h1

Jag läste en bok i sommar

18 juli 2012

Jag fick en bok skickad till mig, utan avsändare eller hälsning. Undrar varför? Kanske är jag gammalmodig, men jag anser att det tillhör allmänt vett att skriva några rader till mottagaren om vad och varför något skickas, om det är en bok eller något annat.  Jag kan bara gissa om vilken anledningen är. Kanske vill någon, författaren eller förlaget, att jag ska skriva en recension om boken, eller på något sätt publicera något om boken på min blogg.

Som du säkert redan förstått ska jag nu göra det och anledningen är att jag tycker boken är läsvärd. Kanske tycker förlaget eller författaren att jag är väldigt långsam, för jag fick boken för två månader sen, men tyvärr är det så att en biträdande rektor har väldigt mycket att göra i slutet av ett läsår och just detta år har det varit värre än vanligt, kanske har du som bloggläsare märkt att antalet blogginlägg under denna period minskat? Då fick du veta anledningen.

Journalisten och reportern på Sydsvenskan i Malmö Emma Leijnse har skrivit en bok som heter Godkänt? (Förlag: Natur & Kultur). Leijnse har i sitt arbete uppgift att bevaka skol- och utbildningsfrågor och när jag har läst boken kan jag konstatera att hon har goda kunskaper om den svenska skolan och hon har läst på och gjort en bra research till boken. Hur märks det så? Jo, när en journalist går ut i verksamheten och ska intervjua och beskriva skolan kan det vara svårt att på kort tid sätta sig in i svensk skolas problematik. Det krävs mycket research, att förstå mekanismer bakom skolans problem, att förstå svensk lärarkårs problem för att kunna ställa rätt frågor. Det går inte att göra ett studiebesök och få se en eller ett par lektioner, att prata med några elever och tro att man gör ett bra reportage, beskrivning eller bok om skolan. Nej, det krävs kunskap, insikt och viljan att ställa frågor för att komma åt orsaken till varför det ser ut som det gör och vad det innebär för olika grupper av människor: elever, lärare, rektorer och så vidare. Det tycker jag Emma Leijnse lyckas bra med.

Egentligen kan den okunnige läsaren tycka att Leijnses bok spretar lite, men det kan beror på att hon vill ta ett helhetsgrepp om den svenska skolan, från eleven till forskningen. Och det är inte lätt! Några elever i Malmö får berätta sina berättelser om skolan och forskning från John Hattie och rapporten från McKinsey behandlas. Däremellan Nossebro, rektorer, lärare och lärarrollen och skolnära forskning i Gränna. Hur får människan ihop det hela? Riktigt bra tycker jag, den helhetsbeskrivning som Leijnse lyckas med blir förståelig och jag tror att de som är insatta i skolan på riktigt förstår beskrivningen. I och med att Leijnse konkretiserar skolan med vardagliga och nära exempel från verkligheten t.ex. eleverna Emma och Emre blir det hela förankrat i klassrummet. För i slutänden handlar ju skolan om elever och lärare – hela debatten om svensk skola handlar ju om deras arbetsplats. Men hur många elever och lärare får vara med i debatten?

Ett perspektiv som Emma Leijnse lyfter fram och som det tas alltför lite hänsyn till, i debatt, rapportering och i skolan är det sociokulturella (socioekonomiska) perspektivet. Hur mycket har jag inte tjatat om det på min blogg? I inlägg efter inlägg efter inlägg har jag lyft fram detta, men forskare, journalister och de som utreder t.ex. ADHD har oftast det biologiska perspektivet för ögonen. Leijnse lyfter fram flera exempel på hur den sociokulturella bakgrunden kan spela roll för eleverna. Så här skriver Leijnse: ”Av de niondeklassare som går ut skolan idag och har läst på högskola eller universitet är det mindre än var tjugonde som inte har behörighet till gymnasiet. Av de barn vars föräldrar enbart har gått i grundskolan, går var tredje ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Betygsskillnaden mellan de båda grupperna är mycket större än den mellan killar och tjejer, eller den mellan svenska barn och barn med invandrarbakgrund” (sidan 57). Några sidor fram står det: ”Ett annat sätt att mäta likvärdighet på är att helt enkelt fråga eleverna om deras hemförhållanden. Det gjorde PISA. ”Vad jobbar dina föräldrar med? Har du ett eget skrivbord hemma? Finns det ett piano, konst på väggarna, ordböcker, diskmaskin, bil och en egen dator till dig?” Och, den mest avgörande frågan: ”Hur många böcker finns det i ditt hem?” – Böcker ger en knivskarp urskiljning av socioekonomisk status, berättar Anita Wester, undervisningsråd på Skolverket som jobbar med PISA” (sidan 60f).  Notera här att jag använder mig av begreppen sociokulturella och socioekonomiska, vilket nödvändigtvis inte är detsamma, men många gånger hänger ihop. Egentligen är det viktigaste i detta hänseende det sociokulturella, det vill säga hur hem, utbildningsnivå, studietradition påverkar inställningen till skolarbetet.

