För några år sedan kom en fantastisk bok om svensk skola som heter ”Den Gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare”. Boken var skriven av Gunnar Ohrlander, journalist och författare och mannen bakom signaturen Dr Gormander. Jag tänkte lyfta fram denna bok som sommarläsning för de som är intresserade att få en djupare kunskap om svensk skola och vad som hände på 90-talet.
Tyvärr finns inte Gunnar Ohrlander längre bland oss. Han gick tragiskt bort i cancer för några år sedan och saknaden är stor. Inte bara för hans fantastiska språk och stora portion humor utan även för hans knivskarpa intellekt. Och som människa. När Ohrlander skrev boken arbetade han målmedveten med sin research och grundkravet var alltid att allt som sades skulle kunna beläggas. Han gjorde studiebesök och lyckades nosa rätt på alla personer som har eller varit med att ta besluten som ledde fram till beslutsunderlagen för att genomföra reformen Lpo 94.
På ett professionellt sätt beskriver Ohrlander komplexa förändringar på ett lättsamt sätt och med glimten i ögat – texten är lättillgänglig. Den turbulenta tid som är från tidigt 90-tal och framåt vill Ohrlander få grepp om – vad är det som händer? Det är en tid i svensk skolhistoria där det man får gå tillbaka till 1842 för att hitta något så stort paradigmskifte. Ohrlander försöker beskriva det bakomliggande till det som till synes sker och jag tycker han lyckas väl med detta.
Alla personer som Gunnar Ohrlander intervjuar får komma till tals utan att deras ord förvrängs, därmed inte sagt att de lämnas okommenterade. Så är det inte. Till exempel får Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp uttrycka sig fritt, men Gunnar Ohrlanders giftiga kommentarer kommer som ett brev på posten. Intervjuer med Pia Enochson (Generaldirektör för Myndigheten för Skolutveckling) är unik, liksom intervju med tidigare utbildningsminister Thomas Östros.
Vill man begripa vad som hände med svensk skola kan man inte gå förbi Ohrlanders bok. Utan Socialdemokraternas reform Lpo 94 hade Jan Björklund inte varit någonting. Folkpartiet kidnappade den Socialdemokratiska skolpolitiken, även om reformerna var tagna i konsensus i riksdagen.
- Propositionen 1988/89:4 var ett socialdemokratiskt förslag som innebar att skolan gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning
- Propositionen 1989/90:41 var ett socialdemokratiskt förslag där kommunerna blev huvudman för skolan
- Propositionen 1990/91:18 var ett socialdemokratiskt förslag där lärarna blev kommunalt anställda
- Propositionen 1992/94:220 var ett borgligt förslag där Lpo 94 infördes, men det var en ren konsekvens av tidigare förslag.
Gunnar Ohrlander beskriver denna process från 1988 där Erland Ringborg, som var den sista Generaldirektören för Skolöverstyrelsen och Ulf P Lundgren var den första Generaldirektören för Skolverket står för tänket i Lpo 94.
Det enda Gunnar Ohrlander inte täcker in är skolan sedan Jan Björklund blev skolminister, han tar inte upp detta. Ohrlander är också lite otydlig med de krafter som bromsar reformen Lpo 94, men man anar vilka vad som ligger bakom. Steg för steg förändras lärarkårens status och förutsättningar. Kommunförbundet (SKL idag) vill att undervisning ska undvikas.
”Lärarna skulle avskaffas – inte rent fysiskt, men de skulle stiga ner från katedern och i stället fungera som handledare för de elever som ivrigt var sysselsatta med att söka kunskap på egen hand. Det kom också direktiv från Stockholm att det hädanefter var fel att undervisa skolbarnen” (sidan 145).
”Ifall man inte kan lära ut saker och ting så blir det därmed också korkat att använda ordet lärare. Yrkesbenämningen ansågs vara historisk belastad – åtminstone bland en del skolkritiker – så därför hoppades förslagsställarna att man fortsättningsvis skulle använda ordet pedagog. Idag, drygt tio år senare, är det många skolor som använder coach eller mentor. Där får man inte säga lärare” (sidan 145f).
