någon elev är felplacerad. Behöver rektor uppmärksamma andra årskurser om problemen? Behöver rektor informera förvaltningen om läget och uppmärksamma att vi inte kommer nå förväntade mål om inte mer resurser vaskas fram. Rektor har här en avgörande roll, dels på grund av att denne har en helhetsblick över hela organisationen och dess resurser. Dels för att få lärarna att fokusera på rätt saker, alltså att se till att alla elever hänger med och att läraren får anpassa undervisningen efter elevernas förförståelese och även följa upp resultat så att alla elever är med, men även kunna reflektera över sin eventuell bristfällig metodik och eventuella tillkortakommanden. Men framför allt ta det pedagogiska ansvaret för skolan och inte skylla dåliga resultat på lärarna som yrkesgrupp. För visst kan dåliga resultat bero på dålig metodik och dåliga lärare, men så länge som inte rektor tar det pedagogiska ansvaret synliggörs inte detta och kan rättas till. Det är min bestämda uppfattning att lärarkåren generellt inte har fått den fortbildning som krävs för att bli bra på att dokumentera inlärda resultat och heller inte dra slutsaten av dessa. Men det är lärarkåren som får skulden.

Jag vill framhäva och verkligen poängtera: Dessa hela studiedagar, eller gemensamma arbetsdagar ska vara många per år. Jag pratar alltså om det viktigaste skolan gör, alltså lär eleverna massa kunskaper. Därför är det viktigt att ha dagar som är bara vikta för resultat minst fyra gånger per år, helst fler. Färre än fyra menar jag är ogörligt. För det handlar ju om att följa upp resultat, sätta in åtgärder och sedan titta på resultaten igen. Skolan ska efter några månader kunna se att satsningen gav resultat för eleverna, att de utvecklades och gjorde framsteg. Annars blir det varken hackat eller malet. Alltså minst 4 dagar, helst 5-6 heldagar per läsår. Och jag kan säga att man ser att något händer hos lärarna, det syns tydligt hur man börjar prata om hur man ska jobba, hur man ska dela upp eleverna på ett annat sätt , man blir kreativa och hur man ska titta så att alla elever är med. En mycket intressant process uppstår och det är häftigt att se. Vinsten att ha med all personal, även fritids på detta är att de dels blir delaktiga, men att de också blir kreativa och börjar organisera sig efter resultat. ”Men vi kan ju starta fritidsverksamheten efter mellis med läsning” sa en fritidsperonal till mig. Det blir effekter och resultat bara i att man har fokus på resultat på skolan.

Rektor och skolledare har ett stort ansvar, för hur duktig läraren än är så blir lagbygget lidande om rektor inte är närvarande. Det är ungefär som om Pep Guardiola, tränare för världens kanske bästa fotbollslag Barcelona, skulle vara borta ett visst antal matcher på rad och ingen skulle komma i hans ställe. Trots att alla i truppen professionella fotbollsspelare skulle de inte ha en ledare med övergripande ansvar för hela verksamheten och spelar de dåligt och kanske förlorar är risken stor att det blir en negativ spiral. Det behövs en övergripande person som visar vart alla ska gå. Tyvärr har fokus varit fel i rektorsrollen, allt för många rektorer är administratörer och inte pedagogiska ledare, givetvis inte alla.

Men vad har detta med lärare att gör då? Självklart handlar det om att det är lärarna i media och i den allmänna diskussionen fått ta ansvar för de allt mer försämrade reultaten. Det är lärarnas fel att skolan har allt sämre resultat. Hur kan det komma sig att 24% av killarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra enligt PISA-undersökningen? Hur kommer det sig att 20% av eleverna som lämnar årskurs 9 inte har fullständiga betyg? Hur kommer det sig att en ökad andel elever inte går klart gymnasiet? Och dessutom att andelen studenter tar studenten utan en verklig exemen – alltså att man inte har klarat alla kurser/ämnen? Det finns till och med en hel del forskare, debattörer och myndighetspersoner som vill frånta lärarna bedömningsansvaret för de nationella proven. Snacka om misstroendeförklaring gentemot lärarkåren!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

20 kommentarer

  1. […] Han har nu skrivit tre delar i den serien. Dessa delar kan läsas här: Del 1, Del 2 och Del 3. Helena von Schantz bloggar om läxor och om lärarlegitimation. Jag har under den senaste veckan […]


    • Dett är ju helt rätt precis allt du skriver, varför har inte fler skolledare denna insikt?
      Pierre


      • Tack Pierre


  2. Tack Johan för att du driver skoldebatt med målet att utveckla skolan till en spjutspets. Din kunskapssyn delas av många oss som arbetar i skolan. Med kunskap och debatt finns det vägar för att få bättre skolor och därför är dina artiklar viktiga.