Varför läggs inte mer forskningsresurser på detta område? Varför rapporteras det inte om detta kontinuerligt i media? Kontinuerligt! Det måste väl vara detta fokus som är viktigast för att få en likvärdig skola, att styra resurserna hårt efter sociokulturella och socioekonomiska förutsättningar. Men då krävs det att man följer upp resultat i kommunerna och det är uppenbarligen så att skolsverige är emot att följa upp resultat, för så fort detta ämne kommer på tal flyttas fokus någon annan stans. Nämen, summativ bedömning är ju inte så bra, det är formativ bedömning som gäller. Nämen betyg är ju inte så bra, det har ju forskningen visat (typ en studie i Israel på 22 elever). Nämen lust att lära är mycket viktigare än att följa upp resultat, för det dödar lusten att lära.

Givetvis är det allra viktigaste att satsa på att höja lärarnas status, lön och utbildningsnivå. Låta lärarna vara lärare och inte administratörer. Se till att varje rektor står upp för sina lärare och skyddar sina lärare för påtryckningar utifrån, står på sina lärares sida när föräldramobben är som störst.

Det starka med boken är just två viktiga aspekter som lyfts fram, eleverna och den socioekonomiska (sociokulturella) bakgrunden. Elever som beskrivs, som Emma och Emre, deras bakgrunder och deras ambitioner – satta i ett skolperspektiv där själva valet av skola spelar roll. Eller rättare sagt att vissa skolor väljs bort, eller att vissa skolor får bättre resultat på grund av elevunderlaget. Och att vissa föräldrar väljer bort vissa skolor och vilka konsekvenser det får för eleverna, lektionerna, lärarna och skolan som organisation. Detta spelar roll och detta lyfts fram i boken med konkreta exempel. Mycket bra tycker jag.

Det finns egentligen bara ett negativt avsnitt i Emma Leijnses bok och det är när den skolnära forskningen beskrivs. Jag vill verkligen framhäva att jag har mina negativa glasögon på och att jag kanske är styrd av dem. Jag vill också framhäva att jag inte varit på Ribbaskolan i Gränna och jag har heller inte läst de uppsatser eller eventuella avhandlingar som har kommit därifrån, även om de är offentliga. De lärare som jobbar på Ribbaskolan är säkert bra, duktiga och kompetenta. Likaså tror jag nog att den positiva anda som blivit resultatet av samarbetet med Tomas Kroksmark givit Ribbaskolan både positiv energi och arbetsglädje. Jag vill verkligen inte ta ifrån någon den glädje man kan känna inför att ha skrivit en uppsats, eller forskat kring ett ämne.

Men, jag måste säga att Tomas Kroksmark har en hel del förtroendekapital att jobba upp för att få mig övertygad. Men jag är ju bara en liten biträdande rektor, så jag förstår att han inte bryr sig om mig. Förvisso har Kroksmark i Pedagogiskt magasinet 2 maj 2012 redogjort för sin ståndpunkt när det gäller forskning, se tidigare blogginlägg. Men nu är det upp till bevis – är det läpparnas bekännelse eller menar verkligen Kroksmark vad han säger? För tittar man på Martin Hugos bok, som Kroksmark varit delaktig i finns det en hel del betänkligheter, se tidigare blogginlägg. Läs kommentarerna på detta blogginlägg så kommer det vittnesmål om att det inte är högt till tak när det gäller att framföra kritik. Bertil Törestad har på sin blogg skrivit inlägg där han granskat de uppsatser som kommit från Kroksmarks skolnära forskning och tyckt de varit undermåliga. Givetvis ligger det på Högskolan att se till att det blir kvalitet i uppsatserna, därmed kan man dra slutsatser om att handledningen för de lärare som har forskat varit bristfällig, men att även omdömet från ansvariga på högskolan varit si så där. Exempelvis skrev Törestad till professor Ulla Runesson och påtalade detta, men fick inget svar, förutom ett svar som inte var menat att komma till Törestad där Runesson kallar Törestad för idiot, se länk. Så högt till tak när det gäller skolnära forskning. Sån underbar vokabulär en professor kan ha.

