Biologiska defekter


För många år sedan reagerade jag på att en av mina dåvarande elever hade fått blivit utredd och fått diagnosen begåvningshandikappad, eller som man i allmänt tal brukar säga ”Särskolemässig”. Fyra utredningar hade gjorts och i en av utredningarna slog man fast att hon hade ett IQ på 54 och det på grund av en lättare utvecklingsstörning. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om henne, du kan själv läsa dem här och här.

I samhället spottas det för närvarande ut utredningar. På löpande band utreds om barn har ADHD, dyslexi, lägre begåvning, asperger eller autism. Jag anser att detta är ett problem i sig, men det finns ett ännu större problem i sammanhanget. Jag har vid flera tillfället sett att det barn som utreds inte uppfyller samtliga kriterier för en diagnos och då hittar man på en egenhändigt ihopsnickrad förklaring och så får barnet diagnos i alla fall. Exempelvis att ett barn har en aspergerpersonlighet eller ADHD-problematik.

Men vad är problemet med detta då kan en och annan fråga sig, dessa barn finns ju. Det är helt sant att dessa barn finns och att de är verksamma varje dag i skolan och i samhället. Jo, problematiken är att verktygen som används för utredning är trubbiga redan som de är och ovetenskapliga, det har Statens Beredning för Medicinsk utredning (SBU) slagit fast i sin omfattande granskning, läs den: Psykiatri_slutredovisning. Om psykologerna som gör utredningen på eget bevåg, utöver av SBU konstaterade ovetenskapliga metoder blir jag minst sagt fundersam. Alltså upp i abstraktion och så kan man med abstrakta ord få en utredning som inte säger någonting. Vad är aspergerpersonlighet?

Det kanske är bättre att man går tillbaka till de gamla metoderna, som åtminstone var konkreta och lämnade litet utrymme till godtycke. Jag pratar så klart om när man mätte huvudet på människor för att konstatera om man var begåvad eller inte, eller för att konstatera vilken ras som stod överst i rang. När vi tittar i backspegeln kan vi konstatera att mäta skallar också var högst ovetenskapligt för att kunna konstatera huruvida en människa var begåvad eller inte, men på den tiden tyckte man att det var vetenskapligt, eftersom själva mätningarna gjordes doktorer, forskare och professorer från rasbiologiska institutet.

Jag vill vara väldigt tydlig här: Jag är inte emot utredningsförfarande i sig om det görs på rätt sätt. Och jag vet att vi har barn som inte fungerar som majoritetsnormen av hur vi tycker barn ska fungera. Men som jag påpekat många gånger tidigare anser jag att utredningsinstrumenten ska vara vetenskapliga och att kriterierna ska inte vara så abstrakta så att man kan tolka in vad som helst i dem. Jag anser också att en grundlig pedagogisk utredning ska göras, samt att en djupgående utredning och analys av hemförhållanden. Det kan faktiskt vara så att den sociokulturella bakgrunden kan påverka. Och varför inte göra en diagnos på skolan – det kanske är skolan som inte kan möta upp eleven? Eller kan det vara så att den metodik som används inte fungerar?

Lyssna på Jan Lööfs diskussion när det gäller detta när han sommarpratar, länk. 26 minuter in i programmet tar Lööf upp bokstavsdiagnoserna.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

6 thoughts on “Biologiska defekter

  1. Johan,

    Bengt Persson som är professor i Specialpedagogik startade under 1990-talet tillsammans med ett antal andra forskare en stor studie som var longitudinell tillsammans med ytterliggare ett antal forskare. En studie som omfattade 8 800 elever som man följde från det att de gick i trean tills dess att de slutade gymnasiet. I slutet fanns ca 5 600 elever kvar, alltså ett relativt stort bortfall som man ska ta i beaktande när man tittar på denna studie.

    Persson har sedan tittat på vad som kännetecknar den grupp som har varit behov av särskilt stöd och har här en datamängd som är tillräckligt stor för att kunna säga något generellt. Han pekar på att det är tre faktorer som kommer fram i analysen och som ligger bakom att vissa elever är i behov av särskilt stöd. Det är kön, begåvningsnivå och social tillhörighet. Men det intressanta här är att dessa tre bakgrundsfaktorer endast förklarar 20 % av variansen. Åttio procent av variansen kan inte förklaras med någon av dessa faktorer. Än mindre av variansen kan förklaras med dessa faktorer i särskilda undervisningsgrupper där det endast rör sig om ca 5 % som kan förklaras med dessa bakgrundsfaktorer.

