h1

Gammal skola – ett tydliggörande

04 april 2013

Det har varit en het debatt på min blogg efter min närvaro i tv 4-soffan. Jag tänkte klargöra några saker, räta ut några frågetecken, som har blivit otydliga i den här debatten. Kanske kan jag bringa klarhet i gammal och ny skola.

Alright, vi tar det från början. I Lgr 62, Lgr 69 och Lgr 80 hittar vi den gamla skolan. I dessa läroplaner var det kursplaner som talade om hur lärarna skulle göra, alltså vilken metodik och vilket stoff som skulle läras ut. I Lgr 69 påtalades tydligt att läraren skulle vara kompis med eleverna och stor vikt skulle läggas på grupparbete.  Progressivismen och John Deweys metodik nådde sin peak i Lgr 80. I samtliga tre läroplaner var det betyg, med varierande ålder. Mycket viktigt att komma ihåg när det gäller dessa betyg var att de var relativa. Det vill säga att 7% skulle ha 1:or, 24% skulle ha 2:or, 38% skulle ha 3:or, 24% skulle ha 4:or och 7% skulle ha 5:or – oavsett vad man kunde. Och det fanns inga referensramar. Standardprov i svenska, matematik och engelska. Men hur visst jag som SO-lärare hur min klass i Jordbro låg till i förhållande till en annan 9:a som kom från Danderyd, Bagarmossen, Limhamn eller Piteå? Självklart visste jag inte det, för det relativa betygssystemet mätte inte kunskap. Och det gjorde inte standardproven heller, för de var också normalfördelade.

Med Lpo 94 infördes mål- och resultatstyrning, alltså 1994. Den nya skolan! Lgr 11 har också ett grundtänk som mål- och resultatstyrd läroplan, även om jag personligen tycker att den är lite väl regelstyrd eftersom den påtalar vilket stoff skolan ska lära ut. I och med Lpo 94 och Lgr 11 införs också ett helt nytt betygssystem som bygger på att eleverna ska ha uppnått visa kunskapskrav för att få ett visst betyg. Det innebär att Sveriges riksdag och regeringen inför ett kunskapsstandardsystem i svensk skola. I Skollagen 2011 står det uttryckligen att läraren ska tala om på vilka grunder ett betyg sätts: ”Den som har beslutat betyget ska på begäran upplysa elevens och elevens vårdnadshavare om skälen för betyg” (Skollagen 3 kap 17§). Alltså: Läraren ska som tjänsteman se till att alla elever når kunskapsmålen och skolan ska följa upp resultat. Beslut taget i riksdagen!

Alltså nytt och gammalt? Var någonstans står det i läroplan och skollag om en syftesstyrd skola? Är det så att mål- och resultatstyrningen härstammar från 1800-talet? Givetvis är det inte så. Och när var John Deweys idéer som viktigast för samhället? Jo i början av 1900-talet. Ny skola? Skulle inte tro det! Genom att föra in nya begrepp, måla upp skolan som omoderna och att den måste förändras med världen, att tillskriva mig eller regeringen en massa saker, vill en del debattörer visa sig progressiva. Man vill påstå sig stå för den nya och moderna skolan. Liksom lite fräschare än vad jag är. Men dessa krafter är precis så proggiga som 70-tals-proggarna var.

Så vad är egentligen problemet? Ja egentligen flera saker.

Själva grundproblemet är att 25% av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra enligt PISA, att 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och att svenska elever tappar kunskapsmässigt i internationella jämförelser. Främst i matematik och NO. Detta har vi vetat länge. Tyvärr hänger det ihop med nästa gigantiska problem: Det är en tradition i svensk skola att vilja diskutera metodik frikopplat från resultat. Detta är en av de bärande tankarna i 1920-talets progressivism och Dewey. Problemet med Dewey är egentligen att hans metodik menar att den demokratiska processen är viktigare än att eleverna ska nå målen och detta har blivit ett ideologiserat kanon där de som är mot resultatuppföljning använder sig av Deweys tankar för att hela tiden motarbeta resultatuppföljning. Det är detta som är problemet! Ny skola? Nja inte direkt!

Men var vill jag komma med detta resonemang. I Dagens Nyheters artikelserie om svensk skola skriver man 2/4-13 om den svenska metodiken som i många fall gjort mer nytta än skada. Det DN lutar sig emot är John Hatties metaforskning där han tittat på 50 000 studier och kommit fram till att vissa aspekter i skolans värld är bättre än andra och vissa är direkt skadliga. Bland annat lyfter man fram Problembaserat lärande (PBL) som en direkt kontraproduktiv metodik, som har sämre effekt på elevernas kunskaper än om eleverna är hemmasittare. När Hans-Åke Scherp var ”inne” slog han sig för bröstet och framhävde sitt stora nätverk och alla skolor han jobbat med. Stackar dem! I media var han väldigt arrogant när Haninge kommun började följa upp resultat. ”Det spelar ingen roll hur många gånger man mäter grisen”, basunerade han ut. Jo just det, samma gris. Det var nog Scherp som var skaparen av den grismetafor som fortfarande snurrar runt i ”proggarkretsar”. För senast på bedömningsdagarna i Göteborg i mars var det flera föreläsare som tog upp ”grisen”. Så vad är egentligen problemet enligt DN:s artikel? Jo, att svensk skola och inte minst det Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) inte följer upp resultat för att se vilken metodik som fungerar och inte fungerar. Och det är exakt samma argument som används idag som Scherp gjorde då. PIE jobbar aktivt för att motverka resultatuppföljning. Det är fult att följa upp resultat.