OK, människor kan ändra sig. Egentligen reagerade jag först på Leijnses bok när Kroksmark lyfte fram den på sin blogg, då blev jag misstänksam – kanske var det så att Emma Leijnse hade samma agenda som Tomas Kroksmark, det vill säga en ideologisk agenda där betyg, resultatuppföljning och fokus på kunskap inte är det viktigaste. Nej det är processen, lust att lära, elevernas trivsel och omvårdnad som är det viktigaste. Men jag hade fel, Leijnse går inte Kroksmarks eller någon annan persons ärenden – åtminstone inte som jag kan utläsa. Däremot var nog Kroksmark mäkta nöjd med att Emma Leijnse beskrev den skolnära forskningen på ett mycket positivt och okritiskt sätt. Kanske blev hon charmad av Kroksmark? Kanske var det ett trevligt besök på Ribbaskolan med engagerade lärare. Men beskrivningen av den skolnära forskningen i Jönköping blev bara positiv.

Nu kanske den kritiske läsaren blir kritisk till mig, att jag är överdrivet gnällig. Nu kanske den kritiske läsaren tycker att jag letar fel, eller att jag hänger upp mig på detaljer. Nu kanske Emma Leijnse tycker att jag är både överkritisk och gnällig. Och kanske har man rätt, kanske är jag orättvis, både mot Kroksmark, Ribbaskolan och Leijnse. För kanske ställer jag alltför höga krav på Emma Leijnse att hon ska avslöja och granska den skolnära forskningen? Eller ställer jag för höga krav på lärarna på Ribbaskolan, att de ska vara vetenskapligt kritiska till sina egna alster? Eller till den handledare eller högskola eller professor som de är knutna till? Ställer jag för höga krav på Tomas Kroksmark och Ulla Runesson som båda är professorer och ska kunna forska utan ideologiska förtecken? Eller är allt detta ett hjärnspöke hos Johan Kant. Kanske är det så, men man får inte glömma bort att Tomas Kroksmark sitter i redaktionsrådet på Grundskoletidningen( se tidigare blogginlägg), en blaska som systematiskt har haft en ideologisk hållning, se tidigare blogginlägg om Kroksmark. Kroksmark är lierad med Steve Wreman (se tidigare blogginlägg), Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm – ett gott sällskap av proggare, se hela bloggserien om deras pedagogiska nätverk. Tittar man på Ribbaskolans resultat i Skolverkets databas Siris så har resultaten sjunkit de senaste fem åren. Är det resultatet av en bra pedagogik? Eller finns det andra förklaringar? Resultatet ligger under riks- och kommungenomsnittet, se sidan 5 på denna länk.

Givetvis struntar jag inte i vad Emma Leijnse eller lärarna på Ribbaskolan tycker om det jag skriver, faktiskt bryr jag mig om vad Kroksmark och Runesson tycker också. Men deras åsikter och att jag slänger mig ut på djupt vatten hindrar mig verkligen inte från att ta upp dessa ”icke önskvärda” åsikter. Sen får man kalla mig idiot, gnällspik eller något annat – det ingår liksom i konceptet om man vill vara en bloggare som vågar sticka ut hakan. Kanske kan man tycka att jag lägger lite mycket krut på detta, för det är bara några sidor av Emma Leijnses bok bara handlar om Kroksmark och Ribbaskolan, men det är av stor vikt att diskussionen kring vetenskaplighet och lärare som forskar ska granskas och nagelfaras, så att vi åter igen inte hamnar i att ideologi ska styra över svensk skola (som det gjort och fortfarande gör). Man får inte glömma bort att Tomas Kroksmark tillhör detta ideologiska nätverk och då behöver man vara särskilt noggrann med granskningen.

Men Emma Leijnses bok Godkänt? är en intressant och bra bok som är värd att läsa och som ger många positiva bilder av svensk skola, även om det är tempen på en sjuk person som tas på ett övergripande sätt. Läs den!

