På måndag (12/8-13) börjar en stor del av lärarkåren ett nytt läsår. Man kommer tillbaka från ett förhoppningsvis rofyllt sommarlov – det var i alla fall bra väder. Batterierna är laddade och nu ska man köra ett nytt läsår, förhoppningsvis med i förväg givna förutsättningar och så lite ovisshet som möjligt. Men det är en stukad lärarkår. En kår som ända sedan ”tvångskommunaliseringen” på 90-talet blivit marginaliserade av samtliga grupper och instanser i samhället. Och det har inte bara märkts inom lärarkåren, utan även på elevernas sjunkande kunskapsresultat. Jag kommer i den här bloggserien belysa alla krafter som motverkat lärarkåren och skolan. Från början tänkt jag mig 5-6 blogginlägg, men utmed skrivandets gång har materialet växt och jag har varit tvungen att utöka antalet blogginlägg. Just idag verkar det som det totalt blir 11 inlägg, men det kan komma att ändras.
Ända sedan jag började på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) 1995 har jag följt skoldebatten. Under de 18 år som gått har vindarna vajat fram och tillbaka, nymodigheter har kommit och gått, flugor inom skolans värld har avlöst varandra. Reformer har kommit och debatten har ständigt var igång, vissa år väldigt mycket. Någon kontinuerlig arbetsro har det knappast varit för lärarkåren. Den senaste tiden anser jag att det mer och mer börjar andas dödsmässa över skoldebatten – något som jag själv varit med och bidragit till. En del debattörer menar att det är trist att skolan alltid kantas med kaos och katastrof, att det inte fungera. Dessa personer vill att man ska lyfta fram de bra sakerna med svensk skola, där det fungerar och där eleverna lyckas. Visst är det mycket som fungerar bra i svensk skola och visst finns det många bra lärare. Men varför är debatten som den är? Jo därför att alla elever inte lyckas i skolan. I alla fall driver det mig. Jag kan inte slå mig till ro och tänka att det är så mycket i skolan som är bra eller det finns så många bra lärare, så jag koncentrerar mig på det. Typ ”Lite spill får man räkna med”.
När Lpo 94 kom var det en reform som satte allt tidigare tänkande om skola på ända. I Lgr 62, 69 och 80 skulle man ha ett kalkylerat spill på 31%, det vill säga de som fick 1:or (7%) och 2:or i betyg (24%) – oavsett vad eleven kunde. Betygen mätte inte kunskap, en 4:a i Bagarmossen kunde vara värd något helt annat än en 4:a i Djursholm. Det var inte vad man kunde som räknades, normalfördelningstänkandet sorterade människor oavsett kunskapsnivå och vad de hade med sig i bagaget. Rättvist kan en del tycka, eftersom den sociala bakgrunden inte togs hänsyn till – ”hade du läshuvud så hade du” och då kunde det bära hela vägen till universitetet. I och med Lpo 94 skulle alla elever nå minst betyget godkänd. 19 år senare och ännu en läroplan (Lgr 11) har detta ännu inte infriats och skolan verkar vara handlingsförlamad när det gäller att se till att alla elever når fullständiga betyg – 20% av eleverna som lämnar grundskolan utan just fullständiga betyg och 25% av alla killar går ut grundskolan utan att läsa tillräckligt bra. Inte heller kunskaperna i NO och matematik är tillräckligt bra, svenska elever tappar i internationella jämförelser. Ska detta diskuteras eller ska vi bara prata om det som är bra och trevligt i skolan?
I media har allt fler personer börjar höja rösterna för en nationell samling kring skolan, en skolkommission som ska synliggöra de problem som finns och lägga förslag till hur de ska rättas till. En av alla som skrivit om skolans förfall är Robert Aschberg i Aftonbladet. Han avslutar sin krönika med meningarna: ”Gå tillbaka till noll. Gör om, gör rätt”. Men hur ska en förändring i skolan gå till om ingen någonsin ställs ansvarig? Vem ska göra om och göra rätt? Samma personer som gjorde fel från början? Samma ideologiska pedagogiska etablissemang som förstörde skolan förra gången? Hur ska man få med sig alla elever när man inte håller rätt på resultaten hos eleverna? Hur ska man få rätsida på skolans problem när de som ska genomföra fattade riksdagsbeslut kontinuerligt obstruerar och gör om besluten till något annat? När personer i höga positioner får fortsätta sprida sin desinformation om skolan. När personer i höga personer får åka runt och sprida sitt ideologiska budskap om skolan. Och aldrig ställs dessa personer till ansvar för detta. Aldrig!
Innan du läser vidare vill jag att du läser följande mening minst två gånger, gärna flera gånger: Jag har inget emot de lärare och forskare som brinner för någon specifik metodik, t.ex. Problembaserat lärande, Entreprenöriellt lärande eller IKT, så länge de ser till att alla elever får med sig grundläggande kunskaper i att läsa, skriva och räkna. Alla elever! Det jag vänder mig mot är när detta glöms bort, när läraren förvandlas till handledare och när eleverna ska ägna sig åt fri forskning. Jag har många egna exempel på detta som går att läsa i min bok Yrke: Lärare.
Du kommer nu ha möjlighet att läsa en bloggserie som kanske kommer att skaka om dig och där det är möjligt att du idiotförklara mig. Kanske blir du upprörd, förbannad, road eller också känner du igen dig. Jag ska försöka måla ut lärarkårens och skolan fiender. Det är möjligt att du inte håller med eller att du tycker att jag är helt ute och cyklar, vilket givetvis står var och en fritt. Förhåll dig då till det jag skriver och lägg fram dina argument om varför jag har fel, eller reflektera över dig själv eller din omgivning – kan det finnas en uns sanning i det jag skriver.
Jag har inte facit på livet och jag har inte tolkningsföreträde gentemot någon annan, men jag tar mig rätten att uttrycka det missnöje jag finner efter snart 20 års skolspaning. Jag tar mig också rätten att kräva av dem som tycker annorlunda att de ska redovisa på vilka grunder de tycker som de gör och med vilka argument. Jag vet av egen erfarenhet att det fungerar att få med sig alla elever. Jag skriver inte detta för att jag är en fin människa, eller för att jag är en sann humanist – verkligen inte – jag är som alla andra, en person med fel och brister. Men jag blir riktigt förbannad över och går igång när människor i höga positioner missbrukar sin makt och motverkar demokratiskt fattade beslut.
