h1

Normalfördelningskurvan på agendan – igen!

19 oktober 2012

Aldrig upphör jag att förvånas. Gång på gång tjatar en del forskare hur fel det är med betyg och hur det inte främjar inlärning och så hänvisar man till någon forskning som gjordes på 80-talet i England som bevis för att det man säger är sant. Trots att man i England har ett helt annat betygssystem. Diskussionen om betyg tar aldrig slut, det är samma diskussion som hölls för tio år sedan.

Några andra som aldrig ger upp, trots hård argumentation och till och med statistik från SCB är biologerna. Trots att Statens råd för medicinsk utvärdering i en stor granskning har dömt ut diagnosticeringen av ADHD, Asperger och autism så spottar man ut diagnos på diagnos på diagnos. Dessutom har ju SCB granskat när de som får diagnosen ADHD är födda och kommit fram till att man löper betydligt större risk att få diagnosen ADHD om man är född sent på året och är man född i december och utreds är risken överhängande. Det verkar som om det är för döva öron som dessa rön och rapporter kommer ut. Som jag hörde någon säga för några år sedan: ”Man skulle behöva gå och ställa sig på Sergels torg i Stockholm och med en megafon stå och skrika ut utredningsrapporter och statistik för att någon ens skulle notera detta”.

Och jag blir så fruktansvärt trött när jag läser den artikelserie som just nu publiceras i Svenska Dagbladet (SvD). Det handlar om begåvning och framför allt svagbegåvade. I första artikeln tar man upp just svagbegåvade och att det är tabu att tala om detta i skolan, enligt artikeln. Jag brukade säga till mina studenter som jag hade när jag var lärare: ”Så fort ni hör någon använda ordet begåvning, dra öronen till er och lyssna noga”. Varför? Jo därför att då har man en biologisk syn på vad en människa är, hela ens utgångspunkt är att människan är en biologisk och inte en kulturell varelse. Nu protesterar en och annan och menar att det hela är ett samspel mellan arv och miljö, men jag menar att det är just utgångspunkten som här är viktig. Allt det där med att det är ett samspel, eller att en diagnos är en färskvara är bara mumbo jumbo för att slippa undan att ställas mot väggen eller att behöva ta ansvar. Allt blir bara ett enda virrvarr av abstrakta fina ord som passar in i en fin medelklassvärld där det tävlas om vem som är den finaste och godaste människan.

Men man kan också fråga sig hur man mäter begåvning – hur vet man om någon är smart eller korkad, alltså över 131 eller under 70 i IQ? Jo då använder man sig av olika tester. För dem som har sett Mensas tester handlar det om logiskt tänkande för att få högt resultat och därmed högt IQ och när det gäller begåvningstest som utförs av olika institutioner och företag för att utröna om ett barn är svagt begåvat används WISC-test, ett kulturbaserat test som till stor del handlar om logiskt tänkande. Utslaget av WISC-tester gynnar verkligen inte en del andra kulturer, t.ex. afrikansk kultur (om man nu buntar ihop alla afrikanska länder till en afrikansk kultur, som om det inte fanns någon skillnad mellan de olika ländernas kultur – fel av mig!!!) – låt säga Somalisk kultur. Vilket förklarar varför elever med utländsk bakgrund, med icke-europeisk bakgrund är överrepresenterade bland svagt begåvade. Känns lite 30-tal om ni frågar mig, alltså de begåvade europeerna och vildarna från afrika. Tintin kan ju vara på sin plats här.

Som jag har skrivit i tidigare blogginlägg är min gamla elev Sara ett lysande exempel hur man med WISC-test har testat henne fyra gånger och endast en gång har psykologen reserverat sig med att det inte var helt säkert att hon var svagt begåvad, medan de andra tre testerna konstaterade psykologen att det rörde sig om en lättare utvecklingsstörning och att hon hade 56 i IQ på ena testet och 62 i IQ på det andra testet. När Saras mamma och jag i samband med att mamman ville skriva ut flickan ur särskolan, diskuterade med stödenheten så menade man att utredningar är en färskvara. Som om man kan bli mer begåvad om man per definition tror att begåvning är ett biologiskt fenomen? Eller att en lättare utvecklingsstörning kan försvinna? Yeah right!

