h1

Omognad eller ADHD?

15 maj 2012

Jag samtalade förra veckan med en kompis som arbetar i en skola i en söderförort till Stockholm. När samtalet kom in på de senaste upptäckterna kring ADHD, att ju senare på året du är född desto större chans/risk är det för att du får diagnosen ADHD.Min kompis berättade att hon mest på kul hade kollat upp när deras sex elever med diagnosen ADHD var födda på året och de är födda i juni, juli, oktober, november, november och december. Min kompis påtalar att den elev som är född i juni är född den 29 – alltså ganska sent i juni.

Men det är inte det mest intressanta i detta sa min vän. Vad menar du frågade jag. Jo det visar sig att alla sex elever har mycket jobbiga hemförhållanden. Hon ville inte diskutera vad hon menade, men sa att det t.ex kunde handla om barn som inte fått en endaste gräns uppsatt i hela sitt liv i uppfostringssyfte eller en brist på näringsrik mat och god hygien i sin vardagen och detta är det minsta problemet.

Jag har gått och funderat på vårat samtal och på den artikel som var i Dagens Nyheter den 10/5 som tog upp att ADHD kan vara omognad hos pojkar. Mina tankar är följande:

  • Statens beredning för medicinsk utredning (SBU) kom med en rapport där man hade granskat diagnosticeringen av ADHD, Asperger och autism. Man kom fram till att verktygen är trubbiga och det finns ingen egentlig vetenskaplig grund till ADHD-begreppet. Läs SBU:s rapportoch läs mitt tidigare blogginlägg. Den frågan jag ställer mig är hur man kan veta att ADHD existerar som neurologiskt handikapp om verktygen man använder är tvivelaktiga?
  • Statistiska Centralbyråns statistik, som publicerades i Dagens Nyheter, visar att du löper större risk att bli diagnosticerad för ADHD om du är född senare på året. Född i december = 34% större risk att få diagnosen ADHD. Analysen av detta är att det handlar om omognad och att dessa barn får diagnosen fast ADHD egentligen handlar om ett neurologiskt handikapp och inte omognad. Eller?
  • Det skulle vara intressant att se på alla de barn som får diagnosen ADHD utifrån aspekten när det gäller deras hemförhållanden. Hur många av dem har hemförhållanden som är direkt vidriga eller åtminstone så olämpliga utifrån minsta nivå av uppfostring (pedagogisk eller ej), hygien, klädsel, födointag som är acceptabel (typ att inte äta ketchup och snabbmakaroner till middag 5 gånger/vecka eller Oboy och bullar till frukost).

Men det är klart, vem är jag att sätta upp normer för hur människor ska uppfostra sina barn? Det har jag verkligen inte mandat för. Jag kommer ihåg en diskussion för många år sedan som jag hade med en kollega på Jordbromalmsskolan. I frustration kring en elev som betedde sig oerhört illa och där familjen bestod av många barn och där pappan dels hade svårt att hinna med och dels var dålig på att uppfostra sina barn (enligt min kollega), sa min kollega till mig att pappan borde inte få ha barn. Man borde tvångssterilisera honom. Jag tror att det är många som känner igen frustrationen över att det är så många barn som inte får det stödet de har rätt till när det gäller gränssättning, bekräftelse för den individ de är och en möjlighet till att växa. Så klart var detta ett uttalande av min kollega i stundens hetta och i en frustrerad situation. Det är klart att varken han, jag eller du som läser detta vill leva i ett sådant samhälle.

Christoffer Gillberg, Björn Kadesjö med flera har drivit en medicinsk förklaring på ett fenomen som vi ser och till varje pris ska fenomenet förklaras som en neurologisk defekt hos barnet. Gillberg har till och med bränt hyllmeter med forskning för att den inte tålde granskning. Givetvis var hans förklaring en annan, nämligen att han ville skydda sina patienter. Men det var ju inte allmänheten som skulle titta på materialet, det var två andra forskare som skulle granska Gillbergs material. Men Christoffer Gillberg valde att bränna upp materialet, så öppen var han alltså med sin forskning. Hur i hela friden gick det till när han blev professor med den inställningen?

Frågan är vad som ska hända nu? Vad ska Björn Kadesjö göra? Fortsätta som vanligt och vänta till att den värsta stormen har lagt sig? Eller ska han göra om diagnosinstrumentet? Ska födelsedatum tas i beaktning? Och vad är omogen? Jag har träffat många barn under årens lopp som har varit födda sent på året och som har varit både mogna, intresserade och kunniga i skolan. Jag har också träffat många barn under årens lopp som har fått lite stimulans, ibland noll kognitiv stimulans och varit födda tidigt på året. Den senare gruppen har varit mer intresserade av att leka, inte göra läxor, förstöra för sina klasskamrater och visa ointresse. Dessa barn (elever) har varit en stor utmaning för mig som lärare, att få dem med på tåget har varit pedagogik för mig.

Så vad är mognad? Är det ett biologiskt fenomen eller handlar det om både biologi och sociokultur? Ett barn som får kognitiv stimulans sedan födseln eller ett barn som har sin hjärna på stand-by-läge sedan födseln – spelar det någon roll? Påverkas mognad av detta? Påverkar den sociokulturella bakgrunden mognad? När kommer en rejäl utredning göras om detta?

