h1

Bryt den pedagogiska ideologin

26 augusti 2012

Efter mitt senaste blogginlägg följde en debatt som inte är ny för diskussionen kring högskola och universitet, alltså argumenten har hörts tidigare. Bakgrunden är den diskussion som jag fört i många år om hur ideologiserad lärarutbildningen är. Jag behöver tydligen göra ett klargörande. Som de flesta institutioner och myndigheter är lärarutbildningen en politiskt styrd organisation, där tjänstemännen ska utföra det uppdrag politikerna beslutar. Det är inte ofta politiker går in och bestämmer över högskolor och universitet över huvudtaget, utan det handlar om vilka övergripande mål man ska ha med utbildningen och när t.ex. en ny lärarutbildning ska genomföras. Sen är det så klart resurser som det beslutas om.

Klargörandet från min del nu handlar om huruvida lärarutbildningen är ideologisk, vilket jag hävdar och har påstått i flera år och mängder av blogginlägg. Nu till klargörandet: Jag pratar här om pedagogisk ideologi och inte om politisk ideologi! Jag trodde att det var solklart, men tydligen har läsare missuppfattat detta.

OK, vad menas då med pedagogisk ideologi. Jo, med det menas att ett pedagogiskt etablisemang som i princip består av alla professorer och docenter i hela landet har styrt den pedagogiska forskningen, de pedagogiska åsikterna och den pedagogiska debatten. Nu kanske en och annan läsare reagerar på att jag drar alla över en kam, som om alla är insyltade i denna pedagogiska ideologi, men det är inte så jag menar. Utan några starka och drivande professorer har satt dagordningen för vad som är rätt och vad som är fel, vad man ska tycka och vad man inte får tycka – pedagogisk ideologi. Med hårda nypor har man sett till att det är så man ska tycka och gud nåde den som sticker upp, då blir man stoppad i sin karriär eller utfryst. Och givetvis blir forskarämnen, alltså de påläggskalvar som ska ta över inom den pedagogiska forskningen inskolade i detta tänk. Inskolade i denna ideologi. Högt i tak – I don’t think so!

Problemet har varit att det pedagogiska etablisemanget har fått hålla på och förgifta svensk pedagogik ända ner till klassrumsnivå och det är inte en slump att lärarutbildningen har producerat villrådiga studenter eller att skolans lärare har fått allt svårare att få eleverna att nå kunskapskraven – allt är inte Sveriges Kommuner och Landstings fel. Genom att systematiskt motverka Lpo 94, resutlatuppföljning, betyg, tydliga kunskapskrav, kunskapsfokus och så vidare har man gjort hela skolvärlden villrådig som fått till följd att alla frågar sig vad som är fel med skolan men ingen har några svar. Och det pedagogiska etablisemanget driver sina frågor, bygger sina nätverk, håller kurser, ägnar sig åt lobbying och deltar ständigt i debatten. Men aldrig är det deras fel! Alltid när det bränner till och börjar närma sig problemens kärna, då byter man fokus.

Jag har för några år sedan skrivit blogginlägg om just vad det är man sysslar med, läs blogginlägget vision och verklighet och ideologisk produktion.

Men så kommer en utbildningsminister som heter Jan Björklund och flyttar fokus mot kunskapsmål. Vad händer? Jo man börjar systematiskt motarbeta Björklund och går i direkt polemik med honom, skyller alla skolans problem på Björklund, förlöjligar honom och kallar honom ”majorn” och så vidare. McKinseyrapporten och Hattiesammanställningen kommer och det går liksom inte att prata bort, då flyttar man i stället fokus. I stället för att diskutera kunskapskrav lyfts processen fram och man polariserar mellan formativ och summativ bedömning, på samma sätt som man tidigare hade polariserat mellan mål att uppnå och mål att sträva mot. Vid genomförandet av ny läroplan, Lgr 11, ser man till att fylla kursplanerna med höga abstrakta önskelistor trots att Leif Davidssons utredning påtalade att kursplanen borde bli tydligare. Kunskapshierkin mellan betygsstegen blir platt, allt för att göra det svårt eller omöjligt att definiera olika kunskapskvaliteter. Varför? För att systematiskt motverka betyg, för det går inte att bedöma kunskap. Eller hur?

