I mitt förra blogginlägg gav jag mig i kast att försöka förklara varför jag inte gillade att lärarutbildningen och en del lärare hade ideologiserat John Dewey. Detta försök gick så där och därför tänkte jag nu göra ett förtydligande.
Vad var det egentligen jag sa om Dewey? Jo att han i sin text tydligt motsätter sig tydliga slutmål och att det är svårt att sammanföra med den mål- och resultatstyrning som infördes med Lpo 94. Men andemeningen var att i och med att lärarutbildningen gjort Dewey till husgud så har man systematiskt arbetat mot rådande styrdokument och skapat studenter som är emot betyg och emot mål- och resultatstyrning. Det vore otroligt intressant om en enkel enkät gjordes med alla studenter som började lärarutbildningen där de fick svar på några enkla frågor om vad det tyckte och KÄNDE om betyg. Exakt samma enkät skulle sedan göras när de tar examen 3,5 – 5 år senare. Jag tror att resultatet skulle bli skrämmande, tror faktiskt att många studenter skulle vara så ideologiserade att man är helt emot betyg, trots att riksdagen i konsensus har bestämt för länge sedan att vi ska ha betyg. Det jag med andra ord menar med ideologiseringen av John Dewey är att man ska tycka som Dewey, det är han som har svaren hur skolan ska jobba. Det vill säga: Dewey är good guy! Dewey är bra i alla lägen och fungerar inte hans vetenskapliga teorier, t.ex. gentemot resultatuppföljning och Lpo 94, så är det fel på resultatuppföljningen. Alltså oavsett vad styrdokumenten säger så är det John Dewey som gäller. Jag har själv använt mig av Deweys tankar och jag lästa hans teorier på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och det är inget fel på learning by doing. Men styrdokumenten gäller och när en vetenskaplig teori görs om till ideologi blir det helt fel.
Men läs nu noga: Det är självklart att man ska läsa John Dewey på lärarutbildningen, men på samma sätt som man läser Skinner, Piaget, Maria Montessori, Freinet och Vygogskij. Ska vi lägga till några fler? Steiner, Freire, Maslow – jag har nog glömt flera stycken viktiga. Men vilka är viktigast? Hur ska man läsa för att det inte blir snuttifierat, så att de pedagoger/psykologer/filosofer man läser blir vettiga, alltså att man som student verkligen lär sig.
Hur mycket läser man om Vygotskij till exempel, förutom den proximala zonen? Vygotskijs teorier om språk och tänkande, om hur språkutvecklingen påvekar allt kognitivt inom en människa. Per Linells bok Människans språk är en direkt tillämpning av Vygotskij. Varför har den tagits bort på litteraturlistan på många lärarutbildningar? Är det någon lärarutbildning som ens har den kvar? Svår bok, men otroligt givande. Denna bok borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska bli lärare, för den förklarar abstrakt och konkret på ett bra sätt, tar upp kopplingen mellan språk och tanke. Dessutom tar boken upp fenomen som den språksvage upplever, en direkt tillämpning på hur man ska se och förhålla sig till debatten om diagnosticering. Och detta är väl bra kunskap för studenterna att ha med sig?
Men frågan kvarstår – varför togs Linells bok bort? Av utrymmesskäl tror jag lärarutbildarna säger, av svårighetsskäl tror jag. Vygotskij är svår och Linells bok är svår och det är nog därför boken är borttagen. Men jag tycker att lärarutbildningen borde borra djupare när det gäller Vygotskij.
Men jag är verkligen ingen teoretiker och heller ingen filosof (trots mitt efternamn). Jag är inte kunnig när det gäller kurslitteratur eller olika vetenskapliga teorier hit och dit. Jag är en praktiker som har mina fötter förankrade i klassrummet, oups jag menar på rektorskontoret. Det finns nog väldigt många lärare som är mycket bättre än vad jag är på detta och så klart alla lärarutbildare som varje dag och varje år brottas med vad som ska finnas med i lärarutbildningen och vad som ska tas bort. Det enda jag vill säga i denna fråga är att jag tycker att inget ska ideologiseras, inte heller Vygotskij, men jag tycker att det vore önskvärt att man borrade djupare i Vygotskij.
Men vad är då teori och ideologi. Jag har märkt att många studenter har svårt att hålla isär detta, man menar att det inte är någon skillnad, så det kan vara på sin plats att definiera min tolkning dessa två begrepp. För det första måste jag i detta fall säga vetenskaplig teori, för att avgränsa ordet teori så att politisk eller religiös och annan teori utestängs. Vi talar alltså om en yrkesutbildning för blivande lärare och denna utbildning ska vara akademisk och vila på vetenskaplig grund.
I den vetenskapliga teorin finns det krav på empirisk grund, på logik, på internlogik och på att resonemanget ska vara logiskt sammanhängande. En vetenskaplig teori är ett förslag på en förklaringsmodell för ett fenomen. Men inom vetenskapen ska det också finnas acceptans för flera olika förklaringsmodeller för samma fenomen, som kan skifta beroende på vilket perspektiv som anläggs. En vetenskaplig teori är aldrig heltäckande. Ta till exempel förklaringsmodellen för barns utveckling och inlärning. Det finns tre helt olika sätt att se på detta (säkert fler), tre olika vetenskapliga teorier. Skinner och behaviourismen står för en förklaringsmodell och Piaget och den utvecklingspsykologiska teorin står för en annan, där Piaget står i bjärt kontrast till vad Skinners vetenskapliga teori säger. Utifrån Piaget förhåller sig den kulturhistoriska skolan, med Vygotskij som främsta representant. Tre olika personer som förklarar barns utveckling och inlärning på tre olika sätt, tre olika vetenskapliga teorier.
Så är skriver Nationalencyklopedien om teori: ”…en grupp antaganden eller påståenden som förklarar företeelser av något slag och systematiserar vår kunskap om dem. En verksamhet sägs vara teoretisk i motsats till empirisk om den bygger på teori och därför inte enbart konstaterar fakta utan även förklarar givna fakta och ev. förutsäger nya…” (sid 173, NE bok 18, Bra böcker 1995).
