h1

Utarmningen av läraryrket – del 5

25 mars 2012

Det tar lång tid att skapa ett förtroende. Hos många människor tar det flera år att bygga upp ett genuint och grundmurat förtroende, tänk bara på era bästa vänner, dem ni respekterar och älskar mest – dessa personer har ni inte känt bara en månad. Detsamma gäller både elever och föräldrar – fast här är det ännu svårare, eftersom en lärare oftast inte har en privat relation med elever och föräldrar, utan en personlig och professionell relation.

I Dagens Nyheter (24/3-12) skriver Hans Bergström på ledarsidan att 68-vinden blåste bort lärarnas auktoritet, status och löner. Bergström menar att 1968 års studentvåg, där samhället förändrades i många avseenden var den avgörande orsaken till att lärarkårens och skolans förlorade förtroende och status. Jag är inte så säker att Bergström har rätt. Helt klart är det att denna händelse förändrade skolan till det sämre, proggarna fick ett större manöverutrymme som resulterade i många katastrofala händelser, t.ex. att läraren skulle vara först kompis med eleverna och sedan handledare. Eller att grupparbete, eget arbete och fri forskning fick sådant stort utrymme. Det ändrade sättet att se på skolan banade vägen för proggarna och än i dag sitter dessa personer på maktpositioner, totalt oförmögna att se att deras handlande och motstånd mot t.ex. rsultatuppföljning och Lpo 94 har bidragit till skolans förfall.

Men jag delar inte Hans Bergströms åsikter helt och hållet. Jag tror att läraryrkets statusfall startade i början av 60-talet i och med att man införde det relativa betygssystemet. När bedömningsuppdraget togs bort från lärarkåren, då började också den avproffessionaliserng av yrket. Att göra professionella bedömningar som påverkar människors liv är en avgörande faktor för att en yrkeskår är professionell.

Den auktoriet som läraren hade före 68 byggde mycket på olika maktförhållanden mellan lärare och elev där eleven underkastade sig läraren – inte i den bemärkelsen att elever per definition var nertryckt, utan att det i systemet var en naturlig del av maktfördelning (något som det är även idag, fast det nu inte är lika tydligt). Nu ska man komma ihåg att detta förhållande inte var något jättekonstigt, det var ett annat samhälle då och sett i den kontexten är lärare-elev-förhållandet naturligt. Många gånger lyfter  företrädarna för proggarna, dem som älskar Dewey och absolut inte vill att man ska vara tydlig med kunskapskrav, fram en annan och enligt min mening felaktig bild av denna skola – den auktoritära läraren. Man måste alltså hålla isär auktoritet och auktoritär. Jag menar till exempel att jag har varit en auktoritet som lärare för mina elever och detta bygger på respekt för eleverna, kunskap i mina ämnen som jag lärt ut och för att jag har varit tydlig med att eleverna ska lära sig kunskaper och inte glida undan. Däremot har jag inte varit auktoritär, det vill säga med maktmedel tryckt ner eleverna och med ord och handling fått dem att känna sig mindre värda och kränkta, alltså den Caligula-lärare som hela tiden lyfts fram. Men det är den auktoritära bilden av lärarledd undervisning som proggarna tillskriver Jan Björklund när han lyfter fram katederundervisning. Som om Björklund vill att lärare ska vara auktoritära, kränka eleverna med sitt maktutövande och hålla monolog från sin kateder – skulle inte tro det!

Varför tar jag upp detta då? Jo, trots det jag har skrivit ovan tror  jag tror faktiskt inte att det hade varit bra för skolan att lärarens roll har ändrats. Kanske är det så att den hade ändrats i alla fall, i och med att samhället förändrats, men det är svårt att veta. Klart att vi inte ska ha en auktoritär lärare, men vi behöver lärare som leder arbetet i klassrummet. Som genomför lärarledd undervisning – lyssna på ordet: Lärarledd! Det innebär att lärare i dialog med eleverna och utifrån kursplanerna undervisar och får eleverna att tillgodogöra sig kunskaper och växa som människor. För ni vet, när eleverna blir kunniga förflyttas fokus från stök och bråk. Däremot gick det lite för långt med den förändrade lärarrollen och till slut vet många verken ut eller in hur man ska vara som lärare, från 1968-års lärare till något obestämbart, kompis och sedan handledare, alltså flytande och otydligt – men i alla fall inte lärare. Alltså lärare behöver vara lärare och ta ansvar för resultaten i klassrummet och dessutom vara ledare och undervisa – det är ju liksom det som ingår i lärarrollen.

En annan följd av det flum som var så påtagligt på 70- och 80-talet var att grunden för Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) totala misshandel på svensk skola fick fritt fram. En motorväg till att avprofessionalisera lärarkåren hade man gett SKL att förfoga över. Allt från nedmontering av lärarrollen, till kunskapsflum och ideologisering. SKL behövde verkligen inte slå in öppna dörrar, det gick av sig själv, bara att hänga på trenden och lyfta fram det senaste: ”Ja men snälla ni, hallå! Det är 90-talet, vi måste ju ändra skolan och hänga med i tiden. Klart att eleverna måste söka sin egen kunskap och lärarrollen måste ändras så att denne är coach eller mentor”. Genom systematiskt riva ner läraryrket och misstänkliggöra lärarens roll, inställning och fokus så blev lärarens status och löneutveckling lidande. Många års systematiskt negligerande av läraryrkets komplexitet och krav på kognitiva förmågor har givit resultat. Och hela tiden har SKL suttit nöjda, för vid varje löneförhandling har man lyckats väl och lärares arbetsuppgifter har inte bara ökat, lönen och status har halkat efter. Här tycker jag Hans Bergström missar, SKL har tillskansat skolan oerhört stora skador.

Men vad tycker jag att man ska göra då? Tja, det finns väldigt mycket som jag anser behöver göras i svensk skola, drastiska åtgärders som skulle få konsekvenser både omgående och på sikt. Här kommer några förslag:

