h1

Yrke: Lärare del 3

21 maj 2012

Jag klev in genom dörren i 8A:s klassrum, log inte, skrev mitt namn på tavlan och sa med hög röst: ”Mitt namn är Johan Kant och jag är er nya SO-lärare. Här inne är det jag som bestämmer – tveka aldrig på det”. De tre första månaderna log jag inte en enda gång. Fokus låg på kunskap och på min planering, den höll jag hårt fast vid. Vid minsta lilla gruff i klassrummet var jag där och tog en konflikt, det var nolltolerans mot trakasserier eleverna emellan.

Jag gick in för att arbeta systematiskt, det vill säga att jag startade alltid lektionerna på samma sätt, gav tydlig information till eleverna vad vi skulle jobba med, vilka kunskapskrav jag ställde, vilka frågor som skulle vara med på läxförhör och prov och var det vi pratade om stod att läsa i läroboken. Jag kommer ihåg att en kollega till mig, som var mattelärare sa till mig: ”Va, talar du om vad eleverna ska kunna, hur ska man då kunna sätta dit dem?”. Kunskap är inte hemligt var mitt givna svar.

När eleverna var taskiga mot varandra tog jag konflikten direkt. Vid flera tillfällen tog jag i klassrummet direkt konflikt med Mr Ordmobbare och frågade honom: ”Tycker du att din tid är mer värd en din kompis tid?”. I början svarade han att han tyckte det, ofta med ett lite självgott smile på läpparna, men jag gav mig inte utan tala om för honom att jag ville veta varför han tyckte som han gjorde, jag ville veta hans argument. Givetvis hade han inga argument, utan det var bara tomma ord och det var lätt att plocka ner honom. Men det krävdes uthållighet, för killen hade fått hålla på och med ord trakassera sina klasskompisar i flera år. Jag drog mig inte heller för att slänga ut elever från klassrummet när jag sagt till dem alldeles för många gånger och givetvis ringde jag alltid hem och pratade med deras föräldrar om vad som hade hänt och varför jag tog en konflikt med deras ”juveler” eller kastade ut dem från klassrummet. Aldrig fick jag några föräldrar emot mig för jag hade ju varnat i god tid och jag hade i första läget tagit en diskussion med eleverna. Vissa föräldrar blev lite trötta när jag ringde 3-4 gånger på en vecka och så klart var det ett himla ringande från min sida som tog både tid och kraft, men det var värt det. Eleverna påstod att jag skulle ruinera skolan på grund av att telefonräkningen skulle bli så hög. Systematiskt arbete i klassrummet, korridoren och i telefonen gav resultat i form av ordning och reda. Jag hade bestämt mig för att inte släppa på kontrollen när det gällde detta, inte låta elever förhandla eller ens få en chans till och en chans till. Jag var inte tillräckligt erfaren och det visste jag, så därför höll jag fast vid nolltolerans mot störande beteende, det blev en trygghet för mig.

Efter ungefär två månader när jag satt vid min arbetsplats och skulle föra in resultat i min lärarkalender upptäckte jag att Christer inte hade några resultat alls. Christer var en trevlig elev, alltid glad gled han in på lektion och var positiv. Satte sig längst fram, hängde med på lektionerna även om han inte var direkt delaktig i diskussionerna. Hur kunde det komma sig att Christer inte var närvarande varje gång det var läxförhör och prov? I den totala förvirring som rådde hos mig som en ny lärare, med alla rutiner, kollegor, elever och föräldrar som man skulle lära känna hade jag inte tydligt noterat Christers frånvaro vid examination. Vad handlade detta om? Jag funderade lite och bestämde mig för att lusa Christer.

Jag satte igång 8A genom att skriva upp tydliga arbetsuppgifter på whiteboardtavlan. När alla hade kommit igång sa jag till alla att jobba på och inte störa sina kompisar och sedan sa jag till Christer att han och jag skulle gå iväg. ”Var ska ni?”, frågade Christers kompis Anders. Jag ska lusa Christer svarade jag. Jag berättade för Christer att jag ville att han skulle läsa högt för mig och sedan återberätta det han hade läst. Det var inte kul att höra, Christer låg på LUS-punkt 11 alltså på en årskurs 2-nivå när det gällde läsningen. När vi kom tillbaka sa Christers kompis Anders: ”Har du upptäckt att Christer inte kan läsa?”. Alltså eleverna i klassen visste att Christer inte kunde läsa, men inte lärarna på skolan. Hur var detta möjligt? Och hur var det möjligt att Christer hade gått i svensk skola i 7 år utan att lära sig läsa tillräckligt bra och att detta dessutom inte upptäcktes? Hur hade Christer känt sig under alla dessa år då han inte förstått läromedelstexten? Hade han känt sig som en duktig skolelev? Självklart inte, istället hade han utvecklat smitstrategier för att slippa visa sin okunnighet.

