Mina pedagogiska utgångspunkter


Det pågått en debatt på min blogg som handlar om vilka pedagogiska utgångspunkter man har, alltså vetenskapliga teorier och ideologier. Jag är egentligen ganska intresserad av dessa frågor, men alltför okunnig på ett djupare plan för att föra en metadiskussion. Det är heller inte därför jag har min blogg, utan jag vill vara fast förankrad i klassrummet och på skolan. Av den anledningen väljer jag att avvisa metadiskussioner, eller filosofiska resonemang om teorier hit och dit. Det tar för mycket tid och flyttar fokus från den konkreta verkligheten, som jag är intresserad av. Därmed inte sagt att jag är teorilös. Nu tänkte jag berätta om vilka böcker som har betytt mycket för mig genom åren, framför allt när jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och som har gjort mig till den lärare jag är.

Espen Jerlang: Utvecklingspsykologiska teorier. I denna antologi fick jag stifta bekantskap med Behaviourismen och främst Frederic Skinner, med Jean Piaget och med den kulturhistoriska skolan och främst Lev Vygotskij. Att utifrån dessa tre olika perspektiv arbeta med hur de såg på inlärning och utveckling och jämföra fick mig att se hur saker och ting fungerade ute på den praktik jag gjorde, men också hur lärare bemötte elever och diskuterade kring dessa när jag började jobba på Jordbromalmsskolan. Exempelvis kunde jag se rent behavioristiska dataprogram, eller höra hur lärare pratade om att barn inte kunde lära sig för att de var omogna eller att eleverna fick syssla med isolerad färdighetsträning. Jag kunde också välja perspektiv och hitta förklaringsmodeller kring varför en del elever inte kunde det de skulle kunna. Berodde det på att eleverna var biologiskt obegåvade, eller att skolan inte hade gjort sitt jobb eller att de kom från socioekonomiskt svaga hem som inte kunde stödja dem? Jobbet i Jordbro blev tydligt för mig, många elever kom från hem som saknade studietradition, där läsning inte var en naturlig del av fritiden och där många inte ens hade gått i gymnasiet. Vygotskijs tankar om hur den socioekonomiska kulturen påverkar starkt fick mig att anta detta perspektiv mer än något annat, det var så uppenbart. Men Vygotskijs vetenskapliga teorier om språk och tanke, hur språkets utveckling påverkar det tänkande man har gjorde mig också intresserad av att veta mer om Vygotskij. Jag deltog i seminarier kring Vygotskij och försökte läsa hans bok: Tänkande och språk, men läste bara delar. Den blev för svår. Gunilla Lindqvist: Vygotskij och skolan var en hjälp på vägen att förstå Vygotskilj.

Per Linell: Människans språk. Det var först när jag läste Per Linells som Vygotskijs teorier om språk och tänkande landade. Det var som en käftsmäll att läsa boken, det var en helt omtumlande upplevelse och jag kan säga att den boken förändrade väldigt mycket min uppfattning om en hel del saker. Boken är en direkt applicering av Lev Vygotskijs teorier och Linell förklarar tydligt vad som händer med en människa och dess tänkande när man tillägnar sig ett gott språk, vad som händer med abstrakta tänkandet och med människans möjligheter att ta kontroll över sina handlingar, sitt medvetande om omvärlden och hur man tolkar omvärlden och samspel. Boken är svår och jag var tvungen att läsa den långsamt och noga för att hänga med, men vilken fantastisk upplevelse det blev. Jag förstod i och med den boken att jag som blivande SO-lärare var tvungen att jobba med läsning, så att alla elever läste bra och kunde få ett gott språk, dels för att utveckla tänkandet och dels för att kunna tillgodogöra sig de läromedel som jag skulle använda i min SO-undervisning.

