h1

En skola åt helvete, del 4: Tjänstemannaväldet

26 augusti 2013

Nu fortsätter min bloggserie om den svenska skolan och vad som har gjort att den hamnat i kris. Jag vill uppmana alla läsare att sprida blogginläggen för att diskussionen om skolan ska föras runt om i landet. Även om man inte delar mina åsikter eller ens vill vara med och diskutera på denna blogg, kan det finnas en vinst att diskutera någon annan stans, på andra bloggar, i media eller på arbetsplatser.

Göran Persson lade 1991 ner Skolöverstyrelsen på grund av att han skulle göra sig av med skolfrågorna och lämpa över ansvaret på kommunerna. Många menade att det var en ekonomisk fråga, staten skulle sanera sina offentliga utgifter. Skolöverstyrelsen hade blivit en gigantisk myndighet som inte var hanterbar. Det låg nog i själva tanken med kommunaliseringen, att kommunerna själva skulle ha hand om skolan och inte bli styrda av staten, mer än en abstrakt skriven läroplan (Lpo 94). Hur själva verksamheten konkret gick till skulle inte staten lägga sig i. Skolan har alltid i någon mening varit kommunal, även om läroplanerna varit statliga styrdokument och lärarna varit statligt anställda. I och med kommunaliseringen av skolan behövdes bara en liten skolmyndighet som hade rådgörande funktion, istället för en gigantisk myndighet med experter.

Men det började inte bra. Redan första generaldirektörer Ulf P Lundgren såg inte till att fortbilda lärarkåren i den omfattning som behövdes. Klart att det inte var Lundgren personliga uppdrag att se till att varenda lärare blev utbildad, men det var Skolverkets uppdrag att sköta den fortbildning som krävdes och Ulf P Lundgren var generaldirektör för Skolverket. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg fick mina gamla kollegor på Jordbromalmsskolan en VHS-kassett där Ulf P Lundgren berättade om Lpo 94. Den största skolreform sedan folkskolans införande år 1842 och man skickar ut en VHS-kassett.

  • Att gå från regelstyrning till mål- och resultatstyrning
  • Att gå från relativa betyg till kunskapsstandardbetyg
  • Att gå från statlig till kommunal huvudman

Vilken förändring i tänkandet krävs det hos den enskilde läraren? När det gäller att bedöma och sätta betyg utifrån i förväg uppställda kriterier istället för normalfördelningskurvan? När det gäller arbete utifrån i förväg uppställda mål, som ligger flera läsår framåt istället för att läroplanen talar om vilket stoff som tas upp. Gigantisk förändring! Total förändring i tänkandet! Men fick lärarkåren den möjligheten? Svaret på den frågan är NEJ! Fortbildningsinsatserna, som borde varit omfattande vid detta paradigmskifte var i det närmsta obefintliga.

Mats Ekholm, som ersatte Ulf P Lundgren som generaldirektör för Skolverket, slog in på fastslagen väg. Här skulle det inte ses till att lärarkåren lärde sig bedömning och betygssättning. Eller att för den skull se till att lärarna fick klart för sig hur mål- och resultatstyrningen som system skulle fungera. Helt ointressant! Istället motverkade Ekholm Lpo 94 och därmed även lärarkåren, för att inte tala om alla tusentals elever som blev offer för att skolan som system inte fungerade. Och Ekholm fick hjälp. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL, före detta Kommunförbundet) gjorde sitt bästa för att utnyttja situationer att man fått makt över skolan. Här gällde det att trycka ner lärarkåren i skoskaften och se till att minska lärarkårens status. Läs mer om detta i blogginlägg 3.

Ekholm lät sin kompis Hans-Åke Scherp åka runt i Skolverkets namn och föreläsa om Problembaserat Lärande. Scherp som också doktorerat – på organisation och där Ekholm var hans handledare. Men pratade Scherp om det som lärarkåren verkligen behövde? Nix! Scherp åkte i stället land och rike runt och pratade om Problembaserat Lärande och att eleverna skulle söka sin egen kunskap – I Skolverkets namn!

Var det Skolverkets uppdrag att prata om metodik? Nej – Skolverket hade till uppgift att följa upp resultat och borga för en likvärdig skola. Men det fanns inget som helst intresse hos Ekholm att hålla på med resultat – det var liksom emot hans ideologi. Men lärarkåren blev lämnade i sticket, fick ingen fortbildning vid införandet av Lpo 94. Hur skulle skolan och lärarkåren kunna ta till sig en reform som helt kastade om tidigare tänkande kring skolan utan fortbildning? Obegripligt! Lägg därtill den aggressiva hållningen SKL hade till lärarkåren så kan vem som helst räkna ut att lärarkåren blev lämnade i sticket och fick ”administrera” som man alltid gjort – alltså lärare körde på som de alltid har gjort.

Skolverket skrev också avtal med friskolor att de inte behövde följa kursplanen, vilket fick till följd att det var lätt att vinstmaximera. Friskolor poppade upp som svampar, den ena stolligare än den andra – men pengar gick det att tjäna. Ingen som helst kontroll på att skolorna såg till att bedriva en bra verksamhet. In med datorer till eleverna så kan de söka kunskap själva på lärarlösa lektioner. Mycket dineros i ägarnas fickor! Det fanns många exempel på detta, bland annat i Haninge där jag hörde de mest hårresande historierna om en friskola. Stackars elever – de trodde de gick till något bra, men det blev skit.

Skolverkets ovilja att genomföra det uppdrag man fått leder så småningom till att Riksdagens Revisorer får i uppdrag att granska Skolverket. Rapporten heter Statens styrning av skolan – från målstyrning till uppsökande bidragsförmedling (rapport 2001/02:13), läs Riksdagens rev 0102. I denna rapport belyser Riksdagens Revisorer hur Skolverket misslyckats med sitt huvuduppdrag, det vill säga att följa upp resultat och borga för en likvärdig skola. När det gäller fortbildningen av lärarkåren är Riksdagens Revisorer mycket tydlig:

”Skolverket har sedan starten 1991 haft till uppgift att bidra till kompetensutvecklingen av skolans personal. De medel som har avsatts för detta har funnits inom ramen för Skolverkets anslag för utveckling av skolväsendet (anslag 25:2). Medel för kompetensutveckling har dels förmedlats individuellt via s.k. lärarstipendier, dels kanaliserats via högskolan. En utvärdering av Skolverkets arbete med kompetensutveckling har visar att Skolverket bara delvis har lyckats fördela medlen (Ehn 2000). Detta ledde under flera år till stora anslagssparanden. Revisorernas iakttagelser: Medel som har avsatts för skolpersonalens kompetensutveckling har inte utnyttjats” (Riksdagens Revisorer, rapport 2001/02:13, sidan 29).

