h1

En skola åt helvete, del 2: Politiken

15 augusti 2013

När man skriver en bloggserie som denna går det givetvis inte att passera politiken. Jag är inte särskilt initierad inom skolpolitik i den bemärkelse hur det konkret går till med kohandel hit och dit. Heller är jag inte kunnig historiskt och kan därför inte skriva någon slags skolhistorisk skildring. Däremot kan jag lyfta fram en del som varit betydande för svensk skola och som har motverkats av tjänstemän och PIE. När jag talar om politiken i detta fall handlar det om riksdagspolitiken. Kommunpolitiker är i regel okunniga i dessa frågor och är inte inblandade i skolan mer än att utföra och se hur det går – med blandat resultat måste jag tillägga. 

Den socialdemokratiska skolministern Thomas Östros lanserade en kunskapsskola för alla, se En kunskapsskola för alla. Det var ett djärvt grepp eftersom socialdemokraterna traditionellt hade stått för omsorgstanken i större utsträckning än att alla elever skulle få rätt att lära sig. Den gamla socialdemokratiska bildningstanken hade sedan länge inte varit en huvudfråga inom partiet. En paradfråga hade däremot varit att höja vuxentätheten i skolan. Kanske är frågan ännu högaktuell i någon obskyr sosseförening på landsbygden. Men huruvida det var rätt vuxna, eller att det handlade om utbildade vuxna var inte ens med i diskussionen. När jag jobbade på Jordbromalmsskolan kunde vilket UFO som helst jobba i skolan, med hjälp av så kallade ”Wernerssonpengar” – det öka ju vuxentätheten. Idag har socialdemokraterna omformulerat sig, man vill ha mindre klasser, vilket i sig är ökad vuxentäthet. Förhoppningsvis med utbildade lärare, eftersom skollagen säger så. Finns det så många lärare?

Några år innan Östros hade Göran Persson lyckat genomdriva en kommunalisering av lärarkåren, gå från regelstyrning av skolan till mål- och resultatstyrning, samt införa kunskapsstandardbetyg. Den största reform av skolan sedan folkskolans införande 1842. Själva underlaget till reformen Lpo 94 var socialdemokratisk, men det slutgiltiga genomförandet gjordes av den borgliga regeringen. Besluten togs i konsensus i riksdagen. Jag kommer inte gå igenom processen kring kommunaliseringen i detta blogginlägg, utan tar upp detta när jag skriver om Kommunförbundet/SKL. Så här såg besluten ut:

  • Propositionen 1988/89:4 var ett socialdemokratiskt förslag som innebar att skolan gick från regelstyrning till mål- och resultatstyrning
  • Propositionen 1989/90:41 var ett socialdemokratiskt förslag där kommunerna blev huvudman för skolan
  • Propositionen 1990/91:18 var ett socialdemokratiskt förslag där lärarna blev kommunalt anställda
  • Propositionen 1992/94:220 var ett borgligt förslag där Lpo 94 infördes, men det var en ren konsekvens av tidigare förslag.

Skolöverstyrelsens sista Generaldirektör Erland Ringborg och Skolverkets första Generaldirektör Ulf P Lundgren stod för tänket av innehållet i Lpo 94. Så långt var allt frid och fröjd, en ny skolreform hade tagits fram, men nu skulle Lpo 94 också genomföras ute i skolorna. Men vad hände? Ingenting! Jag började på Jordbromalmsskolan år 2000 som SO- och svensklärare. Mina kollegor berättade för mig att vid införandet av Lpo 94 hade de fått en VHS där Ulf P Lundgren berätta om reformen. Alltså den gigantiska reformen, ett paradigmskifte, där lärarna behövde ändra sitt tänkande helt och hållet, fick i fortbildningsinsats en videokassett.  Att gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg, det vill säga att lämna normalfördelningskurvan och utgå från kunskapsstandarder. Att gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning fick en fortbildningsinsats som inte ens kan kallas fortbildning. Lärarkåren lämnades i sticket. Men värre skulle det bli! Tjänstemännens kvarnar skulle mala sönder reformen och det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) skulle systematiskt motverka att Lpo 94 infördes fullt ut. Dessvärre blev lärarna även totalt nertryckta i skoskaften av Kommunförbundet, mer om det i ett senare blogginlägg 3.

Varför motverkade PIE Lpo 94? Målstyrning, resultatuppföljning och tydliga kunskapskrav var något som PIE inte gillade. Fattade riksdagsbeslut förvandlades till något annat. Betyg var inte bra, resultat var inte bra och undervisning skulle man inte ägna sig åt, i den moderna skolan skulle eleverna själva söka kunskap. Skolverkets generaldirektör Ulf P Lundgren struntade i att ge lärarna en ordentlig fortbildning och när superproggaren Mats Ekholm avlöste Lundgren som generaldirektör för Skolverket var det ett fatalt misstag av regeringen. Han lät sin adept Hans-Åke Scherp åka land och rike runt och föreläsa i Skolverkets namn. Men pratade de om Lpo 94? Nop! De fortbildningspengar som varit öronmärkta vid införandet av Lpo 94 – alltså när den största förändringen i svensk skola sedan folkskolan infördes 1842 – låg kvar i kassan när Riksdagens revisorer granskade Skolverket år 2001, se blogginlägg 4.

Istället hade Hans-Åke Scherp lyft fram Problembaserat Lärande (PBL) och sedan Problembaserad Styrning. Wikipedia skriver så här om PBL: ”Problembaserat lärande (Problem Based Learning, PBL) är en pedagogik där inlärningen är baserad på fallstudier och problemlösning, istället för föreläsningar och läsning.  Vid problemlösning skall eleven själv aktivt söka information, istället för att få sammanhang förklarade av en lärare. Inom Problembaserat lärande föredrar man också att genomföra kunskapskontroller på annat sätt än genom vanliga skriftliga prov. Metodiken har en hel del likheter i kunskapssyn och arbetssätt med casemetodik. Metodiken utvecklades i mitten av 1960-talet vid McMaster University i Hamilton, Ontario, Kanada”

Det var flera personer som var med på denna tid och skapade förvirring och flyttade fokus från elevernas kunskapsrätt, att få kunskapsbetygen att fungera, att genomföra en ny reform, men mer om det i blogginlägg 6-9.  Reformen Lpo 94 som politikerna hade beslutat om i riksdagen hade stött på motstånd. Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) och tjänstemännen på framförallt Skolverket jobbade systematiskt mot införandet av reformen. Med alla tänkbara medel förstörde och saboterade man så att reformen inte skulle kunna genomfördes fullt ut. Här jobbade politiken i motvind och uppenbarligen hade man inte tillräcklig kraft för att få igenom sin fattade riksdagsbeslut. Maken till tjänstemannavälde får man leta efter! Man får söka med ljus och lykta efter politiska beslut som blev helt omvända. En naiv tro från politikerna på tjänstemän och pedagogiska forskare. Uppenbarligen heller inga tydliga kriterier för uppföljning av de riksdagsbeslut som tjänstemännen på Skolverket skulle verkställa.

Den skolminister som varit mest drivande och i ropet de senaste åren är Jan Björklund (läs en mycket intressant intervju med Björklund i boken Den Gudarna älskar, sid 208-215). Jan Björklund har drivit en reformpolitik i skolan som har inneburit att Sverige bland annat har fått en ny kursplan (Lgr 11), en ny och skarpare skollag, lärarlegitimation. Reformer som på ett tydligt sätt har fokuserat på att professionalisera skolan, åtminstone har det nog varit intentionerna. En del menar att Björklund vill kontrollera och reglera lärarkåren, men det håller jag inte med om. För är det inte så att lärarlegitimationen skulle göra lärarkåren mer professionell? Är den nya skollagen inte till för att tydliggöra alla elevers rätt till kunskap och att skolan skulle bli professionell genom att se till att alla elever fick den möjligheten? Är inte uppdraget om en tydligare kursplan ett sätt att tydliggöra uppdraget för lärarkåren? Det vill säga att synliggöra professionens roll. Men vad gick fel?

Det är klart att man kan ha åsikter om hur illa det blev med kursplanen, för tydliga blev den inte, se tidigare blogginlägg.  Eller att lärarlegitimationen blir en flopp. Att segregation har ökat i och med införandet av det fria skolvalet och friskolereformen. Oavsett vad man tycker om de två sistnämnda punkterna kan man konstatera att det politiska etablissemanget varit oerhört naiva. Det verkade som om politikerna trodde att Skolverket skulle genomföra riksdagsbesluten. Det verkade som om politiken trodde att människor av filantropiska skäl skulle driva friskola. Men tjänstemännens kvarnar omvandlade regeringens direktiv och den råa kapitalismen skrattade regering och riksdag i ansiktet när plockade ut miljardvinster ur skattemedel. Riskkapitalbolag mjölkade och fortsätter mjölka ur pengar från offentliga medel. Och när John Baur-koncernen (JB) gick i konkurs förklarade dess VD i tv-rutan och på DN-debatt att systemet fungerar, skolor som inte håller måttet slås ut. Alright – vad bra att systemet fungerar, men under resans gång utbildade JB och andra dåliga skolor ett visst antal elever som då antagligen fick en dålig utbildning och detta tog man betalt för och gjorde feta vinster. Dessutom blev tusentals elever lämnade på bar backe och hundratals lärare arbetslösa, läs LR:s ordförande Bo Janssons lysande debattartikel i SvD.