Vad står jag för när det gäller detta? Jag diskuterar sällan den metodik som en lärare eller en skola använder sig av så länge eleverna lär sig det de behöver kunna för att ha möjlighet att ta till sig kunskaper längre fram i skolan. Kunskap är kumulativ och för att kunna tillgodogöra sig det som står i läroboken och de begrepp läraren tar upp på högstadiet, behöver varje elev grundkunskaper. Det är varje elevs kunskapsrätt. Hur vet man då att metodiken fungerar? Busenkelt – följ upp elevernas resultat. Har hälften av eleverna i en klass misslyckats kan man misstänka att det antingen är en dålig lärare eller dålig metodik. Ibland båda.

Alltså – är det omodernt av en skola att följa upp resultat? Nej, det är en modern skola! Och det har inget att göra med innehållet i skolan, det vill säga hur läraren arbetar eller vilket läromedel som används, eller om läraren vill använda sig av datorer. Eller för den skull Deweys metodik. Visar uppföljningen av elevernas resultat att de lär sig det de ska så är det gott nog. Men visar elevernas resultat att eleverna inte lär sig det de ska kunna MÅSTE MAN TITTA PÅ METODIKEN. Läs igen: MÅSTE!!!

Kanske är min definition av proggare lite förenklad och fyrkantig, men den fungerar för mig. För övrigt vill jag definiera proggare: ”Progressiv pedagogik, pedagogisk riktning som växte fram i USA och Europa runt sekelskiftet 1900” (Pedagogisk uppslagsbok 1996). Man menar att vägen till demokrati är viktigare än målen i skolan, det vill säga att elevdemokrati är viktigare än att eleverna lär sig några kunskaper. Husguden för proggarna är John Dewey, vars Learning by doing är den stora ledstjärnan. Detta har inneburit att proggarna anser att det är processen som är viktig och att eleverna själva ska göra jobbet t.ex. med att söka kunskaper.

Annonser

43 kommentarer

  1. Bra rutet!
    En sak jag också blir oerhört trött på när det gäller vissa av ”proggarna” är deras osunda fixering vid IT.
    Till exempel:
    1. Om bara de små telningarna får IPad kommer kunskapen att blomstra – eh, i don’t think so. Inget fel med moderna verktyg, men att lämna en tonåring med en iPad behöver nödvändigtvis inte leda till så mycket mer än facebook och twittertjatter.

    2. Vi står inför en Helt Ny Värld där all kunskap finns i maskinerna och eleverna därför inte behöver lära sig någon fakta – eh, i don’t think so. Bildning runt förintelsen, Pythagoras sats, Norges huvudstad samt orsaker till förkylning behöver man kunna även i en brave new world. För att nämna några exempel.

    3. Elever är Experter på IT, lärare är Oduglingar – eh, I don’t think so. Jag säger bara SLUTA med detta idiotargument! En lärare i 35-årsåldern idag har bortåt 20 års it-erfarenhet, många 13-åringar vet knappt hur man mejlar.

    Ja, det här kanske inte riktigt hörde hit, men jag blev ändå inspirerad av din genomgång, Johan!


    • Hej Anna,
      Jag brukar säga att PBL är detsamma som Entreprenöriellt lärande som är detsamma som IKT.

      Bra verktyg om man är duktig och framåt. Mina två söner skulle klara sig utmärkt när det gäller alla dessa tre former. Men minst 25% av skolans elever är helt sålda när de inte får lärarledd undervisning.


    • Bra rutet, du också! Det finns en övertro på datorer, helt klart. Om inte annat så måste man veta vad man letar efter, och veta vad det heter. Jag har mycket länge, ända sedan början av 90-talet undervisat på medieprogrammet (nu är det dött) och kan en hel del om datorer, som jag började arbeta med 1978. Det finns en avhandling, som man säkert kan hitta på nätet, om retoriken kring IT och skola. En lobby, kan man väl kalla det.// Stella


  2. Jag fick just höra om ett enskilt arbete i femman. De skulle jämföra de fyra världsreligionerna utifrån fyra olika perspektiv. Religionslärarinnan på gymnasiet sa att en så toksvår uppgift skulle hon aldrig ge till gymnasieelever. Det värsta med de moderna proggarna är att de verkar ha totalt noll koll vad som är lämplig nivå för eleverna.

    Lärare ska inte bestämma något och att vilja veta vad eleverna kan gör en till ett kontrollfreak. Så vad som händer är att vi slänger ut barnen i det djupa vattnet så de drunknar.

    Jag har en mycket stor andel nya undervisningsformer men gammalmodig får jag ändå höra eftersom jag behöver leda för att ta ansvar och kolla vad eleverna kan för att möta dem där de är.


    • Jan,

      Det är inte rimligt att elever i årskurs fem ska klara en sådan uppgift att jämföra de fem världsreligionerna på egen hand. Sen ska vi vara medvetna om att betygskriterierna i åk 6 är sådana att det redan här är krav på att eleverna ska kunna se en del likheter och skillnader mellan världsreligionerna. Ett konkret exempel från betygskriterierna för E: ”Eleven har grundläggande kunskaper om några heliga platser eller rum, ritualer och levnadsregler som hör till världsreligionerna och visar detta genom att föra enkla resonemang om likheter och skillnader mellan några religioner”.

      Fredrik


    • Just det ordet jämförelse har flera nivåer av svårighetsgrad och i femman är det lämpligt att nöja sig med olikheter, likheter. Det är i sig en stor utmaning om informationsmängden är stor. Perspektiv är ett svårt koncept att använda vid jämförelser, oj vad jag kämpar med att förklara det arbetssättet för mina gymnasieelever.