Man kan tycka att det tog lång tid innan regering och riksdag reagerade och agerade, men dessa tjänstemän på Skolverket är mästare på att mörka, gå upp i abstraktion och byta fokus. Helt enkelt finta bort människor som ställer frågor som inte passar. Och ingen tar ansvar!!! ”Skolverket tonade ner skolans kunskapsuppdrag till förmån för andra uppgifter som ansågs viktigare, hävdar hon (Pia Enochsson – min kommentar), och dessa handlade om metoder som till exempel undersökande arbetssätt och omorientering i hur undervisning ska gå till. – Dessa krafter var så starka att regeringen inte klarade av att styra myndigheten, säger hon. Hur många gånger ändrade inte regeringen både instruktioner och regleringsbrev för att få Skolverket att leverera ett bättre underlag om kunskapsutveckling – så att man skulle få bättre kontroll över resultaten på elevnivå?” (Gunnar Ohrlander, Den Gudarna älskar, 2009, sid 108f). Pia Enochsson borde veta, för hon har jobbat med utbildningsfrågor både på utbildningsdepartementet och som socialdemokratisk statssekreterare. Men är det inte så som Enochsson påstår även idag? Tänk på hur det gick till när Lgr 11:s kursplaner togs fram?

Riksdagens Revisorers rapport får konsekvenser. Utbildningsminister Thomas Östros lägger ner Skolverket. Skolverket styckas upp till två myndigheter, det nya Skolverket och Myndigheten för Skolutveckling. Mats Ekholm tvångsförflyttas till Myndigheten för Skolutveckling (Mysko) och blir dess GD 2003, en tydlig markering från regeringens sida. Han får med andra ord sparken. Ny Generaldirektör (GD) för Skolverket blir Per Thullberg år 2003. Redan efter ett år lämnar Ekholm Mysko, som ersätts 2004 av Pia Enochsson som GD tills dess att Mysko lades ner 2008. Jag vet inte, men antar att man från regeringens sida vill vara oerhört tydlig med att Skolverket inte ska syssla med metodik, utan följa upp resultat och borga för en likvärdig skola. Det finns väl knappast något beslut som varit en tydligare markering från en minister än Östros agerande. Ändå fortsätter Skolverkets tjänstemän som om ingenting förändrats. Man omvandlar fattade beslut till något annat. Nu lyckas Skolverket engagera Steve Wretman som åker land och rike runt i Skolverkets namn och pratar om bedömning. Jo, Wretman som är kompis med Hans-Åke Scherp och senare kommer att doktorera med Scherp som sin handledare.

Med en totalt vriden syn på mål att uppnå och mål att sträva mot åker Wretman runt i Sverige och sprider sin dynga. Likt en demagog snor han in lärarkåren i hans tolkning av Lpo 94, som är en ideologisk tolkning där slutklämmen blir att bedömning av elevernas kunskaper ska göras gentemot mål att sträva mot. Men vägen dit är inte rak. Abstrakt och otydlig leder Wretman in sina åhörare på en väg som gör att Lpo 94 framstår som obegriplig och ohanterbar. Yes, jag har själv lyssnat på sådana seminarier och jo jag har opponerat mig. Men aldrig fått svar. Varje kommun och skola som Wretman jobbat med lämnas i ett töcken av otydlighet och ett arbetssätt som inte leder framåt. Det går inte att få ihop det som Steve Wretman pratar om, eftersom det logiska förhållningssättet mellan mål att sträva mot och mål att uppnå är manipulerat. Ingenstans har Wretmans fortbildningsdagar lett till skolutveckling. Om du som läser detta har något att invända mot detta, ge ett enda konkret exempel där arbetet med Lpo 94 blivit tydligare för lärarna och där elevernas resultat har ökat. Ett enda exempel!!! Steve Wretman får till och med sälja böcker på Skolverkets hemsida, givetvis med Skolverkets namn på. Men Steve Wretmans mål är inte att få Lpo 94 att fungera, utan att se till att röra till det så mycket att hela skolsverige ska inse att det är omöjligt att införa Lpo 94, för reformen fungerar inte i praktiken. I Wretmans egen tidning, Grundskoletidningen där han var chefredaktör, talar han illa om Lpo 94, se mina exempel i Pedagogisk nätverk.

Per Thullberg som varit en mycket populär rektor för Södertörns högskola och som är en sympatisk person (har inte träffat honom personligen, men hört från flera personer som känner honom) klarar inte heller av tjänstemannaväldet makt inom Skolverket. Han blir bortkollrad. Tjänstemännen gör som man vill, oavsett fattade riksdagsbeslut. Nu ska jag ge några exempel på vad jag menar:

Under hela processen där Lgr 11 togs fram bjöds skolan och lärarkåren in att vara med i tillblivelsen av den nya kursplanen. Leif Davidssons ensamutredning, Tydliga mål och kunskapskrav i skolan (SOU 2007-28), var tydlig på några punkter:

  • Målen behövde vara tydligare
  • Målen behövde vara färre
  • De dubbla målen (sträva mot och uppnå) bidrog till förvirring och därför föreslog Davidsson att ordet mål skulle ersättas med ett begrepp som skulle få ett annat namn. Och det skulle vara ett mål/krav/kriterium för vad eleverna skulle uppnå (det blev kunskapskrav)
  • Läroplanen skulle vara enklare och tydligare

Detta följdes av en proposition av regeringen där man förordade att göra nya läroplanen tydligare, prop Nya kurspl. Men blev det så? Jag har två goda vänner som var med i referensgrupperna som leddes av Skolverkets folk. Under hela arbetets gång fick det inte vara tydliga kunskapskrav – instruktionerna från Skolverkets handledare var sådana, utan abstraktionsnivån skulle vara hög och texterna luddiga. Och när första rundan med kursplaner var klar skickades en remiss till utbildningsdepartementet, som skickade tillbaka kursplanerna. Många fel fanns med bland annat ordet mål fanns med i texten. Små ändringar gjordes och sedan tillbaka till departementet. Fram och tillbaka och på ren utmattning vann tjänstemännen på Skolverket över utbildningsdepartementet och Jan Björklund. Kursplanerna blev inte så tydliga som de borde varit och som Leif Davidsson förordade, alla blev lurade av att det var en tydlig struktur på Lgr 11:s kursplaner, men rent textmässigt blev kursplanen ännu mer otydlig än Lpo 94. Lärarkåren var blåsta och jag skrev ett blogginlägg där jag menade att Lärarkåren hamnar i frysbox, läs det här. Ändå gick Jan Björklund ut med en presentation av de nya kursplanerna i Lgr 11. Tycker du att presentationen stämmer? Känner du att Lgr 11:s kursplan är tydlig och med färre mål? Nej, lärarkåren blev rejält ”uppfuckad” av tjänstemännen på Skolverket. Liksom Jan Björklund blev. Han borde ha blåst av hela jobbet med Lgr 11 och börjat om från början. Struntat i prestigen och sagt att det inte blev tillräckligt bra – gör om allt från början, precis som Robert Aschberg sa i sin krönika i Aftonbladet: Gör om gör rätt! Kanske hade Jan Björklund i slutändan vunnit på det.

Men nog hade Skolverket lärt sig av misstagen från Lpo 94. Nu sattes en stor fortbildningskampanj igång och Sveriges alla skolor fick möjlighet till en fortbildning i Lgr 11 i form av en introduktion. Jag och en kompis satt på en av dessa konferenser och sms:ade frågor till Skolverkets folk, något man kunde göra för att några av frågorna skulle läsas upp och svaras på. Tror ni någon av våra frågor togs upp? Nej så klart inte, för vi ställde ganska kniviga frågor, t.ex. om kunskapsprogression. Istället svarade tjänstemännen på simpla frågor.

