h1

Yrke: Lärare del 1

19 maj 2012

I mars åkte jag runt till några platser och pratade om min bok Yrke: Lärare. Jag har sedan dess funderat lite då och då på att jag skulle skriva om vad jag pratade om, göra en kort sammanfattning eller så. Det är ju svårt att skriva ner vad det pratas om på olika platser, det blir lite annorlunda, också beroende på frågorna.

Jag tog examen på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) december 1999. Jag tänkte att jag inte skulle börja jobba mitt i ett läsår, utan jag studerade praktiskt svenska 20 poäng (30 hp) på Stockholms universitet under våren 2000, samtidigt som jag sökte arbete. Det fanns ganska gott om SO-jobb vid den tidpunkten och jag sökte säkert 20 olika arbeten. Bland annat sökte jag till Kunskapsskolan, en hel nystartad skola och blev kallad på intervju. Jag slängde också iväg en ansökan till Jordbromalmsskolan i Haninge, men tänkte att där skulle jag aldrig arbeta. Det var alldeles för långt ifrån där jag bodde, två mil söderut, långt bort från Stockholm – halvvägs till Nynäshamn. Nej, där skulle jag inte arbeta, närmare min dåvarande bostad i Gubbängen skulle jag arbeta.

Den dåvarande rektorn på Jordbromalmsskolan ringde mig samma dag hon fick min ansökan och bokade intervju till dagen efter. När jag första gången klev in på Jordbromalmsskolan var det som att kliva in i en vägg. Ja, jag kan inte beskriva det på ett annat sätt, kliva in i en vägg av värme. Ungefär som när man kliver av planet på Kanarieöarna i Februari, man kommer från vinterkylan och går av i sommarvärmen. Så kändes det i hela kroppen när jag klev in i Jordbromalmsskolans elevhall. Låter flummigt och jag inser att det också är det, men jag kan inte beskriva känsla på ett annat sätt. Jag tänkte att här måste jag jobba. Efter intervjun blev jag erbjuden jobb direkt, men inte ett rent SO-lärarjobb som det stod i annonsen, utan SO och svenska. Jag försökte argumentera genom att säga att jag hade sökt ett SO-lärarjobb och att jag inte var utbildad i svenska. Men rektorn menade att jag läst 20 poäng praktiskt svenska och att jag dessutom hade goda teoretiska kunskaper i Läsutvecklingsschemat (LUS). Jag var inte så kaxig på den tiden så jag lät mig övertalas.

Jag hade varit på två intervjuer på Kunskapsskolan, som var en nystartad skola just då och hade ”det rätta konceptet på vad skola skulle vara”. Jag fick ett telefonssamtal där rektorn som hade intervjuat mig gratulerade mig till att jag fått jobbet. Jag berättade då att jag var tvungen att tacka ner till Kunskapsskolan för jag hade fått jobb på Jordbromalmsskolan. Det blev helt tyst i luren och efter en lång tystnad återkom rektor och sa att jag inte kunde jämföra jobbet på Kunskapsskolan med Jordbromalmsskolan. Nej det stämmer säkert sa jag, men nu har jag tacka ja till Jordbromalmsskolan och det känns bra. En chockad rektor önskade mig lycka till och avslutade samtalet.

Under 9 år slet jag hårt på Jordbromalmsskolan, första året höll jag på att fullständigt gå in i väggen. Jag gick ju ut från LHS och skulle göra revolution, skulle köra järnet och sedan bara öka. Jag kommer ihåg att jag runt jul 2000 såg på tv. En person  intervjuades om lärarlöner och jag förstod ingenting av vad som sades. Efter nyår kom hjärnan tillbaka och när det var dags för första sommarlovet låg jag bara och flämtade. Mer om detta i kommande blogginlägg.

