Vad är forskning Tomas Kroksmark?


Det har under en ganska lång tid diskuterats pedagogisk forskning vitt och brett, att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Akademiseringen av läraryrket har gått åt skogen enligt min mening, läraryrket är ett hantverk och den pedagogiska forskningens ideologisering har verkligen gjort avståndet mellan forskning och klassrum milslångt.

Jag har länge tjatat om klinisk forskning, alltså där forskare har en tes eller teori och går ut i skolan och prövar dem för att sedan analysera resultatet. Stämde det eller inte? I det senaste numret av Pedagogiska magasinet (2/5-12) är temat forskning och numret innehåller flera intressanta artiklar.

En artikel är skriven av Ingrid Carlgren, som själv har varit en av chefsideologerna på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS). Kanske har hon svängt eller också inte? I artikeln redogör hon för många olika typer av skolnära forskning och lyfter fram just klinisk forskning som något bra, Carlgren skriver: ”Skolan behöver en motsvarighet till den kliniska forskning som bedrivs i vården” (sid 31). Bra om Ingrid Carlgren har släppt ideologin och bra att hon lyfter fram klinisk forskning.

En ännu intressantare artikel är skriven av Tomas Kroksmark. Jag citerar: ”Ett krav på all forskning är att den ska vara vidöppen för kritisk granskning. Det ska vara möjligt att följa alla delar i forskningsprocessen punkt för punkt. Inget får döljas eller på annat sätt maskeras eller göras osynligt. Är dessa grundkrav inte uppfyllda går det inte att tala om forskning som vetenskaplig. Den ska också kunna skiljas från tro, vidskepelse, ideologi och andra spekulationer vars grundantaganden inte är klart redovisade. Dessa krav gäller för den vetenskapliga grund som nu också är skolans” (sid 37).

Detta är fantastiskt! Men ärligt talat, står Tomas Kroksmark för detta? Det senaste jag och Bertil Törestad skrivit kring Tomas Kroksmark och hans kollega Ulla Runesson (båda professorer på Jönköpings högskola), samt doktor Martin Hugo (doktorand hos Kroksmark) är inte alls den bild som Kroksmark lyfter fram i artikeln. Snarare är det så att man med alla tillgängliga medel ska tysta kritik och inte svara på e-post. Dessutom är Martin Hugos bok fullproppad av ideologi, t.ex. när han polariserar mellan lusta att lära och prov och betyg.

Med Tomas Kroksmarks egen definition i tidningstexten är Martin Hugos forskning ingen vetenskaplig forskning. Hur ligger det då till med Kroksmarks egen forskning? Det skulle vara intressant att granska den.

Ännu en intressant artikel handlar om Utbildningsvetenskapliga kommittén (UVK), som bestämmer vem som ska få forskningspengar. Ordföranden för UVK är Sigbrit Franke, en gigant och höjdare inom skola och utbildningsväsende. I artikeln görs en lista över vilka 10 personer som har fått mest pengar och vilken forskning man har bedrivit. Listan är lång och innehåller en hel del fakta. Totalt delas ut 146 miljoner till dessa personer och deras institutioner.  Det som jag tycker är intressant är vad man forskar om (se sidan 49 i Pedagogiska magasinet för hela listan). Jag gör en snabb och förenklad genomgång av vilken forskning det handlar om: genus, makt, elevinflytande, relationer, virituell verklighet, animationer, kulturell reproduktion, social integration, digital skärmkultur, barns skapande, kreativitet, teknikstött lärarande, ledarskap, rektrytering, social klassificering, globalisering med mera. Den enda som forskar kring resurser, resultat och utvärdering är professor Jan-Eric Gustafsson vid Göteborgs universitet.

Nästan 150 miljoner kronor och näst intill noll när det gäller resultat och utvärdering. När det gäller att forska om system när det gäller att följa upp resultat finns det inget. När det gäller att forska på vilka metoder där eleverna lär sig eller inte lär sig finns det inget – åtminstone i den presentation som gjorts. Jag får samma tanke när jag läser Ingrid Carlgrens och Tomas Kroksmarks artiklar – vad handlar deras forskning om? Handlar det om elevernas måluppfyllelse? Om att utvärdera den, om att utvärdera resultat, om att synliggöra resultatuppföljning? Jag får inte den känslan.

Så vad är bra forskning? Är det att forska om allt inom skolan utom det som har att göra med elevernas resultat. Alltså pedagogisk utvärdering! I sådana fall tycker jag att den pedagogiska forskningen behöver tänka ett varv till och omvärdera sitt uppdrag, för kanske kan forskningen hjälpa till att få svensk skola på fötter igen. Hoppas jag i alla fall!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

135 reaktioner till “Vad är forskning Tomas Kroksmark?

  1. Det vore intressant att få en presentation av UVK:s rangordning på angelägna forskningsområden. Har de ens en sådan internt, eller kör de bara på intuition?

    1. Man kan givetvis få forska om vad man vill (bara man har finansiering). Det är inte det stora problemet. Det stora problemet är att dessa forskare ges makt att:

      1. Styra svensk skolpolitik

      2. Styra svensk lärarutbildning

      Dessa personer både få hållas med sin forskning, inget annat.
      Det måste vara ett av de mest lyckade lobby-arbetena i modern tid att dessa personer har fått så mycket makt.

      1. Pengar ger makt och i och med att forskare ges en mängd pengar från samhället så är det förstås någon som vill använda deras ”resultat” i motsvarande grad.

  2. Det jag framför allt saknar är forskning om lärande. Sedan Ference Marton exempelvis lyfte fram flera perspektivs vikt för förståelse och att àtt de är nödvändiga för att möta många elever så har ingen ägnat sig åt forskningens själ, lärandet. Det en majoritet av pedagogisk forskning borde ägna sig åt undersöks inte utan svenska forskare går som katten kring het gröt kring det viktigast. Är det viktigaste för svårt för dem?

    1. Klart att det är svårt…annars vore det ju inte viktigt. Om man är känslig för kritik så är det väl lättare att ge sig på ett ämne där inte så mycket står på spel. T. ex. finns det bra saker att hitta inom teknikstött lärande, men det förändrar inte inlärningens grundläggande mekanismer.

  3. Tomas Kroksmark har skaffat sig en alltför stark ställning inom svensk skolforskning. Denna position har visserligen inte varit svår att uppnå med tanke på de samlade insatser som görs. Det är alldeles utmärkt att Johan Kant fördjupar och upprepar de frågor jag ställt till Kroksmark över rätt lång tid nu. Den vidöppenhet som Kroksmark nu talar om är ett bisarrt utslag av hyckleri. Kant nämner den e-mail-reaktion jag fick på en recension av en undermålig avhandling, handledd av Ulla Runesson och Tomas Kroksmark. Se här:

    http://torestad.blogspot.se/2012/03/nar-skolforskningen-sla-slint.html

    Kroksmarks typ av forskning är en återvändsgränd. Tillsammans med det blomsterspråk och fördunklande ord som vissa skolbloggare använder för att mystifiera lärandeprocessen lägger Kroksmarks upplevelsebaserade forskning ytterligare dimma över lärarnas profession. Det som behövs är raka och direkta forskningsfrågor som kan ge värdefulla råd och välbehövligt stöd åt lärarna.

    Fenomenografisk forskning och variationsteorin är gammal Göteborgsk skåpmat, som har mycket lite att ge inom skolforskningen. Det som variationsteorin
    behandlar har perceptionspsykologin hanterat för länge sedan.

    Jag återkommer snarast till Krokmarks forskning på min blogg.

    1. Kloka ord.

      Tyvärr är ju inte blomsterspråk och fördunklande ord begränsade till bloggvärlden. Det är fascinerande hur ofta lärarkår, tjänstemän och politiker går på det Bengt Göransson betecknar som ”de goda abstraktionernas tyranni” och hur så många tillåts att bygga karriärer på ingenting mer än just detta.