Dessvärre hade Viveca Lindberg, Ingrid Carlgrens högra hand, varit med och påverkat den platta kunskapshierarkin i Lgr 11. Eller rättare sagt bristen av hierarki. Bloom taxonomi var borta och istället skulle betygen E, C och A avgöras med ”i huvudsak”, ”relativt väl” och ”väl” (det finns flera olika kombinationer). Är det tydligare? Icke sa Nicke! Dessutom hade tjänstemännen på Skolverket smugit in mål att sträva mot i Lgr 11 – det vill säga de långsiktiga målen/förmågorna i syftestexten. I dagens diskussion pratas det hela tiden om förmågor – lyssna på alla i PIE – man pratar bara om förmågor och inte alls kunskapskrav, en medveten förflyttning av fokus hävdar jag. Det pratas hela tiden om vad skolan ska lära ut och inte vad eleverna ska lära in – alltså vad de går i skolan och faktiskt ska lära sig. Skolverkets tjänstemän och PIE förflyttar medvetet fokus och kollrar bort politiker, journalister och inte minst lärarkåren. Genom att hela tiden lyfta fram förmågorna och hela tiden basunera ut sitt budskap sänker man svensk skola ännu mer. Genom att gång på gång på gång på gång tjata om förmågor hit och dit mal man ner allt motstånd och tar tag i taktpinnen. Och ingen säger ifrån! Och alla blir lurade och tror att det är just förmågorna som gäller, lärarkåren blir hjärntvättade. Men för i helvete: KUNSKAPSKRAVEN! Det är kunskapskraven som ska gälla för bedömning av elevernas kunskaper. Det är kunskapskraven vi ska ha koll på att alla elever har lärt sig det de har rätt till – INLÄRT! Ouups – va dum jag är, det är ju faktiskt inte det som är det viktigaste, att 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25% av killarna i årskurs 9 inte kan läsa tillräckligt bra spelar ingen roll – eller är det viktigt? Inte för PIE för de ska se till att skjuta mål- och resultatstyrningen i sank en gång till, som de gjorde med Lpo 94 och en gång för alla så skolan kan gå tillbaka till regelstyrning och relativa betyg. Det är just detta som är huvuduppdraget och då åker man runt och snackar mumbojumbo och fokuserar på andra saker än att få resultatuppföljningen att fungera. Och vi pratar här om starka krafter! Hela det pedagogiska etablissemanget! Det blir perfekt att införa relativa betyg igen, för då vet vi ju redan från början att 7% av eleverna är så dumma i huvudet att de inte kan lära sig något, att 24% av eleverna är halvkorkade och kan bara lära sig en del. Kontentan blir att alla blir nöjda, för då kan man ju förklara de bristande PISA-resultaten med att det är fel på 31% av eleverna. Inte att det är fel på skolan eller den inställning man har, inte minst inom PIE och Skolverket. Eller hur?

Ett annat exempel som Skolverket har lagt ner oerhört mycket tid och kraft på är Entreprenöriellt lärande. I Lgr 11:s kursplan finns det endast en mening som handlar om entreprenörskap: ”Skolan ska därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap” (Lgr 11, sidan 10). Regeringen gav i maj 2009 ut en strategi för framför allt gymnasieskolan om Entreprenörskap. I endast en mening i slutet på denna skrift står det att entreprenörskap ska genomsyra hela utbildningssystemet. Så hur ska man tolka detta? Är det kursplanen som gäller? Eller? Skolverket drar i alla fall igång en megastor verksamhet och gör om entreprenörskap till entreprenöriellt lärande – det vill säga man gör metodik av det hela. Från Skolverket åker folk land och rike runt och föreläser om entreprenöriellt lärarande. Det mest häpnadsväckande är att metodiken har väldigt mycket likheter med Problembaserat lärande (PBL). Men finns det vetenskaplig grund för Entreprenöriellt lärande? Tveksamt! Och leder entreprenöriellt lärande någonstans? Nixum pixum! Och var det tänkt att detta skulle gälla grundskolan? Nej, inte som jag ser det, men Skolverkets tjänstemän kör på och involverar grundskolan hej vilt. Men blev elevernas resultat bättre? Nop, de sämsta eleverna var lika dåliga på matematik, läsning och NO trots denna satsning. Så varför gör Skolverkets på detta sätt? Enkelt – man vill helt enkelt inte att en mål- och resultatstyrd skola ska fungera. Ge mig ett enda exempel på en grundskola som satsat på entreprenöriellt lärande och där elevernas läsförmåga har lyfts av det. Eller att elevernas resultat i matematik har blivit bättre och här menar jag ALLA elever, även de svagaste. Ett enda exempel!

Ett tredje exempel på hur Skolverkets tjänstemän inte vill att skolans reformer ska fungera är Nationella Proven (NP). Trots åratal av usla utformningar av NP – där innehållet varit dåligt, där utformningen varit dålig och där bedömningsangivelserna varit dåliga får katastrofprov fortsätta år ut och år in. Jag har skickat in många konkreta exempel på hur illa det är och jag känner många personer (både lärare och pedagoger) som har gjort detsamma. Till och med har detta ämne debatterats i media. Ändå händer ingenting! Samma skitprov kommer ut till skolorna år ut och år in, där provkonstruktörerna har ambitionen att testa vartenda kunskapskrav som går, vilket resulterar i så omfattande prov med upp till 8 delprov att lärarkåren under hela vårterminen går på knäna. Har provkonstruktörerna över huvudtaget hört talas om standarder? För det är ju de bästa experterna som tar fram proven, professorer och docenter. Ouups – kan det vara så att dessa personer 1: Inte har någon koll på bedömningstraditionerna (se Mätmodeller) – det vill säga relativa respektive kunskapsstandardmodell? Eller 2: Kan det finnas en dold agenda hos dessa experter? Tillhör de PIE? Eller 3: Har de fått felaktiga instruktioner från Skolverket? Tjänstemannaväldet har tagit över! Hur många år till ska de dåliga NP få fortgå? 3 år? 5 år? 10 år? I all oändlighet? Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att det ligger en hund begraven här. Så mycket återkoppling som Skolverket fått, det måste helt enkelt vara så att tjänstemännen på Skolverket inte vill ha prov som fungera och som verkligen kontrollerar kunskaper på ett sätt som stämmer överens med kunskapsstandardmodell. Man vill inte följa upp resultat helt enkelt. Och man vill inte att mål- och resultatstyrningen ska fungera.

Jag vet inte om det var Mats Ekholms förtjänst, eller om det var något som redan fanns på Skolöverstyrelsen eller i tjänstemannakretsar, men det finns en tjänstemannakultur som innebär att man är fri från fattade politiska beslut. Om regering och riksdag tar beslut som ogillas av tjänstemännen på Skolverket gör man allt för förändra beslutet så att det passar den egna åsikten, det finns många fler exempel på detta. Tjänstemännen har inte begripit sin roll, att det är deras uppdrag att genomföra fattade poliska beslut – oavsett om man gillar det eller inte. PUNKT SLUT!!!