Nationalencyklopedin skriver om ideologi: ”…Ofta används idag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning, delar dess grundläggande värderingar och stöder dess handlingsprogram…” (sid 343, NE bok 9, Bra böcker 1995).
En ideologi ställer inga krav på logik. Ideologin försöker förklara verkligheten utifrån en åsikt eller en tro. En ideologi kan vara värdefull om man vill bygga upp en vision, t.ex. om hur ett land ska fungera, hur ekonomi ska fördelas eller i absolut värsta fall om någon människa är mer värd än någon annan. Ideologi gör anspråk på att vara heltäckande, till skillnad från vetenskaplig teori. Lite skämtsamt skulle man kunna sammanfatta genom att säga att vetenskaplig teori är hur något är, medan ideologi är hur det borde vara (enligt en viss grupp).
Om vi går tillbaka till John Dewey. Hur vet vi att Deweys vetenskapliga teorier fungerar i praktiken? Vi vet att Dewey motsätter sig slutmål, typ uppnåendemål och kunskapskrav (enligt boken), men vet vi att Dewey fungerar på ett sådant sätt att alla elever når kunskapskraven? Hur ska vi ta reda på det? Eller är det så att skolan bara ska rulla på som den alltid har gjort och låta 24% av killarna lämna årskurs 9 utan att kunna läsa tillräckligt bra, eller att 20% av eleverna lämna grundskolan utan fullständiga betyg? Hur vet vi att Dewey fungerar? Det vet vi inte! Åtminstone har det inte redovisats något sådant projekt. Så varför är John Dewey husgud på lärarutbildningen? Inte för sina vetenskapliga teorier i alla fall, för dessa har inte verifierats i emperi, utan på helt ideologiska grunder om ni frågar mig. Nu är det så klart flera personer som tillskriver mig grunda kunskaper om Dewey, att jag inte förstår en helhet, att jag har snävt perspektiv, att jag står för en kall skola och så vidare och så vidare. Men så länge skolan inte följer upp resultat är det omöjligt att veta helt och hållet om alla elever klarar kunskapskraven om man använder sig av Deweys metodik. Det är inte omöjligt, men vi vet inte. Därför måste vi följa upp resultat. Det skulle vara otroligt intressant om någon nyexaminserad student, kanske med handledning av ett lärosäte, kunde använda sig av Deweys vetenskapliga teorier och hans metodik och sedan år 1, år 2, år 3 följa upp de resultat som den nya läraren uppnår. Hur många elever når samtliga kunskapskrav?
Ett annat intressant forskningsprojekt, som säkert redan pågår, vore att titta på Entreprenöriellt lärande. Den vetenskapliga grunden, metodiken och resultatet. Var metodiken framgångsrik? Klarade samtliga eleven samtliga kunskapskrav?
Lärarutbildningen ska vila på vetenskaplig grund, empiri och beprövad erfarenhet och därför anser jag att man behöver hålla isär vetenskaplig teori och ideologi. Det innebär att den ideologisering som har gjorts av John Dewey inte är förenlig med det uppdrag som lärarutbildningen har.
Johan Kants blogg 
Dewey utgör i sanning ingen vetenskaplig grund, än mindre någon beprövad erfarenhet (vad det nu är?). Om man vill hitta empiri och
realistiska förklaringar till människors sätt att vara i grupp, individuellt och som kulturella varelser så bör man vända sig till psykologin, närmare bestämt den forskande personlighets- och socialpsykologin. Där finns diskussioner och kunskaper om allt som Vygotsky och Dewey tar upp, men på distinkta och tydliga sätt. Låt någon god socialpsykolog komma och berätta för er några timmar och ni kommer att förstå!
När empiri och forskning finns bakom kunskaper uppstår inte heller så lätt mytbildningar, husgudar och ideologier.
Hej Bertil!
Visst lyssnar jag gärna. Men nu är det ju så att även inom socialpsykologin finns det olika perspektiv – några mer sociologiska och några mer psykologiska.
Och en vetenskaplig disciplin som inte tilldelas noblepris, kan vi då vara helt säkra på att det är vetenskap vi talar om?
Och den empiri som ligger till grund för nobelpristagare i naturvetenskap tolkas just genom sådana sociala grupper du talar om. Naturvetaren Tomas Kuhn pekade till exempel på vetenskapen som social verksamhet.
Detta betyder inte att den eller de socialpsykologer du talar om inte är värt att lyssna på. Men jag blir lite skeptisk om du lanserar dem som lösningen på det problem som diskuteras här.
Oerhört intressant att diskutera vad som gör något vetenskapligt. Det räcker dåligt med att personerna som forskar skaffat sig fina titlar. Det krävs garanterat en väv av både kvantitativa och kvalitativa undersökningar som styrker varandra och ger möjligheter att avgränsa teoriers giltighet.
Utan att uttala mig fullt om ditt förslag Bertil Törestad så känner jag en oro över att så mycket skolforskning glömmer att ta avstamp i andra forskningsgrenar och skaffar egna husgudar med i och för sig intressanta tankar men ingen riktig vetenskaplig grund för när dessa tankar är giltiga att omsätta i praktiken.
Tack för en bra, klargörande och inspirerande text Johan!
Jag tänker gå i svaromål, men det är för att texten inspirerar mig – inte för att jag vill bråka eller svärta ner någon. Dialogen är redan inledd och det känns bra att våra tankar påverkar varandra (jag inbillar mig nämligen att jag har påverkan på dig – precis som den här texten får mig att fundera och reflektera).
Vad var det egentligen jag sa om Dewey? Jo att han i sin text tydligt motsätter sig tydliga slutmål och att det är svårt att sammanföra med den mål- och resultatstyrning som infördes med Lpo 94. Men andemeningen var att i och med att lärarutbildningen gjort Dewey till husgud så har man systematiskt arbetat mot rådande styrdokument och skapat studenter som är emot betyg och emot mål- och resultatstyrning.