Tjänstemän, forskare, doktorander, docenter och professorer som systematisk motarbetat Lpo 94, resultatuppföljning och betyg samt hur man använder sig av Lgr 11 som täckmantel för att motverka resultatstyrning. Genom att kontinuerligt höja abstraktionsnivån så att diskussionen blivit otydligt har också Lpo 94 allt mer framstått som en omöjlig läroplan att genomföra – vilket jag tycker är absurt eftersom jag personligen, tillsammans med kollegor jag jobbat med, införde Lpo 94 på riktigt. Så jag vet av egen erfarenhet att det går. Eller också byter man fokus i diskussionen eller i debatten och förvandlar icke-frågor till viktiga frågor och det som egentligen borde ligga högst upp på agenda ”glöms bort”. Många av dessa personer som var med och såg till att skjuta Lpo 94 i sank har i dag mage att kritisera politiker att de inte sett till att skolan fungerar. Dessa personer har en dold agenda och det finns ett informellt nätverk dem emellan. Jag kallar det för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget – PIE, för att de drivs av ideologi och ingenting annat. Betyg är skit och betyg ska baktalas och motverkas med alla tänkbara medel, trots att vi har riksdagsbeslut på att betyg ska finnas. Jag kommer ge flera exempel på detta senare i denna bloggserie, där jag även kommer namnge personer som jag definierar som medlemmar i PIE.
I slutet av bloggserien kommer jag skriva om lärarkåren och den riktiga skolan, alltså den som består av byggnader och ett gäng elever. Inte den skola som man pratar om i media och på de fina institutionerna där vissa professorer knappt sett en elev på vykort. På grund av att svensk skola är så uppfuckad av PIE och tjänstemän har jag valt att kalla denna bloggserie ”En skola åt helvete”. För många elever är det verkligen en skola åt helvete, även om skolan för de allra flesta fungerar ok eller bra.
Men vem är då Johan Kant som har så mycket åsikter och som svingar basebollträt hej vilt? Egentligen en enkel själ. Jag är inte speciellt smart, inte särskilt intellektuell, skriver ok och har inget gigantiskt nätverk med makthavare omkring mig. Men jag är ganska trött på att vänta på att något ska hända i skolans värld. Jag har tappat tålamodet på att år ut och år in se och höra hur illa det är ställt i skolan, men att ingenting händer. Se hur elever tar skada i skolan. Se hur lärare behandlas som skit. Se hur människor med makt missbrukar sina positioner. Det som driver mig är elevernas kunskapsrätt, tilltron till alla elevers förmåga att nå kunskapskraven, hur otroligt viktigt läraryrket är i samhället, utan tvekan det viktigaste yrket som finns. Redan när jag själv gick på högstadiet insåg jag det orättvisa i min egen skolgång, något som har präglat mig rätt mycket. När jag fick höra att fyrorna var slut tyckte jag det var orättvist, jag hade ju pluggat hårt i religion (jag var inte vidare bra i skolan, så femma var inte att tänka på). Dessutom hade jag en matematiklärare som inte var så värst pedagogisk. Jag kommer ihåg att tänkte: ”Det här kan jag göra bättre än du”. För jag var rätt bra på matematik.
Min väg, innan jag kom in på LHS, var krokig. När jag väl kom in på lärarutbildningen kändes det otroligt skönt inombords. Här började mitt engagemang för skolfrågor. Under hela utbildningen och mitt yrkesverksamma liv har jag haft ett kritiskt förhållningssätt. ”Är det verkligen på detta sätt saker och ting fungerar eller är tänkta att fungera?” Klart att det blivit en hel del konflikter med kollegor och chefer, men alltid med elevernas bästa för mina ögon. Har jag varit tvingad att välja mellan elevers rätt till kunskap och kollegial uppbackning så har jag alltid ställt mig på elevernas sida. Här måste jag tack min rektor Paul som har låtit mig pröva mig fram och alltid haft en tilltro till min förmåga att driva skolutvecklingsprojekt.
Men hur får en bråkig jävel som jag legitimitet i det som sägs? En person som ifrågasätter institutioner och handlande, syn på kunskap och elever, eller professorers legitimitet? En person som ifrågasätter makten. I vissa kretsar har jag givetvis noll legitimitet, antagligen anser professorer, t.ex. Ulla Runesson på Jönköpings Högskola, att jag är en idiot, precis som hon anser att psykolog Bertil Törestad är en idiot. Men i andra kretsar finns en vilja till att diskutera det som jag tar upp. ”Kanske finns det en poäng i det den där Kant säger”. Men bara på grund av att jag med egna exempel visat på resultat får man verklig legitimitet och det har jag gjort. I min bok Yrke: Lärare har jag redovisat vilket elevunderlag jag haft, hur jag har jobbat, varför jag gjort som jag gjort och vilka resultat mina elever har haft. Alla betygssättningar under 9 års tid har jag redovisat och finns även på bloggen. Trots att jag var nybörjare när det gällde kunskapsbedömning och betygssättning år 2000 när jag började på Jordbromalmsskolan, satte jag betyg redan efter ett halvår som nyexaminerad lärare. På Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) hade jag fått en storföreläsning när det gällde betygssättning – så jag fick lära mig själv och ligga i som en bäver för att förstå hur jag skulle göra (med hjälp av mina kollegor så klart). Lite svajigt blev det i början. Jag har också haft ett hundratal lärarstudenter, dels som handledare och dels som basgruppsledare för Jordbro (tre skolor). Jag har tillsammans med en kollega organiserat många egna basgruppsdagar för de studenter vi hade. Många diskussioner har det blivit med studenter och många vittnesmål på undermålig utbildning. Jag känner dessutom flera personer som har jobbat på LHS/Stockholms universitet.
Jag skulle vilja ha din hjälp och sprida denna bloggserie via sociala media. Om du inte delar mina åsikter helt och hållet så finns det en poäng att diskutera detta, även om diskussionen inte hamnar på min blogg. Om inte du och jag diskuterar detta, vem ska göra det? Det jag kommer ta upp i denna bloggserie diskuteras ingenstans – i alla fall inte offentligt. Aldrig talar man inom media eller inom bloggvärlden om de aspekter som jag kommer att skriva om. I vårt mellanmjölksland har journalister blivit allt mer nyhetsrapportörer som bara beskriver det som sker, fördjupad och kunnig journalistik med kritiskt ifrågasättande av makten har överlämnats till ett fåtal redaktioner, t.ex. Uppdrag granskning.