Jag försökte få igång många projekt på Jordbromalmsskolan och de första åren drev jag allt som hette skolutveckling, t.ex. att jobba med kursplanerna, att vara tydlig med vilka mål eleverna skulle uppnå, intensivkurser i läsning, LUS-utbildning och så vidare. Jag fick driva allt detta själv. Efter ungefär 5 år började en del andra lärare på Jordbromalmsskolan vara med och driva skolutvecklingsfrågor, främst Jonas, Vivika, Johan och Fredrik. De sista året var jag lite desillusionerad, jag hade tappat gnistan lite grann. Inte för eleverna, men jag var inte nöjd med att det fortfarande var så många elever som inte hade fullständiga betyg och att mina tankar och idéer om hur man skulle göra, både när det gällde att följa upp och diskutera resultat, samt vilka åtgärder man skulle vidta för att få bukt på problemen inte hörsammades. Jag upplevde att man förvaltade skola, att man konstaterade tillstånd. Jag ville förändra tänkande hos lärare och skolledning, men jag talade för döva öron. Vid en omorganisation avsade jag mig min plats i ledningsgruppen och under nästan hela sista året jag jobbade på Jordbromalmsskolan var jag inte med och drev skolutveckling. Jag koncentrerade mig på eleverna, bland annat körde intensivkurser tre dagar i veckan med elever i årskurs 6 och 7, något som jag hade lyckats få med i min tjänst.

Dessutom hade jag under mina 9 år på Jordbromalmsskolan haft två stora konflikter med två olika rektorer. En handlade om att den första rektorn (hon som anställde mig) inte var närvarande mer än 30% på skolan och att hon hade ett otrevligt ledarskap gentemot vissa medarbetare. Hon använde klassiska maktmedel gentemot en del av sin personal och detta hade fått många rädda och må dåligt. Jag köpte inte detta och när hon vägrade lyssna på det som jag och några andra i ledningsgruppen sa, gick jag till hennes chef. Det blev ett j-a liv och vi i ledningsgruppen fick utstå hård press från henne. Det vi inte visste var att hon hade redan tänkt att sluta, hon hade redan fått ett nytt jobb, så det blev bra till slut. Hon slutade, det blev bättre, men jag kände att jag hade fått ta en mycket stor del av denna konflikt som egentligen all personal på Jordbromalmsskolan ställde sig bakom. I slutändan var det bara jag som vågade stå upp och säga emot henne. Jag minns att jag då bestämde mig för att aldrig mer gå bakom någons rygg, utan att lämna kritik direkt till vederbörande och om det inte hjälpte acceptera eller byta arbetsplats om jag inte kunde leva med ett ledarskap som jag gillade.

Den andra konflikten var också fysiskt och psykiskt krävande, men inte alls lika jobbig. Rektor nummer två tog in en konsult som skulle jobba med skolutveckling på Jordbromalmsskolan under en lång tid. Redan vid första föreläsningen hon hade reagerade jag och sedan blev det bara värre och värre. Konsulten var otroligt okunnig om styrdokument, tanken bakom Lpo 94 och om skolan generellt. Detta framförde jag med argument om varför jag tyckte som jag gjorde och verifikation på det jag sa. Det var som att prata för döva öron och det slutade med att jag gick till rektorn och sa: ”Det finns två vägar att gå och du får välja. Antingen säger jag upp mig här och nu eller också får ni köra detta projekt och då står jag utanför helt och hållet – jag är inte med”. Rektor svarade att inte ville att jag skulle säga upp mig. Så jag ställde mig utanför, körde mitt race och satsade stenhårt på att eleverna skulle nå goda kunskapsresultat.

En dag i december 2008 skulle jag upp till kommunhuset och hämta en dator till en elev. Datorn hade varit inne på service och jag stod i receptionen och väntade på att teknikerna skulle komma med datorn. Jag var där i max fem minuter och under den tiden kliver Anna Magnusson in genom dörren, kommer fram till mig och ger mig en kram. ”Snälla Johan jag behöver en biträdande rektor, kan du komma till mig på Vikingaskolan och jobba med mig”, frågade Anna.  Jag hade tidigare träffat Anna när hon jobbade som 1-7 lärare på Kvarnbäcksskolan, en skola i norra Jordbro. Via ett projekt jag drev tillsammans med en representant för Lundaskolan och en för Kvarnbäcksskolan, skulle våra tre skolor göra en gemensam lokal kursplan för hela Jordbro. Huvudansvaret för detta hade jag och när alla lärare på de tre skolorna jobbade i tvärgrupper med under detta projekt som varade under ett läsår var Anna med i en av grupperna. Jag hade också träffat henne när jag utbildade lärarna i Jordbro i LUS, samt på några skolkonferenser. Jag kände henne lite grann och det hade klickat mellan oss. Vi hade samma fokus på eleverna och hur vi såg på skola.