Jag tror att du med det här faktiskt ordagrant citerar en person som du hittills pratat lite om: Bo Sundblad. Han leder en kurs i bedömning för mina kollegor i Haninge och de har återkommande berättat om hur kurstillfällen egentligen bara har varit ett test på om de verkligen har anammat idén om betyg. Det skulle vara intressant att få höra om det mer; hur nära du står Bo Sundblad och hans tankar (eller han dig om det nu är så).
Sedan tycker väl jag inte att Dewey egentligen motsätter sig mål. Snarare får jag intrycket av att hela hans liv som pedagogisk forskare handlar om vilka mål som är värda att nå och hur man bäst gör det. Däremot tycker jag att du en poäng i att Dewey inte är en speciellt aktuell person idag: men det ser jag också som ett exempel på hur rådande skoldebatt fokuserar resultatet av undervisningen.
Att du refererar till Per Linell tycker jag är intressant! Jag kan inte mycket om honom, men hans syn på dialogiskt meningsskapande uppfattar jag som ett värdefullt bidrag till pedagogisk forskning och jag är mycket nyfiken på att diskutera och läsa honom mer. Men är han struken ur lärarutbildningens litteraturlistor? Kan någon lärarutbildare ge sin syn på den frågan?
Det enda jag vill säga i denna fråga är att jag tycker att inget ska ideologiseras, inte heller Vygotskij, men jag tycker att det vore önskvärt att man borrade djupare i Vygotskij.
Jag föregriper dina definitioner (jag tycker de är bra) av ideologi och teori här: jag vill gärna se hur alla teorier om lärande också är grundat i en ideologisk mening kring tex vem människan är, bör och kan vara. Det kan liknas vid en metateori vilken anger riktningarna för teorins utveckling (eller ontologisk ståndpunkt om man så vill).
Det kan vara en svag punkt i mitt resonemang, men jag tänker mig tex att Vygotskij någonstans ändå ser hur människor fungerar tillsammans på ett sätt som inte finns med i ett Piagetanskt perspektiv. Kan det höra samman med vilken grundläggande människosyn de har innan de utvecklar sina teorier kring lärande? Men det kanske inte är ”ren” ideologi på så sätt som vi tänker kring liberalism eller socialism.
Det hänger också ihop med att jag har svårt att se hur vetenskap ”avslöjar sanningen”. Tvärtemot ser jag hur vetenskap skapar berättelser om verkligheten. Det är därför som uppfattningar om lärande kan se så olika ut över tid.
Idag uppfattar jag hur vetenskapskriget mellan humaniora och naturvetenskap blir allt mer aktuellt. Statistik, matematik, fysik och biologi (gärna med gener som sitt fokus) har status på ett sätt som andra vetenskaper inte kommer i närheten av. För att något ska vara ”vetenskap” måste det vara mätbart. Jag får problem med en sådan inställning (jag ska inte tillskriva dig detta, men du ligger nära en sådan uppfattning när du skriver att ”I den vetenskapliga teorin finns det krav på empirisk grund, på logik, på internlogik och på att resonemanget ska vara logiskt sammanhängande”) eftersom det i mina ögon är svårt att se tillräckligt valida kriterier för denna mätbarhet. Åtminstone i samhällsvetenskapliga sammanhang där mening kan uppfattas som en produkt av mänsklig samvaro och alltså, åtminstone i någon mening, är socialt konstruerad. Även om jag nog kan uppfatta det farliga i att relativisera samhälleliga fenomen, blir relativismens motsats, absolutismen, ännu värre. Inte minst i pedagogiska sammanhang där undervisning ständigt innebär en etisk dimension.
Kanske kan man se dagens pedagogiska forskning med Dylan Wiliam, Paul Black och inte minst John Hattie som en återuppstånden ny-popperiansk positivism? Jag tror faktiskt (och håll i er nu pedagog-internet-blogosfären) att fenomenografin, variationsteorin och Learning Study/Lesson Study ligger rätt nära en sådan återgång till positivism! Även om fenomenografin ter sig ”flummig” för många är den i mina ögon väldigt konkret ute efter att kartlägga de mest fruktbara strategierna i klassrummet. Ferenc Marton skriver tex i Michael Uljens (red.) bok ”Didaktik” (1997) att det finns många sätt att uppfatta ett klassrumsfenomen på men att dessa är ”mer eller mindre ändamålsenliga”! I så fall går det inte att undervisa hursomhelst. Inte heller vilket lärande som helst är lika eftersträvansvärt. Hupp!
Om Bertil Törestad läste det skulle han kanske omvärdera sina tankar kring fenomenografin som vetenskap. Och Ingrid Carlgren (som jag gillar) är också hon nyfiken på Lesson study/Learning Study – vilka bägge har som mål en mer effektiv metodik genom kunskap om undervisning. Jag kan, även om jag gillar Ingrid, tycka att det är otroligt problematiskt med denna längtan efter ”rätt undervisning” – men jag kan ha missförstått henne och den forskning hon bedriver. Det kan också vara så att jag inte har insett storheten i LS (även om jag gillar Laila Gustavssons avhandling ”Att bli bättre lärare” (2008)). Det kan slutligen vara så att jag inte nog inser hur mycket hjälp lärare behöver att klara sitt uppdrag.
Lite skämtsamt skulle man kunna sammanfatta genom att säga att vetenskaplig teori är hur något är, medan ideologi är hur det borde vara (enligt en viss grupp).
Jag håller med dig och det är i mina ögon bra, enkla och praktiskt fungerande definitioner. I så fall har jag förstås fel i utsagan att allt är ideologiskt. Jag hoppas att jag har förklarat hur jag menade ovan.
Om vi går tillbaka till John Dewey. Hur vet vi att Deweys vetenskapliga teorier fungerar i praktiken?
Det vet vi inte. Tvärtom har du säkert intuitivt rätt i att Dewey inte passar om vi ska ha undervisningseffektivitet som riktmärke. Dewey är ju mer ute efter hur undervisningen kan läggas upp för att åskådliggöra hur processen att lära är ett fullgott studieobjekt i sig.
Och i en självkritisk mening: jag har förstås litet existensberättigande i en skoldebatt som fokuserar resultat. Och en sådan måste förstås diskutera vad vi kan göra för att fler ska lära sig mer. Jag är inte heller nöjd med att (oftast de svagaste) elever inte lär sig.
