h1

En skola åt helvete, del 3: Arbetsgivarna

20 augusti 2013

Först av allt: sprid detta blogginlägg, dela via sociala media så vi får igång debatten!

Trots att jag anser att det Pedagogiska Ideologiska Etablisemanget (PIE) kanske bär den största skulden till att det gått utför med svensk skola är det många instanser som är ansvariga. En av de som bär det största ansvaret är arbetsgivarna, som har gjort sitt till för att montera ner skolan från att varit världsledande någon gång på 80-talet, till att idag ligga under medelnivå i OECD-länderna. Och kommunerna har blivit fått god hjälp att gräva svensk skolas grav. Med spade i ena handen och vuvuzela i den andra, har Kommunförbundet/Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) grävt febrilt i takt till utstötande av ljudet av plastluren.

När jag uttrycker mig på det sättet låter det som att det är rejält illa och det är verkligen katastrof i många kommunen. När jag själv började i Haninge kommun styrde tjänstemän och politiker som inte hade en aning om vikten av en stark lärarkår för att skolan ska bli bra, tack och lov är det annorlunda idag.  Men för det behövdes det att Haninge blev utsedda 2004 till årets sämsta skolkommun av Lärarförbundet och samtidigt bli utnämnda till årets sämsta barnkommun av BRIS. En ny skolchef till kom till Haninge, se länk .

Svenska kommunförbundet bytte 2007 namn till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). För enkelhetens skull kommer jag i detta blogginlägg endast använda mig av SKL.

Jag får ständigt nya mail om vittnesmål där det inte alls fungerar i skolan, både när det gäller resultatuppföljning, fokus på rätt saker, prioritering, tokiga påhitt på kommunnivå och så vidare. Kommunerna som satsar på skolprojekt som inte kommer att leda någonstans och det vet lärarkåren redan från början, eller också kommuner där tiden stått still de senaste 50 åren och där ingenting nydanade händer när det gäller pedagogik och då menar jag inte massa pedagogiska flugor.

Men det är framför allt SKL som varit mest skadlig för lärarkårens status. De första 15 åren med kommunal huvudman jobbade SKL intensivt med att montera ner lärares status, trycka ner kårens självförtroende och motarbeta alla former av lärarens speciella roll. Man insåg inte läraryrkets komplexitet och heller inte hur viktigt läraryrket är, inte bara för den enskilda skolan, utan även för hela samhället. Lärare likställdes med alla andra kommunala yrkesgrupper, utan att inse det unika i läraryrket.  Jag anser personligen att det är direkt avgörande för samhället att ha bra lärare, som är självständiga och inte nertryckta i skoskaften. Den åsikten hade inte SKL och uppenbarligen inte idag heller, eftersom man fortsätter förhala en bra löneutveckling.

Men låt oss börja ifrån början och nu blir det lite politiskt spel innan jag åter går in på SKL. Anledningen till det är att du som läsare ska förstå hur styvmoderligt behandlade lärarna blev inför kommunaliseringen och vilket självförtroende lärarna hade som grupp innan  SKL och kommunerna satte klorna i lärarkåren.

När kommunaliseringen 1991 genomfördes infördes också en ny läroplan, Lpo 94 – alltså 1994. Kommunaliseringen föregicks av många års diskuterande på riksdags- och departementsnivå. Bengt Göransson, före detta socialdemokratisk skolminister, ville åter sätta kunskaper och bildningsfrågor på kartan. Detta mottogs inte odelat positivt. Så här skriver Gunnar Ohrlander om Göranssons ambitioner: ”Men motståndet mot Bengt Göransson blev nästan övermäktigt. Kritiken kom från det pedagogiska etablissemanget, skolforskare och skolbyråkrater samt inte minst från Lärarförbundet och den nybildade fraktionen inom socialdemokratin, DAKS, Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola. DAKS uppträdde som ett frimureri, en för allmänheten osynlig påtryckningsgrupp, som ville föra Alva Myrdals och Ragnar Edenmans skola i hamn. De var starka motståndare till en fokusering på skolans kunskapsuppdrag och menade att det skedde på bekostnad av skolans andra uppdrag att vara en social och kulturell institution. DAKS var ytterst kritiska mot inspektion av skolorna och mot kontroll av vad eleverna kan. Kunskapskontroller i sig ansågs vara moment som stör inlärningsprocessen” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 73).

Känner vi igen DAKS ideal? Vem är det idag som kämpar för något där fokus ligger någon annanstans än kunskaper?

Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie ”Hem till Skolan” i Dagens Nyheter (DN) kom ut som pocketbok. I förordet skriver DN:s kulturchef Björn Wiman: ”Lärarna var länge en yrkesgrupp lite vid sidan av det vanliga. Många såg nog sig själva som ett slags medelklassens aristokrater; man hade sökt sig till yrket utifrån faktorer som fria arbetstider och tio veckors semester på sommaren. Självständigheten stod i centrum. Ingen klåfingrig chef lade sig i ens arbete och de oundvikliga kollegiemötena varannan torsdag satt man av med en gäspning och en stickning i famnen. Så var läget fram till hösten 1989, då den nye skolministern Göran Persson bestämde sig för att kommunalisera skolan. Han krävde dessutom förändringar i lärarnas arbetstider och fortbildning på sommaren. Lärarna såg det som ett grundskott mot hela deras identitet: från fria akademiker med hög status till hunsade kommunalarbetare med stämpelklocka” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 7f).

Göran Persson tog tag i saken och körde över sina partikamrater. Så här skriver Arne Helldén: ”Göran Persson tog verkligen fram en fråga till avgörande. Han ”vågade”. Han begärde votering och hade på förhand (och med ett lögnaktigt löfte till vänsterpartiet om högst 25 elever per klass) ordnat en knapp majoritet (med vänsterpartiets hjälp). Han ”förödmjukade” riksdagen. Han ”förolämpade” riksdagen och en utbredd allmän opinion, inte minst inom lärarkåren. Hans ”fasoner” brännmärktes. Varför återförvisades inte denna proposition till statsrådet? Får en proposition se ut hur som helst? Person övervältrade ansvaret för skolpolitiken på kommunerna. Regeringen sköt därmed från sig ansvaret för skolan. Men samtidgit överlämnade den ett färdigt skolsystem att förvalta” (Arne Helldén: Skola på villovägar, Futurum 2002, sidan 87).