Annonser

24 kommentarer

  1. Johan Kant har alldeles rätt om svensk skolforskning. Tomas Kroksmark, Ulla Runesson och Martin Hugo är excellenta företrädare för en närmast postmodernistisk och skolfrånvänd forskning, som intet har att ge skolans folk. De idéer de har, det må gälla fenomenografi, variationsteori eller learning study, är antingen så tillkrånglade, så esoteriska, så ovetenskapliga eller så ateoretiska
    att man baxnar. Den kvalitativa hegemonin inom skolforskningen måste krossas och där är jag helt med Johan Kant. Det måste finnas ett bättre sätt att balansera olika typer av forskning om lärande än att ge sig ut och intervjua sju elever eller lärare (på sin höjd) för att söka beskriva deras uppfattningar, representationer, erfaranden, erfarenheter eller känslor och bygga kunskap utifrån sådana data. Vad gör man med sådana data? Platt intet.


  2. Ribbaskolan har lyckats få samarbetet med Kroksmark att bli enormt givande för skolan. Metakognitionen hos lärarna har ökat och hopsamlandet av beprövad erfarenhet har stimulerats.

    Tyvärr sker detta till ett högt pris. En grundbult för forskning är långvariga studier av tidigare forskning och att bygga vidare på vetenskapens ståndpunkt. Svensk pedagogisk forskning har en sjuka av att vilja vara så nyskapande att de hela tiden börjar på nya spår och aldrig uppnår tillräcklig giltighet, generaliserbarhet och tydlig avgränsning. Den skolnära forskningen i Gränna späder på detta och jag vågar hävda att inget som producerats där har något som helst vetenskapligt värde. En total flopp för Kroksmark.

    Det här är ingen kritik av någon lärare på Ribbaskolan, de har producerat trevliga små uppsatser och säkert blivit ännu bättre lärare. De får beröm av mig. Forskningsinstitutioner behöver däremot ha system för kvalitetskontroll långt utöver det högskolan i Jönköping presterar. För forskningen är felaktigheter i resultat ett mycket större problem en kvantiteten och det är helt vansinnigt att på det här sättet tumma på den. Det här är så allvarlig misskötsel av forskning att jag funderar på om den pedagogiska forskningen på högskolan i Jönköping borde läggas ner.


    • Men Jan, menar du att denna undermåliga forskningsinsats har varit givande för Ribbaskolan i Gränna?

      Jag anser som du att den pedagogiska forskningen i Jönköping, och även annorstädes, borde utsättas för en noggrann och oberoende granskning.


      • Ja en enskild skola kan vinna på att öka sin insikt om den beprövade erfarenhet skolan använder. Det är bara omöjligt att generalisera det som produceras där till andra skolor.


      • Jag tycker också det vore bra med en oberoende prövning av all svensk pedagogisk forskning men tycker samtidigt att vi borde hitta metoder för att se till så att högskolorna tar ett mycket större interngramskningsansvar. Det bör vara så att högskolorna är måna om att upprätthålla sitt forskningsrykte, inte genom att hindra kritik, utan genom att helt enkelt inte släppa igenom det som har för låg kvalitet.


    • Jan,
      Jag hoppas och tror att jag inte har kritiserat lärarna på Ribbaskolan, för jag tro verkligen inte att de har gjort något fel. Kanske dåligt som Bertil påtalar, på grund av att deras uppsatser inte är vetenskapliga, men det är faktiskt inte deras fel – även om man kan tycka att lärarna ska ha någon slags vetenskapsteori i botten. Jag var själv usel när jag skrev min B-uppsats på LHS, att den släpptes igenom är bara ett hån mot vetenskaplighet. Jag tror som du att detta har givit lärarna mycket, att det har bringat energi och positiv anda till Ribbaskolan och det ska man inte förringa. Men jag måste hålla med Bertil – om man inte gör rätt då? Om det blir felproducerat, spelar inte det någon roll? Jo, jag tycker faktiskt det, oavsett hur mycket energi som har flödat in i skolan.


      • Ja, du och Bertil har förstås rätt på något sätt. Även om Ribbaskolan inte kan vara ansvariga för att forskning bedrivs på rätt sätt så när de kan göra betydande vinster på den diskussion som projektet skapar så funderar jag på hur det rent långsiktigt bör ses moraliskt att ha varit med på något som är så destruktivt för vetenskapen. Kan de erfarenheter de här har gjort och den lojalitet de byggt mot Kroksmark förblinda dem och hindra dem att se på forskning med tillräckligt granskande ögon?


      • Jag fick hård kritik av en del studenter i slutet av 90-talet för att jag var för strängt fokuserade på vetenskaplighet på examensarbetena på B-nivå och än mer då examensarbetena motsvarade C-nivå. De ansåg att de skulle bli lärare och inte forskare.