Bakomliggande faktorer till svensk skolas fria fall förklaras av etablissemanget med kommunaliseringen, fria skolvalet och friskolornas intåg. Helt fel fokus och en del av Pedagogiska Ideologiska Etablissemangets (PIE) taktik. Flytta fokus! Inte prata om de verkliga problemen. För när friskolorna gör hundra miljoner i vinst så ruttnar PIE och skriker högt, vilket får med sig media och gemene man. Men vad har alla de tusentals elever som lämnat svensk grundskola utan fullständiga betyg kostat? Ända sedan Lpo 94 infördes, alltså snart 20 år sedan, har 20% av eleverna lämnat grundskolan utan fullständiga betyg – kostnad??? Förutom mänskligt lidande så tror jag nog att detta har kostat samhället flera tusentals miljarder kronor, vilket får friskolornas vinster att framstå som en snorloska i Östersjön (vilket inte i sig ska ignoreras). Detta ska jag lyfta fram lite mer i denna bloggserie, alltså den medvetna fokusförskjutningen.
Men hur gick det egentligen till vid införandet av Lpo 94? Jag kommer skriva lite om det i denna bloggserie, men vill du på ett bra sätt informera dig i frågorna om vad som egentligen hände vid införandet av Lpo 94 kan du med fördel läsa Gunnar Ohrlanders bok: ”Den Gudarna älskar – om konsten att överleva som lärare”. Du kommer att få en djupare inblick i hur det gick till. Ohrlander intervjuar väldigt många som var med då och han tittar också på svensk skolas resultat internationellt. En annan intressant bok om svensk skolhistoria är skriven av historieprofessorn Hans Albin Larsson. Han bok: Mot bättre vetande – en svensk skolhistoria tar upp svensk skolas utveckling från 1800-talet.
Nästa del i denna bloggserie kommer handla om politiken.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets absolut viktigaste arbete. Förstatliga skolan eller reglera lärarnas arbetsuppgifter (USK:en)!
Referenser
Vi är snart frånåkta om skolan fortsätter ruttna | Aftonbladet
http://torestad.blogspot.com/2012/04/hur-far-man-vara-kritisk-i-skoldebatten.html
https://johankant.wordpress.com/2013/06/26/den-gudarna-alskar/
Johan Kants blogg 
Stå på dig! Det behövs olika infallsvinklar i skoldiskussionen och de flesta vill/vågar inte ta de obekväma diskussionerna.
Om något sägs tillräckligt många gånger blir det ofta en ”sanning”, vilket det finns gott om exempel på i den svenska skolhistorien.
Tyvärr har dessa ”sanningar” ofta varit dåligt underbyggda och för ofta har de varit kontraproduktiva. Vem som legat bakom och vad deras agenda varit har ofta varit väldigt otydligt.
Normalfördelningen finns kvar i befolkningen (elevunderlaget) och då är det klart att skolan behöver förändras på rätt sätt (inte godtyckliga reformer) med rätt insatser vid rätt tillfällen för de som ej når målen om vi ska ha någon som helst möjlighet att närma oss målet att alla elever ska bli godkända. De 31 % (7% + 24% som tidigare fick ettor och tvåor) finns fortfarande i systemet.
på min högstadieskola fanns ca 6 9.onde klasser men man glömde göra gemensamma skrivningar o i min klass hade vi nog fått alla 5:orna i klasserna men klasserna bedömdes var för sej o vår lärare talade om att vi var för många som var duktiga så han delade inte ut någon 5:a, i en av parallellklasserna var det bara någon enda som stack upp och där delades 5:or ut fast jag vet att vi var flera som var minst jämbördiga om inte bättre. Lärarna borde sett kurvan för hela skolstadiet, helst över alla klasserna i hela vår stad, var 2 skolor – så det borde i st. f 30..
Ja, ja. Du fick i alla fall ferietjänst… En annan fick semestertjänst… eller ”sök nytt jobb”… Lycka till, jag tar mina 400 hp och staplar lådor på ICA..
Eller sätt press på LR!
Hej,
Jag slutade som lärare för tre år sedan och det har jag aldrig ångrat. Har eget företag idag och känner mig uppskattad, vilket jag aldrig gjorde i skolan.
Catharina Persson,
f d lärare för alltid
Det svenska skolsystemet liknar en jättestjärna som har slukat alla omgivande planeter och som hotar att implodera under sin egen tyngd. Låt det gå åt helvete för det kan ju vara grunden för något nytt och förhoppningsvis betydligt bättre.
Förstår inte var ”min” kunskap ska in i skolan. Eleverna vet ju redan vad de vill lära sig. Oops! Finns det en läroplan – tänkte inte på det!
Lisa
Hej Lisa,
Ja ibland kan det vara lite rörigt att få ihop det. Ja just det, man skulle vist inte börja i matteboken utan det fanns en läroplan som styrde ens verksamhet.
Jag tycker inte att det viktigaste är att alla elever når minst E. För mig är det viktigaste att så många elever som möjligt når så långt de kan, når sin fulla potential i ämnet. Det är inte ok att en elev som har förmåga att nå ett A ”bara” når ett D, t ex.
Håller med Jeanette, men alla ska minst nå E. För jag är övertygad om att de allra flesta kan det. Varför jag inte säger alla beror på att jag av egen erfarenhet vet att några elever har så extremt jobbigt socialt att skola och skolarbete ligger långt ner i prioritetsordning. Jag pratar om elever som i hemmet möter knark, våld, alkohol och så vidare.
Kul att den kickar igång nu! Ser med spänning fram emot alla inlägg 😀 Och hjälper så klart att sprida dem!
Vad gäller betyg vill jag påstå att vi talar förbi varandra, alla i debatten, oftast. Vi talar helt enkelt om olika saker ofta…
Viktigt att alla når E är det ju, eftersom samhället bygger det så! Och ännu mer relevant skulle det vara om alla betygskriterier verkligen var relevant kunskap 😉
Betygskriterier existerar per definition inte och vad siktar dina sarkasmer på när det gäller Lgr 11?
Christoffer,
Vad exakt menar du med min sarkasm?
Jag kommer med stort intresse att följa bloggen.
Detta ska jag absolut länka till i min blogg!
Det började redan när de individuella lönerna infördes. Då delades lärarkåren itu. De som hade tid att sitta hos rektorn och de som gjorde sitt jobb utan onödigt väsen.
Skolan ska vara statlig, allt annat är bara tragiskt!
Håller med Shirley, jag vill också ha en statlig skola. Kanske kommer du njuta av blogginlägg nummer 8 där jag ger mig på Sveriges Kommuner och Landsting och hur de fuckat upp skolan helt och hållet.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-vill-ha-statlig-skola/
56 % vill ha en statlig skola.
Just det och det borde vi verkligen ha!
Tack Johan för en mycket bra blogg! Självklart skall alla elever nå minst E även om det ibland händer att någon hamnar under.