”Ett nytt avtal för lärarna hade just skrivits under (1996 – min anteckning). Avtalet fullföljde kommunaliseringens avsikter och de svårstyrda lärarna skulle kedjas vid galärerna. – Avtalet skulle ge utrymme för mindre traditionell undervisning, säger Per Reinolf” (Kommunförbundets förhandlare – min anteckning)( sidan 146).
”I debatten har förespråkarna för problembaserat lärande gång på gång hänvisat till internationell forskning som stöd för sina projekt. Det skulle också, enligt denna forskning, vara fel att kolla vad barnen faktiskt kan. Det är något av en paradox att man hänvisar till just den forskning som kritikerna (Östros, Björklund, Enochsson med flera) menar gått vilse och som inte bidrar till att utvecklas vår kunskap om lärandets villkor. Man kan spåra en förtvivlans längtan efter en högre, oomtvistlig sanning, jämförbar med naturvetenskapens lagar om till exempel gravitation och fotosyntes. Det finns en dröm och en vetenskaplig pedagogik som möjligen är en rest från en annan föreställning: den vetenskapliga socialismen. Hans-Åke Scherp svarar sina kritiker. – Hur kan man framställa mig som ett hinder för skolans utveckling (Aktuellt i politiken, nr 20/2006). Såväl nationellt som internationellt är forskarna överens om att det inte hjälper att kolla om barnen kan läsa och skriva. Det är min skyldighet att som forskare synliggöra att det inte hjälper att ta reda på vad barnen kan. Tvärtom försämrar det skolans resultat” (sidan 156f).
Dagen skoldebatt är ytlig, okunnig och historielös. När jag många gånger lyfter fram detta på min blogg med namn på personer som faktiskt deltagit i att aktivt motarbeta Lpo 94 blir en del människor provocerade. Om man åtminstone kände till 90-talets skolhistoria skulle debatten bli en annan och fler skulle förstå att Ekholm, Scherp, Wretman med flera på riktigt är lärarkårens fiender. Det är samma personer idag som var med och förstörde för svensk skola som i debatten skyller skolan misslyckande på Jan Björklund. Som om han varit med och detaljstyrt svensk skola – icke! Med högt uppsatta professorer går fria, fast de var med och systematisk sänka svensk skola i allmänhet och svensk lärarkår i synnerhet. Scherp hävdar i boken att ”forskningen säger” – jag säger bara: ”Forskning up my as” – är det den forskningen som regering och riksdag vill ska vara den grund som svensk skola ska vila på? Likt den forskning som Kroksmark och Hugo bedriver, där man fuskar med vetenskaplig metodik och resultat? Är det för att jag nämner det som vissa högt uppsatta debattörer reagerar eller är det för att de kanske känner sig träffade? Eller är det för att dessa debattörer på riktigt är djupt okunniga? Då tycker jag att man ska läsa Gunnar Ohrlanders bok. Tragiskt att inte fler ser detta och tragiskt att dessa demagoger ännu får möjlighet att sprida sina lögner. Dubbeltragiskt att de inte får stå till ansvar för vad de gjort gentemot 10-tusentals elever som inte fick sin kunskapsrätt uppfylld.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Guldstjärna i himlen åt Gunnar Ohrlander – du är djupt saknad! Du är för alltid en poet!
Tack för tipset! Har nu beställt boken och ser fram emot att läsa den!
/Magda
Han är djupt saknad och väl värd att påminnas om. Likaså är det av vikt att känna sin historia, ibland (om än långtifrån alltid) kan detta motverka att vi får uppleva en icke önskvärd erfarenhet igen.
Det övergår mitt förstånd hur chefer på olika nivåer; skolchefer, grundskolechefer, rektorer etcetera, runtom i landet bjuder in människor som sprider budskap vilka står i direkt opposition till lärarnas uppdrag.
Förr ledde de (se Johans blogg om den pedagogisktideologiska eliten) in lärarna på irrvägen ” bedöm mot strävansmålen” vilket ledde till väl känd brist på förverkligande av uppdraget och urholkningen av lärarnas yrkeskunnande och inte minst bedömarkompetens. Detta öppnade också upp för lärarna som slagpåse.
