h1

Sagor och lärarlegitimation

24 april 2012

I går (23/4-12) i Dagens Nyheter (DN) publicerades en artikel om sagostunden som försvann. Det verkar som om det är en debattartikel undertecknad av fyra personer som har koppling till Läsrörelsen eller Junibacken (ett slags Astrid Lindgrenvärld i Stockholm).Det man menar är att högläsningen i hemmet har minskat dramatiskt och att det idag endast är 35% av Sveriges föräldrar som läser dagligen för sina barn. Detta är ett hot mot språkutvecklingen påstår de fyra, att vissa barn redan från början kan få sämre förutsättningar. Debattörerna menar att det är dags att sätta förskolebarnen och deras språkutveckling och litteraturförsörjning i centrum. Jag kan inte göra annat än att hålla med riktigt rejält! Jag håller verkligen med, inget är enskilt viktigare än språkutveckling och där är läsningen en viktig del. Och här behöver både förskola och skola kompensera för hemmens brister, det är ju det som måste vara uppdraget. För visst är sagor, läsning, rim och ramsor viktigt och intressant. Jag vet det av egen erfarenhet, då jag läste för mina barn – när Douglas var fem år och jag skulle sjunga Lappricka Pappricka för honom, så kröp Alma 2 år upp och ville vara med. Inte för att Alma förstod: Lappricka Pappricka puddingpastej när jag blir stor ska stor ska jag spela för dig…..” Men hon gillade rytmen, gemenskapen och sången. Den härliga mysiga tiden där vi lekte med orden. Och de bästa sångerna fick vi sjunga och läsa: ”Sipa lipa lakrispipa, segla jorden runt i snipa….”. Språk = Superviktigt!

Så här skriver debattörerna: ”Språkutvecklingen börjar redan innan barnet är fött eftersom ljud och rytm uppfattas under senare graviditeten. Så sjung för ditt ofödda barn och ditt blivande syskon. Det lilla barnet stimuleras av rytmiska ljudlekar, sång, samtal, muntligt berättade och högläsning”. Redan från i mammas mage startar språkutveckling sedan fortsätter det. Jag har aldrig hört talas om en förskola som inte jobbar med sång, ljudlekar och sagor – det är bra och lägger en grund för språket. Kanske kan förskolan bli ännu bättre? Kanske finns det nya spännande läromedel och möjligheter för förskolan. Kanske ITK? Jag vet faktiskt inte om förskolan kan bli ännu bättre, men att sträva efter det är nog aldrig fel.

Och sagor är aldrig fel, Elsa Beskows sagor som skrev för 100 år sedan håller än. Hattstugan, Olles skidfärd och Putte i blåbärsskogen fascinerar fortfarande – fast de är skrivan på vers – eller kanske just på grund av att de är skrivna på vers. Det är en härlig rytm i språket och ungarna gillar det. Jag har faktiskt flera gånger läst Beskows böcker i årskurs 1 och 2 på Vikingaskolan när jag varit inne och vickat.

Fokus på läsning i lågstadiet måste vara huvuduppdraget, inte en enda elev som inte läser flytande – LUS 15 – bör få lämna årskurs 3. Det måste vara huvuduppdraget att alltid se till att alla barn läser bra, mycket och tycker att läsning är en skön aktivitet. Läsning behöver vara en tuff konkurrent gentemot datorerna. Förresten måste jag här rekommendera en bok som är fantastisk för barn, inte minst pojkar, som har svårt att hitta böcker som är intressanta. Jeff Kinney – Dagbok för alla mina fans. En rolig bok som jag fått flera pojkar att sluka – det finns fem böcker i serien och boken vänder sig till barn i årskurs 3-7 – beroende på läskapacitet och mognad. Ett annat stående boktips för killar på högstadiet är Per Nilsson – Hjärtans fröjd. Den funkar alltid (även för tjejer så klart).