Men jag undrar som slutpunkt hur mycket av detta som beror på undervisningen, på lärarens undervisningsmetoder, på resurser i vid bemärkelse och på elevens egen vilja att lära. Om vi misstänker att just det sista är avgörande för undervisningens resultat – då blir diskussioner kring vad som skapar motivation viktiga.
Voilá och välkommen upp på scen: Hans-Åke Scherp och Tomas Englund.
Referenser:
Gustavsson L. Att bli bättre lärare: hur undervisningsinnehållets behandling blir till samtalsämne lärare emellan [dissertation]. [Umeå: Umeå universitet]; 2008.
Uljens M, editor. Didaktik: teori, reflektion och praktik. Lund: Studentlitteratur; 1997.
Äsch, nu kom jag ju på att vetenskapliga teorier nog i allra högsta grad kan knytas till ideologi: Frankfurtskolans samhällsvetenskapliga teorier är defintivt grundade i ideologiska föreställningar på marxistisk grund.
Men kan man gå så långt och påstå att vurmen för mätbarhet, generaliserbarhet och statistik ansluter till någon ideologisk position? Är New Management-policyn en förutsättning för teorier kring lärande á la ”tidig uppföljning”?
Jag tror nog det ändå: i ett marknadsliberat perspektiv blir det fullgott att ”mäta” skolors och elevers resultat – och då också hur bra lärare undervisar.
Men ändå, jag kan verklugen ha fel. Ni får gärna komma med ögonöppnande kritik.
Karl,
Dewey pratar om mål hela tiden, men det är processmål som han lyfter fram på bekostnad av uppnåendemål. Varenda lärare som jobbar (tror jag) vet att processen är viktig, inte minst du som musiklärare, men det motsätter inte uppnåendemål. I slutändan måste vi veta om eleverna har nått slutmålet eller inte. Jag tycker denna polarisering mellan mål är djupt olyckligt. När det gäller Bo Sundblad så gillar jag hans tankar, både när det gäller prov & betyg och LUS. Det är främst genom LUS, när det gäller att läsa och processa LUS-boken som jag har varit i kontakt med hans pedagogiska tankar.
Håller med dig om att teoribildning som tar sig uttryck i grundläggande inställning till vad människan och kunskap är och hur samhället ska se ut är intressant och viktigt. På min blogg sysslar jag inte med denna typen av resonemang. All form av filosofi, metadiskussion och så vidare stryper jag i alla fall från min sida. Anledningen är enkel. Jag är inte så kunnig när det gäller detta område, även om jag själv har en grund att stå på och jag är dålig på att svänga mig med teorier hit och dit. Det tar mig mycket tid att formulera och tänka på detta om jag ska ha sådana diskussioner. Denna kapacitet och tid har jag inte. Dessutom vill jag hela tiden ha ett ben i klassrummet, hela tiden ta min startpunkt hos eleverna.
Det är klart att resurser spelar roll, jag förstår faktiskt inte resonemanget om att vi har högst skolpeng i världen. Men vi har också högst kostnader och vi kan inte hjälpa de lärare och personal som för länge sen inte kan eller vill jobba som lärare, de belastar ju budget. Det är ju som om Scherp får rätt: ”Spelar ingen roll hur många gånger man väger grisen”. Men jag tycker att dem har fel och det beror på att Haninge bara tagit in resultat och konstaterat tillstånd, man har inte systematiskt gjort något åt det. Som jag skrev tidigare till dig så kommenterar jag inte det som sker på Vikingaskolan av de enkla skälet att lärarna ska känna sig trygga med att jag bloggar och inte vara rädda för att bli omnämnda. Men jag kan säga till dig så mycket att vi sedan ett halvår tillbaka har börjat diskutera resultaten och vidta åtgärder kollektivt. Det känns riktigt, riktigt bra och jag ser att det kommer ut något positivt, men ber att få återkomma senare i fråga.
Avslutningsvis behöver du inte skriva referenslista. Den här bloggen är ingen avhandling.
Hej Karl!
Jag uppskattar dina inlägg här. Detta betyder dock inte att jag inte uppskattar Johan Kants artikel. Men eftersom vi är flera människor på vår jord och alla, enligt vår ideologi, inte är kopior av varandra så behövs flera röster.
Jo, Per Linell har jag läst. Hans bok ”Approaching dialogue, Talk, interaction and contexts in dialogical perspectives” har givit mig en del insikter om bla. kommunikationsteorier.
Han har även, tillsammans med Lennart Gustavsson (1987) skrivit ”Initiativ och respons. Om dialogens dynamik, dominans och koherens”.
I det försnämnda alstret ges en bred teoretisk bas för att förstå kommunikation. T.ex. genom följande citat:
”First, to engage in interaction, the individual must of course note the presence and activities of others, and respond non randomely to these´ others activities. This is the essence of the responsive aspect. The second element, the initiatory aspect, has to do with anticipation; in order to organize one´s own actions. Anticipating responses involves anticipating the other´s interpretations of one´s own contribution. Hence, if looked at it in genetic terms, this also involves intentionality, the ability to take initiatives with an awerness of their possible interpreations. It is the basis for becoming self-conscius, not only conscious” (Linell 1998, s. 168).
Ett annat användbart element i Linells teoriförslag är hans (inlånade) kontextbegrep – som han benämner ”kontextuela resurser” och berör åtta något överlappande kategorier allt ifrån det omedelbart närvarande, t.ex. platsen där samtalet äger rum – till generell bakgrundskunskap.
I det sistnämnda alster (Linell & Gustavsson 1987) ges en metod, grundade på teorier kring initativ-responsaspetker i samtal, att mäta ett samtals dynamik, dominans och koherens. Genom att denna metod ger fina statistiska tabeller är metoden särkilt lämpad i detta bloggforum.
För egen del söker jag mig nu bort lite från Linell, Giddens och alla andra tillsynes socialkonstriuktivistiska tankar och förske förkovra mig i det som vetenskapsfilosofiskt benäms ”kritisk realism”. I Margareth Achers (2000) Being Human, The Problem of Agency” ges en del andra aspekter än vad Linell tar upp vad gäller en mänjhniskas självblivande.
