h1

Amatörskola – ett stort problem!

17 september 2012

Vad är motsvarigheten till elitskola? Inte vet jag, men kan man använda ordet amatörskola? Det låter lite missvisande och inte helt rätt, men jag ska förklara varför jag tar upp detta till diskussion.

För någon vecka sedan skrev jag ett blogginlägg om att ett visst antal skolor hade fått tillstånd att starta elitklasser. Jag menade då att det inte spelade någon roll eftersom det handlar om så få elever och att alla elever har rätt att utmanas där de ligger rent kunskapsmässigt. Alltså även de kunskapsstarka eleverna ska få utmaningar och inte behöva vänta på resten av klassen eller vara hjälplärare. Så långt inga problem, men nu kommer ett förslag från regeringen som inte är något vidare.

Som jag förstår det kommer regeringen att föreslå och driva igenom ett-åriga-gymnasieprogram, enligt en artikel i Dagens Nyheter i går (16/9). Men detta är inget litet ingrepp i skolan på samma sätt som att tillåta elitskola, detta förslag påverkar många elever på ett gigantiskt sätt. Och till det sämre. Varför då kan man fråga sig?

Enligt utbildningsminister Jan Björklund så kommer dessa gymnasieprogram ta bort alla teoretiska ämnen och anledningen är att det är så många elever som är skoltrötta. Kanske Maud Olofssons mantra dingla i Björklunds hjärna: ”En del lär sig med huvudet och en del lär sig med händerna”. Men vilket svek mot ungdomarna, att ”utbilda” till utanförskap. För har inte dessa ungdomar rätt att lära sig teoretiska ämnen så att de kan klara sig i samhället? Har inte dessa ungdomar rätt att lära sig så mycket teoretiska kunskaper så att de klarar av sina medborgliga rättigheter och skyldigheter? Till exempel att göra PPM-val, fylla i Försäkringskassans blanketter eller ansöka om ett jobb där det krävs både personligt brev och CV. Eller ska någon göra det åt dem? Eller ska dessa ungdomar få hålla till godo med timanställningar i värsta fall på ett bemanningsföretag?

Att ta bort studentexamen blev ju direkt ingen framgång, snarare kan man säga att det blev en flopp. Hur kommer det gå med ett-åriga utbildningar? Frågar man mig så tror jag det blir en dubbelflopp. Men det är faktiskt inte det som är det som jag är mest kritisk till, utan det som jag gör mig upprörd är att regeringen medvetet skapar ett A-lag och ett B-lag av människor. Ett A-lag som klarar av skolan och som utbildar sig och får bra jobb. Ett B-lag som löper en stor risk att hamna i arbetslöshet och utanförskap.

Nu kanske en och annan tycker att jag är negativ, en riktig dysterkvist. Men tänk efter – hur ser kravnivån ut i samhället? Har den ökat eller minskat de sista 10 åren? Och kraven på läsning – har dessa krav ökat eller minskat? När hörde du senast att företag sökte gymnasieekonomer? Vilka krav ställs på bilmekaniker som ska jobba med nya bilmodeller som består av 3 mil elkabel och flera mikrodatorer och som ansluts till en dator för att mekanikern ska se vad som behöver göras – protokoll kommer ut på engelska eller tyska – högre krav?

Nej jag tycker att regeringens förslag är ett riktigt bottennapp. Och jag tycker att man börjar i fel ände. Det är bara att acceptera att skolan av olika anledningar har misslyckats och i stället börja reparera från botten, alltså från årskurs 1. Men det kanske man tycker att man gör, efter den gigantiska miljardrullningen när det gäller matematik. Fast så länge som skolan inte  satsar på att följa upp resultat så fungerar det illa. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man pumpar in om effekterna av det som investeras inte utvärderas, alltså i detta fall elevernas kunskaper innan satsningen och efter satsningen. Det vill säga learning income och learning outcome. Och är det inte samma sak när det gäller läsningen? Föresten gäller inte detta alla ämnen – vad är det man gör, vilka elever lär sig inlärt och vilka elever behöver jobba lite till för att nå kunskapskraven. Och detta förhållningssätt från årskurs 1. ÅRSKURS 1!!!