      Jag har länge försökt förstå varför men än inte nått längre än att det gynnar den egna karriären om bilden är positiv av den egna kommunens skolstrategier eller att en kommun de facto har en skola som lyckas även i ett tuffare område. Skulle ansvariga tjänstemän och politiker velat ha reda på sanningen skulle de bara ha ställt frågan: hur lyckas de då med t.ex läsningen? Men i vems intresse (mer än de aktuella elevernas och nationalekonomins) skulle det ligga? Skolchef och politiker skulle då mista sitt/sina alibin varför mytbilden aldrig får ifrågasättas utan tigs ihjäl.

      Bra då att det på senare år skapats forum där de som har reella krav på öppenhet och saklighet kan få komma till tals. Tala om revolution och utmaning av rådande ordning: att vem som helst kan få väga argument mot varandra och ta ställning utifrån dessa arguments innehåll och inte endast vem som uttalar dem.

      All heder!

      1. Peter,

        Internet har som du är inne på inneburit att alla kan uttrycka sina åsikter fritt. Det är bra. Inte minst är det bra för demokrati utvecklingen. Ställer dock höga krav också på källkritik, vilket är något som jag tror bara kommer bli viktigare och viktigare och något som skolan definitivt behöver förbättra sig på att förmedla och förankra hos eleverna.

        Man kan väl utan att överdriva säga att vårt samhälle nu genomgår ett större paradigm skifte i och med den digitala utvecklingen. Det är definitivt en utmaning mot dagens system och samhälle. /Fredrik

      2. Härom är vi helt överens Fredrik och det är i sanning en utmaning för alla i skolan verksamma att skapa ett kritisktanalytiskt förhållningssätt utan att skapa ett gäng cyniker eller ett gäng medborgare som ser alla kunskap som likvärdig.

        För mig kommer den nya utmaningen med ett oundgänligt krav på att eleven också fortlöpande får skapa och uttrycka sina egna synteser.

        Ett spännande uppdrag och mer utmanande än någonsin.

  4. Peter,

    Precis. Jag gick tillbaka till 1994 års läroplan för grundskolan och kollade vad som stod där angående att fostra eleverna till kritiska samhällsmedborgare. Redan 1994 när den läroplanen kom kunde man läsa:

    ”Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. /…/ Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.”.

    Det vill säga från 1994 och framåt åtminstone så skall alla elever som har lämnat skolan fått kunskap om hur man kritiskt granskar fakta och förhållanden samt de verktyg som krävs för att orientera sig i den komplexa verklighet med ett stort informationsflöde som vi har haft och som fortfarande växer i snabb takt. Min känsla är dock att alla elever inte fått detta med sig från skolan. Nu i LGR 11 upplever jag att kraven på kritisk granskning har skärpts i om man jämför med LPO 94.

    De frågor som jag brinner för allra mest handlar om de som rör den digitala kompetensen och användningen av modern teknik i skolan. En mycket central del av den digitala kompetensen idag anser jag vara att källkritiskt kunna granska information. Källkritiken känns som en viktig del för att uppnå det LGR 11 säger:

    ”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden”

    ”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”

    I LGR 11 ämnesplanen för Samhällskunskap står också under det centrala innehållet: ”Möjligheter och risker förknippade med Internet och kommunikation via elektroniska medier.”

    Det är spännande utmaningar vi står inför i skolan framöver här! Den du nämner tillhör en av de stora utmaningar för framtiden!

    Fredrik

    1. Källkritik är viktig. För att kunna utöva källkritik måste man vara medveten om alla fallgropar som finns när man ska granska information från olika källor. En sådan kunskap har inte de svenska lärarna i gemen och därmed får inte deras elever en sådan ifrågasättande hållning heller. Pedagogernas föga finslipade kritiska förhållningssätt kan spåras i deras vetenskapliga skrifter, i deras sätt att argumentera för lärande och i en del lärarbloggar på nätet.

      Jag har t.ex. flera gånger ganska noga kritiserat den fenomenografiska ansatsen i detalj (se min blogg) men av Ulla Runesson och Tomas Kroksmark fått nedlåtande (se fil i mitt inlägg ovan) eller inget svar alls. Att kunna inta en kritisk hållning innebär enligt mig med automatik att man också öppnar sig för
      kritik utifrån.

      Fredrik, du brukar ofta be om vetenskapligt stöd för åsikter du inte delar. Kan du berätta vilka forskningsstöd du finner för den fenomenografiska metoden? Med stöd avser jag då den hjälp ansatsen kan ge verksamma lärare.

      Sedan kom vi in på de ”abstraktionernas tyranni” som en del av av lärarbloggarna ägnar sig åt. Jag har för min del mycket svårt att förstå hur någon kan bli inspirerad av floskulösa ordmassor, som skulle kunna reduceras till några knappa ord. Även i övrigt vettiga lärare verkar falla fullständigt i farstun för dessa enkla ordproducenters ointellektuella svammel.

      1. Bertil: Har inte talat om den fenomenografiska metoden här alls och förstår inte din kommentar av den anledningen. Om du är inne på Otterborgs avhandling om entreprenöriellt lärande som jag skrev om på min egen blogg så gjorde jag aldrig vad jag kan påminna mig någon reflektion kring vetenskapligheten i den.

        Mitt inlägg byggde på att jag tyckte att det var intressant att läsa om hur de här gymnasieeleverna såg på entreprenöriellt lärande. Det är alltid intressant att höra elevernas röster om hur undervisningen bör bedrivas. Det är min utgångspunkt i alla fall. Fredrik

  5. Bertil, Ference Marton genomför ett betydande resonemang varför han kan använda en fenomenografisk ansats och jag ser nog att du får ta och läsa de lämpliga böckerna Bertil och kritisera detta innan du försöker ge Fredrik en uppgift som är minst sagt stor. Jag tror inte det går att motbevisa Marton.

    Sen har du flera viktiga poäng i den kritik av användningen av fenomenografi. Det är en kvantitativ metod och därför behövs stora datamängder för att ens vara intressant att använda. I annat fall blir det bara kamouflage av en i grunden kvalitativ metod. Det är en svår metod att använda, Härledningen mellan statistik för upplevelser och faktiska skillnader i exempelvis själva lärandet rymmer mängder av fällor och i många fall hade vanliga statistiska metoder fyllt syftet mycket bättre.

    1. Jag ser ett stort problem med att man hela tiden ska föra i bevis sina åsikter kring något. Det skulle vara svårt för mig till exempel, för allt jag gör har det inte forskats kring, men jag vet att det fungerar för att jag har gjort det själv och sett resultaten. Exempelvis vet jag av 9 års erfarenhet att prov och betyg kan ge betydande pedagogiska effekter på verksamheten – alltå i positiv bemärkelse. Däremot säger ju forskningen att prov och betyg har negativ inverkan på lusten att lära. Nåja, en del forskning säger det, t.ex. 22 elever i Israel. Men det innebär att mina erfarenheter är inte vatten värda i detta avseende.

      1. Johan.

        Det är klart att forskningen också måste titta på prov som en examinationsform. Vi behöver all forskning om vad som är bra och vad som inte är bra som vi kan få för att kunna skapa en bra skola framöver. Precis som med allt annat tror jag att prov fungerar om man använder dem på ett bra sätt och i rimliga mängder. I USA har man definitivt missbrukat detta med prov och infört det ena standardiserade testet efter det andra med förödande konsekvenser för hela utbildningsväsendet.