Mot dumhet kämpade Gudarna förgäves brukade min pappas kompis Bosse säga och det ligger något i detta påstående. Men frågan är vem som ligger bakom denna iver? Vilka starka krafter är det som driver denna utredningshysteri? Läkemedelsindustrin kanske vill sälja piller, eller också vill de privata vårdföretag som genomför utredningar tjäna storkovan på att hitta defekter på våra barn och visst blir i alla fall jag orolig och tänker vart är vi på väg? Som Nathan Shachar skrev i Dagens Nyheter för något halvår sedan, kanske kommer framtida generationer titta tillbaka på detta och jämföra med häxbålen på 1300-talet och ställa frågan: Hur kunde ni?

Att vi har oroliga barn i skolan, elever som inte kan sitta still och som har svårt att lära sig vet alla som jobbar i skolan. Många föräldrar känner till detta också. Vi har ett fenomen – alltså vi har dessa barn som uppträder på olika sätt som ligger utanför den ram som majoritetssamhället har beslutat om ska klassas som normalt beteende. Men vad är förklaringen? Alltså Fenomen och förklaring.

Jag är verkligen inte nöjd med att förklaringen i så stor utsträckning beror på biologiska defekter på så stor del av barnen, eller att allt tar sin utgångspunkt i ett i förväg biologiskt sätt att tänka att en viss andel människor är födda korkade. Jag köper inte det! De känns inte helt given för mig, beteendet kan beror på många saker som ligger i barnets sociokulturella bakgrund, t.ex. att man sover för lite, att man är utsatt för våld eller hot och så vidare, äter för mycket socker och så vidare och så vidare. Men det verkar ju högst otroligt att biologerna ens kan komma på tanken, bättre att strunta i den där killen som står på Sergels torg och fortfarande basunerar ut forskningsresultat i megafon, för vi gör som vi alltid har gjort.

Men jag vill säga till alla inte minst till journalisten som skrev dessa artiklar att den är en partsinlaga. Det finns faktiskt andra uppfattningar än den som lyfts fram i artiklarna och den grundar sig inte i att människan föds in i en sociokulturell värld och det är den som formar oss människor. Ett tips är väl att man börjar läsa Roger Sälgö.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete och att man ska ha de där 10 000 kronorna. Prioriterar i kommunen!

Annonser

26 kommentarer

  1. Hej Johan!
    Har du sett blogginlägget om detta på Tankar om skolan i media? Kontentan av den och ditt i lägg och även av SvD-artiklarna är väl att alla ska ha möjlighet att lyckas och att varje elev ska få det stöd hen behöver. Det finns senare det därtill stöd för i skollagen.
    Det egentliga problemet är ju inte att en del barn (människor) är svagbegåvade eller högbegåvade vad gäller teoretiska färdigheter, vilka premieras i IQ-test, utan problemet är att skolhuvudmännen inte ger alla elever det stöd och den hjälp de behöver, alltså tillräcklig tid och rätt resurser samt lugn studiemiljö, exempelvis.


    • Zoran,
      Kontentan av min artikel är att se på barn utifrån ett sociokulturellt perspektiv i första hand och jobba utifrån det med pedagogiska kartläggningar, förstärkningar och resurser och när man gjort allt ta till och titta på ”biologiska defekter”. Men så gör många inte utan istället börjar det utredas, en del försvarar sig med att man då kan avstyra att det är någon biologisk defekt. Problemet är att verktygen, t.ex. WISC-test är så abstrakta och inte tar hänsyn till sociokulturella bakgrunder att diagnosen kommer som ett brev på posten.


  2. Jag hör till de som i viss mån kan hålla med artikeln i SvD om att vi har tabun istället för tydlighet kring elever som inte har det så lätt i skolan. Jag tror att du kan bidra till dessa dimridåer när du använder ordval som ett kriterium för att klassa värderingar som biologiska, typisk medelklass.

