h1

Förskolans insatser viktiga – vad nytt?

23 juni 2013

I Dagens Nyheter (DN) onsdagen 19 juni finns en artikel med rubriken: ”Insatser i förskolan avgörande för språket”. Nähä!!! Det visste vi inte! Det är ett moderatförslag för att öka lärandet i förskolan. Jättebra. Men vänta nu ett tag, det där höll ju lärarna och förskollärarna i Jordbro på med för 15 år sedan, att utveckla språkplaner. Och exakt samma diskussion var uppe i media för 5-7 år sedan, men då när det gällde Skärholmens förskolor. Men vad hände? Ingenting! Varför?

Min bästa kompis jobbar som chef på Sonys mobiltelefonavdelning. Jag frågar henne om det är så att de kommer ut med en ny modell och sedan en ny modell och sedan en ny modell. Tre år senare undrar de på Sony hur det har gått och oavsett resultatet så kommer de ut med en modell till och sedan en ny modell. Hon bara skrattar åt mig. Men det är ju så det går till i skolan. Man kör bara på oavsett resultat. ÅR UT OCH ÅR IN! Och sedan undrar man varför svenska elevers resultat i skolan har försämrats i internationella mätningar.

Min vän blir lite allvarlig och säger att de jobbar med uppföljning hela tiden. Man följer upp hur vinsten blir, vilka marknadsandelar företaget som helhet har och som enskilda telefonmodeller har. Hon berättar att de hela tiden forskar på sådant de kan tänka sig att göra i framtiden, man tittar konstant på andra branscher och ser om man kan använda sig av något utifrån. Färg, form och material är konstant under uppföljning och resultaten av allt. Alltså resultatuppföljning på alla plan! Hela tiden!

Men i skolan får ett gäng motståndare till betyg och resultatuppföljning härska och sätta dagordningen för debatten och vad som är viktigt i skolans värld. Med sina professorstitlar legaliserar de sitt tolkningsföreträde i alla frågor. Ser till att hela tiden vända och vrida på allt och alla argument, byta fokus och förflytta diskussionen när det hettar till. ALDRIG tar de ansvar för resultat och ALDRIG diskuteras resultat, utan hela tiden metodik och lärandemiljö.  Personer som aldrig satt sin fot i ett klassrum får orera ut sin skit år ut och år in. Tomas Kroksmark, Ingrid Carlgren, Christian Lundahl, Hans-Åke Scherp med flera får förstöra för svensk skola och för lärare – år ut och år in, utan att någon ens granskar deras forskning eller resultatet av vad de säger (läs blogginlägg om ped. nätverk). Hallå Skolinspektionen var är ni? Eller måste SNS gripa in och göra en önskvärd insats? Eller ska Jan Björklund instifta ett oberoende granskningsinstitut? Jag tycker det. Fast det spelar ingen roll, för även om t.ex. Kroksmarks forskning skulle granskas och man kommer fram till att det är humbug så skulle ingenting hända – konsekvenserna skulle vara noll. Så det är bara för dessa ”hot shots” att fortsätta obstruera mot fattade riksdagsbeslut. En sak är i alla fall säker – dessa personer är lärarkårens fiender nummer 1 – oavsett vad du tycker som läsare. Och oavsett om du som lärare tycker att du har fått ut något av deras böcker. Härmed slår jag fast det!!!

I alla år som lärare skrev jag skriftliga omdömen som lämnades ut i anslutning till utvecklingssamtalen. Jag var väldigt tydlig med hur eleverna låg till. Väldigt tydlig! Inga krusiduller eller abstrakta floskler som kunde tolkas fritt. Behövde en elev skärpa sig när det gällde läxläsning eller beteende fick både elev och förälder veta det skriftligt och muntligt. Men så klart handlade samtalen om utveckling och se framåt samt alla elevers möjlighet till att nå samtliga mål. Ingen tvekan att jag trodde på alla elever. Ändå var det konstigt när första betyget kom vid jullovet i 8:an. Flera elever reagerade med förvåning över att de inte fått det betyget de trodde de skulle få – hur kunde de missat 5 skriftliga omdömen och lika många utvecklingssamtal (från årkurs 6)?