  3. Hej Johan
    Intressant! Jag måste ju säga att hur gärna jag än inte vill vara en ”proggare” när jag läser dina inlägg, för du är ju inte direkt positivt inställd till dem, så måste jag nog tillerkänna mig den titeln. Jag tycker att Dewey är fantastisk. Men jag kan också säga att jag inte hårdtolkar honom på det sätt du beskriver honom. man behöver ju inte vara bokstavstrogen. Jag tror att det heter ”Mitt pedagogiska credo” just för att det är visionärt. Men det är jag.
    Jag kan också tycka att det skymtas en del missuppfattningar från de olika hållen. Jag menar, när jag läser ”Grisen blir inte tjockare ju mer man mäter en” så tolkar jag innebörden som att vi inte bara kan mäta. Det är i sådana fall inte där problemet sitter, i mätningarna. ”Problemet” är större än så och det ger inget att bara prata om att mäta och mäta mer, vi måste ta till andra verktyg. Göra på andra sätt. Och om vi gör det så kanske vi inte ens kommer behöva mäta så ofta. Som sagt, min tolkning av det.
    Jag har skrivit det förut i din blogg, att jag också är osäker på om vi verkligen har ett sådant stort problem som det målas upp att vi har, eller om mätningarna vi utgår ifrån inte mäter rätt kunskaper på rätt sätt. Innan vi är säkra på det så är det synd att göra fler mätningar baserat på att de mätningar vi gör inte ser bra ut.
    Hur som haver så tror jag inte att vi skall mäta för mycket, men jag tror inte heller på att ta bort alla mätningar. Framför allt tror jag på att fråga oss varför vi mäter för att sedan kunna fundera på hur vi skall göra det på bästa sätt.
    Jag är hemma igen efter påsklov nästa vecka och kommer mejla dig för att ”take you up on” att få komma till din skola och utbyta tankar. Ska bli spännande.


    • Hej Ann,
      Problemet med Dewey är inte att hans metodik är fantastisk, utan att hans metodik har blivit ett ideologiserat kanon där de som är mot resultatuppföljning använder sig av Deweys tankar för att hela tiden motarbeta resultatuppföljning. Det är detta som är problemet!

      Problemet med grisen är att de som är emot resultatuppföljning slentrianmässigt slänger sig med dessa ord som jag säger. Jag vägrar att tro att de är så korkade att de inte förstår att det är mätningen av resultat som ligger till grund för vilka beslut vi tar som organisation. Vilka elever som inte nått kunskapsmålen, vad det är de inte kan, hur vi ska hjälpa dem och vem som ska vara ansvarig för att detta jobb blir gjort. För att några månader senare åter följa upp resultat för att se vad vi ska göra härnäst.

      Jag polariserar så hårt för att lyfta fram hur de jag kallar proggare systematiskt frånsagt sig sitt uppdrag som tjänsteman att följa den läroplan (Lpo 94 och Lgr 11) som de är ålagda att genomföra. Det vill säga att alla elever når kunskapsmålen och att resultat följs upp kontinuerligt. Det är ett riksdagsbeslut att detta ska göras.

      Gör man detta och gillar Dewey ser jag absolut inga problem!


      • Ah, tack, då förstår jag bättre vad du menar. Se, vi är kanske inte så olika ändå 😉


    • Min bild är att det i alltför begränsad utsträckning görs en systematisk resultatuppföljning. Viktiga förklaringar har Johan givit här på sin blogg.

      Genom att statsmakten inte fått den samlade bild som krävs av hur kunskapsnivån ser ut i landet, och likvärdigheten uppfattas ha minskat skapas allt fler kontrollverktyg, vilka alla tar tid från undervisningen. Istället för att lära eleverna mer tvingas de kompetenta lärarna alltmer att lägga tid på att sätta sina elever att göra prov som bekräftar vad de redan vet. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en lärare uttrycka förvåning över en elevs resultat på ett nationellt- eller kommungemensamt prov.

      Här ligger ett stort ansvar hos skolchefer och rektorer: att sluta ta in allsköns allvetare och quickfixare och istället låta alla deras kompetenta lärare få tid att följa upp och reflektera runt den egna undervisningens utfall, enskilt och med andra. Alltid systematiskt och transparent.

      Än värre blir det när de förespeglat nytänkare som tas in aktivt motarbetar lärarnas möjlighet att göra sitt jobb genom blomord om syftesstyrning etcetera.

      Jag har inget emot lite civil olydnad, det är dock inte detsamma som att sätta svarte Petter i handen på lärarkåren genom att lura dem vilse.

      Alla Sveriges lärare förtjänar bättre än så, men det kräver kunskap och mod från skolledarna. Kunskap nog om uppdraget för att veta vad som ligger i linje med skolans uppdrag och vad som inte gör det. Modet krävs för att, likt Johan, våga säga nej när nasarna försöker sälja in sina tjänster med vackra, intetförpliktigande ord.


  4. ”Läraren ska som tjänsteman se till att alla elever når kunskapsmålen ”. Drömmar! Så har det aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Först måste man veta vad man menar med ”alla” elever. Det kan bli sant bara om man sänker kraven/kunskapsmålen tillräckligt lågt. Det var det ena.
    Det andra är: var någonstans säger Dewey att uppföljning inte ska genomföras? Du vet kanske att Dewey ingick i en stor rörelse, som han inte startade men för vilken han var en frontfigur? New Education Fellowship (new school-rörelsen)? jag gick i en av dessa skolor under -50 och -60-talen. Upplysningsvis hade vi new school-skolorna både betyg och studentexamen i finsk liksom svensk skola då. Dessutom hade just ”min” skola under många år de allra bästa studentskrivningsresultaten. Ja, läs gärna på om New Education Fellowship och de svenska skolor som ingick i den rörelsen.