Fast felet ligger här hos riksdagspolitikerna som inte såg till att man inte tog fram ett tydligt system för att säkra kvalitet. Att helt enkelt reglera svensk skola kvalitetsmässigt. Redan från början skulle tydliga kriterier på förväntat resultat läggas fram till de personer och bolag som skulle få tillstånd att driva skola med offentliga medel. Tydliga kriterier för kvalitet, t.ex. betyg, lärartäthet, grad av lärarutbildad personal och så vidare. Varje skola skulle  årligen få redovisa och granskning skulle ske kontinuerligt. Om skolan inte höll måttet drogs tillståndet in. Detta tydliga uppdrag skulle regeringen gett Skolverket. Att Skolverket kunde tänka själv och ta fram ett kvalitetsförsäkringssystem är ju inte att tänka på. Men skulle Skolverket klarat det? Kanske! Ack nej – något sådant system hade politikerna inte haft i tankarna när skolan såldes ut för marknadens krafter. Istället skänktes det allmänna bort till kapitalet. Våra skattemedel! Nu har regeringen vaknat och låtit Johan Höök göra en utredning kring kontroll och insyn över privata aktörer i offentlighetens tjänst, länk. Inte en minut för sent! Undrar bara vad det leder till.

Ändå är det absolut värsta för svensk skola (delad förstaplats) inte grova vinster hos enskilda friskolor eller friskolekoncerner, utan det tjänstemannavälde som råder och som ingen av våra skolministrar inte rått på. Jag pratar primärt om Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling. Det har gått sin egen väg och aldrig har skol- eller utbildningsministern fått dem att helt utföra det uppdrag som regering och riksdag bestämt. De får göra som de vill och när tjänstemannaväldets kvarnar malt klart har fattade riksdagsbeslut omvandlats till något helt annat. Ta till exempel när Thomas Östros lade ner Skolverket och inte gav Mats Ekholm förnyat förtroende, utan omplacerade Ekholm på Myndigheten för Skolutveckling – alltså han fick sparken. Regeringen gjorde en tydlig markering. Uppstarten av ett nytt Skolverk, med ny generaldirektör tycker jag borde vara en signal om skärpning. Men icke! Läs mer om detta i blogginlägg 4.

Det absolut värsta för svensk skola (delad första plats) är hur det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE)  fått styra och ställa helt utan konsekvenser. Genom att byta fokus och se till att aldrig diskutera resultat och resultatuppföljning, utan istället metodik har PIE runt om i landet sett till att fokusera på ”ickefrågor”, se blogginlägg 6.

Problemet för politikerna är att vi har en skola som kostar en massa pengar, men som inte levererar resultat. Tänk er själva om t.ex. Volvo skulle leverera bilar där 20% av dem skulle vara defekta på något sätt – vad skulle hända? Alltså att 25% av pojkarna lämnar grundskolan utan att läsa tillräckligt bra och att 20% av eleverna inte har fullständiga betyg inför gymnasiet. Nu kan man tycka att det är de enskilda lärarna och skolorna som har uppdraget ska leverera, men så enkelt är det inte. Visst har lärare och skolor skyldigheter, men i det stora system som skolan är blir skolan helt bortkollrad. PIE fokuserar på det fria skolvalet och friskolereformen som huvudanledning till att skolan har blivit dels segregerad och med det att resultaten har sjunkit. Givetvis anser jag att detta har bidragit, den ökade segregationen som blivit resultat av det fria skolvalet har inte varit bra för vissa skolor (bland annat Jordbromalmsskolan), men den största förlusten i både pengar och humankapital är drygt 20 år av obstruerande från PIE och tjänstemän. Man behöver inte vara Einstein, eller ens den ekonom som fanns med i Utbildningsradios TV-serie ”Världens bästa skitskola”, för att räkna ut att elever som misslyckas är en oerhört stor kostnad för samhället.  Detta är en betydligt större kostnad i miljarder för skattebetalarna än de vinster som friskolorna gör. Detta är ett betydligt större resursslöseri och har lett till att tusentals elever inte lärt sig det de ska. För att inte tala om det mänskliga lidande som det innebär att känna sig ”dum i huvudet”. Men det här pratar inte PIE om. Istället för att diskutera resultat och lägga energi på att se till hur man ska förbättra resultaten, pratar man om något annat. Fokusförflyttning! Nästan alltid diskuteras metodik, men då helt och hållet utan att se om metodiken leder till att eleverna lär sig. Emellanåt slängs det in lite skit om Jan Björklund, senast i går (17/8-13) fick jag rapport från en bekant som jobbar på västkusten som berättade att en arbetsgrupp under uppstartsdagarna – efter en dags arbete med skolutveckling kom fram till åtgärden att byta regering. Kreativt!  Mer om detta i blogginlägg 6. Tänk om PIE i stället hade lagt ner all energi och forskning på att se till att betyg och resultatuppföljningen fungerade. Var hade vi varit då?

I årets Almedalsveckan lovade politiker till höger och vänster vad de vill göra nästa mandatperiod. Jo, det är ju val 2014. Miljöpartiet tycker att skollokalerna ska rustas upp, vilket är bra om skolan är möglig, men det är innehållet i skolan som räknas och det är väl för guds skull kommunerna som ska ha vettiga lokaler för att bedriva verksamhet i. Det finns faktiskt en myndighet som heter Arbetsmiljöverket som en skolan kan kalla på om inte den inre arbetsmiljön håller måttet. Socialdemokraterna vill minska klasstorleken, ett klassiskt sosseförslag, men som är helt meningslöst om innehållet i skolan är dåligt eller om lärarna inte får rätt förutsättningar – antal elever saknar liten betydelse. Satsa istället på att få det ekonomiska styrsystemet att fungera, se till att följa upp resultat på både nationell och lokal nivå. Utkräv ansvar från Skolverket och se till att det inte spottas ut så många nya idéer i skolans värld. Först och främst behöver alla elever kunna läsa, skriva och räkna på en grundläggande nivå redan i årskurs 3.

I det här blogginlägget har jag lyft fram hur politikerna inte fått svensk skola att fungera, trots goda intensioner. Det är mycket mer komplext än jag beskrivit, läs gärna Gunnar Ohrlanders bok Den Gudarna älskar. Jag kommer också i senare blogginlägg gå in på hur tjänstemän och institutioner tydligt obstruerar mot fattade riksdagsbeslut. Kanske är regeringen rädd för ministerstyre om man lägger sig i för mycket, men när det är uppenbara felaktigheter borde politiker gå in tydligt.  Anledningen till att politiken inte fått kontroll över svensk skola är:

  • Inte följt upp resultaten från svensk skola och låtit utförarna ta ansvar för resultatet, det vill säga Skolverket, kommunerna och friskoleaktörer. Med konsekvenser!
  • Inte haft ett sanktionssystem som tvingat fram kvalitet, åtminstone har sanktioner inte använts.
  • Haft en alltför naiv tilltro till tjänstemännen på Skolverket.
  • Haft en alltför naiv tilltro till friskolor.
  • Lyssnat blint på pedagogiska etablissemanget.
  • Haft en blind tilltro till att lärarutbildningen skulle bli bättre om de bara fick ett nytt uppdrag, se senare blogginlägg.

Egentligen tycker jag att politikerna har fattat ganska kloka beslut, men dessa beslut har blivit något annat, blivit omvandlade.  Vill du fördjupa dig i skolpolitik eller skolhistoria kan du läsa Hans Albin Larssons  bok Mot bättre vetande. Givetvis anser jag, som jag skrivit tidigare, att Gunnar Ohrlanders bok Den Gudarna älskar är ett mästerverk och den är en källa till inspiration och kunskap. Har du inte läst den – gör det. Båda dessa böcker tar upp politiken mer ingående och redogör även för spelet kring politiken.

Man kan tro att jag är ett fan av Jan Björklund, vilket jag faktiskt inte är, även om jag tycker att han gjort mycket bra för svensk skola och för lärarkåren. Dock tycker jag att han har fått utstå en massa skit från det pedagogiska etablissemanget och blivit tillskriven en massa saker som han inte gjort eller står för, samt förlöjligad. Allt från att kalla honom majorn till att beskriva att han vill föra tillbaka 50-talets disciplinskola. Men har Jan Björklund någonsin gått in och pratat metodik? Har Jan Björklund någonsin bestämt hur många delar av Nationella provet det ska vara? Nej, han har sagt att läraren är viktig och att det måste ske undervisning i skolan, inte att eleverna fritt ska få söka kunskap. Det är stor skillnad! Men etablissemanget tillskriver honom diverse skit och hjärntvättar omgivningen. Det går fortfarande att se hur folk kräver Björklunds avgång, men varför man vill det? Mer än att han tillskrivs vilja vrida tillbaka skolan till 50-talet, vilket det inte finns belägg för går inte att få fram. På vilka grunder de som påstår att Björklund vill dra tillbaka skolan, går inte att få fram. Inga argument eller bevis. Ett jävla massa tyckande som folk slänger ur sig schablonmässiga meningar, men någon substans bakom dessa meningar finns inte och när svar krävs så kommer någon påhittad idé om katederskola i Caligulaanda. Ber jag om vad exakt Björklund har sagt och gjort som får dessa personer att tillskriva honom detta så finns det inget att komma med. Helt absurt och många tusen totalt hjärntvättade människor som inte kan redovisa sina argument. Dessutom ägnar de sig åt att förlöjliga Björklund så fort de får tillfälle. För mig är detta vuxenmobbning! Skäms! Redovisa era argument eller håll käften!

Det man kan undra över är hur PIE som värnar om demokratiska värden, inte minst för eleverna, eftersom de hela tiden lyfter fram den John Dewey kan sätta sig över fattade riksdagsbeslut och indirekt svenska folket? Är det så att demokratiska värden är jätteviktiga, men eftersom riksdagen fattar beslut som ”jag” inte tycker om är det ok att obstruera och inte följa dessa. För mig är det ett mysterium.

Sprid detta blogginlägg via sociala media! Var med och diskutera, om inte på denna blogg, på arbetsplatser och i andra sociala forum.

Nästa blogginlägg kommer handla om det arbetsgivarna som tog sin chans att trycka till lärarkåren en gång för alla när kommunaliseringen genomfördes och som har fått lärarna att tystna.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

109 kommentarer

  1. Håller med dig i stora drag, men en aspekt har du missat; de stora partierna. Socialdemokraterna verkar mena att allt var bättre förr. Varför hade de annars utsett Baylan till skolpolitisk talesman. Sossarna har dessutom mycket svaga och flummiga idéer kring hur man skall komma till rätta med skolan, men i regeringsställning hände det efter 94 mycket lite. Det var som att de inte vågade ta tag i problemet utan sköt det framför sig.