Jag tillhör de lärare som läst ”massor” och är forskarutbildad. Efter att ha läst din blogg känner jag att mina kritiska uppsatser (en magister och en master i pedagogiskt arbete) kanske inte passar in i det som högskolorna förväntar sig….
Ser framemot att läsa din blogg, samtidigt som jag känner jag kan skulle kunna blogga själv om skolan och dess uppdrag (mitt lilla skötebarn).
Tack! Jag delar gärna. Debatt och samtal är nödvändiga. Jag hoppas att du ger underlag till dessa möten.
Tänker följa din blogg och ser med spänning fram emot dina framtida inlägg. Sprider detta gör jag, givetvis!
Bra skrivet! En lekman som jag tycker att vi ska närma oss den finska skolan och deras framgångsrecept, men det är troligtvis mer komplicerat än så. Ser fram emot nästa artikel.
Tack Johan! Jag ser med glädje fram mot fler blogg-inlägg. Du har mitt helhjärtade stöd. Det är så viktiga frågor.
Jag har en dotter (14) som har lätt för att studera och ligger på Mvg i många ämnen och en pojk (16) som gick ut utan betyg i många ämnen mycket pga att jag inte hade modet att byta skola. När jag mot slutet av höstterminen bad om att få hem böcker som han skulle plugga i när han var förkyld sa läraren trött: ”Vi har bestämt att inte lägga ner mer tid på att ge din son böcker och förklara vad han ska göra hemma för det händer inget ändå.” Jag blev rosenrasande, plockade min sons alla böcker med mig och gick in och skällde ut hans rektor. ”Ni har misslyckats!” sa jag bl a. Sen skrev jag in honom i den privata skolan JB Galären där hans syster går. Där gjorde de så gott de kunde men betygen gick inte att rädda. Han klarade sig i Sv och Eng men matten gick inte trots sommarskola att rädda.
Det är ingen chock för mig att läsa om siffrorna 20% av eleverna som går ut utan fullständiga betyg. Och det är en skam för en skola som en gång i tiden ansågs bland de bästa i Europa! När jag hörde om hur man lade över ansvaret för undervisningen på tjänstemän som inte visste eller fick fullständig information och utbildning på radio fick jag en sund förklaring men det är ändå en skam.
Det gör mig lycklig att det finns såna som du, Johan Kant. Keep it up!
Respektfulla hälsningar
Pia Dauhn
Hej Pia,
Trist att höra om din son, hoppas han kommer igen. Det jag skrivit hittills är ingenting, de verkligt tunga blogginläggen kommmer och en vecka eller två, då tror jag att du kommer bli riktigt upprörd.
Bra initiativ Johan! Jag såg att du nämnde Robert Aschberg, men även Herman Lindqvist skrev en artikel nån gång under ’80-’90-talet som han rubricerade ”De intellektuellas svek”. En artikel som berörde de människor som ser sig som intellektuella och ska lära eleverna hur samhället och värden fungerar, men i själva verket sviker eleverna genom att passivt låta skolan förfalla. Lärarkåren har väl aldrig ställt sig på några barrikader med knutna nävar och sagt ”Nu är det stopp, vi accepterar inte detta”.
Jag är själv barn till lärare i en familj med långa lärartraditioner och har mött och lärt känna många lärare sedan min barndom. De de flesta med de bästa av intentioner och kunskap för elevernas bästa, men när det kommer till att våga ta konflikter på riktigt och dessutom enas inom det egna skrået tycks det inte vara möjligt.
Jag har även erfarenheter av hur skolan anno 2010-2011 förvandlar barnens rättigheter avseende diskriminering och kränkningar enligt FN:s barnkonvention till ”visioner” istället för att fastslå att det är mänskliga rättigheter. Rektorn förklarade även att då det inte var tillåtet med mobbning i skolan så har hon även bestämt att ordet mobbning inte ska användas i skolan… Vidare accepterade inte rektorn de organiserade föräldrarnas önskemål om att likabehandlingsplanen skulle gälla lika för alla, d.v.s. Mellan barn, mellan vuxen barn, mellan barn vuxen och mellan vuxna. Skolverket uppmuntrade en vidgad omfattning, men rektorn sade nej.
Det är nog väldigt individuellt med hur varje lärare hanterar sitt ansvar mot sina elever, men att kommunerna och deras fritidspolitiker svarar för stor del av skolans förutsättningar är i mina ögon en ren katastrof. Jag sällar mig till de som tycker att skolan är en nationell angelägenhet som bör styras och till fullo finansieras av staten och inte av kommunernas ekonomi och förekommande okunnighet.
Det är förvisso lätt och dessutom lite bekvämt att peka finger mot lärarna och skolan när det i själva verket kan finnas behov av ansvarstagande även från oss föräldrar. Skolan och kommunen ”vill” gärna ha Brukarråd. För rektorn kan det dick ses som en belastning då det innebär arbete kvällstid och dessutom lönekostnader för övertid. Samtidigt regleras brukarrådets område att inge omfatta enskilda fall och absolut inte ärenden som berör barn till medlemmar i brukarrådet. Det blir även en kanal för skolan att lyfta upp frågor som aldrig behandlas färdigt, utan läggs ner efter ett antal möten. Brukarråden behövs, men det gör även organiserade föräldragrupper och fritt agerande föräldrar som kämpar för enskilda frågor. Många gånger ger det resultat som skolan inte lyckas uppbringa, främst menar jag då i kampen mot tillämpningen av de ekonomiska ramarna.
Hej Sven,
Tack för din historia, det verkar som om det blir många personliga vittnesmål om hur man blivit ”drabbad” av skolan. Ja lärarna har det inte lätt, det kommer jag visa upp i denna bloggserie och alla som debatterar skolan vittnar om hur viktiga lärarna är men de bara snackar. Jag hade glömt Aschbergs länk, men tack vare dig så sitter den där nu. Tack!
Hej Johan
Jag jobbade ibland som vikarie i Jordbromalm bl a i dina klasser och såg vilket jobb du lade ner på dina elever och hur mycket de tyckte om dig. Du respekterade dem och de respekterade dig. Jag kommer att följa din blogg med nöje och intresse och nyfikenhet. Hoppas att även ”de som bestämmer” kommer att göra det och ta till sig dina erfarenheter, kunskaper och idéer.
Hälsn
Mi Alforsen – vikarie i humanistiska ämnen
Hej Mi,
Det var ett tag sedan, kommer ihåg dig. Hoppas allt är bra med dig och välkommen att följa bloggserien.