Göran Person bestämde sig alltså för att driva igenom kommunaliseringen av lärarkåren och det utbröt stora proteströrelser. Ohrlander skriver: ”Majoriteten av lärarna, oavsett facklig tillhörighet, var emot kommunaliseringen. Enligt en SCB-undersökning var 75% av motståndare (Björnsson a.a.). Det gällde alltså att hitta en spricka i den ganska starka opinionen. Och den kom i samband med avtalsrörelsen samma år. Om lärarna erbjöds ett rejält lönelyft skulle de kanske vara beredda att ge upp sitt motstånd, skriver Göran Persson i Den som är satt i skuld är icke fri: Strategin var att sockra lönebudet så mycket att det skulle bli svårt för lärarfacken att inför sina medlemmar försvara att man inte förhandlat hem det. Lärarna hade dessutom en svag punkt, konstaterar Göran Persson. De var organiserade i två olika organisationer. Det blev Lärarförbundet, starkast på grundskolan, som accepterade kommunaliseringen mot löfte om ett rejält lönelyft” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 74).

”Göran Persson var fast besluten att lyckas med det som hans föregångare inte klarat. Han skulle knäcka lärarna och särskilt då adjunkter inom LR. Med hjälp av Lärarförbundets ordförande, Christer Romilson, lyckades han isolera Lärarnas Riksförbund och övertala Kjell-Olof Feldt att lägga en extrapott på de följsamma lärarna i budgeten. Det betydde att skillnaden mellan lärarnas löner minskade. De akademiska lärarna, LR, hade högre lön och längre utbildning med det nya avtalet innebar att lärarna i Lärarförbundet efter 23 års tjänstgöring skulle komma ikapp och få ungefär samma slutlön” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 79). Det hade varit framför allt Lärarnas Riksförbund (LR) som högljutt protesterat mot kommunaliseringen. I demonstration på demonstration motsatte man sig beslutet. Men förgäves, Göran Persson drev igenom riksdagsbeslutet och när Lärarförbundet gick med på löneavtalet var det kört. Men det skulle bli värre!

Det var alltså en lärarkår som blivit förnedrad och sviken som kommunerna skulle ta över ansvaret för. Men vilken erfarenhet av skola hade kommunerna? Alltså vad skolan handlade om? Innehållet i skolan? Ingen erfarenhet alls och ingen aning om vad skolan pysslade med, undantaget att alla kommunpolitiker och tjänstemän en gång i tiden själva gått i skolan. Inte alltid med så gott resultat kanske. Och skolan skulle samsas i budget med kommunernas ordinarie verksamhet, det vill säga äldrevård, socialt arbete – typ socialbidrag och kontaktfamiljer, väg- & parkvård med mera. Och inte minst dagis (förskola). Tänk då att vid den tiden, i början på 90-talet, hade inte förskolan etablerat sig som just förskola. Lpfö 98 kom inte förrän 1998 och det var mest fokus på omsorg, vilket det i och för sig är även idag, men det fanns inga mål att barn skulle lära sig något enligt en kursplan. Omsorg alltså – det var kommunerna bra på. Och värdegrund!

Vilken underbar situation för Kommunförbundet (SKL), här tog man på riktigt tag i den kaosartade situationen och tog kommandot över lärarna och kommunerna. Kommunerna hade inte rått på lärarna eftersom de varit statligt anställda. Man hade sedan länge haft ett horn i sidan på lärarna och nu passade kommunerna på att hämnas i och med att de fick ta kontrollen över lärarkåren. Så här skriver Ohrlander: ”Lärarna skulle avskaffas – inte rent fysiskt, men de skulle stiga ned från katedern och i stället fungera som handledare för de elever som ivrigt var sysselsatta med att söka kunskap på egen hand. Det kom också direktiv från Stockholm att det hädanefter var fel att undervisa skolbarnen” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 145). Per Reinolf, Kommunförbundets förhandlare och en av strategerna till bakom det nya lärarförslaget menar i Ohrlanders bok att man ville tänka en ny skola. Ohrlander skriver: ”Ett nytt avtal för lärarna hade just skrivits under. Avtalet fullföljde kommunaliseringens avsikter och de svårstyrda lärarna skulle kedjas vid galärerna. – Avtalet skulle ge utrymme för mindre traditionell undervisning säger Per Reinolf. Vi ville få eleverna att vara mer aktiva i sin utveckling och sitt lärande. Arbetsgivarna lockade med tio extra procent mot att lärarna gick med på individuella löner samt att ta bort den så kallade usken, alltså regleringen av antalet undervisningstimmar. Det var ett dråpslag mot lärarna och det uppseendeväckande inträffade att lärarnas fackliga företrädare, Lärarförbundets Christer Romilson och LR:s Thérèse Larsson, vek ner sig totalt. De fattade inte att de tio procenten i verkligheten skulle krympa och att de var lurade – Lärarförbundet för andra gången” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sidan 146f).

Så vad hände rent konkret?

  • Skolan hade fått en ny läroplan som lärarna inte fått någon fortbildning kring.
  • Lärarkåren hade blivit tvångskommunliserade.
  • Lärarfacken hade blivit lurade och överkörda.
  • Lärarkårens motstånd var nerbrutet och lärarnas självförtroende på botten.
  • Skolverket var de första åren passivt och det bildades ett vakuum av osäkerhet i kommunerna – vad göra? Sedan basunerade man ut Problembaserat Lärande (PBL)
  • SKL hängde på, lärare skulle vara handledare och inte lärare. Undervisning skulle undvikas.
  • Politiker och tjänstemän i kommunerna hade noll koll på vad läraryrket innebar och den komplexitet skolan stod för. Fokus lades på omsorg.

Varför agerade SKL på detta sätt? MAKT! Först och främst ville man knäcka lärarkåren som alltid agerat alltför oberoende. Varit alltför uppstudsiga. En gång för alla skulle lärarkåren tryckas till. Men sedan handlade det om att marginalisera lärarkåren ur ett kommunalt perspektiv. Att behöva hantera en stor grupp akademiker, som förvisso hade krökta ryggar på grund av den misshandel man varit utsatt för, men som ändå hade visat att man hade mål i munnen och antagligen hade goda kunskaper för att driva sina frågor var jobbigt. Den intellektuella nivån hos de styrande i landets kommuner låg säkert inte på toppnivå vid denna tidpunkt, vilket gjorde att lärarna utgjorde ett hot mot den makt man satt på. Bästa sättet att bekämpa detta hot var att vara auktoritär. Och kommunerna fick hjälp av SKL. Man rev ner allt skolan stod för, all undervisning och bagatelliserade läraryrket. Det SKL inte insåg och inte heller idag inser är hur viktig lärarkåren är, hur viktig lärarens insats var/är. Genom att marginalisera lärarkåren och göra skolan till en del, vilken som helst, i en kommunal budget förminskades inte bara lärarna utan även skola. Just att hålla budget blev det enskilt viktigaste – oavsett. Budget i balans är ett mantra som alla lärare har hört till leda och som fortfarande är det viktigaste.