På Myndigheten för Skolutveckling (Mysko) samlades de värsta motståndarna till Lpo 94, alla flummare som var emot betyg, resultatuppföljning och hade en romantisk syn på skolan och lärande – inte att det är ett hårt arbete att lära sig och plugga. På denna myndighet var det bara metodik som gällde – och rätt metodik. När jag hade ett läsprojekt på gång för många år sedan med en hel multimediaproduktion kring blev Mysko väldigt intresserad. Jag fick kontakt med en kvinna och mötte henne på kontoret på Karlbergsvägen i Stockholm där jag presentera idén. Tanken var från min sida att söka utvecklingspengar från Mysko. Jag hade medvetet undanhållit att resultaten från elevernas läsning skulle följas upp med hjälp av Läsutvecklingsschemat (LUS). Tjänstemannen var oerhört entusiastisk och tyckte det var ett mycket intressant och bra projekt – och det var ett oerhört bra projekt, skulle vara kanon även idag kan jag lova. När jag nämnde LUS för henne dog hela projektet. Leendet på hennes läppar försvann, entusiasmen dog och hon avslutade hastigt vårat möte. Hon hörde aldrig av sig och svarade inte på mina mail eller telefonsamtal. Mysko lades tack och lov ner 2004.

När det gäller Skolinspektionen antar jag att det finns samma typ av tjänstemannavälde, men där är uppdraget lite tydligare, det finns helt enkelt inte samma godtyckliga handlingsutrymme. Eller egentligen kan tjänstemännen alltid köra sitt race, men kanske har Ann-Marie Beglers tydliga ledarskap satt en agenda som begränsar alltför stora utsvävningar – men jag vet inte. Dock måste jag säga att när Skolinspektionen var på Vikingaskolan och skulle göra en granskning kring hur vi arbetade med Svenska som andraspråk var deras kriterier för granskningen högst oklara och väldigt godtyckliga. När jag fråga om vilka kriterier de gick på vid granskningen kunde de inte svara. Trots att jag tryckte på i både mail och telefonsamtal. Jag gick vidare med det till förvaltningen i Haninge kommun som drog det vidare. Det slutade med att Skolinspektionens jurist blev inblandad. Rapporten blev försenad ett halvår på grund av detta, men något svar fick vi inte. Med andra ord godtycklig granskning. Inte bra! I övrigt har jag dålig kunskap och erfarenhet av Skolinspektionen.

När Skolöverstyrelsen lades ner ville riksdagspolitikerna med Göran Person i spetsen banta den extrema förvaltningen som bestod av experter i alla tänkbara skolfrågor. Några experter vet jag inte om det finns på Skolverket idag, även om de ska vara det, men det vore intressant att ta reda på hur många anställda Skolverket har och jämföra med Skolöverstyrelsen. Är de lika stora? Eller hemska tanka – fler anställda än Skolöverstyrelsen.

Svensk skola har problem med att alla elever inte lämnar grundskolan med fullständiga betyg och att alltför många läser, skriver och räknar inte tillräckligt bra. Hur får man syn på dessa elever? De usla nationella proven i årskurs 3 som består av 7 respektive 8 delprov i svenska och matematik synliggör inte dessa brister. Dessutom behöver man börja tidigare, redan i årskurs 1. Kanske skulle Skolverket satsa på att ta fram material för hur man jobbar med resultatuppföljning och åka land och rike runt och föreläsa om detta, istället för att gå på alla nymodigheter som kommer eller sprida en massa metodik. Kanske skulle Skolverket satsa på sitt huvuduppdrag som Riksdagens Revisorer slog fast redan 2001, det vill säga följa upp resultat och borga för en likvärdig skola, inte bara sammanställa statistik.

Det är märkligt att det passar så bra in i tiden, men idag har Per Måhl skrivit en debattartikel i Göteborgsposten som handlar om att det inte är Jan Björklunds fel att skolan inte fungerar. Måhl hävdar att det är lärarutbildare, Skolverket och provkonstruktörerna för Nationella proven som bär ansvar för detta. Han hävdar också att man gör om fattade riksdagsbeslut till något annat. Och ingen ställs ansvarig. Läs Per Måhls artikel.

Det här blogginlägget har egentligen ett mycket allvarligt djup, även om du som läsare kanske anser att jag raljerar över Skolverket och den dolda agenda som man har. Det allvarliga är den demokrati som vi har i Sverige och som vi borde värna om. Många människor i världen kan bara drömma om det underbara land vi lever i, där bland annat jag får uttrycka mina åsikter på min egen blogg, eller där vi har stor frihet. Denna demokrati vilar på principer som är fastslagna i våra grundlagar och som bland annat innebär att vi vart fjärde år går till val, där vi väljer representanter som ska styra, bland annat Sveriges Riksdag. De beslut som tas av politiker ska genomföras av tjänstemän – det är så samhället styrs. Det är en fin tradition som är värd att värna om. När tjänstemän på bland annat Skolverket totalt struntar i fattade riksdagsbeslut sätter man sig över besluten och därigenom de demokratiska principer vi har i Sverige. Detsamma gäller PIE då de i fortbildningsutbildning, föreläsningar och inom lärarutbildning motverkar betyg, resultatuppföljning och tydliga kunskapskrav. När man förvrider fattade beslut så det ska passa sitt eget syfte, det vill säga den ideologiska agenda. Ett sådant exempel är Martin Hugos bok, som jag tidigare skrivit blogginlägg om, men det finns många exempel och jag kommer redovisa några av dessa senare i bloggserien. Det är ett demokratiskt underskott att Skolverket och PIE under så många år fått obstruera som man gjort, utan att någon ställts ansvarig för detta. Det är ett demokratiskt underskott att tjänstemän inte begriper sin roll. Jag är också tjänsteman och gillar verkligen inte Lgr 11 helt och hållet, jag anser att Lpo 94 var en mycket bättre läroplan. Men det innebär inte att jag struntar i att genomföra Lgr 11. Nej, jag är tjänsteman och jobbar tillsammans med min lärarkår att implementera Lgr 11, ha bedömningsseminarier, jobba med litteratur kring Lgr 11 och bedömningar. För jag är en tjänsteman som genomför det jag är ålagd att göra.

Jag är heller inte alltid förtjust i Haninges politikers beslut, eller det som tjänstemännen i Haninges förvaltning vill att jag ska göra (Skolchef och grundskolechef). Men jag är tjänsteman! Det är mitt jobb att genomföra de beslut som politiker och mina chefer har tagit. Punkt slut!!! Skulle det vara helt orimliga åtaganden som mina chefer bestämmer att jag ska göra, då tar jag en diskussion med dem. Men aldrig skulle jag vägra eller göra om besluten. Aldrig! Kan jag inte leva med att behöva genomföra de riktlinjer jag får måste jag ta en funderar om jag ska byta arbete eller arbetsgivare. Kan jag inte ställa upp på Haninge kommuns idé om skolan, Haninges egna skolplan, då får jag byta jobb eller kommun. Så enkelt är det. För jag är en tjänsteman och i en politiskt styrd organisation. Ska det vara så svårt att begripa sin roll?

Kortfattat: Tjänstemannaväldet urholkar demokratin. Många lärare har reagerat över att SKL har förstört så mycket för lärarkåren, men man får inte glömma bort att de även gör sitt jobb genom hålla nere lärarlönerna. Tjänstemannaväldet på bland annat Skolverket har inte det perspektivet vilket gör det hela mer allvarligt. Detta tjänstemannavälde har skadat lärarkåren så grovt av den enkla anledningen att man sett till att inte få Lpo 94 att fungera. Vilket i sin tur har lett till att lärares anseende har sjunkit i samhället. Katastrof!

