h1

Hur ser vi på barn?

02 juli 2012

Många gånger när jag läser eller lyssnar på debattörer eller forskare inom skolans värld ställer jag mig frågan vilken barn- och kunskapssyn de har. Moderaternas skolpolitiska talesman Tomas Tobé vill införa ett obligatoriskt mognadstest för alla sexåringar. Detta förslag har fått blandat mottagande, vissa tycker att det är en bra idé medan andra tycker att det är fel. Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarredaktion sågar förslaget helt och hållet, bland annat med motiveringen: ”Som om man inte fått någon hint under sexårsverksamheten”.

Men varför lägger man detta förslag? Som jag ser det så vill man se till att alla barn har rätt att lära sig det som de ska och visar det sig att man inte riktigt ligger i fas, på grund av att man är lite omogen, ska man inte riskera att bli utredd för att ha ADHD. Det var ju inte så länge sedan DN och Statistiska centralbyrån avslöjade att ett barn har 34% större risk att få diagnosen ADHD om man är född i december. Kanske vill Moderaterna hindra detta. Eller också vill man ha någon slags kontroll på att barnen som börjar skolan klarar av det (för några dagar senare kom förslag om att göra förskoleklass obligatorisk) Det är obegripligt att Kjöller inte förstår att det ligger någon slags syfte i Tobés förslag, att han inte bara slänger ut förslaget. Eller också kanske hon gör det men vill tvinga ut Tobé att förklara sig lite närmare hur han tänker. För det är här det är intressant – hur ser vi på barn? Handlar det så mycket om biologi? Eller kan det vara så att vilket hem man kommer ifrån påverkar?

Jag har ju alltid menat att den största påverkan kommer hemifrån, alltså i vilken familj du växer upp. Är familjen välutbildad, diskuteras det runt matbordet, ser man på intressanta tv-program tillsammans, läser man mycket och så vidare. Eller har ett barns hjärna stått på stand-by-läge sedan födseln, alltså inga kognitiva konflikter över huvudtaget, kanske samtalar föräldrar och barn inte, kanske ser man bara på dum-tv, kanske läser man inte alls, kanske saknar föräldrarna gymnasieutbildning och kanske förekommer det våld, alkohol eller droger. Finns dessa två typer av hem? Jag vill påstå att det i högsta grad är en verklighet och alla som jobbar i skolan har säker hört föräldrar säga: ”Jag var ju inget ljus i skolan, men det gick ju bra för mig” (eller inte!!!).

Det som förvånar mig när det gäller debatten om skolan är att just den sociokulturella aspekten aldrig får något verkligt genomslag. Istället är det ständigt biologin som får styra debatten, att hitta fel på eleverna, att se vissa barn som defekta, att se vissa individer som okunniga, att göra tester som bygger på normalfördelning, att hitta förklaringsmodeller som lutar sig mot biologiska förklaringar. Ständigt ifrågasätter jag detta och pekar på den sociokulturella bakgrunden och frågar varför ingen grundlig utredning har gjort kring den och då kan det på sin höjd komma ett medgivande att det är klart att den spelar roll, men att man tagit med den i beräkningarna och att det är en växelverkan mellan arv och miljö. Sen fortsätter diskussionen i biologisk riktning. Jag stångar mig blodig!

Hur många elever ska lämna svensk skola med vetskapen att det är mig det är fel på, det har jag papper på? Eller hur många debattörer och forskare ska fortsätta mörka det faktum att den sociokulturella bakgrunden har en mycket stor påverkan på skolresultaten. Barn från akademikerhem lyckas i större utsträckning i skolan än de barn som kommer från hem som saknar studietradition, det är ett välkänt faktum, men när ska detta få genomslag på riktigt? När ska media fokusera all sin rapportering kring detta? När ska myndigheter och debattörer lägga fokus på den sociokulturella bakgrunden? När ska de som utreder barn göra grundligare tester där inte WISC är det alena rådande, kanske ska man bo hos familjen i fråga ett par veckor för att bilda sig en uppfattning hur man pratar med varandra och hur rutinerna ser ut. Jag kan lova att det skulle bli en intressant upplevelse för de psykologer som sitter på sina kontor och fyller i papper på löpande band.