Med SKL vid rodret började den verkliga nermonteringen av svensk skola, som i sin värsta form beskrivs i Maciej Zarembas artikelserie: Hem till skolan. Rektor Bengt Olsson var adjunkt och hade varit rektor i Kävlinge kommun i 23 år. 1998 slutade han som rektor för Tolvåkerskolan – han hade fått nog. Zaremba skriver: ” Lärare är inte utbytbara hur som helst. Det är faktiskt ett konstnärligt yrke. Så länge skolan förblev statlig höll han emot. Efter 1991 blev det svårare. En dag försvann skylten ”Rektor” från hans dörr. ”Platschef” stod det i stället. Han bad vaktmästaren byta tillbaka. ”Är det inte fantastiskt. Än idag kan ingen säga vem som fattade det beslutet”. Sedan fick kommunerna för sig att rektorerna skulle rotera mellan skolorna. ”En idé de fått från Volvo. Lågstadielärare skulle bli rektorer för högstadiet. Sådant kanske fungerar på en monteringsfabrik. Men knappast ens på bygget. En verkmästare som inte förstår sig på hållfastigheten, han lär få problem”. ”Den här kommunen, säger Bengt Olsson, är van att hantera döda ting. Gator, fastigheter…När de fick skolan trodde de att det var samma sak”. Det behövdes ingen utbildning för att styra skolan, fick han höra, ”det viktiga var lämplighet, att man passade på kommunkontoret” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 26f).

”I maj 2008 får Inger Ljungbro, rektor för Tolvåkersskolan, beskedet att hon till hösten får mindre pengar till högstadiet. Det var inte förhandlingsbart, sade de. Du har de pengar du har. Det är redan minst i Sverige per elev. Vad skall hon göra? Hon slår samman. Nu blir det 30 istället för 23 i varje klass. Föräldrar gör uppror, håller barnen hemma i protest, kallar till krismöten, ringer till redaktioner. Fyra dagar före skolavslutningen får Inger Ljungbro ett samtal från lokalbladet. Som fått uppgiften att hon blivit uppsagd. Har jag? Strax ringer hennes assistent: Skynda dig, de håller på att slänga ned dina papper i sopsäckar. När höstterminen börjar landar tre nya rektorer på denna skola” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 27). Längre fram går i artikeln blir lärarna utsatta för de nya rektorerna: ”NO-lärarna på Tolvåkersskolan har en hörna för sig själv, med ett stort runt bord, hyllor och diverse mackapärer för experiment. Man brukar samlas där kring sitt ämne, ibland kommer elever för att skriva ett försenat prov. En dag på hösten 2008 är bordet borta. Vi har slängt det, meddelar rektorn. Lärarna ska inte sitta där. Nu är det lärarlag som gäller” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 28).

Men det är bara dessa övergrepp som sker på Tolvåkerskolan i Kävlinge kommun, Zaremba skriver: ”De nya rektorerna har synpunkter på matematiken. De är förvisso inte mattelärare, (Sanningen att säga var ingen av dem var behöriga att undervisa i något ämne på högstadiet). Men de menar att läroböckerna skall bytas ut. Mattelärarna håller inte med. Så en dag när de kommer till arbetet har de tre kvinnorna rullat in en sopcontainer i deras ämnesrum. Där stod de och slängde 400 matteböcker och våra papper, undervisningsmaterial, gamla prov…Det var helt overkligt. Som ett vansinnesryck. Kanske inte så konstigt att en del lärare gör motstånd. Betygssättningen är ju faktiskt en ämbetsutövning, med den nya ordningen blir det rena lotteriet. Jag vill sätta IG, får då höra från rektorn att jag skall hitta kvaliteter hos eleven som får det till godkänt” (Maciej Zaremba: Hem till Skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 29f).

Detta är övergrepp! Ett fruktansvärt scenario som inte bara utestänger en dialog med lärarna, utan även visar på en maktfullkomlighet som inte direkt bidrar till utveckling. När jag började i Haninge kommun fanns det en grundskolechef som missbrukade sin makt på detta sätt och förtryckte de som var under henne. Hon var dagisföreståndare som hade gjort karriär alldeles för långt över hennes intellektuella kapacitet. För att inte avslöja sin bristande kompetens använde hon sig av en auktoritär ledarstil.

Även om Tolvåkerskolan kanske är det värsta exemplet av kommunalt vanstyre är det just denna mentalitet som beskrivs i Zarembas artikelserie som genomsyrade hela kommunaliseringen, både hos SKL, politiker och tjänstemän ute i landets kommuner. En total okunskap om läraryrkets komplexitet och en total ignorans om elevernas rätt till kunskap och om vilka betingelser som krävs för detta. Man menar att rätt folk ska vara på rätt plats, spelar ingen roll vilken utbildning man har. Dagisföreståndare (ursäkta uttrycket) blir högstadierektorer, till och med grundskolechefer i Haninge kommun. Dagisföreståndare som inte har en susning om vad skola innebär, men med rätten att bestämma över högstadierektorer. Och vad gör man när den intellektuella kapaciteten inte räcker till eller när ledarskapet sviker? Jo, då visar man sin makt genom att förtrycka och framhäva sitt tolkningsföreträde – det har jag personligen varit med om flera gånger. Det spelar ingen roll att utbildning saknas eller att både kunskaper och erfarenheter är lika med noll. Med makt får lärarna smaka på maktspråk och de blir än mer marginaliserade. Undervisning och kunskapsfokus raseras till förmån för att eleverna ska söka kunskap själv och läraren ska vara handledare. Vem som helst kan vara handledare – det är inte så noga med rätt utbildning. En barnskötare som bygger goda relationer med eleverna är bättre än en lärare, spelar ingen roll att ämneskunskaper saknas – eleverna ska ju ändå söka sin egen kunskap. Det är den moderna skolan!

Är det någon lärare som känner igen beskrivningen? Är det någon lärare som var med under kommunaliseringsprocessen och kände sig marginaliserad? Är det någon som känner igen detta sätt att tänka – även idag? Jo, jag tror nog det.