        Frågan är om det inte vore vettigare att faktiskt sänka den här typen av krav (trots att jag personligen inte anser det) och istället höja kraven på kopplingen till lärarutövningen. Kanske har det blivit alltför akademiserade examensarbeten.


      • Nej, Monika inte är risken så stor att det blir någon överakademisering av lärarutbildningarna! Något så lite kunskapsorienterat får man ju leta efter. Den viktigaste debatten just nu gäller om lärare ska behöva kunna stava eller inte!

        För att citera en gammal Karl Gerhard-visa: ”Varför i helsicke ska dom ta och sänka nivån, den var tillräckligt låg förut.”


      • Monika,
        Diskussionen handlar inte om det ska vara vetenskapligt eller inte, alltså ingen ifrågasätter att en uppsats eller avhandling ska vara vetenskaplig – för det ska den vara. Och riksdagen har tagit beslut om att lärarutbildningen och för den skull även läraryrket ska vila på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Nej, diskussionen handlar om huruvida kvaliteten på de dokument som produceras och kallas vetenskapliga är det eller ej. Om de som skriver är bra på vetenskapsteori och som Bertil påtalar huruvida de kan stava eller inte. Sedan är det också en fråga om att de avhandlingar som produceras dels ska vara fria från ideologi och dels användas som de är tänkta att användas, t.ex. att man inte kan dra generella slutsatser om skolan om man har studerat 12 skolskadade elever i 3 år på gymnasiet (Martin Hugo). Det är dessa frågor diskussionen handlar om.


      • Jag ser nog gärna ganska höga krav på B och C uppsatser för att verkligen träna vetenskapligt tänkande. Sen vill jag egentligen att lärare ska engagerar sig mer i att delta i undersökningar och att kritiskt granska vetenskapliga avhandlingar, inte att de ska påbörja egna undersökningar. Det är alldeles för viktigt att forskning baseras på mycket långa studier av vad som tidigare åstadkommits inom området.


      • Bertil
        Jag talar endast om examensarbetena, inte om lärarutbildningarna i sin helhet. Och jag talar inte om mer än att man kanske skall sänka kraven på den vetenskaplighet som gäller för dem som skall bli forskare och höja kraven för kopplingen till läraryrket. Vad det har med debatten om att stava eller inte, förstår jag inte. Det är väl i så fall grund- och gymnasieskolan som skall ta den biten.

        Johan
        Jag vet vad diskussionen handlar om. Men tack för påpekandet.

        Jan
        Jag ser nog gärna ganska höga krav på B och C uppsatser för att verkligen träna vetenskapligt tänkande.
        Ja, då får vi verkligen byta utbildningspolitik, för den har ju inte och är inte direkt kända för att själva vara tränade i vetenskapligt tänkande. När kommer talet om läraryrket förändras så att de som är lärare eller de som skall bli det, förstår att läraryrket inte handlar om lärarens egenskaper eller om bra lärare. Så länge man lägger in partipolitisk ideologi eller människors syn på hur en lärare skall vara, eller att vara lärare kräver endast kunskaper om undervisning, så länge kommer också de som söker till lärarutbildningen förvänta sig något annat än vad de möter. Det har funnits och finns fortfarande ett stort motstånd till vetenskaplighet för lärare.

        Där jag jobbar har vi höga krav på B- och C-uppsatser. Tyvärr finns det en tendens att ge högre betyg åt de uppsatser som är mer teoretiska än metodologiska.


      • Jag tycker snarare att den förda utbildningspolitiken stärker möjligheten att ha höga krav på B och C uppsatser. Ifall vi inser att vetenskaplig skolning förbättrar undervisningen så kan vi få synergier i utbildningen utan att tappa fokus på det som lärare är i skolan för. Ifall vi inser att läraryrket är så viktigt att vi behöver ha med dem med mer fallenhet och bättre förkunskaper så kan vi ställa högre krav på vetenskaplighet. Ifall alla studenterna har mött matematiska och bevis och redan är bekanta med logisk resonemang med vetenskaplig stringens, ifall alla redan övat sig på olika former av uppsatser och kan få fram ett klart och tydligt budskap då är vägen till bra B och C uppsatser inte lika lång som den är i nuläget.