Jan Björklund lyfter ofta fram McKinseyrapporten och det tycker jag är bra. Han säger också att det är läraren som är den enskilt viktigaste faktorn för en elevs skolframgång, vilket även McKinseyrapporten framhåller (åtminstone en av flera viktiga aspekter). Då kommer jag med ett djärvt förslag – satsa på lärarna! Låt det inte bara bli ord, gå till handling, för det är inte orden som räknas utan handlingarna.

Advertisements

43 kommentarer

  1. Japp, håller med dig Johan….man sopar även undan debatten om den grupp skoltrötta elever som ofta har en psykosocial problematik som man tidigt måste uppmärksamma och där skolan behöver mer hjälp än att den eleven får göra fler nationella prov…

    Dessa elever kommer inte gå ens ett ettårigt gymnasieprogram – för skolan är liksom inte the issue…


  2. Varför är det alltid dåligt att arbeta med händerna? Om man går en kort utbildning och får ett jobb – är det sämre än att gå tre år och sedan på högskolan? Alla jobb är viktiga i samhället, men i Sverige ”får” man inte vara praktiskt utan alla ska vara teoretiska och det är högskolan och akademiska studier som lägger ribban? Varför? När jag gick ut högstadiet på 70-talet så var det många skolkamrater som slutade och började jobba. Jag vet att det inte är så idag men ungdomar hoppar ju av gymnasiet för att de inte kan, vill eller orkar med tre år. Det är fakta och något måste göras. Kanske kortare program är en lösning och sedan en chans att läsa in behörighet till högskolan.
    Catharina Persson,
    f d lärare


    • Catharina,
      Det är absolut inte något fel att jobba med händerna, men resonemanget som Maud har att en del tänker med händerna köper jag inte. Alla kan tänka och utvecklas intellektuellt, sen är det så klart inte så att alla kan bli akademiker. Men vilka jobb finns det för de elever som har gått ett år på gymnasiet – jag menar när ungdomar redan idag har svårt att få jobb. Blir det enklare när deras utbildning blir kortare och de blir ännu mer okunniga? Skulle inte tro det. Regeringen införde gymnasieutbildningar som gjorde att eleverna inte blev behöriga till högskolan – detta blev en flopp. Själv kan jag på rak arm räkna upp åtminstone 10 ungdomar som inte klarade av gymnasiet och idag ligger hemma i föräldrarnas lägenhet och gör ingenting. Varken skola eller jobb. Ungdomsarbetslösheten ligger på cirka 30% vilket inte är en angenäm siffra. Kortare utbildning kommer inte göra situationen bättre.


  3. Jag anser att elever som är helt otroligt skoltrötta efter att skolan haft 9 år på sig att ge dem de teoretiska kunskaper de behöver i samhället, ska kunna ta en paus från det teoretiska och hitta en motivation i det praktiska.

    Jag tror att en paus i det praktiska kan öka motivationen för att sen ta sig an det teoretiska. Min strategi är inte att ta bort möjligheterna att slippa teori, den handlar om att senare i livet få möjlighet att välja till. Det här förslaget kan bli bra om det kompletteras med möjligheter att gå en vanlig gymnasielinje efteråt och om det blir enklare att finansiera KomVux senare i livet.


    • Varför inte låta grundskolan ta ansvar och inte låta eleverna gå på gymnasiet, eller varför inte låta folkhögskolan ta ansvar för skoltrötta grundskoleelever.


      • Gärna förlängt grundskoleansvar med bra ekonomiska villkor för eleverna, gärna mer satsningar på folkhögskolor och extra chanser till teoretiska studier. Låt ändå de som verkligen behöver det få sin paus från teorierna. Utanförskapet blir större och större ju mer formell utbildning eleven får utan att tillägna sig några kunskaper.


      • Men utanförskapet blir ju totalt om man låter eleverna inte få nödvändiga teoretiska kunskaper. Lärlingsutbildningen har blivit en flopp och de icke högskolebehöriga utbildningarna har blivit en flopp. Samtidigt ser vi en stor arbetslöshet bland ungdomar. Vem ska anställa de ungdomar som inte kan skriva en jobbansökan med korrekt CV? Vem ska anställa ungdomar som bara kan praktiskt måla? Ska det bli några slags statliga Samhalltjänster? Jag tror att det är helt fel lösning. Tydliga grundskolekrav och låta eleverna gå ner i grundskolan. Låt lärare som är vana med att jobba med misslyckade skolelever jobba med dem, t.ex. folkhögskolan. Men sänk inte kraven.