  • Förstatliga lärarkåren. SKL har sedan 1994 haft huvudansvaret för att montera ner läraryrket i beståndsdelar. Detta har fått katastrofala för läraryrket och för skolan som helhet. Genom ett förstatligande kan staten ta ett gemensamt grepp över hela lärarkåren och skolan. De löneökningar som man pratat om kan genomföras, det blir inte bara ett snack – år ut och år in, här har man chansen.
  • Förstatliga lärarkåren. Kommunerna har visat sig ganska odugliga på att sköta skolan och få det att fungera. Det dribblas med pengar hit och dit, läggs på lärarna arbetsuppgifter och nya utvärderingssystem tas fram, som inte bidrar ett dugg till skolans utveckling, snarare tvärt om. Generellt sett har kommunpolitiker och kommunala tjänstemän konkret visat att de inte behärskar skolfrågor, okunnigheten är ganska stor.
  • Höj lärarnas löner med 10 000 kronor/månad. Det finns dem som är skeptiska till detta, för det finns faktiskt lärare som gör ett mindre bra jobb och inte är värda denna löneökning, det skulle vara orättvist mot dem lärare som faktiskt är värda en löneökning med 10 000. Det är inte så man ska se det, denna löneökning är en signal mot lärarkåren som visar att den innehar det viktigaste yrket i samhället och det signalerar också till unga människor att söka till läraryrket.
  • Skrota IUP, den administrativa börda som är som ett bojsänke för lärarkåren. Låt Skolverket (tydlig uppdragsbeskrivning så att det inte blir ännu mer flum) ta fram ett enkelt Exceldokument som alla landets skolor ska använda, där läraren får kryssa i de elever som når målen och endast skriva löpande text för dem elever som inte når målen. Enkelt och lätt att sammanställa.
  • Revidera Lgr 11:s kursplaner så att de blir brukliga, som de ser ut nu är de rena rama önskelistan på vad eleverna ska kunna. Se också till att språket inte blir så abstrakt, tydliggör och konkretisera. Jag vet att många blir provocerade av mig och tycker jag är kaxig, men jag säger det i alla fall. Jag skulle kunna revidera Lgr 11:s kursplaner på en månad. Med hjälp av ett gäng lärare, som jag känner, skulle vi kunna revidera denna skrift och få den betydligt mer lättarbetad och begriplig för lärarkåren.
  • Inför obligatorisk resultatuppföljning från årskurs 1 och resten av grundskolan. Låt Skolverket ta fram en modell över hur resultatstyrningen ska fungera, alltså ingen teoretisk text, utan en konkret modell från intagandet av elevresultat, diskussion och åtgärder. Låt Skolverket producera en skrift som förklarar resultatuppföljning och hur den ska genomföras, för det måste läggas minst 5 hela studiedagar per år på skolorna där bara resultaten och åtgärder diskuteras Ge ett tydligt uppdrag till Skolverket så att det inte blir en flummig eller ideologisk skrift! Låt alla skolor i Sverige följa denna resutatuppföljningsmodell och rapportera resultat och åtgärder, helst till staten vid ett förstatligande av skolan. Vid den obligatoriska resultatuppföljningen ska elever som hamnat på efterkälken bli hjälpta, lärare som inte klarar av uppdraget få hjälp genom fortbildning, stöd, samtal eller liknande. Inte en enda unge ska lämna årskurs 3 utan att läsa flytande (med god förståelse).
  • Använd Läsutvecklingsschemat (LUS) på nationell nivå för att hålla koll på eleverna. Ge Skolverket i uppdrag att ta fram ett fortbildningspaket för att alla lärare från årskurs F-6 får möjlighet att fortbilda sig i LUS (tydligt uppdrag så att det inte dribblas bort av Skolverket). Jag har inte träffat några lärare som har jobbat under lång tid med LUS och tycker det är dåligt. Jag har själv arbetat med LUS i 12 år och vet att det fungerar utmärkt (dock inte på nyanlända). Jag har inte träffat några lärare som har läst nya LUS-boken som har tyckt att LUS är dåligt. LUS är det absolut enklaste och minst komplicerade sättet att dokumentera läsutvecklingen, det står sedan läraren fritt att använda vilka metoder den vill för att få eleven att förbättra sin läsning, för LUS är ingen metodik. Åter igen, det negativa som tillskrivs LUS görs av dem som inte har läst LUS-boken, inte satt sig in i verktyget och inte arbetat med LUS. För ideologiseringen på området är gigantiskt och LUS tillskrivs de mest häpnadsväckande saker och rena lögner sprids om LUS. Min uppmaning till lärarkåren: Lyssna inte på rykten, läs Nya LUS-boken, testa verktyget själv och se sen vad du tycker.
  • Begränsa antalet nationella prov, se också över kvaliteten på de nationella proven. De nationella proven tar oerhört mycket tid från lärare när det gäller förberedelse, genomförande och bedömning. Tid som tas från annat. Att reglera lärartid med hjälp av nationella prov kommer ingen att tjäna på, det blir bara en stressfaktor för lärarkåren. Inför istället resultatuppföljning från årskurs F. Lek med tanken att alla barn i årskurs 3 kan läsa flytande (med god förståelse) – vilken skola skulle vi ha då? Lek med tanken att alla barn i årskurs 3 behärskar de fyra räknesätten och positionssystemet – vilken skola skulle vi ha då? Lek med tanken att alla barn i årskurs 3 kunde skriva en berättelse med röd tråd och enligt stavningskonventionerna – vilken skolan skulle vi ha då? En del lärare är skeptiska till att vi kan nå dit, men det är inte jag. Tydligt fokus och hårt arbete är det som gäller. Och lyssna noga: Hårt arbete och lust att lära är inte motsatspar!!!!!!!! När det gäller kvaliteten på de nationella proven är det kanske inte säkert att de expertgrupper som gör proven är de rätta personerna, eftersom de har gjort så många dåliga prov – alltså rent kvalitetsmässigt. Kanske skulle duktiga lärare, som bevisligen är både skickliga och kompetenta göra proven. Varför inte låta skolor nominera lärare som är skickliga i sitt yrke till grupper som i Skolverkets regi sätter ihop nationella prov. Vad är det eleverna ska kunna och hur ska de visa det? Hur ska proven vara upplagda och hur ska bedömningsmallen se ut? När det gäller bedömningsmallen är det ju viktigt att de som sätter ihop proven förstår att dagens skola har ett kunskapsstandardsystem och inte relativa bedömningar, vilket innebär att man inte kan ha poängplockarprov eller addera ihop poäng till någon summa som ska adderas och sedan få fram resultat. Antingen har man klarat uppgiften eller inte – sedan får mallen utifrån en summativ bedömning avgöra huruvida man har klarat provet eller inte. Alltså formativ och summativ bedömning behöver aktivt användas i samspel med varandra, inte poängplockarprov.
  • Inför intervjuer till dem som söker till lärarutbildningen, bara dem som verkligen vill bli lärare ska få möjligheter att få lärarutbildningen. Begränsa utbildningsplatserna under 2-3 år, vilket kommer att innebära att för få lärare kommer ut till skolan, men det är bättre på att satsa på kvalitet och låta det bli bra än att låta massutbilda dåliga lärare. Med färre platser blir det också större konkurrens på de få platser som finns.
  • Låt studenterna utvärdera vilka lärare som är bäst, som får dem att lära sig mest. Jag vet till exempel att jag hade flera fantastiska lärare på min utbildning som gjorde så att studenterna förstod och fick studenterna att växa i kunskap. Utvärdera också studenternas inställning till betyg och kartlägg vilka lärare på lärarutbildningen som systematiskt pratar negativt om betyg och hjärntvättar studenter till att bli betygsmotståndare. Sveriges riksdag har tagit beslut om att vi i Sverige ska ha betyg och lärarutbildare är tjänstemän som ska genomföra fattade beslut, oavsett vad man tycker. Det kan tyckas trist att ha ett system där man misstänkliggör lärarutbildare, men någon gång måste ideologiseringen och betygsmotståndet brytas. Lärarutbildare är tjänstemän som ska genomföra ett uppdrag – punkt slut!!!
  • Inför någon variant på det som finns i England som kallas teach first. Det innebär att toppstudenter går ut i skolor, många gånger skolor som ligger i hårt utsatta och segregerade områden och undervisar ett år. Det handlar om toppstudenter från olika utbildningar, t.ex. civilingenjör.
  • Förläng praktiken (VFU) för studenter, låt den bli längre och mer konkret. Lägg inte på studenten en massa uppgifter som dem ska genomföra under VFU, istället ska de undervisa mycket och ha ansvar för planering, genomförande och bedömning av arbetet. Avlöna handledaren ordentligt så att det blir en bra VFU för studenterna och det ska finnas höga krav på att studenten ska genomföra VFU på ett bra sätt och delta i alla aktiviteter som genomför på skolan under VFU – även föräldramöte på kvällarna.
  • Gör om lärarutbildningen – igen. Ska inte förbigå den nya lärarutbildningen. Det viktiga är att alla studenter får grundläggande ämneskunskaper, ju högre upp du kommer desto djupare kunskaper. En högstadie- och gymnasielärare behöver ha djupa ämneskunskaper. Håll inte på att dribbla med olika ämneskombinationer, hörde för några veckor sedan att en student skulle söka till lärarutbildningen för att utbilda sig i engelska som huvudämne och historia som kompletterande ämne. Den tjänsten finns ju inte i skolan. Lärarutbildningen har i blindo trott att man kan ändra skolan genom att utbilda i olika kombinationer och så ska skolan anpassa sig efter de lärare som finns. God morgon lärarutbildningen! Denna tro och projektet att påverka svensk skola har gått åt helvete, så det är dags att ni anpassar er till skolan. Uppenbarligen, sett ur många utvärderingar och rapporter, är inte lärarutbildningen någon spjutspets – även om man hela tiden vill tro det. Dags att vakna upp och anpassa sig till verkligheten. Några andra viktiga områden som alla lärare behöver ha: bedömning, betygssättning för lärare från årskurs 6 och uppåt – och då inte 7,5 hp i slutet av utbildningen – det måste genomsyra hela utbildningen. Detsamma gäller så klart läsinlärning för tidiga åldrar så klart.
  • Lärarutbildningen behöver utbilda alla studenter i resultatuppföljning och bedömning, två grundläggande krav som ställs på dagens lärare. Om man som institution inte klarar av denna utbildning, kanske på grund av att man inte själv har den kompetensen, var ärlig och säg ifrån, låt t.ex. de som utbildar revisorer sköta den utbildningen – eftersom de uppenbarligen sysslar med resultatuppföljning dock av annan art. Det får ju inte bli som när jag själv gick på Lärarhögskolan i Stockholm och vi skulle få utbildning när det gällde datorer. Den lärare som kunde mest om datorer och datoranvändande fick i uppdrag att sköta utbildningen för studenter. Tyvärr visade det så att vi studenter kunde mer än lärare, som var ganska oduglig på datorer, även om jag själv inte var något stjärnskott. Men vi fick ett papper på att vi fått denna utbildning – så får det inte gå till!

OK, här var några punkter som jag anser att man behöver ta tag i när det gäller skolan och läraryrket. Det är dags att sluta snacka och börja handla, även om det finns bra lärare och bra skolor, säkert även bra kommuner, visar skolans resultat att vi befinner oss i allvarligt läge när det gäller den svenska skolan – ja det är faktiskt så jag vill beskriva det. Jag är av den uppfattningen att man ska beskriva saker med dess rätta ord. Mycket behöver göras och drastiska åtgärder och beslut måste tas. Regeringen med Jan Björklund i spetsen har gjort många bra saker, med dessvärre har Lgr 11:s kursplaner glidit ur hans händer och skriften har blivit en önskelista omöjlig att genomföra. Att öka antalet nationella prov är helt fel väg att gå. Allt snack om att låta någon annan rätta lärarnas nationella prov eller att införa relativa betyg är okunnigt, hoppas inte regeringen går på den finten. Att prata om att satsa på lärarna men att inte se till att medel tillförs är inte trovärdigt. Att ha en dokumentshysteri som läggs på lärarkåren kommer inte att få lärarkåren att bli bättre, snarare kommer det att knäcka kåren.

Dags att ta ansvar på riktigt och det kanske är dags för Moderaterna att inse att det inte längre går att ”lalla på” som man gjort, för det löser sig inte på sikt, det blir bara värre och värre. Det är kanske dags för Socialdemokraterna att tillsammans med Moderaterna och Folkpartiet göra upp om att förstatliga skolan och genomföra ett räddningspaket/krispaket värt namnet.

Jag har sagt det många gånger och jag säger det igen: Läraryrket är samhällets viktigaste arbete – lärare gör skillnad!

Annonser

80 kommentarer

  1. Bättre ämnesutbildning för blivande lärare, ja!

    Jag har på senaste tid kunnat höra några fullt utbildade engelsklärare på deras lektioner. Det lät inte bra. Så mycken svengelska har jag inte hört på länge. Tonande s fanns bara inte
    och ordvalen var ytterst tveksamma. Svengelskan i skolan och engelskan från alla medier måste vara förvirrande.


  2. Johan, du är passionerad för det du håller på med.

    Jag är säker på att du och andra har goda föredömen när det gäller skolledarskap. Annars kan jag ju hålla på och tipsa om ett exempel. Hon är dansk och fick förra året det prestigefyllda priset Årets leder. Jag skriver om det här: http://birkebo.blogspot.se/2012/03/arets-ledare-2011-i-danmark-ar-rektor.html

    Min egen bror är lärare och jobbar på en privatskola utanför Köpenhamn, och det var han som berättade för mig om denna färgstarka kvinna.


    • Ett förtydligande bara: Lise Egholm (som hon heter) är inte rektor på en privatskola utan på en kommunal skola inne mitt i Köpenhamn. 80 % av eleverna har danska som sitt andraspråk. Mycket intressant.


      • Tack för tipset!


  3. Jag tror vi alla får vänta lite tills nya lärarutbildningen har varit igång ett tag innan vi drar slutsatsen att vi måste ha ännu en ny. Kanske man kan förbättra istället för att ändra på den. Vad gäller kombinationerna hade studenterna själva rätt att välja dessa och det kom från utbildningspolitiskt håll. Känner inte till att det bestämdes av lärarutbildningen. Men den nygamla lärarutbildning går ju parallellt med den nya så systemet finns ju kvar.

    Mycket har förändrats sen du gick på lärarutbildningen, en del av det du efterlyser har genomförts sen länge. Tror det bästa är att vi upphör att titta tillbaka – LHS finns inte längre, sen fyra år tillbaka. Låt oss se framåt och inte fastna i något som inte längre existerar.

    Lärarutbildare är tjänstemän som skall uppfylla sitt uppdrag! Det tror jag de flesta av oss vet om. Men den enskilda lärarutbildaren bestämmer inte ensam. Det är institutionsstyrelser, studierektorer, lärarlag m.fl. Sen skall vi lärarutbildare undervisa i enlighet med det. Okey att vi har vissa frihetsgrader, men vi kan inte köra vårt eget race.

    När jag började år 1998, fick jag en kursplan och sen fick jag lägga upp allt själv. Men så är det inte längre. Jag hade både enskild examinationsuppgift och lärarledd undervisning och det var jag inte helt ensam om. Vi hade något enstaka lärarlagsmöte, men vi bestämde inget gemensamt. Men det var då?!


    • Det här är fjärde lärarutbildningen som jag undervisar på, sen 1998 och jag vet inte hur många nya kurser som nu fasats ut det verkligen är. Nu får det vara nog med förändringar.

      Just nu är det lärare i skolan från minst fyra olika lärarutbildningar. Inte konstigt att det blir problematiskt att få ihop det. Och om fyra-fem år blir det en till för lärarna att förhålla sig till.

      Det måste bli ett stopp snart. Utbildningspolitikerna måste vara partipolitiskt oberoende. Helt klart!


    • Håller med dig Monika att det inte går att ändra hela tiden.


  4. Johan.

    Den rapport som Riksrevisionen kom med och som kritiserade de nationella proven borde man ta till sig av uppifrån. Det borde ringa varningsklockor med tanke på att Riksrevisionen faktiskt kom fram till att de inte uppfyller det som är dess syfte i form av att bidra till en likvärdig bedömning. /Fredrik


  5. Hej Johan!

    Har du läst mitt sista svar på del 4 av utarmningen av lärarutbildningen? Mitt uppdrag som lärarutbildare är att möjliggöra för studenter att nå dessa 23 examensmål, punkt slut.