Allard, Rudqvist och Sundblad: Nya LUS-boken. Jag hade insett att läsning var viktigt, men inte bara genom att läsa Per Linells bok, utan på grund av att jag gick en kurs på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) som hette Pedagogisk utvärdering.  En av böckerna som lästes på denna kurs var Nya LUS-boken, som verkligen poängterade vikten av att få alla elever att bli goda läsare och varför det var viktigt. För att hålla koll på alla elever, så att ingen hamnar på efterkälken finns Läsutvecklingsschemat som är ett dokumentationsinstrument. Genom att synliggöra elevernas läsutveckling efter 19 förutbestämda punkter får det lätt att se om någon eller några elever som inte utvecklar sin läsning som är önskvärt. Utifrån dessa konstateranden blir det enkelt att fokusera på dessa elever, sätt in åtgärder, omfördela resurser. LUS är alltså ett mycket bra sätt att hålla koll på alla elever, omfördela resurser och anlägga fokus. För mig som jobbat med LUS i 12 år är det oslagbart och all kritik och smutskastning när det gäller LUS kommer från personer som av ideologiska skäl inte är för resultatuppföljning och att man tillskriver Bo Sundblad en massa saker som inte stämmer. En del som är kritiska till LUS har inte ens läst LUS-boken, men en massa åsikter om verktyget ska man ha. Mitt råd är alltid: Läs Nya LUS-boken noga och kom sedan med argument om vad det är som är dåligt. För mig har LUS betytt oerhört mycket, inte minst när jag som nyexaminerad lärare skulle ta mig an en hel ny klass i årskurs 6. Vad kunde eleverna och hur läste dem? LUS gjorde så att jag kunde ta reda på detta, sätta in åtgärder och anlägga fokus på att möta eleverna på den nivå de befann sig.

Ference Marton mfl: Inlärning & Omvärldsuppfattning. Genom att göra en omfattande studie när det gäller hur man lär sig diskuterar Martongruppen atomistisk och holistisk kunskap, alltså ytkunskap/faktakunskap (atomism) och djupkunskap/förståelsekunskap (holism). När jag läste denna bok fick jag klart för mig att min planering som lärare var viktig när det gällde vad jag ville att eleverna skulle få med sig. Det innebar att allt som eleverna skulle lära sig byggde på förståelse, det vill säga att alla elever skulle förstå det de lärde sig och för att förstå var de tvungna att tänka och göra kunskapen till sin egen kunskap. Det gick med andra ord inte att dunka in faktakunskaper utan förståelse, t.ex. att lära sig definitionen av SO-begrepp utantill och inte förstå. Detsamma var det så att eleverna var tvungna att tänka själv när de lärde sig, hela tiden förhålla sig till det de lärde sig. Inlärning kräver att eleven tänker själv, annars är risken stor att eleven hamnar i mekanisk inlärning. Boken innebar också att jag var tvungen att formulera läxförhör- och provfrågor på ett sådant sätt att det hela tiden fokuserade på förståelse, alltså varförfrågor. Detta var/är inte lätt, utan ställde höga krav på mig att hela tiden ställa didaktiska frågor om vad, hur, när och varför eleverna skulle lära sig något. Att som lärare behöva ta ställning i dessa frågor var inte bara givande och utvecklande, det innebar en bättre förberedelse och gjorde så att jag mötte eleverna på ett bättre sätt. Genom att ha detta fokus upptäckte jag hur många elever som inte lärde sig genom att tänka själv, hur många elever hade anammat mekanisk inlärning och hur många elever kopierade text från internet eller läromedel. Att få dessa elever att ändra sitt förhållningssätt och sätta ord på sitt eget tänkande var mycket svårt, men det var också en framgångsmetod.