    Tystnaden
    Lärare har svår att nå ut i debatten. Massmedia är mer intresserade av att lyfta fram rubriker än att släppa fram sakkunniga. Därför ges utrymme till kända tyckare utan pedagogisk erfarenhet. De mest tysta i skoldebatten är beslutsfattarna bakom den kommunaliserade skolan. Var finns de ansvariga politikerna som en gång varit skolministrar? Göran Persson är förmögen patron och exklusiv föreläsare som uppträder för de som betalar bäst.
    Hur ser Ylva Johansson på skolans problem och sina egna beslut? Vad gjorde Beatrice Ask och Ingegärd Wärnersson för att höja skolans status?
    Makthavarna har inte uppmärksammat att läraryrket är i kris. Kommunpolitikerna borde fråga sig varför färre väljer lärarbanan. Varför kroknar lärare när de har förmånen att undervisa elever? Svaret är att arbetsbelastningen, dåligt underbyggda politiska beslut och massmediala pekpinnar gröpt ur arbetsglädjen för allt för många.

    Facket roll
    Lönen är inte det centrala för några andra än Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Flertalet lärare har insett att lärarfackens krav på 10.000 kr bara är en kampanj för att stärka fackets ekonomi och bättra på det skamfilade anseendet. De högsta företrädarna för facken har väldigt höga löner, frikopplade från lärarnas utfall.

    Lärare beskriver en annan verklighet.
    Arbetsmiljön och arbetsbelastningen är mycket viktigare vittnar många lärare om, inte minst på denna blogg, men det har facket missat. Hur kan det komma sig? Saknar fackföreningarna kontakten med medlemmarna eller är visionerna inriktade på att sitta kvar vid köttgrytorna? Genom att slå samman fackförbunden till stora kolosser har facket sågat av grenen den sitter på. Fackliga företrädare är sällsynta ute på skolorna. En gissning är att heltidsanställda fackliga ledare ofta är män, som ”sluppit” eleverna och därför helst håller till på kontor.


  3. Johan.

    Vet inte om du har sett det. Men Pisa undersökningen kommer från och med 2015 att vara förändrad. OECD ska från 2015 mäta vad man kallar för ”Skills in the 21:th century”. Man kommer då att mäta de hårda kompetenserna läsa, skriva och räkna precis som idag som jag tolkar det. Men man kommer också från och med Pisa 2015 att mäta mjuka kompetenser som till exempel samarbetsförmåga, livskunskap, kreativitet osv.

    Exakt hur det här ska funka är oklart ännu. Men det kan nog vara en bra idé att hålla lite koll framöver på information från OECD om Pisa undersökningen. För som sagt så kommer den förändras rätt mycket 2015.

    /Fredrik


    • Fredrik,
      Tack för informationen, det visste jag inte. Ska bli intressant att se hur det blir.


  4. Läste i söndagens DN om en utbränd rektor. Efter den artikeln förstår man varför varje rektorstjänst bara har 0.6 sökande. Och sedan är personalomsättningen hög när de väl har tillträtt.

    Projekt ”Svenska skolan” kanske måste skjutas i sank för att uppstå igen som en skola för endast de högutbildades barn. Ett nytt klassamhälle med utbildning för en liten elit. Fasansfullt säger många men vi är faktiskt redan där.


    • Catharina,
      Klassamhället är verkligen ett faktum!


  5. Den idag mest referade forskaren globalt sett om undervisning torde vara John Hattie. Hans slutsats och syfte med undervisning kan sammanfattas med följande två meningar:

    ”When teachers SEE learning through the eyes of the student and When students SEE themselves as their own teachers” (2009, s. 238).

    Tror du att detta kan vara något som alla lärare kan enas om?

    Inom parantes kan sägas att Hattie använder miljontals elevers resultat och vad som påverkar detta resultat som evidens för sin slutsats. Dvs. undervisningsmålen, läroplanerna etc. varierar men detta består.

    Något gemensamt att bygga på behöver ni ute på skolorna, för ni kan räkna med att undervisningsmålen, läroplaner och allt annat som finns omkring undervisningen kommer att vara utsatt för att fortsatt starkt förändringstryck.


    • Låter bra Pär!


  6. Hej igen!

    Just nu LUS-läser jag Hattie och denna gången upptäcker jag betydligt mer nyanser i hans resonemang än första gången jag läste boken, exempelvis den gamla klassiska professionella frågan om etik och motal i en profession:

    ”Education, however, is never neutral, and its fundamental purpose is intervention or behavior change. This is what makes teching a moral profession, with such fundamental issues as: Why teeach this rather than that?, How does one teach in defensible and ethical ways?” (Hattie 2009, s. 254-255).

    Är det just nu möjligt och önskvärt, och för vem är det i så fall önskvärt, att lärarkåren på allvar försöker utveckla sig som en professionell yrkeskår där man är mer beroende av sin egen legitimerade yrkesetik, yrkeskunskap etc., än av omgivningens direktiv?