        Det har gått så pass långt nu att föräldrar och lärare har tagit gatorna till hjälp för att försöka få till en förändring av skolväsendet. Föräldrar väljer att plocka ut sina barn från det allmänna skolväsendet för att de inte ska bli utsatta för alla dessa standardiserade tester. Det som är en intressant del och som jag skulle vilja se mer forskning kring är: Vad är en bra uppgift och hur formulerar man en sådan i olika situationer? En sådan forskning känns relevant oavsett vilken examinations form som du väljer. För oavsett hur du gör så kommer du inte runt att det är du som lärare som ska formulera uppgiften för eleverna. /Fredrik

    2. Fredrik

      Jag bara undrade om du kunde ge några snabba synpunkter på den fenomenografiska ansatsen. Mer var det inte. Du tog aldrig ställning till Otterborgs ´vetenskaplighet´. Det kan du väl göra nu?

      Jan

      Att den fenomenografiska ansatsen skulle vara kvantitativ har jag svårt att gå med på. Hur då i så fall?

      1. Själva grunden för teorin är ju att man kan klassificera och mäta upplevelser och sen dra slutsatser kring hur dessa påverkar lärandet. Då klassificering av upplevelser har en betydande felmarginal så måste det vara ovanligt stora datamängder för att dra några slutsatser. Jag begriper inte vart teorin tagit vägen om det inte ses som en självklart kvantitativ metod. Som grundval för kvalitativa analyser är den helt oduglig. Marton visar att det finns starka kopplingar mellan upplevelserna kring lärandet och hur bra lärandet lyckas men han visar bara exempel på ett fåtal kopplingar och för alla övriga återstår att visa hur kopplingen fungerar. Martins teori säger inte ens något generellt om vilka kopplingar som är positiva eller negativa. Den som använder teorin som grundval för att hävda att en kvalitativ undersökning av upplevelser ger information om lärandet ägnar sig åt renodlat trams.

      1. Marton har bevisat sin teoris bärkraft med omfattande statiska data men det han bevisar är bara den ovan beskrivna avgränsade giltigheten. Att Säljö mfl sen försökt tänja ut slutsatserna är det som saknar vetenskapliga belägg.

    3. Du har tidigare sagt att fenomenografi är en kvantitativ metod och jag hänger ärligt sagt inte alls med. Och jag har bett dig förklara detta för mig, men du har inte gjort det.

      Visst kan man kvantifiera uppfattningarna människor har, men varför är det intressant? Uppfattningar, även om det är ett fåtal individer som uttrycker dessa av ett fenomen i världen existerar ju. Metoden används för att få tag i variationerna. Och det är inte individerna man undersöker utan uppfattningarna.

      Det intressanta med att få kunskap om vilka uppfattningar människor har av ett fenomen och vilka variationerna är, är intressant, inte minst för lärare då de kan lägga upp undervisningen efter kunskapen att individen kan ha olika uppfattning om något.

      Fenomenologin däremot handlar om upplevelser.

      1. Ifall man ska studera uppfattningarna människor har så säger själva formuleringen att man behöver en metod som addresserar vilka uppfattningar en population har. Ifall en enskild individ har en unik uppfattning så finns det garanterat någon annan som har en stolligare dvs. vilka individuella uppfattningar som finns kan knappast ha något att göra med vetenskap.

        Normalfördelningen visar ju att en observation kan variera hur mycket som helst och vill man studera variationer så behöver stickprovet vara riktigt stort i annat fall har man ingen grund att säga att ens klassificering av uppfattningar är det minsta relevant.

      2. Jan
        Enligt fenomenografin uppfattar vi verkligheten och dess fenomen på ett likartat sätt, men det finns variationer och det är just dessa som är intressanta, dvs. existensen av dem – inte hur många som har en viss uppfattning. Därför kan man inte utifrån fenomenografiskt perspektiv, säga att en uppfattning är unik och inte delas av någon annan.

        Det är uppfattningarna som konstituerar verkligheten! För fenomenografin är det ointressant om det finns en reell verklighet som finns utanför människans förmåga att uppfatta den.

        Man kan kritiskt granska detta, men som jag ser det, måste man utgå från perspektivet när man gör det.

      3. Vi uppfattar verkligheten på ett i grunden någorlunda likartat sätt men variationerna har verkligen betydande storlek vilket jag tycker att Martons empiriska resultat tydligt visar.

        Marton visar med sina paradoxer tydligt att vi har en dual situation med både en egenskapad upplevelse värld och en verklighet, kringliggande omvärld och att dessa interagerar med varandra. Teorin handlar om hur vi kan undersöka hur dessa samverkar.

        Fenomenografin är inte intresserad av de unika uppfattningarna och bryr sig bara om att diskutera de som finns hos många människor. Annars hade teorin inte kunnat producera några generaliserbara resultat.

      4. Jan,
        Fenomenografin är inte en kvantitativ metod, enligt gängse forskningsmetodologisk terminologi. Att man sedan ev. skulle kunna sammanställa massor av enskilda studiers resultat och visa dem statistiskt är en helt annan sak.

      5. Vasavi, du uttalar dig väldigt tvärsäkert så jag bara antar att du har gedigen grund för ditt påstående. Det enda jag med säkerhet kan uttala mig om är att Ference Martons initiala forskningsresultat handlade om stora mängder av uppfattningar som klassificerades och användes för att visa på mönster av variation. Det tycker jag borde anses vara något som ses som en kvantitativ metod men som vanligt är skolforskningens begreppsvärld ganska svårgenomtränglig. De exempel jag har sett på dagens användning av fenomenografi gör mig bara allt mer oroad. De teoretiska resonemangen håller en så låg logisk nivå att jag baxnar och grunderna för användning av metoderna saknas.

        Jag funderar på om forskningen helt borde överge fenomenografins begreppsvärld och helt gå tillbaka till traditionella statistiska metoder och väl genomtänkta avsteg baserade på underbyggda resonemang på det sätt som Marton gjorde. Forskningen öppnar då på ett tydligare sätt upp sig för konstruktiv granskning.

      6. Jan.

        Med stor risk för att vara på hal is nu då jag inte läst mycket av Marton så undrar jag om man skulle kunna se det som om att Marton har hittat en rätt intressant medelväg mellan kvalitativ och kvantitativ forskning?

      7. Fredrik,
        Läs ”Inlärning och omvärldsuppfattning”, det är tveklöst den bästa boken av Marton mfl. En klassiker.

      8. Det är en fullt möjlig slutsats som jag tycker rätt bra om.

        Sen tycker jag att det är jobbigt att det så ofta inom skolans värld börjar med något bra och sen fångar någon med bred käft och betydligt mindre kompetens upp det och använder som ett multiverktyg helt utan att ha grund för det.

      9. Jag läste Inlärning och omvärldsuppfattning första gången 1992 och den förändrade mitt tänkande radikalt. Jag har rekommenderat många studenter att läsa den.

        Annat som är värdefullt att fördjupa sig i är begreppsbildningsforskningen som bl.a undersöker vardagliga uppfattningar och vetenskapliga förklaringar – den forskningen kan jag också rekommendera.

        Och forskningen om framgångsrika skolor.

        Ett tips är att börja med att plöja igenom denna bok:

        http://www.amazon.com/Fifteen-Thousand-Hours-Secondary-Children/dp/0674300262

        Men det finns mer aktuell forskning, men det är en grundbok, som jag ser det.

  6. Ference Marton har jag bara läst något enstaka av. Har för mig att den bok som jag läste hette ”Om lärande” eller något i den stilen. Den bok som dock har inspirerat mig mest inom ramen för den pedagogiska och didaktiska litteraturen är ”Projektarbete i skolan” av Siw Skrövset och Torbjörn Lund. Det är i stora drag den boken som jag har hämtat min teoretiska bakgrund från.

    De visar i sin bok väldigt tydligt hur man kan arbeta från det att eleverna spånar idéer till det att projektarbetet är klart till det att det är bedömt av läraren. De talar om vikten av att man redan från början när projektet inleds som lärare är tydlig med vilka ramar som finns, vilka kompetenser eleverna förväntas utveckla, vilka kunskapskrav de ska arbeta mot i projektet och vilka kriterier som elevernas projektarbeten kommer att bedömas efter.