Att möta föräldrar kring ett diagnosticeringsförfarande kan innebära att föräldrar skärper sig, kanske skarvar en del också – för vem vill säga att man ger sitt barn dålig omvårdnad och hur många föräldrar upplever på riktigt att de gör det – alltså kan analysera sig själv på det sättet hos en psykolog? Lättare att skylla på defekter hos barnet.

Så vad är problemet? Barnet riskerar genom att vara född sent och enligt mig i ”fel” familj (att ha valt fel föräldrar) att straffat för sin omognad genom att få diagnosen ADHD och därigenom bli placerad i ett fack. ”Det är fel på dig lille vän, du har punka på hjärnan”. Men tillbaka till min vän, vars samtal ligger till grund för detta blogginlägg.  Hon säger: ”Dessa barn blir straffade på grund av att de fått en dålig start i livet”.

Jag tycker att denna diskussion är viktig och det är på tiden att forskare skulle hjälpas åt och titta tvärvetenskapligt på denna fråga. Biologiskt, neurologiskt, sociokulturellt, samhällsklass, utbildningsnivå och så vidare – vad spelar roll? En stor nationell forskning och utredning. Annars är risken stor att allt fortsätter som det gjort de senaste åren och då kommer Nathan Shachar uttalande i DN 9/1-12 verkligen få substans: ”När detta är över kommer våra efterkommande att undra, med samma harm som vi frågar oss om häxbränning och tvångssterilisering: Hur kunde de?”

För övrigt anser jag att läraryrket är samhället viktigaste arbete!

Annonser

38 kommentarer

  1. Hej Johan

    Vilket bra och tänkvärt blogginlägg. Vi
    träffades en gång när partnerskapet för
    barnkonventionen hade granskning hos er.
    Carina Hult från Sigtuna kommun här:-)

    Jag jobbar numera i ett privat företag med
    stöd och behandling för ungdomar, med bl.a.
    diagnosen ADHD. Jag har också skrivit
    en barnbok som riktar sig till åldrarna
    7-12 år. Boken heter ”Sierra och Gnisterklimpen”.
    Huvudsyftet med boken är hur vi
    bemöter varandra, och en pojke i boken
    har fått diagnosen ADHD= Alltid Driven
    Härliga Drömmar. Jag vill framhäva hur
    viktigt det är att dessa barn och ungdomar
    är människor, precis som du och jag och
    att de är värdefulla som de är.

    Stort tack för en mycket bra blogg.
    Mvh Carina Hult

    Tack för d


    • Hej Carina,
      Jag kommer ihåg dig. Vi har ett fenomen med att vissa barn har väldigt mycket energi eller okoncentration eller något annat. Håller med dig i din definition: Alltid Driven Härliga Drömmar. För dessa ungar är underbara, men det måste väldigt mycket struktur till.


  2. Intressant!


  3. Jag är född i slutet av november och var en omogen, liten och okoncentrerad 6-åring. Det var roligare att sudda än att skriva och tankarna vandrade ofta iväg. Däremot satt jag still för jag var livrädd för lärarinnan.
    Hade jag varit skolbarn idag är jag säker på att jag fått en diagnos.
    Tiden gick och jag mognade. Idag har jag tre universitetsutbildningar och är egen företagare. Om jag fått diagnosen ADHD så kanske mitt liv varit mycket begränsat.

    Catharina Persson
    f d lärare


    • Jag är född i oktober och var (är) en omogen och okoncentrerad person. Det var roligare att rita, leka med pennan och dagdrömma än att lyssna och göra vad jag borde. Jag satt still för att jag är rädd för konflikter, med lärare osv. Det gnälldes mycket över att jag var tyst (är bara tyst när det är tråkigt)

      Tiden gick och jag fick mindre hjälp med läxor hemma, jag struntade i att ta hem dessa för att jag inte orkade och det var tråkigt. Mamma och lärare tjatade, hjälpte lite men det var mest bara irriterande. Jag tycker om att lära mig och jag har läst 2-årig KY utbildning och 3 år datavetenskap, samt läst in betyg. Klarade dock inte att få examen från datavetenskap då jag ej klarar att plugga. Jag klarade skolan enbart pga. att jag har lätt att komma ihåg saker från lektionerna, när det är intressant.

      Jag har jättesvårt att få jobb, sökt flera tusen under tiden jag var arbetslös (vilket var tråkigt, därför jag pluggade datavetenskap) jag har kommit på några intervjuer. Det enda jobb jag fått är det min svärfar ordnade. Efter 5 år (uttråkad på det) har jag ändå inte lyckats komma vidare, även fast jag kommit till intervju flera gånger.
      Jag kan inte koncentrera mig på jobbet, kan inte koncentrera mig på något alls om det inte är roligt. Saker är bara roliga ett tag, blir tråkigt långt innan det är färdigt. Jag lever i nån form av depression pga. att allt är så tråkigt, även om jag påbörjar något nytt så blir det tråkigt. Jag har fru och 2 små barn, finns inte tid över till att prova något nytt.