    Och om ett mål innehåller t.ex. läroplansteori så får de läroplansteori i vilket bl.a. ingår att sätta in skolan och bl.a. betyg i en politisk och ideologisk kontext. Att kunna se betyg utifrån.

    I ett annat mål ingår att själv kunna använda betyg och bedömning. Att kunna se och tillämpa betyg inifrån.

    Och studenterna utvärderar vår utbildning. Här finns det både kursutvärderingar och programutvärderingar.

    Jag vet inte om du är intreserad av dialog – eller vad det är som gör att du ständigt upprepar samma kritik om lärarutbildningen. Det blir förutsägbart och det kanske är bra, men i verkligheten är det sällan så förutsägbart – för där möts olika viljor.

    Om allt i lärarutbildningen hade bestämts utifrån dig, eller andra rektorer/lärare, hade lärarutbildningen med stor sannolikhet sett annorlunda ut, men så enkelt är det inte.

    Som lärarutbildare manövrerar jag mellan ibland oförenliga uppdrag och det tycker jag om. Det går alltid att förhandla såväl uppåt som inåt – men någonstans blir det stopp och det tycker jag är bra.

    Jo, en sak som jag tycker verkar intressant är att studenter ska sätta betyg på lärarutbildare.
    När ska detta betyg sättas? Efter en föreläsning/seminarium/handledning/examination?
    Efter en kurs, och är det då bara kursansvarig som ska få betyg eller alla inblandade lärare?
    Direkt efter lärarutbildningen?
    Tre år efter lärarutbildningen?

    Problemet med intressentutvärderingar är att vi inte alltid vet utifrån vilka preferenser som bedömningen sker. Och ska vi tror Paul Ramsden (en guru inom högskolepedagogik) bedömer studenterna inte en kurs uifrån mål och innehåll utan utifrån den examineras.


    • Pär,
      Jag tycker faktiskt inte att jag har kritiserat lärarutbildningen på väldigt länge, det är detta sista inlägget som är en del av en helhet av problemen i skolan, där lärarutbildningen en del. Du kan ta det som kritik, men jag ser det mer som konstaterande och förslag till förändring, t.ex. antagningen. Kan hålla med Monika att det inte går att ändra igen och igen och igen, det behöver få gå en tid och du är ju inblandad i att ta fram den nya lärarutbildningen – eller hur.

      Sätta betyg och sätta betyg på sina lärarutbildare, det vet jag inte, men jag har i alla fall haft flera lärarutbildare som var mycket duktiga och kompetenta – även om jag inte alltid delade deras inställning och åsikter. Jag har också haft många totalt odugliga lärarutbildare, som faktiskt bara bidrog till att vi blev förbannade och inte lärde oss ett skit. Och jag pratar inte om en eller annan, jag pratar om 5-10 stycken och där några var katastrofer. Vi klagade och gick högre upp – men hände det något? Lyssnade man på oss? Icke! Och tyvärr är det så att jag har tagit 300 000 i studielån och då anser i alla fall jag att det är fördjävligt att en person formligen kan förstöra en 5-poängskurs (7,5hp). Så hur det ska gå till vet jag inte, men att man ska få en god utbildning när man är vuxen och tar studielån tycker jag är på sin plats. Tycker inte du?


      • Hej igen!
        Om problemet är att du anser att du inte har lärt dig något på 7,5 hp-kurs så får man givetvis undersöka den specifika kursen.

        Om du nådde kursmålen och blev examinerad på dessa och ansågs kunna det du skulle kunna kanske det var något fel på kursdesignen.
        Om du inte nådde kursmålen kanske det var något fel på enskilda lärare eller på dig som lärande student. Det är ju ingen rättighet att bli godkänd.

        Förstår du problematiken?

        Du kan inte alltid utgå från en part utan måste höra båda parter.

        Du kan inte alltid utgå från din ram för kunskap etc. du måste sätta in det i sammanhanget.

        Nu har vi en ny lärarutbilndning. 23 examensmål.

        Vet du vilka dessa mål är?

        I en målstyrd och reslutartstyrd organisation är väl det viktigaste att vi utvärderar mot dessa mål, eller?

        Eller vill du ha demokrati som styrande mekanism i en utbildning?
        Jag kommer ihåg 1980-talet och en del lärarutbildare som då med fasa sa att 1970-talet var det värsta dom har upplevt som lärarutbildare, med studenter som skulle bestämma om man som lärarutbildare fick lov att komma in en lektionssal.

        Medbestämmande fungerar kanske inte så bra i högre utbildning i dagens Sverige. Där tror jag att vi har mycket att lära av t.ex. förskolan och de tidigare skolårens sätt att arbeta.


  6. Hej igen!

    Jo, eftersom vi på högskolan har samma makt att bedöma studenter som lärare i skolan har att bedöma elever har vi en asymmetrisk relation. Och när jag är kursansvarig är jag tydlig med vad som krävs, här har vi kursmålen.

    Och utifrån högskoleverket ska vi använda aktuell forskning. Likaså har vår högskolecentrala utvärdering som studenterna ska fyllla i efter en kurs en punkt om akutell forskning har använts.

    Och tror det eller ej, med mycket mycket gott samvete kan jag använda aktuell betygsforskning där en del kritiska saker om betygen får komma fram. Men inte är det någon hjärntvättning. Nu får du lugna ner dig.


    • Pär,
      Jag har varit med om att studenter år ut och år in kommit ut till Haninge och varit betygsmotståndare. Jag har varit basgruppsledare i 7 år och tagit emot hundratals studenter. Jag har också suttit på flera föreläsningar själv där forskaren har föreläst och där andemeningen varit att betyg är skit. Så det där med att lugna ner mig tänker jag baske mig inte göra. Sen kan jag tycka att man som lärarutbildare ska problematisera betygssystemet, för det är inte enkelt att sätta betyg för en nyexad student.


      • Johan,
        För att behålla din trovärdighet bör du hålla dig infomerad om olika lärarutbilndingar, både i tid och rum. Det räcker inte att hävda sin egen erfarenhet som grund för en generell slutsats.

        Nu har vi en ny lärarutbildning. Vill du ge den en chans?

        Eller vill du redan innan kurser i betyg och bedömning ha börjat säga något om dessa kurser och hur enskilda lärarutbildare på landets alla lärosäten sköter detta uppdrag?


      • Pär,
        Läs andra meningen och dra slutsatser. Jag säger: Ska inte förbigå den nya lärarutbildningen!!!
        ”Gör om lärarutbildningen – igen. Ska inte förbigå den nya lärarutbildningen. Det viktiga är att alla studenter får grundläggande ämneskunskaper, ju högre upp du kommer desto djupare kunskaper. En högstadie- och gymnasielärare behöver ha djupa ämneskunskaper. Håll inte på att dribbla med olika ämneskombinationer, hörde för några veckor sedan att en student skulle söka till lärarutbildningen för att utbilda sig i engelska som huvudämne och historia som kompletterande ämne. Den tjänsten finns ju inte i skolan. Lärarutbildningen har i blindo trott att man kan ändra skolan genom att utbilda i olika kombinationer och så ska skolan anpassa sig efter de lärare som finns. God morgon lärarutbildningen! Denna tro och projektet att påverka svensk skola har gått åt helvete, så det är dags att ni anpassar er till skolan. ”

        Men åter igen, de exempel jag tar upp är exempel från idag och som jag hoppas kommer att rättas till. Jag skrev i mitt förra svar till dig att jag inte har kritiserat lärarutbildningen på väldigt länge och du behöver nog se dessa passager i en större kontext där jag diskuterar skolan och där lärarutbildningen är en del i skolsverige. Nej, klart att lärarutbildningen ska få en chans och göra något bra, utvärderingen kan förtälja om man har lyckats med lärarutbildningen. Om man misslyckas – vill ändå inte måla fan på väggen även om du om Monika kanske tror det – vad ska man göra då? Hur många gånger ska man göra om lärarutbildningen? Jag tycker inte att det är bra. Läste du Zarembas artikel om Lärarhögsskolan i Stockholm som kom för några år sedan?


      • Målar fan på väggen gör du väl inte. Men, som jag uppfattar det, har du en bild av hur något är, som du hela tiden verkar hålla vid liv. Om du släpper bilden kanske du ser det som den nu döljer.

        Det räcker inte med studentutsagor. Jag får säkerligen lika många kritiska röster om praktiken som du får av utbildningen. Jag försöker förklara hur det kan komma sig, vilka villkor som råder osv. Varför det är som det är!

        Men inte ser jag dessa röster som ett bevis på att det är usla handledare och lärare och att allt måste göras om. Det är min uppgift att försöka förklara det studenterna inte får ihop.


    • Pär: orkar du bjuda in oss i vilken litteratur som används i kursen avseende betyg och bedömning? Vill gärna ta del av hur du/ni balanserar att utbilda för uppdraget kontra det att ställa uppdraget mot den forskning du använder för att visa på kritiken mot betyg.

      Min erfarenhet är, i linje med Johans, att det av alltför många lärarutbildare bedrivs en indoktrinering snarare än en probematisering. Så icke i din undervisning som jag förstår det av dig.

      Det skall bli spännande att se vilka och vilkas ståndpunkter du använt som redskap i detta. En del stollar använder forskning från länder med artskilda betygssystem än oss i argumentationen mot vårt rådande system. Här är jag dock trygg i att du inte hamnar DEN fällan. Jag menar att detta är lika befängt som att hänvisa till Thatchers styre och mena att det skulle utgöra ett bevis på att kvinnor inte skall ha politisk makt…och det vore, som sagt, direkt enfaldigt. Du håller naturligtvis isär päron och äpplen.

      Följaktigen ser jag fram mot att du bjuder in.

      Mvh/Peter


      • Pär och Peter,

        En intressant diskussion ni båda för. Den bok vi använde på lärarutbildningen (enligt det gamla systemet) om bedömning och betygssättning var en bok som Agnetha Pettersson redigerat och som heter ”Sporre eller otyg: om bedömning och betyg”. Där finns både artiklar för och emot betyg. I den boken finns artiklar av flera kända namn som Per Måhl, Christian Lundahl, Dylan Williams osv. En bok som verkligen kan rekommenderas om ni inte har läst den redan. Mycket väl balanserad bok!

        Fredrik


      • Fredrik,
        Hur ser du på demokrati? Man tar beslut i riksdagen att vi i Sverige ska ha betyg. Lärarutbildningen ska utbilda personer till ett yrke, utifrån det uppdrag man får från politiska beslutsfattare. Lärarutbildningen är med andra ord en politiskt styrd organisation, i alla fall i den bemärkelse att uppdraget kommer från politikerna. Lärarutbildningen är med andra ord INTE en ideologisk produktion! Så varför har man med artiklar som är emot betyg? Vad är det för positivt med det? Är det demokratiskt, att utbilda studenter mot gällande regelverk?


