h1

Ny lärarskildring

15 juni 2012

Jag fick ett SMS och ett mail – en ny lärarskildring hade kommit till Zoran på LR och den som hörde av sig till mig undrade om inte jag också skulle publicerade brevet. Jag mailade den person som hade skrivit lärarskildringen och frågade om jag fick publicera och det fick jag. Så här kommer en ny lärarskildring. Precis som på LR:s blogg så kallas hon Angelica, fast det inte är hennes riktiga namn.

”Först måste jag säga att jag följer avtalskampen och är mycket glad över att LR tackat nej till det senaste skambudet!

Jag har nu efter 5 års studier också tillryggalagt mig ett år som högstadielärare i en friskola i Stockholm. ALDRIG hade jag trott att läraryrket innebar så mycket arbete och slit som det gjort, – och för en undermålig lön dessutom. Jag gick in på 24 000 kronor, hela ett tusen lägre än övriga nyexaminerade  i åldersspannet 30-35 i kommunen. Desperat som jag var tackade jag hastigt ja till till jobbet eftersom avtalet och lönen redan var förtryckt på papper och rektorn inte gav något utrymme till förhandling, trots min förfrågan. Dumma, naiva och desperata jag. Ett år efter inser jag mitt misstag och är fast, liksom övriga kollegor, i fällan att vill man ha högre lön är det arbetsplatsbyte som gäller.

Mitt år har inneburit många timmars obetald övertid och under sportLOVET hade jag med mig 400 prov hem, – skidåkningen var att glömma och ett mindre sammanbrott vid middagen hemma hos föräldrarna var ett faktum. Mamma rådde mig sjukskrivning och byte av yrke när hon såg mig sliten och rödgråten ständigt sitta med rättning men inte följde jag rådet, för visst biter man ihop? Visst vill man visa sig duktig, – speciellt under sitt första yrkesverksamma år.

Under utbildningar i LRs regi och Lärarutbildningen sades man få en mentor när man som nykläckt gjorde sitt första år, – det så kallade introduktionsåret. Detta bland annat, enligt Skolverket, är föreskrifterna:

– Rektorn alternativt förskolechefen ska också se till att det finns en plan för introduktionsperioden.

– Man får inte sätta betyg ensam, utan tillsammans med sin mentor.

– Skolverket föreskriver däremot att förskolechefen alternativt rektorn ska sätta av tid för introduktionsperiodens genomförande för sig själv, mentorn och förskolläraren alternativt läraren.

– Mentorn ska finnas som ett bollplank och vägleda den nyutbildade så denne kan vidareutveckla sin förmåga att möta elever, sitt ledarskap och sin samverkan med andra i rollen som lärare.

källa:

http://www.skolverket.seHYPERLINK ”http://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291″/fortbildning-och-bidrag/lararlegitimation/2.2822/introduktionsperiod-1.128291, 2012-06-15, 02:29

Under mitt första år:

– har det inte funnits någon plan för mitt så kallade ”introduktionsår”

– jag har satt betyg, enligt de nya kunskapskraven (Lgr11),  i ett kärnämne för 120 elever samt i ett ämne som jag ej är behörig i, – 60 elever

– jag har mycket lite extra tid med min så kallade mentor för ”vägledning” eller ”bollplank”

Jag är behörig lärare i grundskolans senare år i ett kärnämne samt ett annat ämne men tackade ja till ett arbete som innebar 75% i mitt kärnämne 25%  i ett ämne jag inte är behörig i. Jag insåg inte då hur mycket tid och slit det skulle innebära med att ha ett ämne jag var obehörig i som dessutom i sig var uppdelad i ytterligare ämnen. På hösten, inför utvecklingssamtalen 180 omdömen, sedan till julen 180 betyg, – ensam. På våren detsamma, – ensam igen. Jag lämnades ensam att utforma betygsdokument för elevernas allra första betyg och hade ingen aning om jag gjorde rätt, – ingen kontrollerade heller.

