Den Gudarna älskar

För några år sedan kom en fantastisk bok om svensk skola som heter ”Den Gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare”. Boken var skriven av Gunnar Ohrlander, journalist och författare och mannen bakom signaturen Dr Gormander. Jag tänkte lyfta fram denna bok som sommarläsning för de som är intresserade att få en djupare kunskap om svensk skola och vad som hände på 90-talet.

Tyvärr finns inte Gunnar Ohrlander längre bland oss. Han gick tragiskt bort i cancer för några år sedan och saknaden är stor. Inte bara för hans fantastiska språk och stora portion humor utan även för hans knivskarpa intellekt. Och som människa. När Ohrlander skrev boken arbetade han målmedveten med sin research och grundkravet var alltid att allt som sades skulle kunna beläggas. Han gjorde studiebesök och lyckades nosa rätt på alla personer som har eller varit med att ta besluten som ledde fram till beslutsunderlagen för att genomföra reformen Lpo 94.

På ett professionellt sätt beskriver Ohrlander komplexa förändringar på ett lättsamt sätt och med glimten i ögat – texten är lättillgänglig. Den turbulenta tid som är från tidigt 90-tal och framåt vill Ohrlander få grepp om – vad är det som händer? Det är en tid i svensk skolhistoria där det man får gå tillbaka till 1842 för att hitta något så stort paradigmskifte. Ohrlander försöker beskriva det bakomliggande till det som till synes sker och jag tycker han lyckas väl med detta.

Alla personer som Gunnar Ohrlander intervjuar får komma till tals utan att deras ord förvrängs, därmed inte sagt att de lämnas okommenterade. Så är det inte. Till exempel får Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp uttrycka sig fritt, men Gunnar Ohrlanders giftiga kommentarer kommer som ett brev på posten. Intervjuer med Pia Enochson (Generaldirektör för Myndigheten för Skolutveckling) är unik, liksom intervju med tidigare utbildningsminister Thomas Östros.

Vill man begripa vad som hände med svensk skola kan man inte gå förbi Ohrlanders bok. Utan Socialdemokraternas reform Lpo 94 hade Jan Björklund inte varit någonting. Folkpartiet kidnappade den Socialdemokratiska skolpolitiken, även om reformerna var tagna i konsensus i riksdagen.

• Propositionen 1988/89:4 var ett socialdemokratiskt förslag som innebar att skolan gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning
• Propositionen 1989/90:41 var ett socialdemokratiskt förslag där kommunerna blev huvudman för skolan
• Propositionen 1990/91:18 var ett socialdemokratiskt förslag där lärarna blev kommunalt anställda
• Propositionen 1992/94:220 var ett borgligt förslag där Lpo 94 infördes, men det var en ren konsekvens av tidigare förslag.

Gunnar Ohrlander beskriver denna process från 1988 där Erland Ringborg, som var den sista Generaldirektören för Skolöverstyrelsen och Ulf P Lundgren var den första Generaldirektören för Skolverket står för tänket i Lpo 94.

Det enda Gunnar Ohrlander inte täcker in är skolan sedan Jan Björklund blev skolminister, han tar inte upp detta. Ohrlander är också lite otydlig med de krafter som bromsar reformen Lpo 94, men man anar vilka vad som ligger bakom. Steg för steg förändras lärarkårens status och förutsättningar. Kommunförbundet (SKL idag) vill att undervisning ska undvikas.

”Lärarna skulle avskaffas – inte rent fysiskt, men de skulle stiga ner från katedern och i stället fungera som handledare för de elever som ivrigt var sysselsatta med att söka kunskap på egen hand. Det kom också direktiv från Stockholm att det hädanefter var fel att undervisa skolbarnen” (sidan 145).

”Ifall man inte kan lära ut saker och ting så blir det därmed också korkat att använda ordet lärare. Yrkesbenämningen ansågs vara historisk belastad – åtminstone bland en del skolkritiker – så därför hoppades förslagsställarna att man fortsättningsvis skulle använda ordet pedagog. Idag, drygt tio år senare, är det många skolor som använder coach eller mentor. Där får man inte säga lärare” (sidan 145f).

”Ett nytt avtal för lärarna hade just skrivits under (1996 – min anteckning). Avtalet fullföljde kommunaliseringens avsikter och de svårstyrda lärarna skulle kedjas vid galärerna. – Avtalet skulle ge utrymme för mindre traditionell undervisning, säger Per Reinolf” (Kommunförbundets förhandlare – min anteckning)( sidan 146).

”I debatten har förespråkarna för problembaserat lärande gång på gång hänvisat till internationell forskning som stöd för sina projekt. Det skulle också, enligt denna forskning, vara fel att kolla vad barnen faktiskt kan. Det är något av en paradox att man hänvisar till just den forskning som kritikerna (Östros, Björklund, Enochsson med flera) menar gått vilse och som inte bidrar till att utvecklas vår kunskap om lärandets villkor. Man kan spåra en förtvivlans längtan efter en högre, oomtvistlig sanning, jämförbar med naturvetenskapens lagar om till exempel gravitation och fotosyntes. Det finns en dröm och en vetenskaplig pedagogik som möjligen är en rest från en annan föreställning: den vetenskapliga socialismen. Hans-Åke Scherp svarar sina kritiker. – Hur kan man framställa mig som ett hinder för skolans utveckling (Aktuellt i politiken, nr 20/2006). Såväl nationellt som internationellt är forskarna överens om att det inte hjälper att kolla om barnen kan läsa och skriva. Det är min skyldighet att som forskare synliggöra att det inte hjälper att ta reda på vad barnen kan. Tvärtom försämrar det skolans resultat” (sidan 156f).

Dagen skoldebatt är ytlig, okunnig och historielös. När jag många gånger lyfter fram detta på min blogg med namn på personer som faktiskt deltagit i att aktivt motarbeta Lpo 94 blir  en del människor provocerade. Om man åtminstone kände till 90-talets skolhistoria skulle debatten bli en annan och fler skulle förstå att Ekholm, Scherp, Wretman med flera på riktigt är lärarkårens fiender. Det är samma personer idag som var med och förstörde för svensk skola som i debatten skyller skolan misslyckande på Jan Björklund. Som om han varit med och detaljstyrt svensk skola – icke! Med högt uppsatta professorer går fria, fast de var med och systematisk sänka svensk skola i allmänhet och svensk lärarkår i synnerhet. Scherp hävdar i boken att ”forskningen säger” – jag säger bara: ”Forskning up my as” – är det den forskningen som regering och riksdag vill ska vara den grund som svensk skola ska vila på? Likt den forskning som Kroksmark och Hugo bedriver, där man fuskar med vetenskaplig metodik och resultat? Är det för att jag nämner det som vissa högt uppsatta debattörer reagerar eller är det för att de kanske känner sig träffade? Eller är det för att dessa debattörer på riktigt är djupt okunniga? Då tycker jag att man ska läsa Gunnar Ohrlanders bok. Tragiskt att inte fler ser detta och tragiskt att dessa demagoger ännu får möjlighet att sprida sina lögner. Dubbeltragiskt att de inte får stå till ansvar för vad de gjort gentemot 10-tusentals elever som inte fick sin kunskapsrätt uppfylld.

 

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Guldstjärna i himlen åt Gunnar Ohrlander – du är djupt saknad! Du är för alltid en poet!