Avslutningsvis vill jag göra ett uttalande och det har ingenting med att jag på något sätt ska smöra för någon chef, för alla som känner mig vet att jag inte gör det. Det har i stället att göra med att Haninge kommun emellanåt baktalas. Haninge kommun är en skitbra kommun att jobba i! Oavsett vad ni alla har hört och att våra resultat inte är så bra som vi tänkte att de skulle bli, eller att vi har problem som alla andra kommuner, är Haninge en suverän kommun – från politiker till lärare. Jag är inne på mitt 14 år i kommunen och det finns inte på världskartan att jag kommer lämna Haninge kommun. Bara så ni inte går på ryktesspridning!

Nästa blogginlägg kommer handla om lärarutbildningen.

Annonser

72 kommentarer

  1. ”Det är mitt jobb att genomföra de beslut som politiker och mina chefer har tagit. Punkt slut!!! Skulle det vara helt orimliga åtaganden som mina chefer bestämmer att jag ska göra, då tar jag en diskussion med dem. Men aldrig skulle jag vägra eller göra om besluten. Aldrig! Kan jag inte leva med att behöva genomföra de riktlinjer jag får måste jag ta en funderar om jag ska byta arbete eller arbetsgivare.” – Huvudet på spiken Johan, detta är något som behöver lyftas fram i alla organisationer – inte bara skolan. Man behöver inte gilla besluten och gillar man dem inte skall man absolut diskutera dem och försöka påverka men i slutändan måste man acceptera tagna beslut.


    • Hej Stefan,
      Jag tror att tjänstemannaväldet är rejält utbrett i all offentlig verksamhet. Tyvärr är det så att man sätter demokratiska värden ur spel genom att agera på egen hand och mot fattade beslut. Kanske är just skolans område värst drabbat. Jag menar att något radikalt måste göras åt detta, för fokus hamnar på helt fel saker och i slutändan blir eleverna förlorare.


    • Ja, det är vad jag brukar uttala också. Jag gör det jag är ålagd att göra. Om man vill ändra på hur lärarutbildningen organiseras – ja då, får man gå till högre ort.

      Vilka metoder jag använder, bestämmer jag däremot på egen hand.


      • Bra Monika!


  2. 1. Innehållet: Tack för intressant läsning. Inlägget ger mig lust att läsa på mer. Observationerna går förmodligen att tillämpa långt utanför skolans värld, när det gäller svårigheten att styra en stor byråkrati. Men också sådana detaljer som att ”SMS:a in era frågor” öppnar för svararen att undertrycka jobbiga frågor. Med vanlig handuppräckning eller ”kö till mikrofonen” på en konferens, kan svararen bli ställd och alla åhörare ser det. Jag är inte lärare och har svårt att kommentera detaljerna i övrigt. Mötesteknik, denna folkbildningens paradgren, ingick inte i schemat när jag gick i skolan, och gör det kanske fortfarande inte?

    2. En faktadetalj: Du skriver att Myndigheten för skolutveckling lades ner 2004, men Wikipedia säger 2008. Vad stämmer? Och om jag rättar uppgiften i Wikipedia, vilken källa kan jag hänvisa till då?
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Myndigheten_f%C3%B6r_skolutveckling

    3. Din raljanta stil och nämnandet av namn är förstås dina egna val. De skaffar dig fiender (på gott och ont) och uppmärksamhet, men det blir svårare för personerna att bättra sig. Hur ska t.ex. en tjänsteman bevisa att hon eller han inte tillhör PIE? Vill man åstadkomma bättring, är det lämpligare att kritisera handlingar (som de undermåliga nationella proven) än personer. När du efterfrågar ”ett enda exempel”, ger du mer utrymme för bättring.

    4. Språket, ursäkta om jag tjatar. Ordet etablissemang stavas med två S. Det förekommer 77 gånger rättstavat och 103 gånger felstavat (med ett S) på din blogg. Ibland skriver du infinitivformer (-a) av svaga verb, där det ska vara endera presens (-ar) eller imperfekt (-ade). Det här inlägget ger två exempel: ”inte vill ha prov som fungera” (borde vara fungerar) och ”När jag fråga om vilka kriterier” (borde vara frågade). Det finns fler fel, men idag nöjer jag mig med att rapportera de här båda. De är lätta att rätta.


    • Hej Lars,

      1. Ingen kommentar
      2. Fel av mig – åtgärdat
      3. Jag har medvetet valt att skriva på detta sätt och även lämna ut namn. Det kommer bli värre kan jag lova. Jag har redan idag mäktiga fiender som nog helst av allt skulle vilja att jag fick cancer och dog. Men det struntar jag in.
      4. Lägg ner! Om du inte klarar av att läsa utan att räkna ord – lämna min blogg! Kommer du fortsätta tjata om språket kommer jag stänga av dina kommentarer.


      • Hot om att stänga av någon för att de påpekar felaktigheter Johan? Pathetic. Stassi fassoner!


      • Jeremy,
        Jag vet inte vad du menar – mera ord!


    • Lars
      Vad håller du på med?


      • Fast det är inte svårt att stavningsgranska en text, det finns fina datorapplikationer för det… Och det ger ofrånkomligt ett mer genomtänkt intryck.


      • Ska börja stavningsgranska!


      • Helene

        Det tror jag Johan känner till …
        Dessutom är det rent oförskämt att föra fram det Lars har gjort här och på andra bloggar, om det språk som Johan använder sig och som jag inte bedömer vara något större fel på. Innebörder mm. bedömer jag vara fullständigt genomtänkta.

        Det går att maila till bloggaren, istället för att javottera helt öppet. Nu kan Johan försvara sig själv. Men som lärare accepterar jag inte det som börjar luta mot rena mobbningstendenser.


      • Monika,
        Tack för stödet, men det är en klassiker att gå på formen om man inte har argument att kritisera innehållet. Jag håller med om att jag borde vara mer noga med stavningen, så nu ska jag köra stavningskontroll.


      • …istället för att låta bloggaren javottera … skall det vara… Har säkerligen stavat fel på javottera, men de flesta vet nog vad det betyder. Om inte, har det ingen betydelse om det är rättstavat.


      • Johan
        Jo, det kan väl aldrig skada. Om inte annat, så slipper du språkpoliserna 😉


  3. Hej, Johan, TACK för ett intressant inlägg.

    Du skriver: ”De beslut som tas av politiker ska genomföras av tjänstemän – det är så samhället styrs. Det är en fin tradition som är värd att värna om. När tjänstemän på bland annat Skolverket totalt struntar i fattade riksdagsbeslut sätter man sig över besluten och därigenom de demokratiska principer vi har i Sverige.”

    Det finns stora möjligheter till ansvarsflykt i Sverige, eftersom Sverige (till skillnad från t.ex. USA) inte har ministerstyre utan självständiga ämbetsverk.

    I Sverige kan en minister påverka en myndighet enbart genom regleringsbrev, kompletteringar av regleringsbrev och lagstiftning.

    Regleringsbrev och lagstiftning är alltid öppna för tolkningar – inkl. möjliga att tolka på ett sätt, som ministern inte hade tänkt sig.

    Socialdemokraterna politiserade förvaltningen (inte enbart skolförvaltningen) genom att tillsätta politiserade/ideologiserade generaldirektörer.