    De visar också i sin bok på vikten av att läraren tar ansvar och leder eleverna genom hela projektet samtidigt som de pekar på vikten av att projektarbete är en elevcentrerad och elevaktiv arbetsform där eleverna inom ramarna också måste få frihet och få vara med och bestämma över sitt egna projekt. De pekar också på vikten av att vi när vi använder projektarbete som arbetsform måste vara extra uppmärksamma på elever med olika svårigheter så att vi får med dem på tåget och att dessa elever får känna att de kan använda sina kunskaper och kompetenser för att bidra till ett bättre resultat för gruppen. /Fredrik

    1. För mig som arbetat som projektledare är boken ”Projektarbete i skolan” bara en ren användning av allmänna regler för hur projektarbeten ska bedrivas. Trevlig och nyttig läsning för den som redan valt projektarbete som metod men den säger absolut inget om vad som skapar lärande eller om när projektarbete är ett bra val av undervisningsmetod. Beprövad erfarenhet ja men knappast vetenskap.

      1. Jan.

        Skrövset och Lund har arbetat i skolan med Projektarbete under många år i Norge. Det är den beprövade erfarenheten de beskriver och gör inte anspråk på vetenskap här. Eftersom det var den beprövade erfarenheten inom området som jag ville åt så var boken utmärkt. Gav många tips på hur man kan arbeta med Projektarbete som lärare i skolan. Att projektarbete var en form som jag vill arbeta med som lärare var dock klart redan innan jag läste denna bok, men den gav mig definitivt mycket inspiration till hur detta kan bli bra.

        Fredrik

      2. Som tidigare projektledare tycker jag att projektarbete är den för mig särklassigt roligaste undervisningsformen även om jag är medveten om att den behöver kompletteras för bästa möjliga lärande hos eleverna.

        Jag är mycket förtjust i beprövad erfarenhet och tycker att vi lärare ska ha stor möjlighet att välja från det smörgåsbord av beprövad erfarenhet som finns. För att anknyta till Johans inlägg ville jag dock betona avgränsningarna hos den bok du refererar till. Vi skulle behöva en skolforskning som gav oss mer av ledstänger för när vi ska välja olika slags beprövad erfarenhet.

  7. Vissa grundläggande ting måste vi ju vara överens om. Vi måste kunna skilja på kvantitativ och kvalitativ forskning! Fenomenografisk forskning studerar människors kvalitativa upplevelser och kan på intet sätt generalisera sina resultat.

    Kvantitativ forskning söker så mycket som möjligt göra sina resultat giltiga bortom den enskilda studien.

    1. All heder åt Johan Kant, Bertil Törestad och Jan Lenander som outröttligt påtalar problemen med den inriktning som pedagogisk forskning har fått de senaste decennierna! Jag blir så glad och hoppfull!

      Här skulle behövas ett verkligt upprop! (Kanske en slags väckelserörelse? 🙂 Något måste hända så att ”pedagogikhöjdare” (typ Kroksmark och Runesson) inte kan tiga längre, utan faktiskt bemöta kritiken och på allvar debattera på vilka sätt deras forskning bidrar till vetenskaplig progression och till att förbättra skolans arbete. Vi måste formulera forskningsprogram med systematiska utvärderingar som ledstjärna!

      1. Lena,
        Tack för dina värmande ord.

        Tyvärr är det så att det är många som tiger i tysthet och inte bemöter kritik. Jag har många sådana namn och de får åka land och rike runt och sprida sin dynga. Dessa personer ”fuckar upp” lärarkåren och tyvärr behövs det nog drastiska åtgärder.

      2. Lena,
        Ibland är det alldeles extra synd att lärare generellt är så förbannat auktoritärt underordnade.

        Alltför ofta säger kåren endast aaaah och oooooh när folk kommer med sina förespeglat forskningsbaserade påståenden.

        Instämmer i att det är värdefullt att åtminstone några öppet vågar säga att kejsaren allför ofta strosar runt med rumpan bar, även om hans/hennes hov bräker att så absolut inte är fallet.

        Synd att vi har så ont om ens ytgrävande journalister så att alltför många oftast kommer undan med pampstil t.ex i den form Törestad lyft fram. Underligt då det ju faktiskt inte är huruvida glasspinnen skall vara tillverkad av löv eller barrträd utan huruvida forskning kring skola har någon bärighet eller ej frågan gäller.

        Denna del av den akademiska världen ger i sanning nepotism och enfald ett – eller snarare flera ansikten.

      3. Peter,

        Vi behöver fler journalister som Janne Josefsson och de här två grävande reportrarna på Sveriges Radio som grävt upp det här om vapenfabriken i Saudiarabien. Journalister som vågar vara obekväma och verkligen gå på djupet i sina granskningar av makten. /Fredrik

  8. Tack Johan, Peter F och Fredrik för era upplysande, och upplyftande, inlägg!
    Och ja, någon slags Janne Josefsson-reportage (helst i TV) skulle vara en välgärning – och även om det bleve lite väl rabulistiskt skulle det förhoppningsvis väcka debatt!

    1. Lena: Jag tror mycket beror på vad som kommer in för några tips från allmänheten. Det vore inte första gången som stora avslöjanden kommer just beroende på tips på allmänheten. Desto fler som vågar utmana makten och granska den, desto större är sannolikheten för de här stora avslöjandena. Fredrik

    2. Lena,
      tack själv.

      Lena och ni andra här inne:
      Någon gång har det hänt att jag funderat på hur många i någon typ av maktposition som egentligen äger en genuin vilja att få svensk skola att fungera (jodå, jag vet att abstraktionsnivån är ruskigt hög).

      Min bild, åtminstone i detta ögonblick av cynism, är att den viktigadte drivkraften är karriären varför det att synas ochblåta bra är viktigare än att vara bra (jodå, jag vet att abstraktionsnivån är fortsatt hög).

      Skolsverige är i mina ögon smittat av en process-sjuka vilket tillsammans med myriaden vackra ord/höga abstraktioner leder…till landet ingenstansoch ingenting ( icke att förväxla med NeverNeverland).

      Hur många av alla dem som åker runt och snackar vitt och brett om så kallad forskning (då undantar jag givet genuin dito), om hur man jobbar kan ge konkreta exempel på vad den utmålat fantastiska processen eller metoden lett tillnför resultat? Vilka ankekvaliteter har de aktuella eleverna erövrat och på vilken nivå?

      Den konkreta nivån ÄR läskig för det är där och ingen annanstans du riskerar att bli ifrågasatt. I de höga abstraktionernas värld kan du flyga fritt och bomba din omvärld med påståenden och blomsterord som vore du Nixons B52:or. Lika osänkbara som de var då förefaller blomsterspråksgänget idag. Missförstå mig nu inte: jag påstår inte att de alla nödvändigtvis har mer gemensamt än att de äger abstraktionsstrategin tillsammans.

      Du Lena efterfrågade ett uppror. Jag föreslår att vi alla, konsekvent begär att de som, i sina roller av forskare eller tjänstemän vill pådyvla oss sin sanning avkrävs att redovisa för hur denna ”sanning” tagits fram – på vilka grunder mer än att hänvisa till diffus forskning eller namedroppning. Gör likadant när skolchefer eller skolledare, eller lärare för den delen, är ute och berättar om sina processer: vad har dessa processer lett till?

      Jag är så förb…t trött på att så många, så ofta kommer undan med påståenden och tyckande – inte sällan med hjälp av en akademisk titel. Hur länge till skall de två yrkeskårer vilka äger de tyngsta ansvaren vad gäller kritisk granskning vara så undfallande? För att undvika missförstånd: jag menar journalistkåren och lärarkåren (samt skolledningarna givetvis).

      Nä, upp till kamp gänget: avkräv konkretioner, alltid och inte minst av dem i maktposition.