Tack för bra läsning & en välskriven artikel! Tacksam för ditt engagemang😄Vi borde bli fler i lärarkåren som engagerar oss i debatten om skolfrågorna. Jag ser fram emot att läsa de återstående blogginläggen 😀
Tack Nina,
Jag hoppas att jag kan förmå lärarkåren att först och främst få ett självförtroende och sedan kanske inspirera till något. Dels att hålla reda på sina egna resultat i klassen och sedan säga ifrån. Dessvärre är det nog så att många alarmerar tidigt kring de elever som behöver extra hjälp, men allt för lite görs och det kan inte läggas på enskilda lärare.
Tack för ett välskrivet inlägg, som enligt mig inte säger speciellt mycket än att berätta om den stora skälvning av PIinläggdu kommer att göra i nästkommande inlägg.
Förövrigt så tror jag inte att varken lärare eller gemene man inser hur mycket som PIE påverkar skolan, och hur oemotsagda de får stå. Utöver ämneskunskaper så har jag nog inte fått med mig någonting andvändbart från lärarprogrammet. Jag har till och med testat det som enligt dem är rätt, och misslyckats kapitalt.
Jag kommer att sprida dina inlägg i Lärarnätverket på Facebook, under förutsättning att du kommer igång med kärnfulla inlägg nästa gång.
Hej Lars,
Trist att höra att du investerat i en yrkesutbildning där den viktigaste delen, alltså läraribiten varit dålig. Jag kommer i nästa blogginlägg gå igenom hur politiken styrt lärarjobbet och hur man tvångskommunaliserade lärarna, samt det spel kring skolan som finns i skolan. I blogginlägg 3 kommer jag skriva om tjänstemannaväldet på Skolverket och blogginlägg 4-7 handlar om Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE). Därefter följer SKL, Lärarutbildning, Lärarkår och avslutning. Om inte tyckte att den långa text jag skrev i första blogginlägget gav mer än att jag berättade om bloggserien finns det en risk att du blir besviken. Men du får läsa några blogginlägg och sedan se om det var något för dig.
Nejdå, jag gillade den under förutsättning att nästkommande inlägg blir mer av en granskning. Du blåser effektivt fram mörka moln på himlen, och då förväntar sig läsaren en sjuhelsikes oväder med knallar som man inte har funderat kring förut.
För mig är det du kallar PIE en väldigt ideologisk skara som är svår att komma åt. Lite som påven i Rom. Ska bli intressant att följa någon som säger sig kunna kämpa emot.
Lars,
De rejäla knallarna kommer i blogginlägg 4-7, kanske lite grann i 3 och 8.
Kan rekommendera boken ”Barnexperimentet, svensk skola i fritt fall” av Per Kornhall. Lite mer skrämmande läsning om vad som har skett efter skolans kommunalisering…
Hej Ewa,
Tack för tipset, jo jag har boken, men har inte läst hela.
Inte konstigt att det går åt helv…i Sverige och skolan! Dagens politik verkar som vilket företag som helst, ska gå i vinst, skit i elever och lärare för den delen….sen kan ”vi föräldrar” skylla på samhället! Så patetiskt det blivit (enkel skrivning)….för jag tycker att föräldrar ALLTID tyvärr skyller på samhället när nåt går dåligt…tur att samhället finns att skylla på (har jag ofta tänkt) … 🙂
Många glömmer att samhället är faktiskt VI SJÄLVA!
Hej Orvokki,
Tyvärr är det allt för vanlig bild som du beskriver. Jag hoppas med denna bloggserie kunna problematisera den komplexa skola vi haft de senaste 20 åren, där tyvärr både skola och läraryrket blivit nermonterat.
Spännande läsning! Är själv lärare i förskingringen. Som jag ser det är ett stort problem i de senaste reformerna – och skoldebatter – just frånvaron av lärarnas erfarenheter. Deras/vår tystnad är påtaglig. Tack för att du sticket ut hakan! Ser fram emot kommande blogginlägg!
Tack Monica!
Tack Johan! Äntligen det glädjer mig att se allt du har skrivit. Har fått uppleva en hel del. Har fått kämpa som en blå för mina barn. Många som jag berättade min historia tror inte det är sant. Låt din facklabrinna för alla underbara barn.För dom har tyvärr inget val.
Tack Sari,
Kämpa på även i fortsättningen!
Alla berättelser måste fram, skriv ner din, detaljerat. Yngre lärare måste få veta, de tror att skolan ska styras som den gör i dag. Jag håller och skriver på min berättelse.
Håller på och skriver ska det stå…
Hej. Det här inlägget som jag skrivit blev långt, och ändå är det bara en liten del av den ackumulerade kritik som jag har inom mig. Som någon annan här sa: ”Jag kanske skulle blogga själv?”, – men det är bara ett bevis för att ditt arbete och ditt skrivande engagerar. Jag hoppas att fler ska haka på, att vi kanske kan bli starka mot övermakten, trots att vi är olika.
Jag uppfattade det som att du egentligen gillade lpo (kanske även lpf ) -94? det är I så fall bra. Framtidsinriktad som den var för ”bildning” snarare än för stapelvaror och med tro på ”de professionella” som uttolkare av uppdraget i en föränderlig och mediamättad värld. Vi lärare har ju ändå alla gjort vår utbildning på universitetet och borde kunna vara just professionella och mer autonoma och trots det ändå arbeta mot likvärdighet. Likvärdighetskravet får inte vara alltför likriktande, vilket det riskerar att bli, med alltmer toppstyrning och centrala prov. Kunskapen är oändlig, vilket de som skapade ”Skola för bildning” hade klart för sig. Om alla lär sig exakt samma, på samma sätt, så blir det enfaldighet av det. Man måste som lärare nå det autentiska och unika hos elever, även det kreativa och nyskapande och det gör man inte med mallar.
Ett kollegium av utbildade lärare skulle både kunna säkra kunskapsutveckling och anpassa medlen till eleverna och deras intressen. Sett som process (där man inte mäter på ett betygsavgörande sätt för ofta), så såg jag själv elever av alla slag upptäcka sin egen förmåga och vilja visa den, träna den, och nå både godkända och mer än godkända betyg – I slutet av kursen- genom min frihet att möta eleverna utifrån min egen ämneskunskap och att utgå från deras individuella styrkor.
Felet var att man under vägs gång fick möta effekterna av kommunaliseringen, som på ett olyckligt sätt sammanblandades med skolreformen och bl.a. motverkade lärarens autonomi och status.
Det fanns också för lite stöd för implementationen av reformen, lärare och ledning begrep ofta helt enkelt inte sådant som strävansmål, uppnåendemål, programinriktningsmål, läroplansmål, kursplanemål, betygskriterier, att bedöma kvalitativ kunskap och den riktiga mixen av dessa (se Scherp 1998). I undervisningspraktiken, så då kunde det kanske i värsta fall bli elever utan ledning som ”forskar på” själva, speciellt om klasstorlekar ökade och lärartäthet minskade och arbetslagen inte fungerade.