  4. Jag håller med dig Johan att det är en utbildning till utanförskap. Risken att skolorna inte kommer att satsa på alla måste vi ta med i beräkningen och att dom som anses vara skapta till okvalificerade arbeten räknar man med går på den ett-åriga linjen. Ett sätt att spara resurser!


    • Bättre ett okvalificerat arbete som ger några kunskaper än år på gymnasiet i protest och utan att något fastnar hos den som inte vill.


      • Det finns väl fler alternativ. Märklig inställning – okey, nu klarar inte alla av gymnasiet, då utarmar vi det för dessa elever istället.
        Jag är mycket förvånad över lärare som accepterar att nuvarande regering sänker kunskapskraven inom utbildningen. Tänk till lite – det handlar inte endast om väl och ve för dessa elever, för om så vore, skulle man satsa på ett helt annat sätt.


      • Jag förstår faktiskt inte att man inte kan lära sig grundläggande kunskaper på 9 år i grundskolan (10 år om man räknar med förskoleklass). Lägg därtill två år som man faktiskt kan gå om. Hissnande 12 år och grundskolan kan inte lära alla elever de mest grundläggande och elementära kunskaperna. 12 ÅR!!!


      • Vem ska erbjuda de okvalificerade arbetena? Var finns jobben? Ska vi ha en Samhallinstitution för dessa ungdomar? Är staten och regeringen beredd att tillsätta de pengar som behövs? Jag tror inte det.


      • Arbeten helt utan kvalifikationer är det förstås ont om men den som tillgodogjort sig grundskolan (9-10-12 år) har faktiskt med sig rejält med kunskaper. Ett extra yrkesinriktat gymnasieår kan vara allt som behövs för att åtminstone få möjligheten till en paus ute på arbetsmarknaden. Ifall detta inte lyckas så kan det här året åtminstone ha inneburit en chans att förstå nyttan med teoretiska kunskaper och samla lite mer motivation. Det bör förstås vara möjligt att ta ett vanligt gymnasieprogram efter det här året.


      • Nej Monika, vi utarmar inte utbildningen för dessa ungdomar, vi ger dem möjligheten att möta ett annat viktigt innehåll som inte är lika teoretiskt och abstrakt.


      • Jan,
        Jag ser att din favorit är i farten:
        http://www.skolvarlden.se/artiklar/ju-tidigare-betyg-desto-stoerre-skada


      • Jag ser det så i vilket fall. Det här är en arbetsmarknadsåtgärd och skall in under AF, inte finnas inom gymnasieskolan. För det är något absurt i det hela – i den utbildningsordning som är efter grundskolan, skall det finnas linjer som är helt teorifria. Hur tänker man då, som utbildningsminister.

        Av alla jag har pratat med om detta, är det ingen som tycker att det här är bra. Och när inte ens företagarna anser det, ja då … vad skall man säga.

        Nej, det här är bottennapp!


      • En sak till Jan – du är nog en av få inom utbildningsområdet som ger uttryck för att tro att det går att separera teori och praktik. Eller vad är det dom skall göra – sopa gator. Inget ont i det, men kalla det inte för utbildning!


      • Jag anser att min tes är den motsatta. Det är hemskt att ha enbart en mängd teori och jag vill ge elever som behöver det en väg tillbaka till teorin via praktiska kunskaper. Den svenska skolan är hemskt dålig på att erbjuda vägar som ger den med praktisk läggning möjligheter att möta teori den vägen.

        Jag håller på att ändra mig om den ettåriga gymnasieutbildningen och tror att Björklund får bita i det sura äpplet och skrota den. Däremot har jag inte ändrat mig när det gäller den överteoritiserade svenska skolan och skoletablissemangets njugga behandling av praktiska erfarenheter.


      • Så här kommenterade jag Per-Acke Orstadius betygsnegativa artikel i Skolvärlden:

        Har vi höga förväntningar på eleverna så tror vi dem om att stimuleras av att se vad de har kvar att lära. Den här artikeln förenklar problematiken till att bara bedöma tidpunkten för betyg och då blir det hela omöjligt att belägga med några som helst fakta. Den fråga vi borde besvara är hur återkoppling om prestation ska göras för olika åldrar och då ska det framför allt handla om avgränsning av det som bedöms och tydlighet att skolan betygsätter enskilda områden inte hela personligheten. Allmänna komplimanger utan kalibrering gentemot en kunskapsstandard är bara ljug och eleverna ser igen dimridån på nolltid men då har de lärt sig att ljuga av vuxenvärlden.