  7. Johan.

    Jag känner inte igen din bild av lärarutbildningen. Vi hade två bra böcker på lärarutbildningen om bedömning & betygssättning. Den ena av dessa var ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg” som Agnetha Pettersson står som redaktör för, men som bland annat Per Måhl har skrivit en artikel i. Det var en bra bok då den förmedlade både fördelar och nackdelar med bland annat betyg. Den andra satte mer fokus på sådant som för- och nackdelar med bedömningsmatriser osv.

    Min uppfattning är att lärarutbildningen ska förmedla den senaste forskningen inom olika områden som bedömning och betyg. Resten har inte med lärarutbildningen att göra i den här frågan. Huruvida vi ska ha betyg i skolan eller inte är en politisk fråga. Med andra ord är det till politikerna man ska vända sig om man anser att den förda politiken kring exempelvis betygens vara eller icke vara är fel. Om man ser det som en viktig fråga att avskaffa betygen så borde man rösta på ett parti som vill detta. Det är så en demokrati fungerar.

    Fredrik


    • Fredrik,
      Det glädjer mig att din lärarutbildning har varit bra och att du fått relevant utbildning i ämnet. Bra att min bild inte stämmer för dig, för jag kan säga dig. Jag har varit basgruppsledare i 7 år, tagit emot studenter i 12 år och varit personligen handledare för säkert 50 studenter. Jag har också vid tre tillfällen varit gästlärare i en kurs som handlade om bedömning. Jag har suttit på flera föreläsningar där föreläsaren har pratat emot betyg över huvudtaget – föreläsare som företrätt lärarutbildningen och legat på docentnivå. Så jag tycker att detta är ett problem. Jag vet att betyg är en politisk fråga och riksdagen har bestämt att vi ska ha betyg, bara för tjänstemännen att genomföra tagna riksdagsbeslut och inte obstruera.


  8. Hej Johan!

    Du skriver engagerat och passionerat, men ibland hänger jag inte med i svängarna. Du skriver så här:

    ”Helt klart är det att denna händelse förändrade skolan till det sämre, proggarna fick ett större manöverutrymme som resulterade i många katastrofala händelser, t.ex. att läraren skulle vara först kompis med eleverna och sedan handledare. Eller att grupparbete, eget arbete och fri forskning fick sådant stort utrymme. Det ändrade sättet att se på skolan banade vägen för proggarna och än i dag sitter dessa personer på maktpositioner, totalt oförmögna att se att deras handlande och motstånd mot t.ex. rsultatuppföljning och Lpo 94 har bidragit till skolans förfall.”

    Jag tycker att det går lite fort här: vilka menar du att ”proggarna” är? Vilken källa har du som säger att ”lärarna skulle vara kompis med eleverna”? Arbetsformerna som du tar upp kan ju förstås vara problematiska, men var går gränsen mellan problem som har att göra med själva arbetsformen och problem som har att göra med implementeringen av arbetsformen? Även om grupparbete är en arbetsform och då kanske ser ut att sortera under metodiken är den också sammanbunden med teoretiska principer. Kan det då handla om att lärare saknar tillräcklig teoretisk förståelse, vilket sedan leder till problem med metoderna?

    Sedan det här med resultatuppföljning: din käpphäst nr 1, kan du se några negativa sidor med detta?

    Hur ska sådan resultatuppföljning se ut egentligen?

    Kan du se några negativa sidor med Lpo94?

    Nåja, hoppas du orkar svara på åtminstone någon fråga!

    Mvh,
    Karl


    • Karl Asp: att bedriva undervisning utan att följa upp resultaten ställer jag mig frågande till och förstår inte hur du då ska kunna bygga vidare där din elev är. Det kan inte vara för mycket begärt att ta reda på vad eleven de facto tillgodogjort sig av det du lärt ut, allt annat är respektlöst och riskerar att förvandla eleven till ett objekt vars syfte är att ta emot din undervisning. Undervisningen idag är, åtminstone på grundskolenivå, till för att säkra elevens demokratiska kunskapsrätt.

      Jag har, likt Johan, sett vad bristande eller obefintlig resultatuppföljning gjort mot elev efter elev. Utan förförståelse har de ställts inför situation efter situation där de endast blivit bekräftade i att de inte har tankeverktyg för att tillgodogöra sig undervisningen. Dessa otaliga timmar har då blivit ren tyranni och de slutar betrakta sig själva som lärande individer och nödgas söka sig till smitsrategier, med dålig självkänsla till följd.

      Johan tog konsekvent reda på var eleverna låg för att sedan bygga vidare på det, hela vägen till de imponerande resultat han kan visa upp från sin lärargärning.

      Likaså gör många, många ytterst kompetenta lärare runtom i landet, alltid utifrån en vetskap om vilket lärandeutfall (learning outcome) aktuell undervisning givit i syfte att ständigt lyckas ännu bättre.

      Att motverka resultatuppföljning är att motverka alla kompetenta lärare och pedagoger och att spela mätteknikerna i händerna.

      Att inte följa upp resultaten? Peka ut en enda lärare som säkrar elevernas kunskapsrätt utan att följa upp resultaten – en enda, det räcker med en…enda…


  9. Johan, vet du vad jag gillar mest med det här inlägget? Att det inte enbart fokuserar på lärarnas status och löner, utan också på viljan, förmågan och förutsättningarna för eleverna!

    Vilket beror på lärarnas utbildning, kompetens, inställning och inte minst förutsättningar.

    Du tar ett naturligt avstamp i elevernas väg och möjligheter till kunskap, deras rätt att få lära sig räkna och läsa i lågstadiet. Att, som jag förstår dig, höja ambitionen och kompetensen så att fler lyckas med det i den ordinarie undervisningen. Och jag är tacksam att du. Inte gör det genom att propagera för ännu mer särskilt stöd.

    Nej, låt många fler få lyckas genom bättre förutsättningar för alla. Även om man har det lite jobbigt, eller lite för mycket pirr i benen eller tankar i huvudet eller svårt med kompisar eller kanske tom en diagnos…


    • Tack för dina ord. Jag tänker att vi inte skule ha någon arbetsplats om vi inte hade elverna, det är för deras skull vi finns och det är deras rättighet vi ska se till att tillhandahålla och uppfylla – diagnos eller inte.


  10. Hej igen!
    Det är svårt att diskutera den nya lärarutbildningen om man inte utgår från de givna ramar som finns i den. En del av dessa ramar är nu helt nya, en del är gsmla. Jag har också benämnt ämneskunskaper. Ett av 22 examensmål tar upp ämneskunskaper.
    Ämnespoängen som är givna är inte satta endast för ämneskunskaper tuan i den ingår även ämnesdidaktik.

    Någon egentlig analys värt namnet har jag inte sett på länge länge som berör huyr lärarutbiondingen, inom en given ram, ska fulfölja sitt uppdrag. Istället är det enskilda utdsagor, TV-program etc.
    I TV-serien 9 A var det lärarutbilndingens bristiande metodundervisning som togs upp. Andra menar att lärarstudenter saknarr ämneskunskaper.

    Jag har till dig öppet ställt en fråga om samhällskunskapen – men iinget konkret svar som går att bygga vidare på.

    Om lärarutbilndingen ska få någon legitimitet så måste någon utanför lärarutbilndingen orka sätta sig in i de ramar som lärarutbilndingen har fått. Tyvöärr gåpr den mest energin från utomståpende åt att ta upp självkjlarheter, sprida allmän negativ kritik etc.

    Ni som kritiserar lärarutbilningen så skapt kan vara lugna, HSV kommer att göra sitt jobb och underkänna ett antal lärosäten vid nästa utvärdering. Men grunderna för detta underkännande kommer att vara helt eller delvis andra än vad du tar upp.


  11. Johan.

    Det demokratiska klassrummet är som du vet centralt för min del och som ett led i att bättre förstå hur man kan få ett demokratiskt klassrum så har jag precis läst Deweys ”Demokrati och utbildning”. Har tidigare också läst en bok med urval av texter från honom. Det kan vara så att jag har missat något nu. Men min tolkning av Dewey är att det inte finns något stöd för att man inte ska vara tydlig med de olika kunskaps kraven hos Dewey i alla fall.

    Dewey har till exempel i ”Demokrati och utbildning” ett helt kapitel som bara handlar om hur man formulerar goda mål. Det framstår då som något märkligt att han skulle vara emot att man ska sätta upp sådana för eleverna. För min del anser jag att öppenhet mellan lärare och elever är en förutsättning för att man alls ska kunna få ett demokratiskt klassrum. Där torde öppenhet om mål och kriterier vara en central del. Man ska agera på samma sätt mot andra som man vill att andra ska agera mot en själv. Eller med andra ord om jag vill att eleverna ska agera för en större öppenhet så måste jag som lärare bidra till en större öppenhet.

    Fredrik


    • Vore intressant om de som hänvisar till Dewey för att inte vara tydliga med mål och betygskriterier kunde ange konkreta källor, dvs. vilken bok man talar om och sida. Helst också vilket eller vilka citat man tolkar på det här viset. Skulle ge mycket mer trovärdighet åt deras argumentation om de vore öppna med konkreta källhänvisningar. Då skulle man också kunna granska deras tolkningar av Dewey kritiskt, vilket är väldigt centralt att man kan göra. Fredrik


      • Helt riktigt. Om man läser Dewey är det svårt att förstå vad hos honom man kan tolka in att man skall lämna eleverna åt sig själva. Han är t.o.m. mycket tydligt vilken roll läraren skall ha.

        Tror det är någon som har tolkat och sen utgår alla från den tolkningen utan att själva läsa Dewey.


    • Dewey har min högaktning men är det inte dags att introducera lite nyare namn…!


      • Jovisst, men nu handlade det om hur man tolkar Dewey. Inte att han skulle lysa över oss alla eller att han inte skulle kunna bytas ut.


  12. Till Monika och Fredrik: jag tror att Johan är starkt influerad av de rådande ideal som gäller i Haninge idag. Där är vare sig Dewey, Kroksmark, Lundahl, Ekholm eller Scherp högt värderade. Men å andra sidan tror jag inte att man har så bra koll, faktiskt. Man tar det som ser ut att fungera. Just nu är det ”formativ bedömning” som lyser klarast.

    Däremot gillar man Bo Sundblad, Per Måhl, Leif Strandberg (till viss del, men han verkar ha fallit i onåd på senare år), Lennart Grosin, Dylan Wiliam, och John Hattie.

    Mycket av det Johan för fram är dessutom upprepningar av Mats Öhlins skolvision.

    Johan får rätta mig om jag har fel.


    • Karl,
      Kanske har Mats Öhlin blivit inspirerad av mig? Jag har jobbat i Haninge kommun mycket längre än vad han har gjort och har jobbat med konkreta resultat nära eleverna hela tiden. Men att jag tagit intryck av Per Måhl och Bo Sundblad är helt riktigt. Dylan Williams och John Hattie är senare figurer som har blivit populära de senaste åren.


      • Jag har haft en del möten med Peteris Smitmanis, gymnasiechef i Haninge. Vid ett sådant möte föreslog jag att vi skulle bjuda in Tomas Kroksmark för att prata om forskande lärare.