Ove Hartzell & Sten Arevik: Att synliggöra tänkandet. En av mina huvudlärare när jag gick på LHS var Ove Hartzell. Trots att denna bok kom ut efter det att jag lämnat lärarutbildningen blev jag under hela min utbildning undervisad kring det som boken tar upp. SO- och NO-ämnena är fulla med begrepp och dessa begrepp måste kläs med ord. Det är lärarens arbete att ge förklaringar till begreppen, men inte i form av att definitionen av begreppen ges utan att lärare konkretiserar begreppen, klär begreppen med många olika förklaringar så att alla elever förstår. Annars är risken överhängande att eleverna lär sig definitionen av begreppet mekaniskt. Till exempel: Nativitet: ”Hur många människor som föds i ett visst område, under en viss tidsperiod beräknad i promille”. Om eleverna inte förstår, lär de sig definitionen utantill och rapar upp den vid behov, t.ex. på ett prov. Inom NO och SO kryllar det med begrepp, t.ex. densitet, mortalitet, tillgång och efterfrågan, revolution, genetik och så vidare. Det som jag lärde mig av att läsa denna bok och få den undervisning som främst Ove Hartzell gav mig var att jag var tvungen att tänka på detta sätt när det gällde planering och genomförande av min undervisning, men också konstruktion av frågor och förhållningssätt till hur jag vet att eleverna har lärt sig. Det vill säga vad som är inlärt hos eleven och inte utlärt av mig. Att hela tiden utgå ifrån att jag själv skulle undervisa så att eleverna förstod, klä begreppen och ställa varför-frågor till eleverna på lektionerna och examination. Att hela tiden ha utgångspunkt i att vilja komma åt elevernas tänkande påverkade hela mitt sätt att planera, genomföra, bedöma, återkoppla och utvärdera både min insats och vad eleverna hade lärt sig. Detta blev i högsta grad en verklighet för mig när jag började på Jordbromalmsskolan, för en majoritet av eleverna hade lärt sig att lära mekaniskt, det var det förhållningssättet de hade. Att behöva tänka själv var jobbigt och skolan hade inte tidigare ställt krav på detta. Sett utifrån min tankar kring Vygotskij och den sociokulturella bakgrunden som påverkade elevernas förhållningssätt till skolan i allmänhet och skolarbete i synnerhet passade boken utmärkt för ihop med Vygotskilj. Dessutom var boken användbar, eftersom eleverna på Jordbromalmsskolan var tvungna att ha lärarledd undervisa, alltför många kunde inte tillgodogöra sig läromedlen, så jag var tvingades jobba ständigt med elevernas språk, förförståelse och problematisera allt de lärde sig på whiteboardtavlan.

 

S I Hayakawa: Vårt språk och vår värld. Denna bok passade som hand i handske ihop med ”Att synliggöra tänkande”. Hayakawa tar upp språkets komplexitet och när det gäller just abstraktioner hur varje abstraktion måste knytats till en konkretion. Sett ur elevernas perspektiv är det en konkretion som de känner igen, alltså något som finns inom deras erfarenhetsvärld. Hayakawa tar upp abstraktionsstegen där han med hjälp av ordet ko klättrar upp på abstraktionsstegen, ju högre upp man kommer desto svårare blir det att förstå att man pratar om samma sak. Alltså det blir större risk att man pratar förbi varandra, det blir större risk att man inte menar samma sak. När jag pratar med kollegor brukar jag vilja definiera vad det är vi menar med ett begrepp eller något vi diskuterar, så att vi är överens om att vi är överens. För att applicera Hayakawa i min situation i Jordbro gällde det att ligga högt i abstraktion, t.ex. när jag gick igenom begrepp eller svåra ord. När jag märkte att eleverna inte hängde med, när jag såg på deras ögon att de inte förstod, gick jag ner i konkretion och knöt det abstrakta med ett eller flera exempel kopplade till deras erfarenhetsvärld. Gick vi igenom tillgång och efterfrågan så tog jag exempel från någon elev som hade en moppe och skulle sälja den – vem skulle få högst pris på samma typ av moppe om man hade en spekulant eller 20 spekulanter – varför? På samma sätt jobbade jag upp och ner på abstraktionsstegen för att klä begreppen med ord och förklaringar. Hayakawas bok var väldigt nyttig för mig eftersom jag jobbade med elever som hade språk- och kunskapbrister, men absolut inga problem att förstå utifrån sin nivå så klart. Det innebar att Hayakawas bok hjälpte mig att förstå problematiken när det gällde de elever som jag mötte i Jordbro och boken betydde mycket för mig i min roll som nyexaminerad lärare.