      • Det är ju bra att du har svängt i frågan. Och Björklund har ännu en gång bekräftat att han gjort sitt.

        Nej, min poäng är inte att teori skall överskugga praktiken. Men att ta bort den helt, ser jag inte vara en lösning. Sen kan man fråga sig varför det bara är en grupp elever som behöver komma ifrån den teoretiska skolan. Kanske är det alla som behöver det.

        Jag efterlyser en undervisning som kan ge alla elever en möjlighet att förstå det teoretiska. Men som det är nu, fortsätter man att hålla en del borta från teorin. För om inte, så skulle den ju inte bli lika exklusiv. Om alla skulle börja förstå, menar jag. Det verkar finnas en ogenerös hållning.

        Johan Kant visar däremot en generös hållning. Han delar med sig av det han kan för att andra verkligen skall förstå. Han säger inte – nej, låt dessa få göra praktiska saker istället, när de nu inte förstår. Johan tänker med hjärtat!

        Är man lärare, skall man dela med sig – inte hålla igen och ge upp om elever som av olika skäl får svårigheter. Inte för att de inte kan lära sig, utan för att den undervisning som förs inte passar dem.


      • Tack för de värmande orden!


      • Att Björklund lagt fram ett dåligt förslag innebär inte att han gjort sitt. Det ska han kunna ta tillbaka och istället gå vidare med något bättre. Det här med personangrepp mitt i avvägningarna kring svåra skolpolitiska val känns inte konstruktivt.


      • Mitt sätt att tänka med hjärtat är att låta de som behöver det få upptäcka avancerad matematik, litteraturvetenskap etc. med utgångspunkten att de generöst blivit erbjudna att möta det i praktiken. Jag är inte säker på att Johans och min inställning skiljer sig drastiskt åt. Det är inte så att jag vill minska samhällskunskapen i grundskolan eller anser att det är OK att en enda elev hamnar utanför diskussionerna om demokrati. Huvudanledningen till att jag svänger kring den ettåriga utbildningen är att jag inte kan acceptera att en enda elev ska hamna i ett kunskapslöst skoltrött vakuum som resultatet av 9 års skola.


      • Jag skulle kunna tänka mig en ett-årig gymnasieutbildning om eleverna gnuggades stenhårt i svenska, matematik, samhällskunskap, religion och biologi – STENHÅRT! Men jag tror att det är högst osäkert om de skulle hinna med det de skulle behöva kunna på ett år.


      • Jag håller med Monika om att Björklund har gjort sitt. Han saknar stöd för sin politik bland landets lärare. Hela 30 procent av de lärare som svaret ger honom betyget 0 på en femgradig skala och endast 1,5 procent av lärarna ger honom betyget 5. Nästan 60 procent anser att de fått en sämre arbetssituation under den här regeringen. I ett läge där skolan skulle behöva utveckling så kommer ministern med 60-tals reformer som studentexamen och traditionell katederundervisning.

        Medan våra grannländer och många andra länder också för den delen satsar på IKT för fullt så kritiserar Jan Björklund de som vill digitalisera skolan. Jag har sedan jag någon månad efter att lärarlegitimationen och introduktionsåret kom upp på bordet fick en kommentar på min blogg om allvarliga missförhållanden tagit mig tid och granska dessa reformer. Och det är verkligen ingen rolig läsning vill jag lova. Jag är mörkrädd efter att ha sett hur illa det är ställt med dessa reformer. Bristerna är enorma och det tog mig en kväll att med en enkel miniräknare och kalender räkna ut att den plan man hade tagit fram för införandet av den här reformen var totalt orealistisk. Man har nästintill omöjliggjort för oss som är nyutexaminerade att få jobb i skolan genom att klanta till det riktigt ordentligt kring introduktionsåret.