      • Vi har höga vetenskapliga krav, men den vedertagna bilden av läraren innebär att det inte ses som viktigt. Det enda sättet att få alla som börjar på lärarutbildningen att inse vikten av vetenskaplighet är att förändra bilden av läraren rent generellt. Och utbildningspolitikernas sätt att tala om lärare har en stor betydelse i det sammanhanget.

        För övrigt anser jag att vetenskapligt tänkande skall börja redan på gymnasiet.

        Man talar mycket om vetenskaplighet, men man gör inget radikalt åt att ändra på sakernas tillstånd. Vilken forskare som helst som i sitt arbete är strängt vetenskaplig börjar tala om skolan och lärare i värderande termer. Det är detta vi måste få bort. Om inte, har det ingen betydelse hur hårda vi är på lärarutbildningen, då de nyexade lärarna möter en verklighet som ser annorlunda ut. Fylld av normer, värderande och en syn på lärare som bra och duktiga. Strängt vetenskapligt är detta något som inte skall förekomma.

        Men, det kanske är så att skolan inte skall vila på vetenskaplig grund, utan på annat. Det kanske är en fullständigt omöjlighet att åstadkomma detta. Det enda sättet är att helt enkelt ta bort allt politiskt inflytande över innehållet och skolan som organisation och att de endast tillför ekonomiska resurser. Men då riskerar skolan att bli helt utan medborgerligt inflytande.


      • De gymnasieprogram jag har mest insyn i låter eleverna möta mycket av vetenskapligt synsätt. Elever som inte har åtminstone en grundläggande vetenskaplig förståelse har inte en chans att klara Fysik B. I den nya gymnasieskolan förtydligas kraven på att eleverna ska genomföra ett bevis och de möter begreppen redan i Ma 1c även om nog polletten med förståelse inte riktigt trillar ner för de flesta förrän senare. De tre grundläggande vetenskapsteoretiska begreppen reliabilitet, validitet och obruten logisk kedja får de öva på i många kurser och många förstår dem ganska väl. Det är väl troligtvis tyvärr så att det är sämre ställt med förståelsen på de flesta andra program men gruppen som har bra förkunskaper är ändå ganska stor.

        Jag förstår inte hur du tror att mindre väldefinierat innehåll och mindre uppföljning skulle kunna förbättra kunskapsnivån. Hur resonerar du då? Att minska det medborgerliga inflytande känns för mig fullständigt avskyvärt. Politiker ska inte pilla i detaljer och sådant de inte begriper men vi skolfolk ska hjälpa dem att få sina visioner kring lämpligt innehåll implementerade. Något annat vore odemokratiskt.


      • Jag förstår inte hur du tror att mindre väldefinierat innehåll och mindre uppföljning skulle kunna förbättra kunskapsnivån. Hur resonerar du då?

        Vet inte att jag har resonerat kring det.

        Att minska det medborgerliga inflytande känns för mig fullständigt avskyvärt.

        Håller med?

        För övrigt!

        Har inte sagt annat än att det skall ligga på gymnasieskolan, inte att det inte skulle göra det. Inte heller har jag sagt att de inte går ur skolan utan vetenskaplig kunskap. Det jag säger är att när man börjar tala om skolan, så tycks man inte tala om den i sådana termer, utan mer efter hur den bör vara, lärarnas egenskaper och att de skall vara bra och duktiga. Hur många tror inte att lärare måste ha det i sig, och att det inte går att bli lärare? Om man frågar vad en lärare är, blir det mest om egenskaper som vilken yrkesgrupp som helst behöver ha. Snäll, rättvis, bra, duktig, bra mm. Det är värderande … !

        Till sist vill jag betona att jag under alla år har arbetat hårt (och gör fortfarande) för att få studenterna att inte använda värderande uttryck och istället tillägna sig ett vetenskapligt förhållningssätt, men vad hjälper det om jag lyckas på själva utbildningen, när så många andra inte betonar vikten av det… lärare, debattörer, lärarfack, utbildningspolitiker mm. De flesta talar om duktiga lärare. Jag tycker att det skall vara så, eller bör vara så – är hur man talar om skola och utbildning.

        Man slår ju pannan blodig … så frågan är om det kanske faktiskt är ett feltänk att skolan skall vila på vetenskaplig grund, då lärarna uppenbarligen bedöms efter vilka de är mer än vad det innebär att sköta yrket. Och när ett rent allmänt tyckande är mer värt än en utbildning som vilar på vetenskaplig grund.