        Peteris vred på sig obekvämt och mumlade något.

        Jag fattade inte vad som var så fel med mitt förslag? Tomas hade ju skrivit en legendarisk avhandling och hans meriter som redaktör för Didaktisk Tidskrift och som författare trodde jag gjorde honom till toppkandidat.

        Lite senare när jag och Petetris hade mailväxling angående bedömning refererade jag dels till Christian Lundahl och senare till Anders Jönsson.

        Jag fick inga svar.

        Nu när jag läser din text om pedagogik-maffian inser jag varför.

        🙂

        (Idag skickade jag förresten Ravitch bok Death and Life… till Mats i internposten. Undrar om han kommer läsa den?)


      • Karl,
        Jag vet inte vad du syfta till, att Peteris skulle vara influerad av?


      • Karl,
        Ditt sätt att argumentera i viktiga frågor gör mig en smula orolig. Du angriper och misstänkliggör personer, du drar dig inte för att spela på ”guilt by association” istället för att föra fram sakskäl till stöd för det du är övertygad om. Du förvränger skeenden och händelser för att förstärka din poäng. Varför? Dialogen om skolan vinner inte på att den bedrivs med sådana retoriska nödlösningar. Låt oss istället tala om hur skolan ska utvecklas på bästa sätt och hur vi vet om skolan utvecklas eller inte.

        Arbetssätt som leder till att elever lyckas bör vara sådant som vi tar till oss och förfinar. Arbetssätt som leder till att många elever får svårt att lyckas bör vi förkasta. Vi bör pröva nya arbetssätt med nyfikenhet och sund kritik. Hur vet vi då vad som är bra arbetssätt? Finns det andra vägar än att följa upp mätbara resultat? Det finns de som hävdar att skolans resultat handlar om mycket mer än vad som går att mäta. Men hur vet vi då att det finns? I så fall kan ju vem som helst påstå vad som helst utan att det går att motbevisa. Vetenskapen vilar på empirin, men stannar inte vid mätningen. Den går vidare med hypoteser och experiment för att pröva teoriers giltighet. Den drar slutsatser som underställs ny empirisk prövning. Ett sådant förhållningssätt bör även prägla skolans strävan efter att ständigt bli bättre.

        Ska man ha husgudar? Jag har svårt att föreställa mig ett vetenskapligt förhållningssätt utan inspiration av andra. Det ger nya vinklingar av problem man brottas med och föreslår nya lösningar som man själv inte har tänkt på. Men den kloke prövar också tankar som bär i andra riktningar än de man starkast påverkas av för stunden och vågar värdera dem utifrån sin helhetsbild. Ibland leder det till att ens arbete tar en ny riktning, ibland konstaterar man att det just nu inte är en idé att anamma.

        Det är därför dialogen är att föredra framför debatten. Dialogen bygger på att man inspireras och utvecklas av alla tankar som man inte har tänkt själv tidigare. Debatten handlar om att driva hem sin egen poäng och trycka ned andras. Skolan förtjänar en god dialog.

        Peteris Smitmanis


      • Jag har nu skickat ett mail till Peteris där jag svarar på det han skriver. Jag hoppas att han och jag kan fortsätta diskussionen i andra forum så att vi inte belastar Johans blogg med saker som riskerar att uppfattas som alltför interna för att äga allmänintresse.


      • Karl,
        Det låter bra, men se det inte som om du belastar min blogg. Det är ju ändå du som har tagit upp frågan på min blogg, kanske skulle du ha skickat ditt missnöje gentemot Peteris till honom från början. Han har ju ändå svarat upp gentemot det som du skrev. Jag märkte att du även erbjöd Peter att ha mailkontakt, med hänvisning till att du inte ville belasta min blogg. Åter igen, det handlar ju om att svara upp i sakfrågan och då är det inte ointressant för min blogg. Det som händer när du flyttar diskussionen från blogg till mailväxling är att du inte redovisar vilka sakargument du har på frågor du har tagit upp på bloggen och då blir det olyckligt tycker jag.


    • Peteris Smitmanis,

      Ni i Haninge kommun menar att det är centralt att följa upp alla elevers resultat från tidigare åldrar. Men om man tittar på er kommun i Skolverkets databas Siris så uppvisar ni avsevärt sämre resultat än vad snittet i riket är. Gick in i Siris och kollade upp era resultat. Antalet elever som nådde minst Godkänt i åk. 9 på det nationella provet i matematik år 2011 var 71 procent, medan samma siffra för riket var över 80 procent. I Haninge var år 2011 andelen elever som inte nådde målen i något eller några ämnen 29,5 procent. I riket var det 22,7 procent.

      http://siris.skolverket.se/reports/rwservlet?cmdkey=common&geo=1&report=samdata_kmn&p_kmn_id=490446

      Ni är väldigt snabba med att kritisera andra lärares sätt att se på undervisning och lärande. Men vore det inte angeläget om ni först visade att er modell i Haninge med tidig resultat uppföljning faktiskt fungerar bättre. Med ovanstående siffror från Skolverket så framstår det som om att er modell innebär sämre resultat för eleverna än vad de får i andra delar av landet. Det är möjligt att det finns en logisk förklaring till de siffror som Skolverket har tagit fram kring era resultat. Men ni bör nog passa er lite för att kritisera andra innan ni har rensat framför egen dörr. Observera att detta inte är kritik mot hur enskilda lärare undervisar, det är upp till dem, utan en allmän undran om varför Haninge kommun resultat skiljer sig markant från snittet i riket.

      Fredrik


      • Fredrik,
        Du skriver: ”Ni är väldigt snabba med att kritisera andra lärares sätt att se på undervisning och lärande”. Vilka har Haninge kritiserat allmänhet? Och vilka har Haninge kritiserat snabbt i synnerhet? Och vilka är de personerna som har kritiserat?


      • Johan.

        Det verkade inte som Peteris Smitmanis exempelvis är särskilt positiv till andra metoder än de som används i Haninge. Jag vet inte, men det var det intrycket jag fick när jag läste hans inlägg.


      • Fredrik,
        Du skriver: ”Det verkar inte som Peteris Smitmanis exempelvis är särskilt positiv till…..” Vadå verkar? När har han sagt det? Och eftersom du skriver: ”Ni är väldigt snabba med att kritisera andra lärares sätt att se på undervisning och lärande.” så undrar jag vilka ”Ni” är? Men det svarar du inte på, utan du säger – det verkar. Det är stor skillnad på att det verkar och ni är. Kan du vara vänlig att inte tillskriva Haninge kommun, eller företrädare för kommunen saker som vi inte står för eller som vi inte sagt eller som vi inte gjort.


      • Fredrik,
        Jag tyckte att jag betonade värdet av dialog till skillnad från debatt, just därför att dialogen bygger på att olika synsätt möts och utvecklar varandra.

        Peteris Smitmanis


      • Johan och Peteris,

        Det är möjligt att jag misstolkade vad Peteris försökte förmedla. I så fall beklagar jag detta. Men min undran över skillnaderna mellan Haninge och riket kvarstår fortfarande.


      • Och den skillnaden är korrekt Fredrik. Det handlar om att göra något av resultaten, alltså inte bara konstatera tillstånd.


      • Johan.

        Jag upplever det i likhet med vad Stella skriver i en kommentar i inlägget ”Lärarledd undervisning-viktigt!” som att du kritiserar andra lärares undervisningsmetodik. Stella summerar det hela i en kommentar på detta inlägg så här: ”Du talar ofta om lärares bristande metodik. Om jag säger att det låter som om du kritiserar lärarna, vet jag att du lkommer att protestera. Men det är fortfarande så det låter.”

        För att ta ett konkret exempel så förklarade du i utbildningsradio programmet ”Det demokratiska klassrummet” att du tycker att det är fel att använda Deweys metodik och tankar i skolan och menade att alla lärare, rektorer, skolforskare osv. borde släppa Dewey. Den som vill kan lyssna på detta 25:43 in i programmet som finns här: http://urplay.se/166255. Om det inte är så det ska tolkas vore ett förtydligande nog på sin plats. Uttalanden som det här från din sida: ”dem som älskar Dewey och absolut inte vill att man ska vara tydlig med kunskapskrav” gör att jag som tror på Deweys metodik reagerar kraftigt efter som det saknar stöd i vad Dewey faktiskt säger i sin teori om lärarrollen, om hur lärande och bedömning bör ske och hur undervisningen bör se ut.

        Att det sedan visar sig att man i Haninge kommun ligger en bra bit under de resultat som är genomsnittet i landet enligt vad Skolverket kommit fram till gör att situationen blir problematisk och det var därför jag skrev som jag gjorde i min kommentar ovan. Hoppas att du förstår bättre nu varför jag reagerade som jag gjorde. Fredrik


      • Fredrik,
        Du får nog hålla isär sak och person. När jag bloggar gör jag inte det som repressentant för Haninge kommun. Även om jag jobbar i Haninge kommun och håller med i mycket av det som görs i kommunen är jag inte företrädare för kommunen i min blogg. Dessutom håller jag mig medvetet ifrån att diskutera Haninge, utan diskuterar generella problem.

        Problemet är inte Dewey i sig utan förhållningssättet att det är viktigare med demokrati och demokratiska arbetssätt än att eleverna ska nå resultat. Det som sades i Det demokratiska klassrummet står jag verkligen för. Dessutom kan du kolla upp mina resultat som finns redovisade på bloggen, som är bra, trots väldigt dåliga förutsättningar, t.ex. att hälften av mina elever i årskurs 6 inte läser flytande – det är svårt att tillgodogöra sig läromedelstexten då.


      • Johan,

        På tal om elever som har svårt att läsa flytande. Jag tror att de här eleverna kan ha stor nytta av text-till-tal. Kom av en slump när jag var och letade efter annat in och hittade en gratis sådan med flera olika språk (bland annat svenska). Tipsar om den här:

        http://www.widgetbox.com/widget/sitepalttswidget

        Fredrik


      • Fredrik,
        Tack för det. Det finns många superbra hjälpmedel, inte minst av teknisk art. Jag har själv arbetat med olika metoder, bland annat har läsa-lyssna-titta med ljudcd använts. Men det finns en hel del. Men i slutändan är det ändå vanlig hederlig läsning som måste uppmuntras i alla former.


      • Johan.

        Det tråkiga är att ljud-cd är så dyra fortfarande. Men absolut ett bra redskap för skolan. Tror att ljudböcker kan vara en ingång till läsning för elever. Fredrik


      • Fredrik,
        Ofta finns det i kommuner en AV-central som har ljudböcker som man kan låna gratis. Då är det ofta kombinationspaket, det vill säga bok och CD – det funkar ofta bra och det har jag använt många gånger för de elever jag hade i årskurs 6 som låg på årskurs 2-nivå i läsning. Första klassen jag hade var det 6 av 25 som låg på den nivån. 12 av 25 låg under flytande läsning (LUS 15), alltså på årskurs 3-nivå. Alltså halva klassen. Då blir det inte mycket demokrati i klassrummet, då är det smärre diktatur – det vill säga jag bestämmer att det ska läsas, läsas, läsas och åter läsas. Resultat ett år senare var att alla läste förhållandevis bra. Väl investerad tid och engagemang.