      Om jag fått diagnosen som ADHD som liten, så kanske mitt liv har varit mycket bättre, det skulle svara på väldigt många frågor om mina ”problem” i livet. Jag skulle kunnat fått hjälp tidigare. Nu vet jag inte, får jag leva med att jag är lat och inte får saker gjorda och vara deprimerad.


      • Hej Peter,
        Utan att veta något om dig så måste jag säga att människor föds inte med koncentration, det är inte av ”Gud givet”, det är något som alla kan lära sig. När det gäller din depression så kanske du behöver få hjälp av någon expert. Jag har svårt att tro att en diagnos skulle gjort dig mer koncentrerad eller mindre deprimerad.


  4. Men diagnosticeringen handlar ju inte enbart om skolan, även om det är där vi märker skillnaden mellan mogna och omogna barn/barn med och utan diagnos.

    Tänk om vi i framtiden slipper se så många tonåringar ”självmedicinera” och hamna i drogberoende tack vare de många diagnoserna och tidig medicinering? Hade det hjälpt alla de som idag sitter internerade och som fått diagnos, medicin och ett ”nytt liv” som vuxna, att få börja skolan senare eller få ett annat bemötande i skolan? Handlar det bara om det?

    Angående hemförhållanden och barn med diagnos så finns det ju enligt undersökningar en ärftlig faktor – kanske kommer de barn som har medicinerat att vara mer strukturerade i uppfostran av de egna barnen i framtiden?

    Angående vikten av att få känna att man lyckas i skolan – är det ett misslyckande eller att ”bli satt i ett fack” när man som elvaåring känner att man med medicin i kroppen äntligen klarar det som de andra i klassen klarar, på samma tid som dem, och äntligen kan utnyttja den hjärnkapacitet man själv vet att man har men som man sällan lyckas visa eftersom tankarna hela tiden drar iväg åt andra håll och kroppen alltsomoftast hamnar i en liten krälande hör på golvet för att det kryper i den precis hela tiden. Eller att klara en hel dag utan att ha hamnat i bråk, slagit någon i ansiktet eller kastat en sten efter någon, fast man vet att man inte får och egentligen är en sjysst kille?
    Är det verkligen bara begränsande att få en diagnos?


    • Kickan,
      Det där med undersökningar om ärftliga faktorer – är det fysiskt ärftligt eller sociala arv vi pratar om? Eller båda två? Det vore intressant om någon ville forska kring detta.

      Jag vill varken säga att det är begränsat eller ej med diagnos, även om de flesta som läser detta menar att jag är emot diagnosticering. Men det som jag vill lyfta upp till ytan är att verktygen är trubbiga och vi måste se bredare. Vi måste också möta eleverna och föräldrarna, för det är som du skriver att alla behöver lyckas i skolan.


      • Egentligen ställde jag frågorna lite slarvigt och generaliserande, trots att jag inte hade läst ditt inlägg som att du var helt emot, utan som att vi tänker ganska lika.

        Angående ärftlighetsfaktorn så dyker den ju upp ibland i artiklar i ämnet, ibland handlar det om DNA, ibland om socialklass, ibland om annat.

        Jag är fascinerad över den eskalerande diagnosticeringen och satt själv i personalrummet igår och funderade högt just kring om man i framtiden kommer att göra jämförelser med tvångssteriliceringarna.
        Kommer man i framtiden att tycka att det var bra att man äntligen kunde hjälpa människor att fungera i samhället eller kommer man att tycka att det var ett slags om-/avprogrammering av hjärnor för att få alla att passa in i mallen?

        Jag ser vänners barn som med medicin äntligen finner ron och känner att de fungerar som förväntas av ett barn i deras ålder/situation, jag tänker på gamla skolkompisar som hunnit dö av överdoser och annat som jag nu kan förstå att det inte hade behövt hända om man hade kunnat hjälpa dem att bli av med ”krypet” i kroppen. Jag har hört dem berätta om den sköna känslan av ro i kroppen för första gången när de tog sin första sil och kan förstå att vissa människor fastnar första gången medan andra kan testa men aldrig blir beroende.

        Men jag har själv en klass i ett s k ”studiemotiverat” område där en sjättedel medicinerar för ADHD-diagnoser. Jag ställer mig frågan: var fanns de förut? För bara 10 år sedan hade jag fortfarande aldrig undervisat en elev som (mig veterligen) hade diagnosen.
        Var de uppfostrade med tydligare gränser på den tiden, innan hela arbetsmarknaden blev för slimmad och föräldrar knappt hinner träffa sina barn? Fick de lära sig strategier hemma för att hantera sina svårigheter? Eller är vi en generation uppväxta på något miljögift som man i framtiden kommer att upptäcka sparkade sönder en pinne i DNA-stegen? Eller fanns de helt enkelt bara inte på de skolor där jag jobbade eller där mina barn gick, utan någon annanstans?
        Jag är fascinerad, som sagt, av hela fenomenet.

        Och av ett annat, som ofta kommer ”på köpet”: språkstörning. Impressiv, expressiv och generell. Vad är det egentligen? Hur vet man att det är språket som inte förstås, och inte innehållet?

        Och alla de där eleverna som har vidriga hemförhållanden, är skolan tillräckligt bra på att anmäla det eller stötta de föräldrar som inte fungerar enligt vår mall?