    Ytterligare en intressant sak, I en debattartikel i söndagens GP framlägger tre debattörer, bl.a. huvudsekreterare för FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap), ett förslag på en nationell forskningsorganisation som ansvarar för dels en för skolan användbar forskning av hög kvalitet, dels för kommunikation mellan forskning och skola och förmodar jag vice versa. Hur kommer regeringen och riskdag att agera här? Vill ansvariga i Sverige idag verkligen ha en stark mer oberoende lärarkår motsvarande läkarkåren?


  7. Hej Johan

    På tal om ditt resonemang om att följa budget och att det ständigt saknas pengar i skolan.

    Läs min artikel om skolans ekonomi och styre och fråga dig om det är resurserna som inte finns eller om det är befintliga resurser som används på fel sätt i ett märkligt system?

    http://www.lararnasnyheter.se/asikt-debatt/debatt/2010/11/15/vem-alskar-kommunen

    Keep going Johan!

    /Anders Blomdahl


  8. Hej Johan och Per!

    1) Jag blir inte klok på Haninges resultat. En del prov (åk3/5 för tex år 2011) visar fantastiska resultat, inte sällan ÖVER riksgenomsnittet, men går man in på:

    siris.skolverket.se–>Välj kommun-> Haninge->Visa kommun->Jämförelse över tid
    (under rubriken ”Betyg-Grundskolan”)

    …så ser inte Haninge ut att ha gjort någon speciellt märkvärdig utveckling.

    Ledsen Johan, men LUS/Bo Sundblad och Mats Öhlin kanske inte har inneburit den fantastiska utveckling vi så gärna vill se.

    2) Per! Du tillför otroligt mycket till alla bloggar och kommentatorsfält. Fortsätt så!

    Sedan tycker jag att den pedagogiska historien (Sokrates, Platon, Aristoteles, Ratke, Comenius, Pestalozzi, Rousseau, Herbart, Dewey, Mead, Klafki, Weniger, Shulman, Marton och Säljö) om och om igen visar på den oundvikliga kopplingen mellan det etiska uppdraget och att undervisa och formulera skolans uppdrag. I en fantastisk liten skrift ”Didaktische modellen und theorien” (1969) av Herwig Blankertz går författaren lös på allehanda didaktiska teorier inte sällan utifrån tanken att man ”glömmer bort” hur skoluppdraget också står i tät förbindelse med fostransuppdraget (och det övriga politiska samhället!). Dock inte alltid ett reflekterat sådant.

    Därför kan jag bli lite trött av att läsa anglo-amerikansk samtida forskning (huvudsakligen hypotetiskt-deduktiv sådan) som formulerar detta som om det var något nytt.
    Ett annat sätt att se på framgångssagan Hattie är att förstå hur han passar väl in i en marknadsliberal världsbild, där utbildning liksom alla andra aktörer på marknaden måste kunna ”leverera resultat” (trots att dessa är otroligt svåra att uppfatta som objektiva, pereniella värden).

    Varpå man dyker in ”the black box” för att definiera dessa – och därefter hitta på metoder som garanterar dem (bl a varianter på formativ bedömning, se tex Malvenon och Dunns kritik av begreppet formativ bedömning).

    Nu är Hatties resultat intressanta och viktiga. Men berövade kontextuella faktorer säger de ändå alltför lite – därför tycker jag att vi måste förstå dem med all den distans som man tillägnar sig när man lyssnar på ett gott råd från grannen.

    Tacksamt, men med klokskapen att det som passar honom, kanske inte passar mig.


    • Karl,
      Håller med dig om Haninges resultat. Man har gjort ett stort misstag och det är att man inte har använt sig av resultaten. Det gör vi på Vikingaskolan och det händer grejer. Haninge centralt har bara konstaterat tillstånd, något som inte leder någonstans. Däremot kan jag säga att LUS är väldigt bra, har jobbat med det i 12 år och det fungerar klockrent.


      • Härligt att höra, men funkar LUS för alla? På vilka sätt använder ni LUS på Vikingaskolan? På vilka sätt anser du att man kan arbeta med LUS i kombination med annan läs/skrivutveckling?

        Vad är dina åsikter om Vikingaskolans resultat i Siris?


      • Finns Vikingaskolans resultat i Siris?

        När det gäller LUS så är det ett dokumentationsinstrument, ingen metodik. Det innebär att elever som inte hänger med synliggörs, sedan kan olika åtgärder beroende av vad som behöver göras sättas in.


  9. Johan.

    Skulle gå in och läsa om LUS på nätet. Men är inte säker på om jag verkligen hittar det du menar, har du någon bra länk eller bok där man kan läsa om det?


    • Fredrik,
      Det absolut bästa är att du läser Nya LUS-boken, den går att låna på bättre sorterade bibliotek. Det går också att läsa lite på följande hemsida:
      http://bibo.se


  10. Johan.

    Jadå. Vikingaskolan finns med i Siris. Länken dit är:

    http://siris.skolverket.se/portal/page?_pageid=33,90325&_dad=portal&_schema=PORTAL

    Fredrik


    • Länken funkade inte!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s