En annan aspekt på detta problem och som går hand i hand med att ha en biologisk syn på elever är hur opionsbildare både inom media och skolan, samt det pedagogiska etablisemanget fokuserar på omsorg i läraruppdraget och inte på det kunskapsuppdrag lärare har. Fokus flyttas från kunskaps till omsorg tydligt med Lgr 80, men att Lpo 94 åter förflyttar fokus på kunskaper fick inget vidare genomslagskraft ute i skolorna. Opionsbildare och pedagogiska etablisemanget vägrar att acceptera Lpo 94:s kursändring och koncentrerar sig på elevernas lust att lära istället för att ta reda på vad eleverna verkligen lär sig, helt öppet polariserar man mellan lust och lära och följa upp elevernas kunskapsresultat. Dessutom gjorde Kommunförbundet (senare SKL) allt man kunde för att montera ner lärarrollen, göra om lärare till handledare och undvika undervisning. Systematiskt motarbetar pedagogiska makthavare och SKL kunskapsuppdraget och lyfter fram omsorgsbiten, eller också kollrar man bort diskussionen genom att flytta fokus eller att lyfta kunskapsfrågor i abstraktioner som slutar i någon slags metadiskussion kring vad kunskap egentligen är. När PISA:s eller PIRLS resultat kommer förnekar man detta genom att ungefär säga: ”Det är inte riktig kunskap man mäter”.

Egentligen kan man säga att ingen av läroplanerna Lgr 62, Lgr 69 och Lgr 80 hade fokus på kunskap, eftersom det var fokus på det som skulle läras ut och inte på vad som skulle läras in av eleverna av den enkla anledningen att det relativa betygssystemet inte mätte kunskap utan att systemet handlade om att sortera elever. Men det blev så uttalat med Lgr 80 att det var fokus på omsorg.

Men vad har dessa två  aspekter med varandra att göra? Hur menar jag att de hör ihop? Jo i omsorg gäller det att alla elever trivs, mår bra, får lära sig i sin egen takt, att undervisningen individualiseras, att lust att lära lyfts fram, att kurativa uppgifter sköts av läraren (som idag drunknar i detta), att demokrati sätt i första rummet, utredning av elever som inte passar in i mallen – för dem måste ju få utvecklas utan att pressa dem och så vidare. Man kan inte göra något när det gäller kunskap innan detta funkar och inte sällan polariserar öppet mellan omsorgs- och kunskapsuppdraget. Som någon slags ”mysgubbe” framställs lärarens uppdrag där elevernas ska trivas i skolan. Någon lärare som är trött på att vara kurator? Någon lärare som är trött på att hela tiden jobba med omsorg? Någon lärare som vill ha andra förklaringsmodeller än att leta fel på barnen?

Men jag kan berätta en hemlis: ”Det finns ingen konflikt mellan att lära sig en massa kunskaper som följs upp och lust att lära!”. Lust att lära är lärarens medel att få eleverna intresserade och följa upp resultat är läraren medel att se till att ingen elev hamnar på efterkälken – att alla elever lär sig det de ska lära sig, alltså elevernas kunskapsrätt. Så då vet ni”.

Jag menar ju givetvis inte att omsorg, eller alla de aspekter som jag ovan radat upp är oviktigt, men fokus ska ligga på kunskap och det går att förena med omsorgsbiten. Så klart har Tomas Tobé ingen aning om hur man ska följa upp resultat, men han inser att något måste göras och så tidigt som möjligt. Det gäller att sluta leta fel på barn och elever och i ställt titta på vad vi gör i skolan. Hur vi som organisation jobbar med vårt kunskapsuppdrag. Hur vi i skolan bemöter barn och elever. Hur vi i förskola och skola visar tilltro till alla barns förmåga och visar dem respekt, för att sedan förtjäna respekten tillbaka. Om en elev har gått 4 år i svensk skola och inte lärt sig läsa då är det något fel. Jag skulle vilja påstå att nästan alla börjar diskutera läs- och skrivsvårigheter, men varför tittar man inte på lärarens metodik? Eller att läraren inte har legat nära eleven och följt upp resultat varje vecka, varje månad från årskurs 1. Kan det vara så att flera av våra elever glider igenom skolsystemet och lär sig inte det de ska? När 20% av pojkarna i årskur 9 inte kan läsa tillräckligt bra, betyder det att det är fel på 20% av pojkarna? Har 20% av pojkarna dyslexi? Fel och fel säger en del, de kanske är bra på annat, t.ex. jobba med händerna – BIOLOGI! Eller är det så enkelt att felet inte ligger hos dessa pojkar utan att det är skolan som organisation som inte gjort sitt jobb?

För övrigt tycker jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

2 kommentarer

  1. En gång i tiden hade många kommuner obligatoriska skolmognadstester av alla barn. Min dåvarande hustru var upptagen av detta värv i Tyresö kommun på 1960-talet. Ingen slapp undan.


    • Bertil,
      Jag känner till detta, bland annat fick min gamla kompis Sten inte börja skolan på grund av omognad – han fick vänta ett år.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s