        Oj, det blev långt. Och ändå har jag fler funderingar. Jag besparar dig resten för tillfället 🙂


      • Kickan,
        Jag håller med dig, de frågor du ställer är verkligen relevanta. Skoltrötta och busiga grabbar fanns väl förr i världen – de gick fordonslinjen. Men de andra? Och massdiagnosticeringen? Jag vet inte och undrar vad det hela handlar om.


  5. MYCKET intressant. Hade missat artikeln i DN. Om varje lärare haft tid och ork med varje elev, hade skolan kunnat kompensera för vilken kass uppväxt som helst. Istället stämplar vi eleverna med ”dysleksi”, ”ADHD”, ”läs- och skrivsvårigheter”, ”koncentrationsproblem” och, min personliga favorit, ”svagt arbetsminne”. Alla dessa saker finns säkert men i den ideala skolan hade det inte behövts några åtgärsprobgram eller specialundervisning – det hade ordnat sig ändå.


  6. Hej!
    Eftersom jag talar i egen sak så ska jag inte gå i polemik med dig.
    Men jag vill upplysa om att den forskning du efterlyser redan finns. Och arv/miljö har stor betydelse för uppvisandet av ADHD-symptom, alternativ graden av dessa. Vilket på intet vis är konstigare än att pollenallergiker uppvisar starkare allergireaktioner på våren då pollenhalterna är som högst.
    Det finns även forskning som visar på biologiskt ärftliga faktorer. De går också via hjärnscanning att se skillande på ”normalhjärnan” och ”ADHD-hjärnan”. Detta ganska precisa sätt att se avvikelse används dock inte bland de diagnosticeringsverktyg som används.
    ADHD har inte uppvisats bara i Sverige, után det finns mycket forskning ocskå utomlands, inte minst i USA. Är man intresserad av att även titta på flickors lite speciella situation i detta, så finns det auktoriteter i främst Australien (coh vår egen Svenny Kopp).

    Den specifika undersökning som refererades till, var vad jag förstod inget som (ännu) kunde användas som evidensbaserat.
    Och man kan konstatera att cirka 90% av alla som avlider årligen har ätit tomat. Man har dock inte kunnat hitta något samband (som jag känner till). Så man kanske inte ska dra för stora växlar på precis allting som skrivs.

    Jag säger inte att det är fel, eller att det inte sker en överdiagnosticering. Det har jag inte mandat att avgöra. Men det kanske finns en skala det finns feldiagnosicerade barn i ena änden och de barn som med hjälp av t.ex. medicin och anpassat stöd från engagerade pedagoger (bl.a. tack vare att de med hjälp av en diagnos kan förstå inom vilka områden svårigheterna finns)klarar sig bra. Och kanske kan uppnå saker de annars inte skulle ha förmåga att göra?
    Vänliga hälsningar
    Linda Palmgren Jonsson


    • Hej Linda,
      Jag förstår faktiskt inte liknelsen mellan arv/miljö och pollenallergi på våren.

      När man hjärnscannar – ser vilka tankar det handlar om? Ser man anhalten av adrenalin? Ser man en ökad koncentration av någon annan substans? Blod? Vad är det man ser och vilka slutsatser drar man?

      Jag förstår heller inte tomatexemplet.

      Åter igen, jag förnekar inte att vi inte att dessa barn inte finns – jag har själv undervisat flera. Ändå tycker jag det är märkligt att man har diagnosticerat barn i 10-15 år och nu upptäcker man att det är en överrepresentation av barn som är födda sent på året. Man lyfter upp omognad som en förklaring. Och under alla mina år som lärare har jag aldrig sett att man gjort djupare intervjuer av hemförhållanden. Och hur många av de barn som jag har haft att göra med har inte varit konstant sockerberoende – bullar och oboy till frukost, snabbmakaroner och ketchup till middag. Jag säger bara: Väldigt många!

      Därmed inte sagt att det inte finns en hel del föräldrar som kämpar och jobbar och som har lugna, harmoniska och trygga hem – men som ändå har överaktiva barn.


      • Vet du om att socker kan fungera som en självmedicinering också? För den som har t ex ADHD kan sockerkicken vara precis det som man upplever behövs för att kunna koncentrera tankarna, kunna fokusera om så bara för den korta stund kicken håller i sig. Energidryckerna som svämmar över marknaden just nu har samma effekt, liksom koffein.

        Vad sägs om att vi försöker lyfta diskussionen över den moraliserande nivån, jag tror mycket få föräldrar ger sina barn O’boy och kanelbulle till frukost för att jävlas med lärare eller barnet.


      • Hej Morrica,
        Tolkade du det som om jag påstod att föräldrar jävlas med lärare eller barn? Då har du tolkat mig helt fel och då har du förstått mig helt fel. Även om jag tar upp moraliska aspekter ofta i mina blogginlägg så är ändå min inställning att jag alltid tror att föräldrar och lärare gör sitt bästa. Min tanke är aldrig att föräldrar är skit för sina barn eller att lärare går till jobbet för att göra ett dåligt jobb. Jag har jobbat i Jordbro i 9 år och jag har sett föräldrar som är narkomaner, psykiskt sjuka, alkholister, förståndshandikappade, fullständigt vansinniga av ilska – men jag har aldrig träffat en enda förälder som inte velat sitt barns bästa. Sen kan det ändå vara så att det blir fel – men jag har aldrig dömt föräldrar, även om jag har sagt från gentemot många föräldrar.