    Moderaterna å andra sidan har även de lämnat walk-over i skolfrågan. Moderaterna har gett bort frågan till Folkpartiet, vilket innebär att ett litet parti i praktiken styr hela skolpolitiken i Sverige idag. Att Sveriges två största partier lämnar walk-over i utbildningsfrågan är illavarslande. Om det bara hade funnits utbildningsfrågor att ta ställning och om inga andra frågor hade varit relevanta, så hade idealet varit en storkoalition a la tysk modell efter valet med socialdemokraterna och moderaterna. På så sätt hade de tvingats sätta sig med varandra och på allvar göra upp om skolpolitiken och fördelat ministrarna på utbildningsdepartementet mellan sig. Då hade man inte heller på samma sätt behövt vara rädd för ministerstyre eftersom att ingen hade velat fälla den andre eftersom att man i så fall fått ta tag i skiten själv.


    • Lars,
      Som jag skriver är jag inte någon expert på området, men socialdemokraterna drev i alla fall igenom Lpo 94 som var en revolutionerande reform. Men sedan är det som du säger, ett mycket passivt parti och det har även moderaterna varit. Jag håller med dig om att något måste göras på politisk väg, för så här kan det inte fortgå. De två stora partierna behöver ta ansvar.


    • Jag lyssnade på ett föredrag av Tomas Tobé, moderaternas skolpolitiske talesman och ordförande i utbildningsutskottet. Det verkar som om Moderaterna slängs en del av sina heliga kor över bord och nu vill ha ökad kontroll, fler statliga regleringar och bättre uppföljning. Vi får se vad den kursändringen kan leda till.


  2. Intressant läsning, även om jag inte håller med dig om att politikerna hade goda intentioner när de avreglerade skolan. Göran Persson var ute efter att spara pengar och anslöt sig därför till de pedagogiska visioner som möjliggjorde detta.

    Men… den springande punkten är ju att fokus flyttats bort från resultat. I 20 år har svensk skola fokuserat på HUR man bedriver skola, inte på vad resultatet blir och då, helt logiskt, faller resultaten.


    • Fredrik,
      Var någonstans påsår jag att man hade goda intensioner när man avreglerade skolan? Det är när det gäller lärarlegitimation, skollag och kursplan som jag menar att Björklund nog hade goda intensioner. Kanske blir det otydligt i och med att friskolereformen skrivs i samma stycke. Andemeningen i det jag skriver är att politikerna varit naiva. Jag ska gå in bloggen och förtydliga detta.


  3. Precis det du nämner krävs för att kunna genomföra friskolereformer men ack nej!

    ”Fast felet ligger här hos riksdagspolitikerna som inte såg till att man inte tog fram ett tydligt system för att säkra kvalitet. Att helt enkelt reglera svensk skola kvalitetsmässigt. Redan från början skulle tydliga kriterier på förväntat resultat läggas fram till de personer och bolag som skulle få tillstånd att driva skola med offentliga medel. Tydliga kriterier för kvalitet, t.ex. betyg, lärartäthet, grad av lärarutbildad personal och så vidare. Varje skola skulle årligen få redovisa och granskning skulle ske kontinuerligt. Om skolan inte höll måttet drogs tillståndet in.”


  4. Det här citerade, det fullständigt älskar jag. Så välformulerat.

    ”Det man kan undra över är hur PIE som värnar om demokratiska värden, inte minst för eleverna, eftersom de hela tiden lyfter fram den John Dewey kan sätta sig över fattade riksdagsbeslut och indirekt svenska folket? Är det så att demokratiska värden är jätteviktiga, men eftersom riksdagen fattar beslut som ”jag” inte tycker om är det ok att obstruera och inte följa dessa. För mig är det ett mysterium.”


    • Tack Jan!


  5. Målstyrning bryter mot en grundläggande rättsprincip, nämligen
    att man inte ska lita till personer utan till regler, institutioner. Alla
    kommer inte att följa spelets regler om man väljer målstyrning, vilket
    idag har bevisats även i Sverige. Förresten varnades i betygsutred-
    ningen kring 1990 för målstyrda betyg: de kunde inte användas
    för högskolornas intagning, enligt erfarenheter från utlandet.
    (Betygsinflation)
    Men B Ask och senare socialdemokrater tror inte på kunskaper.
    Det måste gå åt skogen i Sverige innan något kan anses bevisat.
    Göran P sa att han inte trodde att kommunaliseringen skulle göra
    skolan allt mindre likvärdig, han måste se det innan han övertygades. Så håller de på. Det man vet i utlandet är inget värt.
    Idag tror (s) att mindre klasser löser allt. Hatties översikt visar
    att det inte är så, ändå ska man slänga pengar på mindre klasser.


    • Anders,
      Vilka personer ska man lita på? PIE som fuskar, ljuger, byter fokus och så vidare. Om bilbesiktningen, läkare, jurister med flera yrkesgrupper kan göra bedömningar utifrån mål- och resultatstyrning borde väl skolan kunna göra det. Det går heller inte att jämföra det svenska betygssystemet med utländska, att högskolorna använde ett relativt betygssystem har väl med Bologna att göra. Sedan visade det sig att dessa betyg var odugliga och man ändrade system.


      • Redan 1991 skrev Rombach en bok som hette Man kan inte
        styra med mål. En översikt över då aktuell forskning. Han menade att t ex skolan alltid varit målstyrd men att det inte
        räcker med mål för att styra. Peka på den forskare av idag som
        anser att det räcker med mål för att styra skolan. I praktiken ser
        vi att kostnaderna för styrningen i efterhand (inspektioner )
        växer för varje år. Det blev inte så billigt som man tänkt sig.


      • Anders,
        Bara för Rombach skrev det behöver det inte betyda att det är sant. Dessutom går det inte att peka på några forskare idag för alla är emot målstyrning. Men i näringslivet går det att styra utifrån mål, så varför skulle det inte gå i skolan. Jag har personligen arbetat med mål och målstyrning i 9 år som lärare. Det har gått alldeles utmärkt. Nu håller vi på med ett projekt på min nuvarande skola – det ser mycket lovande ut, mer kan jag inte säga.


  6. Bra att du tar upp de osakliga påhoppen på Jan Björklund!


  7. glöm dock bara inte bort, kommunaliseringen av skolan inte hade något med ett målinriktat arbete för att lärandet skulle förbättras eller blomstra – det var en EN RENT FINANSIELL ÅTGÄRD. Allt för att rädda stadsfinanserna. Att det sedan är permanentat, tja… mest tragiskt.

    Exemplet försvarsmakten besparar jag alla just nu, men det var knappast verksamhetens krav som låg till grund för t.ex avskaffandet av värnplikten. Missförstå mig inte – jag kanske t.o.m. tycker att det var bra att det blev som det blev – MEN även där var det finansen som drog upp riktlinjerna, inte mål eller behov från verkligheten.

    Så här, sossarna skickade vidare ansvaret till kommunerna, kommunledningarna har därefter tryckt ned det på skolorna (grovt förenklat naturligtvis)

    Frågan är, är staten förmögen att återta ansvaret för skolan? Och i så fall hur?


    • Pär,
      Jag har hört att det hade blivit ännu värre om inte skolan hade kommunaliserats, alltså ekonomiskt. Men jag vet inte om jag tror på det – fast det spelar ingen roll. Det har blivit katastrof och jag hoppas att staten tar tillbaka ansvaret.


  8. Bara så att ingen tvekan råder – Förstatliga skolan!
    /pw


  9. Lpo-94 var och är en fantastisk läroplan. Det pinsamma är att den makt som den gav åt oss lärare slarvade vi bort genom vår fantastiska inkompetens. Här hade vi möjligheten att professionell visa vårt kunnande men vi tog den inte. Det säger något om oss som yrkeskår. Jag tror att det är typiskt svenskt. Inga andra lärare i världen hade accepterat de försämringar vi gladeligen tuggat i oss i decennier. Däremot är vi världsbäst på att gnälla och skylla ifrån oss. Vi har det som vi förtjänar.


    • Lena,
      Jag förstår hur du tänker, har varit inne på samma spår. Men ju mer man sätter sig in i kommunaliseringen och PIE:s inflytande desto mer inser man hur sviken lärarkåren blivit. Jag kommer senare i min bloggserie lägga fram åsikter och argument för hur styvmoderligt lärarkåren blivit behandlad av alla instanser, hur man systematiskt brutit ner lärarkåren i decennier. Lärarkåren förtjänar inte detta utan behöver en ny tid att se fram emot. Sedan har alla lärare ett eget personligt ansvar, men det kan vara svårt att ändra skolsystem om man har en hel värld emot sig – jag vet av egen erfarenhet, satt i frysbox under min tid på Jordbromalmsskolan. Inte av rektor och kollegor, utan av förvaltningen. Mer om detta senare.


      • Eller låtit sig förledas. Hade man bottnat i pedagogiken hade man aldrig gått på pbi. En myndighetschef är ingenting annat än just det och skulle helt ha ignorerats eftersom lagen o läroplanen gav makt åt lärarna. Det här valde lärare och skolledare att bortse ifrån eftersom deras/vår pedagogiska och didaktiska kunnande är så begränsat. Vi sålde ut vår egen profession med våra facks hjälp. Att komma i efterhand och skylla ifrån sig kan aldrig åstadkomma annat än att spä på den oerhörda och må ha gånger berättigade misstro som många hyser mot lärarkåren. Många lärare har också genom åren omfamnat pbi eftersom den har inneburit att elever forskat själva vilket i praktiken har gett oseriösa lärare mycket ledig tid eftersom de inte behövt förbättra sina ämneskunskaper, rättat prov samt för och efterarbeta sina lektioner. För framtiden önskar jag att vi återtar debatten om skolan genom att erkänna vår skuld samt visa att vi lärt oss. Sen gäller det faktiskt också att visa vad vi kan och att vi kan. Om vi nu kan…..