År ut och år in fortsätter det på detta sätt. Lärarna blir allt mer tysta och deltar inte i debatten. Från att ha gått ut på gator och torg för att demonstrera mot kommunaliseringen är man nu en gång för alla kättrade vid galären. Göran Persson har fått som han vill. SKL har fått som de vill. Men det ser inte bra ut! Svenska elevers resultat sjunker i internationella jämförelser, framför allt i NO, matematik och läsning. Konsultföretaget McKinsey kommer 2007 ut  med en rapport om att den enskilt viktigaste faktorn för framgångsrika skolor är kvaliteten hos läraren, länktill rapporten. Men den svenska läraren är ju nermonterad! En man är dock för en tydlig kunskapsskola och det är Jan Björklund. Sedan han arbetat som skolborgarråd i Stockholm har det på hans agenda ständigt varit fokus på kunskaper i skolan och fokus på lärarna. Lärarna är viktiga!

Alltså, parallellt med det som sker i Tolvåkerskolan 2008 håller det på att hända något på riksplanet. SKL börjar vakna. I Svt:s Storforum Skola, hösten 2010, håller SKL:s representant med om att läraryrket är ett viktigt yrke och att lärare ska ha bra betalt. Huruvida lärarna ska ha 10 000 mer i månaden vill inte denna person skriva under på. Men allt detta är bara läpparnas bekännelse. Inte ett enda skit har skett sedan dess, åtminstone är det inte SKL:s förtjänst. Det går inte att säga något annat än att SKL har varit en bra arbetsgivareorganisation, man har hållit ner lönerna och motverkat lärarnas status. Exempelvis går det att läsa i Dagens Nyheter onsdagen 7/8 lönestatistik att en gymnasielärares snittlön ligger på 26 000 kronor i månaden, medan en VVS-montör har 28 700 i snittlön. Absurt! Med mellan 4 och 6 års universitetsstudier och oftast med studielån på flera hundra tusen kronor, har gymnasieläraren flera tusen kronor lägre lön än en montör. Inte så att jag missunnar VVS-montörer sin lön, bara det att konstatera att gymnasielärarna är grovt underbetalda. Liksom hela lärarkåren.

På detta sätt har SKL sparat många miljoner till sina medlemmar – kommunerna. Frågan är om det inte varit till större skada än nytta. För vem får ta hand om de kostnader varje skolmisslyckande kostar? Individuella program? Drogmissbruk? Kriminalitet? Utanförskap? Socialbidrag? Missade skatteintäkter? Så klart får kommunerna ta hand om detta. Bra jobbat SKL! För vi vet att andelen elever som går ut med ofullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola. Vi vet att andelen elever som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola. Vi vet att ungdomsarbetslösheten har ökat (vilket givetvis inte bara beror på skola). Vi vet att utanförskapet ökat.

Men tar SKL debatten? Icke sa Nicke! När bland annat jag har kritiserat SKL för deras förhållningssätt så svarar inte SKL på kritiken. Inte en kommentar från SKL. Nä, de skriver ett eget inlägg kring frågeställningen jag har, se Newsmill. Det är så SKL jobbar. Man håller med eller glider undan, men så händer inget och blir det direktangrepp så svarar SKL med tystnad eller i annan form. Ingen direktkontakt eller direktdiskussion. Inget ansvarstagande! Inte att SKL skulle erkänna tidigare tillkortakommanden. Aldrig på världskartan skulle SKL medge att fel har begåtts tidigare som har skadat lärarkåren grovt. Märkligt förhållningssätt, men också effektivt.

Jag har personligen uttryckt en åsikt om att jag tycker att skolan ska återförstatligas, bland annat på grund av att SKL har gjort ett så fruktansvärt dåligt arbete. Kanske inte som arbetsgivarorganisation när det gäller att hålla nere lönerna. Man har fullständigt rivit ner lärarkårens status och löner och är idag inte beredd att ta ansvar för att bygga upp det man rivit ner.

Forskaren Niklas Stenlås skriver i boken Kommunaliseringen av skolan: ”Kommunerna har inte varit någon bra arbetsgivare för lärarna. Man har inte förstått eller accepterat yrkets egenart utan att strävar efter att kontrollera lärarnas arbetförhållanden och att minska behörighetskraven så att största möjliga utbytbarhet uppnås mellan olika lärarkategorier. Lärarna har betraktats som en kommunaltjänstemannagrupp som alla andra. Detta förenklar förstås kommunens planering men det borgar inte för en framgångsrik skola. Kommunernas intresseorganisation, Sveriges Kommunförbund, i dag Sveriges Kommuner och Landsting, har också drivit på för att avlägsna regleringar och för att förändra lärarrollen från statstjänsteman till kommuntjänsteman, vilket, som ovan visats, är en avsevärd skillnad” (Antologin Kommunaliseringen av skolan, Ekelids förlag 2011, sidan 82f).

SKL hade bestämt sig för att helt jämställa lärare med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid. Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet, SKL har förverkat sitt förtroendekapital för all framtid och bör inte få vara med och diskutera svensk skolas framtid. Man har haft tjugo år på sig och misslyckats katastrofalt.

Det var inte länge sedan SKL ville reglera lärarnas arbetstid. I ett förslag 2010 ville SKL ta bort förtroendetiden och låta lärare arbeta 40 timmar per vecka, se länk. Moroten var som vanligt mer pengar i plånboken. Denna gång gick inte facken med på den finten.  Senaste exemplet var hur löneförhandlingen gick till förra året (2012). Trots krav på 10 000 mer i månaden för lärare (något som en del tycker kan vara ett löjeväckande krav, men som jag tycker inte alls är orimligt), ett krav som kom från många håll, fanns det ingen chans att lärarkåren skulle få mer än industrin. Inte ens i förhandling kunde SKL ha en långsiktig lösning för att komma upp i dessa siffror sett på några år – här visade SKL sitt sanna ansikte. För i slutändan är det bara tomma ord, SKL säger att de vill att lärarkåren ska höja sina löner rejält, SKL är en organisation som framför allt kämpar för att hålla nere lönerna. Lika bra att bara konstatera detta! Lika bra att konstatera att SKL inte är en bra organisation för läraryrket.

Förutom Gunnar Ohrlanders bok: Den Gudarna älskar och Maciej Zarembas bok: Hem till skolan kan jag verkligen rekommendera antologin Kommunaliseringen av skolan, det finns många läsvärda texter.

Förstatliga skolan!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

59 kommentarer

  1. Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
    Nytt inlägg av Johan Kant. Läs, begrunda och diskutera!


  2. Johan, det finns ett litet skrivfel. Du skriver:

    ”För vi vet att andelen elever som går ut med fullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola.”