Innan jag dör eller blir senil tänkte jag försöka koppla ihop generella och detaljerade aspekter av främst Archers teoribyge (i främst fyra böcker) och några alster (t.ex. Linell) i den långa listan av socialkonstruktivistiskt inspirerade idéer om kommunikation. Inte för att bli ett namn – det är jag för gammal för – utan för att jag vill inte dö nyfiken.
För kommunikation är nog en av de mer grundläggande mänskliga egenskaperna.
Varenda lärare som jobbar (tror jag) vet att processen är viktig, inte minst du som musiklärare, men det motsätter inte uppnåendemål. I slutändan måste vi veta om eleverna har nått slutmålet eller inte.
För all del. Men många gånger kan jag tycka att det är begränsande med slutmål i stil med betygskriterier. Och eftersom det är i jämförelse med dem vi ”mäter” våra elever får vi då också en kunskapsbildning som riskerar att bli rätt ytlig. Det handlar inte om Martons atomistiska begrepp, utan om något annat: kunskapsobjekt är komplexa, likaså elevernas erfaranade av världen. Om vi då utgår från kriterierna för ett ”slutmål” offrar vi möjlig kunskapsbildning bara för att kunna ”visa upp” att
1) lärarna har gjort sitt jobb och att
2) eleverna har fått sin ”garanterade kunskapsrätt”.
Jag förstår hur lockande det kan te sig att begränsa kunskapssökandet till just kriterier – jag är alltså helt insatt i din och tex Peter F:s bild. Men det blir ständigt svårt att komma åt vad tex grundläggande procenträkning eller läsförståelse egentligen är.
Därför hoppas jag på grova kunskapskriterier, på en skola som odlar nyfikenhet och ifrågasättande och lärare vars professionalitet inte handlar så mycket om bedömningskunskaper visavi ett betygssystem, utan mer om att kunna förhålla sig till ämnesdidaktiska frågor i relation till en bred förståelse av elevers (olika) lärande.
Det behöver inte utesluta vissa prov eller grundläggande kriteriekrav, men syftar till att söka sig vidare än bara detta.
Lycka till i Öret Johan! Break a leg!
🙂
Hej!
Jo visst bör man hålla isär saker och ting. Men hur göra om skolans uppdrag beslutas politiskt och politik innehåller ideologier?
Och vad göra om det finns olika typer av vetenskapliga teorier:
– deskriptiv teori, t.ex. Hur handlar människor? Hur fungerar samhället?
– normativ teori, t.ex. Hur bör människor handla? Hur bör samhället utformas?
– metetoeri, t.ex. Vad är ett samhälle? Hur ska vi nå kunskap om samhället?
Och vad göra om det finns olika förhållningssätt till deskriptiv teori:
– Teori som lära, teorin består av utsagor om hur verkligheten är beskaffad
– Teori som hypotes, teori består av antaganden om hur verkligheten är beskaffad, dvs. ett system av hypoteser som kan prövas
– Teori som verktyg, teori består av utsagor som hjälper oss att sortera våra erfarenheter av hur verkligheten är beskaffad.
(Ovanstående om teori är hämtat från en grundbok i sociologi, Oskar Engdahl och Bengt Larsson ”Sociologiska perspektiv”).
Och vad är då en ideologi? Enligt Terence Ball och Richard Dagger har en ideologi fyra funktioner.
– Förklara, t.ex. varför sociala, politiska och ekonomiska förhållanden är som det är, särskilt i kristider
– Värdera, förutom att förklara tillkommer att värdera om berörda förhållanden är bra eller dåligt
– Orientera, t.ex. en känsla av identitet, gruppkänsla och relation till omgivningen
– Politiskt program, en ideologi förtäljer dess följare vad de ska göra och hur det ska göras
(Hämtat från ”Political Ideologies and the Democratic Ideal”)
Vad ska vi då säga om en skoldebatt där vi har förklaringar om varför saker och ting är som de är, där vi värderar detta och konstaterar att ”skolan är i kris” och diskuterar hur skolan ska bli bra igen och där meningsmotståndare identifieras och diskussionen relateras till dessa.. Kan vi då vara helt säkra på att vi medvetet eller omedvetet styrs av ideologi/er eller av vetenskapliga teorier eller kanske rent av av beprövad erfarenhet?
Pär,
Bra och vettig uppställning du har gjort. Men jag tror att du förstå lika väl som jag att använda Deweys, eller någon annan för den skull, som en ideologi i den bemärkelsen att ”så ska det vara” inte är bra.
Jag tycker att pedagogik borde betraktas som bestående av i huvudsak deskriptiv teori dvs. hur påverkas människors lärande av olika faktorer. De normativa bitarna om vad och varför brukar sen lärare faktiskt inte ha rätt att påverka. Johans resonemang försvagas inte detta motargument.
Johan.
”Ett annat intressant forskningsprojekt, som säkert redan pågår, vore att titta på Entreprenöriellt lärande. Den vetenskapliga grunden, metodiken och resultatet. Var metodiken framgångsrik? Klarade samtliga eleven samtliga kunskapskrav?”
Det finns någon enstaka sådan studie. Men fler är på väg. Det har blivit mer aktuellt nu när entreprenöriellt lärande skrivits in i LGR 11 och LGY 11. Dock ska man vara medveten om att entreprenöriellt lärande inte är helt färdigutvecklat enligt företrädarna för detta. Det är naturligtvis så att entreprenöriellt lärande redan nu ska granskas men man bör när dessa studier görs som sagt vara medveten om att konceptet inte är helt färdigutvecklat.
Fredrik
Fredrik,
Det står ingenstans i Lgr 11 om entreprenöriellt lärande i Lgr 11. På ett ställe står det om entreprenörskap: ”Arbetsmarknadens och arbetslivets förändringar och villkor, till exempel arbetsmiljö och arbetsrätt. Utbildningsvägar, yrkesval och entreprenörskap i ett globalt sam- hälle. Några orsaker till individens val av yrke och till löneskillnader.” (sidan 203). I Lgy 11 ska man undervisa om Entreprenöriellt lärande – i vilken utsträckning vet jag inte. Men jag blir frågande till detta, eftersom läroplaner ska vara förankrade i vetenskap – eller har jag fel?