        Björklunds statssekreterare far dessutom med ren osanning i den här frågan. Han hävdar att man inte kunde förutse de olika brister som nu har uppkommit kring reformerna. Det är inte sant då Högskoleverket i klartext i sitt remissvar pekade ut i stort sätt alla de brister och problem som nu också uppkommit redan innan man fattade beslut om reformen. Jag tänker fortsätta ta tag i denna reform under hösten och granska den. Men trots denna kritik mot utbildningspolitiken så är det ändå inte det som mest har gröpt ur förtroendet. Det är hanteringen av Euron där han i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet krävt att vi ska gå med i Euron som är en av orsakerna till krisen som nu är inne i en fas där hela länder riskerar konkurs som Grekland, Spanien, Italien osv. Dessa utspel har totalt underminerat hans förtroende.

        http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/09/05/bjorklunds-sex-ar-far-underkant-lararna

        Fredrik


      • Jan
        Det är inte bara ett förslag .. och personangrepp? Så, man får inte kritisera eller anse att en utbildningsminister som inte gör sitt jobb bör lämna över till någon som förstår vad utbildning med allt vad det innebär är, för då blir det personangrepp. Han har talat om andras bristande kompetens, men frågan är om det inte är han själv som behöver sätta sig på skolbänken eller helt enkelt upphöra med bedriva partipolitik och faktiskt bedriva regeringspolitik som han är vald till att göra. En minister är till för hela befolkningen, inte bara till för partivännerna. Han om någon kör sitt eget race och resultatet av detta kommer vi få leva länge med.


      • Snack om att Björklund ska avgå är bara trist och bidrar inte på något positivt sätt till att vi får en konstruktiv dialog kring en svår avvägning hur vi möter ungdomar i en mycket svår situation.

        Just nu är den snabbaste och bästa lösningen att Björklund drar tillbaka ett dåligt förslag.


      • Johan, Jag har nog svängt helt nu och tror att de tre åren behövs för att hjälpa de här ungdomarna. De behöver komma in till det innehåll de misslyckats med på ett helt nytt sätt. Det tror jag kräver att de får praktiska erfarenheter inom något som inspirerar dem och sen när de börjar se behoven så är de mogna för en kraftsamling mot det de har missat i nödvändig allmänbildning.


      • Jan,

        Det är inte vi som har orsakat den här situationen där det snart sagt är omöjligt att föra en konstruktiv dialog om skolan då tonläget i debatten är enormt uppskruvad. Det är ministern, det är ett antal av hans anhängare, LR:s ordförande och vissa mer eller mindre okunniga journalister. Utbildningsministern och LR:s ordförande trodde de kunde köra över en stor del av lärarkåren i samband med kateder debatten. LR:s ordförande hävdade att alla som inte tror på katederundervisning är de som vill förstöra för lärarkåren. Hur tror du att man efter ett sådant uttalande ska kunna bygga broar till en konstruktiv dialog om skolan? Att hon sedan gick ut på LR:s årsmöte och krävde ökad pedagogisk frihet var ett minst sagt magstarkt uttalande som jag i skarpa ordalag ifrågasatte trovärdigheten i.

        Vi som är progressiva blir anklagade för att vara flummiga, vi blir anklagade av vissa journalister för att vara ”karriärkåta reform pedagoger” och även andra nedsättande uttryck används om oss. Jag vill ha en konstruktiv dialog om hur vi ska skapa en skola som är i enlighet med sin samtid och hur den ska möta det framväxande digitaliserade och globaliserade samhälle som vi nu lever i och som kommer förändras i ännu snabbare takt när dagens förskoleelever tar studenten år 2025-2030. Men det är i det närmaste en omöjlighet när vi har en situation där en del vill återföra skolan till 60-talet med kateder och studentexamen. Nu får vi ägna vår kraft åt att bemöta dessa bakåtsträvande förslag och vi som vill ha reformer för framtidens skola måste möta ett uppskruvat tonläge där vi anklagas för diverse dumheter på olika håll i debatten. Någonstans rinner bägaren över och nu har den faktiskt gjort det. Därför kräver jag att ministern avgår. Han står just nu i vägen för dialog om skolan och i vägen för den digitala utveckling som borde skett i skolan för länge sen och som vi vet inte minst kan göra att de allra svagaste i samhället kan få den hjälp som de behöver. /Fredrik


      • Snack om att Björklund ska avgå är bara trist och bidrar inte på något positivt sätt till att vi får en konstruktiv dialog kring en svår avvägning hur vi möter ungdomar i en mycket svår situation.

        Just nu är den snabbaste och bästa lösningen att Björklund drar tillbaka ett dåligt förslag.

        Du frågar mig ibland vilken verklighet jag befinner mig i, men om du inte kan se att det är just Björklund som skapat ett icke-konstruktivt debattläge, så vill jag fråga dig detsamma.