  9. Abstraktionernas helvete finner sin grogrund i den osannolikt ovetenskapliga hermeneutiska forskningen som skolforskarna frossar i.

    lhttp://torestad.blogspot.se/2012/05/mer-vetenskaplig-forskning-om-skolan.html

    1. Bertil.

      Du skriver: ”den osannolikt ovetenskapliga hermeneutiska forskningen”. Ditt förakt mot den hermeneutiska forskningen är direkt anmärkningsvärd och häpnadsväckande. Med sådana här kategoriska uttalanden bidrar du inte till att man kan få en konstruktiv dialog om denna metod utan det enda du lyckas åstadkomma är att de som värnar hermeneutiken vänder alla taggar utåt och sedan är alla möjligheter till en konstruktiv diskussion borta. Då blir det destruktiva konflikter istället och sådana hör inte hemma i den akademiska världen.

      Forskning ska kritiskt granskas. Men detta är inte att kritiskt granska utan är endast ett uttryck för ett förakt mot en metod. Jag diskuterar mer än gärna den hermeneutiska forskningen och är också kritisk mot den ur vissa perspektiv. Men jag tänker definitivt inte delta i något som ens är i närheten av att likna ett frontal angrepp mot andra vetenskapliga metoder eller andra vetenskapliga discipliner. Där sätter jag en mycket skarp gräns. Fredrik

    2. Jag skulle kunna ta till ganska kraftiga ordalag för att hävda att hermeneutiken inte alls hör hemma inom pedagogiken. Inom skolforskningen finns en hel uppsjö av metoder med högre giltighet och stabilare teoretisk grund. Det är rätt förskräckande och ett symptom på problem med svensk skolforskning om metoden ens övervägs. Antingen är forskningsinriktningen på allvarliga villospår i förhållande till ämnesområdet eller också är forskaren oerhört omedveten om behovet av metoder med hög giltighet.

      Jag har för mig att du i någon diskussion medgett att hermeneutiken kan ha en vetenskaplig plats inom historia och relgionsvetenskaperna. Jag håller alltså med dig om ditt huvudbudskap men störs av att detta döljs av att du tar till för överdrivna och generella formuleringar.

      1. Det som Fredrik citerar dvs. ”den osannolikt ovetenskapliga hermeneutiska forskningen” tycker jag är överdrivet formulerat.

      2. Jan.

        Det som jag vill ha är en konstruktiv dialog om hermeneutik som metod och det var därför jag reagerade kraftigt mot Bertils kommentar: ”den osannolikt ovetenskapliga hermeneutiska forskningen”. Fredrik

    1. Att säga att metoden är ovetenskaplig kan du egentligen inte heller stå för då du ser den som möjliga att använda inom vissa vetenskapliga områden. Den används på ett ovetenskapligt sätt när den inte genomförs korrekt med den rätta sortens stora datamängd och det är dessutom ovetenskapligt och rent klantigt att använda den när andra metoder producerar resultat med större giltighet.

      Så hoppas jag att vi får en debatt som är av det konstruktiva slaget men inte tappar den spänst och kraft som utmärker dina inlägg. Vi behöver verkligen få kraft bakom våra krav om att få bort all felaktig användning av tolkande metoder.

  10. Jag skulle gärna se dig filosofera ett varv runt de svar som Tomas Kroksmark givit i ett blogginlägg nyligen som handlade om fel hos 19 av 20 skolor…

    1. Har hittat texten Anna, får se när jag har tid – har en del andra grejer på gång, men snart så kanske jag kan ta en närmare titt på blogginlägget. Det förutsätter dock att det finns något vettigt att skriva om.

      1. Har försökt kommentera på TK:s egen blogg men den kommentaren har inte tagits in. Det är naturligtvis anmärkningsvärt att en påstådd forskare inte kan tolka forskningsresultat på ett korrekt sett. Även för professorer gäller principen att man ofta ser det man vill se.

      2. Kroksmark har faktiskt – efter en lång och märklig debatt om detta ämne – krupit till korset och erkänt att han hade fel. Stort kors i taket. Men själva debatten fram till detta läge är intressant och ett stort bevis på vilken bristande intellektuell stringens denna man står för. Hela modellskolegrejen är ett skämt, förresten. Kroksmark går ut stenhårt och hävdar att en sådan satsning inte kostar en krona för kommunen eftersom lärarna ska forska och komma upp till masternivå genom att lägga timmar på sin fritid. Självklart säger kommunpolitikerna ja. De stackars lärarna i Gränna får halvt jobba ihjäl sig och snart upptäcker man att de måste få extra tid och kommunen får skjuta till ett antal miljoner. Under tiden har kroksmark och hans kompisar håvat in miljoner från eu plus miljoner i ersättning för lärarnas studieplatser (praktiskt när intresset för lärarutbildning sjunker). Och så kan kroksmark åka land och rike runt och berätta hur fantastiskt resultaten på ribbaskolan har höjts sedan skolan blev modellskola. Alla med lite insyn vet att en anledning till låga resultat några år var en rörig situation med ombyggnad och baracker och några svaga årskullar, men nu är det lugnare när nya skolan är klar – så hade det troligen blivit även utan Kroksmarks inblandning…

      3. Anna,
        Att Kroksmark har krupit till korset och erkänt att han har fel – var då? Jag är inte så säker på det, om det är så att du syftar till Pedagogiska magasinet är det nog bara ett trix, läpparnas bekännelse, när det blir skarpt läge är nog Kroksmark tillbaka i sin maktposition och tillsammans med Ulla Runesson, Martin Hugo med fler kan fortsätta att köra sin blåsning på svenska lärare och svenska elever. Dessutom sitter han i redaktionsrådet på Grundskoletidningen, ett forum för att sprida ideologi och lögner över hela landet.

  11. Hej Anna!

    Mycket intressant inlägg. Ur flera aspekter.
    Aspekt a) Vad är forskning? Vad är inte forskning? Var går demarkationslinjen? Vilka olika positioner finns här? Vilka forskare står för vilka postioner?
    Aspekt b) Vad har Thomas Kroksmark sagt om aspekt a?
    Aspekt c) Hur har aspekt a sett ut över tid inom olika vetenskapliga discipliner?
    d) Vad kan förklara förändringar över tid för olika forskare och olika discipliner om aspekt a.

    Om demarkationslinjen i punkt a är given har det ingen betydelse om det som beforskas, t.ex. skolan, påverkas av denna forskning.

    Om forskningens påverkan på det som beforskas är demarkationslinjen är forskningen helt beroende av att förutsäga vad forsknikningen kommer att resultera i. För att få forskningsanslag brukar en ansökan skrivas och där ska forskarna beskriva forskningens eventuella resultat och användning.

    Enligt min mening är detta idiotiskt eftersom om vi redan vet vad som ska komma fram i forskningen behöver vi ju inte beforska detta.

    Hur ser det ut med förutsägelser i andra vetenskapliga discipliner, t..ex. nationalekonomers förutsägelser om hur olika ekonomier kommer att bete sig?

    För övrigt anser jag att granskningen av forskningen bör fortsätta, men då inte endast den pedagogiska forskningen.

    1. Per,
      Min blogg är öppen för alla som kan stå för sina åsikter med sitt namn. Däremot har jag tagit mig friheten att på min blogg bestämma innehållet. Jag påtalade för dig, när du och Karl Asp förde dialoger på metanivå, att jag inte ville ha denna diskussion och bad er föra denna dialog på Asps blogg. Du lämnade min blogg med buller och bång, men är nu tillbaka och du är välkommen. Det som jag tycker är märkligt är att du verkar ha glömt bort detta för när du nu åter börjar kommentera hamnar du i abstrakta diskussioner på metanivå där du ställer en massa frågor och förflyttar fokus från sakfrågan. Varför? Jag har förstått att du tycker dessa diskussioner är intressanta och underhållande, men varför hänger du inte på Karl Asps blogg, eller på Skola och samhälle – där får du möjlighet att diskutera detta. Eller på Mats Olssons blogg Tysta tankar, där är det högt till tak och Mats gillar ju dessa frågor. Hur tänker du?

