h1

Kontroversiellt att gå om!

29 april 2012

Under alla år jag har jobbat i skolans värld har det varit ett motstånd från lärare och skola att elever ska gå om. Även idag är detta motstånd stort, trots att mer eller mindre alla lärare vet att läromedelstexterna redan på mellanstadiet ökar i svårighetsgrad och att de elever som inte läser tillräckligt bra riskerar att skaffa sig en permanent identitet som icke bildningsbar.

När jag jobbade på Jordbromalmsskolan tog jag vid många tillfällen upp att vi skulle sluta med att ha” brandkårsutryckningar” på vårterminen i årskurs 9 för att så många elever som möjligt skulle få så många betyg som möjligt. Jag ville istället att vi skulle lägga fokus på eleverna i årskurs 6 och 7, vilket efter flera års tjat från min sida slutade i att jag genomförde intensivläsningperioder för utvalda elever. Detta blev inte riktigt som jag ville, utan blev någon slags ”lightvariant” på intensivkurser, men bättre än ingenting. Tyvärr var det en del lärare på Jordbromalmsskolan som motsatte sig intensivkurser för att eleverna skulle missa så många lektioner. Dessvärre var det så att dessa elever missade inte ett jävla skit, för de förstod ändå ingenting på de lektioner de missade, för att nivån på undervisningen låg över deras huvuden och eleverna hade svårt att över huvudtaget tillgodogöra sig de läromedelstexter som användes. Vill du veta mer om intensivkurser så skriver jag om det i min bok Yrke: Lärare.

Men vad är det då för fel att gå om? Jag förstår faktiskt inte det, men jag har hört flera som säger att eleven rycks upp från sin klass och sin trygghet. Det är sant, men barn är fantastiska på att hitta nya kompisar och hitta nya konstelationer för lek och samvaro, men att gå i årskurs 4 och inte kunna tillgodogöra sig texter eller behärska grundläggande matematiska begrepp för att klara sig vidare är det värre med. Alltså för mycket fokus på omvårdnad och för lite på kunskapskrav. För hur känns det i själen hos de elever som inte kan? För hur känns det i själen de elever som gång efter gång märker att de inte hänger med? Och vilken identitet kommer dessa elever att skaffa sig under de år man går i mellanstadiet och ända upp till högstadiet? Den duktiga skoleleven? Skulle inte tro det, snarare är det så att ju längre tiden går desto större risk är det att dessa ”okunniga” elever skaffar sig en identitet som gör att de stör sina kompisar. För varför ska klasskompisarna ha lugn och ro för att kunna lära sig, när ”jag” ändå inte kan lära mig för att jag inte förstår.

Givetvis finns det lärare som ser till att fokusera, följa upp resultat, jobba stenhårt för att alla elever ska få grundläggande kunskaper, men tyvärr är det alltför ofta som elever glider igenom mellanstadiet och har skaffat sig smitstrategier, t.ex. att jobba stenhårt, men man har kopierat text från internet eller läromedlet – men eleven har egentligen inga reela kunskaper. Om du tänker på alla elever du någonsin haft och så tänker du på alla de elever som kontinuerligt ha förstört lektioner och bråkat på lektionerna – hur många av dessa elever har varit duktiga skolelever? Under mina 12 år i skolan kan jag bara komma på en elev som störde mycket om var duktig kunskapsmässigt, men jag kan komma ihåg en väldans massa elever som stört och inte varit duktiga skolelever. Hur ser din bild ut?

I Dagens Nyheter måndagen 23 april var det en intressant artikel om hur man på Eriksdalsskolan i Stockholm hade satsat på ett tionde skolår. För att få acceptans, eftersom att gå om skapar så negativa ”vibbar” hos många, har man döpt om detta år till preparandår. Reportaget tar upp två kategorier av elever som är betjänta av detta preparandår och som har höjt sina betygsresultat rejält. Dels är det skoltrötta elever och dels är det studiemotiverade elever som har varit kort tid i Sverige. Dessa elever har tidigare hamnat på IV-programmet. DN skriver: ”En del av preparandutbildningen är en tätare kontakt med föräldrarna. Det finns även en studie- och ytrkesvägledare kopplad till klassen. Eleverna läser grundskolans böcker och har grundskolelärare. Och det har gått bra. Enligt det betygsunderlag som DN har tagit del av har de 25 eleverna som gick tionde skolåret första omgången förbättrat sina betyg. Det handlar om allt från 10 poängs höjning till 190”.