    Å ena sidan finns det betydande resultat som visar att skolan bara kan ha en marginell roll i att förändra relativa kunskapslägen, biologiskt, socialt arv eller något annat så finns det starka faktorer utanför skolans kontroll som vi kan stånga oss blodig emot. Å andra sidan så kan vi lyfta alla elever till för dem oanade höjder om vi bara möter dem där de är. Att möta elever där de är, det är för mig att tala klarspråk om sina bedömningar så att de kan kritiseras och revideras. Då döljer man inte sin egna bristande insikter bakom tester. Då använder man tester och verktyg för att öka sina insikter som lärare men ansvarar sen för bedömningen och tydligheten i vad man anser. Själva tanken med detta är att öppna upp för eleven och andra att argumentera emot och bevisa det. Då arbetar man tätt med eleven och lika tydlig som man är lika beredd är man att revidera sina uppfattningar. Jag älskar inte betyg men betygsmotståndare ställer till katastrofala resultat genom att allt ska luddas in i ett obehagligt töcken som eleven inte förstår och inte vi andra heller.


    • Så resonerar en klok lärare. Önskar att fler gjorde det. Det kanske de gör?
      Som elev, men också som förälder önskar man tydlighet. Inte önsketänkande utan handfast realism och förväntan och tydliga krav, samt att man känner att eleven är sedd och bekräftad. Det är A och O


  3. Johan,

    Vet du om den artikelserie du hänvisar till i SVD finns på nätet och i så fall var man kan hitta denna? Trevlig fredag och helg. /Fredrik


    • Tack för det tipset! En välskriven artikel! //Fredrik


    • De barn som aldrig vågade sig fram till surfplattan filmades aldrig. Jag tycker vi ska använda surfplattor mer, de kommer vara härligt för lärandet men inte någon ny frälsningslära tack.


      • Mycket klokt skrivet. Jag älskar Apples tänk och sakerna de gör, men gäller undvika frälsningsläget… Dock är Norbergs krönika intressant. Men den handlar ju inte direkt om det SvD tar upp.


      • Frälsningsläran finns redan. Möjligen kan alternativen vara intressanta. Tror inte heller att själva ”objektet”, plattan, är det mest intressanta i denna studie. Mer vad vi kan lära om mänskliga individers egna drivkrafter i en lärande situation, samt hur detta kan få prägla själva skolutvecklingen.


  4. När det kommer till mitt sätt att se på betygsmotståndare så skulle jag vilja citera Voltaire: ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. /Fredrik


    • Betygsmotståndare har inget i skolan att göra. De bör arbeta politiskt och verka för att betygen ska bort, i skolan följer man uppdraget och använder betyg. Sedan är alltid tanken fri…


      • Zoran.

        Jag talade inte om verksamheten utan om ren politik. I skolan ska man utföra uppdraget. Däremot måste det vara fullt tillåtet att privat ha en helt annan åsikt som man arbetar politiskt för. Alltså viktigt att skilja på yrkesrollen och vad man gör på fritid!


  5. Som jag tolkar budskapet i artikeln så är det så här: Vi går vilse om vi tror att den enda anledningen till att någon kan behöva extra hjälp i skolan är att någon satt etiketten adhd eller dyslexi på honom eller henne. Det kan lika gärna vara så att någon behöver extra hjälp för att han eller hon har svårare än de flesta med matte, svenska eller något annat ämne.
    Vad gör dig så rosenrasande över ett sådant budskap?????


    • Se mitt svar till Zoran.


      • Håller absolut med dig om att se på det sociokulturella först. Det värsta jag har varit med om i den vägen var en liten kille med svåra beteendestörningar som bodde hos två knarkande och empatilösa föräldrar. Soc var inne på omhändertagande men backade när diagnosen på killen kom. Med argumentet att nähä , han mår alltså inte dåligt på grund av hemmiljö utan på grund av biologisk defekt. Precis som om dessa föräldrar plötsligt skulle kunna ge honom vad han behövde – eller?


      • Jag tycker att den självklara tågordningen är att skolan och lärarna ska göra pedagogiska bedömningar, att de kan behöva breddas till sociala bedömningar och att först sen tar vi på oss ansvaret för att skicka barn till sjukvården.