      • Lena,
        När du skriver pbi – menar du då PIE?

        Håller med dig om att facken sålde ut professionen. Däremot vidhåller jag att lärarkåren blivit rejält misshandlade, ska leda det i argumentation i kommande blogginlägg.


      • Fast fortfarande gäller att vi lärare gått med på de hör försämringarna. Vi är till den enda yrkeskåren på arbetsmarknaden som godtar att våra fack talar om bra och dåliga lärare i lönerörelsen. Vi har som kollektiv godtagit en lönesättning som innebär att den som ägnar sig åt mest ögontjäneri tjänar bäst. Hade du haft stöd av dina kolleger, skolledare o föräldrar hade förvaltningen fått ordentliga bekymmer och kanske varit tvungen att tänka om. Min erfarenhet av lärarkåren som helhet är att det är en samling av individualister som springer hit och dit och som inte ens kan hålla den allra enklaste överenskommelse som de gjort gentemot varandra. Tyvärr!


      • Lärare bör vara olika, bör ha integritet och inte följa alla andra. Det vore helt vansinnigt om våra fack och vi medlemmar skulle agera som ett kollektiv där alla är lika. Så ska inte lärare vara för att lyckas med sitt uppdrag.

        Vår arbetsgivare har däremot helt misskött sitt uppdrag om att skaffa rätt medarbetare. Spela ut facken mot varandra, belöna ja-sägare och slutligen en förskräcklig likformighetsiver där förskollärare och djupa ämnesspecialister ska stöpas i samma form. Det är arbetsgivarens ansvar att rekrytera och utveckla sina medarbetare. Det är inte ett fackligt ansvar.


    • Ja, lärarkåren fick aldrig någon chans att verkligen ta emot den frihet och självständighet som Lpo94 innebär. Men man verkade ta för givet att lärarna bara skulle byta fokus utan vidare, som om det var så enkelt. Har man inte någon utbildning i linje med rådande läroplan, är det svårt att uppfylla den.

      Och har man som politiker mm inte någon aning om hur det är att vara lärare, ja då blir det som det blir.

      Nej, lärarna var inte inkompetenta, bara skolade i en annan ordning.


      • Vi pratar om en yrkeskår med förhoppningsvis, åtminstone på högstadiet, universitetsutbildning. Då bör man åtminstone kunna läsa innantill. Att skylla ifrån sig är att igen ge alla som tycker att vem som helst, när som helst och hur som helst kan arbeta som lärare rätt.


      • Vad jag betonar är att vem som helst inte kan vara lärare. Men även lärare hur universitetsutbildade de än är, behöver kompetensutbildning om något nytt införs. Det räcker inte med att läsa innantill (de kan ju de flesta medborgare). Skillnaderna mellan Lpo94 och tidigare läroplaner (i vilka lärarutbildningarna organiseras efter) är mycket olika. Det är olika sätt att tänka kring utbildning, lärande mm. Lärarna tolkade läroplanen i stor utsträckning, som jag förstått, efter tidigare ordningar. Använde det nya betygssystemet med det gamla i ryggmärgen.

        Det finns en hel del annat, bl.a. skolans tradition som sitter i väggarna, som förhindrar att en lp som Lpo94 kan genomföras fullt ut.

        Jag kan inte ge lärarna skulden!


      • Alla behöriga lärarkategorier, från förskollärare och uppåt är universitetsutbildade.


      • Håller med dig fullständigt Monika!


    • Du har rätt i mycket av det du nämner. Vill bara tillägga att denna förlamning och likgiltighet tycks råda även bland beslutsfattare och myndigheter. Vi har hamnat i ett läge där alla skyller på alla men ingen vill se och än mindre ta sitt ansvar.


  10. Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
    Nytt blogginlägg från Johan Kant. Denna gång om skolpolitiken och de politiska turerna.


    • Det är självklart att de som dagligen jobbar i skolan har till uppgift att utföra sitt arbete professionellt genom att veta vad de ska göra. Det är självklart att svenska lärare bär skulden för den nedmontering av skolan och yrkets status som skett under de senaste decennierna. Det här har inte drabbat lärare i omvärlden som fortfarande har självaktning och därmed status och lön. Vi är de förlorare vi förtjänar att vara. Ska vi kunna återta makten över debatten och skolfrågorna krävs det att vi inte skyller ifrån oss på allt och alla utan att vi blir de professionella yrkesutövare som vi säger oss vara. Lärare röstar också så det är bara patetiskt att skylla ifrån sig på politikerna. När de gav oss makten över skolan klarade vi inte att ta det. Självklart tar de ifrån oss den bitvis nu eftersom vi inte visat oss värdiga. Et är därför det ny gäller att erkänna skulden och börja formulera vad vi kan.


      • Du har allt klart för dig, oavsett vad jag eventuellt kan tillföra debatten. Därför blir följande fråga intressant för den lärarkår som du uppfattar som inkompetent.

        Vad skall du göra för att bli en professionell yrkesutövare?

        Bli en förebild istället för en domare!


      • Jag blir riktigt ursinnig på dig Lena Niklasson. HÄR SKA INTE ERKÄNNAS NÅGON SKULD!

        Sverige har och har haft en lärarkår som är mycket bättre än landet förtjänar. Det är så många lärare som fortsatt att ge eleverna bra utbildning och så rättvisa betyg som möjligt i en omvärld som tappat besinningen, velat göra dem till handledare istället för ledare, velat bromsa uppföljning av kunskapsuppdraget och ständigt försämrat förutsättningarna.


  11. Bra skrivet och håller med om mycket…..Skolan är ju en spegling på det samhälle vi lever i….”information i alla dess former” Alla elever har tillgång till och lever genom sina telefoner o datorer. Fostring och den personliga kontakten dvs areanan för socialisering har flyttats från hemmet till skolan. Lärarna får ofta ta de konflikter som skulle ha klarats av i hemmet. Många föräldrar försvarar sina barns sociala svårigheter och lägger skulden på problemet på läraren eller skolkamraterna. Mycket tid från undervisningen går till att upprätthålla arbetsro i klassrummet. Lärarna har blivit slagpåse från alla håll och har låg status…..Har vi en föräldrageneration som tror att barn fostrar sig själva och att tekniken ger den stimulans som är viktigast……Föräldrarna är en spegling på det samhälle vi lever i….och vi får den ”produkt ” som produceras. Skolproblemet handlar i slutändan om vilka värderingar vårt samhälle ska ha för att vi alla ska känna en tillhörighet. ” Medkänsla, hjälpsamhet, omtanke…osv!


    • Du kan alltid skjuta budbäraren men fakta är fakta. Inget annat land i världen har kunnat förfara med sin lärarkår som Sverige. Redan 1989 lät olika lärargrupper sig spelas ut mot varandra när facket för låg och mellanstadielärare sänkte högstadielärarna genom att godta kommunaliseringen som ledde till borttagande av usk och en förvandling av läraren till handledare. Och nej, betygssättningen i svenska när det gäller uppsatser är så godtycklig o oskicklig att den helt dömts ut av Skolinspektionen. Larmrapporter kommer ifrån universitet om att svenska elever inte kan läsa och skriva. Man kan ju alltid sticka huvudet i sanden om verkligheten är för svår att hantera. Jag är hellre domare än dummare. Som sagt var, vill vi ha respekt är det dags att leverera!


      • Du blickar inte tillräckligt långt bakåt. Visbykompromissen kunde genomföras 1960 genom att olika lärarkategorier spelades ut mot varandra.

        http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=43


      • Lärarna får inte respekt om ett antal sprider ut att de inte är värda det. På så sätt blir du en del av den bristande respekten. Om du däremot talade om dig själv som icke värd respekt eller inkompetent, skulle det uppfattas annorlunda. För du menar väl inte att det är bara du som är icke-dum!?


      • Det är mer konstruktivt att tala om det lärarna kan och se hur det kan utvecklas. Öppna en blogg och föregå med gott exempel istället.


  12. ”Den under lång tid förhatliga ”katederundervisningen” måste återigen bli vanligare i svenska klassrum.”

    Är inte detta metodik? Är inte detta att vrida tillbaka klockan?

    Artikeln i sin helhet:
    http://www.dn.se/debatt/dags-for-lararen-att-ater-ta-plats-i-skolans-kateder/

    I många delar håller jag annars med dig i det du säger.


    • Det beror på vad man lägger in i ordet ”katederundervisning”, Björklunds definition är egentligen bara lärarledarskap. Det är den enda gemensamma nämnaren när ordet använts för att smutskasta duktiga lärare.

      Jag vill inte använda k-ordet men i debatten bör vi tänka efter vilken definition den som använder det har. Björklunds skollag är den som ger läraren mest frihet kring ”hur” av alla skollagar vi haft.


      • Du har rött!


      • Ni menar jag i tolkningen av Björklunds definition av katederundervisning. I övrigt skulle det i ditt fall inte skada med lite självkritik och självinsikt. Vi har det förtroende och den lön vi förtjänar.


      • Bottnar den säregna uppfattningen att lärarna, väljarna, de sjuka osv har den situation de ”förtjänar” i Just-world hypothesis?

        http://en.wikipedia.org/wiki/Just-world_hypothesis


      • Självinsikt! Malin Siwe brukar kasta sig ut i långa krönikor fulla av den sortens dumheter. Budskapet är att lärare ska ta ansvar för misstag som andra gjort. Vi är inte ansvariga för anställandet av obehöriga och okunniga lärare det är arbetsgivaren. Vi är inte ansvariga för all dum desinfornarion som de som styr skolan sköljer över den. Vi är inte ansvariga för de byråkratiska kraven och ständiga försök att begränsa våra rättigheter att utöva ledarskap.

        Behovet av självinsikt finns på annat håll.