När eleverna på Vikingaskolan i julas för första gången fick betyg i årskurs 6 var det en del som reagerade på samma sätt. Varför fick de inte högre betyg? Eller varför fick de F? Trots oerhört tydliga skriftliga omdömen och samtal mellan lärare, elev, förälder och ibland även mig i form av rektor. Men vilken fart det blev på eleverna som känt sig missnöjda med sitt betyg, inte minst de som fått F. Många gav sig tusan på att klara av betygen och några killar gjorde en fantastisk kunskapsresa under vårterminen – och vilket förhållningssätt gentemot skolarbetet. Total förändring! Fantastiskt och otroligt att de en sådan förändring bara på grund av en liten bokstav – hur är människan funtad? Jättemycket tydlig information i form av skriftliga omdömen eller en liten bokstav och bokstaven vinner! Så att säga att betyg inte har en pedagogisk funktion vittnar om okunnighet. Jag har år ut och år in, som lärare, sett hur betyg kan användas pedagogiskt på ett positivt sätt och jag har nu senast sett det på Vikingaskolan. För övrigt kan jag säga att dessa elever lämnade oss den 12 juni i år med strålande betyg. Klart att betyg kan användas fel och leda till hets, men allt kan användas fel och frågan är om inte den sociokulturella miljön spelar större roll i dessa fall än betygen i sig. Jag anser att den pedagogiska vinsten är vida överlägsen eventuella negativa konsekvenser av betyg.

Jag hörde på P1 om forskare i USA som forskat på hjärtat. Man hade tittat på hur hjärtat hos möss och sebrafiskar reparerade sig självt efter en hjärtinfarkt. Forskarna hade sett hur kroppen producerat stamceller som gått in och reparerat de skadade delarna. Det var fascinerade att höra, men samtidigt lite obegripligt för mig, därav den torftiga återgivningen i denna blogg. En sak var i alla fall intressant. En amerikansk professor berättade om sin forskning, hur de hade gått till väga och hur de hade tolkat resultaten och gjort om, ändrat, testat igen och prövat sig fram, dragit slutsatser. Vilken inställning, tänkte jag. Helt annorlunda än många svenska professorer i pedagogik. Jag har tjatat om det flera gånger tidigare – in med klinisk forskning i svensk skola. Men inte bara det. I inslaget berättade professorn hur de hela tiden gick steg för steg och visste ingenting, utan drog slutsatser av vad man lärde sig. I svensk pedagogisk forskning går det ofta till på det sättet att man redan från början bestämmer hur t.ex. inlärning går till eller läsning och sedan skriver man böcker på böcker om detta utan att ens ha satt sin fot i ett klassrum. Skulle det till äventyrs vara så att en forskare går ut i klassrummet är risken övervägande att sanningen skrivs efter det syfte man har, inte det man verkligen ser. Som Martin Hugos forskning om 8 skolskadade elever och där Hugo ”namedroppar” utdrag ur forskning som ska passa för att verifiera hur inlärning går till eller att betyg är skit! Hur kan sådan forskning få passera – jo, visst ja, Tomas Kroksmark var vetenskaplig ledare och så har Martin Hugo sin doktorstitel som i en liten ask. Ideologiskt rätt ute = pedagogisk framgång! Om det stämmer spelar ingen roll. Ge mig resurser så ska jag personligen se till att starta en liten granskningsenhet på 3-4 personer som skulle kölhala en och annan professor.

Visst kan man säga att politiker är naiva och ibland borta från verkligheten. Och nästa år är det dessutom valår. Men det går också att säga att politiker ska komma med förslag och att det sedan är tjänstemän och profession som ska genomföra förslagen. Kanske skulle politiker få lite mer återkoppling när det gäller skolan och få större befogenheter att ändra på förslag, eller helt enkelt lägger ner eller strypa pengatillförseln. Jag tänkte bland annat på hur tjänstemännen på Skolverket obstruerade när det gällde Lgr 11:s kursplaner. Hur tjänstemän i samråd med personer från Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) gång på gång såg till att misstolka fattade riksdagsbeslut. Hur Leif Davidsson utredning pekade på att kursplanen borde bli tydligare – men blev den det? Icke – precis tvärt om! Eller när det pumpades ut storstadspengar, Jordbro fick mellan 80 – 110 miljoner – vad hände med dessa pengar? Bland annat utvecklades en språkplan som sedan blev en hyllvärmare. Hur gick det för satsningen på språkutveckling i förskolan i Skärholmen? Blev det något av det eller? Jag vet att språkutveckling är viktigt när det gäller förskolan, dels på grund av att jag har tre egna barn som gått i förskolan och dels att jag har haft dialog under många år med förskolelärare i Jordbro. Många gånger har de berättat om hur de elever jag haft varit på förskolan och det går att se ett mönster. Ibland har deras insatser varit direkt avgörande för elevens framgång och ibland har deras brist på insats varit till nackdel för eleverna. Detta har berott på vilken förskolelärare de haft eller vilken förskole de gått i. De förskolelärare som utvecklade språkplanen jobbade med den och fick resultat. Men spridningen blev det värre med, för när språkplanen skickades runt blev den en hyllvärmare.