    Om gammal och ny skola: det är som upplagt för missförstånd när du talar om gammal respektive ny skola i bemärkelsen, gammal skola = progressiv (deweyinspirerad) och ny skoila = mer strikt (om jag förstår dig rätt). För väldigt många andra är gammal skola det samma som traditionalistisk katederundervisning. Det finns alltså många svenska skolor som tillhörde new school-rörelsen där eleverna klarade sig alldeles utmärkt väl. Höglandsskolan, till exempel, var en av dem. // Stella.
    Ps New Education Fellowship grundades 1915 och hade 1920 en kongress som samlade 60 olika nationer. Internationellt perspektiv och samarbete, både mellan skola och föräldrar och elever emellan var några av de grundpelare som denna rörelse vilade på Ds


    • Stella,
      1. Vi vet inte om alla elever kan nå alla mål för vi har inte testat det än. Lpo 94 genomfördes aldrig. Men tänk tanken: Om alla elever som lämnar årskurs 3 läser flytande, kan skriva en text med röd tråd och de skiljetecken som behövs och har grundläggande matematik – det vill säga har grundkunskaper klara. Vilket elevunderlag får mellanstadiet att jobba med? Om man inte släpper iväg eleverna på detta sätt från det att de går i årskurs 1 – det vill säga man följer upp resultaten. Vilket elevunderlag får du då på gymnasiet? Då kan vi snacka om att alla elever kommer att uppnå kunskapsmålen.

      2. Läs ett utdrag från mitt blogginlägg om Dewey: Egentligen är det bara att gå till t.ex. John Deweys bok Demokrati och utbildning (Daidalos förlag, första upplagan, fjärde tryckningen 2009), för att exemplifiera vad jag menar kan man titta på kapitel 8, där det finns rikligt med exempel. Här kommer några:

      ”Vi vårt sökande efter mål för utbildningen gäller det inte att hitta något slutresultat utanför den pedagogiska process som utbildningen är underordnad. Den förbjuder hela vår uppfattning. Vi vill snarare undersöka hur det förhåller sig när målen ingår i den process där de verkar och när de kommer utifrån. ”(sid 141).

      Mitt förslag är att du läser hela det blogginlägget som heter: Dags att släppa Dewey.


  5. OCH – det är ohemult att lägga på lärarna detta: NI ska se till att sänka kraven så att samtliga elever når kunskapsmålen. // Stella


    • Jag håller med om det felaktiga i att tvinga lärare att svika 25 andra elever när en elever kräver fruktansvärt mycket för att nå kunskapsmålen.

      Däremot tycker jag att det är ännu mer fel att sticka huvudet i sanden kring hur väl elever klarar kunskapsmålen för att slippa sätta in åtgärder. Vi ska ha en livaktig diskussion kring om vissa kunskapsmål är för högt satta för att alla ska nå dem men det är ett svek mot eleverna att tumma på mål som är nödvändiga för att klara sig i samhället. Det är bra att vi har målsättningen att i stort sett alla ska få med sig vissa viktiga kunskaper från skolan.


      • Jag tänkte inte just på att lärare skulle svika 25 elever genom att hjälpa den 26:e. Det jag menar är att huruvida eleverna klarar kunskapsmålen, de som Skolverket har satt upp, är avhängigt hur de målen ser ut (och tolkas). Sätter man ribban tillräckligt lågt kan alla klara målen. Sätter man ribban mycket högt är det väldigt få som gör det. Det är väl ganska naturligt. Men det innebär att, om man som fler debattörer på den här sidan säger: alla kan klara målen, ja – då är målen troligtvis ganska lågt satta. Till slut blir det en fråga om vad man ska ha skolan till. Är det för differentieringens skull, vilka ska gå vidare och vilka ska det inte, eller är det för att man menar att det ska finnas en gemensam grund i läskunnighet, skrivande och – ja, vad då? Vilka är de här ”vissa viktiga kunskaperna”?// Stella


      • Det håller jag också med om. Att lägga ansvaret på den enskilde läraren att tolka mål så att alla har en chans att nå dem och att lägga målen efter gruppens förmåga är också en mycket dålig praxis som smugit sig in i svensk skola.

        Tankegången om att alla ska klara målen är ett område där jag inte är överens med Johan. Det måste vara en viss andel elever som inte har förutsättningar att klara de grundläggande sakerna för att fungera i ett modernt samhälle där kraven på intellektuell förmåga går upp.

        Jag förstår fördelarna med Johans inställning, det finns verkligen många elever som har potentialen i sig och vi lärare har svårt att upptäcka det och ge rätt hjälp. Johan har också demonstrerat hur nära det går att komma alla ska med men jag funderar dock på om hans arbetsinsats behövt vara orimligt stor.


      • Även om du gräver ner nivån på kunskapsmålen så kommer du alltid ha elever som inte klarar sig. Jag håller helt med Johan, en tydligare kvalitetssäkring beträffande vad eleverna ska ha med sig från respektive stadium. En bättre dialog i respektive kommun, kanske t.o.m. någon form av riktvärden som är konkreta i stället för det tolkningsutrymme som finns av kunskapskraven där yrkesintegritet, lättja och samvete hos varje lärare kämpar mot varandra.

        Vi kanske inte måste ha kunskapsmål med tanken att varje elev MÅSTE vara kapabel att nå även om det självklart måste vara strävan. Jag har haft elever som med darr på ribban tagit sig över nivån för att vara särskolemässig. På något sätt lyckades denna elev nå godkända betyg i de av grundskolans alla ämnen han läste (ej modernt språk) samt de två ämnen jag undervisade honom i. Det fanns inte minsta tillstymmelse att vara nära och till stöd för min egen bedömning hade jag även nationella prov, som i ett av fallen skrevs anonymt och rättades av någon av kommunens lärare. Jag kan för mitt liv inte förstå hur gränsen för särskola och praktikens kunskapsmål i Lpo 94 kunde vara grannar.


