h1

Yrke: Lärare del 4

26 maj 2012

Ingen har ju vid det här laget missat att jag har skrivit en bok som heter Yrke: Lärare och handlar om mina erfarenheter att arbeta i en segregerad skola i Jordbro. Jante har ju självklart varit framme här också: ”Bara du gör som Johan Kant blir allt bra och Johan Kant tror att han har facit”. Jag vill bara tydliggöra en gång för alla: ”Jag tror skolan skulle vara trist om alla vore som Johan Kant och boken handlar om min uppfattning och mina erfarenheter av att jobbat 9 år i Jordbro – jag sitter inte på facit eller har tolkningsföreträde”. Nu fortsätter jag  berätta vad jag kom fram till efter att ha jobbat ett antal månader på Jordbromalmsskolan.

Jag hade ju lusat alla i min 6:a för att veta hur de låg till när det gäller läsning. Det var ett mycket bra tillfälle för mig att få praktisera de teoretiska kunskaper jag hade fått när jag läste nya LUS-boken. Jag rekomenderar detta till alla nya lärare, lusa alla elever, det gör att ni snabbt får träna upp eran bedömningserfarenhet och det är bra. Resultatet var däremot nedslående. Av mina 25 elever i klassen läste 12 inte flytande, låg alltså under LUS-punkt 15 vilket är kravnivån för årskurs 3. Av dessa 12 låg 6 elever  på LUS-punkt 11-12, vilket är var eleverna ska befinna sig i årskurs 2-3 – med andra ord katastrof.

Så vad göra som ny lärare? Jag var ju mot min vilja svensklärare, vad bra, här kunde jag verkligen avsätta tid till läsning. Jag gick till bibliotekarien och berättade om läget i klassen och att jag verkligen behövde hjälp med litteratur till de 6 eleverna som låg på lågstadienivå. Vi går till svenskförrådet och letar bland böckerna. Detta var en svår situation för jag kunde ju inte komma med Bror Groda och bror Padda och be eleverna att läsa dessa böcker, för det var ju på den nivå de låg läsmässigt, men de skulle bli förnärmade. Här gällde det att hitta böcker som inte var barnsliga men ändå inte för svåra, ett svårt uppdrag för en nyexad lärare som inte ens var svensklärare. Det gick inte heller att komma med böcker typ Fem-serien, dessa elever tittade i dem och såg att texten var liten och att boken var på över 150 sidor – nej det var inget för dem, för att det var för fysiskt ansträngande helt enkelt, de hade inte den uthålligheten och flyt som läsare för att plöja och komma in i boken.

Bibliotekarien visade mig små korta böcker vars text var ganska stor och var deckare skrivna på ett lätt språk med en inte alltför stor omfattning – ungefär 50 till 80 sidor. Titlarna var också kittlande: ”Det var mord fru Dahl” eller ”Avrättningen” eller ”Guldet i grottan” eller ”Det vemodiga leendet”. Perfekt, jag lånade 30 olika böcker och så satte jag ihop bokpaket om fem böcker och en klassisk läslogg som man har i årskurs 2. Jag kallade samtliga föräldrar och berätta om vad jag kommit fram till och sedan visade jag upp en lärobok i SO. Syftet var att visa vilka krav på läsning de teoretiska ämnena ställde på eleverna om de skulle hänga med och lära sig. Jag berättade om att deras barn hade missat alldeles för mycket när det gällde läsningen och att vi nu skulle skriva åtgärdsprogram att de skulle läsa 20 minuter varje dag, gärna högt för att höra sin egen röst och därmed själv kunna uppmärksamma de fel de läste. Inga problem med föräldrar och barn, de gick hem med sina bokpaket.

Efter en vecka undrade jag hur det gick och jag tänkte att jag borde ringa och kontrollera hur det gick. Jag satte mig vid telefonen och ringde till alla föräldrar och frågade hur det gick. Samtliga föräldrar sa att de inte hade kommit igång än, men de var på gång. Efter ännu en vecka tänkte jag att jag borde ringa igen och kolla. Samma sak denna gång, föräldrarna var på gång men hade inte riktigt börjat. I fem veckor fick jag ringa och påminna föräldrarna och sedan var alla igång och läsloggarna kom in, böcker lästes ut och byttes mot nya böcker. Detta pågick i cirka ett halvår och på den tiden hade samtliga elever gjort ett lyft så att de hamnade på LUS-punkt 15, det vill säga flytande läsning.