Man pratar om en skolkommission, men jag tycker att det borde finnas en granskningsnämnd som har till uppgift att granska alla de miljoner som delas ut och sedan kontrollera hur resultatet blev. Men framför allt borde granskningsnämnden kontrollera forskning på skolans och förskolans område och se till att den vetenskapligt kontrolleras. Hur är tillförlitligheten? Det är en skam för svensk skola att PIE får styra och ställa som man gör och att det är ”rätt väg” som gäller annars är du ute i kylan. Och du kan till och med bli stoppad i din forskarkarriär. Då är det bättre att rätta sig i ledet och få fortsätta att forska i lugn och ro. Att man aldrig satt sin fot i ett klassrum spelar ingen roll. Att man inte vet om det funkar spelar ingen roll. Att det är si och så med den vetenskapliga teoribildningen spelar ingen roll. Att man ”namedroppar” pedagogisk forskning oavsett om det inte passar eller ej spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att du ställer upp på det ideologiska budskap som det Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) har satt upp: Motstånd mot resultatuppföljning och betyg!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

25 kommentarer

  1. Du kommer säkert få kommentarer om att ”det inte är någon idé att söka syndabockar”, det brukar du ju få.
    En underlig inställning och kommentar vilken får mig att undra om dessa människor resonerar likadant efter t.ex. en flygolycka: ” jaja, nu gick det pipan, låt oss inte tjöta om det nu” och upprepa samma sak när planen fortsätter att falla från skyn och svarte Petter hamnar hos personalen i planen istället för där den hör hemma.

    Eller den där återkommande om att ”det här ställningskriget är slöseri med tid”, där du (och vi andra som delar dina åsikter) står för ena ”sidan”. Återigen är det för mig ofattbart hur någon kan tycka att det är kontroversiellt eller att ”polimisera” att stå för att politiska beslut skall genomföras, att resultat skall följas upp för att säkra att elevernas kunskapsrätt säkras genom en bra pedagogik och kloka didaktiska val, att lärarna får det stöd de behöver och förtjänar från ledning och forskning…

    Jag uppskattar som alltid högt ditt engagemang för eleverna, lärarna och svensk skola.


    • Tack Peter


  2. Hur kan det komma sig att elever läste bättre, klarade sig bättre i PISA- och TIMMS-tester när förskolan inte är lika utbyggd som idag (dvs. färre barn gick i förskolan), när förskolan inte hade en egen läroplan (som kom 1998), när förskolläraryrket inte hade som idag en stark koppling till skolan?

    För att vi ska kunna säga något vettigt om förskolans betydelse behövs jämförelser i tid (då – nu) och /eller rum t.ex. mellan olika länder.

    Och det vet vi.

    Likt förbaskat produceras det vetenskapliga rapporter i statstvetenskap, sociolologi, nationalekonomi, pedagogik etc. där jämförelser inte görs. Nu senast kom en statsvetenskaplig rapport om korruption i Göteborg, den s.k. ”Göteborgsandan”, helt utan jämförelser i tid eller rum.


    • Pär,
      Det har väl aldrig funnits några mål att uppnå, kravnivåer eller kunskapskrav i förskolan. Den artikel som jag hänvisar till och mina exempel är enskilda exempel som det säkert går att dra några slutsatser ifrån – t.ex. att Språkplanerna blev hyllvärmare. Men att dra generella slutsatser på ett lands nivå skulle man nog behöva titta närmare på. Kanske har den utbyggda förskolan ”räddat” en del elever – kanske skulle det vara ännu värre resultat annars. Eller också sysslar de generellt med omvårdnad?


      • Varför dra in förskola i sånt som skolan har uppdrag för? Det finns faktiskt lyckliglottade småbarn som kan vara hemma med sina egna föräldrar innan det är dags att börja i skolan. Men väl där skall insatserna sättas in direkt från åk ett. Eller nej; där skall det undervisas på rätt sätt direkt från åk ett. Elever skall skolas in i att vara elever; fokusera, arbeta, anstränga sig och ta hänsyn till undervisning i grupp alltså till andra


      • Renata,
        Förskolan är frivillig och den bit som sköts av föräldrar själva eller dagmammor kan inte kommunerna ha en åsikt om – alltså själva innehållet i verksamheten. Däremot kan kommunen ha åsikter om innehållet i kommunala förskolor. Det artikeln handlade om var att om förskolan arbetade språkutvecklande fick det positiva effekter på skolan – ingenting annat. Huruvida barn går i förskolan eller inte tog inte artikeln ställning till.