  6. Deweys tankar har använts både för positiva och negativa förändringar av skolan men det är viktigt att observera att de är ett mycket inkonsistent hopkok. Tankarna var nya och fräscha när de kom men nu är de gamla och nästan allt har provats. Det betyder att vi bör studera erfarenheterna från att använda någon Dewey-tanke istället och då kan vi av Färila skola 2000 lära oss att vissa ideer blir katastrofala men vi kan också lära oss att tillämpningar av ”learning by doing” som exempelvis laborationer och exkursioner är mycket kraftfulla redskap för lärande.

    Släng ut Dewey, titta på moderna erfarenheter istället.


  7. Väl talat Johan.
    Det skall bli intressant att se hur många som här kommer att möta upp det du skriver om vikten av resultatuppföljning.

    Det vanligaste är ju att dina/våra meningsmotståndare målar upp den alltigenom falska bilden av att resultatuppföljning är motsatsen till en viss metodik, och då gärna en metodik som utmålas som ”ny”.

    Sanningen är ju att alla kunskapstörstande människor arbetar med resultatuppföljning.

    Finns det någon som tror att vi skulle haft penicillin, röntgenapparatur, blinkfyrar, hjulet, explosionsmotorn med mycket, mycket mera om dessa människor inte nogsamt jobbat med att bevaka resultaten – och dra lärdom av dessa?

    Jag utmanar dina belackare Johan: kan ni lyfta fram en enda bra lärare eller pedagog som inte jobbar med resultatuppföljning?

    Om vi är överens om att alla bra lärare och pedagoger aktivt och medvetet arbetar för att få reda på utfallet av sin undervisning: varför är det då så illa och ”gammalmodigt” att göra det metodiskt och för eleven synliggjort?


    • Peter,
      Jag skulle vilja ställa en motfråga. Varför har vi fortfarande så dåliga resultat? Det måste vara, som jag ser det, att alla lärare/skolor inte jobbar med resultatuppföljning. Anledningen till att jag skriver skola är givetvis för att om organisationen skola inte jobbar med resultatuppföljning är det svårt som lärare att driva resultatuppföljning själv.


      • Det viktigaste är nog ändå att den enskilde läraren har resultatuppföljning med eleverna. Den möjligheten finns faktiskt även när skolan missköter sig.

        Det är dock skrämmande på hur många olika fronter de väller in, de som vill förstöra den naturliga vågen till förbättring. Det är ju inte bara PIE, utan även lärarutbildning, avundsjuka lärarkollegor, okunnig skolledning och inkompetenta huvudmän.


      • Just så är det Johan. Skolledarna måste först börja göra sitt jobb: säkra resultaten via resultatuppföljning, inklusive analys och åtgärder.

        Även i en skola som inte jobbar systematiskt med resultatuppföljning kan den enskilde läraren göra det. Effekten blir då en smula begränsad dock.

        Den ledare som inte jobbar med systematisk resultatuppföljning är ingen ledare – än mindre just skolledare.

        Det förbryllar mig fortlöpande varför detta sker i en så begränsad omfattning till förmån för olika tester och prov.

        En bra skolchef ställer kravet på sina rektorer att kunna redovisa var eleverna ligger kunskapsmässigt och hur prognosen ser ut. Likaså har hon/han kravet att varje rektor skall kunna svara på frågan”hur vet du det?”.

        På samma sätt ställer en bra rektor kravet på sina lärare att redovisa var eleverna ligger kunskapsmässigt och hur prognosen ser ut. Likaså har hon/han kravet att läraren skall kunna svara på frågan ”hur vet du det?”.
        Läraren har då ett brett spektrum av sätt den kan ha använt för att ta reda på resultaten såsom prov, praktiska övningar, iaktagelser av vilka frågor och svar eleven ställt under lektioner, vad som framkommit i diskussioner i klassrumme eller kanske i skolrestaurangen, uppsats, bloggat, rollspelat via avatarer på nätet med mycket, mycket mera.

        Varför sker då inte resultatuppföljningen så systematiskt som den skall göras? Du har ju omochomigen belyst detta på ett förtjänstfullt sätt här på din blogg Johan. Utöver det du nämnt kanske fler skolchefer behöver vara modiga och anställa annat än lättledda rektorer. All heder till den som vågade anställa en sådan lojal pain in the arse som du.

        Risken är annars att den som själv inte är trygg i sitt ledarskap anställer lättledda ickeledare vilka i sin tur anställer lättledda ickeledare, vilket ger att man dels in förmår se vilka nasare man skall mota i grind och vilka som skall bjuda in.

        Resultatet blir annars likt det i en kommun där man bjöd in Steve Wretman för att till lärarkåren meddela att ”betyg alltid är negativt för lärandet”. För det hade en studie i England(!) visat. På vilket sätt detta förväntades hjälpa lärarna vid bedömning var något oklart.


    • En sak till Peter,
      Jag menar ju inte att det är lärarnas fel att alla inte följer upp resultat. Jag menar att det är flera olyckliga aspekter som har gjort att lärarna inte fått lära sig resultatuppföljning, där Lpo 94 infördes. Med det sagt menar jag att Skolverket och inte minst Mats Ekholm, SKL, PIE och Grundskoletidningen bär ansvar för att resultatuppfölning inte infördes. Lärarutbildningen var kanske inte direkt inblandad i arbetet ute i skolorna, men gjorde så gott de kunde genom att utbilda betygsmotståndare och nyexade lärare som absolut var emot att följa upp resultat. Vi fick ju också en släng av den sleven, även om vi var alltför kritiskt tänkande och ifrågasättande för att inte gå in i den fällan.


      • Du var snabbare än jag Johan 🙂 Du har definitivt visat på vad jag håller för de verkliga förklaringarna till sveket mot eleverna och lärarna. Du dumpar inte Svarte Petter i händerna i händerna på lärarna – tvärtom gör du allt du kan för att stötta lärarkåren. Alltid.