        Socker är en ruskig drog som påverkar oss alla. Jag har inte ätit godis sedan i påskas och de första veckorna var jobbiga för att bli av med sockerberoendet. Jobbigt att våra kids har blivit så överösta av socker.


      • Även om inte du fördömer så finns det många som läser en sån kommentar som den du skrev om socker som fördömande och nickar instämmande i detta. Jag vill bara belysa det faktum som du också lyfter fram – föräldrar vill i de allra flesta fall sitt barns allra bästa, i alla sammanhang.

        Ja, socker är en besvärlig smakförhöjare, den är billig och lönsam att producera, och tycks bedrägligt smaklig och effektfull.


      • Morrica,
        Med barn kommer ett ansvar, oavsett hur mycket man kan ta det ansvaret. Det går inte att värja för otrevligheter, ibland måste man säga saker som inte alltid är politiskt korrekt, men utan att lägga skuld på någon. De skuldkänslor man får, eller känslan över att inte vara en tillräckligt bra förälder måste man själv hantera. Jag känner ingen strävan efter att vara politiskt korrekt eller säga bara underbara saker, det finns ingen som tjänar på det. Jag tror inte att någon på riktigt tycker att det är ok att äta bullar och dricka oboy till frukost. Jag tror heller inte att någon på riktigt tycker att det är bra och näringsrikt att äta chips eller ketchup och snabbmakaroner till middag. Ändå förekommer det och ibland alltför ofta. Om du har läst mina blogginlägg under en tid så vet du att jag har ett stort hjärta för mina elever och de barn som jag har hand om i min dagliga verksamhet. Du har nog också uppfattat att jag inte tycker det är ok att barn och elever generellt inte får det bästa ut av livet och skolan, därmed inte sagt att alla har det bra. Jag träffar barn som har det fördjävligt. Det jag vill ha sagt med detta är att folk får bli upprörda och känner man sig skriven på näsan eller anklagad, så kanske man ska tänka efter varför man reagerar som man gör.


      • Johan,

        jag är tydligen otydlig i det jag försöker säga. Min erfarenhet är att det är lätt hänt att en moralisernade ton får hela fokuset att bli moraliserande, och det bekymmersamma i situationen inte är någon som eventuellt känner sig ‘träffad’ utan de som tvärtom känner sig bekräftade i att de minsann är mycket bättre människor som minsann tar ansvar. Som raskt suckar nöjda över hur ADHD blir en fattigdiagnos som kan förklaras med de där fattigas/slarvigas/andras beteende. Inte något vi präktiga kan drabbas av utan något de där orsakat själva. Det är ju både osakligt och ovetenskapligt, och något alla förlorar på.

        Förstår du hur jag menar?


      • Jag förstår vad du menar Morrica, men tyvärr är det så att den präktighet, jantelag och ”nöjda-över-att-ha-facit” finns hos många människor i de flesta ämnen och situationer. Detta är något vi måste leva, men vi kan inte backa från att ta upp svåra frågor. I slutändan är det viktigaste att vi granskar hur förfarandet kring utredningarna går till, att hela tiden ifrågasätta för det är människors liv det handlar om. Sedan behöver vi ta diskussionen utan skygglappar och hela tiden flytta positioner framåt. Jag har aldrig sagt att ADHD inte existerar, men jag accepterar inte Gillbergs tilltag.


      • Morrica, vad är enl. dig ”en moraliserande ton”? Bör Johan, som du ser det, låtsas, att allt föräldrabeteende är lika bra (ty annars finns det en moraliserande ton)?


      • Arvid och Morrica,
        Jag upplever att det i vårt ”lagomsamhälle”, i vårt ”sossesamhälle” menar att alla är lika och alla ska vara lika och alla ska ha lika. Förstå mig rätt nu, jag är absolut inte emot Socialdemokraterna, det är bara det att ingen får sticka ut. Dessutom har vi jantelagen. Det är bara att acceptera att en del människor är bättre lärare än andra, en del är bättre på uppfostra barn än andra, en del är bättre ledare än andra och så vidare. Varför kan vi inte acceptera det? När jag säger att jag är en otroligt bra lärare, så är det bara eleverna som håller med, många kollegor (inte alla) tycker att jag är stor i munnen. Därmed inte sagt att det inte finns lärare som är både lika bra och bättre än vad jag är – klart att det finns många lärare som är det. Är det bara i sport vi kan acceptera att någon är bättre än någon annan? Att det bara är där det går att acceptera att en spelare tjänar mer än någon annan för att denne är bättre. Innan hockey-VM hade Tre Kronor 6 raka förluster. I hockey-VM har de bara förlorat mot Ryssland, annars har man vunnit 6 matcher. Varför? Jo därför att laget fick bättre spelare. Är det bara i sport vi ska acceptera detta?