I stället för att undervisa om hur skolor skulle organisera undervisningen enligt skolreformen -94, så gick man bakvägen med skolinspektionen och slog ned på och skrämde skolor, som inte visste hur de skulle veta vad som gällde.
Samtidigt blev lärarens mer ”handledande roll” ett givet alibi för att kunna deprofessionalisera lärarkåren, utöka undervisningstiden på samma gang som mängder av lagstiftning, skolinspektioner osv tvingade fram krav på omfattande dokumentation, vilket i sin tur förde fram till kontorstider för lärarna.
Det förut fria och inspirerade arbetet blev nu I högre grad lett av rektor, som på papperet skulle vara ”pedagogisk ledare”(vilket de inte har tid med, utan det blev så klart på enklaste sätt lett I form av ramtid och et mer omfattande schemautnyttjande).
”De professionella” hade lockats in I fållan och grinden stängdes, Skolreformen hijackades av kommunens ständiga sparkrav och deras syn på läraren som kommunalarbetare, där slutligen även löneutvecklingen av samma anledning tappats bort, trots att lärarfacken gav bort både USK-en och friheten mot löften om ”30% mer än alla andra” och liknande falska utfästelser.
Snart nog kom man på att införa individuella löner, samt anklaga lärarna för att vara ”dåliga lärare” och samtidigt påstå att det finns ”superlärare” – allt för att kunna hålla tillbaks en allmän löneutveckling. Att finna en syndabock är ett nästan perfekt schackdrag, när man vill dölja sina egna manövrer.
Manövern är att skapa en hierarkisk skola, visserligen byggd på godtycke, men ändå mindre skrämmande för den kommunala huvudmannen, och billigare!
I stunder av hopplöshet och frustration, så har jag själv nästan känt mig frestad att gå med på det rektorn sa till mig: ”Men IG är också ett betyg ” dvs acceptera att du inte kan genomföra ditt uppdrag att föra alla elever till godkänt, koppla av. Bara du sitter på plats från 8-16.30 så gör du det som vi kräver av dig.
Hej Bernt,
Tack för du delger mig dina tankar och erfarenheter, du är verkligen inte ensam. Många lärare har samma upplevelse som du. Jag tror nog att du skulle blogga själv, varför inte ta kontakt med Lärarmyteriet, de tar in gästbloggare om det inte är så att du vill starta en egen blogg.
Hej Johan! Jag håller inte med om allt du skriver, men jag följer dina inlägg med stort intresse och sprider gärna vidare. Det är en viktig diskussion!
Intressant skrivet Johan.
Jobbade som lärare i 5 år och kände att jag blev mer och mer bitter på hur fokus läggs på helt fel saker. Sa upp mig innan jag blev någon som går och gnäller på allt vilket tar sjukt mkt energi. Jobbar numera i försäkringsbranschen och saknar inte läraryrket alls vilket känns tråkigt. De allra flesta av mina kurskamrater arbetar inte som lärare idag och de som gör det är på väg ifrån skolvärlden.
Detta är ju ingen överraskning då lönen är låg och uppskattningen många gånger obefintlig från chefer, politiker och föräldrar.
Ska dock sägas att jag inte på något sätt vill gnälla på rektorerna då jag har en mor som varit rektor i 15 år och jag vet vilket skitjobb detta är i dagens skola.
Min uppfattning är att problemen ligger i att vi inte får ställa några krav på eleverna (kan lämna in arbeten när som helst, man får inte låsa dörren när lektionen börjat utan eleverna kan stövla in och störa lite när som helst). Föräldrarnas fokus ligger på vad kan skolan göra för mitt barn och inte vad kan jag som förälder ställa för krav på mitt barn och göra för att han/hon ska lyckas.
Ett annat stort problem är som måste belysas är att lärarens yrkesroll måste bli tydligare. Vad är våra arbetsuppgifter. Ska vi vara föräldrar, psykologer, kuratorer, rastvakter och administratörer eller ska vi vara pedagoger och vägledare.
Hur kan man i många skolor skära ner på elevhälsan när så många ungdomar mår dåligt ?
Förstatliga skolan, ta bort friskolor, anställ fler lärare och specialpedagoger och gör klasserna mindre. Slopa omdömesskrivande för det behövs inte om lärarna får mer tid för varje individ. Utöka elevhälsan och anställ flera biträdande rektorer då detta är ett jobb som man inte klarar på egen hand då man får skit både uppifrån, nerifrån och utifrån i form av föräldrar och proffstyckare.
Men detta är ju bara mina tankar.
Med vänlig hälsning, Andreas
Andreas,
Trist att höra att du lämnat skolan, men du är tyvärr inte ensam. Många lärare har lämnat till förmån för jobb som betalar sig lika bra och inte är lika pressande. Kanske kommer det att vända, men det verkar vara en bit dit.
Om alla lärare skulle arbeta lösningsinriktat och verkligen TRO PÅ att alla deras elever kan bli vad som helst och dessutom arbeta helt för elevernas bästa… Så skulle de som går ut som studenter ha god självkänsla, bra kunskaper och en stark grund att stå på i starten till vuxenlivet. Och det arbetet börjar redan i förskolan! Jag kommer att följa din serie med spänning och stort intresse! Själv anser jag att ALLA KAN BLI VAD DE VILL och det är vår plikt som pedagoger att se till att de lyckas! 🙂 Jag har arbetat som vikarie i många år, främst med barn med NPF (Neuropsykiatriska funktionshinder) och jag VET att alla kan lyckas om de får rätt pedagogiskt stöd. Nästa år börjar jag läsa till lärare och som sådan kommer jag att arbeta med inställningen att alla kan, även om några behöver alternativa att lära sig på. 🙂
Annika,
Härlig inställning du har – håller med dig fullständigt. Jag har alltid i ord och handling visat att jag tror på mina elever och det har givit resultat. Lycka till på utbildningen och tro inte på allt som lärarutbildningen vill att du ska tro, gå på din magkänsla och testa vad som funkar och inte funkar.
Det är fördelen med att ha jobbat i över 10 år innan man pluggar. Jag kan backa upp mina teorier med erfarenhet. 😉 Jag kommer att ta ditt råd och gå min väg. Tack!
Lyd mitt råd! Slösa inte bort inte tid, kraft och pengar på lärarutbildning. Satsa på något annat.