Jag anser att det är dags att sluta prata om skoltrötta elever och benämna ord med dess rätta namn. Eleverna är uppgivna, varenda elev och människa vill lära sig och det visar väl tydligt preparandåret och även den studie som jag tog upp i tidigare blogginlägg, där Martin Hugo var pedagogisk ledare. Alltså, alla elever vill lära sig, det handlar bara om var fokus ligger och hur vi bemöter dem. Har det gått för långt, att eleven skaffat sig en negativ identitet och inte blivit bemött på rätt nivå blir eleven uppgiven. För vad är problemet med skoltrött? Jo, det är som vuxen eller lärare bara att säga: ”Skärp ihop dig, ryck upp dig, kom igen, kämpa”. Alltså – man lägger problemen på eleven. Men om ordet uppgiven används istället är det mycket svårare att moralisera över att elevens inställning och börja fokusera på att se till att hjälpa eleven utifrån den nivå eleven befinner sig på – alltså utifrån elevens förförståelse. För det är väldigt svårt att kunna matematik i årskurs 8 enligt läromedlet om eleven inte behärskar de fyra räknesätten eller det är svårt att tillgodogöra sig texten i samhällskunskapsboken i årskurs 9 om eleven inte kan läsa.

Givetvis tycker jag att elever ska gå om redan i årskurs 2 eller 3 så att en negativ identitet på mellanstadiet inte skapas. Alltså att alla elever när de lämna årskurs 3 kan läsa flytande (LUS-punkt 15) och behärska positionssystemet i matematik, kunna tillräckligt mycket matematik (addition, subtraktion – multiplikation och division?) och skriva en text med röd tråd så att en läsare kan läsa och förstå. Grundläggande baskunskaper helt enkelt. Det är oerhört viktigt och jag tycker att det är dags för skolan att sluta ha en negativ inställning till att gå om. Fokus måste ligga på elevernas kunskaper och att alla elevers kunskapsrätt tillgodoses. Då är det dags att begrava den negativa inställningen till att gå om och börja tänka annorlunda.

Min pappa gick om två år och jag själv borde nog ha gått om årskurs 3, jag lärde mig inte läsa förrän jag gick i årskurs 4. Detta gjorde att jag hade det ganska kämpigt i grundskolan, men tack vare att jag hade föräldrar som stödde mig klarade jag mig ok. Sedan var det ju ett annat skolsystem då, fokus på uppnådda mål fanns ju inte, utan det var ju relativa betyg och den tydlighet när det gäller måluppfyllelse var fanns ju inte då. Men de elever idag som inte har stödet hemifrån – vad göra? Och kravnivån i samhället har ökat och kraven för att komma in på gymnasiet har ökat. Så det är dags att fokusera på att alla elever ska nå fullständiga kunskaper och fullständiga betyg. Och det måste börja redan på lågstadiet. Släpp inte upp en enda elev som inte läser flytande behöver vara huvudmålet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

9 kommentarer

  1. Preparandåret kan genomföras på grundskolan, men är en del av introduktionsprogrammen. Det som tidigare var IV. Många behöver dock byta miljö och mår bra hos oss. Du har rätt i att vissa elever behöver gå om tidigt, men det är också dags att se ett extra år innan gymnasiet som något annat än ett straff. Att ge elever betyg trots att de egentligen saknar kunskaper är värre både för elever och lärare.


    • Linda,
      Den artikel jag refererade till när det gällde preparandår var det så att eleverna bytte skola till en annan grundskola, Eriksdalsskolan som är en av Stockholms största om inte den största. Det blev som du säger en ny miljö och nya möjligheter.


  2. Det är inte speciellt konstigt att vi har i runda slängar 14k elever varje år som är obehörig till gymnasiet.

    Hur stor del av dessa är invandrare?

    Vi har idag ett antal personer som kommer från andra länder med obefintlig eller lite skolgång. Dessa individer skall efter en kort introduktion sättas i klasser där det går elever som varit elev under väldigt lång tid. Det är inte konstigt att man misslyckas och inte hänger med.

    Inför en SFI för unga, där de istället kan gå i skola och komma ikapp. Med ett system likt särskolesystemet. För att de skall få chansen att kunna på ett mer likvärdigt sätt komma in på gymnasiet.

    Jag håller med att i nian är det meningslöst med nya insatser hos elever med stora kunskapsluckor och att de vore mer behjälpta av ett tionde skolår. Tyvärr är det inte på högstadiet insatserna behövs utan i tidigare åldrar. Men det är som vanligt, finns inga resurser eller ekonomi.