        Med detta resonemang menar jag inte att alla inte ska vara lika mycket värda eller att någon människa är bättre än någon annan. Det finns så många aspekter på att vara människa och möta sin omgivning och där har vi olika kompetens, utbildning, erfarenhet och så vidare. Svåra frågor, men vi måste hålla isär sak och person och benämna saker för vad det är. Är någon skitbra så ska denne få heder av det och då handlar det inte om att få ett pris på någon TV-sänd gala med superstars, eller att man har räddat en hund och får polisens medalj för rådigt ingripande. Det är viktigt med glamour och vardagshjältar, men det ena utesluter inte det andra. Hoppas du förstår vad jag menar Morrica.


      • @Johan Det är ju så, och eftersom vi är medvetna om detta finns mycket att vinna på att vara övertydliga i resonemanget. ADHD är i dag en stigmatiserande diagnos, och många föräldrar är villiga att gå oerhört långt för att undvika att barnen, som man ofta formulerar sig, ”stämplas i pannan”. Konsekvenserna av detta blir bland annat att många som faktiskt har ADHD skäms över både de oförmågor och förmågor som ADHD medför, och lägger mer fokus på att dölja dessa, för samhället, för familjen, för vänner, skola etc, än på att faktiskt hitta sitt sätt att leva med diagnosen. Resultatet av detta blir, i sin tur, att även om de på ytan ser ut att ”fungera som vanliga barn” så kostar det oerhörda mängder fokus och energi som skulle kunnat användas till så mycket annat i deras liv.

        Gillbergs agerande bidrog i hög grad till denna stigmatisering, han må ha haft goda intentioner men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner.

        På samma gång som ADHD är en stigmatiserande diagnos har den blivit en slaskdiagnos, en sophink där man sveper ner alla som inte riktigt lever upp till den standard det innebär att vara ”ett vanligt barn” eller ”en vanlig människa”. Att behandla någon som har ADHD som om personen hade ADHD gör att dennes livskvalitet och studiesituation förbättras. Att behandla någon som inte har ADHD som om personen hade ADHD kan bli lika katastrofalt som att ge någon som inte har diabetes insulin.

        @Arvid Det är jättebra att du frågar om begrepp du inte förstår. På så vis gör du kommunikationen tydligare och samtalet bättre.

        Att moralisera betyder att man uttrycker sig på ett sånt sätt att man delar upp världen i de bra och de dåliga, de goda och de onda, de duktiga och de dåliga osv. Det är ett problematiskt förhållningssätt ur ett samhällsperspektiv, eftersom det innebär att man föreställer sig att fenomen som t ex fattigdom, arbetslöshet eller vissa sjukdomar har orsakats av att den fattige, den arbetslöse eller den sjuke är en sämre människa och har agerat på ett sånt sätt att h*n själv rår för det som i själva verket orsakats av amerikanska bankers agerande, politikers ställningstagande eller kanske ett muterat virus, dvs något långt utanför det som individen har möjlighet att påverka.

        Det är också ett problematiskt förhållningssätt ur ett debattperspektiv, eftersom den som moraliserar kastar skuld och är mer intresserad av att peka ut vems fel något är snarare än att söka lösningar.

        @Johan igen. Förlåt att jag kapar ditt kommentarsfält med en så lång kommentar!


      • @Johan (igen) Jag förstår hur du menar, men värdebegrepp som ‘bra’ eller ‘dåliga’ är egentligen totalt poänglösa och har inte ett dugg med diagnos eller inte diagnos att göra. Den som är ‘dålig’ på ett eller annat kan bli bättre, och den som är ‘bra’ kan bli bekväm, sluta jobba på att förfina, slå sig till ro och vips halka iväg och bli riktigt ‘dålig’.

        Just sayin’


      • Håller med dig Morrica!