    • Åsa,
      Nej det är inte metodik mer än att Björklund med hjälp av katedern säger att läraren ska undervisa och leda undervisningen. Hur läraren gör det går Björklund inte in på. Om man hårddrar det skulle man kunna säga att till och med Problembaserat lärande kunde gå under katederundervisning i den bemärkelse att läraren går igenom arbetsområdet, prolematiserar på tavla, lyfter upp elevernas frågeställningar, diskuterar och leder undervisningen i den bemärkelse att alla elever vet vad de ska göra. Sedan går de ut och ”söker kunskap”, för att läraren i slutet av lektionen åter ska ta plats vid katedern för att problematisera vad som kommit upp och hur man ska gå vidare. Alltså långt ifrån Caligula som står och håller monologer och förtrycker elever som PIE likställer med katederundervisning. Personligen var jag tvungen att använda mig av katederundervisning, men jag kallar det för seminarieundervisning för att det sker under seminarieliknande former. Anledningen är enkel – eleverna hade noll kunskap när jag fick dem och de läste på en nybörjarnivå.


      • Lärare får inte heller respekt genom att skylla sin egen inkompetens på allt och alla andra. Jag kanske är den enda som är smart nog att inse att vi har skuld i det som skett. För min egna personliga del åtnjuter jag i vardagen stor respekt men så har jag ett gediget kunnande och förmåga att undervisa ALLA elever. Det räcker inte för att höja kårens status eftersom så många andra är fast i ett evinnerligt gnällande.


      • Men dela med dig av det kunnandet då! Istället för att gnälla på dem du ser som gnällspikar.


      • Lena Niklaason, du som kan undervisa ALLA elever. Jag inbjuder dig att ta några lektioner Fysik 2 och lite webutveckling utan att gnälla över att det är saker du inte kan.


      • Jan,
        Lena har väl rätt att vara förbannad även om du inte delar hennes åsikter. Säger hon att hon kan undervisa alla elever så tycker i alla fall jag att man ska tro henne. Jag har alltid nått mycket goda resultat, så jag vet vad jante är. Men det borde vi inte lägga på Lena. Däremot delar jag inte hennes åsikter helt och hållet. Självklart har varje lärare ett ansvar, men tyvärr har lärarkåren blivit uppfuckad av alla, mer om det i senare blogginlägg.


      • Johan
        Om man som lärare vet med sig att man sitter inne med något som är utöver det vanliga, tycker åtminstone jag att det är mer produktivt att dela med sig av detta, än att bulta in att de(n) andra har skulden och är inkompetenta.

        Lärarna i Sverige är inte inkompetenta. De har tyvärr inte möjligheten att få använda sin kompetens fullt ut. Vissa hinder går inte att överbrygga. Det är bara så. Det märker jag inom min egen profession också. Jag har under tio års tid framfört en önskan om fler seminarietimmar – de blir bara färre. Praktiken för studenterna har minskat iom den nya lärarutbildningen. Teorin blir viktigare än den praktiska tillämpningen.

        Man kan inte skylla på läraren och mena att hon eller han är inkompetent för att eleverna inte får godkänt betyg, utan att ta med alla andra faktorer som påverkar en undervisningssituation.
        Det är att förenkla och att orättvist ge en hel yrkeskår skulden. Vår lärarkår förtjänar bättre än så.


      • Monika,
        Det är klart att man ska dela med sig, men det kanske Lena har försökt göra utan att lyckas. Jag vet av egen erfarenhet att skolans värld är full av positioneringar och det är svårt att inte få en skopa av jante. Däremot har hon rätt att utkräva ansvar och vara förbannad. Klart att facken sålde ut lärarkåren och jag tycker även facken varit svaga vid förra årets lönebildning.


      • Johan
        Vill tillägga: Det är därför jag anser din blogg vara värdefull då den fokuserar på de som verkligen kan förändra och inte lägger skulden på lärarna, dock ett ansvar på dem. Sen har du och jag kanske olika syn på saker och ting på detaljnivå.


      • Nej Johan! Lena har väl rätt att vara förbannad men det har jag också och jag fullständigt avskyr hennes felaktiga påståenden om lärare.

        Lena begriper inte att hennes påståenden om att hon möter alla elever innebär att hon måste möta dem med alla behov och allt slags stoff. Det finns så många av de lärare vars insatser Lena så föraktfullt förkastat som lyckas möta elever med stoff och utmaningar som hon inte har en chans att lyckas med. Du möter väldigt många av dina elever Johan och har ett starkt patos för att dina lärare ska möta alla sina. Detta är dock inte alls samma sak som att smutskasta lärare som inte fungerar med alla elever.


      • Jan,
        Klart att du har rätt att vara förbannad och rätt att uttrycka vad du tycker – det ena utesluter inte det andra.


      • Jo, vi är ansvariga för att vi godtagit alla försämringar som skett utan att någon endaste gång som kollektiv samlat ihop oss till att vara en motkraft. Vi har godtagit att elever som tidigare gått i resursskolor nu kastas ut i vanliga skolor med samma skolpeng som vanliga elever. Vi gnäller över omdömesskrivandet, inte för att vi tvingas skriva mumbo jumbo i stället för reella kunskapsresultat, utan för att vi tycker att det är jobbigt att redogöra för en elevs utveckling mkt beroende på att vi då tvingas skriftligt leverera.Tusentals är de lärare som kastar ut självstudiematerial till eleverna och tycker att det är undervisning. I åratal nu har jag tagit emot elever i årskurs 7 som inte kan läsa eller skriva. Jag vet inte hur många ggr jag har hört frasen ” vi visste redan på dagis att det skulle gå illa” om elever som har det svårt i skolan. Och så har man ingenting gjort. Vi godtar utan att blinka att våra fack delar in oss i bra och dåliga lärare. Vi godtar undermåliga lokaler o läromedel. Vi har ofta inte ett språk för det vi håller på med. Och nu har vi godtagit att ca 2% av oss är mer värda än andra eftersom de ska få förstelärarlöner och vi andra ingenting. Vi godtar också fast vi vet att skolor i utsatta områden beskrivs som sämre fast de flesta av oss vet att det kräver mer att jobba i dessa. Som sagt var, det är alltid lättare att skylla på andra..,


      • Lena,
        Du har en hel del att komma med. Varför jobbar du inte fackligt? Eller gör du redan det? Du skulle behöva jobba med dessa frågor på ett högre plan för att föra ut den frustration inte bara du känner – jag är övertygad om att det är många som delar dina åsikter.


      • Lena
        Nu är du ju mer konkret …
        Men vad kan det här bero på då, enligt dig – och det räcker inte med att säga att det beror på att lärare är inkompetenta.


      • Johan
        Nej, det vet jag ju inte. Går endast efter vad som uttrycks här. Och eftersom hon inte svarar på mina kommentarer, går det ju inte att få någon dialog med henne. Vad hon åstadkommer är att sprida sin egen frustration. Hur långt kommer man med det?

        Vi måste själva bli den förändring vi vill se
        (Mahatma Gandhi)


  13. Jag bara undrar när någon ska få upp ögonen för hur man just nu försöker åtgärda problemen med resultat i den svenska skolan? Det kan väl inte bara vara jag som lagt märke till att de nationella proven är betydligt enklare efter det att man infört Lgr 11. Det går med stor svårighet att misslyckas fortfarande men svårighetsgraden på de nationella proven har sänkts drastiskt.
    När svårighetsgraden sänks så bör fler lyckas och detta kommer man om något år att tillskriva dessa ”kraftfulla reformer” som inte blev mer än tandlösa fjädrar när de nådde golven (lärar leg, etc.) Man har redan lösningen – med sänkta kunskapskrav så kommer resultaten. Så vi borde väl inte oroa oss väl?


    • Nettan,
      Jo det finns väldigt mycket negativt att säga om nationella proven, bland annat det som du säger. Frågan är om det kommer göras någonting åt NP efter den ofantliga kritik som kommit från alla möjliga håll, bland annat från mig direkt till Skolverket. Tveksamt!


  14. Helhetssyn………kunskaperna sjunker och man söker orsaken till problemen utan att titta på helheten, samhällsförändringen som rusar på.Man gör precis som en sjö som är sjuk….man vräker ner kalk och problemet tycks för stunden bli bättre….Precis som med allt annat i det här samhället ska det gå fort. Barnen blir hybrider som ska klara ett tänkande som man förr hade på gymnasie och universitetsnivå utan att ha referensramar och erfarenheter.Varför kan de inte formulera sig och läsa ……för lite träning? Fokus har legat någon annanstans. Tekniken har blivit guru……! Individualism och egoism är den produkt som skapas i ett splittrat system som tappat att allt hänger samman och påverkar varandra.


    • Wanda,
      Håller med.


    • Fast kalkningen av sjöar gjorde nytta även det avgörande för förbättringen var mindre svavelutsläpp..


  15. Hoppas att alla lyssnar på gommorgon världen ang komunaliseringen av skolan… P1 – timme två 10.05 ungefär


    • Det var en omsorgsfullt tillrättalagd skolhistoria, som serverades. Riksdagsbeslutet 1962 beskrevs blott som införandet av nio-årig skolplikt. Men, just det var inte kontroversiellt. Det var avskaffandet av parallellskolesystemet som var det kontroversiella! Om detta hade det stormat våldsamt under hela 50-talet och fram till riksdagsbeslutet 1962.

      1949 skrev lärarkollegiet vid Högre allmänna läroverket i Kalmar i sitt remissvar till skolkommissionens principbetänkande, att ”det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om den allmänna folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat… Nödvändigt anser kollegiet ingalunda en så ödesdiger kombination”.

      Här är en mindre vinklad skolhistoria:

      http://www.ur.se/Produkter/165966-En-bok-en-forfattare-Hans-Albin-Larsson


      • Slutligen; janlenander. Jag möter ALLA elever och det betyder bokstavligen och bildligt ALLA elever. I din kommentar förstår jag att du inte ens är i närheten av att förstå vad det betyder. I övrigt är det kriteriet på en bra lärare. Det finns två typer av lärare. Den ena frågar sig hela tiden vad eleven gör för fel och tycker att det är elevens fel att den misslyckas. Den andra frågar sig vad den gjort för fel eftersom eleven inte lyckas.