        Det är sorgligt att ”Svarte Petter spelet” om skolproblem gör att många glatt skyfflar saker vidare för att bli av med det. Det är så många problem som skulle kunnat lösas med pedagogiska grepp extra lärare, extra undervisning, anpassad studiegång etc. men det finns det inte pengar till. Däremot att pumpa i en ung människa mediciner kan verka billigt men vad blir effekterna långsiktigt.


  6. Jan, du pratar förebyggande åtgärder kontra att lappa ihop trasiga livsöden senare i livet.

    Jag jobbade som kamratstödjare för en herrans massa år sedan. Huuvida den satsningen var väldigt lyckad kanske man kan diskutera men faktum var att en trasig, missbrukande människa kostade samhället lika mycket som 10 årskullar av kamratstödjare på den tiden. Oddsen att någon av 10 x 10 människor skulle kunna nå fram till en människa innan den förstör sitt liv är ju ganska bra.

    Samma sak med extra lärare, extra undervisning och anpassad studiegång. Det kostar pengar, självklart, men vinsterna kommer att vara enorma i längden.


  7. Betyg!

    Den forskning jag har tagit del av pekar på att betyg har en funktion vad gäller predikation för högskolestudier. Dock bör vi nog vara lite observanta även på detta tidigare så säkra faktum. Detta bl.a. bereonde på att ett visst gymnasiebetyg inte är givet vad det står för. Den klagan som nu finns på att studenter som börjar lärarutbildning har bristande kunskaper trots att de har klarat behörighetskraven som i sin tur bygger på gymnasiebetygen.

    Efter att för något år sedan tagit del av Jan Vlachos blogg (Vlachos är ekonom) där han förespråkar relativa betyg framför målrelaterade betyg är jag inte lika säker på att ett målrelaterat betygsytem är det mest optimala betygsystemet.

    Nu har vi ett målrelaterat betygsystem i grund- gymnasie- och högskolan. Och min hvudfråga är vad som ”egentligen” mäts? Är det lärarens insatser som mäts? Om lärarens insatser har betydelse för elevers kunskaper, förmågor etc. – är det då lämpligt att samma lärare då sätter betyg, speciellt vad gäller slutbetyg? Eller kan man komma undan detta med anonyma prov eller dylikt?

    I ”forskarvärlden” finns det ett s.k. referee-förfarande. En forskare sänder då en artikel till en internationell tidsskrift. I berörda fall fick det i artikeln inte framgå från vilket universitet/högskola artikeln kommer ifrån eller vem/vilka som har författat texten. Redaktören sänder artilkeln till två oberoende granskare. Granskarna och artikelförfattarna har ingen kontakt med varandra och ska inte veta om varandras identiteter. Artikelförfattaren får av redaktöen tillbaka granskarnas utlåtande etc.

    Ovanstående förfarande kanske inte är relevant vid bedömning av elever och studenter, men nog är det intressant att reflektera över om och i så fall hur vi bedömer en prestation, arbete, text etc. Om vi gör olika bedömning om vi känner den som har gjort det eller om vi inte vet vem som har gjort – därom finns det en del forskning.

    Dock finns det fördelar att läraren känner den som hen bedömer, t.ex. visar Hatties metastudie ”Visible learning” detta, t.ex. att läraren ska kunna sätta sig in i den studerandes perspektiv. I hans fall tolkar jag att det rörde sig om formativ bedömning. Inte om ett slutbetyg som bl.a. ska ha en predikerande funktion för fortsatta studier eller ej.

    Som jag ser det är betygsfrågan långt ifrån löst. Och så länge den inte är löst får vi nog finnas oss i att betyg debatteras av forskare, politiker, lärare och allmänhet.