      • Hej igen!
        Jag får verkligen be om ursäkt. Att göra liknelser som är obegripliga är oerhört klantigt.
        Vad jag menade med allerigjämförelsen var att om du pga av t.ex. ett funktionshinder har svårt för kravsituationer, ostrukturerade dagar och för mycket stimuli, så är det självklart att miljön påverkar hur du fungerar! Miljö har ju alltid påverkan, även för exempelvis allergiker…
        Tomatliknelsen handlade mest om att statistik är statistik och bara intressant om det går att dra några slutsatser av denna och hitta evidensbaserad fakta. I just detta fall är det kanske en trolig förklaring att barn för tio, elva månader senare än andra barn är mindre mogna.
        Angående hjärnscanning så har man påvisat skillnader i vilka områden som aktiveras vid olika stimuli mellan barn med ADHD och barn utan ADHD, men också mellan två grupper av barn som båda har ADHD men bara den ena medicinerar. Detta påstods (om jag förstod det rätt) att bevisa att signalsubstansproduktionen är i obalans hos barnen med ADHD och att medicinering kan åtminstone delvis justera detta.
        Oavsett det, så kan man ju inte bortse från att iom att medicinering i många fall har mycket god effekt (och hjälper barnet att klara, för denna, problematiska situationer) så är det något biologiskt som – förutom miljön – bidrar till svårigheterna.
        Jag har varit med om sex olika utredningar av fyra olika utredningsteam. I alla dessa har det tittats noga på hemförhållanden. Man har använt olika metoder, så som hembesök, djupintervjuer (3 x 2 h), intervjuer med andra anhöriga än föräldrar. För att inte tala om alla frågeformulär som föräldrar, skola och barnomsorg fyllt.
        Besök i skolan har också gjorts, men djupgående intervjuer med lärare. Däremot är jag inte säker på att dessa lärare känner till att också hembesök har gjorts! Kan det vara så att du som lärare, åtminstone i något fall, inte känner till den delen av utredningen som rör hemförhållanden? Jag hoppas det. För det som skrämmer mig är egentligen inte antalet barns som får en diagnos inom detta spektra, utan de bristfälliga ”snabbutredningar” som det rapporterats om, där man träffat någon inom psykiatrin (inte ens alltid en läkare!!) i en till två timmar.
        Jag håller med om att läraryrket är samhällets viktigaste yrke – tillsammans med räddningstjänsten faktiskt  – och önskar alla hade den glöd, kunskap och förmåga (som jag hört många berätta om) som du besitter. Men jag har hört lärare och skolledare, både officiellt och inofficiellt, uttrycka att det är för mycket diagnoser och övermedicinering, skolan kan klara detta genom att jobba annorlunda. T.o.m. utan mer resurser (?) har en skolledare uttalat.
        För det första; om det vore så enkelt, så förstår jag faktiskt inte varför skolan idag inte bara jobbar på detta perfekta sätt, så vore ju detta inget problem – oavsett om det finns en diagnos eller omognad hos barnen.
        För det andra: skolans insatser är avgörande för hur barnet lyckas, med eller utan diagnos, med eller utan medicin. Men – barnen är inte i skolan alla dygnets timmar.
        Barnens skolgång måste fungera. Men även barnens, och deras familjers, övriga tid.
        Och till sist. Ja det kan väl vara en god idé att titta på sockerberoende. I de utredningar jag varit med om, så har en läkare också varit inblandad och man har gjort somatiska tester och intervjuer. Om dessa läkare tittat särskilt på detta vet jag inte. Men de borde ju vara proffs inom sitt område, så hoppas kan man ju.
        Nu skulle jag säga att överaktivitet (som skulle kunna orsakas av ett överintag av socker, antar jag att hypotesen är), är ju bara ett av cirka 15 diagnoskriterier som ska uppfyllas för att någon ska anses ha ADHD. Min erfarenhet – men detta skiljer sig, helt naturligt, mellan individer – är att brister i impulskontrollen, ställer till det ohyggligt mycket mer för barnet än överaktiviteten. Däremot är överaktiviteten oerhört påfrestande för omgivningen.
        Tack för en bra blogg och för dina kloka tankar – även om jag inte alltid håller med till 100% 
        /Linda


      • Hej Linda,
        Det finns ingen mening med att alltid hålla med varandra, då kommer man aldrig framåt i diskussionen. Jag har flera läsare som många gånger inte håller med mig och jag drar mig aldrig för att ta upp svåra ämnen där jag sticker ut hakan, ADHD är ett sådant ämne. Men jag har inte facit! Jag sitter inte på sanningen och jag är har inte tolkningsföreträde. Men jag lägger fram mina argument.

        Miljön påverkar alla människor oavsett problem. Det glädjer mig att du har varit med på utredningar där hembesök och djupintervjuver gjorts – det är ju på det sättet det borde fungera. Själv har jag säkert varit med på 20 utredningar under årens lopp, av olika slag, men aldrig har man gjort hembesök. Och då har jag tagit reda på det, för jag har varit engagerad i mina elever och velat veta hur jag ska förhålla mig till det man kommer fram till och därför frågat om det inte framgått. I vissa fall har man inte behövt göra hembesök, t.ex. vid dyslexiutredningar, men jag anser att flera hembesök – inte bara ett eller två – borde vara obligatoriskt när det gäller ADHD-utredning. Kost, rutiner, sömn, förhållningssätt till barnen med mera borde vara utrett och observerat på plats.

        När det gäller blodflöde i hjärnan kan man genom scanning se att saker och ting förändras, t.ex. när någon läser eller inte. Läs SBU:s utredning och konstatera att ADD och ADHD har väldigt dålig vetenskaplig förankring. Här behöver scanning och vetenskapsteori knytas ihop med begreppen och det har man inte gjort. Att du eller jag säger att man kan se skillnad innebär inte att vetenskapen har tolkat och dragit logiska slutsatser om vad som händer och vad det beror på. Det finns alltså ingen vetenskaplig koppling här som är tillräckligt tydlig. Har du någon vetenskaplig avhandling eller forskning som du kan delge mig så får du gärna göra det.

        Detsamma gäller medicin. Alla elever blir skärpta av amfetamin, så det påverkar alla. Återigen SBU:S utredning visar att medicineringen har ingen vetenskaplig koppling – läs själv. Här behöver man bli bättre.