      • Ja Lena Niklasson återigen vet du bäst och är så himla duktig. Du har inte en aning om utifall jag möter eleverna på riktigt och om jag förstår vad ett genuint möte innebär.

        Det jag ser av din argumentation är att du skiter i vad du möter dem med. Bara du får den genuina kontakten struntar du i vart ni är på väg,


      • Man kan möta andra. Man kan undervisa andra. MEN och här är kärnpunkten – Betyder det att de lär sig? Och en följdfråga kan vara – Vad lär de sig?

        En annan fråga kan vara – Hur vet vi att ett genuint möte verkligen har skett?


      • Hattie lyfter förmågan att se vad som skett i mötet med eleven som den mest avgörande för elevens resultat.


      • Absolut!

        Menar du då att om eleven når resultat så har det skett ett genuint möte? Hur kan vi vara säkra på det?


      • Nej det menar jag inte! Genuina möten är bra och nödvändiga men det läraren måste se är detaljer i själva lärandet. Det är den stora utmaningen.


      • Bra!


  16. Skolpolitik/utbildningspolitik är oerhört viktigt och ett måste för varje lärare att vara insatt i då läroplanen utgår från den i stor utsträckning. Har undervisat i femton år inom ämnet och märker att nya studenter inte tycker att det är så intressant, men när studenterna inser vad det handlar om och hur mycket den kan förklara varför skolan ser ut som den gör, blir den meningsfull för dem. Kanske inte för alla, men för en stor del. Det blir efter några seminarier intressanta diskussioner. Det handlar ju om deras framtida yrkesutövning och hur politiken påverkar den och deras möjligheter att utöva yrket.


  17. Vid det här laget borde alla lärare med självaktning veta att elever skall göra som läraren säger och INTE som läraren själv gör. Ska det vara så förbenat svårt att förstå?


  18. När ursinnet lagt sig inser jag att jag ställer upp på delar av det Lena Niklasson argumenterar för.

    1. Jag vill verkligen att alla lärare ska ta ansvar för alla sina elevers lärande. En lärare kan aldrig sitta nöjd.
    2. Jag anser att lärarkåren behöver ta kamp för detta, en skola för alla och mot de dumheter som döljer lärarens ansvar och ledarskap

    Min hjärtefråga är dock att skolproblem inte löses utan att läraruppdrag som spricker får fortgå utan att skolledning ingriper. Att en lärare blir syndabock när elever och elevgrupper blir för stor utmaning. Då ligger ansvaret på den som utformat uppdraget att ändra det. Då ska inte andra lärare be om ursäkt för en situation de inte har ansvar för.

    Mot den bakgrunden är jag då också för större löneskillnader mellan lärare. Vi klarar olika men framförallt så har vi inte ens i närheten av samma uppdrag, uppdragen innebär inte alls samma svårighet.


    • Håller helt med. Vad skall vi med alla ansvariga till om de friskrivs helt från sitt ansvar och lärarna får ta hela skulden, t.o.m av sina kollegor. Lärarens ansvar är ju bl.a. att påtala när det inte längre är möjligt att upprätthålla den nivå som krävs. Då behöver de som klarar sitt uppdrag och de ansvariga ta det på allvar och inte förhålla sig till det som gnäll.


  19. Intressant läsning! Hur ser dina åsikter ut vad gälller själva lärarutbildningen? Jag har själv börjat läsa en sådan o tyckte den hade på tok för låg nivå.


    • Hej Julia,
      Jag kommer till lärarutbildningen senare imin bloggserie. Letar du lite bland mina tidigare blogginlägg kommer du märka att jag tycker att lärarutbildningen är under all kritik.


  20. […] Det andra inlägget kom i torsdags; En skola åt helvete, del 2: Politiken. […]


  21. Den ende som vågar diskutera skolans kärnproblem är Lena Niklasson. Under minst 20 år har lärarkåren föryngrats med lärare som uppenbarligen inte håller måttet. Att det har blivit så måste diskuteras, men inser man inte detta som ett faktum kan man inte långsiktigt få tillbaka svensk skola i internationell toppklass. Enligt min mening har följande lett till en dramatisk kunskapsförsämring i den svenska skolan:

    1. I två reformer har socialdemokratin förvandlat lärarutbildningen till en kravlös andra klassens utbildning. Dessutom avskaffades de väldefinierade ämnesteoretiska behörighetskrav som garanterade att den som ledde undervisningen behärskade sitt ämne.

    2. Med kommunaliseringen sjönk lärarnas status och lön till en oacceptabel nivå. Detta i kombination med punkt 1 har lett till att de högpresterande studenterna valt bort lärarutbildningen.

    Jan Björklunds reformer för skolan och lärarutbildningen syftar bl.a. till att, där så är möjligt, rätta till ovanstående problem och på sikt höja resultaten i skolan. Det sätts dock käppar i hjulen från såväl vänsterpolitiker som företrädare för lärarutbildningarna. Här har Johans utpekande av de som starkt bidragit till problemen stor betydelse. Vi kan inte låta de politiker och professorer i pedagogik, som låtit kunskapsbegreppet stå tillbaka för helt andra saker, fortsätta nedmonteringen av skolan.

    För ämneslärarna har jag ett förslag. Det går inte att förändra allt på en gång, men man kan börja med att inrätta ett parallellspår i lärarutbildningen där all ämnesteori förs över till universitetens ämnesinstitutioner. Nivån på ämnesteorin ändras från kandidat – till masternivå. Den utbildningsvetenskapliga kärnan kan ligga kvar i nuvarande lärarutbildning. KTH erbjuder en sådan utbildning där man blir både civilingenjör och behörig lärare i t.ex. matematik och fysik. Hur många av dessa blir lärare med en slutlön som knappt är en begynnelselön för en civilingenjör? Inte många! Man måste alltså garantera dessa lärare en civilingenjörs begynnelselön – då kan det fungera.

    Björklund har sjösatt flera bra reformer, men karriärtjänsterna tror jag inte på. Vilka har kompetens att utse de bästa lärarna? Dessutom faller projektet på att rektorer och kommunpolitiker inte förstått meningen med lönepåslaget – att premiera skickliga lärare. Man diskuterar nu febrilt vilka nya arbetsuppgifter dessa lärare ska få – för så mycket kan inte en lärare tjäna! Jag tror att man statistiskt träffar mer rätt genom att belöna kvalificerad utbildning och framförallt kan det locka toppstudenter tillbaka till läraryrket.


    • Jag tror att de gymnasielärarutbildningar som KTH och även Chalmers drar igång kan bli riktigt populära. Det finns många NO och teknikintresserade ungdomar som absolut tycker att undervisning är skoj.

      Sen är det förstås så att även företagen behöver stora mängder unga människor som är bra på att undervisa och tar gymnasieskolan sig inte rejält i kragen så kommer dessa duktiga lärare ofta föredra den mer välbetalda branschen. Förstelärare och andra sätt att belöna kommer förstås inte bli speciellt rättvist när de som ska välja ut har så stora brister och de som sitter på penningpungen har så fel inställning till vad nyttan ska bli. Det är ändå ett viktigt första steg att släppa in arbetsmarknaden i skolan och många skolor kommer upptäcka att den som vill kan vara med och konkurrera om A-laget bland lärarna istället för att bara nöja sig med vad de kan få.


      • Mats Gerdau, ordförande kommunstyrelsen i Nacka berättar att de har både större klasser och högre lärarlöner än genomsnittet i andra kommuner. Det kommer bli allt vanligare att kommuner väljer olika profil och olika målgrupp av elever. Vad ska vi dra för slutsatser av det?


    • Hans-Gunnar
      Vågar och vågar, jag tycker att det är många som diskuterar både på denna blogg och på andra ställen – även obehagligheter.


  22. Johan

    Jag skrev vågar eftersom det är så uppenbart att grundproblemet är det jag tog upp. Trots det är det nästan ingen som diskuterar detta. Att denna fråga inte diskuteras på t.ex. bloggen ”skola och samhälle” är inte så förvånande eftersom de flesta inläggen kommer från det pedagogiska etablissemanget, som är delaktiga i att det ser ut som det gör. Däremot hade jag väntat mig något annat på denna blogg. Talar vi inte klarspråk så gör vi lärarkåren en björntjänst!


    • Hans-Gunnar,
      Jag tycker att jag talar klarspråk, liksom du. Även Lena Niklasson gör det och övriga får diskutera utifrån sina referensramar. Att reagera stark över det Lena skriver tycker jag bidrar till debatten, man behöver då formulera sig och de argument man har. Men dessvärre är det många som inte talar klarspråk, utan att för den skull visa sig fega.


    • Vi kan ju delvis ha olika syn på vad som är grundproblemet! Du och Lena ser lärarna som just detta. Det betyder kanske att ni har en syn på utbildning mm. att allt beror på lärarnas kompetens i relation till denna syn. Lena talar om alla lärares inkompetens utom sin egen. Jag kanske ser att lärarna inte har möjlighet alla gånger att tillämpa den kompetens de har fått genom en lärarutbildning som organiseras efter politiken. Gör det mig till att vara feg eller inte tala klarspråk?

      Konstruktiv dialog/debatt är inget som främjas av att påtala att andra inte vågar för att de inte ser på saken på samma sätt som man själv.


    • Jag anser inte att det du tar upp är grundproblemet. I linje med att lärare är den viktigaste framgångsfaktorn för skolan så är brister i lärares kompetens huvudproblemet. Grunden till detta problem ligger dock i hur lärare behandlas och det har varit nedvärderande och dåligt sedan lång tid tillbaka. De lyckosamma länderna och skolorna ger sina lärare hög status och respekt. De satsar stort på att utveckla och vidareutveckla dem. Här har vi grundproblemet för svensk skola.