    • Karl: jag har aldrig träffat denne Peteris, men du tycker inte det är en smula förmätet att bli upprörd över att en gymnasiechef inte tar in en föreläsare bara för att en utomstående tycker det vore bra?


      • Peter F: Du menar det som Karl Asp har skrivit va? Tror du har skrivit fel namn när du skrivit Pär i din kommentar ovan. Bara så vi vet vem som skrivit vad och vad som menas i diskussionen.

        Fredrik


      • Du hade rätt Fredrik, tack


      • Hallå igen,

        Johan ber mig återkomma i sakfrågan så jag ska försöka tydliggöra min ställning.

        Om granskningen av det pedagogiska nätverket
        Här finns det otroligt mycket att slå ned på. Min främsta kritik handlar om att Johan som själv inte är forskare granskar en verksamhet som han inte ser ut att riktigt förstå sig på. Man kan visst vara kritisk mot PBL/PBS men knappast på så bristfälliga grunder som Johans. Den statistiska metod han använder för att ”leda i bevis” att PBL/PBS inte fungerar skvallrar om okunskap (med samma metod kan vi då ”bevisa” att Haninge också använder sig av dåliga undervisningsmetoder/arbetssätt). Att sedan avfärda behovet av problematisering med orden ”Vadå, det är ju bara att se på resultaten!” är ett bra exempel på det bedrägliga i en alltför odistanserad relation till skolan som fenomen.

        Men det finns brister på flera håll: kopplingen mellan forskarna är tveksam eftersom de och deras forskning skiljer sig åt oerhört mycket, att ”Barnuppropet” skulle vara kunskapsfientligt är också fel i sak, Tomas Kroksmarks markering mot oanvändbara mål i läroplaner är knappast en kritik av mål i sig, att Lundahl och Jönsson problematiserar betyg innebär inte att de vill avskaffa betyg, och Johan visar att hans läsning av Dewey knappast är tillräcklig. Hans retorik kring ”läraren som handledare” och ”proggare” är ahistorisk och tendentiös. Här behövs det en tydlighet i vad man menar med ”handledarroll” och ”proggare”. Osv. Och snälla ni, anklaga nu inte mig för att låta bli att möta upp Johan i sakfrågan. om vi ska deiksutera sakligt får vi fortsättningsvis referera till texter och sidnummer.

        Men texten börjar med Johans indignation över hur någon som inte är kunnig i bedömning ändå får ordet i en TV-studio. Nu vet jag som forskarstuderande att för att bli docent oavsett ämne så krävs det enormt mycket arbete. Inte minst läsning av annan forskning. Det borgar för att Hans-Åke Scherp kan sätta sig in i forskning om bedömning, trots att hans avhandlingsämne behandlar något annat.

        Johan skulle kunna bidra till den pedagogiska debatten med ett inifrån-perspektiv. Han skulle kunna tala om hur det är att arbeta rent praktiskt med olika undervisningsmetoder i den komplexitet som skolans vardag utgör. Då skulle hans kritik av tex PBL bli mer trovärdig och givande. Men att försöka sig på att utmåla ett antal etablerade forskare som tillhöriga ett ”nätverk” är…tja, ytterst tveksamt.

        Om Haninge och Peteris
        Den dialog som Peteris efterfrågar vill jag också se. Jag har skickat flera mail och haft möten med Peteris. Eftersom jag själv är forskarstuderande tycker jag att mina åsikter är värda att lyssna till – jag har tid att granska forskning och skolutveckling på ett sätt som mina kollegor inte har. Som jag uppfattar det har mina förslag inte ”passat in” i den tänkta modell av ”seriös forskning” som präglar Haninge idag. Därför menar jag att den dialog som Peteris efterfrågar redan på förväg är utdömd: en sådan dialog är tvungen att anpassa sig till de, i mina ögon, trånga krav Haninge kommun har på vad som är seriös forskning och goda arbetssätt.

        Och jag tycker att det är högst betänkligt att de som inte själva bedriver forskning ändå ger sig rätten att döma. På vilka grunder gör man detta? Det är inte fel att kritisera forskning i sig, men jag skulle vilja se vad denna kritik av tex Tomas Kroksmark bottnar i. Hur vet man att viss forskning inte leder dit man vill? (Och då räcker det inte att referera till John Hatties forskning utan att problematisera den metodologi som ligger till grund för hans forskning.)

        Jag är optimist! Jag hoppas att man ändrar sig och att den här nu rätt infekterade debatten ändrar utseende. Jag hoppas att vi kan mötas i en mer uppriktigt nyfiken ton. Och börja lyssna på varandra – speciellt när våra åsikter skiljer sig från varandra.

        Jag hoppas på en ömsesidig respekt mellan forskare och skolpersonal. Och en förståelse för hur de olika områdena kan berika varandra – vilket inte utesluter hur man ställer sig kritisk till de egna perspektiven.


      • Bra skrivet Karl! Håller med. Fredrik


      • Karl,
        Jag är glad att även du vill ha dialog. En dialog blir intressant bara om olika åsikter bryts mot varandra. Därför delar jag inte din oro för att det inte skulle finnas förutsättningar för en sådan dialog i Haninge. Men vi måste inte tycka lika. Det är till och med en fördel om vi tycker olika när vi resonerar om olika vägar att gå. Annars kan dialogen aldrig bli berikande för någon.
        Peteris Smitmanis


      • Karl Asp:
        Du personifierar i sanning en härlig elitism. Menar du alltså att endast forskare skall få ha åsikter eller granska forskning? Häpnadesväckande om det inte vore så djupt tragiskt. I samma linje uttrycker att Johan visar på ”det bedrägliga i en alltför odistanserad relation till skolan”. Tur att vi då har sådana förträffliga upplysta och distanserade personer som du då Karl som har facit.

        För inte kan det väl vara så att du står för just det Noam Chomsky så ofta kritiserat: att den akademiska världen är den enda där det enda viktiga är titeln/antalet poäng, och inte vad en person de facto kan.

        I den härliga traditionen menar du att en person som har forskat inom ett område och kanske t.o.m erövrat en docenttitel, då utifrån sin gedigna läsarerfarenhet automatiskt blir en auktoritet även inom andra områden eftersom han ju har kapacitet att läsa in sig även där. Om jag uttrycker det milt delar jag Chomskys ifrågasättande av detta.

        En väns bror är professor. Hans område rör en viss typ av skalbaggar. Tveklöst har han löst otaliga sidor litteratur i ämnet. Jag förstår om du blir förvånad men jag betraktar honom fortfarande inte som en auktoritet inom alla andra områden. Ledsen om jag gjorde dig besviken.

        Tack också att du i din upplysthet inviger oss i att det krävs så mycket läsning för att bli docent – det hade vi vanliga dödliga ingen aaaaning om.

        Men nu skall jag inte vara för hård, du visar ju också din genuint generösa sida när du, trots att Johan på sin höjd har skrivit en C-uppsats, tillåter att han skulle kunna få bidra med ”ett inifrån perspektiv”. Men här tycker jag du går för långt: inte ska en simpel f.d lärare och numera biträdande rektor ha något talutrymme när det finns riktiga människor, som du Karl. Givetvis alldeles oaktat vederbörandes (Johans) erfarenhet eller uppvisade resultat.

        Dessutom jobbar han ju i en kommun med riktigt usla resultat totalt sett, och det måste ju än mer solka hans redan relativt sett titellösa skepnad.

        Att han är biträdande rektor och inte skolchef hör ju inte till saken – han tycker ju att resultatuppföljning är viktig, och det gör ju skolchefen också! Alltså är det bevisat att Johan Kant är skolchefens torped – inte sant Karl? Dessutom är ju tydligen gymnasiechefen så tjabbig att han inte gör som du säger! Oacceptabelt! Du är ju f.o.r.s.k.a.r.e (eller åtminstone forskarstuderande) och kanske t.o.m en dag erövrar en akademisk titel. Då ska givetvis andra bara fråga ”hur högt” när du säger ”hoppa”.

        Åh, vad det måste göra ont att sådana små underlägsna människor som vanliga lärare, pedagoger eller biträdande rektorer får tillgång till nätet via t.ex bloggar. De borde hålla sig till sitt och inte uttala sig om något annat än det egna klassrummet eller den egna skolan och då i form av små charmiga ”inifrånperspektiv”.

        Bara tanken på att en sådan undermänniska skulle komma och begära att en forskarkollega till dig skulle behöva visa resultat, bara för att denne din kollega råkar ha uttryckt att han står för något långt mer och bättre än andra, är höjden av fräckhet! För jag menar: Haninge kommun lyckas ju inte heller!

        Jag är tacksam att du lyfter fram det befängda i Johans sätt att granska Sherps metoder genom att peka på att med samma amatörmässiga metod skulle man kunna bevisa att lärarna i Haninge använder dåliga arbetssätt/metoder eftersom resultaten är så dåliga! Där fick han, amatören, komma här och klampa in på helig forskarmark.

        Jag menar, som om resultaten skulle säga ens det minsta lilla om kvaliteten på undervisningen -befängt! Jag håller med dig Karl, för att man skall kunna uttala sig om huruvida undervisningen håller en hög kvalitet ska man ju titta på…jag menar att då måste man ju se till…ja vad då Karl? Påminn mig, för jag är visst lika naiv som Johan och tror att t.ex den lärare eller arbetslag som år efter år säkrar och vidareutvecklar elevernas tankekvaliteter i långt högre grad än andra lärare i likvärdiga uppdrag gör ett bättre jobb och därmed håller en högre kvalitet på sin undervisning. Visst är det befängt Karl, jag håller med. Jag måste ha läst Johans realromantiska blogg för länge. Jag menar ” se till resultaten” hur skulle det se ut om alla gjorde det? Vad fick du och din forskning för utrymme då? Nej låt kretinerna bliva vid sin läst och överlåt tänkandet åt dem med intellektuellt kapital och (åtminstone förhoppningsvis snart) titel som du själv.

        Till yttermera visso delar jag din uppfattning att det finns två typer av sätt att driva debatt:A)den raljerande, ”von oben” och fokusbytande metod du brukar använda eller B)en hänvisning till författare, verk och sida på kopplat till varje enskild del av ett påstående. Jag instämmer i din uppfattning i det att att hålla sig till saken utan att söka chikanera, svärta, misskreditera, raljera och inta en von oben ton vore ju mycket begärt. Visserligen begär landets alla kompetenta lärare det av sina elever redan i tidig ålder, men vad vet de – de har ju bara sina ytterst begränsade erfarenheter. Till skillnad från dig Karl, som ju är f.o.r.s.k.a.r.e.

        Jag är också glad att du lyfter fram det faktum att bara för att en person (Ekholm) var handledare åt en annan (Sherp) och något senare i egenskap av generaldirektör för skolverket skapade en plattform och legitimitet åt samma person (Sherp) skulle innebära att de känner varandra, och än mindre skulle nätverka tillsammans…eller?