Idag leds lärarna in på irrvägen ”Centralt innehåll och förmågorna”. Vad gör man inte för att hindra lärarna att genomföra demokratiskt fattade rikdags- och regeringsbeslut.
När nästa haverikommision tillsätts; kommer de som leder lärarna fel och/ eller de i chefsbefattningr som bjudit in dem tvingas ta ansvar? Näppeligen, nej vi vet var skulden kommer att hamna: hos lärarna naturligtvis. Djupt orätt då de lika lite som med Lpo 94:an bar huvudansvaret.
Med detta sagt vill jag ändå understryka att det är varje lärares rätt och snart sagt plikt att mota Olle i grind när nasarna av irrläror står i dörren.
Hur kan en enda av de rektorer eller skolchefer som bjudit in Scherp se sig själva i ögonen med vetskap om Scherps syn på bedömning?
Hur stor är sannolikheten att en enda lärare med ens den minsta av erfarenhet skulle uttala sig så djupt, djuuuupt okunnigt?
”Den Gudarna älskar…” är (tyvärr)högeligen aktuell i skoldebatten och befriat inbjudande och är väl värd att lyfta fram. Gunnar Ohrlanders röst är saknad i debatten ”live” men står sig mer än väl i bokform.
Väl talat Peter! Det kommer vara lärarna som sitter med Svarte-Petter när ”the whole shithouse goes up in flames”. Men det skiter väl alla politiskt korrekta chefer i.
”Den gudarna älskar” finns även i min bokhylla och borde vara obligatorisk läsning för alla lärare (och skolledare, politiker…). Jag vill gärna ge ytterligare ett lästips – ”Skola eller kommunal barnomsorg” av Hans-Albin Larsson. Den ger ett längre historiskt perspektiv och försöker ge en förklaring till hur Sverige gick från kunskapsskola till… ja, något annat. Den boken var viktig för min egen fostran som fackligt ombud. Den som någon gång har möjligheten att lyssna på ett föredrag av Hans-Albin bör inte missa chansen.
Hej Fredrik,
Tack för tipset. Jag Hans-Albin Larsson är riktigt bra och jag skulle gärna gå och lyssna på honom. Kanske finns det någon chans i höst?
Man ska inte glömma den svenska alternativa pedagogik-
traditionen. Här finns t ex Sjöstrand o Kunskapsrörelsen
med Arne Helldén. F ö tycks det vara business as usual på
lärarhögskolor och pedagogikinstitutioner. Så länge tjänsterna
är kvar härskar den progressiva traditionen. Professorer
tillsätter sina docenter som har Ekholm, Scherp osv som
förebilder. 2/3 av deras forskning är ointressant i utlandet. I Roskilde lades sociologiinst. ned kring 1970
när den helt intagits av marxister och kön till tjänster bestod
av enbart marxister. F ö är det svårt att inse behovet av tre
terminer av enbart pedagogik/psykologi för alla blivande
lärare. Förr räckte ett provår, en termin teori och en termin
provtjänstgöring med handledare. Var undervisningen sämre
då?
Anders,
Nepotismen är hög bland lärarhögskolorna och på de pedagogiska institutionerna. Om du inte har rätt ideologi blir du stoppad i din karriär och utfryst. Jag har många sådan exempel i mitt lager, med namn och datum. Kanske kommer jag publicera detta en dag och hänga ut de svin som sitter på maktpositioner och förstör en annan människas liv för att denne inte ”tycker rätt”. Det är löjligt lågt i tak och total avsaknad av demokrati – i alla fall om du vill komma någonstans. Då är det bara att rätta in sig i ledet.
Har lite svårt att förstå den här ”striden” – själv ser jag mig själv vara föreläsare, lärare (didaktiker), pedagog och handledare, samt forskare (obs. dock ej skolforskare :-))
Hur kan man vara lärare (didaktiker) utan att också vara pedagog och handledare?