Per Måhl: Betyg men på vad? Första gången jag lästa Måhls första bok var jag inte speciellt kunnig på olika betygssystem. Jag gick då på LHS och boken ingick inte som kurslitteratur, utan jag hade fått ett tips och läste boken på eget bevåg. Jag blev bra arg på min egen skolgång, för jag hade suttit på ”kvartssamtal” där läraren sa att 4:orna var slut. Boken förklarar ingående hur det relativa betygssystemet fungerade och varför det inte kunde finnas kvar. Boken diskuterar också kunskapsstandarder och vilken typ av tänkande det kräver av läraren att planera och formulera rätt frågor, det vill säga frågor som kräver att eleverna tänker själva och att de svara på ett sådant sätt att inte atomistisk kunskap inte främjas. Detta sätt att förhålla sig och de kunskaper som jag tillgodogjorde mig hade jag mycket stor nytta av när jag började på Jordbromalmsskolan. Jag fick goda kunskaper i själva betygssystemen, både relativa och kunskapsstandardbetyg. Detta gjorde att jag kunde genomskåda och argumentera för min sak gentemot kollegorna, något som faktiskt blev till en konflikt, men där jag höll en så låg profil som möjligt (tro det eller ej) för att få kollegorna att förstå att kunskap inte är hemligt. Som nyexaminerad lärare är det inte lätt att ta plats på en skola om man vill påverka. Det är så mycket annat som man ska lära sig och att ta utrymme och förändra de arbetsrutiner som var normen är inte lätt. Men åtminstone hade Måhls bok lärt mig se skillnad på en del saker. Ett exempel var att i förväg redovisa vad eleverna skulle kunna – det var något som jag ”bråkade” om en hel del och där de äldre lärarna absolut inte ville att eleverna skulle få reda på vad de skulle kunna. En annan sak som jag tog upp var att lärarna skulle redovisa gränserna för de olika betygsstegen inför ett prov, så att det var klart redan från början. Detta hade man inte gjort utan man bestämde vilket gränsen för godkänd var efter att man hade gått igenom resultatet, alltså relativ betygssättning. Jag tog också upp att det inte går att bedöma elevernas resultat med poängprov, för det tillhör relativ betygssättning. Detta föll så klart inte i god jord, men jag framhärdade min ståndpunkt. Givetvis blev det flera konflikter, men jag stod på mig och det visade sig att mina elever lärde sig mycket och blev duktiga i skolarbetet och sakta men säkert fick jag mer och mer gehör för det jag påstod. Ungefär som om när resultaten kom fick jag mer legitimitet och var inte bara en bråkig jävel utan att jag faktiskt kunde något också.

En kanske viktigare aspekt av Måhls bok var att jag lärde mig tillverka bra prov- och läxförhörsfrågor, samt att sätta fokus på vilket innehåll jag skulle ha när jag planerade, genomförde, bedömde, återkopplade och utvärderade mitt arbete med eleverna. Egentligen de fyra didaktiska frågorna i botten: vad, hur, vem och varför. Men med Måhls bok blev det mer tydligt att jag skulle utgå från kunskapsstandardmodell och planera för att alla elever skulle förstå det de lärde sig och att jag skulle vara öppen både när det gällde vad eleverna skulle kunna och vilka slutsatser jag drog av deras kunnande – i förhållande till kursplanens mål. Eftersom eleverna på Jordbromalmsskolan till stor del hade lärt sig att lära mekaniskt var det en stor fördel för mig att jag redovisade exakt vad de skulle kunna.  Det var svårt som tusan för eleverna att ändra tänkande, från att ha kopierat text och lära sig mekaniskt. Att plötsligt behöva redovisa hur de själva tänkte och att hela tiden förstå det de lärde sig. Men så konkret som möjligt blev det åtminstone en hjälp för eleverna att ändra strategi.