Om de personer som är engagerade och ser till barns och ungdomars bästa väljer att göra något annat. Vad händer då med de barn som verkligen behöver stödet? 😉 Jag känner att jag verkligen behövs och kan bidra och utan utbildningen kan jag inte få en fast tjänst inom skola och alltså inte vara den stabila, busiga, envetna vuxna som för dessa barns talan. Så jo, Janne, jag kommer garanterat att bli lärare. Pedagog är jag redan. 😉
Skönt att få ord på det man själv reagerar på men verkar såååå obekvämt när man tar upp det!!
Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
Följ Johan Kants nya bloggserie En skola åt helvete. Även om man kanske inte håller med om allt eller ser utifrån ett annat perspektiv, är det värdefullt att följa hans tankar, åsikter och erfarenheter då det bidrar till upptäckten av hur man själv ser på skola, utbildning, PIE m.fl.
Du skriver om mkt viktiga saker. Snälla skriv kortare (bara det absolut viktiga) …skriv hellre varje dag….och mer strukturerat….annars tappar du läsare…/Ann Lindgren
Hej Ann,
Tyvärr kan jag inte skriva kortare – har inte tid. Jag är medveten om att det är för långt, men det får bli som det blir. Vill man läsa men inte orkar får man dela upp texten själv. Sorry Ann. Tappar jag läsare så får det bli så.
Bästa herr Kant!
Är så glad att äntligen få se en lärare sätta ”min skolfrustration” på pränt! Mina barn har precis gått ut gymnasiet, så för dem är det för sent – tänk så många gånger jag tänkte, var finns baskunskaperna? Inte kan man forska i ett ämne som man inte har ett ”hum” om? Tycker också att betyg är viktigt, men de ska vara rättvisa, fick precis som du, inte den där ”fyran” i matte, bara för att klassens medelpoäng låg för lågt. Jätteviktigt också att alla elever får den hjälp som behövs, när man inte får hjälp hemma eller kommer efter av någon anledning. Kämpa vidare! Ser att du gör ett kanonjobb! Kram från en fd vikarie, förälder och numera översättare – Loole Hagberg.
Hej Loole,
Tack för de uppmuntrande orden.
Kommer absolut följa den här artikelserien men stort intresse! Tycker också absolut att skolan ska vara underordnad staten för att garantera att det fungerar lika i alla skolor. Har haft en turbulent högstadietid med min dotter som nu tack och lov är över och hon börjar gymnasiet om en vecka. Vårt största problem var faktiskt skolledningen, inte kommunen i första han men när vi sen vände oss dit för att söka ordning och reda samt kräva det som är rätt blev det som att vada i kvicksand! En skola i Haninge för övrigt.
Är du inte rädd att förlora ditt eget jobb genom den här artikelserien?
Hej Sussie,
Tråkigt att det blev dåligt för dig och din dotter och ännu mer tråkigt att det var i Haninge ni hade problem. Men det finns problem över allt. Hoppas det blir bättre nu.
Varför skulle jag förlora jobbet? Jag skriver om generella skolproblem som inte berör min skola eller Haninge specifikt och vi har ju yttrandefrihet i Sverige. Så jag förstår inte varför jag skulle förlora jobbet. Dessutom gillar jag det som sker i Haninge kommun, det vill säga fokus på kunskap och att man följer upp resultat.
Intressant läsning, både bloggen och kommentarerna, för mig som iställlet är verksam inom sjukvården. Kanske är jag off topic, men det som slår mig är de påtagliga likheterna mellan de problem som beskrivs från de som arbetar i skolans värld och inom sjukvården. Ökande toppstyrning och ramar, förflyttning av fokus från grundåtagandet och spariver verkar vara gemensamma stöttestenar. Starkt och bra, Johan och ni andra som reagerar för att åstadkomma en förbättring!
Hej Carl,
Jag tror att det finns beröringspunkter i många verksamheter som har med offentlig verksamhet att göra. Bristen på kvalitet och professionalitet, för det mesta högre upp i organisationen. Samt rutiner. Dessvärre är det nog så att många blir utnyttjade på ett negativt sätt.
Detta får vi inte vara rädda för med rädsla kommer man ingen stans. Det Alla blir bara värre när rädslan tar över. ska vara med. Vi bygger ju upp detta till våra barn samt barnbarn. Våra föräldrar och deras har gjort sitt. Nu är det våran tur. Som tur är mina barn stora. Klarat sig med nöd och näppe. Men jag var den som var obekväm både rektorer och lärare.
@ Johan Kant
Kommer inte nästa del snart…? Eller.. har du blivit stoppad?
På lördag kommer nästa inlägg, jag har inte blivit stoppad, men följer en utstakad plan med ett datum i september som jag behöver följa. Lite kryptiskt, men jag kan inte säga mer, förutom att det är viktigt att jag släpper ett specifikt blogginlägg just på det datumet.
Väl talat – fokus på lärande och resultat, det är melodin! Tyvärr är det många sektorer i samhället som lider av samma svårigheter – MEN med numer, om än begränsad, erfarenhet av skolans värld har jag en känsla av att det det nog är där det är som allra värst…
Som fördjupning föreslår jag gärna att läsa ”Parkinsons Lag” av C. Northcote Parkinson.
”En arbetsuppgift kommer att ta exakt den tid som är avsatt för ändamålet.”
En liten bok om byråkratins övertagande av verksamhetens egentliga syfte – och varför det är en nästan ohejdbar process.
Parkinson förklarar konsekvensen av sin lag (varning f.ö. för extrem satir), och visar hur statliga/kommunala institutioner ständigt ökar t.ex personalstyrkan eller administrativa processer – oberoende av vilket arbetsresultat som åstadkoms.
Ser fram emot nästa del!
/pw
Pär,
Tack för tipset, alltid bra med litteratur som tittar utifrån och in på en organisation. Lite humor skadar inte heller. Nästa inlägg kommer på lördag.
Exakt!
Nu får du väl ändå dra igång din aviserade storoffensiv mot de pedagogiska kättarna PIE! Eller har du stött på patrull från de lokala skolayatollorna?
Janne,
På lördag är planerna att nästa blogginlägg ska publiceras, men det verkar vara många som är otåliga så jag kanske får släppa nästa blogginlägg i kväll. Nej, jag har inte stött på patrull. Anledningen är att jag är beroende av ett datum i slutet av september som måste passa in på ett av de sista blogginläggen – det handlar om samordning, mer kan jag inte säga.
Ja, gör det!
Hur kan man misshandla svenska språket så, och ändå jobba i skolan? Finns det ingen svensklärare bland dina kolleger som kunde ha slängt ett öga på texten? Det gör ont i ögonen att läsa den.