Allt detta går ju ihop (iaf när jag jobbar!) Jag måste ju veta hur man lär för att kunna lägga upp undervisningen.
Kroksmark är mer än forskarskola mm. Han har skrivit en del som är intressant – t.ex. Didaskalos och Den tidlösa pedagogiken och Didaktiska strövtåg – didaktiska idéer från Comenius till fenomenografisk didaktik.
Hej Monika,
Jag förstår inte frågan – det är väl ingen som har sagt att lärare inte är pedagoger eller handledare? Men det som skedde när det gäller PBL var att läraren inte skulle vara lärare utan att eleverna skulle söka kunskap själv med hjälp av en handledare.
Kroksmark har säkert gjort bra saker, men det är otroligt uppseendeväckande att han så grovt missbrukar sin position när det gäller att gå ifrån vetenskapliga principer t.ex. när det gäller vetenskapsteori. Helt oacceptabelt!
Johan
Nej precis … Och det är ingen genuin fråga jag ställer heller. Men vad är då lärare om inte pedagoger och handledare. Så varför kan inte lärare fortsätta vara lärare och undervisa? Pedagoger och handledare låter inte elever eller barn söka kunskap själva. Och om de skall hjälpa barnen, så blir det ju en lärarroll de intar, men kanske inte en traditionell.
Gällande Kroksmark vill jag bara genom att påtala att han skrivit en hel del intressant även visa på att han inte är rakt igenom så dålig som man gärna vill framställa honom som.
För övrigt tror jag problemet uppstår när forskare blir politiskt aktiva på något sätt. Risken är då precis som du framför att de styrs utifrån speciell ideologi. Okey, det gör även politiker, men det är väl ändå inte forskarens roll. Eller hur?
Monika,
Jag tror inte att någon människa är rakt igenom dålig. Jag tror inte alls att Kroksmark, Scherp, Lundahl med flera är rakt igenom dåliga och de har säkert skrivit både intressanta och bra texter genom åren. Kroksmark har jobbat länge så han har producerat mycket. Christian Lundahl har skrivit flera intressanta böcker om bedömning som över lag är bra, men där det finns flera flagranta fel som inte är tillfälliga, utan högst medvetna, t.ex. om betygsmotstånd.
När det gäller Kroksmark så har han fått en så överdrivet stark position att det handlar om att putta ner honom från tronen. Det handlar inte alls om att det inte finns bra tankar från honom och att han fortsatt ska ha en roll.
Scherp i den andra änden av spektret har bara vara destruktiv för skolan och lyckas vi hålla honom borta från skolan är det en välgärning.
Jan,
Jag håller med dig i det du skriver och det handlar om ansvarstagande. Är man professor i pedagogik måste det finnas en seriös noggrannhet
när det gäller vetenskap. Det måste också vara så att man ska följa fattade riksdagsbeslut och inte tillsammans med sina kompisar i det dolda pedagogiska nätverket ideologiskt motverka Lpo 94 och Lgr 11. Det vill säga att motverka att följa upp resultat och att prata illa betyg.
”Om konsten att överleva som lärare” låter mycket tungt. Lärare vill väl- som så många andra- mer än att bara överleva. Själva ordet överlevnad för tankarna till en ständig pågående nutid där ingen möjlighet till tillbaka- eller framåtblickande finns. Om nu meningen med tillvaron är bara att överleva så finns det heller ingen anledning att lägga ned möda att få mänskligheten att bli läsande. En högst onödig förmåga i ett tillstånd utan framtid.
Ohrlander visar så tydligt hur förtal och angrepp på lärarkåren fått oss att hamna på defensiven och att det försämrar skolan. Att bara överleva som lärare kan kännas som en låg målsättning men det är första prioritet. Det gäller att se till att man inte går i väggen, det gäller att se till att man får kompetensutveckling och kan följa med i utvecklingen. När vi lärare tryggat detta för oss själva, det är då vi kan släppa loss vår kreativitet.
Det är visat att kreativiteten ökar och resultaten blir högre när misslyckanden tillåts och reserver finns i systemet. När arbetsgivaren inte ger oss det så måste vi måna om våra personliga reserver.