Per Måhl: Vad krävs nu? Denna bok är en ”bibel” för lärare och jag anser att denna bok ska finnas på alla skolor som en handbok för varför skolan behövde gå från regelstyrning till mål- och resutlatstyrning. Boken förklarar också bakgrunden till beslutet och varför besluten togs. Måhl vänder sig också till lärare och föräldrar och beskriver vilka krav som ställs på skolan och vad man kan förvänta sig av skolan. En handbok för lärare och föräldrar som inte behöver läsas från pärm till pärm, utan kan användas som en referensbok där man kan gå tillbaka och läsa ett kapitel här och där eller ett kapitel då och då. Jag anser att Vad krävs nu? är en bok som alla lärare bör läsa och den bör vara obligatorisk kurslitteratur på lärarutbildningen.

Gerd Arfwedsson: Hur och när lär sig elever? Gerd Arfwedsson har skrivit många böcker, bland annat denna och Undervisningens teorier och praktiker, ibland med stöd av sin man Gerhard Arfwedsson. Paret är didaktiker och när jag pluggade på LHS läste jag flera av deras böcker, bland annat de två nämnda. Det var väldigt länge sedan jag läste dessa böcker och jag kommer inte ihåg dess innehåll och kan inte redogöra för dem i detta blogginlägg. Det jag däremot kan säga som jag bestämdhet kommer ihåg är att dessa böcker hade stor påverkan på mig. Hur och när lär sig elever handlar om vilka situationer där elever lär sig och vad det är som påverkar elevernas lärande. Boken problematiserar ett komplicerat förhållande mellan stoffval, metod och inlärning. Utifrån ett didaktiskt perspektiv diskuteras dessa frågor och konkretiseras på klassrumsnivå. Jag kommer ihåg att böckerna tvingade mig till mycket tankearbete och att jag var tvungen att sätta mig in i och ta ställning till didaktiska frågeställningar och detta hjälpte mig mycket när jag själv skulle förhålla mig till eleverna inför planering och genomförande av min undervisning på Jordbromalmsskolan. Jag rekommenderar verkligen Hur och när lär sig elever?

Bo Sundblad & Birgita Allard: Hur vi ser på människan. Denna bok är en komplicerad bok som tar upp olika typer av människosyn. Exempelvis tar man upp det biologiska perspektivet och det humanistiska perspektivet och tydliggör med exempel vilka konsekvenser de olika perspektiven får för det förhållningssätt man har när man möter elever. Boken är verkligen komplicerad och jag var tvungen att läsa boken långsamt och vissa kapitel om och om igen för att förstå. Och för att göra det till min egen kunskap. Denna bok påverkade mitt förhållningssätt gentemot elever när jag började på Jordbromalmsskolan – hur skulle jag bemöta dem? Hur skulle jag se på elever? Trodde jag på alla elevers förmåga? Boken fick mig att välja ståndpunkt, fick mig att välja hur jag skulle se på eleverna och hur jag skulle se på eleverna. Boken fick mig att välja perspektivet att alla elever kan klara kunskapsmålen och att det inte per automatik är elevernas fel att de inte lär sig det de ska kunna, utan att det faktiskt kan handla om att skolan inte stimulerar och tror på eleverna. Boken finns inte längre i bokform, men det går att ladda ner texten gratis, här är länken.

Dessa böcker är de viktigaste böckerna jag läst under min utbildning, givetvis har det funnit många, många fler både bra och dåliga böcker. Dessa är dock grunden till varför jag blev som jag blev och hur de formade min lärargärning. Låna dem! Eller köp dem! För de kommer att förändra ditt sätt att tänka.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

 

12 reaktioner till “Mina pedagogiska utgångspunkter

  1. Tack Johan Kant för att du gav mig en hel del nya tankar så här på Nationaldagsmorgonen! Per Måhl är en guru även hos mig! Men vad som fick mig att tänka till mest i ditt blogginlägg var att poängprov mäter kunskap mot det relativa betygssystemet. Tack!