    • Pär,
      Forskarvärlden över lag är ju helt emot betyg. Betygsmotstånd och systematisk betygsförtal har pågått år ut och år in av det pedagogiska etablisemanget och den pedagogiska forskarvärlden. Många gånger har man även använt felaktiga parametrar för att lyfta fram sitt betygsmotstånd. Ett tydligt exempel är Christian Lundahl som förr om åren systematiskt åkte runt och basunerade ut betygsmotstånd – att betyg inte var av godo för inlärningen. Till sin hjälp tog han en massa studier gjorda i England och Israel, med ett helt annat betygssystem. Även du är en del av detta kan jag tro när jag läser hur du formulerar dig: ”I hans fall tolkar jag att det rörde sig om formativ bedömning. Inte om ett slutbetyg som bl.a. ska ha en predikerande funktion för fortsatta studier eller ej.” Här lägger du dina värderingar där du polariserar mellan formativ och summativ (betyg) bedömning.

      Jag är väldigt trött på denna debatt, för den har pågått i 10-20 år, beroende på hur man räknar. Denna debatt är en av flera anledningar till att jag väljer att sluta blogga.


      • Johan,
        För det första behöver du definiera forskarvärlden.Om du gör detta i ett brett perspektiv ser du olika ståndpunkter och olika empiriska bevis i denna fråga. Om lärarutbilndningen ska vara en högre akademisk utbildning (enligt t.ex. Oxfordmodellen) borde det vara att ta fram dessa skiljaktigheter och låta studenterna gå bakom argumenten, testa dem etc etc. – under lärarledning.

        Lärarutbilndingen är även en yrkesutbildning och i denna del av utbildningen ingår att praktiskera bedömning och betygsättning inifrån.

        Jag tycker detta är så enkelt och ärligt talat förstår jag inte din upprördhet.


      • Pär,
        Du har följt min blogg under lång tid, även om du kanske har varit borta ett halvår nu. Jag har gång på gång på gång diskuterat pedagogik och skola. Jag pratar aldrig om kvantforskning, eller mediaforskning, eller forskning kring träteknik. Några gånger tar jag upp forskningen när det gäller syntomdiagnoser – men oftast hänvisar jag till Statens beredning för medicinsk utvärdering. Så jag förstår faktiskt inte att du inte förstår att det är pedagogisk forskning jag pratar om (hur bred den än är).

        Klart man blir upprörd när SBU så tydligt utvärderat ADHD, Aspergers syndrom och Autism i en jätterapport och funnit att det inte finns någon vetenskaplighet i dessa utredningsförfaranden. Samtidigt spottar man ut utredningar på löpande band där man har använt de verktyg som SBU pekar ut som ovetenskapliga. Det är ju unga människor vi pratar om. Jag som träffar flera hundra elever varje dag tycker att det är jobbigt när man letar fel på barnen med hjälp av kvacksalveri, istället för att leta fel på den sociokulturella miljön eller skolmiljön. Varför blir inte du upprörd över detta?


      • Jag måste ha missförstått något här, jag trodde att detta var den Pär Engström som haft en rad debatter med Johan här på bloggen…

        För DEN Pär torde inte kunna sväva i ovisshet vilken forskning Johan talar om här på bloggen då Johan återkommande ypperligt väl konkretiserat vad han menar.

        Om du är ny här på bloggen ber jag om ursäkt men om det är den Pär som debatterat mången gång tidigare med Johan undrar jag hur du tänker. Trodde du alltså hela tiden att Johan talat om forskning rent allmänt, eller tänkte du att han menade forskning kring magnetricitet, stamceller eller vad? Undrade du inte över att de namn Johan lyft fram då?

        Jag tycker det är synd att du konsekvent väljer att inte nå en dialog med Johan utan väljer en annan väg.


  8. Jag skulle vilja slå ett slag för ett ypperligt redskap i betygssättningens tjänst: Betygstärningen! Tyvärr finnes den icke i handeln men man kan ju alltid fråga slöjdläraren lite lent. Skriv i betygsbokstäverna på varje sida på kuben, A, B, C …Väl till betygstider så kastar man gärningen och låter slumpen avgöra. Tycker man att slumpen är lite orättvis så kan man ju alltid slå om tills det rätta betyget visar sig. Alternativt kan man ju ha 6 tärningar som kastas samtidigt och sedan räknar man ut ett medelvärde. Av slumpen är du kommen och av slumpen skall du åter varda. Amen!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s