      • Att väldigt många talar om att lärare ska vara duktiga och vad de ska klara av för något ser jag inte som något problem. Att en människa behöver förändras och utvecklas för att bli en riktigt bra lärare tror jag faktiskt de flesta inser och de övriga kan vi nog tillsammans få att inse sitt misstag.

        Jag ser det som en fördel om vi lyckas få mer fokus på blivande lärares förkunskaper och egenskaper. Det finns ju i stort sett ingen som blir en bra lärare på några få år. Det tolv åren fram till gymnasieexamen är minst lika viktiga.

        Jag tycker att värdering av egenskaper är en viktig del av vetenskaplighet även om jag uppskattar din ambition att få bort löst framkastade åsikter.

        Du är så negativ till allt slags värderande men det kan faktiskt tolkas som att du är negativ till uppföljning och utvärdering av vilka som lyckas. Dina framkastade tankar om att politikerna ska hållas borta från inflytande på innehållet lämnar en stor öppning för att innehållet skulle vara odefinierat. Det är inte helt löst taget ur luften att du leker med idéer om”mindre väldefinierat innehåll och mindre uppföljning” Det vore förstås skönt om du egentligen inte anser att det är en bra väg att gå för skolan! Vad är din åsikt om uppföljning och väldefinierat innehåll?


      • Du är så negativ till allt slags värderande men det kan faktiskt tolkas som att du är negativ till uppföljning och utvärdering av vilka som lyckas.

        Ja, jag är negativ till värderande, därför att talet om… blir så onyanserat och dessvärre leder oss bort från yrkesutövningen lärare. Det är min poäng. Om vi nu vill ha en utbildning som vilar på vetenskaplig grund.

        Men, jag tror knappast att det är någon mening med att jag försöker att förklara mer, då det bara blir en upprepning. Vet inte hur jag skall säga det på annat sätt än jag har gjort.

        Men jag förstår inte hur du kan dra slutsatsen att jag är negativ till uppföljning och utvärdering av vilka som lyckas? Men jag skulle kunna tolka din tolkning som att du menar att man värderar.

        Men jag värderar inte, utan bedömer utifrån uppställda kriterier om studenterna arbeten når upp till dem. Och när jag gör detta, utgår jag från den kunskap jag har, inte utifrån vilka värderingar jag personligen har och mitt eget tyckande. Jag har många gånger tyckt att något varit bra, men ändå inte kunnat godkänna det.

        Sen är det inte min sak att utvärdera vilka studenter som har lyckats. Snarare att utvärdera min undervisning och se på vilket sätt den har bidragit till att studenterna har nått ett lärande eller fått kunskap inom ett område. Min ambition är att de skall lära sig så mycket de bara kan … inte att de skall lyckas. Och var sätter man ribban – det finns dom som anser att de lyckats om de får godkänt och andra inte förrän de fått högsta betyg. Det är en omöjlig uppgift.


      • Dina framkastade tankar om att politikerna ska hållas borta från inflytande på innehållet lämnar en stor öppning för att innehållet skulle vara odefinierat. Det är inte helt löst taget ur luften att du leker med idéer om”mindre väldefinierat innehåll och mindre uppföljning” Det vore förstås skönt om du egentligen inte anser att det är en bra väg att gå för skolan!

        Jag är för en utbildning och skola som vilar på vetenskaplig grund och det är därför jag aldrig upphör med att sträva efter att få varje student som passerar förbi i min undervisningssal att utgå först och främst från sina och andras kunskaper och inte tycka eller värdera efter bra, bättre, bäst, duktig mm. Men, ibland undrar jag om inte min strävan är lite som att slåss mot väderkvarnar.

        Skolan och utbildningen kanske helt enkelt skall bygga på det rådande samhällets grund, inte på vetenskaplig. Kanske det är en omöjlig uppgift att få alla lärare att inte utgå från att se eleverna som bra och duktiga, svaga eller starka, och istället bedöma deras resultat. Det är ju inte eleverna som lärarna skall bedöma och betygssätta utan deras kunskapsinhämtande och lärande.

        Men hur talar man om det – eleven ÄR godkänd. Istället för att eleven får godkänt i ämnet matematik. Det är stor skillnad.

        Och nu avslutar jag denna diskussion för tillfället. Har inget mer att tillägga.


      • ”Bygga på det rådande samhällets grund…”
        Så undervisningen ska bygga på kapitalistisk grund?
        Bort med den svåra knepiga vetenskapen och in med vinsttänkandet. Nu kan du inte nå längre, Monika!