  3. Såg på en debatt igår om rapporten som kom den 11 juni. Den går att hitta här http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Rapporter-fran-riksdagen/Rapport-fran-riksdagen-201213_H00WRFR10/

    Har inte läst den än, men man tog upp i debatten att en majoritet av lärarna uppger att deras uppdrag inte är att sprida ny kunskap. Företrädaren från LR kunde inte riktigt förklara detta, men visade stor förvåning, liksom alla andra.

    Några spontana tankar kring ditt inlägg (jag tycker och har inte belägg för dessa)

    Kanske är inte betygen problemen, dvs. att vi öht har ett betygssystem, utan snarare vilken kunskapssyn man som lärare får med sig eller råder ute på skolorna i enlighet med traditionen. Och även hur lärarna tolkar sitt uppdrag.

    Vi kan ju ha vilket betygssystem som helst, men om vi använder det fyrkantigt blir det ett hinder istället för en motivation. Vad jag menar är, att om lärarna inte tar till sig ny kunskap på grund av brist på tid eller något annat, är risken stor att elevernas svar och tolkningar bedöms och betygssätts efter gammal kunskap och endast den (även om den också är viktig). Själv har jag råkat ut för många gånger som student att alternativa tolkningar inte tillåts eller att andra sätt att skriva eller presentera, hur korrekta de än är, inte accepteras. Betyget sänks! Då blir betygen snarare styrande i så måtto att studenten gör som lärarna eller institutionerna har bestämt skall gälla. Det är väl motivationsdödande.

    Du använder betygen som motivationsskapare. Inte undra på att du får resultat. Men gör alla lärare det? Är det kanske inte snarare så att lärare i stor utsträckning (hur stor vet jag inte och det är en mer genuin fråga än retorisk) enligt traditionen sätter betyg i syfte att kontrollera och endast det, att eleven lärt sig det denne har förmåga att lära sig. Trots alla vackra ord som är formulerade i läroplanen, om att man skall utgå från elevernas förutsättningar, ge dem möjlighet att utvecklas mm. mm. har traditionen fortfarande ett stadigt grepp om det som sker inom klassrummets fyra väggar.


    • Fackpedagoger har vackra ord om hur det bör/kan vara i
      undervisningen, men det finns ingen av dem som visar att det
      i verkligheten kan gå till på det sättet. Staten och senare
      kommunerna har aldrig velat ta de kostnader (tjänster,
      speciallärare, specialpedagoger, material, lokaler osv)
      som individualiseringen kräver. Vi var på väg på 80-talet
      då vi fick världens dyraste skola, men Feldt ansåg att
      kostnadsutvecklingen blev ohållbar o så kom kommunali-
      seringen i syfte att skala av skolan resurser (600 mkr)
      och gymnasiereformen (10% av kostnaderna) Vi måste
      nog inse att undervisning sker i grupper om ca 25 elever
      och att det krävs differentiering för att det ska fungera.


    • Hej Monika,

      Du är alltid välkommen att kommentera och delta i diskussionen på min blogg. Dock blir jag lite undrande över att du och Pär så tydligt flera gånger sagt att ni inte ska lägga några kommentarer mer eller ens vara inne på min blogg. Ändå återkommer ni ständigt. Märkligt?

      Men för mig är du som sagt välkommen.

      Betygssättning är inte enkelt och lärare har varit lämnade i skitet. Man har inte fått den fortbildning som krävts när de relativa betygen lämnades och kunskapsstandardbetyg infördes. Dessutom har lärarutbildningarna generellt sett varit betygsmotståndare och lärt ut ett betygsmotstånd och bitvis brustit grovt när det gäller att lära ut kunskapsstandardbetyg, eller ens lära ut betyg över huvud taget. Det blir då lätt att skylla på lärarkåren och säga att de inte klarar av uppdraget.

      Debatten i samhället har ju inte heller varit så god för att få det hela att fungera. Lägg därtill att tjänstemän på Skolverket har motverkat införandet av Lpo 94 samt att konstruktörer av nationella prov inte följt och följer kunskapsstandardsystemet för bedömning. Problematiskt eller hur?