  8. Jag vill ta tillfället i akt och förtydliga ett och annat i kommentarer från min sida tidigare här på bloggen. Vad jag vänder mig emot är inte att kontrollera vad min metodik får för resultat (vilket jag vill göra i framtiden med Moodle:s verktyg för detta, andra IKT-redskap och med Peer instruction). Vad jag har vänt mig emot är specifikt prov som examinationsform som jag inte tror på.

    Hoppas att detta kan ge en bättre bild av hur jag tänker. 🙂

    Nu önskar jag alla här en riktigt skön helg,
    Fredrik


    • Du skulle gärna kunna få berätta för mig vad du har för grund att just misstro prov som grund för uppföljning. Tror du inte ganska många lärare vågt olika exaimnationsformer mot varandra och valt prov som det tillförlitligaste? Är inte delar av Moodles uppföljning ganska likt prov?

      God helg!


      • Jan,

        Jag talade ingenting om vad andra lärare inom kåren arbetar med. Det är upp till dem om de vill ha prov eller inte. Jag talade endast och endast om vad som är min utgångspunkt. När det kommer till Moodle ber jag att få återkomma med större inlägg på egen blogg så småningom. Men som en första ingång till att utveckla examinationen med Moodle så har jag skrivit en artikel här:

        http://frekar12.wordpress.com/2013/04/05/kollaborativ-hemtentamen-i-skolan/

        MVH,
        Fredrik


    • Tillbaka efter 80 trevliga minuter i sällskap med professor Mazur – tack för tipset, Fredrik! Men Mazurs grej var väl knappast att ifrågasätta behovet av utvärdering i provform? Föreläsningen handlade, som jag uppfattade den, om förhållandet mellan teaching och learning, och att det som händer i en klass inte alltid är det som läraren tror. Och det skildrade han med humor och självironi, liksom vad han försökte förbättra. ALLA försöker väl förbättra sin undervisning, även om vi inte kommer upp i samma division som Mazur eller Stavros Louca!

      Vilken kontrast, för övrigt, till alla SKL-sponsrade dryghögar som har fördystrat ens studiedagar. Skulle kunna droppa namn här, men jag avstår visligen.


      • Laban: Varsågod. Mazur står för det du skriver. Det var min personliga uppfattning som handlade om provens vara eller icke vara. Hoppas det blev klarare och bra att du påpekade detta. Det tackar jag för. Trevlig fortsättning på helgen! Fredrik


      • Professor Mazur har en helt igenom fascinerande och intresseväckande föreläsning. Att han föreläser om att inte föreläsa är ingen kritik av honom men ibland rent tillintetgörande på de som försöker förenkla det han tar upp.


  9. De senaste åren har ansvarige ministern liknat skolan vid en oceanångare. Det är svårt att vända, gira, få stopp och så vidare. Budskapet har varit att det tar tid för kommandona från bryggan att nå maskinrummet. Det stora problemet är förmodligen att kommandona är för motsägelsefulla, spretiga och alltför många för att hinna uppfattas, vidarebefodras och slutligen utföras. Om de ens låter sig utföras längre ty maskinerna går endast på några få tappra cylindrar, det läcker in, bränslet börjar ta slut och det är långt till hamn…


  10. Du Johan börjar i fel ända och ställer fel frågor.

    Samhället ska idag ta hand om kommande generationer från det att barnet är 1 år till att de oftast är 19 år, eller åtmistone 16 år.

    Detta omhändertagande ska organiseras på ett visst sätt, fyllas med ett visst innehåll. styras och utvärderas.

    Den första frågan bör vara vilket innehåll vill vi fylla denna 18 års verksamhet med?

    Den andra frågan bör väl vara hur detta innehåll ska organiseras?

    Som lärarutbildare är jag glad att i en UVK-kurs nu slippa tänka på att i studerandegruppen finns det blivande förskollärare, fritidspedagoger, grundlärare f-3, mellanstadielärare, högstadielärare, gymnasielärare etc.

    Nu behöver jag bara, mestadels, inrikta mig mot en lärarkategori och kan följaktligen mer specialisera mig inom UVK på olika sätt.

    Men någonstans behövs ett helhetsperspektiv som utgår från dagens verklighet, dagens samhälle och dagens uppdrag som samhället har tagit på sig vad gäller kommande generationer.

    Var finns detta helhetsperspektiv?

    Vad gäller utbildningshistoria rekommenderar jag att du går lite längre tillbaka och tittar dels på 1946 års skolkommision, dels på förutsättningarna för grundskolans genomförande 1962. Det är en stor skillnad på en vision och en konkret verklighet. Har grundskolan någon gång sedan 1962 fungerat som det var tänkt?

    En annan möjlig jämförelse kan vara med Finland som införde sin grundskola senare än i Sverige, och fick så småningom en annan utveckling än i Sverige. Här finns det dock andra relativt välkända skillnader, mellan Sverige och Finland, vad gäller samhälle att beakta.


    • Johan, börjar i helt rätt ände. Vi har redan en skola och den ska vi förbättra med ständiga små steg. Då måste vi börja med uppföljning av det viktigaste.

      En helhetssyn på skolan borde starta i insikten av att variation och nya utmaningar är det viktigaste, inte att skola på olika stadier ska vara lika.


    • Jag är, som du Pär. Glad över att du nu slipper söka minsta gemensamma nämnare och istället får lägga krut på att förädla de olika utbildningsinriktningarna.

      Jag delar också din uppfattning om vikten att se på helheten.

      Sedan skiljer våra åsikter åt. Den väg jag ser som framkomlig är den väg som Johan ständigt förordar: tydliggjorda konkretiserade kunskapskrav och en fungerande systematisk resultatuppföljning. Då, och först då menar Johan (och jag m.fl) kan vi se om eleverna har de kunskaper vi tror att de och samhället i stort behöver.