Det var ett svårt beslut att lämna Jordbromalmsskolan, men jag var mentalt redan på väg – hade jag inte träffat Anna hade jag nog sökt något annat jobb. Det kanske inte hade skett första året, men som sagt så var jag på väg. Eftersom Jordbromalmsskolan lades ner två år efter jag hade slutat, så hade jag tvingats sluta oavsett – men det visste jag inte då. Till slut insåg jag att jag behövde byta miljö och att det skulle vara roligt att se hur mycket man som chef kunde påverka. Jag hade tidigare lekt med tanken om att gå ner till Lundaskolan och fråga om jag kunde ta en 1:a för att se hur långt jag kunde dra dem. Min idé var att jag skulle kunna få alla att lära sig läsa flytande i årskurs 1, absolut senast i årskurs 2 och att jag skulle jobba aktivt med elevernas egna tänkande och begreppsbildning. Alltså tankekvaliteter. Mina tankar var att jag kunde få alla elever att i årskurs 9 bara ha VG och MVG i betyg i samtliga ämnen när de lämnade Jordbromalmsskolan. En kaxig tanke, som jag givetvis inte kan verifiera eller få svar på om det är möjligt. För visst är det så när du läser det här att du tänker att den där Johan är en kaxpelle? Den lille jantelagen kommer fram i en och annan läsare. Visst är det så, men om man aldrig har högt ställda krav och förväntningar, både på eleverna med framförallt på sig själv, så kommer man aldrig nå stjärnorna.
Så jag svarade på annonsen till jobbet som biträdande rektor på Vikingaskolan, blev kallad på intervju, var med på en facklig intervju och så fick jag jobbet. Så klart att Anna ville att jag skulle ha jobbet, men det var i konkurrens med andra, även om jag var den mest kvalificerade. Jag hade kunnat jobba på Jordbromalmsskolan tills jag gick i pension om det var för eleverna. Jag älskade Jordbromalmsskolan och jag älskade eleverna. I mitt hjärta kommer eleverna i Jordbro alltid vara nummer ett, även om eleverna på Vikingaskolan också är härliga. Därför var det svårast att berätta för min dåvarande klass att jag skulle sluta. De gick i 8:an, hade ett år kvar och var riktigt duktiga. Jag hade kämpa väl med dem och det kändes som om jag i 9:an skulle få skörda frukterna av det hårda arbetet jag lagt ner – en superklass. Och vilken himla liv det blev. Elever grät, startade Facebookgrupper, blev deprimerade och tjatade på mig att jag inte skulle sluta. Det blev jobbigare för mig än vad jag hade trott, en emotionellt tung vårtermin 2009. Riktigt, riktigt jobbigt men jag hade bestämt mig, jag var tvungen att testa detta arbete.
Men plötsligt slog det mig, jag skulle inte undervisa något mer. Vad skulle hända med mina idéer om hur undervisning skulle gå till, mina elevexempel och allt material och erfarenhet som jag samlat på mig under åren? Jag var tvungen att skriva ner detta. Jag hade i januari 2009 startat den här bloggen, mest för att det skulle vara en ventil för min frustration över att det inte fungerade så bra i skolsverige. Min fru hade tjatat på mig flera år att jag skulle ha en egen blogg, men jag hade sagt till henne att jag inte hade tid. Till slut gjorde jag som hon sa, eller rättare sagt så gav jag med mig och hon fick hjälpa mig att starta denna blogg. För jag är extremt oteknisk och hon är min privata IT-tekniker (även än i dag).
Men bloggen var inte rätt forum för att berätta om mina erfarenheter från Jordbromalmsskolan. Jag hade tidigare varit inne på att skriva en bok, hade tagit fram ett synopsis och börjat skriva lite grann. Nu blev det bråttom. Jag avsatte tid, till och med semester där jag åkte till landet själv för att bara skriva. Under lite drygt ett och halvt år, från maj 2009 till oktober 2010 skrev jag råmanus till boken. Sedan var det dags att hitta ett förlag och övertyga om boken. Efter det var det bearbetning, leta källor, hitta bilagor, redaktörsarbete och så vidare. I juni 2011 gick boken på tryck och i september 2011 kom den ut. Ett innifrånperspektiv på skolan som förlaget ville uttrycka det.
I nästa blogginlägg tänkte jag  berätta om vad som väntade mig som nyexaminerade lärare när jag kom till Jordbromalmsskolan.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Advertisements

12 kommentarer

  1. Din berättelse handlar om praxischocken som är välkänd men ändå så finns det väldigt lite analys av varför läraryrket möter en så osedvanligt brant vägg den första tiden. Jag ser två huvudskäl:

    1. Lärarutbildningen vill reformera skolan underifrån och nyutexaminerade förleds till att tro att de är de som ska ändra skolan.
    2. Skolbyråkraterna vill förändra uppifrån och tror att en visionär som föreläser och en stark chef är receptet medan det som ofta behövs är att skolan tar emot nyanställda på ett bra sätt och ger dem handledning och enklare tjänster.