      • Haha .. du får väl se det som att det beror på din oemotståndliga charm!

        Tack för välkomnandet.


      • Monika,
        Jag är ju extremt känd för min charm – speciellt när det gäller mina blogginlägg.


      • 🙂


    • Monika:
      Jag delar din uppfattning om att betygsystem kan missbrukas. Utifrån den synen uppstår ett än större behov av utbildning kring vad som är den enskilde lärarens uppdrag.

      Min erfarenhet är att alla betygsättande lärare vill använda sina betyg så stöttande som Johan beskrivit. Däremot är det inte alla som erövrat förmågan att åstadkomma detta och här behöver de få hjälp av sina skolledare.

      De behöver också få hjälp att inte ständigt matas med kontraproduktiva och falska budkap om betygs negativa inverkan på lärandet då det, precis som du skriver, handlar om hur man använder betygen. Det senare påverkas givet av vilket betygsystem man arbetar i: bedöms elevernas kunskap visavi andra elevers eller visavi en kunskapsstandard? Två väsenskilda system.


    • Peter
      Jag tror inte för ett ögonblick att de lärare som sänkt mitt betyg eller påpekat att jag har behandlat något inkorrekt (fast jag inte har gjort det) har missbrukat betygssystemet medvetet. De följer vad som är praxis där de befinner sig i bästa fall och sin egen uppfattning om hur något skall vara i värsta fall.

      Tror därför heller inte att lärarna i skolan missbrukar det medvetet, utan att det följer något som sitter i väggarna. Det räcker inte med att alla blir medvetna om uppdraget. Vi kan ändra på betygssystem, skriva nya läroplaner och fixa till en ny lärarutbildning. Men om vi inte gör något åt traditionen, dvs. undersöker och medvetandegör den inofficiella styrningen, inom skolan, löser vi ingenting. Vi måste se det som styr vår verksamhet, som vi inte alltid ser.

      Efter ett antal år som student parallellt med min yrkesverksamhet har jag sett en hel del av vad som styr mig, trots att jag har trott mig vara en av de som är minst rotad i det akademiska systemet på grund av att jag inte är uppvuxen med det. Men på något försåtligt sätt har jag blivit fostrad in i det. Jag förstår på ett helt annat sätt mina studenters frustration över vissa saker och varför det är så viktigt för dem att få veta vad som gäller just HÄR och hur JAG kommer att bedöma deras arbeten. Därför att på olika institutioner gäller inte samma sak. Men vill vi ha ett fyrkantigt system, att alla gör likadant och att ett enda sätt är korrekt. Nej, naturligtvis inte. Men, vi kanske kan vara lite mer flexibla när vi bedömer och utifrån den bedömningen sätter betyg.


      • Varför den benhårda synen på att betyg ska 100% rättvisa. Vi är ju inte ens överens om vad som är rättvisa betyg. Det är väl bra nog att det finns en stark korrelation mellan betyg och prestation.

        Sen kan arbetsgivaren och individen fylla på bilden så att det blir en match mellan förmåga och uppdrag.


      • Vet inte att jag har talat om rättvisa betyg till 100%. Inte heller att jag har någon benhård syn på det. Snarare tvärtom! Jag talar för en flexibilitet. Får inte ihop din kommentar med det jag har skrivit om i min kommentar.


      • Du uttrycker dig ordrikt om lärare som sänkt ditt betyg i förhållande till vad du tycker är rättvist. Det har jag också råkat ut för. Det kan i och för sig hända att våra lärare gjort fel och deras betygsval har grund i felaktiga tolkningar men jag ser det inträffade som en liten sak där ändå många betyg tillsammans ger ett rimligt genomsnitt. Du ser detta som ”den inofficiella styrningen” och något som jag uppfattar att du tycker är ett systemfel. Du verkar också väldigt bekymrad över skillnader mellan olika institutioners bedömningar medan jag ser måttliga skillnader som något positivt som breddar studenternas förmåga att adressera målgrupper.


      • Okey, så kanske man kan tolka det jag skriver. Jag tycker väl bara att det handlar mer än om rättvisa då man sänker ett betyg för något som är korrekt rent vetenskapligt.

        Det jag är bekymrad över är inte skillnaderna, utan att det inte finns någon flexibilitet, med tanke på att man är medveten om att skillnaderna finns. Det verkar som om man stänger in sig i en bubbla och vägrar se och förstå att det inte är det enda som gäller.