        Likaså delar jag din uppfattning att bara för att Christian Lundahl menar att all forskning (sic) visar att betyg inte gynnar lärande ingalunda behöver innebära att han är mot betyg. Han är tvärtom en stark förespråkare för betyg eftersom han…ja, vadå? Om han nu menar allvar med/de facto tror att all forskning visar att betyg inte gynnar lärandet och han inte är mot betyg blir jag nyfiken på vilket motivet skulle vara för att INTE vara motståndare. Min bild av forskningsresultaten stämmer inte överens med Christians. Gjorde den det skulle jag vara den första att propagera för betygens avskaffande – om forskningen nu hade visat på detta alltså. Och ja: jag tycker däremot att det är djupt olyckligt att vi nu infört betyg från åk sex. Från åttan räckte alldeles utmärkt.

        Jag ber er övriga läsare om ursäkt för min ironiska vinkel på detta inlägg. Jag har följt mottagaren (Karl Asp) under tid här på bloggen och blivit ömsom indignerad och ömsom förbannad på hans ton och attityd. I det aktuella inslaget visar sig Karl fän mer från sin rätta sida och föraktet mot de yrkesverksamma, engagerade och hårt arbetande lärarna blir i mina ögon tydligt.

        Personligen har jag svårt för all typ av elitism och snobbism och blir alltid orolig för hur en person egentligen mår när hen måste sätta sig själv över andra.

        Extra parodiskt blir det när du, raljerandets, fokusbytets och misskrediterandets furste Karl efterfrågar dialog. Det glädjer mig att du åtminstone kände till ordet. Nu behöver du bara fylla dt med innehåll också.


      • Peter!

        Om du hade diskuterat mina argument i en mer saklig ton hade det varit lättare att föra en dialog. Nu kan jag liksom inte gå in i en dialog som är så ironisk och elak. Jag står verkligen inte för det du tillskriver mig. Det är dina ord – inte mina.

        Jag uppfattar mig inte som elitist (tron på att en utvald skara människor är bättre än andra). Men jag är övertygad om att den som ägnar tid och yrkesliv åt läsning av forskning vet mer om den än andra som inte gör det. Jag tror också att arbetet i akademin är lärorikt, därför uppfattar jag att människor som har doktorerat eller arbetar som docenter kan något andra inte kan. Och att det färgar av sig på hur de sedan förstår forskning eller tar ställning till olika frågor som forskningen behandlar.

        Eller är det elitism att läkare behandlar sjuka, att vi ber elektrikern installera lampor och att lärare ska undervisa elever?

        Det vaccinerar ju knappast forskningen eller vetenskapen.
        Men Johans kritik av Dewey i UR är bara inte tillräckligt kunnig:

        ”…så länge lärarutbildare, skolforskare, lärare, rektorer håller fast vid Dewey där […] formerna för arbetet i skolan är viktigare än att eleverna lär sig någonting, så länge de inte släpper Dewey så kommer det vara ett problem för alltid”

        Klippet kommer 26:02 in i programmet som finns här:

        http://urplay.se/166255

        Det handlar också om makt: vem ska ha rätt till bilden av skolan? Vem är rätt person att avgöra hur skolan ser ut och fungerar? Vem vet vad som ”rätt resultat” i skolan? Hur definieras ”kunskap”? Att de frågorna kan få flera svar gör mig tveksam till hypotetisk-deduktiv vetenskap och på vilket sätt den kan bidra till forskning i pedagogik. Att frågorna dessutom kan besvaras på flera olika sätt gör mig också tveksam till Johans tvärsäkra och starkt normativa uttalanden om hur skolan bör se ut. Jag har efterlyst ödmjukhet – men ödmjukhet är omöjlig i en skolsyn som efterlyser resultat (utan att problematisera vad man menar med resultat).

        Johan besitter också makt och ger uttryck för den när han förmedlar sin syn på skolan dels i bloggen men också som biträdande rektor i Haninge. Det är en syn som jag menar inte alltid klarar av att leva upp till sina föresatser. Det betyder att idéer om tex uppföljning av resultat inte alls leder dit vi vill. En del elever ledsnar helt enkelt. Andra elever tappar tron på sig själva när de ständigt måste konfronteras med insikten att de inte klarar saker deras kompisar gör med lätthet. Andra bryr sig inte – för de vet ändå att deras resultat i skolan har lite med ”verkligheten utanför skolan” att göra. Och åter andra hade lärt sig både mer och annorlunda om vi hade tillämpat andra arbetssätt.

        Och jag kan sätta stort frågetecken efter vad man egentligen får lära sig och hur det påverkar synen på samhälle och individ. Här lyfts också demokratifrågan – hur utformas skolan så att eleverna verkligen får uppleva och leva demokrati? Johans resonemang (tex i UR) ser ut att rättfärdiga kunskapsuppdraget på bekostnad av annat. Det är ett bra exempel på hur jakten på goda resultat ibland sker enligt devisen ”ändamålet helgar medlen”. Men ser då Johan vad det leder till? Och skymmer inte en sådan ideologi utsikterna att BÅDE arbeta demokratiskt och SÄKRA kunskapsuppdraget?

        Därför är det viktigt att någon belyser problemen i Johans resonemang. Jag gör det, eftersom jag uppfattar att den diskussion som rör sig på bloggen också sträcker sig längre än till internets gränser. Dessutom är Johans blogg en utmärkt plats att kritisera idéernas ursprung: den rådande skolsynen i Haninge som Johan för vidare.


      • Karl
        Vi kan konstatera att vi har olika uppfattning om att akademiska titlar renderar förmåga att uttala sig inom alla andra områden. Jag tycker du stödjer min uppfattning när du pekar på att vi helst låter läkare göra sitt jobb och en bilmekaniker sitt. Jag tror inte på att det finns en nivå där man blir allvetande och därmed blir en auktoritet även inom andra områden. Det vore också för mycket begärt som jag ser det. Däremot finns det en rad forskare vars gedigna kunskap jag har stor respekt för – inom deras respektive områden givetvis.

        Jag delar till viss del det som jag uppfattar som din kritik av Haninges skolpolitik. Det rör det faktum att Haninge tar reda på resultaten och sedan stannar där. Det är som att som lärare konstatera att en elev inte kan räkna ut 30% av 100 kronor i årskurs sex och sedan nöja sig med det. Det som måste ske då är naturligtvis att hjälpa eleven att lära sig detta.

        Hela poängen med resultatuppföljning är för mig att säkra individens demokratiska kunskapsrätt.

        Det glädjer mig att du nu vill ha en dialog då det är vägen framåt och jag vill gärna möta upp i den. Jag vill sällan hemfalla i den raljanta ton jag använde i min förra kommentar. Anledningen till att jag valde den nämnde jag där och lämnar nu därhän till förmån för dialog.

        Du för fram funderingar kring vad som är relevant/viktig kunskap – en ständigt levande fråga. Det är här vi måste sluta polemisera i debatten. Låt oss istället säkra att vi, utifrån konkreta exempel, för en levande dialog om den aktuella konkretiserade kunskapen hör till individen demokratiska kunskapsrätt, och i så fall när/var i livet.

        Jag blir både arg och orolig när jag hör om skolor som har livskunskap på schemat. Och då inte för att jag anser kunskaper om livet vara oviktiga, tvärtom: allt i skolan ska handla om livet, inte enstaka lektioner. En undervisning som skapar känslan av subjektiv relevans hos den enskilde eleven – att hen känner sig berörd och att just hans/hennes upplevelser är viktiga för att föra undervisningen framåt uppfyller en oumbärlig del i all bra undervisning.

        En undervisning som inte talar till och använder elevernas konkreta upplevelser upplevs av eleven (och är då) rena ”skolkunskaper” och blir ofta rena utantill-/rabbelkunskaper. Om vi säger till eleven som undrar varför X ser ut som det gör att ”det bara är så” har vi fråntagit eleven förståelsen för att det är en konvention av många, många, många andra. Om vi tror på att vårt språk är en kulturprodukt ska vi istället bjuda in i just det. Låt oss bjuda in eleven i den dolda tankeakt som ligger bakom benämningarna. Låt honom/henne förstå att vi skapat bokstäverna för att kunna kommunicera med varandra och att visst hade var och en för sig kunnat bestämma hur t.ex. X sett ut men då hade det blivit väldigt svårt för oss att förstå varandra. Det ser också eleverna snabbt om de får prova på att förstå varandras påhittade språk.

        Nu har eleverna fått en inblick i den historiska människans tankeakt vilken ligger dold bakom benämningen. Ett annat exempel är att låta dem förstå att det är inte så tokigt att vi t.ex kommit överens om företrädelsereglerna i matematik.

        Skolans uppdrag är, och måste vara, att ge medborgarna/eleverna tankeverktyg för att kunna tolka, förstå och påverka sin samtid och framtid. Då är det viktigt att vi definierar denna kunskap – för den går att definera och lära ut. Många är de lärare vars elever älskat just deras ämne som Ma, Sv, So med mycket mera. Hur kommer det sig? Det jag hör när jag lyssnar på eleverna och de aktuella lärarna är att eleverna har erövrat en genuin förståelse, en förståelse de märker att de kan applicera på sin omvärld och som får dem att se den med nya ögon.

        Dessa lärare har använt elevernas olika konkreta upplevelser, gått via benämnings/faktanivån upp till den mer abstrakta nivån där dessa faktakunskaper sorteras och systematiseras med hjälp av överordnade och samlande begrepp – och alltid säkrat att eleverna bjudits in i den dolda tankeakten. En elev som kan föra ett resonemang kring den troliga standarden på infrastrukturen i ett krigshärjat land som t.ex Somalia kontra t.ex. Sveriges känner att den har en kunskap ingen kan ta ifrån honom eller henne. Samma sak gäller när hen med hjälp av relevanta begrepp, vars dolda tankeakt (dvs vad den historiska människan försökt beskriva, förklara och/eller förenkla med hjälp av det aktuella begreppet) kan problematisera kring användandet av gödningsmedel ur perspektivet ”ett hållbart samhälle”. Listan går att göra lång på alla exempel jag sett eller själv undervisat om.

        Dessa elever har ett ständigt reellt inflytande på undervisningen genom att deras konkreta upplevelser, frågor och funderingar styr vilken väg det blev fram till målet: förståelse för det aktuella området via de bärande begreppen (som sagt då icke endast på faktanivån), vilket eleverna också känner. Då talar vi om en demokratiserande undervisning som handlar om livet.

        Som du förstår är detta ingen metod utan ett grundläggande förhållningssätt vilket, som jag ser det, riskerar att bli förlegat först den dag vårt samhälles konstruktion inte längre är en kulturprodukt.

        För att åstadkomma denna förståelse krävs att läraren vågar sålla i den kopiösa faktamängd vi överöses av idag. Likaså att denne vågar stå emot den så utbredda uppfattningen att den som är bra på att kunna rabbla upp fakta per definition äger mycket kunskap.