    Att som svensk minster lyckas med att få en politiserad/ideologiserad förvaltning att överge sin etablerade ideologi är mycket svårt – ibland t.o.m. omöjligt.

    —–

    Med anl. av Lars Aronssons kommentar – det är UTMÄRKT, att du med namns nämnande identifierar de ansvariga! Trollen ska fram i ljuset! Ansvarsflykt ska motarbetas!


    • Arvid,
      Du har nog helt rätt i det du skriver, det är mycket svårt och ibland omöjligt att få det hela att fungera helt och hålllet. Men detta system som bland annat Skolverket har är fördjävligt. Jag vet att jag får fiender och jag har redan många fiender, men det struntar jag i. När den här bloggserien är över kommer jag ha hela den etablerade makten emot mig. Men det struntar jag i, för jag är så trött på att personer i höga positioner aldrig få ta ansvar för det de gör. Jag tänker ändå inte göra karriär, trivs utmärkt på Vikingaskolan och har inte för avsikt att lämna Vikingaskolan eller Haninge.


      • Det tror jag inte att du kommer att ha. Det är alltför många som alltför länge tigit. Vi behöver stå upp och ta för oss. Det gör du och det är bra. Skolan behöver inte mer flata lärare och skolledare. Det visar väl de senaste årens skolutveckling/skolavveckling. Tvärtom.


  4. Reblogged this on © En lärarutbildares vardag and commented:
    Nytt inlägg från Johan Kant!


  5. Jag läser med intresse dina bloggar. Jag delar en hel del av dina åsikter men jag tycker inte om att du så ofta klär läraren i offerkofta i förhållande till politiker och tjänstemän som du gör.. Vi är välutbildade. Vi borde kunna formulera vårt uppdrag bättre. Vi borde i större utsträckning än vad vi gör och har gjort stå upp för oss själva och vårt yrkesval. Vi röstar. Vi borde mycket tydligare säga ifrån till de skrivbordsadministratörer som finns på Skolverket än vad vi har gjort och gör. Vi är de som valt att arbeta i skolan. Ingen annan yrkeskategori ställer upp på omöjliga uppdrag. Vi gör det. om och om igen. När vi får i uppdrag att formulera omöjliga, flummiga omdömen utan innehåll protesterar vi inte mot detta utan mot att det tar tid att skriva dem. Vi har igen fått ett betygssystem som är ett gapskratt där Skolverket själva inte kan definiera betygen B och D. I mina ämnen är kriterierna så luddigt skrivna att den enda slutsats man kan dra är att betygen ska sättas helt godtyckligt. Igen. Myndigheter uppstår inte ur intet och myndighetschefer tillsätts av någon. Skolverket har nu en myndighetschef som delar in föräldrarna i Sverige i bra och dåliga där det är föräldrarnas fel att det finns ”dåliga skolor”. Vi accepterar detta resonemang utan att ifrågasätta. Och kom ihåg att varje myndighet har skyldighet att enligt förvaltningslagen hjälpa oss. De ska tjäna oss. Inte tvärtom. Så länge vi accepterar en tjänstemannaöverbyggnad utan någon som helst verklighetskontakt har vi del i det som sker.
    För min del tycker jag att det är helt fantastiskt att Skolverkets nuvarande chef Anna Ekstrand fortfarande sitter kvar, inte minst efter JB-konkursen. Det visar bara hur flata vi är. Både som lärare och som väljare.


    • Hej Lena,
      Det är intressant det du skriver, att du inte gillar mitt sätt att klä läraren i offerkoftan. Samtidigt är du själv kritiskt till lärarkåren, inte minst i den komentarsväxlning som du hade för några bloggar sedan. Det går också att konstatera att svenska elevers resultat sjunker. Vems fel är det? Jag menar att läraren till en viss del har ansvar, men det är alldeles för starka och stora krafter som har tryckt ner lärarkåren. Jag anser inte att det är lärarnas fel och jag anser heller inte att man kan använda sig av ordet offer – många duktiga lärare har slutat. Det är en systemfel, ett feltänk från början som har lett till denna situation. Och många av de som styr manipulerar lärarkåren och politikerna. Det är just det jag försöker visa upp och som jag kommer visa ännu mer i kommande blogginlägg. För det blir värre kan jag lova!


      • Det började inte vid kommunaliseringen. Jag minns när jag gick på lågstadiet i mitten av sextiotalet. Vi pratade mycket om en lärarinna, ”rektorn hade skällt ut henne”, ”hon tyckte inte om den nya matematiken”, ”hon grät”, ”hon skulle inte få någon klass”. Den Nya matematiken som kom då, använde abstrakta begrepp som inte alls passade för den mognadsnivå barn på lågstadiet har. Många lärare förstod det men makten hade bestämt sig och den som gjorde motstånd skulle krossas.

        Jag kan i och för sig känna sorg över att lärare inte tog enad kamp för vårt yrke men samtidigt är det en omöjlig tanke. Själva själen i läraryrket är våra olikheter och det är så vi kan möta många elever. Vi skulle verkligen behöva en arbetsgivare som inte spelade ut oss mot varandra utan lyssnade på oss.


      • Du har helt rätt, Jan. Den svenska skolans nedåtgående spiral inleddes inte med kommunaliseringen.

        Om man granskar den svenska skolans utveckling, så står det beklämmande klart, att det var regeringens (dvs socialdemokratins) ideologiska ställningstagande i differentieringsfrågan, som omgående fick förutsedda negativa konsekvenser. Det är faktiskt omöjligt n.b. *omöjligt* att komma till någon annan slutsats, om man förutsättningslöst – och utan några ideologiska skygglappar – fördjupar sig lite närmare i, hur den svenska skolans utveckling de facto har sett ut .

        Alltmer desperata – och alltmer långsökta, skruvade och utflippade – försök, att hitta en mirakelmedicin för att hantera den förutsedda! negativa klassrumsutvecklingen och den allt sämre kunskapsnivån, har resulterat i, att den svenska skolans förfall har eskalerat spektakulärt.

        Och som spiken i kistan så tillkom riksdag och regerings beslut att kupera den galopperande kostnadsutvecklingen gm. att staten abdikerade och lade hela ansvaret för skolan på kommunerna och därtill skrotade statens institutionella tillsynsverksamhet.

        —–

        Det finns ett rikt bl.a. socialpsykologiskt forskningsfält för den hugade betr. hur och varför detta vanvett har kunnat frodas utan någon genomlysning.


      • Vi är överens om tidpunkten för start av den negativa spiralen och även vilken frågeställning som startade problematiken. Vid denna tidpunkt började dock väldigt många att försöka blunda för elevers skillnader. Det jag inte ser det finns inte 😉

        Att försöka blunda för skillnader kan haft mycket större inverkan än att gå över till ett upplägg likvärdig skola till alla. Det är mycket vi kan göra för jämlikheten om vi inte blundar.


      • Tack för svar! Alltid trevligt att vara överens.

        Jan Sjunneson utgår från Karin Hadenius doktorsavhandling ”Jämlikhet och Frihet. Politiska mål för den svenska grundskolan” och skriver:

        ”Den brittiska sociologen Michel Youngs bok The Rise of the Meritocracy översattes till svenska samma år den kom ut år 1960 och fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken beskrev hur illa det kunde gå om flitiga och begåvade elever tilläts avancera snabbare och skapa en ny meritokrati.”