    Det ska nog stå: ”För vi vet att andelen elever som går ut UTAN fullständiga betyg har ökat sedan SKL satte klorna i svensk skola”.

    —-

    Tack för ett nytt intressant inlägg!


    • Tack Arvid,
      Du har helt rätt. Jag har läst detta inlägg flera gånger, blivit blind. Jag fixar till det.


  3. Jag minns när man rev ner NO-instititutionerna och det blev fult med ämneskonferenser. Det var bara arbetslaget som gällde. Men vi NO-lärare träffades ändå till en del kollegors förtret. Nu har det dock blivit lite bättre, vi har bl.a schemalagda ämnesträffar igen.


    • Odd,
      Jag tror att det är ännu värre på låg- och mellanstadiet. Men vi har i alla fall ämnesträff på Vikingaskolan varannan vecka – alltid nåt (alltså schemalagda).


  4. Mycket välskrivet och en bra sammanfattning av hur illa kommunaliseringen fungerat. Allt heder åt Johan och alla andra som vill skapa en skola för alla, inte bara för en liten elit.


    • Tack Argus!


  5. Herre Gud! Har bara skummat nu men detta kan verkligen göra en rasande!


    • Hej Markus,
      Ja du är inte ensam om att bli upprörd. Men dessvärre kommer du bli ännu mer upprörd längre fram i bloggserien.


  6. Det var ju ett slags kupp det som skedde i och med att lärarfacken spelade ut varandra i samband med kommunaliseringen. Och på det förlorade hela lärarkolkektivet liksom vi kommer att förlora nu på den individuella lönesättningen. Vi har gått med på det här och därmed är vi delaktiga. Det värsta med kommunaliseringen är att så många kommuner och skolor anställt obehöriga lärare under devisen stt vem som helst kan arbeta som lärare bara nsn har kontakt med barnen. Det hör har utarmat diskussionerna ochbyrjets professionalitet. Vi har godtagit det i decennier. Själv är jag nöjd med att alla siffror pekar neråt för i min värld vore det värre om det var tvärtom.


  7. Bra skrivet Johan! Kan man inte kalla de två senaste decenniernas skolpolitik för en kulturrevolution?


    • Janne,
      Det tycker jag verkligen att man kan göra – fast då i negativ bemärkelse!


      • Jag tror att du måste se saker i sitt sammanhang och vad tidsandan är. Du blir ju själv påpucklad från flera håll för det du skriver och du ses förmodligen som aggressiv av rätt många. Betänk att Helldén drev kunskapsidealen redan på 70-talet när de var förkastade av i princip hela etablissemanget. Boken från 2002 kan nog ses lite som ett testamente från en som har kämpat i motvind i många år. Jag tycker Helldén hittar kärnan i förfallet och argumenterar bra långt innan både Ohrlander och Larsson även om deras böcker också är bra. Sedan förstår jag inte riktigt vad du menar med saknar teoretisk bakgrund.
        Jag hittar just nu inte länkarna till Helldéns egna debattinlägg utan bara en liten mystisk intervju men den får väl duga för att visa på sammanhangen:
        https://sites.google.com/site/ufologist52/Home/artiklar/artiklar-1996-1997/arne-hellden—kulturradikal-upplysningsivrare-intervju
        För övrigt: Grattis till en intressant blogg-serie!


      • Jonas,
        Du har nog rätt i att jag måste betänka tidsandan och att Helldén debatterade på 70-talet. Jag ska försöka ge konkreta exempel på vad jag menar, men får återkomma senare med det – just nu har jag fullt upp.För övrigt tycker jag Helldén är bra, så det är inte några problem med det.


  8. Jag trodde att vi här i norr hade de mest bildningfientliga skolcheferna, rektorerna och politikerna men jag inser ju nu att det är minst lika illa på annat håll. Det jag inte kan förstå är att de krökta ryggarna och de inställsamma leendena så snabbt spred sig i den tidigare så stolta lärarkåren. Vi har låtit oss köpas för mindre än en grynvälling. Det känns ynkligt.


    • Ja vad tog stoltheten över sin utbildning vägen hos lärarna. Det finns/fanns många lärare som sa att ämneskunskaper inte är viktiga. Är man bara lärare kunde man undervisa alla i allt. Tack vare Lärarlegitimationen är det här på väg bort i allafall. De individuella lönerna gynnade väl de som tog på sig sådant som de egentligen inte behärskade.


    • Ja, du har helt rött!


      • Legitimationen kunde ha rått bot på det här men den har man i praktiken förhandlat bort. Då det är business as usual. Mycket snack och liten verksamhet. Sen är det en missuppfattning att kommunerna har så stor makt som vissa tror. Skolan är en statlig angelägenhet. Staten delar ut statsbidrag till kommunerna. Lösningen är inte en statlig skona så länge inte ALLA skolor förstatligas vilket inte kommer att ske. Lösningen ligger i bättre fackligt arbete och större engagemang av oss lärare.


      • Det är andra gången du skriver ”Du har helt rött”. Förra gången trodde jag, att det var en ren felskrivning (det skulle va varit ”rätt” med ett Ä)… men så är tydligen inte fallet.

        Vilken poång vill du göra genom att referera till ”rött”=vänstern. Jag kan tyvärr inte tolka ditt underliggande budskap.


      • Det blev rörligt eftersom jag skrev på min Iphone. Jag menar att Åsa har rätt om de krökta ryggarna och de inställsamma leendena. Jag menar att Odd har rätt om att alltför många lärare urholkat professionen när de menat att en utbildad lärare kan undervisa i allt. I övrigt hade jag en stark tro på lärarlegitimationen men den förhandlades bort i och med de förändringar som gjordes genom övergångsreglerna. Den var i sitt ursprungliga skick vår biljett till att bli en professionell yrkeskår men den möjligheten är ju borta nu.


      • Borta nu? Övergångsreglerna kommer väl att ha en tidsbegränsad (negativ) effekt?


      • Med pedagogisk och didaktisk kunskap och skicklighet kan man undervisa i alla ämnen… ja, det är ju en sanning med modifikation. 🙂


  9. Jag är glad att du har läst Helldén. Han var tidigt ute och jobbade för bildning. Det intressanta med honom var att han kom från vänster och såg att vänsterns skolpolitik framför allt missgynnade barn från studieovana hem.


    • Jonas,
      Det som jag tycker är problematiskt med Helldén är att han är ganska aggressiv i sin analys på ett otrevligt sätt. Dessutom anser jag att han är en smula fyrkantig, han saknar lite teoretisk bakgrund. Men det är både upplyftande och positivt med en person som vågade lyfta dessa frågor.