      1. Hej!

        Om det finns kritik mot vad Thomas Kroksmark har sagt, vad han gör etc. och denna kritik riktar sig mot forskning så borde väl diskussionen kunna vidgas till att även inkludera forskningens villkor?

        Om dessa villkor tas helt för givna, vad är det då för mening med att diskutera Kroksmarks forskning, pedagogisk forskning etc?

        När jag lämnade din blogg byggde det på att du skrev att du är intresserad av klassrumssituationer etc. Och eftersom jag inte arbetar som lärare längre i grundskolan utan befinner mig i ett annat socialt fält så tyckte jag det var vettigt att inte delta. Men om Bertil Törestad som forskare får delta i din blogg när du tar upp forskning så trodde jag att även jag fick delta och försöka sprida något ljus över detta sociala fält.

        Det var därför jag gick in nu några dagar. Jag har faktiskt inte tittat på din blogg på dryga två månader. Av en slump eller intuition så gjorde jag det igår, detta eftersom debatten i Skola och samhälle om forskning pågick, bl.a. via Bertil Törestads artikel.

        Hur är det möjligt att forskning och skolans praktik kan mötas om vi inte tar i beaktande både forskningens och lärarpraktikens villkor. Vad kan vi ge varandra? Men detta är kanske inte ett forum för sådant tankeutbyte.

      2. Jo en sak till Pär,
        Problemet är att du ställer en väldigt massa frågor, där fokus flyttas från själva grundfrågan för den försvinner i ett gytter av frågor.

        Du skriver att jag var intresserad klassrumssituationer etc. Om jag inte misstar mig så påtalade jag att jag inte ville ha en filosofisk metadiskussion utan att jag ville ha en diskussion som kunde knytas i en konkret nivå, hela vägen ner i klassrummet.

    2. Metadiskussionen om vad som är forskning kan kanske få ett ganska enkelt svar om vi bara börjar kräva tydlighet kring avgränsning av resultatens giltighet. Då kan vi snabbt inse vilka stora delar av svensk skolforskning som vi lärare inte behöver ta hänsyn till när vi bygger skolan på vetenskaplig grund.

  12. Hej!

    Då blir en kritik om kvalitativa metoder väldigt svår att bemöta eftersom mycket sådan forskning utgår från klassrumsobservationer eller varför inte aktörsforsniing. Där forskaren och den undervisande läraren tillsammans byger ett litet projekt.

    Medan generella studier bygger på många fall och är inte intresserad av det särskilda fallet. De kommer med generella slutsatser, med förbehåll givetvis, och det bör inte finnas någon kontakt mellan forskaren och läraren.

    Själv ser jag ingen motsättning mellan dessa både ansatser, gör du det?

    1. Pär,
      Jag ser ingen motsättning heller, men kritiken är väl när det pedagogiska etablisemanget förordar den kvalitativa. När det gäller både kvalitativa och kvantitativa går det med lätthet att knyta dem till en konkret skolnivå på lärar- eller klassrumsnivå – det är väl därför skolforskning finns.

      1. Det är inte utan humor att i det vi betecknar som kvalitativ forsknng ingår att samma person kan formulera frågorna, sammanställa svaren, analysera dessa samt göra sammanfattningen för att sedan redovisa resultatet. Oftast utan att uppge hur frågorna var formulerade. Och det benämner vi kvalitativ forskning?

    2. Ibland funderar jag på varför kritik av kvalitativa metoder på något slags självklart sätt behöver kunna bemötas. Det kanske istället är så att kritiken är befogad och att svensk skolforskning borde ändras ganska rejält.

  13. Hej Peter!

    Du har en poäng där, Bertil har en poäng där. Eftersom detta är något som togs upp på t.ex. A-kursen i sociologi när jag gick den så är det ju inget okänt fenomen.

    Och som jag har svarat Bertil på Skola och samhälle så finns det sätt att hantera detta och de andra fem punkterna som Bertil tog upp på Skola och samhälle, hantera men inte eliminera det. På samma sätt som det finns sätt att hantera osäkerheter i kvantitativ forskning.

    Och som jag har skrivit på Skola och samhälle så är detta en debatt (om kvantitativ och kvalitativ metod) som, på ett eller annat sätt, kommer att fortsätta i ytterligare hundra år. Den som lever får se om denna förutsägelse stämmer.

    I kvalitativ metod brukar ingå dokumentanalys, frågemetoden intervju, observation och/eler videodokumentering etc.

    I kvantiativ metod brukar ingå frågemetod via enkäter, uppgifter via databaser om betyg, livslängd etc etc.

    Skillnaden brukar beskrivas som att i kvantiativ metod söker man efter hur ofta ett fenomen förekommer, medan i kvalitativ metod
    söker man efter olika kvaliteter i fenomenet som studeras.

    Förutom generaliserbarhet är kausalitet en tvistefråga inom forskningen vad gäller dessa metodansatser.

    Nu blev jag kanske långrandig så jag avslutar här.

    1. Eftersom både kvalitativa och kvantitativa analyser behövs för att uppnå några tillämpbara resultat så har jag svårt att tänka mig att den här typen av diskussion kommer att fortsätta så länge till annat än inom forskningsverksamheter som misslyckas.

  14. Hej Pär,
    Jag tycker inte du blev långrandig utan att du generöst bjöd in dem som ej visste eller kanske glömt skillnaderna mellan forskningsmetoderna.

    Det finns metoder att, som du också lyfter fram, minska om än inte eliminera subjektiviteten i den kvalitativa forskningen. Problenet är, som jag ser det, att dessa metoder alltför ofta inte används. När de i begrändad omfattning används förefaller det bli en övertro på dessas effektivitet och forskningsresultaten presenteras som objektiva sanningar i form av att ”så här är det”.

    Viktigt att minnas är att ingen här ifrågasatt det vi kallar den kvalitativa forskningens existensberättigande. Komplexa problem förtjänar att belysas ur olika perspektiv och med olika metoder.

    Problemet är att den idag klart dominerande metoden är den så kallat kvalitativa där subjektiviteten och möjligheten till granskning är som störst.

    Detta i en del av forskarvörlden där ideologin är så beklämmande utbredd. Här ska nämnas att jag endast är insatt i skolforskningen. Kanske är det lika ideologiskt färgat i någon annan forskningsfär men det är, av uppenbara skäl, värst att det är så ideologiserat inom just skolforskningen.

    1. Hej Peter!

      Det finns ett problem med kvalitativa studier. Det förefaller väldigt enkla. Att skriva ner tio frågor och intervjua tio personer kan ju vem som helst göra. Men läser man t.ex. Miles och Hubermans bok om Qualiative research så ser man att det är mer avancerat än regressionsanalyser etc. om det tillämpas avancerat.

      Och den fråga som borde ställas är vilken användning har läraren av en mycket generell och statistisk analys för sitt praktiska arbete i klassrummet.

      Eftersom det inom forskarkretsar, t.ex. hos några från statsvetenskap, finns kritik på några av de statiska analyser som har fått inflytande i dagens skolsverige så borde vi även granska den – utifrån forskningens villkor. Såväl Skolverkets ”Vad påverkar resultatet i svensk skola” som John Hatties ”Visible leraning” har vetenskapliga problem, om än av olika art.

      Så vetenskapliga sanningar är kanske ett önsketänkande. De är sanningar utifrån de villkor de har. Och samhällsvetenskapliga teorier har en förmåga att övedrleva och i takt med information från empiri ombildas i nya skepnader oavsett vilken ideolgisk grundton de en gång hade.