Ett klargörande:
Entreprenörskap förekommer i Lgr11:s portalkapitel. Under ”Skolans uppdrag” sid 9 heter det att ”Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap”. Entreprenöriellt lärande förekommer lika lite som PBL i någon läroplan eftersom det då handlar om metodanvisningar. Sådana kan förekomma i andra styrdokument, t.ex ”råd och anvisningar”.
Är då ”entreprenöriellt lärande” skolverkets ”hittepå”? 2009 utformar regeringen en strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet. En lättläst sammanfattning av uppdraget finns här, http://www.regeringen.se/content/1/c6/12/69/09/22b6e680.pdf
Entreprenörskap ska alltså genomsyra skolans verksamhet i alla dess stadier. Eftersom Skolverket är en myndighet styrs mycket av dess verksamhet genom regeringens regleringsbrev. Enligt regleringsbrev 2012 har Skolverket tillförts medel för att stimulera utveckling av huvudmännens arbete när det gäller entreprenörskap och entreprenöriellt lärande.
Tack för klargörandet. Jag har i tidigare blogginlägg skrivit att Entreprenöriellt lärande är Maud Olofssons baby.
Tack Klalin för ett bra förtydligande!
Så här står det ordagrant i regleringsbrevet från regeringen 2012 till Skolverket:
”Skolverket ska stimulera arbetet med entreprenörskap i skolan. Det kan t.ex. handla om att främja skolors samarbete med arbetslivet, erbjuda kompetensutveckling, underlätta erfarenhetsutbyte samt fördela utvecklingsmedel och verksamhetsstöd. Skolverket ska även sprida relevanta forskningsresultat till skolan samt kartlägga, analysera och sprida erfarenheter av huvudmännens arbete med
entreprenörskap. I detta arbete ska Skolverket ta del av relevanta organisationers erfarenheter, internationella erfarenheter och forskning inom området. Skolverket ska även samråda med Tillväxtverket för att främja entreprenörskap i enlighet med regeringens strategi för entreprenörskap inom utbildningsområdet”
Klicka för att komma åt Regleringsbrev2012.pdf
Fredrik
Det verkar tydligt att regleringsbrevet för entreprenöriellt lärande inte andas en stavelse om att det här har någon som helst koppling till byte av undervisningsmetoder som eftersträvas utan det handlar om konkreta tillfällen för eleverna att vara kreativa och samarbete med företag etc.
Just det Jan!
Jan och Johan:
Jag tolkar inte entreprenöriellt lärande som en metod utan snarare som ett förhållningssätt som ska leda till att eleverna får med sig vissa kompetenser från skolan. Om det sedan gör det verkligen får framtiden utvisa. Min tolkning grundar sig på Skolverkets definition av entreprenöriellt lärande:
”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta.”
Ett utökat innehåll med inriktning mot mer entreprenöriell kunskap som regeringen önskar är ju bara något att acceptera för skolvärlden. Det finns möjligheter att möta detta med inövade och utprovade metoder för hur undervisningen och uppföljningen ska bedrivas.
En helt ny sorts undervisningsmetodik entreprenöriellt lärande som börjar tillämpas brett trots att det inte är helt färdigutvecklat är ytterst oroande. Det vore verkligen lämpligt om entreprenöriellt lärande användes småskaligt och genomgick gedigna forskningsinsatser innan det breddades om det var lämpligt. Jag hoppas verkligen att Johan inte vill lansera metoden brett utan tror att han vill att vi ska upptäcka dess svagheter så att den kan stoppas innan den förstör för många elever på samma sätt som den ibland hårdhänta lanseringen av PBL/PBS.
Johan.
Min tolkning av läroplanen tillsammans med regeringens och EU:s strategier är att entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningsväsendet. Men jag håller med dig om att det faktiskt inte står något om entreprenöriellt lärande i LGR 11.
Ska ta och lusläsa vad det är som egentligen framkommer i de här andra dokumenten utöver LGR 11. Får återkomma helt enkelt.
Fredrik
Fredrik,
Man tolkar alltid en abstrakt skriven text utifrån sitt perspektiv, så gör även jag. Så det är klart att en del personer ser att Entreprenöriellt lärande passar in. Det jag inte gillar är att det är en hel del folk som påstår att det är inskrivet i Lgr 11 och det är ju en ren lögn.
Vill betona att min tolkning absolut inte behöver vara rätt. Är något förvirrad uttryckligen över vad LGR 11:s formulering som du lyfter fram innebär i relation till regeringens och EU:s strategier för entreprenörskap. Särskilt mot den sistnämnda är värt att betona här. Fredrik
Hej!
Om vi ska vara riktigt säkra på att det är metoden som är den förklarande varibeln bör allt annat än det som ska förklaras (kunskapskraven) hållas konstant. Om metoden är ny, kunskapskraven är nya, hur ska vi då veta om det beror på metoden i sig eller kunskapen om metoden eller på de nya kunskapskraven. Tänk om det tar fem år att lära sig en metod och ett år att lära sig en annan metod?
Så länge samhället/staten formulerar kunskapskraven och PISA och andra mätningar sker oberoende av respektive stats kunskapskrav så får vi nog finna oss i en ojämlik professionell process i jämförelse med t.ex. läkarna. Exempelvis – Att 38 grader är feber har inte staten bestämt.
Entreperöniellt lärande låter väl bra i en egen företagarutbildning – det kan vi föreläsa om. Tänk om hälften nåpr kunskapsmålen men den hälft som inte når målen blir väldigt bra egna företagare?
Eller för att ta ett exempel ur verkligheten – kanske en skröna. Gustav Fridolin var pratig i skolan och fick som straff att titta på politiska debatter på TV och då blev han intresserad av politik och sedermera språkrör för ett politiskt parti.
Men nu var det vetenskap och det är inget att skämta om.