Till detta kom det nationella provet på vårterminen, – hela ansvaret lades på mig, – från planering till rättning med undantaget att en tjänstledig lärare tog sig an ett av de FEM delproven. Annars var det tänkt att jag skulle ta hand om de 500 andra. Några veckor innan sportlovet började jag räkna på antalet prov jag skulle rätta och kom fram till siffran 500 inklusive ett ytterligare prov i det andra ämnet för en klass samt en uppsättning av 120 texter. Det gick runt för mig och jag förstod inte för en sekund hur det var tänkt att jag skulle klara detta. Min så kallade mentor förstod min situation men sa bestämt ifrån om att inte fråga ämneskollegorna eftersom de inte planerat in denna rättning i sin planering. Ingen informerade mig att det nationella provet skulle innebära 600 prov och jag hade heller inte planerat in detta! På måndagen efter kom mentorn och snäste till om att ämneskollegorna ändå skulle ta en varsin klass rättning. Nu var jag nere i 440 prov, – det såg lite bättre ut. Eftersom det nationella provet i svenska för år 6, 2011, INTE fick vara omdömesgrundande var jag tvungen att, förutan nationella provet, samla in ytterligare underlag, med tillkommande rättning förstås.

Min så kallade mentor satte tidigt ribban för vår relation när denne i enrum talade om för mig att jag inte skulle vara så aggressiv på arbetslagsmötena. Jag blev förvånad och illa till mods och frågade vad denne menade varpå denne sa att jag rent allmänt tagit saker för personligt och att även andra tyckte lika men dessa ”andra” ville mentorn inte avslöja. Jag kände mig sårad, mycket illa till mods och var i totalt underläge. På mötena framöver vaktade jag min tunga mycket noga.

Arbetstidslagen anger i §5 att en heltid högst får vara 40 timmar ordinarie arbetstid per vecka. Vi lärare har ju även förtroendetid vilken är 5,5 timmar per vecka utöver en heltid, – vilket retroaktivt blir till vårt sommarlov. Under höstterminen åkte jag mycket sällan från jobbet innan sju på kvällen samt arbetade helger och lov. På en vecka kunde jag arbeta 50-60 timmar, och jag vet att många av mina kurskompisar som arbetar på andra skolor fått ihop liknande timantal. Jag inser att vara ny i yrket på många arbetsplatser just innebär ett antal fler arbetstimmar,  men vart går gränsen? Skämtsamt och medlidande säger äldre kollegor ”Det första året ÄR verkligen ett hundår!”, ”Ta det lugnt, du ska hålla i 30 år!” medan jag tänker att jag kanske inte håller året ut.

För en tid sedan satt jag på ett fik och råkade höra ett samtal från bordet bredvid om just yrkesvalet lärare. De diskuterade kring löneläget och menade att för vilken annan lika lång utbildning som helst var lönen minst 10 000 kronor högre, – så hur dum kunde man vara att välja ett sådant yrke, menade dom. Man väljer ju själv. Och där satt jag bredvid och kände mig skamsen,  och frustrerad. Med facit i hand, – hade jag valt lärarutbildningen om jag fått välja om?

Jag kan förstå om man sliter för karriärstegen, att komma uppåt och utvecklas, att få befordran, att få högre lön, att bli bekräftad. Men vad sliter jag för? Mitt kall? Min roll som altruistisk samarit? För att betala av akademikerskatten? För en blomma och chokladask på avslutningar?

GE MIG EN ANLEDNING ATT STANNA I YRKET!!!”

 

Vad ska man säga? Ett hårresande exempel, dels på hur illa en nyexaminerad lärare kan bli behandlad och dels på hur arbetsbördan kan vara hel orimlig för en lärare. Jag hoppas att reaktionen blir kraftig på detta vittnesmål på en ohållbar arbetssituation.

För övrigt anser verkligen att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!


Annonser

16 kommentarer

  1. Alla slitna lärare som får för mycket är specialfall med överambitiösa personer, de gnäller allihop är arbetsgivarens synsätt. Den stora mängden borde genomskådas och skapa den stora vreden. Strejk till hösten är väl enda vägen nu måste vreden bygga upp uthålligheten, jag tror vi måste strejka flera år i rad innan SKL besinnar sig.


    • Ja det är dags för strejk!