      • Bertil
        Låt bli att svara mig, om du inte inser att jag reflekterar, prövar olika tankar. Och läs hela mina inlägg så kanske du ser var jag personligen står någonstans.

        Annars, låt bli att svara!


  3. Vetenskapen har växt fram parallellt med demokratin och hjälpt oss bygga det mest effektiva samhälle som mänskligheten hitills skapat. Det är viktigt med människor som lyckas och människor som har hög förmåga, som under lång tid förbättrar sina förmåga till riktigt hög nivå.

    Det känns mycket ologiskt att ställa rådande samhällets grund mot vetenskaplig grund.

    Att skilja på prestation och mänskliga egenskaper är viktigt för att som lärare hjälpa eleverna bästa möjliga i sin utveckling. Däremot så samvarierar egenskaper och prestationer så starkt att ifall icke pedagogiskt utbildade människor blandar ihop begreppen är det helt tillåtet. Det är viktigt att vi inte gör duktig till något negativt, samhället behöver att medborgare strävar efter att vara duktiga.


  4. Jag tror vi måste lyfta blickarna och sätta in 2010-talets forskning och högre utbildning i ett bredare internationellt perspektiv. Här bara några aspekter:

    – ENQA (ett europeiskt samarbetsorgan för att främja kvalitetssäkring i högre utbildning) ger Högskoleverket underkänt för deras kvalitetskontroller av den högre utbildningen i Sverige.

    – Högskoleverkets kvalitetskontroller av den högre utbildningen, t.ex. lärarutbildningen, får stort genomslag inom t.ex. politik och media.

    – Ett regeringsförslag att stärka den svenska forskningen är att den ska granskas kollegialt av utländska forskare.

    – Igår, 15 oktober 2012, såg jag på Kunskapskanalen presentationen av ett gigantiiskt statsvetenskapligt forskningsprojekt om dermokratiutveckling under 1900-talet i 150 stater (tror jag det var). 16 projektledare, några hundratal under plus 1000-tals länderexperter. En av de saker som togs upp var osäkerheten i projektets expertbedömningar – intressant att denna osäkerhet är en del av detta projekt och att den går att redovisa öppet. .

    – Forskning är väl som det mesta – det finns storskalighet och det finns småskalighet och det finns alltid en viss osäkerhet inblandad.

    – Hur kan storskalighet, småskaligt, osäkerhet och användbarhet se ut vad gäller utbildningsvetenskaplig forskning. Märk väl, utbildningsvetenskap är inte endast pedagogisk forskning. Sedan 1990-talet är i Sverige lärarrnas forskningsbas utbildningsvetenskap – inte pedagogik.

    – Hur kan den utbildningsvetenskapliga forskningen och beprövad erfarenhet relateras till varandra inom lärarutbildning och i skolans praktik?


  5. Jo, två saker till. Den osäkerhet jag nämnde i föregående inlägg handlar bla. om att olika experter gör olika bedömningar och att man grafiskt mätte denna intervall (mellan olika bedömningar.).

    En annan sak. I våras fick vi på vår högskola besök av en historiker från Uppsala universitet. Denne historiker ingick i en grupp som inför utbildningsdepartementet skulle lägga fram ett förslag på ”program” för den högre utbildningen i Sverige. detta förslag grundas på den s.k. ”Oxfordmodellen”. I denna modell ska studenterna inom ett område läsa in sig på det aktuella forskningsläget och ha kunskaper om de olika ståndpunkter som finns där, för att i slutändan själv kunna argumentera för en ståndpunkt.

    Av ovanstående drar jag slutsatsen att det inom de flesta vetenskaper finns olika ståndpunkter om ett fenomen.

    Oxfordmodellen bygger mycket på studenternas egna insatser – t.ex. spelar föreläsningar en mindre roll. Istället byggs det upp kring olika former av seminarier och egna studier av litteratur. För att denna modell ska lyckas behövs dock att skolsystemet är anpassat efter den och att studenterna förbereds i gymnasiet för de egna ansvaret.

    Det jag saknar i Sverige är ett helhetsperspektiv på svensk utbildning – från förskola till högskola/universitet. Det enda helhetsperspektivet jag nu kan se berör eliten, elitskolor och elitforskning. Men var kommer t.ex. utbildningsväsendets satsning på bred bildning in? Om målet att alla ska kunna läsa, skriva och räkna i årskurs tre slår in, hur kan vi bygga vidare och utveckla utbildningen i grundskola, gymnasium och högskola/universitet utifrån detta?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s