Med 8A var jag tuff och hård, tog varje konflikt och tänkte efter tre månader att klassen skulle få utvärdera vad vi gjort, hur de tyckte lektionerna fungerade, om de lärt sig något och vad de tyckte om mig. Jag var tydligt med att det var en anonym utvärdering och att de fick vara kritiska mot mig, men de fick inte skriva något som inte hade med skolan att göra, typ att jag hade fula kläder. Jag tänkte att nog skulle jag bli ordentligt sågad, hade nästan lite dåligt samvete för att jag hade varit så hård och tuff. Men det var mitt sätt att överleva. Till min stora förvåning fick jag otroligt positiv återkoppling, eleverna älskade mina lektioner och de tyckte att det var bra att jag ville ha ordning och reda. Jag förstod senare att även Mr Ordmobbare tyckte att det var skönt, han hade inte valt den rollen, han hade inte valt identiteten att göra sig lustig på andras bekostnad. Det hade bara blivit så och han var nöjd med att slippa denna roll i klassen, åtminstone under delar av skoltiden. Med tiden förändrades han och blev allt mindre Mr Ordmobbare.

Jag var ju också lärare i svenska som andraspråk för 12 elever i årskurs 7. Detta var den enklaste uppgiften, även om jag inte alls hade någon som helst utbildning. Eleverna var underbara, jag lärde känna dem direkt och de ville verkligen lära sig och kämpade. Men herregud vilka språkbrister! Vi läste, läste, läste och läste. Vi läste högt, tyst, tillsammans, enskilt, problematiserade texten, pratade om innehållet, tog ut svåra ord och jobbade med texten. Och vi skrev, skrev, skrev och skrev. Lasse Ekholms: Skrivboken var en mycket god vän och vi jobbade med uppgifterna i boken och de texter eleverna skrev. Bearbetning, skriva om, utvidga och bearbeta och skriva om igen. Helt otroligt vad vi jobbade med att läsa och skriva och eleverna var fantastiska, hade ett härligt engagemang och gjorde stora framsteg. Jag rekomenderar verkligen Ekholms bok.

I klass 6A, alltså min och Saras klass, hade jag bestämt mig för att passa på och göra grundliga undersökningar kring vad eleverna kunde, hur de låg till kunskapsmässigt. Anledningen var att jag inte hade någon koll själv på var jag skulle lägga mig när det gällde undervisningsnivå, men även vilka förkunskaper de hade med sig. Vad hade man jobbat med sedan tidigare? Vad kunde eleverna? Hur skulle jag ta reda på detta? Jag hade fått kunskapsprofiler från årskurs 5 när det gällde nationella provet i svenska, matematik och engelska, men det var också det enda jag fick veta om eleverna. Det fanns ingen som helst dokumentation med, vad man jobbat med eller vad eleverna uppnått för mål. Det fanns inte ens ett enda åtgärdsprogram – åtminstone hade jag inte fått något.

Jag bestämde mig för att lusa alla elever i 6A, det vill säga låta varje elev läsa högt för mig varpå de skulle återberätta innehållet av det de läst så att jag kunde avgöra huruvida de läste med förståelse eller mekaniskt. Jag spelade in alla elever på band så att jag själv kunde lyssna på dem, ibland om och om igen, för att jag skulle placera dem i LUS. Jag hade teoretiska kunskaper när det gällde LUS, hade läst Nya LUS-boken ett gäng gånger, men nu var det dags för mig att få lite praktiska kunskaper och vad var då bättre än att lyssna på många exempel och dessutom lyssna många gånger. Alla elever var tvungna att ha en bok som de skulle läsa och jag var ju svensklärare, så jag vigde flera lektioner i veckan till läsning. Jag pratade med skolans bibliotekarie som tog emot eleverna och hjälpte dem ta fram böcker utifrån vad de var intresserade av att läsa. Att eleverna hade böcker, kunde gå till bibliotekarien och att jag hade lagt så många lektioner på läsning gav mig möjligheten att använda ett av grupprummen till att lusa eleverna.

Vad jag kom fram till när det gällde min 6:a och även kunskapsnivån i 8A kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg. Min bok Yrke: Lärare tar upp och problematiserar det jag skriver om på ett mycket mer omfattande sätt och jag ger också många elevexempel i boken. Du kan köpa boken på nätet eller i en bokhandel, eller låna den på biblioteket.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

5 kommentarer

  1. Jag gick i B klassen, när Christer slutade som lärare i jordbromalm känns det som att det tappade greppet om klassen lite. Sen kommer jag ihåg att jag var lite avundsjuk på A klassen som fick dig som lärare. Inte för att jag kände dig, men det var nånting som påminde om Christer. Som våran klass saknade och behövde. Det borde finnas fler som dig!


    • Hej Malin,
      Jag kommer inte ihåg dig men det måste ha varit i början när jag jobbade på Jordbromalmsskolan. Då var jag helt förvirrad av allt nytt och kunde bara komma ihåg eleverna i mitt arbetslag.


      • Nä det förstår jag att du inte gör, vi sa nog inte ens hej 😉
        Men dina elever kan vara nöjda att ha dig som lärare iaf (eller är du rektor nu?)


      • Tack Malin, jo nu är jag biträdande rektor på Vikingaskolan i Handen. Inte lika roligt som att vara lärare men viktigt eftersom jag får chansen att påverka innehållet i skolan.


  2. […] Yrke: Lärare, del 3 […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s