        Karin Hadenius skriver: ”Den [MIchael Youngs bok] gav bland annat upphov till en artikel i Tiden under rubriken ‘Från demokrati till meritokrati’. Flera av skolberedningens ledamöter motiverade sin syn på högstadiets organisation med en rädsla för en utveckling mot meritokrati.” (min fetstil)

        Sjunneson: ”Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades till sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass. ”

        Man började således fullt medvetet (!) att bortse från elevers skillnader samt medvetet understimulera och hålla tillbaka ”läshuvudena” pga ideologiska skäl.

        Socialdemokratin övergav helt enkelt idealet på den berömda affischen från 1948.

        Den svenska titeln på Michael Youngs bok är talande: ”Intelligensen som överklass”. Socialdemokratin ville inte medverka till, att den nya skolorganisationen skapade en sådan överklass.

        Jan Sjunnesson skriver vidare: ”För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6. Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå ..”

        https://www.facebook.com/notes/jan-sjunnesson/att-skola-v%C3%A4lf%C3%A4rdsbarn/10151783936699185

        Då det enl. bl.a. Stellan Arvidsson fanns en vilja, att mha den sammanhållna skolorganisationen komma bort från den meritokrati, som i alla tider rått i skolan, så fanns det ju inga invändningar mot att kunskapsnivån sänktes.


      • Förtydligande.

        Jag borde ha skrivit:

        Då det enl. bl.a. Stellan Arvidsson fanns en vilja, att med den sammanhållna skolorganisationen komma bort från den meritokrati, som i alla tider rått i skolan, så fanns det ju ”från detta perspektiv” (läs från socialdemokratins perspektiv) inga invändningar mot att kunskapsnivån sänktes, utan det var snarast eftersträvansvärt.


  6. Jag tycker så; att lärare har ett stort ansvar för utvecklingen av skolan. Vi är där. Vi är utbildade. Och jo, jag är kritisk till min egen yrkeskår eftersom den så lättvindigt gått med på alla dessa förändringar och försämringar. Vi hade kunnat vara en intelligent motkraft. Det har vi inte varit utan tvärtom. Det är inte en slump att vi knappt finns med i debatten om skolan. I slutändan måste man ändå komma ihåg att de krafter som du anser manipulerat och lurat lärare utgörs av väljare som valt de politiker som fattat besluten om skolan. Och lärare är väljare. Lärare har också elever vars föräldrar är väljare. Jag tror inte att vi blir trovärdig i debatten om skolan när vi fråntar oss själva allt ansvar för utvecklingen i densamma.


    • Lena,
      Jag tror att man måste se det hela i ett större perspektiv än utifrån enskilda lärare. Facken, politiken, arbetsgivarna, tjänstemännen och PIE sänkte gemensamt lärarkåren – alla från olika perspektiv. Lärare gick till och med ut på gatorna och kastade tomater på Göran Persson i och med kommunaliseringen. Sedan blev de nertryckta av alla organisationer samtidigt. Glöm inte bort att Lärarförbundet lierade sig med makten. Jag förstår din frustration för jag har själv varit en förbannad och kritisk lärare. Men glöm inte bort vad som händer med människor som blir marginaliserade. Med människor som blir förtryckta som beskrivs i Zarembas bok. År och åter år gör dem tysta. Sådan är den mänskliga mekanismen. Se bara hur många som reagerar när någon blir utsatt för våld på tunnelbanan – hur många tittar bort. Se bara hur många som vågar säga vad man tycker. Du är stark och du säger ifrån – det är jättebra, men se hur många som inte kommenterar tjänstemannaväldet – varför? Rädsla! Har du läst lärarmyteriets blogg? Varför står inte dessa personer med namn? Rädla för represalier när det gäller lön, inflytande, arbetsuppgifter, marginalisering. Ska det vara så här? Nej, det är fördjävligt. Jag har själv suttit i frysbox i Haninge kommun, tack och lov har vi fått nytt styre som delar många av mina åsikter.

      Jag hoppas att du fortsätter uttrycka dina åsikter på min blogg för de behövs.


      • Du har suttit i frysbox men skriver och talar ändå. Min ”karriär” hade förstås varit bättre statusmässigt och definitivt mer lönsam om jag hållit käften. Men jag håller inte käften. Det finns alltid många skäl till varför man inte tar sitt ansvar som professionell eller som vanlig människa. I slutändan kokar det ändå ber till det ngn en gång sa-”det är inte ondskans styrka som gör att den vinner utan alla goda människors tysta medgivande”.


      • Lena,
        Jag vet inte vad som driver dig, men jag har alltid haft elevernas kunskapsrätt för mina ögon. Alltid! Är det så att detta intresse från min sida har krockat med kolligial uppbackning, eller någon chefs agenda har jag alltid tagit elevernas parti. Jag blev inte lärare för att göra karriär och jag blev inte rektor för att göra karriär, hade inte en ambitioner att bli rektor utan det bara slumpade sig så. Nu är jag på Vikingaskolan och jag kommer inte söka mig härifrån. Jag har inga ambitioner att jobba i förvaltning, Skolverk eller att skriva några avhandlingar. Men skulle jag haft ambitioner att göra karriär hade det inte varit klokt av mig att ge mig på hela etablissemanget i skolan. Det är åter igen elevernas kunskapsrätt som driver mig – att alla ska ha rätten att lära sig läsa, skriva och räkna på grundläggande nivå. Varför får inte alla den rätten?


      • Johan, du har ända sen jag började läsa din blogg varit en förebild.Någon som inte ryggar för någon med makt utan ärligt står för dina åsikter. Du har alltid tagit elevernas parti men faktiskt inte heller tagit den lätta vägen att skälla på lärare som gör sitt bästa.

        Du uppmuntrar Lena att yttra sig och jag håller förstås med dig. Ingen lärare ska tystas. Däremot är det min djupa övertygelse att om vi ska förbättra skolan så måste lärare bli mycket bättre på att stötta andra lärares kamp, fastän den inte är deras egen. Det är oerhört viktigt att vi alltid står upp mot förtal av våra kollegor. Det är så oerhört ofta som läraren står på elevens sida oavsett vad som påstås.


      • Jan,
        Det är bara i dialog vi kan föra fram olika åsikter och olika människors tänkande. Bara genom att problematisera kan vi bli bättre att stötta varandra, när vi vet vilka hinder som ligger framför oss.


  7. När man t.ex. diskuterar andra världskriget – eller första världskriget – så kan man, om man vill, välja perspektivet att olika länders befolkningar var (med)ansvariga för krigsutbrotten.

    Men, Lena Niklasson har helt fel om hon tror, att någon som inte väljer att skriva från det perspektivet, därmed automatiskt inte skulle framstå som trovärdig.

    —–

    Lena Niklasson skriver: ”I slutändan måste man ändå komma ihåg att de krafter som du anser manipulerat och lurat lärare utgörs av väljare som valt de politiker som fattat besluten om skolan.”

    Lena Niklasson förespråkar i praktiken en total ansvarsflykt för svenska makthavare.

    Ty OM svenska väljare inte hade röstat på politiker som, förstört den svenska skolan – så hade dessa politiker inte kunnat förstöra den svenska skolan.