  2. Ja, ett hårresande exempel – ett av många, tyvärr.

    Jag önskar att jag kunde ge dig en anledning att stanna i yrket, för alla skolor ser inte ut som den du jobbar på. Men alltför många, och många andra är på väg dit eller har andra brister. Arbetsbördan är mer eller mindre lika överallt och Skolverkets prov, regler om bedömningar och förmåga att lämna över allt till den enskilde läraren eller enheten stjälper mer än de hjälper.
    Den enda anledning jag kan ge dig till att stanna i yrket är att du förhoppningsvis är en ung och stark person som orkar kämpa emot de dåliga villkoren och vara med och vända tillbaka yrket till vad det en gång var.
    Efter många i yrket märkte jag själv att det hade börjat ta över mitt liv.
    Mina barn räknade inte med mig och relationer brast för att jag alltid måste jobba, alltid hade lite kvar att göra, aldrig blev riktigt färdig, alltid kunde ha gjort saker bättre.
    Efter närkontakt med den berömda väggen för några år sedan började jag kämpa för att komma ner i arbetstid. Det första målet var under 60 timmar i veckan, varje vecka. Det lyckades jag med, med det välanvända ”sänk ambitionsnivån”.
    Nästa mål var under 54. Dit har jag kommit vissa veckor, men snittet är fortfarande högre och ambitionsnivån är redan låg.
    Så pass låg, faktiskt, att jag tror mig vara på väg att bli den typ av lärare som jag själv alltid föraktat. Med låg ambitionsnivå, liten kontakt med eleverna, dålig koll på deras kunskaper och utan att vare sig brinna för undervisningen längre, eller ork att ta tag i akuta situationer.

    Eftersom jag är en stolt lärare säger jag nu, efter drygt 20 år i yrket och fortfarande betraktad som en av de bättre i området, tack och hej. För jag är också en stolt människa med självbevarelsedrift.

    Mina chefer erbjuder mig mycket för att stanna, men att arbeta i ett så viktigt yrke och flera dagar i veckan vakna på morgonen och undra om man verkligen kommer att orka hela dagen – det går inte! Att sitta på en lektion och hoppas att eleverna ska klara att jobba riktigt bra på egen hand så att man hinner beta av några av de många mailen under tiden, ger ingen känsla av stolthet. Att gå ifrån jobbet på kvällarna utan att någonsin känna att man har varit sitt bästa, går inte heller.
    Jag ser fram emot hösten, inom ett helt annat yrke än det som jag fortfarande brinner för, för jag vill inte brinna ut.


    • Hej Kickan,
      Det är tråkigt att så många som är engagerade jobbar för mycket, att det dels inte finns chefer som säger: ”Enough!”, men också ambitionsnivåer som är rimliga. En engagerad person tar gärna på sig för mycket, vilket i slutänden kan skada personen i fråga – så rimlig balans behövs. Här är den tunga administrativa bördan inom läraryrket en central bit för att frigöra tid på arbetsplatsen – inte ta hem allt man egentligen skulle hunnit med under sin arbetsdag på skolan. Men det är inte bara planering, genomförande, bedömning och återkoppling av skolarbete för eleverna som det inte hinns med, vi har ju att göra med människor av kött och blod. Jag hade en diskussion igår med några personer som jobbar inom socialtjänsten, alltså på en privat fest och jag förklarade hur många elever man träffar som har det dåligt och hur många elever som man egentligen skulle vilja ta med sig hem. Men det går ju inte, fast den vetskapen om att jag inte kan ta hem dem eller att jag inte kan hjälpa dem mer än vad jag redan gör hjälper inte mina känslor för dessa barn.


      • Men det som är tokigt i detta är att ambitionsnivån på undervisningen har fungerat i så många år tidigare, utan att det blev övertid.
        Det är nu, när alla administrativa uppgifter lagts på, vi servar föräldrar i galet stor utsträckning och undervisningstiden ökats, som det inte hinns med. Då har man valet att bli sämre än vad man har varit på det som borde vara huvuduppgiften i uppdraget – undervisningen – eller lämna yrket.
        Jag valde det senare, för jag gillar att vara bra.


  3. Har inget emot att lärare tar till strejk för att få bättre villkor. Det enda man ska tänka på är att SKL tjänar pengar på en strejk från lärarnas sida. Men som markering kan en strejk eventuellt trots allt ha en viss effekt om vi får allmänheten och media med oss. Får vi allmänheten och media mot oss så har vi problem.


    • Tyvärr inser inte alla hur det verkligen är att vara lärare. Vissa menar att det är gnäll eller att de som inte orkar är de som inte är lämpliga osv. osv. Frågan är väl vem som skulle vara lämplig och speciellt som nyexad att ha en sådan arbetsbörda som den här lärarskildringen avslöjar.

      Jag hoppas det ordnar sig på något sätt och att hon kan stanna kvar i läraryrket.


    • Ja vi ska vara väl medvetna om att de kortsiktiga effekterna i stor utsträckning är positiva för ag. Det går inte att tvinga fram något stort i detta avtal. Däremot när strejken helt naturligt påverkat elevernas kunskaper och betyg så kan ag börja bli mindre sugen på att möta arga föräldrar.