      Jag oroas också av felaktiga trender där nyutexaminerade lärare blir sämre förberedda för uppdraget och där andelen okunniga och olämpliga lärare ökar. Ska vi vända den trenden bör vi visa respekt för alla de lärare som gör ett gediget jobb och inte utse dem till syndabockar för andras misstag. Vi bör satsa på lärarna, då blir det möjligt att lägga mer ansvar på dem.


  23. Det krävs en helt annan styrka av dagens unga lärare, än, låt säga, trettio år tillbaka i tiden, att hålla ambitionen uppe i undervisningen, sätta välunderbyggda betyg, för att sedan misstänkliggöras av föräldrar och skolledning när dessa är ”för låga”. Den ”oskickliga” bedömningen i svenska kanske beror på att kuratorn plötsligt kommer in i ditt rum och begär en mildare bedömning av en elev med hänvisning till särskilda skäl, med stöd i skollagen?

    Lena N, Hals-Gunnar L; Jag känner olust när jag läser era inlägg. Om JAG hade varit med på den tiden då ovanstående skulle vara otänkbart så hade jag nog också varit bitter, men kanske inte tagit ut det på yngre kollegor, eller som i Lenas fall ALLA lärare (utom hon själv).


    • Lisa,
      Det är korrekt som du säger att det ställs högre krav på lärare idag än för 20 år sedan, inte minst när det gäller bedömning och elevens rätt till kunskap. Förr bedömdes allt relativt och eleven hade rätt till skola, men inte rätt att lära sig. Däremot sätter både Lena och Hans-Gunnar fingret på något viktigt, lärarnas egna ansvar och bristen i lärarutbildningen – som jag kommer att komma till i ett senare blogginlägg. Även lärarfackens undfallenhet gentemot makten.


      • Klart man har ett ansvar som lärare, men det är ju synd att det tycks finnas äldre lärare som anser att yngre lärare försämrar kåren som helhet. Om detta vore sant kommer ju till slut skolan bara ha värdelösa pedagoger kvar och då kunde vi ju lika gärna lägga ner alltihop på en gång.

        Det är synd att man inte vill försöka ha förståelse för att samhället förändras och därmed också situationen för lärare.

        Men det är väl så det fungerar. Äldre lärare kallar oss okunniga och vi kallar dem stofiler istället för att se varandras styrkor och lära av varandra.


      • Kenth,
        Jag kan personligen inte ta ansvar för alla de kommenterar som finns på denna blogg. Däremot kan jag konstatera att allt för många nyexaminerade lärare saknar en hel de, både ämneskunskaper och bedömnings- & betygssättningskunskaper. Klart att man ska dela med sig av kunskaper mellan generationer och jag kan uppskatta den entusiasm som många nyexade lärare har.


  24. Jan

    De framgångsrika länderna kännetecknas av högt söktryck och hög kvalitet i lärarutbildningen – raka motsatsen till fallet i Sverige. I Finland t.ex. antas 1 på 10 sökande till lärarutbildningen och för ämneslärarna krävs masternivå i ämnesteori som ett minimum, men många har disputerat. Gör det inte skillnad?

    Jag håller med om att kommunerna försämrat lärarnas arbetsvillkor, men det förklarar inte de resultatförsämringar vi ser.

    Du skriver att det jag tar upp inte är grundproblemet. I nästa andetag skriver du ” I linje med att lärare är den viktigaste framgångsfaktorn för skolan så är brister i lärares kompetens huvudproblemet”. Det är ju precis detta jag pekar ut som grundproblemet! Vad du tydligen vänder dig emot är att jag påstår att bristande kompetens och förmåga beror på lågt söktryck och låg nivå i lärarutbildningen.

    I sista stycket oroas du av att ” nyutexaminerade lärare blir sämre förberedda för uppdraget och där andelen okunniga och olämpliga lärare ökar”. Jag skriver i mitt inlägg ” Under minst 20 år har lärarkåren föryngrats med lärare som uppenbarligen inte håller måttet”. Jag uttrycker alltså precis samma sak som du! Därmed utser jag inga syndabockar utan identifierar ett problem. Jag inser självklart att det finns många lärare som gör ett bra jobb men antalet som inte gör det växer på ett oroväckande sätt. Syndabockar får stå för dig!


  25. Hans-Gunnar,

    Du har inte uppfattat min distinktion mellan vad som är det stora problemet i skolan, huvudproblemet och vad som är grunden till detta problem. Att skälla på lärarna och utse dem till syndabockar har under flera decennier varit ett kamouflage för de som orsakar grundproblemet.

    Grundproblemet är att duktiga elever i för liten utsträckning lockas till läraryrket, att lärarutbildningen har för låg effektivitet, och framför allt att befintliga lärare rent ut sagt hämmas i sin vidareutveckling. Skolledningar lastar på lärare mängder av extrauppgifter, de tar in PIE och rent destruktiva föreläsare och de belönar munläder istället för kompetens. Skolans överbyggnad, dvs ledningen, experterna, forskarna och lärarutbildarna är orsak till grundproblemet att lärarkåren motarbetas i sin utveckling.

    Följande inlägg belyser SKLs roll i denna soppa: http://lrbloggar.se/zoran/2013/08/17/illa-dolt-lararforakt/


  26. Jan

    Jag förstår inte varför du upprepar dig. Vi är ju överens om grundproblemet! Det faktum att SKL, skolledare och PIE späder på svårigheterna för lärarna gör ju saken ännu värre, men det är enligt min mening inte det allvarliga grundproblemet. Ett återförstatligande av skolan skulle eliminera en stor del av de försämrade villkoren för lärarna. Grundproblemet är däremot långsiktigt och måste även innehålla kompetensutveckling för redan verksamma lärare. Här måste lärarna själva ta initiativ till och verka för att så blir fallet. Lärarfacket har stor skuld i de försämringar lärarna fått när det gäller arbetsvillkor!


    • Ber om ursäkt ifall jag upprepade något du redan förstått. Det är väldigt viktigt för mig att påpeka den kritik som framförs inte ska peka ut lärarna som problemet. Lärarna är lösningen.

      Sen är vi kanske helt överens om att det behövs en hel knippa åtgärder för att förbättra lärarkåren och att kompetensutveckling av lärare är helt centralt. Vi är nog också överens om att den kompetensutveckling som behövs är kraftfullt arbete med att utveckla lektioner och möta många elever, det är inte PIE föreläsningar.


  27. Lisa Bengter skriver ovan:

    ” Den ”oskickliga” bedömningen i svenska kanske beror på att kuratorn plötsligt kommer in i ditt rum och begär en mildare bedömning av en elev med hänvisning till särskilda skäl, med stöd i skollagen?”

    Syftar det här på den s.k. ”pysparagrafen”?

    Om det finns särskilda skäl får det vid betygssättningen enligt 19 och 20 §§ bortses från enstaka delar av de kunskapskrav som eleven ska ha uppnått i slutet av årskurs 6 eller 9. Med särskilda skäl avses funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven ska kunna nå ett visst kunskapskrav.

    I vilken utsträckning åberopas denna märkliga paragraf vid betygsättningen av elever med ”andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven ska kunna nå ett visst kunskapskrav”??

    Det ter sig helt bisarrt om betyg sätts, utifrån vilken kunskapsmängd som eleven HYPOTETISKT skulle ha kunnat uppnå, OM personliga förhållanden – ”som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven ska kunna nå ett visst kunskapskrav” (godkänt) – inte hade utgjort ett hinder för inlärning.

    Skolverket skriver visserligen, att ”Tillfälliga svårigheter som orsakas av till exempel sociala omständigheter, familjeförhållanden eller av att eleven kommer från ett annat land omfattas inte av undantagsbestämmelsen”.

    http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/att-satta-betyg/undantagsbestammelsen-1.182203

    Lisa Bengters kommentar väcker emellertid frågan, om Skolverkets uppfattning inte respekteras?

    Är det här en (stor eller liten eller inte alls?) förklaring till, varför högskolan idag möter studenter, som – trots godkända betyg I svenska – ”har ett hemskt litet ordförråd, språket är fullt av missförstånd och hos många har den grammatiska förståelsen har mer eller mindre kollapsat”?

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/237134?programid=412

    Tacksam för ett svar från er med egen insyn i dagens skolvärld.


    • Arvid

      Jag kan bara tala för mig själv, och jag gör det så sanningsenligt jag kan. Jag är behörig lärare i svenska för år 4-9. Jag slutade undervisa i svenska efter en händelse som har med pysparagrafen att göra. Jag blev beordrad av rektor och kurator att ”tänka igenom ett betyg igen”. Det gällde en elev som pga sociala skäl inte visat sig i skolan under i stort sett hela 9:an. Eleven ifråga var skärpt, smart, intelligent, och jag kunde inte annat än säga att hon nog hade nått MVG. Rektorn var mycket nöjd. Han ändrade betyget.

      För mig föll hela skolan som ett korthus efter detta. Fanns det inte fler elever med svårigheter? Var går gränsen? Vem drar gränsen? Varför inte förutspå fler elever? Alla, redan från 7:an? Varför undervisa?
      För mig var målen faktiska, mätbara kunskaper. Men nu var mitt uppdrag att ”förutse vad som skulle ha hänt om inte…”. Om det här är en stor anledning till att elever går ut högstadiet med ”hypotetiska betyg” – det vet jag inte. Men det är en av anledningarna till att jag inte undervisar i svenska sedan tolv år tillbaka.

      En annan frustration gällde elever med dyslexi, som jag efter genomgången utbildning på lärarhögskolan inte visste hur jag skulle hantera. Stötta, uppmuntra, tjata, traggla, muta genom bok för bok – varför det? När föräldrarna, som visste sina rättigheter, invände att deras barn hade en funktionsnedsättning och i stället skulle ha allt material inläst. Och sedan inte förfördelas vid provrättning och betygssättning.