  10. Sen tror jag inte att det är så enkelt som att bara man återigen förstatligar skolan löser sig allt. Många är de föräldrar över hela landet som älskar valfriheten och att kunna välja skola för sina barn. Många är också de föräldrar som vill sätta sina barn i friskolor. Man ska också komma ihåg att skolan är statligt styrd och att statsbidrag styr kommunerna. Sen är de väljare som väljer sina kommunalpolitiker som verkställer det uppdrag det fått av staten. Själv har jag länge förundrat mig över föräldrar som tror att friskolor med en skolpeng på c:a 80 000kr för elev och läsår motsvarar det amerikanska och engelska privatskolorna som många gånger kostar fyra fem ggr så mycket. SKL sköter naturligtvis sitt uppdrag för sina uppdragsgivare. Problemet är att vi skött vårt så dåligt och i så liten utsträckning som vi gjort kunnat göra våra röster hörda och få gehör för våra krav.
    Jag tycker att tanken på ett förstatligande av skolan egentligen är en pseudodebatt för grundproblematiken kvarstår; det satsas allt för lite på skolan och det satsas fel.


    • Jag ger dig rätt i det mesta du skriver här. Dock måste pengar till skolan öronmärkas, eftersom kommunerna är autonoma. De bestämmer själva vart pengarna skall gå och på vilket sätt. Det är inte för intet som Björklund vill att skolan skall förstatligas. Då har han möjlighet att styra mer utan att riskera att bli anklagad för ministerstyre.

      Jag är själv lite skeptisk mot ett förstatligande, men jag är ju inte kommmunalt anställd som lärare, så det är en skeptism mer på teoretisk nivå än förankrad i min egen verklighet. Men just att kommunaliseringen bidragit till en del märkliga saker, kan ju räcka för ett förstatligande. Som jag förstått, blir t.ex en lärare betraktad som nyanställd om hon byter till en skola i annan kommun.


      • Pengar öronmärks redan. Då när skolan var statligt styrd och helt och hållet finansierad av statlig skatt var den genomreglerad. Den enskilda läraren var styrd av Skolöverstyrelsens byråkratiska idéer och rektorn var närmast att betrakta som ett verktyg för genomförandet av beslut som andra fattat. Lpo -94 och kommunaliseringen kunde ha blivit något bra om man samtidigt satsat pengar men den bakomliggande syftet med dessa förändringar var att åstadkomma besparingar för staten i och med att man gjorde förändringar i skattesystemet. Idén var enkel, staten behöll befogenheten över skolan men överförde ansvaret i form av kostnader på enskilda kommuner. Tyvärr är många kommunpolitiker okunniga och ointresserade av skolfrågor och inte har vi varit dem behjälpliga i att kräva att de ska sätta sig in i dessa heller.


      • Jo, vissa anslag öronmärks, det är riktigt.
        Just regleringen är orsaken till att jag är skeptisk till ett återförstatligande.

        Det är väl kompetensutbildning en hel del politiker behöver för att det skall bli en förändring värd namnet på alla nivåer inom utbildningsväsendet.


      • Det är problematiskt med öronmärkning av pengar till verksamheter som finansieras med både statliga och kommunala pengar. Den statliga öronmärkningen gör att kommunerna sakta men säkert kan minska sina egna bidrag till verksamheten och efter några år är de statliga pengarna helt urvattnade.


  11. Alla som undervisade 1970 -90 vet att lärarna då hade en mycket fri ställning. Regler gällde enbart organisationens storlek och
    struktur. Pedagogik och arbetstidens förläggning (utom lektioner)
    anförtroddes lärarna. Rektorernas uppgifter var enbart admini-
    strativa. Friheten blev nästan anarkisk när SÖ 1980 miste hela
    sin fältorganisation och bantades med 1/3. Så grundlades goda
    studieresultat som testerna i mitten på 90-talet gav belägg för.
    Lönerna höjdes med automatik. Ingen kunde skrämmas till att
    sätta för höga betyg.


  12. Har nu läst hela inlägget och kan säga en sak. Det är min avsikt att engagera mig mer i kommunpolitiken efter valet 2014 och det verkar som att SKL då eventuellt kommer att komma i kontakt med en kommunrepresentant som är mer avigt inställd till dem än en aldrig så strulig tonåring (kan bli ganska intressant hur de reagerar på det om den situationen uppkommer!).


    • Markus,
      Det är bra att du engagerar dig och kämpar. Hela skolsverige behöver många som kämpar för lärarnas rätt att bli lärare med respekt och även för en skolan fri från klåfingrighet. En professionell skola där alla jobbar för elevernas bästa och inte för föräldrarnas och tjänstemännens bästa.


  13. Fantastiskt bra skrivet!


    • Tack Johan!


  14. Jag som snart färdig utbildad grundlärare med inriktning fritidshem=fritidslärare samt bildlärare åk 1-6. Vi är första kullen från den nya utbildningen, en utbildning med mycket teori men väldigt lite metodik förutom vfu(verksamhets förlagd utbildning).

    Jag reagerar på hur flera av kommenterarna ser ner på 90-talets och dagens skola, samt romantiserar hur det har varit. Dagens lärare och framtidens lärare vet inget annat än pbl, lärare som mentorer och grupparbeten. Därför måste vi titta framåt och inte på hur det har varit. Hur det var innan dagens lärare ens påbörjade sin egen grundskoleutbildning.

    Från en som endast sett skolan på sparlåga(fr.94 o framåt)


    • Hej Emma,
      Jag kan inte svara för kommentarerna och jag kan förstå ditt perspektiv. Men för att titta framåt måste man se till det som varit och vilka resultat det gav, alltså vilka konsekvenser den tidigare skolan får för elevernas resultat, lärares status, lärarstudenters utbildning och så vidare. De metoder som du refererar till har vetenskapligt bevisats av Hattie bidra till mycket dåliga resultat för eleverna, t.ex. visade det sig att det är bättre för eleverna att var hemma för skolan än att använda PBL.