Jag skrattade högt åt det sista! 🙂
Att det ska lanseras en ny metod när kunskapskraven förändras är en svårförståelig sjuka inom svenska skolvärlden. Det är ju rent förödande för professionen att det aldrig går att jämföra gammalt och nytt och faktiskt inte alls politikernas fel utan opportunisternas.
Diskussionen och ambitionerna kring det entreprenöriella lärande sätter intressant fingret på Johans hjärtefråga dvs alla elevers kunskapsrätt och att alla ska med. Det går ju att lära ut om entreprenörskap så att de som inte själva blir entreprenörer kan bli duktigare på att stötta och delta och det finns grundläggande förståelse som går att mäta men många av de ambitioner som flyger omkring är helt orimliga att mer än en bråkdel ska uppnå.
Vet inte ens om jag tror att skolan kan skapa entreprenörer då det utmärkande är att de tänker nytt på nya sätt och det kan alltså vara det som inte var avsett, misslyckandena som förlöser entreprenören. Jag tror att en en bra grund kring samarbete, kunskaper och erfarenheter öppnar upp för många viktiga framtidsmöjligheter men att de riktiga entreprenörerna kommer gå på tvärs mot skolsystemet på eleganta sätt hur systemet än är utformat.
Det finns en motsättning mellan de kunskaper som alla behöver ges av skolan och hur vi ska stimulera fram ett brett spektrum av spetskompetens. Du Johan har berört detta tidigare men det vore intressant med en djupare analys.
Hej igen!
Jo, enligt Bee Tin Tans studie (2003) av seminariesamtal i högre utbildning så krävs det ett antal aspekter för att deltagarna ska komma fram till nya tankar. Exempelvis att någon eller några summerade de tankar som samtalet dittills generererat, att denna repitition gjordes utan att någon värdering ägde rum, att deltagarna jämförde likheter och skillnader och utifrån det gjorde generaliseringar eller preciseringar av de framförda tankarna.
Jag vet inte om denna strategi är tillämparbar i ett sådant här forum. Exempelvis är det oklart vilka som är deltagare, när diskussionen började etc. Men alla de tankar som spridits här både av Johan och av de som kommenterat kanske är värda att summeras?
Pär,
Eftersom du är intresserad av att diskutera olika teorier och synsätt, vilket flera andra på min blogg verkar vara, kanske jag skulle anordna en konferens med låt säga 10-20 deltagare som under en heldag förutsättningslöst diskuterar dessa frågor kring några i förväg uppsatta rubriker. Kanske skulle du, Monika, Karl, Fredrik, Peter, Heléna, Jan och jag deltaga. Och några till?
Å! Ja! Får jag föreslå en crazy grej? Kan vi inte ses på ett trevligt ställe efter arbetstid, dricka något gott/kanske käka något och prata? Ett ”pub-seminarium” som vi kallade det i Örebro.
Kanske Bishop’s Arms på Vasagatan?
(Jag är dessvärre Stockholmsfixerad…man kanske borde föreslå någon annan stad?)
Jag är positiv till förslaget om det inte blir alltför långt bort från Stockholmsregionen. 🙂
De aspekter som du lyfter Pär fram för nya tankar är tillämpbara även på gymnasienivå om kanske i något modifierad form. Sen kan man förstås fråga sig om tillämpning av dem vid några tillfällen är tillräckligt för att alla elever ens ska börja förstå dem.
Jag tycker det verkar trevligt med en minikonferens i Stockholmstrakten men resan från Göteborg gör det förstås svårare att planera in bland andra måsten.
Är i grunden positiv. Men eftersom jag bor i Helsingborg så blir genomförandet inte lätt. Kanske Skype är en idé?
Johan!
Mycket bra inititativ. Nu väckte jag frågan men det är inte säkert att jag ska eller behöver vara med även om jag gärna ville det – om det hade varit ”granngårds”. Däremot tror jag att det både socialt och kognitivt skulle kunna bli ett givande möte för alla inblandade.
Hör dig för vad de andra säger.
Hej!
Ja, jag bor i Sveriges handbollshuvudstad Sävedalen (Sävehov)där Göteborg är den kändaste förorten. Arbetar vid Högskolan Väst (Trollhättan) – University West som det heter på engelska – det låter bättre tycker jag. Så Stockholm är kanske lite långt bort.
Stockholm och Göteborg kan aldrig vara för Långt borta Pär 🙂
Lysande ide’ Johan. Inte sällan tycker jag mig se en rad punkter där vi är mer överens än vad som det skrivna ordet av uyrymmeskäl förmår lyfta fram.
Jag eftersträvar sällan konsensus men ibland tror jag vi klär varandra med uppfattningar vi sett hos andra med liknande argument. Det betecknar vi då med grovhuggna beteckningar som flum, mäthysteri eller annat, vilka riskerar att bli väl generaliserande.
Ett möte kan nog ge en och annan tankeställare åt alla inblandade. Ambitionen att via våra olika uppdrag bidra till en bra skola är uppenbart något vi delar, även om vi är klart oense om vägen dit och, i vissa delar, vad en bra skola är.
Jag kommer gärna om vi kan hitta ett datum.
Allt gott/P
Jag tycker att Sävedalen är en perfekt plats att sammanstråla på även om jag tycker att Redbergslid är det riktiga handbollslaget och att det är Partille som är en typisk förort.
Hej igen!
Med risk att låta som en lärare (i sociologi) kan vi kanske betrakta detta forum som ett socialt nätverk. Ett socialt nätverk består av noder (knutpunkter, oftast personer) och flöden (utbyten, t.ex. kommunikation, information) mellan noderna. Sociala nätverk kan ha olika form beroende på antalet noder, avståndet mellan noderna, intensiteten i flödena etc.. Deltagandet i nätverket kan vara på olika grunder och är sällan bindande och näverket har sällan ett gemensamt mål.
Inom parantes kan väl nämnas att sociologin skiljer mellan sociala nätverk, sociala rörelser och sociala oganisationer.
Jag tolkar att Johan är den centrala noden i detta/vårt löst sammanhängande nätverk. Deltagarna tycks komma från spridda håll, några från Stockholm. Av denna anledning tror jag inte att Sävedalen är den bästa mötesplatsen för ett kommunikationsutbyte.