        Vad ger vi för budskap till våra studenter – att det beror på var man befinner sig vilket betyg man får, beroende av vad som gäller där. Om man går emot, hävdar att det är korrekt det man har gjort, får man lägre betyg, trots att man till slut ändrar på det för att öht få ett godkänt betyg. Det är mer än orättvist. Det är ett maktmissbruk, som jag personligen inte tycker hör hemma i universitets- och högskolevärlden, lika lite som det gör detta inom ungdomsskolan.

        Men uppfattar lärarna själva att det är maktmissbruk de gör sig skyldiga till. Nej, jag tror inte det! De hävdar ”sin” rätt! Men, det blir då att man avvisar det som är korrekt.

        Det finns flera saker som jag har blivit innerligt trött på… petitesser och spår av strider mellan olika institutioner och högskolor och universitet. HÄR gör vi så här! Acceptera eller bli underkänd! Korrekt kunskap handlar det inte om. Utan om vad man har bestämt skall gälla!


      • Det här är inte något nytt. Men nu kan jag tala om det, då det handlar ett studentperspektiv.

        Alla inom universitets- och högskolevärlden borde bli studenter för en tid, efter ett antal år som lärare. Då skulle nog en hel del förändras i grunden.


      • Vad som är ”vetenskapligt korrekt” är den fråga som vetenskapen ställer sig hela tiden. Alla avhandlingar innehåller ett mått av kritik av tidigare vetenskap och den vetenskaplig processen bygger på att ifrågasätta. Att då tala om att en studentuppsats skulle vara korrekt och ”maktmissbruk” när läraren har annan uppfattning än eleven är faktiskt orimligt. Nej det är nödvändigt att ge betyg och till och med underkänna på delvis subjektiva grunder. Det är vetenskapen i sig som ska uppnå så hög objektivitet som möjligt inte behandlingen av enskilda individer. Det är viktigt att veta målen i annat fall blir allt ett enda moment 22 av individuella åsikter.


      • Högskole- och universitetslärare skall inte utgå från sina uppfattningar, utan från vad som gäller i hela forskarsamhället. De skall även vara uppdaterade gällande den vetenskaplighet som är erkänd, oavsett vad denne anser vara rätt eller inte, vetenskap eller inte. Om en student säger att det blivit godkänt på annat håll, tar man reda på om det stämmer.

        Jag som lärare har svårt ibland gällande sådant som ”lärarlaget” eller institutionen har bestämt skall gälla, om just sådana saker som det råder olika meningar kring, dvs. gällande etablerade samt alternativa tolkningar, samt om formalia mm. Men jag påstår aldrig att något är inkorrekt, utan att det är just det här som gäller. Sänker heller inte något betyg!

        Jag måste hålla isär vad jag själv anser vara god vetenskaplighet och den som är godkänd som en sådan inom forskarsamhället, vad jag än skulle anse om det.

        Slutligen, det är en sak att ifrågasätta en students tolkningar och grund för dessa, och en annan sak att hävda att de är luddiga, egna påfund eller inkorrekta utan motivering och utifrån detta sätta ett betyg.


      • Otydlighet
        …utan att det är just det här som gäller.
        skall vara ….. utan att det är just här som det gäller


    • Förstår inte Monika… vad har läroplanens direktiv om att utgå från elevernas förutsättningar och ge dem möjlighet att utvecklas med själva betygsättningen att göra?

      Givetvis betygsätter jag det kunskap och dessa färdigheter som eleven har förvärvat. Hur skulle det vara till motsats till att jag samtidigt ger eleven förutsättningar till att utvecklas utifrån elevens möjligheter? Betyget blir mig och eleven till mycket hjälp just som ett kontrollerande verktyg bland annat


      • Renata
        Ja, det kan man fråga sig. Det är väl just dessa direktiv som man inte följer i läroplanen när man har en syn på betygssystem med dess kriterier som det vi har. En kontrollerande istället för processinriktad syn? Om vi skulle betygsätta läro- och kunskapsprocessen hos eleverna istället för resultatet skulle läroplanens direktiv bli mer förståeliga(re). Men hur betygssätter vi en process? Och för vem, vad och varför gör vi det?

        Men jag kanske inte förstår vad som ligger till grund för din fråga om varför läroplanens direktiv inte skulle ha med betygssättningen att göra.


  4. I kunskapsinhämtningprocessen behövs kontrollverktyget. Annars vet varken eleven eller läraren hur processen fortskrider. Målet är väl ändå att eleven lär sig



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s