      Tillämpning av forskning i skolan torde få ideologiska implikationer. Att Skolverkets rapport inte diskuterar ideologi är en av sakerna som de båda statsvetarna tar upp (jag har deras artikel och namnen på dem men inte just nu i mitt huvud )

      1. Pär
        Det förefaller väldigt enkla. Att skriva ner tio frågor och intervjua tio personer kan ju vem som helst göra.

        Ja, precis, om det vore så enkelt. Det är ju själva insamlandet av materialet, sen måste detta bearbetas, analyseras och tolkas och då behövs en modell. Därefter en prövning av de tolkningar som detta gett. Det är alltså ett omfattande analys- och tolkningsarbete. Möjligen framgår det inte i de olika rapporterna och avhandlingarna och den som läser och inte är insatt i vad som krävs, kanske då uppfattar det som att någon bara gått ut och intervjuat och sen presenterat svaren.

      2. Vetenskapliga sanningar är sanna utifrån de villkor de har och är avgränsade i sin giltighet utifrån vilka resultat metoderna kan ge. Däremot så blir resonemang om ”vetenskapliga sanningar är kanske ett önsketänkande” lätt till ett alibi för att inte sortera efter bra och dåligt, tillämpbart eller inte. Det blir ett alibi för att släppa in ideologi i forskningen och vi är raskt på väg in i system liknande sovjetstaten eller medeltidens furstendöme där diktatorn bestämde och så var det forskarnas uppgift att hitta argumenten vare sig det handlade om att solen kretsar kring jorden eller något annat.

        Ideologiseringen av skolan och skolforskningen är verkligen ett riktigt otyg, inget vi ska understödja.

      3. För mig som är förespråkare av demokrati är det en mycket dålig lösning.

        Jag står ut med ganska mycket poltiskt käbbel och ideologisering av politiker men blir upprörd när forskare tycker att de ska ägna sig åt sådant.

      4. Håller med om att det är en dålig lösning. Problemet är ju bara att vi som lärare på vilken nivå det än är, måste följa läroplan respektive uppdraget vi får från politikerna. Utifrån sin partipolitiska ideologi vill de ju få en skola som stämmer överens med dess människo-, samhälls- och kunskapssyn mm. Så hur kommer vi ifrån detta, om nu de politiker som är i regeringsställning, fortfarande skall ha det yttersta ansvaret för vilken typ av skola vi skall ha.

        Hur säkerställer vi denna ideologi som blivit vår värdegrund om vi menar att andra värdegrunder har ett lika stort existensberättigande. Följer vi vårt uppdrag då? Kan två eller tre olika värdegrunder existera parallellt i ett och samma land?

        En intressant fråga är hur forskningen skall kunna bli fri från politiska ideologier?

  15. Hej Jan!

    Ideologi finns i skolan. Skolan ska verka för jämställdhet, är inte det ideologiskt?

    Rapporter med statistisk analys finns som underlag för både politiskt fattade beslut, likväl som för lärarens praktiska verksamhet i klassrummet. Hur kan skolan, inklusive lärares och elevers klassrum, då bli helt fri från ideologi?

    Och Bertil. Klassrummet som forskningsfält är väl som gjort för (video)observationer och intervjuer. För endast information via enkäter kan väl inte räcka. Och det bästa är väl båda?

    Och Bertil. Det generella eller undantagen? Jag skulle vlja säga komparation, dvs jämförelser mellan olika fall eller olika klusterurval etc etc. För om vi endast ska uttala oss om det generella, det som vanligen inträffar – hur kan vi då förklara när det ovanliga inträffar?

    Andra värdskriget är unikt, ett unikt fall. Men kan vi inte forska om andra världskiget för att det är ett unikt fall? Kan vi inte jämföra det med andra krig etc etc.?

    Vad kan vi forska om och vad kan vi inte forska om? Vilka kriterier för forskning ska vi ha för det vi ska forska om?

    Ursäkta Johan, jag ställer åter frågor och jag är osäker på hur du reagerar inför alla dessa frågor jag ställer, jag ska bättra mig.

      1. Hej Monika!

        Tack för att du ger respons. Nej, det är inte min ambition att vi på stört ska få svar på alla frågor. Frågorna är ett sätt att försöka ringa in olika problem.

    1. Eftersom skolan styrs genom en läroplan som är genomdriven av politiska partier, enstaka och i allianser, så blir det ju naturligtvis en skola som är ideologisk präglad. Om den då vill ha demokrati eller jämställdhet eller något annat, ja då behövs det mer kunskap om detta och därmed mer forskning kring just detta.

      Det verkar som en del bortser från Björklunds politiska ideologi. Den är precis lika präglad som tidigare regeringars utbildningspolitik. Dessutom är de två eller tre sista läroplanerna borgerliga. Ändå skyller man på sossarna. Allt är som vanligt, man skyller på varandra. ”Alla andra gör fel utom jag!” Det är verkligen katten på råttan, råttan på repet, osv.

      Det kanske är så att en gammal ideologi mer eller mindre betraktas som en sanning då den integrerats i människors tänkande på ett helt annat sätt än ideologier som är av färskare datum.

      1. Klart att skolan genomsyras av ideologi både med Björklund och s och vi får nöja oss med att be om tröghet i systemen så att svängningarna inte blir för stora men inriktningen på skolan är trots allt politikernas sak.

        Det är däremot ett rent oskick när någon vill balansera upp de styrande med sin egen värdegrund. Vare sig det är en lärare som är liberterianen eller en forskare som är kommunist så är det moraliskt helt fel att använda sin yrkesrolll att torgföra sina åsikter med.

      2. Visst Jan, men det är ju det man skulle göra som forskare om man inte följer den ideologi som politikerna utformat läroplanen och uppdraget efter.

        Därför ser jag inte någon lösning på det här. Och jag undrar vilken lösning du ser – hur skall forskarna gå till väga för att kunna bli ideologi-fria?

      3. Det handlar om att få fram resultat med hög giltighet så att politikerna måste acceptera dem. Då måste ideologin anpassas till verkligheten och vad som är effektivt och bra för eleverna får mer plats.

      4. Absolut, men vad som är bra utgår från ett värderande och som vi vet utgår detta oftast utifrån en ideologi. Så hur vi vrider och vänder på det här, så kommer vi nog inte ifrån ideologier. Det är nog bara att ”gilla läget” i den bemärkelsen iaf. Trots detta tror jag det finns en väg och det är att politikerna formulerar utbildningen block- och partiöverskridande. Att de sätter sin ideologiska agenda inom parentes och utgår främst från forskning och alla medborgare i förgrunden. Inte endast dem som passar in i deras ideologi.

        Med en åsnas envishet håller jag fast vid att det är politiken som främst behöver förändras! Björklunds politik är precis lika ideologisk som sossarnas, och vänsterns m.fl. Det är väl bara det att de som gillar hans ideologi också accepterar att den är ideologisk och tvärtom.

      5. Sen är det ju så att det som gör något till en ideologi är ju att det är verkligheten som pressas in i den. Om den anpassar sig till verkligheten upphör den ju att vara en ideologi.

    2. Klart man kan forska om unika ting. Den första personen som vaknar en viss torsdagsmorgon i Säffle kan vi bestämma oss för att studera noggrant. Men då kan vi inte dra slutsatser om andra individer.

      1. Jag tror inte att individen i Säffle är så unik att han eller hon inte delar vissa karaktärsdrag, uppfattningar och upplevelser om världen mm. med andra, att det inte finns en hel del tidigare forskning som kan stödja det man får fram. Frågan är väl i det här fallet om det är intressant att forska på en unik individ i Säffle?

        Jag är inte så säker på att vi är så unika som individer, som vi kanske ”lurats” att tro att det inte går att göra partiella generaliseringar genom att undersöka en person. Men självklart kan man inte dra generella slutsatser, men man kan få stöd för sina tolkningar i redan existerande generella studier om människan i en viss situation eller med en speciell levnadshistoria mm.