    Man har resonerat lite kring vad det är för andra faktorer som kan förklara variansen och kommer fram till att det måste handla om lärarens undervisning, interaktion i klassrummet mellan elever och så vidare. Alltså måste man titta på hur det fungerar i hela miljön i skolan och inte lägga ansvaret hos eleven. För det är mycket sannolikt att problemen finns i skolmiljön eller att undervisningen inte passar just för den elev som har särskilda behov. En elev som är i behov av särskilt stöd i ett klassrum eller i en skolmiljö behöver inte alls vara det i en annan skolmiljö eller i ett annat klassrum där en annan metodik används. Jag tycker att detta visar på vikten av att man som lärare måste vara flexibel, ha en stor verktygslåda med undervisningsmetoder och examinationsformer och snabbt kunna växla mellan olika roller beroende på vilka elever man har. Det finns inte en lösning utan varje enskild elev måste bemötas efter sina förutsättningar och behov oavsett om vi har elever med olika funktionsnedsättningar, elever som vill ha mycket struktur eller om vi har elever som vill vara mer självgående och arbeta mer på egen hand.

    Fredrik

  2. Regressionsanalyser som Persson har använt har sina begränsningar, men det är bra att detta tas upp. I olika undersökningar av detta slag förblir de flesta förklaringsfaktorerna okända. Ett skäl till detta är det är komplicerade samspel (interaktioner) mellan kända (och vissa okända) faktorer som står för förklaringen. Om alltför många faktorer är inbäddade i varandra klarar kanske statistikprogrammen av problemen men inte människans intellekt.

    1. Bertils avslutande mening summerar det hela elegant.

      Viktigt att lyfta fram här är att du Johan arbetar stenhårt för att ge alla elever stöd, diagnos eller ej. Det ingår också i uppdraget.

      Jag anser att det är åt helsicke för mycket modeord i skolan, där det inte sällan hittas på nya ord för samma sak.

      Ett byte av benämning jag uppskattar är dock att vi idag talar om ”elever i behov av särskilt stöd”, diagnos eller ej. Det signalerar möjligheten att det är något i omgivningen som eventuellt skapar behovet.

      I många, många fall försvinner eller minimeras elevens behov när denne möts av en genuint bra pedagogik.

      En möjlig förklaring till att antalet diagnoser ökar ser jag i den press lärare och vårdnadshavare, rätt eller fel, känner i att de skall hinna med alla delar i sitt uppdrag respektive livspussel.

      Givet också det faktum att fördelningen av centrala medel oftast påverkas av en diagnos.

      Du belyser ett kontroversiellt område Johan, som är så infekterat att den som vill problematisera ofta blir ankkagad för att påstå att det inte existerar elever i behov av extra stöd överhuvudtaget. Oftast beror det på att dessa människor försvarar egna positioner och/eller inte förmår skilja på beskrivning respektive förklaring.

  3. MBD, Damp, ADHD är tydligen så vedertagna så att några av dem finns som förslag i IPhonen. Kanske säger en del då de borde vara vetenskapligt säkerställda diagnoser och inte några slasktermer. Tyvärr tenderar ADHD och liknande bli synonymer för idiot, dumhuvud eller det gamla hederliga svagsint( Detta ord finns inte i Iphone!!).
    Jag delar din oro över effekterna av dessa bokstavskombinationer. Har själv läst utlåtande om elever som påstods inte kunna tänka abstrakt. En elev bevisade motsatsen redan vid första lektionstillfället. Senare fick jag veta att de verkliga orsakerna till hans misslyckanden i skolan var traumatiska händelser inom familjen som skulle ha paralyserat vem som helst. Jag undrar ibland om berörda parter överhuvudtaget talar med varandra. Ibland undrar jag om en vanlig läkarundersökning skulle kunna göra så att en del slipper dessa diagnoser. Varför inte ta lite blodprover, en syn- och hörselundersökning och fråga lite om sömn och matvanor?

    1. Janne,
      Det du tar upp i slutet – mat- och sömnvanor, hemförhållanden med mera är mycket viktigt. Och enligt mina erfarenheter vanligt, men man letar biologiska fel på barn med abstrakta och godtyckliga instrument. Detta är skrämmande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s