  2. Det är ingen dålig samling och de flesta av dem har jag läst själv under min utbildning och en del även undervisat om. Några har jag inte läst. En del av dem har bytts ut genom årens lopp, i vilket fall i de kurser jag undervisar i. Och det kan vara synd, med tanke på det du säger om att de kan vara en grund att förstå det nya som kommer. Egentligen borde man sända ut en liten referenslista till alla på alla dessa böcker och fler därtill, inte som kurslitteratur, men En bra att ha-lista.

    Människans språk läste jag i början av 90-talet och har ett minne av att den även öppnade mina ögon en hel del. För att inte tala om Marton – Inlärning och omvärldsuppfattning – WOW! Den skall alla läsa tycker jag.

    Böckerna av Per Måhl är en utmärkt grund om man skall bedöma och sätta betyg.

    Tror jag skall skriva en lista – har ju semester snart! 🙂

  3. Jag lägger till Peter Gärdenfors och boken ”Lusten att förstå”, den har oftast lyfts av flumskolepedagoger men innebär en mycket stringent och saklig analys av vad som skapar motivation även om jag inte håller med om hans slutsatser kring hur skolan ska förändras.

    Jag har också lusläst John Hatties Visible Learning långt innan den blev så trendig. Den går förstås att missbruka men själva grundtesen kring att titta på vad andra gjort som har gett stora effekter på lärandet är för mig väldigt sympatisk. Det ger mig väldigt mycket utrymme att väva ihop mina vardagserfarenheter av lärandet och elever med vad andra gör. Hatties hjärtefråga om att vi lärare behöver återkoppling från eleverna på vad de lär sig är en viktig utgångspunkt för mig.

    Just nu kämpar jag med Dan C Lortie, Schoolteacher då jag känner att jag behöver ett sociologiskt perspektiv på min lärarroll. Hur påverkas vi som människor och lärare av det som sker runt omkring oss och de förväntningar som ställs mot oss som yrkesmänniskor. Det känns som ett område som blir oerhört viktigt att förstås ifall man som jag börjat brinna för att förändra skolan.

  4. Om jag är nyfiken på LUS, ”räcker” det då att läsa Nya LUS boken för att få en hyfsat korrekt bild av vad det innebär?

    1. Hej Jessica,
      Du kan läsa Nya LUS-boken, men också komplementet till Nya LUS-boken. Sedan förordar jag att man bör gå ut och lusa och lyssna på elever, så att teorin kan sättas i praktik.

  5. Lus är ett riktigt bra verktyg som jag har haft stor nytta av. Men i de lägre åldrarna, f-2, tycker jag att Lus är lite ”trubbigt”, då använder jag mig av Lundbergs God läsutveckling. En bok som jag ofta återkommer till. I slutet av tvåan eller i början av trean går jag över till LUS.

    1. Hej Robert,
      Problemet med God läsutveckling är att det är så många parallella parametrar att hålla reda på, vilket innebär att det inte går att använda som dokumentations- och utvärderingsinstrument. Det går inte att använda God lästuveckling på klass- och skolnivå och få en jämförbar statistik.

  6. Nja Johan, denna gång håller jag inte med dig.

    Att någon ens skulle försöka beskriva dig som grunt förankrad teoretiskt vore rent löjelseväckande. Du vilar tryggt i en teoribas du ständigt via praktik, texter och interaktion med andra vidareutvecklar.

    Däremot söker du alltid fylla det du säger med substans och leda i konkreta bevis. Alltid utifrån din välbyggda teoribas.

    Här stöter du inte sällan på patrull har jag seett då så många fullkomligt älskar att endast röra sig på de härliga abstraktionernas nivå. Inte konstigt då man kan fylla det med vad som helst och om någon drar ned brallorna på en kan man alltid påstå att man blivit missförstådd. En annan fördel är att då var och en kan tolka abstraktionen som den vill kan man få så många fler sympatisörer.

    De teorier du vilar på är transparenta genom och i dina konkretioner Johan. Den som inte ser dem är djupt okunnig alternativt väljer att inte se dem och misstolka dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s