En av dem som fick bokpaket var Jonas, som var en liten kille som var född i slow motion. Allt han gjorde gick i myrtakt och när det gällde läsningen låg han på LUS-punkt 11. När de andra eleverna behövde en lektion för att hinna med ett matteprov behövde Jonas tre lektioner. Jonas var med andra ord extremt långsam, men allt han gjorde skedde med kvalitet och förståelse. Jag fick jobba med Jonas, hela tiden kontrollera att han tog hem och gjorde de uppgifter han skulle, men jag ville aldrig begränsa hans tid. Jag talade med honom att han var tvungen att vara snabbare och att han skulle träna på det t.ex. när det gällde SO-prov, men att  han skulle få den tid han behövde om det innebar kvalitet. I årskurs 8 upptäckte jag Jonas sittande i korridoren, precis utanför klassrumsdörren, djupt försjunken i en Harry Potter-bok. När han upptäckte att jag kom tittade han upp, stängde boken med ett finger där han låg och gick in i klassrummet. Jag hade glömt whiteboardpennor i arbetsrummet, lämnade klassrummet för att hämta pennorna och när jag kom tillbaka till klassrummet satt Jonas åter försjunken i Harry Potters magiska värld. Vid varje tillfälle Jonas fick, om det så var 5 minuter här och 2 minuter där, läste Jonas några rader eller sidor till. Yes tänkte jag, nu har jag lyckats med Jonas.

Men det var inte bara eleverna som fick läspaket hem som behövde träna läsning, det behövde hela klassen. Det fanns förvisso fem tjejer som redan var bokslukare, men de fick hänga på. Jag var ju svensklärare och i detta läge njöt jag av att ha tid att lägga på att få upp elevernas läskapacitet, tydligen hade rektorn inte haft så fel. Tre 40 minuters pass i veckan lade jag på bara läsning. Och som vi läste, oj, oj, oj! Jag lånade boklådor på mediacenter som handlade om romantik eller action. Vi läste tyst, vi läste högt, vi läste gemensamma böcker, vi läste enskilt. Jag pratade om varför läsningen var viktigt och vi hade boktävlingar där jag utmanade klassen till att läsa ett visst antal böcker och då skulle det bli belöning. Alla läste som galningar, varje elev utifrån sin nivå och utifrån sin kapacitet. Jag gick på bokprat för lärare hos bibliotekarierna i Handen och fick en massa boktips. Jag hade sedan detta bokprat med mina elever, där jag också hade lånat dessa böcker så att de fanns till hands när eleverna blev sugna på att läsa böckerna jag pratade om. Vilken huggsexa det blev om vissa böcker. Precis en sådan huggsexa det blev när någon elev vill berätta om hur bra den bok de läst var såååå bra – alla ville läsa den boken. Benny Boxaren av Max Lundgren läste nog hela klassen, även de duktiga tjejerna som var mer inne på romantik och var mer inne på att läsa Vinterviken.

Som den svensklärare jag var pratade vi väldigt mycket om innehållet i den text vi läste. Vi problematiserade: ”Hur vet du hur han är? Som person, utseeende. Hur bor familjen? Berätta! Ge mig citat från boken, meningar, ord – vad får dig att uppleva karaktären på detta sätt”. Vi pratade väldigt mycket om innehållet i böckerna vi läste, så klart mest om de böcker vi läste gemensamt. Vi jobbade väldigt mycket med texterna under de år jag var deras svensklärare, inte minst det första och andra året. När vi körde bokrace under den första och andra terminen i årskurs 6 var detta en naturlig del för att eleverna skulle förstå läsningens tjusning och absolut inte läsa mekaniskt. Några år senare när hela skolan hade en läsdag hade Jordbromalmsskolans elever samlats i aula för att få höra om några lärares läserfarenheter. Åke berättade då: ”Jag har värsta gigantiska storbildstv:n i huvudet. Jag har värsta gigantiska surroundsystemet i huvudet. När jag läser så är det som om värsta gigantiska filmen spelas upp i mitt huvud.”. Det var ju dit jag ville nå med eleverna, men alla hade inte riktigt dem förutsättningarna när de började på Jordbromalmsskolan. Efter två år av kontinuerligt arbete med bland annat läsning berättade två elever i klassen att de aldrig hade läst en hel bok självständigt hemma. De hade bara läst de som de böcker som skolan ”tvingade” dem att läsa, men nu hade de läst två böcker på eget bevåg.