Mitt spontana och ibland intensiva deltagande i detta nätverk/bloggforum grundas på att jag ingår i en social organisation där jag bl.a. ansvarar för samhällskunskapsämnet i ämneslärarprogrammet och undervisar på kurser i bl.a. samhällskunskap, utbildningsvetenskaplig kärna, examensarbeten etc.
Den högskola jag är på, Högskolan Väst, har profilerat AIL (arbetsintegrerat lärande) som sin nisch. För min del innebär detta att jag är intresserad av (och studerar) vuxnas lärande mellan teori och praktik och då inte endast vad gäller lärrutbildningar. Avgränsningen just nu är dock lärarutbildningen.
Vi hörs!
Pär
Vi skulle förstås ha mött upp Johan i Örebro allihopa! Inser jag försent. Örebro som en plats det ärlika långt till oavsett var man bor… (Enköping får ursäkta…).
Tills vidare kanske vi kan ha separata träffar i respektive storstad och sedan planera för en ”big summit” någongång i framtiden?
Jag tror att vi får planera detta möte lite organiserat och på lite sikt, så alla får lite framförhållning och lite tid på sig.
Tack för att du borrar i detta ämne. Det förklarar många av de obegripligheter jag sett i lärarutbildningen sedan jag började försöka förstå lite av tänket man har (haft?).
Tack själv, det var så lite så. Jag har 5 bloggämnen på gång, som nog kommer att få en och annan att sätta kaffet i vrångstrupen. Vi får se när jag har tid att skriva dem.
Hej!
Tyvärr så sätter jag nog inte kaffet i vrångstrupen eftersom jag tror mig veta vad du kommer att skriva. Eller!?
Jag får säga som en lektor i kulturgeografi sa till mig när jag lämnade in en litteraturgenomgång på alla nya utvecklingsteorier. Men vad är det nya?
Hej!
Tack för den förklaringen. Jag kanske själv ska öppna en blogg, jag har också en del saker jag tänkt på som inte hänger ihop. Alltifrån mänskliga möten till stora sociala system. Men just nu är jag mest intresserad av hur de reformer som Björklund har initierat uppfattas och utförs på olika nivåer i vårt utbildningssystem.
Exempelvis är jag inte helt säker på att relatitivetstänket i betygssystemet är utdött. För hur kan du veta om någon kan föra ett mycket nyanserat resonemang och en annan ett nyanserat resonemang om du inte jämför två elevtexter med varandra, och inte med kriterierna?
Men det är en empirisk fråga som vi inte på förhand ska föregå. Kort sagt, hur gör ni på er skola, hur gör ni på andra skolor och vem ska kontrollera att era bedömningar är likvärdiga.
Och vilket system bygger ni då upp. Ett lärarprofessionellt system där lärarnas bedömningskunskaper är styrande eller ett legal-byråkratiskt system där precisionen på fastlagda kriterier är styrande – och varianter däremellan.
Men som sagt, det är en emprisk fråga. Det får verkligheten utvisa.
Haha, utlovar du kaffe i vrångstrupen måste jag följa din blogg farmöver!
Mvh, Karl
Vad bra, men jag tror varken du eller Pär är de personer som kommer att sätta kaffet i vrångstrupen. Ni är vid det här laget vana – eller hur?
Hej!
Jo Johan vi är vana. Men jag undrar när du kommer till pudelns kärna. Vad vill du ha fram med de fem tänkta bloggarna. Tänk om nu verkligheten plötsligt överraskar. Jan Björklund avgår och erkänner att han hade fel. En Dewyanhängande pedagogikprofessor ber Jan Björklund komma tillbaka för han är den bästa utbildningsministern som världen dittils har skådat.
Då skulle jag sätta kaffet i vrångstupen.
Lugn och fin Pär,
Nu tolkar du något som jag skrivit i en kommentar till Zoran. Det finns ingenting som säger att jag skulle ha ett projekt och att det skulle vara en bloggserie. Det finns heller inget som säger att det skulle vara så att du eller Karl skulle höja på ögonbrynen särskilt mycket – det är din eller någon annans tolkning. Men du vet, skriver jag något om att ADHD är tvivelaktigt går några i taket, skriver jag något om att relativa betygen är skit är det några andra som går i taket. Nu har jag några ämnen som jag gått och tänkt på ett tag och som inte hänger ihop, vi får se när jag får tid, men det är inte kontroversiellt i den bemärkelsen, bara det att en dels verklighetsuppfattning kommer att få ställas inför ett ställningstagande – oavsett om man byter åsikt eller inte. Sådant brukar vara jobbigt.
Johan.
Under början på 2000-talet kom något som man inom Europeiska Unionen kallar för Lissabon strategin. Där betonade man vikten av entreprenörskap i utbildningsväsendet. Man ville se mer av sådant som kreativitet i våra kursplaner. Nu är man på väg att övergå från Lissabon strategin till Europa 2020. Även där betonar man från EU att entreprenörskap ska vara en del av utbildningsväsendet. Om man ser det till de åtta kompetenser som EU har tagit fram för ett livslångt lärande så är entreprenörskap en del av detta.
Det framstår alltmer när man läser om entreprenöriellt lärande som att detta är något som kommer från EU och det verkar vara något som alltså inte bara ska in i det svenska utbildningssystemet utan det verkar vara något som ska in i europeiska utbildningsväsendet överlag. Sen har Centerpartiet kommit att bli de som tagit ansvar för detta i Sverige, vilket i och för sig kanske inte är så konstigt med tanke på att de sitter på näringsdepartementet.
Fredrik
Men Fredrik, blanda nu inte ihop kreativitet, EU, entreprenörskap och Centern. De har inte så mycket med varandra att göra
Bertil,
EU har i högsta grad med entreprenörskap i skolan att göra. De har under flera år drivit på för att detta perspektiv ska in i skolan och det kommer bland annat till uttryck i Europa 2020 och även tidigare i Lissabon strategin. Centern har sedan snappat upp det här och nu är det här med entreprenörskap som är en hjärtefråga för Centern infört i utbildningsväsendet i Sverige.
Fredrik