    Berättelserna om de nyutexaminerades situation behöver bli fler för här ser jag ett område där svenska skolan kan bli mycket bättre.


  2. Johan och Jan,

    Jag är i situationen att jag precis har tagit min lärarexamen, men inte arbetat i skolan. Denna diskussion känns därför för egen del extra intressant. Min uppfattning är att en av de viktigaste sakerna när man kommer ut som nyutexaminerad lärare i skolan är att man har ett väl genomtänkt förhållningssätt både till eleverna, kollegor och inte minst till frågan om hur man som enskild lärare faktiskt vill bedriva sin undervisning.

    Sen ska man vara väldigt öppen för andra perspektiv och andra erfarenheter, tankar, idéer och så vidare både bland äldre lärare som finns där man börjar arbeta och för sådant som kommer upp i de diskussioner om skolan som förs aktivt i de sociala nätverken. Men också pedagogisk och didaktisk litteratur upplever jag som en stor inspirationskälla som man ska ta tillvara på. Fredrik


  3. […] en bra handledning in i yrket, däremot delar inte jag Jan Lenanders uppfattning som framförs hos Johan Kant om att vi som är nyutexaminerade ska ha ”enklare tjänster”. Så här skriver Jan […]


  4. Johan, jag gick också ut dec 1999 LHS So-lärare. Undrar om vi gick i samma klass? I sommar ska jag läsa din bok, hinner inte nu tyvärr, men jag följer din blogg med stort intresse, du sätter fingret rakt på.
    /M


    • Malin eller hur? Då gick vi i samma klass.


      • Det stämmer. Vad kul. Jag ska leta i mina minnen och ringa Elin (en av de få jag fortfarande har kontakt med) för att återuppväcka Lhs tiden. 🙂 /M


      • Verkligen roligt, själv har jag kontakt med Peter och Johan W från vår klass och lite med Jens från parallellklassen. Hälsa Elin från mig.


  5. […] Yrke: Lärare, del 1 […]


  6. […] Vad vill jag då säga med detta blogginlägg? Oavsett om Nilsson räknat rätt eller om det finns lite kritik mot Telanders resonemang får skolmisslyckande oerhörda konsekvenser både för individen och för samhället. Jag har personligen sett många elever som har gjort en kunskapsresa som heter duga och där tydlighet, krav, tro på elevens förmåga och nära kommunikation har varit grundläggande för skolframgång. Jag har skrivit flera exempel på detta i min bok Yrke: Lärare, se länk. […]


  7. […] skönlitteratur (jag kvackade i svenska). Detta har jag redovisat i min bok Yrke: Lärare, se länk. Hårt? Javisst, men […]


  8. […] mekanisk inlärning, utan att läraren behöver klä begreppet, se länk. I min bok Yrke: Lärare, se länk, tar jag själv upp hur man konkret jobbar med texter i klassrummet med lässvaga elever/klasser. […]


  9. […] När det gäller metodiska modeller gillar jag personligen The Structure of Discipline. Gerd B Arfwedson skriver: ”Program av det här slaget utgår från den bild av expertläraren som de senaste decenniernas forskning presenterat (se Porter & Brophy 1988, Peters 1985, Goodlad 1984, Jacobsen m.fl. 1989). En framgångsrik lärare ska sålunda bygga upp positiva kontakter med sina elever (vilket innebär att interaktionerna ibland i början av en lektion tillåts handla om elevernas fritidserfarenheter och intressen): läraren ska signalera höga förväntningar på elevernas inlärningskapacitet och dessutom ha byggt upp välfungerande klassrumsrutiner; hon eller han planerar, serverar och skriver mål för sin undervisning ytterst noggrant och på sätt som är tänkta att underlätta elevers lärarande; själva undervisningen är klar, specifik och direkt (”hands and time on task”) och dess resultat (elevernas inlärning) kontrolleras snart sagt varje lektion. Vid minsta tecken på bristande förståelse från elevernas sida tas undervisningssekvensen om.” (s.282). Exakt! Precis så tänker jag och mina personliga erfarenheter har jag skrivit om i min bok Yrke: Lärare, se länk. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s