        Hur ska vi då veta vilka och i vilken utsträckning eleverna skall ha rätt att kunna tolka, förstå och kunna påverka sin samtid och framtid? Jo, via de professionella samtalen på och mellan skolorna. Yrkeskåren äger tillsammans den bästa uppfattningen om vad som är en rimlig kunskapsrätt vid en viss tidpunkt i elevens liv. Låt oss hjälpa dem att via kollegial samplanering i sina ämnesvisa pedagogiska planeringar, på en konkret nivå uttrycka detta. Givetvis tydligt kopplat till uppdraget angivet i styrdokumenten. Utifrån dessa konkreta exempel kan alla intressenter som t.ex. politiker, vårdnadshavare, forskare med flera uttala sig om den åskådliggjorda kunskapsrätten är den vi eftersöker.

        Att gå den andra vägen: att tala om en så kvalitativ kunskap att den inte går att definiera spelar bara mätteknikerna i händerna och vi får en ständigt ökande mängd tester som skall mäta var eleverna ligger. Gärna test under begränsad tid för att vara säker på att processtandarden varit lika. Helst också så att andra än lärarna skall ”rätta” testen för någon slags imaginär rättsäkerhet baserad en misstro mot de yrkesverksamma är utbredd.

        Min bild är att många, också annars kloka personer som t.ex. Christian Lundahl, i en uppriktig vilja att säkra att våra unga får sin beskärda del av tankekvaliteter, jobbat så hårt för att undvika att hamna i att eleverna lär sig skolkunskaper i skolan och om livet någon annanstans att de bidragit till just detta.

        Då lärarna fått ytterst lite hjälp med att använda sin samlade erfarenhet för att konretisera/synliggöra den kvalitativa kunskap styrdokumenten uttrycker har det gjort att den kraft som ligger i den enorma kompetens lärarkollektivet äger i form av teori och empiri inte kommit till uttryck. Därav heller inte kommit eleverna till del i den omfattning som är önskvärt ur så många aspekter.

        Jag vet att varje lektion Johan haft och har handlar om att lära för och om livet, där klassrummet ses som det fria ordets sista bastion och där elevens fömåga att tänka runt sig själv och sina medmänniskor i olika situationer är det som ligger i fokus. Fjärran är rabbelkunskaper och meningslös tradering. Därav elevernas utvecklade tänkande, därav deras stora fokus och engagemang i sitt lärande och, på köpet; relativt sett höga meritvärden till vidare studier.

        Det är detta Johan står för och unnar alla barn och ungdomar. När han sedan, likt undertecknad) under åren sett (och ser) hur vissa sprider ren desinformation och det t.o.m idag finns föreläsare som talar om ”strävansmål” och att dessa skall ligga till grund för bedömning reagerar, i mina ögon med all rätt, Johan.

        Jag delar din uppfattning om att det skall/måste finnas en levande dialog kring skolan baserad på såväl de yrkesverksammas erfarenheter som forskning, allt annat är otänkbart.

        Däremot kommer jag alltid dela Johans aversion mot dem som medvetet motverkar lärarnas vilja och förmåga att göra sitt jobb på bästa sätt, i enlighet med styrdokumenten. Det är en artskillnad mellan att bidra till och ha åsikter om vad som är kvalitativ kunskap och att missleda de yrkesverksamma. Som exempel kan nämnas dem som lurade och lurar engagerade lärare att göra bedömningar utifrån icke utvärderingsbara strävansmål. Skam till dem. Om styrdokumentens innehåll kan man ha åsikter, så även jag, och då är det ens skyldighet att via politiken påverka detta innehåll, aldrig genom att obstruera för lärarna.

        GLAD PÅSK ALLA/Peter


  13. Hej igen!

    Jag undrar varför Johan börjar sin historieskrivning om läraryrkets nedgång vid en viss tidpunkt? Och varför tycks massmedia och en del politiker också börja vid denna tidpunkt? Medan t.ex. en sociologisk avhandling om lärryrkets uppkomst och förändring börjar på 1800-talet (Sofi Person ”Läraryrkets uppkomst och förändring”), likaså gör den populärvetenskapliga boken ”Lärarnas historia”.

    Om vi läser de sistnämnda skrifterna så förstår vi att skola och lärarutbildning har varit en försöksverksamhet ända sedan dess början, inte sedan Kant med flera börjar sin historieskrivning. Och vi kan också ana varför det har varit och är så.

    Och några saker som man tvistade om redan på 1800-talet var t.ex. relationen mellan å ena sidan teori, å andra sidan praktiskt arbete. Och å ena sidan moral och yrkesetik, å andra sidan kunskap och vetenskap.

    När kommunalpolitiker år 1995 besökte en skola jag arbetade i och sa att ”nu ska skolan satsa på kunskap”, eller när Jan Björklund i några valrörelser deklarerade att hans parti skulle satsa på kunskap så var detta endast ett led i en 200-årig skoldebatt. Och fortfarande har vi kvar att hantera dessa båda potentiella spänningar (teori-praktik, social verksamhet-kunskapsverksamhet) plus ytterligare några historiskt förankrade frågor.

    Sett ur det perspektivet så var 1968-rörelsen, kommunaliseringen, friskolereformen och alla andra reformer som har skett sedan 1960 en del i denna historiska tradition av förändringar som så mycket har kretsat kring ovannämnda frågor.


    • Till och med Platon kritiserade den officiella skolan under 400 år f.Kr. Och diskuterade olika typer av kunskap. Vilken typ som hade det högsta värdet mm. mm.? Och när eleverna skulle lära sig olika saker?


    • Pär,
      Det är säkert så att saker som hände för hundra år sedan har påverkat vår skola idag och att denna historia ska beskrivas, t.ex. så har ju Vygotskij en påverkan på vårt sätt att se på inlärning trots att han dog på 30-talet. Men jag är ingen historiker!

      Jag kan bara relatera till vad jag har upplevt själv och vad jag har sett i min egna lärargärning och för den delen som biträdande rektor. Dessutom har jag sedan jag började på LHS 1995 följt debatten ingående och läst både forsknings- och utvärderingsrapporter, samt en mängt facklitteratur. Givetvis från mitt perspektiv.That’s it!!! Sen behöver ju alla inte hålla med dig, vilket uppenbarligen inte du med flera gör. Man behöver heller inte ha inställningen att jag har facit, för det har jag aldrig sagt att jag har. Däremot vill jag gärna kommunicera mina upplevelser av en väldig massa elever som inte lär sig det de ska och då måste det vara fel någonstans.


      • Kroksmark nämndes. Honom har jag haft hårda debatter med. Han är en god man men hans idéer hjälper till att styra forskarutbildningen för lärare i en del forskarskolor fel. Hans vetenskapssyn är enligt min mening katastrofal och lärarovänlig.


      • Johan!
        Din beskrivning av läraryrkets nedgång har sina poänger. Det problematiska skulle som sagt kunna vara att nästan samma beskrivning används i politiska debatter.

        Att 1968 var ett viktigt år kan jag hålla med om, men den förändrade relationen mellan lärare-elev började tidigare. Exempelvis kom lagen om agaförbud för lärare redan år 1958 (om jag kan min historia rätt).

        Din beskrivning av läraryrkets status tolkar jag också bygger på ett klart samband mellan status och elevresultat. Det vill säga om alla elever idag klarar godkändnivån i årskurs 9 i alla ämnen och i alla mätningar som görs kommer lärarnas status att höjas. Det kanske stämmer – men i så fall borde utgångsårtalet vara när godkänt i årskurs 9 i alla ämnen blev en rättighet för eleverna.


  14. Bertil,

    Det är en bra poäng du gör där. För samhället ser inte likadant ut som när Dewey lanserade sina teorier och så gör heller inte den svenska skolan. För egen del är visserligen Dewey en källa till inspiration. Men har övergått mer och mer till en pedagogisk teori som heter Konnektivismen och som lanserades av George Siemens (forskare). Se länken nedan om Konnektivism:

    http://www.learntech.se/blog/Lists/Posts/Post.aspx?ID=63

    Fredrik


    • Ett tillägg bara: Konnektivismen lanserades så sent som 2005.


      • Hej Frekar!
        Jag tackar för tipset. Jag ska läsa mer om den, verkar intressant.

        Rent praktiskt tycker jag dock det verkar svårt att få in något nytänkande just nu i t.ex. lärarutbildningen när allt måste vara evidensbaserat sedan ett antal år tillbaka. Och inte nämns George Siemens i John Hatties ”Visible learning” heller – men om jag går via Vygotskij så får jag Johan Kant med mig och då kan jag nog plocka in det mesta i utbildningen.


      • Pär,
        Vad då plocka in det mesta? Att vara ecklektiker har sällan bidragit till någon god utveckling, men det kanske inte var så du menade.


  15. Johan.

    Dewey ifrågasätter om förmedlingspedagogiken är den rätta vägen för att nå resultat. Han menar att eleverna måste vara aktiva för att de ska nå bra resultat. Jag kommer arbeta i demokratiska arbetsformer i klassrummet. Ett förhållningssätt där läraren bara ska vara i centrum, där läraren bestämmer allting och eleverna förpassas till passiva lyssnare kommer aldrig komma in i mitt klassrum. Jag betraktar mig som en progressiv pedagog och det står jag upp för. Demokrati, mänskliga rättigheter och öppenhet kompromissar inte jag om. Det gäller i högsta grad även i skolan.


    • Typiskt också. Glömde naturligtvis skriva under med namn ovan. Kommentaren ovan är skriven av Fredrik. 🙂


    • Det är klart att elever ska vara aktiva i skolan.
      Vad innebär konkret ”demokratiska arbetsformer i klassrummet”?
      Att läraren är passiv lyssnare till eleverna, eller?
      Fredrik, du säger ofta till meningsmotståndare att de ska anföra vetenskapliga bevis för vad de tycker. Nu är det din tur. Hur vet du att demokrati, mänskliga rättigheter och öppenhet gynnar elevers lärande? Och vilken sorts lärare har inte dessa fina
      honnörsord i sin praktik?


  16. Bertil.

    Ett kort svar är att jag bland annat hänvisar till Deweys individ, skola och samhälle samt Demokrati och utbildning. Återkommer till frågan i ett längre svar till dig efter påskhelgen. Ha en skön påsk så länge! Fredrik


  17. Hej!

    Jag vill bara informera att de första siffrorna har kommit internt till högskolor och universitet vad gäller sökande till lärarutbildningarna för hösten 2012.

    Intressant läsning!


    • Är det grymt söktryck?


      • Eftersom den nya lärarutbildningen har varit ett av Jan Björklunds flaggskepp bedömer jag att dessa siffor har ett visst massmedialt intresse.

        Därför ser jag med spänning fram emot hur Björklund, ledarskribenter från såväl borgerlig press som från Aftonbladet mm, samt någon rektor för ett stort universitet ska uttala sig om dessa siffror.

        Och givetvis hur dessa siffror behandlas i bloggissfären, t.ex. av dig.

        Så du får ge dig till tåls.


  18. Tack så mycket för hela den här serien. Kunde inte sagt det bättre själv. Tack. Uppfriskande rakt på.


    • Tack själv, sprid vidare!


      • Det har jag gjort, med nöje. På FB, bland kollegor, vänner och via min och en kollegas blogg. 🙂


      • Tack!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s