        Jag är inte alls främmande för att någon annan inom alliansen tar över. Vi har haft borgerliga utbildningspolitiker tidigare, som lyssnat på andra, samt även visat en viss förståelse för skolan mm. Björklund kör sitt eget race. Att han har en del av opinionen med sig beror ju på att hans retorik är sådan att det låter vettigt det han säger i deras öron. Men i mina öron märker jag bara vad som saknas för att hans beslut skall kunna uppfyllas.

        Hans replik på SvD visar ju att han är total oemottaglig för andras argument. Det är som om han slår dövörat till och som jag ser det måste ministrar lyssna.


      • Det är den här debatten vi själva kan hålla konstruktiv.

        Min historieskrivning börjar långt innan Björklund då vanliga traditionella lärare med ett tydligt ledarskap fick öknamnet katederundervisare. Då adjunkter kallades omoderna och fick se sin titel, sin lön och sin respekt angripas från många håll. Då var debatten inte konstruktiv utan rent hätsk.


    • Visst är det ett sätt att spara resurser! Varför skall man slösa bort resurser på något som ger så lite utdelning? Det är bättre att skicka de som kan tänka sig att bli rörmokare till en rörfirma. De lär sig mycket fortare och får ta ett mycket större ansvar än att de går och såsar på en yrkesskola. En lärling som inte sköter sig eller inte har handlaget åker ut. Inget djävla daltande här inte! Men de som klarar lärlingstiden blir kvalificerade arbetare med relativt hög lön. Faktiskt bättre än många så kallade kvalificerade akademiker.


      • Janne,
        Problemet är att det är alltför få personer som klarar av lärlingstiden och kanske är det bra att lära sig ett yrke, men att kunna samhället och de demokratiska rättigheterna. Kunna läsa, skriva och formulera sig – om än på en enkel nivå. Hur många ”analfabeter” vill man ha på rörfirmorna? En, två, halva styrkan?


      • Yrkesutbildning är inte billigare än kärnämne. Den ettåriga utbildningen riskerar att bli en ganska dyr satsning.


      • Johan,

        Tack för länken om betyg. Ska läsa den senare. Jag har inte direkt deltagit i den debatten då jag står och velar i frågan om det är bra med betyg längre ner i åldrarna. Tycker det finns bra argument både för och emot. Min inställning just nu är försiktigt positiv, men den positiva inställningen är förknippad med krav på att man noga utvärderar reformen. /Fredrik


      • Fredrik, jag tycker att en viktigare fråga än för vilken ålder vi ska ha betyg är hur vi avgränsar betygen. Det vi som lärare kan se av eleven är prestationen inom ett mycket begränsat kunskapsområde. Vi måste hjälpas åt att bli tydligare med detta. Ju längre ner i åldrarna desto mer avgränsade områden av prestation har vi insikt i.


      • Jan,

        Jag har inga planer på att sluta diskutera den frågan och anser att den är viktig. När det kommer till betygen så ska vi göra en allsidig bedömning där vi tar hänsyn till all tillgänglig information om eleven i relation till kunskapsmålen. Det är vad som faktiskt står i LGR 11 och det är också min absoluta uppfattning.

        Jag tänker vara mycket noga med att verkligen all information som finns om eleven i relation till målen ligger till grund för betyget. Här avser jag inte att kompromissa för detta är mycket viktigt för mig! /Fredrik


      • Jag tycker inte du ska sluta diskutera frågan men bredda den till att omfatta även de områden där flest misstag görs.


      • Jan, vilka områden är det mer specifikt du syftar på?


  5. Så rätt Johan. Det som kommer att hända är att dessa elever blir icke anställningsbara och därmed lämnas utan utanför.

    Man kan tycka vad man vill om det faktum att realiakraven ökat dramatiskt i samhället, men ett faktum är det likväl.

    Ett annat faktum är, låt oss kalla den; europiseringen. Är det någon som tror att väg- och byggnadsarbetarna vi ser jobba på Midsommar, Nationaldagen etcetera heter Karlsson, Olsson eller Fägersten i efternamn? Någon? Det beror på att det istället köpts in manskap från våra grannländer, och det till en betydligt mindre peng än ”svenska” arbetare. Mönstret känns igen från alla områden inom den hantverksmässiga sfären.

    Jag ser inga problem i det då folk i branchen och folk som anlitat polacker, estländare eller andra ofta är imponerade över deras yrkeskunnande och dessa, våra medmänniskor, behöver jobb. En vinn-vinnsituation med andra ord.