      • Jan,

        Vi är i grund och botten överens här. Men vill att man ändå har ett varningens finger uppe för att allmänheten och media kan vända lärarkåren ryggen och då har vi allvarliga problem. En konflikt som inte har stöd bland allmänheten och som inte har media på sin sida kan snabbt förvandlas i rena mardrömmen. Så viss försiktighet bör vidtas och man måste veta var gränsen för allmänhetens stöd går så att den inte passeras.

        Fredrik


      • Ja det handlar förstås om att vinna media och allmänheten, i annat fall blir det totalt fiasko.

        Det handlar om förståelsen måste byggas för att sådan här usel behandling av lärare får mycket allvarliga konsekvenser för eleverna. Trötta, desillusionerade lärare är katastrofala för elevernas lärande och motivation.


  4. […] väl som jag att budet ni gav lärarfacken i torsdags var ett skambud! Ett bud som ligger så långt ifrån den verklighet som vi lärare lever i att ni aldrig kunde tro att ni skulle få facken att säga […]


  5. Mitt råd är: SLUTA. Och gör det nu. Jag förlorade tio år av mitt arbetsliv som lärare och det var meningslösa år. Efter att ha blivit uppäten av läraryrket och nästan krossat min familj är jag tillbaka på banan. Det var som att köra 150km/t mot en bergvägg och svänga i sista sekunden.
    Idag är jag glad företagare, lärare på ett privat läxhjälpsföretag och jobbar extra som timanställd på olika boenden där jag tjänar nästan lika mycket och ibland mer än som lärare.
    Varför ska jag anstränga mig när det inte leder någonstans mer än till stress och sjukskrivningar? Hoppas att lärarprogrammen står gapande tomma på högskolorna så kanske Sverige vaknar upp ur sin ”förakta lärare dvala”.
    Jag bakar, målar T-shirts och sover jour på jobbet och är numera en trevlig fru och bra mamma. Jag kommer ALDRIG att återvända till skolan och mina barn har lovat mig att aldrig bli lärare; hellre får de vara utan högskoleutbildning

    Sluta innan kroppen gör det!

    Hälsningar
    Catharina Persson,
    f d lärare som återvänder när lönen är 40.000:-/månad och en egen sekreterare

    Nu ska jag ta kamera och bandspelare och göra en intervju som sedan ska publiceras i en tidsskrift. Tur att jag har två utbildningar och inte BARA är lärare.

    Ps, Ville bara avsluta med att säga att min syster är beordrad in på sin skola för att städa; inte bara sin arbetsplats utan även skolan.
    Kommunen måste vara i rejält behov av att spara pengar när lärarna ska agera städare också.


    • Jag håller med. Sluta! Ta vara på ert liv och er framtida pension!
      Men glid inte ut obemärkt, utan berätta för rektorer, kommuninvånare och politiker varför ni väljer att sluta. Ju fler som vet, desto mer stöd för dem som stannar och desto kortare tid till högre löner och ändrade arbetsförhållanden.


  6. Catharina och andra drabbade

    När man läser dessa vittnesmål måste man ställa frågan: Vad gör facket? Med kommunaliseringen, borttagandet av usken och individuell lönesättning var dagens situation väntad. Dessa åtgärder har satt skarpa vapen i händerna på en inkompetent och hänsynslös arbetsgivare.
    Man kan som du skriver önska att platserna vid lärarutbildningarna står gapande tomma till hösten, men sönderfallet av ett skolsystem är en långsam process och så länge lärarna låter sig själva falla sönder förblir processen långsam och plågsam.
    Strejkrätten är det enda vapen lärarna har att ta till mot en arbetsgivare som under 20 års tid försämrat situationen i alla avseenden för lärarna och som inte tänker förändra situationen trots den klara bilden av hur det är.


    • Ja det kanske är dags för strejk!


  7. Läste i tidningen idag om en 23-åring som hade funderingar på att bli lärare, men med tanke på allt hon läst om lärarnas arbetssituation så avstod hon och valde p-linjen. Klokt val!
    Precis så säger jag till mina barn och de ska definitivt inte bli lärare efter att ha sett mig nästan gå in i väggen. Nu är jag pigg och glad igen.

    Några idéer om hur man skulle kunna göra något stort upprop för att väcka politiker, skolledare och rektorer. Det är framtidens barn och ungdomar det handlar om och då behövs förnuftiga beslut.

    Catharina Persson,
    f d lärare



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s