      Det är föst när vi omsätter värdeorden i styrdokumenten till konkret handling som vi kan se vad det är värt.

      Abstrakta ord är just bara abstrakta ord och antingen alltför lätta att bli överens om eller alltför enkla att bli oense om utifrån att de omfattar så mycket. Människor som egentligen är ense kommer vilse medans andra tror de är överens.

      Vi behöver ha en levande dialog och diskussion kring vad som är viktig kunskap, men inte istället för att genomföra våra uppdrag. Att utifrån ideologiska skäl undvika att utbilda blivande lärare om gällande lag och ålägganden är alltid oacceptabelt (jag säger alltså INTE att du förordar det senare Pär).

      Vackra abstrakta formuleringar är alltid lätta att formulera och skriva under på, det är först när dessa abstrakta ord konkretiseras det de facto skapas en möjlighet att förhålla sig till dem.


    • Om jag inte missminner mig så införde Finland grundskola med Sverige som inspirationskälla. Dessutom är skolan i kommunal regi. Så med dessa mycket stora likheter borde väl man från svenskt håll åtminstone börja snegla på grannlandet. Jo, en annan likhet. Svenska är ett administrativt och officiellt språk. Så tar er samman och svälj stoltheten innan skolan kapsejsar fullständigt.


    • Pär,
      Jag vet att du ständigt har en annan åsikt än vad jag har. Men dina resonemang slutar alltid i abstrakta och filosofiska diskussioner, så har det varit i många år. Så jag passar!


    • Du säger att Johan börjar i fel ända och ställer fel frågor. Jag uppfattar nog att han sticker ut hakan och kommer med påståenden. Däremot ställer du frågor. Men vilka påståenden är det du kommer med? Hur anser du att skolan ska organiseras? För jag antar att du kan konkretisera vad du menar med helhetssyn? Jag hoppas att du inte menar att det inte spelar någon roll om barnens läsförståelse och matematikkunskaper sjunker, bara man har en helhetssyn i form av att man tillber de svenska pedagogikprofessorer som är moderna för ögonblicket?


  11. Pär

    Jag instämmer helt i vad Anna skriver. Jag har gett min syn på frågor du ställt, men sällan fått din syn på de frågor du ställt. Dialogen blir rätt meningslös om man inte är beredd att lägga korten på bordet när man synas.

    Jag håller med om att en förändring på lång sikt förutsätter en helhetssyn, men vi har idag en skola i kris – 20% av eleverna lär sig inte läsa, skriva och räkna tillräckligt bra för att klara livet i dagens samhälle. Dessutom kommer allt fler signaler om brister i fundamentala grundkunskaper från de mest avancerade högskoleutbildningarna. Från lärarutbildningarna, med det lägsta söktrycket bland de traditionella akademiska yrkesutbildningarna, kommer inga sådana signaler. I detta perspektiv är det högst relevant att man vid lärarutbildningarna ställer sig frågan varför det är på det här sättet. Ge gärna din syn på det.

    Johan Kant ger sitt bidrag genom att trycka på vikten av tydliga kunskapskrav och en systematisk resultatuppföljning. I det kortsiktiga arbetet med att reparera nuvarande system är Johans bidrag en viktig del, men långt ifrån tillräckligt. Det hjälper föga att konstatera vad som brister i elevernas kunskaper om man inte kan rätta till bristerna. Förutsättningarna för lärande i skolans vardag diskuteras alltför sällan på denna blogg, men jag uppfattar att det inte är det du kritiserar.

    I din krönika ”lärarutbildning och framtid” tar du ett 40 – årigt perspektiv för blivande lärare och ett 100 – årigt perspektiv för eleverna. Är det rimligt med så långa perspektiv och i så fall vad bör prioriteras i lärarutbildningen? Man kan självklart inte ha ett så långt perspektiv i alla avseenden. Enligt min mening måste satsas på sådan kunskap, i såväl skolan som i lärarutbildningen, som är oberoende av samhällsförändringar och utgör en potential för att ha förmåga att följa med i utvecklingen. Där platsar inte pedagogiska- och didaktiska dagsländor, släppta från lärarutbildningarna. Jag håller med om att lärares didaktiska förmåga utvecklas, inte bara under de 3 – 4 första åren i yrket som du skriver, utan under hela den tid läraren verkar. Eftersom det är ämneskunskaper och rent personlig förmåga som utgör potential för att utveckla didaktisk förmåga borde ämneskunskaper med djup prioriteras – de står sig i längden. Därmed inte sagt att lärarutbildningen inte ska innehålla ämnesdidaktik, men den ska ledas av didaktiker med lång erfarenhet av undervisning på den nivå läraren ska undervisa, för gymnasiet disputerad i ämnesteori.

    När det gäller den vetenskapliga kärnan bör den i första hand grundas i kvantitativa forskningsresultat. Läs gärna vad nobelpristagaren Kahneman anser om forskning med få urval. Tomas Kroksmark gjorde ett försök att motivera små mätserier genom att hänvisa till Kahneman, men han hade helt missförstått innehållet i boken. Kahneman grämer sig för varje studie med få urval som han gjorde tidigt i sin karriär. Han visar vilka misstag i tänkandet såväl forskare som andra teoretiskt arbetande människor gör om de inte ständigt kan skilja på slumpen och förutfattad mening. Får varje lärare en rejäl kurs i statistik? Utveckla gärna din syn på den vetenskapliga kärnan.