  15. […] sin bloggserie ”En skola åt helvete”. Idag läser vi den senaste inlägget, ”En skola åt helvete, del 3: Arbetsgivarna” som lades upp för ett par dagar […]


  16. Tack för en bra sammanfattning av vad som hänt med läraryrket sedan jag tog min mellanstadielärarexamen 1988 till den dag 1999 då jag bestämde mig för att säga upp min tillsvidaretjänst vid Gathenhielmsskolan i Göteborg. Flera kollegor suckade avundsjukt 1999 när jag berättade att jag fått arbete som IT-utbildare på WM-data Assistans. Jag trivdes alltid med att undervisa och att skapa goda relationer med eleverna men när det kreativa frirummet i läraryrket krympte och till slut försvann och dessutom svårigheter att försörja sig som ensamstående med två barn på lönen, då blev jag förbannad och slutade.

    Numera är jag åter i rikets tjänst, arbetar sedan 3 år tillbaka som utbildningscoach vid Högskolan i Skövde och jag har gått vidare med studier i pedagogik, snart klar med magisterexamen. Saknar fortfarande kontakten med eleverna och hoppas istället få börja undervisa lärarstudenter i framtiden 🙂


    • Hej Anna,
      Trist att du fått utstå de ständiga neddragningarna, samtidigt som arbetsuppgifterna ökat. Kul för dig att du kunde gå vidare och att du fick spännande arbetsuppgifter. Jag förstår din saknad av elevkontakt, jag har också den saknaden, även om jag träffar elever dagligen. Men som rektor blir det inte samma sak.


  17. Jäkligt bra artikel och jag blir bara ännu mer bedrövad över detta skolmoras som den svenska skolan innebär till stora delar idag. Jag slutade i alla fall och det blir nog fler lärare som gör detsamma…


    • Hej Ingemar,
      Visst är det deprimerande, men tyvärr kommer det bli ännu värre ju fler blogginlägg jag publicerar. Riktigt illa kan jag lova! Dessvärre.


      • Jo, jag kan nog tänka mig det, tyvärr. Men för fasen det är ju våra barn det gäller.


      • Ingemar,
        Det är våra barn det gäller, som är fantastiska och borde få sin rätt till kunskap. Men det gäller också vårt samhälle i framtiden, att dels inte ha ett segregerat samhälle och kunna konkurrera med omvärlden.


  18. Mycket bra skrivet! Samtidigt som jag blir förbannad och uppgiven när jag läser dina artiklar blir jag glad över att det finns någon som ännu ej har gett upp. Fortsätt och skriv!


    • Roberth,
      Tyvärr kommer du bli ännu mer förbannad för jag kommer senare i bloggserien avslöja en del pedagogiska giganter som har toklurat hela lärarkåren. Jag kommer ge konkreta exempel! Men håll ut och kämpa för diskuterar vi detta och ser vad vi gemensamt kan göra annorlunda för att det ska bli bättre kommer vi nå långt.


  19. Mycket intressant och träffande beskrivning och analys av utvecklingen under min tid som lärare (1972-2008) i tre olika kommuner. Jag uppskattar verkligen ditt nästan ”svavelosande” engagemang och önskar att det ska väcka lärarnas vrede, för under senare år fick man svälja den många gånger i rikligt mått.
    Faktum är att den politiska ledningens färg i kommunen har ganska stor betydelse för skolan, vilket jag tycker är helt förkastligt, då man där lägger sin näsa i blöt både i stort som smått.
    Ansvaret och förtroendet som lärare hade i början av min ”karriär” var oerhört stort, men sedan kommunaliseringen minskade det alltmer.(Kanske naturligt med urdålig löneutveckling?) Jag tror detta och den låga ”takhöjden” i den interna diskussionen var det tristaste mot slutet i jobbet. Därför sympatiserar jag med Wager i gårdagens SvD http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-finska-skolexemplet_8442928.svd
    Givetvis följer jag din bloggserie med intresse även i fortsättningen.


  20. Instämmer nästan helt med det som sägs om kommunaliseringen. Tycker nog att det sätt man behandlar personal i Sverige idag, har förändrats från medbestämmande till centralstyre.
    Detta har bidragit till att de flesta bryr sig inte längre, utan hämtar sin lön och går hem.
    Tycker inte vi ska sätta några nivåer på de olika uppgifter vi har. Läraryrket är viktigt, speciellt att det finns den pedagogiska och kunskapsmässiga kompetens som behövs för att sprid nödvändig kunskap för att utveckla vårt samhälle. Oavsett vilken uppgift vi har behövs alla och alla vill känna sig viktiga, även kommunalare.
    Viktigt att vi behandlar varann med respekt.
    Kommunaliseringen har också bidragit till att stora summor av våra skattepengar har bränts för att försöka få eleverna att stanna i kommunerna. Nya utbildningar som inte kunnat ge arbete, och dessutom i många fall dyra kostnader i samband med uppstart ofta med lärare som inte varit kompetenta för utbildningen för att sedan läggas ned efter nåt år.
    Bättre när ansökan gjorde till en central instans för att få starta en utbildning.
    Instämmer som sagt förstatliga skolan igen för att få en rättvisare skola för alla i Sverige och inte bara i vissa välbeställda kommuner, och framförallt inga aktieägare som snyltar på våra skattepengar.


  21. Tack Johan för bloggserien så här långt. Jag ser fram emot att följa de kommande delarna. Det är skönt när någon tar upp, utifrån ett insatt och belagt perspektiv, den frustration jag som engagerad förälder och skol-politiskt intresserad och engagerad har känt länge.

    Som mentor åt olika ungdomsprojekt och förälder har jag också upplevt elevernas frustration utifrån deras perspektiv. Sett hur fokus kommit att läggas på fel sak och engagemang och entusiasm övergått i håglöshet och i bästa fall engagemang i annat görande vilket lett till kunskap och kompetens men mer utifrån livets skolan än den som vi pumpat in massor av resurser till.

    Vore kul om du kommer att belysa hur elever av idag (som ju många är läs och skrivkunniga) förhållit sig till skolan när de upplever så som media beskriver det att lärare är ”kassa”, ”har för dålig utbildning” och representerar en ”flum mentalitet”. Min erfarenhet är att dessa elever väljer att just inte se upp till sina lärare, av den bild som media gett dem gör ju inte ens utbildningsministern det.

    Jag samtalade med två unga gymnasister (http://ajbergkvist.se/blogg/category/ljudbloggen/) om just skolan och hur de upplever avsaknad av energi, engagemang och nyfikenhet från skolan. Man kan tycka mycket om vad de säger och gör men båda vill något men som Victor säger att hans svenska lärare frågade efter han lämnade skolan och hon blivit vän med honom på Facebook varför han inte visade sina språkliga kunskaper i skolan. Jag kan undra var någon intresserad av att ta del av dem, efterfråga dem eller ville man bara hålla sig inom skolkartongen. Din beskrivning av förändringen av skolan och förutsättningen för lärare att göra sitt jobb speglar mycket min egen erfarenhet av mina barns skolgång. Och jag har stor beundran för de lärare som håller ut, samtidigt har även jag mött lärare som kanske borde göra något annat – fast de är i en minoritet men för en enskild elev så kan det bli det som skämmer hela skolgången.