      • Johan!
        Jag utgår från att du redan har kolla på alla svenska studier som man kan hitta på sidor från landstinget, socialstyrelsen, ADHD-center m.fl.
        Därför bifogar jag nedan länkar till sidor från USA och Australien. Dessa innehåller vägar till evidensbaserad forskning bedriven utanför Sverige.
        Jag har dock varit föreläsningar och läst hyllmeter med litteratur där författaren/föreläsaren verkar utanför Sverige. Jag gissar dock att fakta inte skiljer sig alltför mycket över landgränserna.
        Jag har dessutom mest fokuserat på pedagogiker, förhållningssätt och strategier (och kan rekommendera professor Loretta Giorcelli) eftersom mitt mål är att få alla familjens medlemmar att fungera optimalt.
        Hoppas du hittar något som intresserar dig!
        Enjoy! /Linda

        http://www.russellbarkley.org/adhd-references.htm
        http://www.help4adhd.org/library.cfm


      • Tack!


  7. Hjärnscanning behöver inte visa enbart ärftliga skillnader. Beteenden och erfarenheter påverkar hjärnans observerbara neurologi. Vi vet därför inte vad en s.k. ”ADHD”-hjärna skulle bero på.

    För övrigt uppskattar jag verkligen att Johan tar upp begreppet ADHD till debatt! Jag har sett skattningar att upp till 6-10% av skolbarn skulle ha ADHD. Skulle så många vara så neurologiskt avvikande, och detta av genetiska skäl? Det verkar epidemiologiskt orimligt. Alternativt får vi nog omdefiniera ”normalitet”.


  8. Johan är på rätt spår. ADHD är ett hjärnspöke. Skrev om saken häromdagen.
    http://www.lindelof.nu/index.php/2012/05/barnfattigdom-och-adhd-hysteri/


  9. Det mest sannolika är, att det finns en liten kategori mycket stökiga barn med medfödda stora problem och en (förmodligen) större kategori barn, vars stökighet hade kunnat stävjas genom en mer aktivt fostrande insats från föräldrahemmet. ´Det brukar vara så med diagnoser, som kraftigt ökar. Å ena sidan finns det en överdiagnostik – å andra sidan finns det en minoritet med problem, (som inte enbart är miljöbetingade)..


  10. Läste Morricas kommentar med intresse, fram till ”@Arvid Det är jättebra att du frågar om begrepp du inte förstår”, där falnade det.


    • Att definiera vad man menar med begrepp har betydelse i en diskussion, men det är inte så spännande alla gånger, det håller jag med dig om.


      • Vilka begrepp menar du?


      • Arvid frågade vad jag menade när jag använde begreppet ”moraliserande [ton]” så jag förklarade. Förklaringen som sådan är nog inte så rolig att ta del av, men jag upplever att det ger en tydligare och mer konstruktiv diskussion när deltagarna gör som han gjorde, och faktiskt frågar när man är osäker på vad någon annan egentligen menar med ett begrepp. Många missförstånd undviks när man gör så.


  11. Min son är 8 år , född 11 Maj , båda föräldrarna är högskoleutbildade – har ingen ärftlig diagnos i släkten. Vi bor i ett sk ”studiemotiverat” område. Båda föräldrarna har varit föräldralediga och jobbat deltid för att ta hand om sitt barn och gett barnet trygghet, uppfostran, god diet och hygien. Sonen är diagnostiserad med ADHD och autism, medicineringen fungerar och sonen mår äntligen bra- både socialt, i hemmet och i skolan.

    Vad i din teori stämmer in på detta ? Jag blir besviken, arg och ledsen när jag läser din artikel.


    • Hej Ulrika,
      Du blir nog besviken, arg och ledsen för att du känner dig träffad. Och då menar jag egentligen inte att du har gjort något fel eller att det jag skriver inte passar på dig, utan att det finns något som du inte kan göra något åt. Du har gjort allt du kan och din son har fått allt när det gäller trygghet och så vidare. Men det finns alltid undantag. Alltid!

      Vi ser ett fenomen med barn som agerar på ett visst sätt och vilken förklaring har vi till detta fenomen? I allt för stor utsträckning har jag sett det med egna ögon att fenomen förklaras med att det är ett biologiskt fel på barnet. Jag har träffat hundratals elever genom mina 13 år i svensk skola och sett att man sällan eller aldrig tittar på bakomliggande orsaker, t.ex. trygghet, eller om föräldrarna missbrukar, om våld förekommer och så vidare. Samtidigt spottar de företag som gör neurologiska utredningar diagnoser på diagnoser på diagnoser. Utöver det har Statens beredning för medicinsk utredning dömt ut de diagnosverktyg som används. Lägg därtill att Statistiska centralbyrån tittat på hur mycket större risken är att bli diagnosticerad om man är född senare på året – det finns ett sådant samband.

      Ulrika – du behöver inte ta åt dig personligen av min artikel, se på vad du har och var nöjd med det ni gjort för din som och att det funkar för honom. Men lyft blicken och titta ut i samhället och på skolan. Till vilken nytta gör vi diagnoser om vi först inte gjort en ordentlig pedagogisk kartläggning, en koll på vilka metoder vi använder i skoaln och en djup kartläggning av hemförhållandena? Enligt mig är det ett svek mot de barn som blir utredda utan att man tittar på detta först.


  12. […] gärna tidigare inlägg i denna debatt som jag skrivit om omognad eller adhd, eller biologiska defekter, eller diagnoser – vad är egentligen förklaringen, eller fel på […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s