Jag skriver man – vilka är man? Jo, det pedagogiska etablisemanget som består av professorer, docenter, forskare och högre tjänstemän som systematiskt motarbetar det som inte har den rätta pedagogiska ideologin, vilket idag är ganska mycket. Och dessa personer fortsätter att förstöra för alla i skolan, inte minst för eleverna och inte minst för de elever som går i skolan i utsatta områden. Dessa personer är inte lärarkårens bästa vän, för dessa personer ser till att skapa kaos i skolan och byter hela tiden fokus på viktiga frågor som betyg och kunskapskrav.

Jag ska ta några exempel. Jag har flera gånger påtalat att Christian Lundahl är betygsmotståndare och att han i sina föreläsningar pratar emot betyg. Lundahl och Anders Jönsson har systematiskt polariserat mellan formativ och summativ bedömning, där formativ bedömning är ideologisk bra och summativ bedömning är ideologiskt dåligt. Läs mitt tidigare blogginlägg när det gäller detta. Ett annat exempel är den påverkan Viveca Lindberg har haft på utformningen av de platta kunskapskraven i Lgr 11. Lindberg och Inger Eriksson är båda doktorer i pedagogik (eventuellt docenter) och var Ingrid Carlgrens närmaste medarbetare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS). Carlgren var rektor på LHS och var väldigt ideologisk och gud nåde de som stack upp, de blev hårt ansatta. Exempelvis var en av mina favoritlärare jagad för att han uttryckte att han gillade katederundervisning. Vågat av honom, men även korkat.

Det finns ju många andra exempel, som jag tagit upp i min granskningsserie: Pedagogiskt nätverk. Exempelvis har Mats Ekholm förstört mycket för svensk skola och hans adept Hans-Åke Scherp fortsätter. Jag fick ett mail häromveckan av en av mina bloggläsare som berättade att han varit och lyssnat på Scherp. I denna föreläsning lyfter Scherp fram Hatties metastudie och menar att läxor har inga eller ringa betydelse för elevens kunskapsutveckling. Det vet ju alla som har studerat att repetition är kunskapens moder, så varför tar Scherp upp detta? Varför fokuserar han på detta? För det handlar väl om hur läxorna ser ut – eller? Jo, pedagogisk ideologi – läxor är bad guy! För övrigt menar Scherp att hans nätverk består av 900 skolor. Redan vid min granskning för två år sedan upptäckte jag att Scherp ganska rejält överdrev hur många skolor som var i hans nätverk, hur mycket har han skarvat denna gång?

Ännu ett exempel på idelogisk produktion, eller reproduktion är Tomas Kroksmark som genom sin adept Martin Hugo (och säkert många andra dokorander) ser till att den pedagogiska ideologin får fortgå och får möjlighet att ägna sig åt att infiltrera och förgifta svensk skola. Det finns många fler exempel och kanske ska jag göra en ny djupdykning, sådana planer finns, men det handlar om tid.

Men alla forskare ställer ju inte på den pedagogiska ideologin och dessa hamnar i skymundan eller blir utfrysta och baktalade. Det finns flera exempel. Ta till exempel Lennart Grosins forskning om framgångsrika skolor – varför har den inte lyfts fram? Grosin som i årtionden systematiskt har kartlagt vad det är som gör att en skola är framgångsrik och som är verksam på Stockholms Universitet – varför har denna forskning inte varit tongivande? Svar: Därför att Grosin inte ägnat sig åt pedagogisk ideologi, utan forskat på riktigt och därför inte köpt den ideologi som säkert har försökts tvingas på honom. Varför har han inte blivit professor? FRYSBOX!!!

Ett annat gott exempel är hur mycket skit Hans-Albin Larsson har fått när han via Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) gav ut boken: Mot bättre vetande. Varför? Jo han lyfte fram hur illa svensk skola hade behandlats historiskt av det pedagogisk etablisemanget och hur pedagogisk ideologiserad skolan var och är. Jag har sett kommentarer om att Larsson är SNS lakej och man har smutskastat Larsson, inte minst i bloggvärlden.

För det är så det går till. Utfrysning, stoppad i karriären, baktalad och förlöjligad. Med alla tänkbara medel vill man motverka personer som Lennart Grosin, Hans-Albin Larsson och Jan Björklund. Genom att göra nidbilder på en blogg, genom att kalla någon för lakej eller genom att stoppa någon i frysbox. Men det pedagogiska ideologisterna går fria.