    Problemet blir att, vilket allt fler folk i praktiska yrken vittnar om, arbetsmarknaden för våra ungdomar blir så mycket mindre och tuffare då de konkurrerar med folk som gör samma jobb för en bråkdel av lönen. Vi lever i en maknadsekonomi; är det någon som tror att beställarna inte kommer att välja de vilka ger det lägsta anbudet på jobben? Eller att hantverksfirmorna, stora som små, i en charmigt midsommaridyllisk nationalism framöver väljer att hyra in ”svenska” ungdomar, av något slags patriotiska skäl? Det hoppas jag (och tror jag) inte. Exkludering är nästan alltid av ondo.

    På sikt blir det de ungdomar som inte erövrat ett abstrakt tänkande, som inte förmår sätta ut punkt, komma och stor bokstav på rätt plats de som kommer att exluderas.

    Nu brukar en del (rätt många) säga att ”det behöver inte vara så” och inte sällan i samma andetag polarisera konsten och det praktiskt-estetiska mot ett mer akademiskt tänkande. Jag kan konstatera att de allra mest kompetenta lärare i de praktisk-estetiska ämnena jag känner till också är de vilka säkrar att eleverna erövrar en genuin förståelse och ett språk – och därmed abstrakt tänkande i och om ämnet. Polariseringen mjuka värden och rätten att erövra den historiska människans tänkande lyser hos dem med sin frånvaro. Elevens förmåga att beskriva, tolka, förstå, ta ställning och kunna påverka är det som bedöms och det enkelt ”testbara” lyser med sin frånvaro.

    Det är min grundmurade uppfattning att svensk skola än så länge förmår säkra elevernas rätt att kunna verka i samhället, förstå vad som händer och kunna påverka detta, samtidigt som vi kan skapa fritänkande, anställningsbara individer.

    Det kräver dock
    1. Att landets kommunpolitiker rekryterar skolchefer vilka kan uppvisa en plan för hur de tänker säkra varje elevs förmåga att äga ett begreppbaserat tänkande och därmed ha den förförståelse som krävs för nästa steg i utbildningen och livet.
    2. Att landets skolchefer prioriterar att vara bra snarare än att låta bra. Det ger att de måste rekrytera rektorer vilka har en ide om hur de tänker förverkliga uppdraget och att det viktigaste är vilket typ av tänk deras elever äger när de lämnar den aktuella skolan. Det ger också att de måste våga ge, inte minst de folkvalde, en rättvisande icke tillrättalagd bild av verkligheten/läget i skolan.
    3. Att landets rektorer prioriterar att vara bra snarare än att låta bra. Rektorerna är insatta i sitt uppdrag och uppmuntras att fokusera på att åskådliggöra vad en elev kan i ett ämne när denne lämnar den aktuella skolan med hjälp av konkretiserade kunskapskrav och autentiska elevsvar/-uppgifter. Alltså att redovisa lärandeutfallet (learning outcome) på en konkret nivå för att därigenom åstadkomma en dialog kring kunskapskvaliteter och bedömaröverensstämmelse på den egna skolan liksom mellan skolor. Detta möjliggör då även för de folkvalda att ta ställning till om utfallet är det önskvärda: hur avancerat kan en elev tänka kring en fråga? Det erbjuder också möjlighet att motverka risken att vid utvärderingar endast bedöma det enkelt mätbara.
    4 Att lärarna måste få prioritera undervisningen i alla dess aspekter. Genom att uppmuntras och stöttas tar varje lärare fram konkretiserade kunskapskrav vilka i en förlängning (vartefter arbetet fortskrider) kompletteras med autentiska elevsvar och inlämnade uppgifter och arbeten, vilka än mer konkretiserar kunskapskvaliteterna. Låt oss kalla dem pedagogiska planeringar. Dessa planeringar bollas sedan med andra ämneskunniga för att få fler tankar och blir då en form av kollegial samplanering. Detta kräver att lärarna åläggs mindre administrativt arbete istället för den nu rådande trenden att allt fler kontrollinstrument skapas utifrån ett berättigat misstroende mot lärarkåren. Varför berättigat? Jo ,därför att så många rört till det för lärarna och så hårt jobbat för att sprida desinformation och ta ifrån lärarna deras bedömarkompetens, vilket speglar sig i allför många lärares låga självförtroenden och självkänsla. Detta har Johan med flera återkommande belyst här. Lärarkåren äger (än så länge) förmågan att realisera uppdraget under rätt ledning, vilket inkluderar att hålla desinformationsspridande profitörer, idealister och karriärister borta.