    Du nämner Finland som ett land att jämföra med. Det är intressant ur ett långtidsperspektiv. I slutet av 70 – talet var skolan i Sverige och Finland nästan identiskt uppbyggda med fokus på kunskap. Därefter, med avgörande beslut i slutet av 80 – talet, gick ländernas skolsystem skilda vägar. I Finland fortsatte man med kunskapsfokus och master- eller doktorsnivå i ämnesteori för lärarna medan vi i Sverige fokuserade på annat än kunskap, avskaffade behörighetskrav för ämneslärare och nivån i ämnesteori sänktes till en knapp kandidatnivå. Detta ser vi idag 25 år senare resultatet av i form av sjunkande kunskaper för de svenska eleverna. Genom det vägval vi gjorde har vi investerat i fortsatt sjunkande kunskaper eftersom skolan är ett långsamt reglersystem. Hur vill du förändra skolan så att vi vänder den negativa kunskapstrenden? Är det så att det inte spelar så stor roll att elevernas läsförståelse sjunker bara värdegrundsfrågorna får stå i centrum? I så fall, hur ska elever med dålig läsförståelse sätta sig in i och få förståelse för dessa frågor?


    • Applåd till dig, Hans-Gunnar!


  12. Hej!

    Vilka kort ska jag lägga på bordet?

    Om det handlar om kunskap och om kunskap ska vara tydliga, från att barnet är ett år till universitetsnivå – hur är det möjligt i samhällsvetenskap? Nu pratar jag bara konkret nivå.

    Jag menar att samhället idag är annorlunda än för 20-30 år sedan. kunskapen om samhället är annorlunda än för 20-30 år sedan, där vill jag börja. Skolan är en del av samhället – hur ska skolan möta ett förändrat samhälle och inte själv förändras?

    Jag har inte lösningen men jag söker frågorna.Och här har vi ytterligare en som söker frågor och undersöker utifrån frågorna verkligheten, Guy Standing och hans begrfepp ”Prekariat”
    ”This book is about a new group in the world, a class-in-the-making. it sets out to answer five questions:
    What is it?
    Why should wse care about it´s growth?
    Why is it growing?
    Who is entering it?
    And where is the precariat taking us?

    Guy Standing (2010) ”The Precariat: The New Dangerous Class”
    Finns på nätet – som det mesta.

    Bara lite tankar jag har.

    Och jag försöker få anda intresserade av detta nya samhälle och hur bl.a. sociologi beskriver dess problem, ibland provocera lite för att få folk att se nya saker – är man ansvarig för samhällskunskap i en lärarutbildning och lever med det så blir det väl ett gift ingen ursäkt men en förklaring.


    • Jag förvånas över att du verkar ställa en sådan otrolig mängd frågor och visa på så avancerade egna samhällsvetenskapliga perspektiv. Gör du det när det gäller lärarstudenterna också?

      Jag undrar varför du inte tar avstamp i Ference Marton eller någon av de som förordar att man i mesta möjliga mån hämtar de alternativa perspektiven från eleverna/studenterna.Det verkar vara rimligt att du som utbildare borde ha ganska högt fokus på ett normativt perspektiv byggt på vetenskapens ståndpunkt.Någon typ av struktur för studenterna att hänga upp alla idéerna på.


  13. Tack för tipset. Men jag går efter den s.k. Oxfordmodellen som förebild, detta kombinerat med en anpassning till studenterna, t.ex. deras skrivande.

    Och eftersom samhällskunskap består av flera vetenskaper så går det inte att helt förutsäga vad resultatet blir.

    Ibland blir det till och med att studenter och lärare fortsätter efter kursen och bloggar om ett aktuellt fenomen – i det här fallet var det hållbar utveckling. Tanken jag har är att inte endast lära för att nå målet eller nå målet väldigt bra utan för (lärar)livet.

    men pedagogiskt är jag inte fullärd, långt ifrån. Tyvärr inte heller ämnesmässigt – det fortsätter att dimpa ner avhandlingar.

    Den fråga som du kanske skulle ställa, vad är det viktigaste som sociologin kan bibringa, svara i en mening.

    begreppen agent-struktur är det viktigaste, menar jag.

    Vad är det näst viktigaste:

    konfliktteorier-systemteorier.
    teori-perspektiv

    Sedan finns det ju möjlighet att ytterligare precisera begrepp som t.ex.

    deskriptiv teori, normativ teori, metateori
    tre varianer av deskriptiv teori – teori som lära, teori som hypotes, teori som analysverktyg.

    etc.
    ontologi, epistemologi och metodlogi.

    Det jag försöker göra i en första kurs är att utgå från studenternas värld och/eller introducera någon konkret och peka på hur man kan se detta från olik,a håll. Växla mellan det konkreta och sedan föra in sociologiska begrepp – inget märkvärdigt. Det som ofta är är att studenterna har olika förförståelse, någon kanske läst några terminer på universitetet och arbetat, några kommer direkt från gymnasiet och det har betydelse – liksom om de har olika etniska bakgrunder

    Samhället är däremot märkvärdigt:
    Under inbördeskriget i f.d. Jugoslavien ställde en sociolog frågan: Är samhället möjligt? (detta apropå Zimmels gamla tes om ”Hur är samhället möjligt”)

    Och jag tror det är dessa två frågor som driver mig just nu – en gammal sanning är att det behövs ett kitt mellan grupper, människor etc. – kittet består av tillit.


    • I Oxford modellen skapar läraren det normativa perspektivet genom valet av ämnen för de essäer eleverna ska skriva. I svaret ovan framgår det att även du gör ett professionellt och bra urval och tillhandahåller en struktur.

      Det finns en hel del kritik mot Oxfordlärare för att zooma in på sina favoritalternativ och vara långrandiga kring något obskyrt perspektiv men det har skett en omsvängning så att det blir allt vanligare att hitta de alternativa perspektiven i studenternas essäer och deras verklighet. Gör inte du det?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s