    • Peter,
      Inte ett dumt förslag att köra SFI på grundskolan. Många skolor som tar emot nyanlända elever har förberedelseklass eller introduktionsklass – ett slags SFI eller liknande. Däremot har många visat på att IK-klass inte ger den effekt som man tror, elever som går direkt ut i klass lär sig lika bra, speciellt om man har ett nära samarbete med modersmålsläraren. Det vore intressant att köra SFI i samarbete med modersmålsläraren och kombinera med modersmål och studiehandledning. Och sedan ut i vanlig klass.


  3. Jag gick om nian, men då fick man ansöka om att få gå om. Och det är det bästa jag har gjort, eftersom man inte kom långt med 2.2. i betygssnitt. Jag fick en rejäl svacka i årskurs nio, men jag fick en chans till. Och kom sen in i fackskolan (sen att jag inte gick ur den är en annan historia ;-))

    Tycker att det skall vara möjligt, men att det skall beslutas i samråd med eleven. Tror inte på tvång eller på en automatik, om eleverna inte får godkänt betyg.


  4. Jag har också svårt att förstå detta motstånd mot att gå om. Under skoltiden betonas om och om igen att elever ska få följa med sin klass genom årskurserna för att det på något sätt annars skulle förstöra deras sociala liv för all framtid. Elever tränas inte i att utgå från sina egna intressen och önskningar, vilket senare visar sig när de ska välja aktivitet för elevens val, språkval, gymnasieprogram, etc. Det är många som då väljer som kompisarna utan att tänka efter vad de själva vill eller behöver. Det ironiska är att här kommer de vuxna in och säger att eleverna inte ska välja utifrån vad kompisarna väljer. Detta är bara en av alla de motsägelsefulla saker som kommer från vuxenvärlden och som förvirrar eleverna: Är det viktigt att alltid vara med samma kompisar eller kan man välja annorlunda och ändå överleva socialt? Går det att bygga nya sociala kontakter eller är man för alltid hänvisad att följa med sina lågstadiekompisar genom livet?


    • När jag tänker på min skoltid är det sista året jag tänker mest på. Det bästa skolåret var det jag gick om. Då hade jag redan bytt skola en gång i nian (jag har inget minne av vilka som gick i den klassen, men jag var borta mycket) Det blev sen återigen en ny skola och en ny klass och dem kan jag tänka mig träffa igen på en klassträff, vilket jag inte kan tänka mig gällande dem som jag gick med alla år från lågstadiet.


  5. Jag kan bara tala för mig själv nu. Men för egen del har jag varit i den besvärliga situationen med lågt självförtroende och en allmänt negativ spiral. Främst under gymnasietiden. Jag upplevde där och då inte att jag passade in i den miljön och mitt sätt att lära mig togs inte in. Vi hade mycket av prov under gymnasietiden och det passade inte alls mig och mitt sätt att lära på.

    Det var först sedan när jag kom in på Komvux som jag läste under ett år där man hade mycket mer av flexibelt lärande, uppgifter och arbeten som jag fick mitt självförtroende tillbaka och då kom även resultaten. Jag lärde mig mer på Komvux under det året jag gick där än under hela gymnasietiden. Så för egen del var det aldrig något alternativ under gymnasietiden att gå om ett år utan det var helt enkelt ett totalt miljö ombyte som krävdes för min del.

    Fredrik


  6. En elev i en etta i gymnasiet som hade svårt att klara sig frågade om hon kunde hoppa upp en klass istället för hon hade så många trevliga vänner i den årskursen. Ibland undrar jag varför eleverna går i skolan? De verkar helt omedvetna om att de är där för att lära sig saker och att detta kräver förkunskaper.

    Nu handlar det förstås inte om att det är fel på barnen på något sätt. Det handlar om vilket budskap vuxenvärlden ger dem. I ena ögonblicket måste de skyddas från att göra fel när de åker buss och i nästa ögonblick så talas det om frivillighet när det gäller vad som krävs för att de ska få de grundkunskaper de behöver i livet.

    Barn ska få valfrihet och möjlighet att välja olika saker och se konsekvenserna av att göra fel men sen kan ska vuxenvärlden ta ansvar för de svåra besluten och inte säga att skyll er själva när en gymnasieskola lockar med datorer och glädjebetyg istället för kunskap. Inte säga skyll er själva när de får flera år utan att kunna följa med undervisningen pga av ett felaktigt beslut.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s