Lars,
Om man inte kan möta texten med argument för att man tycker något annat så kritiserar man på ord/meningsnivå. Det står dig fritt att inte läsa något mer av mina blogginlägg, en vara på denna blogg. För jag vill verkligen inte orsaka några ögonskador.
En sak till Lars,
Som du ser på kommentarerna är det inte alla som delar din uppfattning om mitt språk. Sedan är det så att det här är en blogg – ingen vetenskaplig uppsats. Men som jag skrivit tidigare, det är altid lätt att angripa språket om man inte har några argument för att angripa innehållet i det jag skriver. Att se själva andemeningen. Men så är det alltid Lars – ränderna går inte ur dessa personer. Du är inte den första och heller inte den sista att sälla dig till den gruppen.
Ta det som (I praktiken) en komplimang, om Lars Aronsson inte vill (eller kan) kritisera innehållet.
Jag har hittills bara läst de två första inläggen i serien, så det är för tidigt för mig att kommentera innehållet. Men språket är sämre än jag är van vid. Du skulle förmodligen kunna göra en bok av de här inläggen, men då skulle en redaktör behöva sitta ner och diskutera igenom med dig vad du egentligen menar på en del ställen. Att stavningen och meningsbyggnaden skulle vara oviktig har jag hört från andra, men det är väl ovanligt att det framhålls från skolfolk.
Lars,
Detta är en blogg! Inte en vetenskaplig uppsats eller liknande.
Klart att du kan kommentera innehållet, det har många andra gjort, så jag förstår faktiskt inte varför du inte skulle kunna göra det.
Om du har prolem med mitt språk så ber jag dig inte läsa några fler blogginlägg. Jag vill verkligen inte att du ska reta upp dig eller att du ska få ont i ögonen som du själv skrev. Du har talat om i två kommentarer att du tycker att jag är en usel skribent, inte minst med tanke på att jag är en rektor. Jag har förstått vad du tycker, så du behöver inte påtala det fler gånger.
Ett år efter jag disputerat, korrekturläste jag allt, tidningsrubriker, reklam, textremsor på filmer. Oj, vad jag missade mycket! Försök se igenom eventuella stavfel mm. Själv märker jag dem knappt i Johan Kants texter. Och som sagt, det är en blogg.
Usel skribent skulle jag inte kalla dig. Men du skulle tjäna mycket på att låta någon granska språket åt dig. Ämnet är högintressant. Jag upptäcker nya namn och letar mer information om dem. De senaste dagarna har jag skapat korta artiklar i Wikipedia (sådan är jag) om
Hans Albin Larsson, http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Albin_Larsson
och Arne Helldén, http://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Helld%C3%A9n
Jag har nu läst dina tre inlägg och ser fram emot fler. Det kunde vara intressant om du även hade ett inlägg om Internets inverkan på skolan på 1990-talet. Att man kunde surfa och söka på webben kom ju som en ny teknisk möjlighet samtidigt som det pedagogiska etablissemanget predikade problembaserat lärande och självständigt kunskapssökande. Det var nog få teknikevangelister som hade ett klart begrepp om skolpolitiken. Gjorde det att folk som Arne Helldén tog avstånd från Internet?
Hej igen Lars,
Så här skrev du:
”Hur kan man misshandla svenska språket så, och ändå jobba i skolan? Finns det ingen svensklärare bland dina kolleger som kunde ha slängt ett öga på texten? Det gör ont i ögonen att läsa den” (Postat den 2013/08/20 kl. 22:57).
Jag vet inte hur man ska tolka det på ett annat sätt än att du tycker att jag är en usel skribent. Jag tänker inte ändra på mitt språk och åter igen så är detta en blogg och inte en vetenskaplig uppsats. Nog om det!
Det du tar upp är intressant att fördjupa sig mer om. Jag har tidigare skrivit flera blogginlägg om Hans-Åke Scherp och Problembaserat Lärande, t.ex. https://johankant.wordpress.com/2010/12/30/pedagogiskt-natverk-del-2-scherp-1/ eller
https://johankant.wordpress.com/2010/12/31/pedagogiskt-natverk-del-3-scherp-2/ Jag har också skrivit om datoriseringen i skolan, där jag bland annat hänvisar till Färila: https://johankant.wordpress.com/2012/01/31/datorisering-ett-intressant-experiment/ . Just Färila skola var en experimentskola där man pumpade in 25 miljoner kronor och lät eleverna få varsin dator och alla instruktioner och arbeten skedde via denna internet. Utvärderingen visade att eleverna blev bra på att surfa men väldigt många kunde inte läsa tillräckligt bra. Kontentan för dessa elever blev att de sökte fakta på nätet som de klistrade in i ett dokument som de sedan lämnade in som skolarbete. En klassiker med andra ord – klipp och klistra.
Lars
Jag tycker det är synd att du lägger ner så mycket tid på att upplysa Johan om hans språk. Själv råkade jag ut för seminarier under början av min utbildning, som blev totalförstörda på grund av vissa som inte kunde se igenom det dom såg som dåligt språk. Främst berodde detta på att jag inte använde det akademiska språket.
Om man är duktig på språk har man också möjlighet, som jag ser det, att se igenom ev. felaktigheter eller kunna komma in i andras sätt att använda språket. Därför har jag insett att dom som hakar upp sig på språket, istället för att fokusera på innehållet, behöver rannsaka sig själv och fråga sig vad det bero på att språket sätter upp hinder för dem att tillgodogöra sig innehållet.
Jag har följt Johans blogg ett par år nu och kan inte se att han skriver på det sätt du upplever det. Och om jag ser några felaktigheter går jag vidare. För det är innehållet som är viktigast. Och som sagt – Det är en blogg!
Idag skrev jag Wikipedia-artiklar om två DAKS:are,
Åke Isling, http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Isling
och Göte Rudvall, http://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6te_Rudvall
Håll till godo!
Lars Ringborg: Tråkigt att du hänger upp dig på småsaker när ämnet är så fruktansvärt och aktuellt. Vi förlorar en generation av ungdomar – då är det fånigt att hänga upp sig på petitässer. I mina ögon.
Jag har själv en son som har misslyckats med att gå ut med godkända betyg med hjälp av dagens skola. Inte för att viljan hos lärarna inte fanns utan för att de inte förstod honom eller kunde motivera honom och vare sig resurser eller tid fanns. För mig är detta så viktigt. Fortsätt, snälla Johan!
Mvh Pia Dauhn
Äntligen någon i skolvärden som skriver och förklarar allt det som jag själv frustrerats av de senaste 20 åren!
Nu finns det hopp om en uppryckning av den svenska skolan!
Reblogged this on Direkta Reflektioner.