Som jag alltid säger, ett barn som inte läser tillräckligt bra när det kommer upp på mellanstadiet kommer att få svårt med läromedelstexten och riskerar verkligen att hamna på efterkälken och skapa sig en identitet där man inte ser sig som framgångsrika skolelever. Så skolans uppgift måste alltid vara att se till att alla elever läser bra när de lämnar årskurs 3. Och här förordar jag verkligen att elever som inte läser flytande när de ska börja årskurs 4 bör gå om för att få sin kunskapsrätt tillgodosedd.

I dagens (24/4) DN finns det en intressant artikel som handlar om lärarlegitimationerna. Rubriken sätter agendan: ”Regeringen ansvarar för lärarfiaskot”. Jan Björklund menar att det inte är hans fel att lärarlegitimationerna dröjer, men han medger att regeringen bär ansvar för fiaskot. Det som är intressant är hur det kommer sig att Jan Björklund, med regeringens goda minne, drev igenom lärarlegitimationer på kort tid, alltså att allt skulle gå fort. Dessutom verkar det ju så att själva reformen är underfinansierad, eftersom Skolverket inte hinner genomföra uppdraget att utfärda lärarlegitimationer inom uppsatt tidsram. Det är väl en klart ekonomisk brist – skulle pengar finnas så är det väl bara att anställa så många som behövdes för att hinna i tid.

Så här går det att läsa: ”Jag Björklund pekar på två huvudorsaker till att arbetet med legitimationerna havererat. Skolverket fick problem med IT-system och det visade sig vara mer komplext än man trott att bedöma lärarnas behörighet. Dessutom skickar lärarna in ofullständiga ansökningar. – Borde inte regeringen ha kunnat förutse problemen? undrar Peter Eriksson (mp)”. Håller verkligen med Eriksson. Detta är bara bortförklaringar. Ska man genomdriva övergripande skolreformer så måste man baske mig se till att alla tänkbara problem förutses och dessutom behöver mycket kapital tillföras. Det går inte att genomföra stora förändringar med snålbudget. Det känns som så är fallet. Och är det så handlar det om populism, att man vill flörta med lärarkåren, men vill inte sats ordentligt med kulor.

Jag är kan inte påstå att jag har drivit frågan om lärarlegitimation, även om jag är positiv till förslaget. Jag har skrivit ett kapitel i min bok Yrke: Lärare, där jag berättar hur jag ser på det hela och varför jag är för lärarlegitimation (kapitel 8). Men vill Jan Björklund på riktigt satsa på lärarkåren behövs det mer än bara ord, både när det gäller status och lön. Björklund har lyft skolfrågorna på den politiska agendan, men det är dags att agera på riktigt. Förstatliga lärarkåren så att staten kan ta ett övergripande grepp över lön och likvärdighet. Med staten som huvudman kan Björklund se till att i budget öronmärka pengar till höjda lärarlöner, i budget prioritera lärarlöner och se till att lärare får en rejäl löneökning. Detta är mer eller mindre omöjligt med kommunal huvudman. Dags att driva frågan på regeringsnivå:  Action speak louder than words!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

15 kommentarer

  1. Jag håller med dig både vad gäller läsning och lärarlegitimationen. Jag fick en bok i handen så fort jag började kunna läsa av mina föräldrar och det saknades för övrigt inga böcker i mitt hem. Och så har det fortsatt – alla läser i vår lilla släkt. Ständigt och jämt.

    Lärarlegitimationen – puh! Man behöver inte vara något geni för att inse att man inte kan genomföra en sådan reform på så kort tid och på ett sådant sätt. Nej, lärarutbildning och sen ett praktikår och sen lärarexamen. Jag anser att det skall vara lärarutbildningen som examinerar, inte arbetsgivaren som avgör om någon passar eller inte, då det riskerar att bli så godtyckligt. Om inte den som har fått sin lärarexamen inte ”passar i gänget” på en plats, kanske gör det på en annan plats. Nej ett praktikår, sen examen – det är vad jag anser vara rimligt. Det finns säkert problem med det också, så det skulle också behöva konsekvensanalyseras. Men, som jag ser det, verkar det vettigare.

    Och så kan man ge den som blir examinerad lärarlegitimation med automatik. Varför krångla till det? Och de som redan har en lärarexamen borde inte få den diskvalificerad. Men däremot inte en tjänst om de inte är behöriga i de ämnen de är examinerade i.