      2. Det är ju inte så att undersökningar inom det kvantitativa området får med alla individer eller bryr sig om de 30 eller 40 procenten som inte kan räknas in i det material man drar slutsatser ifrån. Ändå kan man dra generella slutsatser. Men säkert att det är en 100% sanning är det ju inte!

  16. Hej igen!

    Är det inte dags att vi börjar att forska eller?

    Johan har tidigare sagt att han vill ha forskning om vilka undervsiningsmetoder som fungerar och vilka som inte fungerar.

    Designa en studie där vi ska jämföra två eller flera undervisningsmetoder med varandra?

    Beskriv syftet med studien.
    Beskriv urval.
    Besklriv er teoretiska koppling.
    Beskriv inslamlingsmetod och analysmetod. Och då kävs det givetvis noggranna beskrivningar av t.ex. observation eller av en enkät. Givetvis ingår det här provomgång, pilotstuidier etc etc.
    Beskriv också vad denna studie kan bidra med till det befintliga forskningsläget vad gäller undervisningsmetoder.

    Max 8 sidor projketbeskrivning. (Brukar det vara i en forskningsansökan)

    .

    1. Hej igen!

      Kan ni nu bortse från politik och alla andra kontroverser och lösa denna uppgiften.

      Ni ska designa en vetenskaplig studie som hjälper läraren att avgöra vilka undervisningsmetoder som fungerar eller fungerar inte och/eller fungerar bättre eller sämre. Om läraren befinner sig i Säffle eller i Västra Götalands län eller i Sverige får ni avgöra. Men det ska klart och tydligt framgå giltigheten av studiens resultat.

      Och läraren bör kunna ha en rimlig praktisk använding av den kunskap som genereras.

  17. Hej Jan!

    Nja. Jag går inte in på att bedöma Marton men konstaterar att det finns annan skolforfskning än den Martonska. Så med argumentet att skolforskningen är misslyckad och att detta är ett argument att inte beforska skolan köper inte jag.

    Jag menar att det går att beforska skolan. Frågan är om vi vill. Vill ni forska om skolan, designa studien.

    Eller ta en intern debatt om undervisningsmetoder, men skyll då inte på forskningen.

    1. Jag drabbades av en cynisk vind och egentligen tycker jag din idé är spännande och skulle gärna göra ett bidrag.

      Det finns en oerhörd trötthet inför att ”det här är framforskat så nu ska ni göra så här lärare, det blir bättre” och sedan upptäcker man att resultaten inte alls har tillräcklig giltighet och generaliserbarhet. Jag vill verkligen ha upp kvaliteten på skolforskning rejält och ser samarbete som enda möjliga vägen, så att resultaten understöds av både kvalitativa och kvantitativa analyser.

      1. Hej Jan!

        Bra att du vill höja kvaliteten och du ser forskning som en möjlighet. Frågan är dock hur vi praktiskt ska gå tillväga.

        Vi behöver ha in ett antal miljoner, är det någon som har kontakter eller på annat sätt vet hur vi kan få dessa medel .

        Det är den praktiska frågan

        Sedan vore det väl konstigt om vi är helt överens om hur en sådan här studie ska gå till. Och det är väl en fortsatt intressant diskussion, oavsett om den genomförs eller inte. Kunskaper om forskningsdesign hjälper att bedöma befintlig forskning och kommande forskning.

        Det är den sistnämnda diskussionen som jag tycker är intressantast.

      2. Jag är ju rätt skeptisk till lärare som forskar och ser hellre att vi blir duktiga opponenter och genomförare av experiment och studier.

        Jag tycker att det är tydligt att pedagogisk forskning har ganska usla resultat och borde passa på att lägga sina pengar på något nytt. I annat fall tror jag att den löper risk att läggas ned.

        När det gäller förarbetet för en stor gemensam satsning bör lämpligen utnyttja de nya digitala möjligheterna ungefär som storsatsningen på genetik.

      3. En ideologiserad skolforskning som har satsat på resultat som de önskar få istället för resultat med hög giltighet har öppnat upp för ideologiseringen av skolan. Jag tycker inte att skolforskningen kan slippa ifrån ansvaret för att ha släppt in politiken i skolan.

      4. Kommentaren ovan huvudsakligen riktad till Monika hamnade lite fel hoppas ni ser det som en möjlighet till nya tankar.

        Jag anser verkligen att det är all pedagogisk forskning som riskerar nedläggning pga för dåliga resultat, inte bara den skolrelaterade.

      5. Jan, Jag tror du får göra en fullständig utvärdering av all pedagogisk forskning innan du kan dra sådana slutsatser. Och inte bara i Sverige utan runt om i världen.

      6. Det är förstås ett rent svenskt perspektiv. Jag har inte hittat något land vars pedagogiska forskning skapar så lite resultat som den svenska och flera länder som har riktigt bra pedagogisk forskning. Studerar man de som lyckas så gapar de inte över så mycket som svensk pedagogisk forskning.

      7. Har läst artikeln nu …

        Precisering:
        Endast sex procent av avhandlingarna hade som syfte att granska effekterna av pedagogiska arbetssätt, säger Knut Sundell.

        Dina slutsatser:
        Jag anser verkligen att det är all pedagogisk forskning som riskerar nedläggning pga för dåliga resultat, inte bara den skolrelaterade.

        Vad jag kan utläsa handlar det inte om att genomförda pedagogiska avhandlingar rent generellt är av dåligt resultat utan att det saknas relevanta resultat för läraren att följa när det driver sin undervisning.

        Som jag sagt på flera ställen – det finns ett tomrum som behöver fyllas. Inte att den nuvarande forskningen och absolut inte all pedagogisk forskning har dåliga resultat.

        Här kan man verkligen se hur fel det blir när man buntar ihop alla.

      8. Ska man mäta resultat så är det förstås utifrån något slags mål det måste göras. Artikeln tar upp ett antal andra perspektiv på varför pedagogisk forskning som helhet misslyckats. Bevisen är förstås starkast när det gäller skolforskning men även det märks att även resultat som är tillämpbara i samhället rent generellt också är få.

        Jag har en dröm om att lärarsverige ska börja granska pedagogisk forskning och hjälpas åt att studera vilka tillämpbara resultat som den producerar. Istället för mängder av okoordinerade stickprov där man läser när man får tid och får tag på något och inte bokför sina iakttagelser.

    2. I all vetenskaplig verksamhet är det viktigt att vara exakt och verkligen formulera sig så det inte blir generaliseringar. Det måste även gälla kritiken av vetenskapen. Denna kan inte heller sväva omkring i vaga begrepp eller innehålla påståenden som det inte finns tillräckligt starkt för. Inte heller kan man finna stöd för sin kritik utifrån artiklar, om de inte är vetenskapliga artiklar. En persons uppfattning som i den här artikeln räcker inte.

  18. Forskande lärare ska man hålla ett öga på. Det finns faktiskt disputerade också som inte har de rätta förutsättningarna för att forska. Inom bl.a. pedagogik och didaktik förefaller standarden på avhandlingar var rätt låg. Forskarskolorna för lärare släpper ofta ut mycket undermåliga uppsatser. Det finns några få undantag.

    1. Jag tror man måste hålla ögonen på forskare inom andra discipliner också. Men jag håller nog på att det är de som drivs av egenintresse och politisk ideologi man måste hålla extra koll på. Speciellt då de drar uppmärksamheten från sig själv och sitt eget genom att kritisera andra.

      1. Helt rätt Monika, de mest ideologiserade forskarna som Hans-Åke Scherp mfl kännetecknas också av att de är oerhört kritiska mot allt möjligt annat.

      2. Fast Hans-Åke Scherp står lite i särklass både genom att han har så lite forskning och så mycket svada och att han har tjänat så stora pengar på detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s