    Kommer vi att klara av att åstadkomma detta? Ingen aning. Det kräver mod, modet hos politiker att inte satsa på symbolbeslut utan beslut som de facto har en positiv effekt, att anställa skolchefer vilka sätter elevens kunskapsrätt före det att göra reklam för sig själva, att skolcheferna vågar anställa rektorer vilka ibland, av lojalitet mot uppdraget, skolchefen och därmed eleverna och medarbetarna, kommer att opponera sig och vara krävande genom att de är konstruktivt ifrågasättande och problematiserande. Modet av rektorerna att lägga fokus på att åskådliggöra tänkandet och inte springa på varje modeboll. Modet att som rektor inte sätta bilden av sig själv i första rummet utan att denna bild baserar sig på den egna förmågan att leda och stötta de yrkesverksamma i deras uppdrag att ge eleverna förutsättningar för ett bra liv.

    Inte minst krävs också modet av oss alla att stå emot, och se igenom blomorden och de goda abstraktionernas tyranni och orka se vad som ligger bakom dessa.

    Det kanske största modet som krävs är kanske ändå det att gå emot idealet om att sätta sig själv först och sätta annat och andra först, att agera oegennyttigt? Kanske…

    Hur första steget för förändring ser ut? Låt de ämneskunniga lärarna uttrycka sin kompetens på en konkret nivå i form av pedagogiska planeringar utan att de skall störas av diverse halv eller hela studiedagar med varierande innehåll. Säkra att mallarna för dessa planeringar är i linje med uppdraget och inte innehåller inslag av kontraproduktiv karaktär som t.ex. snack om ”långsiktiga mål”, ”strävansmål” eller liknande utan utgör ett verksamt professionellt verktyg. Ett verktyg vilket på ett konkret plan möjliggör en dialog i första skedet inom a)den egna ämnesgruppen, b) den egna skolan och i förlängningen c) mellan skolor, chefer och förtroendevalda.

    Jag vilar tryggt i att de yrkesverksamma i sina konkretiseringar av kunskapskraven kommer att påvisa det kvalitativa, begreppsbaserade tänkandet liksom att de kommer att lyfta fram hur de i sin undervisning arbetar för att lyfta alla sina elever så långt det bara är möjligt. Jodå, jag är medveten om att inte minst den sista meningen blir något av den goda abstraktion jag brukar kritisera men mina tankar kring god undervisning har jag konkretiserat tidigare här på Johans blogg.

    Finns fortfarande chansen att ge tillbaka förtroendet till lärarkåren och finns det på beslutsfattande nivå en tillräckligt utbredd vilja att gå emot den, enligt mig, så utbredda uppfattningen att det är viktigare att se bra ut än att vara bra? Framtiden får utvisa men om vi INTE gör det…får våra barn betala priset, eller var det någon som trodde att någon i framtiden kommer att betala 500 kronor för en hantverkstjänst när man kan få samma tjänst för 150 kronor? Alla elever kan bli en del av samhället. Låt oss tillsammans ge de yrkesverksamma möjligheten att säkra det.

    P.S
    Givet finns det gott om skolchefer och rektorer som redan gör det jag eftersöker ovan och det skall de i sanning ha all heder av. Tyvärr är min bild att de är alltför få.
    D.S


    • Peter,
      Du målar en elegant bild av ett trist samhället och en skola som inte håller måttet. Och jag håller med dig. Liksom sänkta krav, abstrakta utredningsförfaranden och annat högst oprofessionellt är det eleverna som betala priset.


  6. Förr fick inte elever studera vidare om de inte tillhörde rätt ”klass”. Idag är elever ”överskolade” med många, långa år i skolan. Fortfarande handlar det om klass för det är inte barnen från Limhamn, Örgryte och Danderyd som ligger hemma på soffan – arbetslösa och utan utbildning. Vad har hänt med alla med alla goda intentioner om en skola för alla?

    Catharina Persson,
    f d lärare


    • Bra fråga Catharina och vad hände med en kompensatorisk skola? Enligt källor som jag har försvann den kompensatoriska skolan för tio år sedan.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s