      Lång historia kort. Jag vill invända att det inte behöver vara kunskapsnivån hos yngre lärare som är den största boven. Jag tror det är själva den urholkade yrkesstoltheten. Att jag, med mina långt flera högskolepoäng i mitt ämne än både rektorn och kuratorn, kunde be dem vända i dörren, föll mig aldrig in.


      • Det är verkligen viktigt att när vi har ett system med positiv bedömning och hopsamlade prestationer som leder till vilket betyg som ska sättas, att vi baserar oss på elevens uppnådda och visade förmåga. Vi kan se förmågan i flera situationer men vi kan bara basera oss på 100% säkra iakttagelser. Skulle någon annan kunna stå bakom prestationerna eller ifall eleven bara presterar något närliggande betygskriterierna måste vi avstå från att ha med det i betygsunderlag.


      • STORT TACK för svar, Lisa. Jag är förstummad… den svenska konkreta skolverkligheten överträffar tyvärr dikten.


  28. Men… hur vanligt är det här?

    ”[Rektor] Helena Rivels betygsändring anmäldes till Skolinspektionen i juni. I strid med två betygsättande lärares bedömning ändrade hon 16 betyg, för nio avgångselever, från F till E, från underkänt till godkänt.”

    http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1882051-rektor-varnas-efter-andrade-slutbetyg


    • Fördjävligt Arvid!


  29. Tack Johan för en otroligt bra blogg! och tack för att du sätter ord på den desperation jag känner som skolpolitiker i ett kommunaliserat skolsverige, där vi fortfarande tampas med sviterna från sossarnas tidigare reformer… Tack också för dina ord om Björklund. Du ger honom en mycket rättvis bild, jag brukar för övrigt vara ensam när jag försvarar Janne 🙂

    Monica Lundin från Borlänge (fp)


    • Hej Monica,
      Tack för dina värmande ord och kul att jag kan bidra med något. Jag tycker Björklund har fått galet mycket skit för ingenting – men det är för att han hotar invanda maktstrukturer i pedagogiska kretsar. Jag hoppas att han fortsätter kämpa, även om jag inte delar alla hans åsikter.


  30. Mycket intressant. Är gymnasielärare, men har varit kommunpolitiker. Suttit i skolstyrelse 14 år – bland annat före och efter kommunaliseringen. Jag har häpnat över hur stor bristande kunskap som finns bland kommunpolitiker – våra huvudmän. För dem är skola en låg- eller mellanstadieklass. Ett rum med en lärare. Många tror att undervisningstid/ämne är statligt styrt och att det är fullt möjligt att undervisa ”barnen” arbetsveckans 35 timmar. De lägger inget fokus vid undervisning och lärande. De diskuterar istället behovet av fler skolsköterskor, kuratorer och syvare. De tror att det finns all tid i världen till allt som skolan måste lära barnen; antidroger, sex- och samlevnad, privatekonomi etc. etc. Man kan bara besluta om något nytt som skolan skall ha temadag kring. Samtidigt ökar staten kunskapskraven och elevpengarna minskas! De har ingen aning om att den lärarledda undervisningen minskas när det sparas pengar. Att en 50 p-kurs i bästa fall blir till 45 timmars undervisning – oftast 35 timmar då tiden skall gå till annat. Att den kursen inte pågår i tre år utan är slut efter en termin eller ett läsår. De kan verkligen inte systemet.

    Kommunaliseringen – som var ett sätt att minska de offentliga utgifterna i samband med konvergenskraven – ledde till att kommunpolitiker fick massor av pengar att hitta på nya ”skojiga” saker för. Projekt av alla de slag som huvudsakligen sysselsatt nya tjänstemän som befinner sig längst bort från basverksamheterna och gett ledande kommunpolitiker fler styrelseuppdrag. (så att de kan ”plocka ihop” heltider). Kommunerna började med massiv marknadsföring – hela världen skall veta att just deras kommun finns! Stora nya enheter som jobbar med företagsetableringar och att ”sätta kommunen på kartan”. Inte tusan har pengarna gått till undervisning och lärande.


    • AnnKristin,
      Tack för att du delar med dig av din erfarenhet. Dessvärre är du inte ensam om dina upplevelser.


  31. Hej Johan (och ni andra)!

    Intressant läsning hittills, och fortsättningen blir det också. Det är jag rätt säker på.

    Jag undrar dock vad du menar med detta:

    ”Socialdemokraterna vill minska klasstorleken, ett klassiskt sosseförslag, men som är helt meningslöst om innehållet i skolan är dåligt eller om lärarna inte får rätt förutsättningar – antal elever saknar liten betydelse. Satsa istället på att få det ekonomiska styrsystemet att fungera, se till att följa upp resultat på både nationell och lokal nivå. Utkräv ansvar från Skolverket och se till att det inte spottas ut så många nya idéer i skolans värld. Först och främst behöver alla elever kunna läsa, skriva och räkna på en grundläggande nivå redan i årskurs 3.”

    Helheten är givetvis klar, men är klasstorleken verkligen helt meningslös och saknar betydelse? Jag tycker att det har stor betydelse, om nu inte färre antal elever i samma klass leder till fler klasser (så det totala antalet elever är det samma). Jag tycker det är stor skillnad på att ha 32 elever i en undervisningsgrupp än låt oss säga 22. Kan till och tänka mig att det är en av de viktigaste frågorna för arbetsmiljön och arbetsbördan.

    Dessutom undrar jag vad du menar med det ekonomiska styrsystemet? Är det skolpengen du tänker på?

    Allt gott!


    • Hej Fredrik,
      Kanske spelar klasstorlek roll på lågstadiet, men över lag spelar klasstorlek liten roll enligt John Hattie. Däremot spelar det roll om läraren håller reda på vad eleverna har lärt sig, se till att alla lär sig läsa, skriva och räkna – det vill säga följer upp resultat. Att få det ekonomiska styrsystemet att fungera, det vill säga att genom resultatuppföljning fördela ekonomin på en skola eller en kommun. Som jag ser det har Socialdemokraterna inte varit så fokuserade på innehållet i skolan – alltså kunskapsmässigt, förutom en kunskapsskola för alla.


      • Jag håller med om det meningslösa i att enskilt minska klasssstorleken men Hattie säger själv att hans resultat inte ska överbetonas i denna fråga. I Amerika gjorde de flera huvudlösa experiment där de drastiskt minskade klassstorleken men då genom att tillföra ”lärare” som inte hade närheten av rätt kompetens och det gick åt h:e men det visar egentligen bara att det är HUR vi minskar klassstorleken som spelar roll.

        Det handlar egentligen om lärarens förmåga, alla har vi en gräns för hur många människor vi verkligen orkar möta och skapa relationer med. Det betyder också att bästa storleken på klassen påverkas av hur många andra stora klasser läraren har, förberedelsetid etc. Det här är en aspekt som jag tror är viktig hela vägen upp till gymnasiet.


      • Vad Socialdemokraterna står i frågan vet jag mycket lite om, men alldeles oavsett vad Hattie kommer fram till (och låt oss inte överbetona hans resultat) så tycker jag mig kunna konstatera, i och för sig utan vetenskaplig grund men dock utifrån beprövad erfarenhet, att både jag och eleverna tjänar på – i bemärkelsen arbetsmiljö, känsla av att nå fram och fullfölja det som faktiskt står i kursplanerna till var och en av eleverna (jag) och kunskapsproduktion och arbetsro (eleverna) – mindre grupper/klasser (förutsatt att jag istället inte får fler grupper). Jag hinner följa upp varje elev på ett bättre sätt, utmana, diskutera, hjälpa på traven, väcka intresse för att gå vidare etc. Dessutom får jag mer tid till individuell skriftlig och muntlig respons och feedback – sådan som alltså kräver lite tankearbete och inte sker i klassrumssituationen.

        Vi kan också vända på perspektivet och se det från elevens synvinkel och räkna på enskild elevs tid med läraren. Denna torde ändå vara rätt viktig för inlärning och kunskapsproduktion. Hävdar ändå inte Hattie att just läraren är den enskilt viktigaste faktorn för elevers lärande? Då måste väl också kontakten mellan just elev och lärare befrämjas? Med färre elever i varje grupp – givet de fastslagna timmar varje elev har i varje kurs – får varje elev mer tid med läraren.

        Allt större grupper tror jag, och sådana tankar har väl också väckts lite var stans, leder till ”storföreläsningar” som pedagogiskt grepp. Sådana kan möjligen vara bra om de främjar elevens lärande men används kanske mest till att lösa ekonomiska problem för skolor och kommuner (men under pedagogikens fana). Dessutom tror jag att allt större grupper har gått hand i hand med utvecklingen mot en ”söka kunskap själv-skola…”. Inte kanske i ett orsaksförhållande, men de nog har de förstärkt varandra; inte minst med kommunernas ekonomi som bränsle.

        (Här finns det faktiskt något av ett dolt feltänk. Vi pratar om elevens ”rätt” till x antal timmar i varje kurs, och i gymnasiet som helhet, men sätter det aldrig i relation till vilken tid eleven får med läraren, vilken tid eleven har ”rätt” att få hjälp etc. Det enda de där timplanerna säger är hur många klocktimmar som ska stå på schemat. Utan att göra något olagligt kan då en skola ha 30 timmars storföreläsning och 10 timmars självstudier, med läraren som tillgänglig ”resurs”, in grupp om 45 elever. Alla elever har då fått sin garanterade ”undervisningstid”. Märkligt.)

        För mig är frågan om gruppstorlekar av betydande vikt när det gäller mitt läraruppdrag och de möjligheter jag ges att arbeta i enlighet med min profession och styrdokumenten, inte lönen och inte alla ”bredviduppgifter”. Men givetvis är detta långt ifrån den enda förbättringen som behövs på skolans område. Klasstorlekarna är alltså, för att använda ett filosofiskt uttryck, nödvändig men inte tillräcklig.


  32. Reblogged this on Direkta Reflektioner.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s