Vad vill jag då med denna text, vad är det jag vill komma fram till? Jo jag skulle gärna vilja att regering och riksdag tillsätter en kommission som granskar all pedagogisk forskning som har producerats av professorer och docenter i pedagogik. Jag vill att denna kommission består av personer som själva är forskare, eller har någon anknytning till utredningsarbete och som systematiskt går igenom forskningen som gjorts och om felaktigheter föreligger. Personligen skulle jag bli mycket glad om en sådan granskningskommission leddes av Inga-Britt Ahlenius som jag hyser stor respekt för, men hon kanske är lycklig pensionär. Även Sig-Britt Francke kunde vara en skicklig ledare för denna kommission eller varför inte Leif Davidsson. Sedan anser jag att kommissionen ska bestå av 3-5 personer som får möjlighet att jobba med detta granskningsuppdrag förslagsvis fem år. Personer som skulle kunna tänkas vara med i en sådan kommission är t.ex. Jonas Vlachos eller Martin Ingvar. Forskare utanför den pedagogiska värden. Kommissionen skulle rapportera direkt till regeringen som skulle vidta åtgärder när uppenbara fel eller fusk skulle uppdagas. Jag pratar här om att forskare som genomfört forskningen på ett ohederligt sätt ska få göra om eller till och med få avsked. Åtgärder som heter duga! Dags att lämna mellanmjölkstänkandet.

Men vad skulle detta få för konsekvenser? Det första som förhoppningsvis skulle hända är att det pedagogiska etablisemanget skulle bli mer ordningsamma när det gäller vilka slutsatser man kan dra av olika teorier, men även vilka teorier som används. Det andra som kan hända är att den ideolisering av pedagogiken som är etablerad bryts och att det på sikt blir lite mer högt i tak. Kanske vågar människor säga obekväma saker utan att riskera sin karriär, kanske kan argument mötas med argument? Och på sikt skulle vi få en mer fri pedagogisk forskning som skulle gynna den svenska skolan. Det krävs hårda tag och beslutsamhet att genomföra detta och inte minst hårt arbete och uthållighet. Jag tror dock att det skulle vara av stor vikt att regeringen granskar enskilda forskare för att stämma i bäcken och bryta ett negativt pedagogiskt etablisamang som sätter agendan. Bryt den pedagogiska ideologin!

Ett ljus i mörkret är att vi idag har två högst kompetenta och skickliga generaldirektörer för två skolmyndigheter. Jag pratar givetvis om Anna Ekström på Skolverket och Ann-Marie Begler på Skolinspektionen. Tyvärr tror jag inte att det räcker, även om jag har goda förhoppningar att dessa två generaldirektörer kommer att göra så att fokus flyttas till kunskapsuppdraget. Alltså alla elevers rätt till kunskap.

Men så klart så tycker alla de personer som jag i det här blogginlägget anklagar och som känner sig träffade att de själva är de sanna humanisterna och ser sig själva som goda människor. Nästa blogginlägg kommer heta falsk humanism och där kommer jag ta upp kunskap- och människosyn.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!


		
Advertisements

12 kommentarer

  1. Ja, så länge den styrande makthavande ”elitern” som sätter planen för pedagogiken fortfarande befinner sig kvar i sina 68-kofta ideal så blir resultatet mer ideologi än kunskap! Något som tydligt kan avläsas i bl.a PISA-undersökningarna.

    Att förespråka ordning, reda, kunskap, betyg (tydlig återkoppling) och lärande mm. är som att svära i den ”flum-ideologiska” kyrkan för detta självutnämnda och ”ofelbara” etablissemang, Ett etablissemang av ”appratjniks” som redan sett till att efterträdas av ja-sägande nickedockor och ideologiska gamänger!


    • Bengt,
      Jag håller med dig fullständigt.


  2. Det är helt grundläggande i vårt demokratiska samhälle att man kan uttrycka sina åsikter oavsett om det handlar om bedömning, betygssättning, om positiv eller negativ kritik mot den skolpolitik som drivs för närvarande, om det pedagogiska etablissemanget eller andra frågor som inte rör skolan för den delen, även om de är obekväma för makten. Om man inte kan det så har vi inte ett demokratiskt samhälle. //Fredrik


    • Håller med fullständigt!


    • Annars har vi vad Moberg kallade för demokratur!