Men min 6:a var ju ny på Jordbromalmsskolan och förvirrade. Från klasslärarsystem till ämneslärarsystem, från att vara äldst på skolan till att vara yngst på skolan, från att gå i den trygga klassen till att bli blandad i en ny klass där hälften kom från en annan skola. Ny miljö, nya kompisar och ny klass, som gjort för förvirring. Här behövdes det gullas och byggas ihop en klass. Jag gjorde en poängjakt där eleverna skulle tävla och samla poäng till sitt lag, men där de också skulle samarbeta tillsammans. Indelning av laget skedde med omsorg, killar och tjejer från Lundaskolan blandades med killar och tjejer från Kvarnbäcksskolan till fem blandade lag. Sedan pågick denna tävling i flera månader och de uppdrag som eleverna fick kunde bidra med olika mycket poäng och det gällde att samla så mycket poäng som mycket. Några exempel på tävlingsgrenar var:

  • Alla elever skulle få plats på toaletten (oj vad alla ansträngde sig för att alla skulle få plats, man låg under handfatet, på varandra, men det gick). Alla lag fick poäng.
  • Rullstolsrace i korridorerna med tidtagning (oj vad kollegorna höjde på ögonbrynen och ifrågasatte vad jag pysslade med).
  • På tid förflytta sig från den ena delen av klassrummet till den andra delen på stolar utan att nudda golv.
  • Uppdrag att samla information om diverse saker, t.ex. vilken skostorlek rektorn hade

Vilken sammanhållning det blev i klassen! Och det kostade inte mycket, lite tid här och där – välinvesterad tid som innebar att faktiskt alla brydde som om alla. Därmed inte sagt att det inte förekom konflikter, för det gjorde det givetvis, men på riktigt tyckte eleverna om varandra och det byggde upp en grundläggande respekt.

Systematiskt och hårt lärararbete gav resultat inte bara när det gällde sammanhållningen, utan även kunskapsmässigt. I årskurs 8 var min första klass bäst i hela skolan i DN:s nutidsorientering. I årskurs 9 var de så överlägset bäst och klassen låg över riksgenomsnittet i Sverige. Elever från Jordbro! Som läste så otroligt dåligt i årskurs 6! Och betygen sen, det var bra betyg – endast ett IG i matte och det var en flicka som hade bytt klass i årskurs 8 och ett IG i engelska och det var en av de 6 eleverna som hade stora läs/skolproblem i årskurs 6. Men alla hade gjort en kunskapsresa utan dess like. Och det märktes, för när vi skulle ha avslutningsdag med föräldrar och elever med grill och brännboll på friluftsområdet Rudan i Handen så var 22 elever representerade av en eller två föräldrar av då totalt 27 elever. Ett bra resultat i årskurs 9.

Men några av mina kollegor sa att jag hade fått en ovanligt begåvad klass. Kanske var det hårt och systematiskt lärararbete som låg bakom framgångarna för både min klass, men också för den 8:a jag fick. I nästa blogginlägg ska jag berätta om den fruktansvärda upptäckt jag gjorde när det gällde hur eleverna låg till rent kunskapsmässigt. Eleverna kunde ingenting!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Annonser

5 kommentarer

  1. Mycket intressant att läsa och ta del av även om högstadiet inte är mitt gebit…


  2. Tack för att du delar med dig, Johan … 🙂


  3. Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
    Det här ett mycket givande inlägg om hur en lärare kan vända något genom enträget arbete och entusiasm. 🙂


  4. Skit i Jante 🙂 Han gör inget gott. Jag känner igen mig i så mycket du skriver, mina första år gjorde jag i Södertälje och Botkyrka. Håller med föregående talare om; TACK, för att du delar med dig.

    /M


  5. […] Yrke: Lärare, del 4 […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s