    För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!


    • Hej Anders,

      Din idé är mycket intressant, för det är självklart att eleverna kan läsa och tänka och rimligtvis blir påverkade. Två saker tycker jag här är intressanta. Det första är om eleverna tänker att den skola som beskrivs är någon annan skola, för de känner inte igen bilden av ”sin skola” som beskrivs i media. Den andra är att vissa elever inte vet något annat än en dålig skola – det vill säga att de inte har några referensramar. Det vore intressant att kolla upp detta. Kanske ska fråga ett gäng högstadie- och gymnasieelever i Haninge.


  22. Hej!

    Gå in och lyssna på podcasten som jag gjort. Jag kommer samtala med fler unga killar och tjejer om hur de ser på skolan. Som mentor åt ex vis Picknickfestivalen, Actiopark mfl ungdomsstyrda arrangemang är det uppenbart att unga vill men de behärskar så mycket som vi vuxna inte vet och kan och de saknar så mycket som vi kan tillföra. Det man inte ser vet man dock inte om.

    I klippet beskriver Fredrik bland annat hur han upplever sig mött lärare som gång på gång inte lärt sig den tekniska utrustningen som skolan har (datorer, projektorer mfl) trots att de är deras arbetsredskap. Samtidigt förväntar de sig att eleverna skall läras sig på skolans sätt allt ifrån matte till språk, detta trots att de flesta elever vet att det finns fler än ett sätt att lära på. De vet också oftast vilket sätt som passar dem själva bäst.

    Med värme


  23. Tack för mycket intressanta inlägg om skolan. Jag har också intresserat mig för ämnet, faktiskt ända sedan jag själv gick i skolan på 1960-70-talen. Redan 1969 diskuterade vi hur skolan försämrades – vi fick ofta då något som hette beting, vilket var sista skriket. Eleverna skulle läsa själva i läroböckerna på skoltid, kanske 30 sidor historia t.ex. Vad lärarna gjorde under tiden vet jag inte. Vi var många som reagerade – och på den tiden var det förvisso också mycket tal om borgerlig indoktrinering, men inte bara det. Många elever tyckte också att undervisningen, alldeles oavsett eventuell politisk slagsida, var för ytlig. Med tanke på att den här debatten pågått så länge är det märkligt att höra t.ex. Löfven säga att skolan främst försämrats de senaste sju åren. Jag har bloggat en del om kommunalisering, Jan Björklund, folkskolestadgan 1842 m.m. Se http://slowfox.wordpress.com/tag/skolan/


    • Hej Karl-Erik,
      Jag var också utsatt för beting. Då tyckte vi det var bra, så här i efterhand tror jag att vi är många som har insett att det inte direkt bidrog till inlärningen, utan mer var ett sätt för läraren att låta eleverna själva sköta sin skolgång.


  24. […] och som har varit med att dra ner skolan i skiten – aldrig ställs dem till svars, se tidigare blogginlägg. Aldrig! Allt skrapas på ytan. Ideologiska linjer som drivs, många gånger tvärt emot fattade […]


  25. […] inte längre skriva om hur illa den är skött, men läs gärna mina äldre blogginlägg om detta, länk och […]


  26. […] Tyvärr har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), tidigare Kommunförbundet, systematiskt motarbetat lärarna och monterat ner skolan. I offentligheten och utåt sett har SKL varit engagerade och velat skolans bästa, men det har bara varit tomma ord. År ut och år in har arbetsgivarorganisationen gjort allt för att hålla nere kostnaderna – precis vad som är deras huvuduppdrag – men kvaliteten i skolan eller att lärare är ett unikt jobb struntar man fullständigt i. Eller kanske är det så att SKL inte anser att läraryrket är så viktigt som de påstår sig tycka, att det bara är läpparnas bekännelse. Jag har lyft fram SKL:s reaktionära arbete många gånger, läs denna länk. […]


  27. […] Känner vi igen det? Alltså inte pengarna, men att etablissemanget skakar av sig all kritik och går vidare. Samman fenomen som pågår inom skolans värld. PIE får kritik, men de skakar av sig denna kritik och går vidare. Som när Tomas Kroksmark fick kritik av mig och i UR:s radioprogram Skolministeriet för att det var si så där med Martin Hugos bok, fylld till bredden av ideologi. Denna kritik rann av Kroksmark som vatten på en gås. Vill du veta varför jag var upprörd över Hugos bok, länk. Eller varför inte exempel om hur Christian Lundahl formligen skiter i grundläggande forskningsmetodik när han föreläser eller skriver sina böcker, länk. Det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget struntar totalt i kritik eller ansvar, man ruskar på sig och kör vidare på inslagen ideologisk väg. Om det man står för, i verkligheten funkar eller inte bryr sig PIE inte om, utan det är ideologin som är det viktiga. Och blir man trängd byts fokus, eller också skyller man på politiker – helst Jan Björklund. Frågan om vilken politiker som nu ska bli offerlamm? Frågan är också hur länge man ska skylla på att Björklunds politik, som har pågått i två mandatperioder, är orsaken till svensk skolas förfall? Medan PIE i det tysta har drivit sin linje över 20 år. Här har vi ett gäng pedagoger som har förstört svensk skola, från Mats Ekholm och framåt. Gräver man djupare så började det långt innan Ekholm som nestor i PIE drev sin linje, en väg som verkligen har gjort att Sverige har tappat på alla plan när det gäller utbildning. Senast idag (28/4-15) hörde jag på radion att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kunde konstatera att svenska elever är mer polariserade, de kunniga blir kunnigare och de svaga blir svagare. En mycket trist utveckling som PIE får ta på sig och som även SKL har en del i, eftersom de aktivt varit med och rivit ner läraryrket, länk. […]


  28. […] motarbetat svensk skolans utveckling, har jag också skrivit om i tidigare blogginlägg, arbetsgivaren och […]


  29. […] kuva lärarkåren att alla ska göra lika, se tidigare blogginlägg för konkreta exempel: länk, länk och […]


  30. […] (Sveriges Kommuner och Landsting) jublade för här gick det att spara pengar, se länk och länk. En dyr och kaxig lärare som visste sitt värde och hade akademisk utbildning och […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s