    Men, de tog nog det som skulle kosta minst…


    • rättelse – … om de inte är behöriga i de ämnen de skall undervisa i, menar jag förstås 😉


    • Men Monika, det är ju redan rektorerna som avgör vilka som passar – i kommunala avtal finns möjlighet till provanställning hela första året. Nu garanteras man istället en introduktion med mentor första året och att rektor måste kunna visa vad i kompetensprofilen som brister om man inte ”passerar”. Idag kan man med uselt stöd få veta att man inte duger – utan ens en vettig förklaring. Och om man faktiskt inte höll måttet kan man ändå söka sig vidare till en annan skola.


      • Jo, vi kan ha olika syn på det här. Men jag anser att har man fått en lärarexamen skall man inte prövas … därför anser jag att prövningen sker innan man får lärarexamen. Jag fick min doktorsexamen när jag var klar. Bara tanken på att jag därefter skulle ha prövats för att få utöva mitt yrke är ju absurt.


      • Monika,

        Håller med om det.

        Anna,

        Tycker inte du att det finns några problem alls med den här reformen? Jag ser flera problem nämligen och varnade redan innan reformen infördes för att det här skulle komma att innebära stora problem. De värsta farhågorna jag hade med den här reformen har besannats och det har faktiskt blivit ännu värre än vad vi som de värsta kritikerna mot denna reform föreställde oss. /Fredrik


  2. Jag håller inte med om lärarlegitimationen. Björklund sopar fram i och för sig förutsebara från under mattan men problemet är att i stort sett alla andra skolaktörer nonchalerar kompetenskrav och självklart vill ha problemet kvar under mattan.

    Det är en kamp som måste föras mot dem!


    • Vilka är i stort sett alla andra skolaktörer?


      • Kommunerna, SKL och Skolverket (se nedan svar till Fredrik). Lärarutbildning och skolforskning är rätt ok även om de absolut kunde förbättra sig.


    • Men Jan, den här reformen har så svåra brister att man undrar om det inte vore bättre att börja om från början. Det kan till exempel inte vara rimligt som nu uppdagats att lärare i Dans som har arbetat i tio år och mer därtill och som dessutom har behörighet ska göra introduktionsår på sin egen skola för att få arbeta kvar. Det är en av de konsekvenser som det här nu får. Mitt budskap är klart i den frågan: Riv upp, gör om och gör rätt.

      Dessutom var de allra flesta av de problem som nu kommer fram redan kända innan reformen genomfördes. Högskoleverk. ifrågasatte rättssäkerheten för nyutexaminerade i remissen och man pekade på exakt de problem som finns nu med introåret i övrigt. Men då ville regeringen inte lyssna utan man skulle till vilket pris som helst köra in det här med en ångvält. Lärarleg. och introår är tydliga exempel på hur fel det blir när man ska införa politiska reformer snabbt och utan finansiering.

      Fredrik


      • Det är inte reformen som har brister utan vår attityd till kompetenskrav. Skolverket svänger från en totalt rigid stelbent syn till ren nonchalans och huvudmannen ägnar hela sin kraft åt att motarbeta alla kompetensfiskussioner som kan resultera i att det behövs mer pengar.


      • Jan.

        Om du hävdar att reformen inte har brister så vet du ärligt talat inte vad du pratar om. Läs till exempel HSV:s remiss där de klart visar på mycket allvarliga rättssäkerhetsbrister. Vi är inte och kommer inte bli överens på den här punkten. Fredrik


      • Även rättssäkerhetsproblemen beror på att det funnits en nonchalalant attityd till kompetenskrav där examina utfärdats, löften getts och anställningar gjorts där kompetensen varit fel. Nu har vi sitsen att att vi får välja mellan det som upplevs som retroaktiv lagstiftning och att elever ska drabbas av kvacksalveriundervisning.


  3. Trevlig blogg det här!


  4. Dagens fältrop från skyttegraven mittemot Björklunds:
    Allmän amnesti åt dem som aldrig gitte slutföra sin utbildning!
    Individuellt valfri behörighet till alla som har en lärarexamen!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s