  3. Johan Kant har rätt. En ordentlig genomlysning av synen på kunskap, forskning och vetenskap inom lärarutbildningen och skolforskningen bör snarast göras. Själv har jag mest koncentrerat mig på Tomas Kroksmark och Ulla Runesson i Jönköping, som med sin ”skolnära forskning” vållat mycken skada bland blivande lärare och i vidareutbildningar. Den vetenskapssyn de representerar är på ett allvarligt sätt missvisande
    och bidrar med sin spridning av kunskapsbegreppet till den förvirring som Johan Kant också talar om.

    Hur genomgången ska göras vet jag inte men jag anser nog att vi måste ha en majoritet av experter från grannländerna som granskare. Relationen mellan individer inom området i vårt lilla land innehåller så många jävsituationer. Jag skulle säga att åtminstone delikatessjäv råder mellan alla inom lärandeområdet


  4. Jag får börja med att berätta att jag var på föreläsning av Christian Lundahl och den var bra. Ingen polarisering formativ/summativ inga majoren etc utan tydliga exempel och konkreta forskningsresultat. Två negativa saker kan jag ta upp. Han missade att peka på att det främsta skälet till att vi inte ökar mängden formativ bedömning är att den konkurrerar i en trång sektor lärartid. När han gisslade otydligheten i nya betygssystemet missade han att påpeka att det beror på att Skolverket på eget bevåg slopade Blooms taxanomi. I ett övrigt bra föredrag kan jag inte tänka illa om honom för att han inte vill bränna broarna till ett pedagogiskt etablissemang som släppt fram honom. Det känns ändå som ett steg åt rätt håll.

    I övrigt vill jag återigen tacka dig för att du kämpar för att vi ska prata klarspråk om den pedagogiska ideologin. Svensk skolas problem ska inte sopas under mattan längre.


    • Jan,
      Jag får kommentarer på mina blogginlägg på annat håll än på bloggen, både via mail och muntligt. Anledningen är väl inte att man vill eller vågar stå för sina kommentarer, eller att man inte vill synas i hop med mitt namn. Inte vet jag. En kommentar som jag fick nu senast var att jag sågade några och hyllade andra, t.ex. min favoritlärare eller Lennart Grosin. Så tydligen pratar jag inte så tydligt klarspråk som jag trodde, för jag har över huvudtaget aldrig påstått att Christian Lundahl inte har något bra att komma med, eller att min favoritlärare var helt igenom världens bästa och att jag svalde allt han sa eller att Lennart Grosins samlade forskning var facit.

      Nu tror jag ju inte att du tror detta, att du läser det på detta sätt och det glädjer mig att du återkopplar denna goda och bra föreläsning som Lundahl har hållit. Jag ska göra ett uttalande kring detta på mitt nästa blogginlägg.


      • Du har säkert med viss rätt kopplat Christian Lundahl till ett pedagogiskt nätverk som inte står för några positiva saker när det gäller svensk skola. Jag kan vara för mycket optimist men min upplevelse var så positiv att jag såg en omsvängning mot en mer hälsosam attityd.

        Jag är förtjust i att du verkligen vill tala klarspråk om det du möter hos namngivna personer. Det är sen inte nödvändigt att öka polariseringen utan jag vill gärna balansera med andra perspektiv. Det är ju verkligen så att vissa människor gör något konstruktivt av kritik och blir bättre av den.


  5. Jag har liknande uppfattning om pedagogers ideologiska felsyn, se

    http://sjunne.com/2012/09/12/arbetardottrar-post-progressivism-och-den-forvirrande-lararutbildningen/


    • Hej Jan,
      Tack för din uppmuntran. Jag såg detta inlägg på din blogg tidigare, men hann inte läsa hela. Ska göra det.


  6. Följer din följetong om fackpedagogers skolideologi med stort intresse, särskilt som jag själv läste för Hans Albin Larsson i Jönköping. Jag har skrivit om en annan sida av detta fenomen i några inlägg där en viktig förklaring till IFAU:s och i synnerhet Jonas Vlachos dominans i publicerad skolforskning framkommer:

    http://pontusbackstrom.wordpress.com/2012/04/25/om-den-pedagogiska-forskningens-problem-2/

    http://pontusbackstrom.wordpress.com/2012/04/18/vilka-samband-forklarar-var-daliga-kunskap-om-samband/

    Mvh, Pontus



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s