    • Det sista har du helt rätt i,


      • Och Johan, jag tror att det är där någonstans skiljelinjen går mellan de lärare som vill lära ALLA elever grundläggande färdigheter och kunskaper och mellan de som vill lära de ”undervisningsbara”. Eller med andra ord mellan de lärare som frågar sig vad de gör för fel när
        en elev inte når målen och de lärare som säger att det är elevens fel att den inte lyckas.


      • På denna punkt håller jag med dig Lena!


    • Inser du inte, att du i praktiken blir en förkämpe för ansvarsflykt genom att du snöat in på, att någon kan inte bli kuvad utan att denne låter sig kuvas?


      • Ett vet jag och det är att vi har ett ansvar. Det finns där även om man leker med orden. Ansvaret är vårt att ta eller svära sig fri ifrån. Jag tar mitt men du verkar inte vilja varken ha ditt eller ta det. Det är väl det som är skillnaden.


      • Lena Niklasson skriver: Ett vet jag och det är att vi har ett ansvar.

        Jag vill inte vara (alltför) elak… men jag kan helhjärtat instämma i, att du verkar veta blott en (1) sak. Du har enögt snöat in på, att någon kan inte bli kuvad, utan att denne låter sig kuvas.


      • Om det vore så enkelt att man kan låta bli att bli kuvad?!


      • De som är så frispråkiga som du Arvid, det är inte de som är fega, det är inte de som sviker elevernas kunskapsbehov. Att man avslöjar de områden där makten försöker skyla över att skolan inte räcker är vägen till en bättre skola.

        Självinsikt kombinerad med ärlighet kring vad man som individ kan lyckas med är ett bra första steg mot att skolan kan komma närmare i att möta alla elever. Ingen lärare kan möta alla elever med allt de behöver. Det är gemensamt det finns en chans att lyckas och då behöver vi ett samarbete byggt på ärlighet

        Jag önskar dig lycka till Arvid, både som lärare och debattör. Din röst och gärning behövs.


      • @ Jan

        ”FRISPRÅKIG: som yttrar sig l. säger sin mening oförbehållsamt l. rent ut; som icke skräder orden; som i sitt tal överskrider gränserna för det passande.”/SAOB

        Det kanske ”överskrider gränserna för det passande” att ge svar på tal, när någon magistralt framhåller, hur överlägsen hon är – och hur underlägsen henne, som andra bl.a. undertecknad är.

        Men handlingsutrymmet blir ju tyvärr något beskuret, när någon beter sig så.

        —–

        Individens personliga ansvar är ett viktigt perspektiv, men det perspektivet bör inte nyttjas för att i praktiken skapa en ansvarsflykt för dem, som har (och har haft) makten – genom att man enbart (eller främst) klandrar den svenska lärarkåren för den svenska skolans bedrövliga utveckling.


    • Arvid
      Håller med om att politikerna numera friskrives ansvar. Det motsäger inte att lärarna har ett ansvar.


      • Med makt följer ansvar. Ansvar för något bör därför utkrävas av någon i proportion till vilken MAKT, som denne har (och har haft).

        Socialdemokraterna har skickligt spelat ut olika lärarfack mot varandra alltsedan Visbykompromissen 1960. Det är en rätt märkligt uppfattning, att dagens lärare bör klandra sig själva för att det är möjligt för makthavare att söndra och härska. Ty OM bara alla svenska lärare vore övermänniskor, så vore något sådant ju inte möjligt…

        När det 1962 stod klart, att skolpropositionen i differentieringsfrågan skulle komma att följa Visbykompromissen, samlades de protesterande lärarna till en avslutande manifestation i form av en skrivelse till samtliga riksdagens ledamöter. Skrivelsen var undertecknad av 11.016 lärare. Denna protest hade noll effekt.

        Lena Niklasson verkar tillskriva lärarkåren mer makt, än vad lärarkåren de facto har haft.


      • Om man läser in sig på ramfaktorteorin, får man en insikt om hur lite läraren i ett större sammanhang, egentligen har möjlighet att utöva makt.

        Det finns en positiv sida av den insikten. Man skuldbelägger inte sig själv som lärare för något man inte har kontroll över. Själv har jag försökt att ändra på en del saker under ett decennium, utan att det blir någon ändring. Till slut förstod jag – att det inte handlade om mig, vare sig som person eller yrkesutövare. Det handlade om organisationen, makten hos andra, osv. Men främst om politiken!

        Jag har tagit ansvaret att påtala vissa saker. Har tagit ansvar att kompetensutveckla mig. Har tagit ansvar för att organisera min undervisning efter det utrymme som ges. Men jag kan inte ta ansvar för det som vad utbildningspolitikerna och är tillsatta för att ta ansvar för. De lyssnar inte, då drivkraften är ideologin.

        Min drivkraft är en annan!


      • Tack Monika, för tipset om ”ramfaktorteorin”. Du citerar Broady ur Pedagogisk forskning:

        ”Ramfaktorer är ur det perspektiv som var utgångspunkten för Lundgrens avhandling 1972 ett antal faktorer utanför lärarens kontroll som begränsar undervisningssituationen. Perspektivet definieras med andra ord av lärarens horisont.

        De ramfaktorer som var Lundgrens utgångspunkt var för det första de i kursplanen eller på annat sätt fastlagda målen, för det andra de kursmoment som skall läras ut och i vilken ordning, och för det tredje den tid som skilda elevgrupper behöver för att bemästra ett visst kursmoment. Den sistnämnda ramfaktorn är i sin tur avhängig av elevernas förkunskapsnivå (observera att ramfaktorn tid således i detta särskilda sammanhang avser den tid som krävs för att låta olika elevgrupper nå ett bestämt inlärningsmål, inte att förväxlas med den tillgängliga undervisningstiden). ”

        Det här ser både självklart och potentiellt mycket illavarslande ut. Det är självklart, att det givetvis! finns faktorer, som ligger utanför lärarens kontroll!

        En rektor uppmärksammar dystert 1970, att det finns påtagliga problem i den nya skolorganisationen med ”en allmän missanpassning hos vissa elever beroende på bakgrundsvariabler, över vilka skolans folk inte rår”.

        Men några ” bakgrundsvariabler, över vilka skolans folk inte rår” verkar inte finnas med bland de ”ramfaktorer” – ”kursplanen eller på annat sätt fastlagda målen, för det andra de kursmoment som skall läras ut och i vilken ordning, och för det tredje den tid som skilda elevgrupper behöver för att bemästra ett visst kursmoment” – som Broady listar i citatet ovan.

        Utvecklas sedan denna teori från antagandet (och isf från ett totalt! verklighetsfrämmande perspektiv), att den citerade listan över ”ramfaktorer” skulle vara komplett, varför det vore möjligt för läraren att genom förändrade kursplaner, undervisningsmetodik m.m. fullständigt behärska ALLA bakgrundsvariabler, som påverkar undervisningssituationen (inkl. påverkar vad eleverna lär sig)??


      • Kanske följande kan sprida lite ljus kring ”över vilka skolans folk inte rår”.

        Läroplanen utgör i sig själv en betydande ramfaktor. Skolans mål och lärarens arbete avgränsas utifrån speciellt de tvingande inslagen i läroplanen. Men den är inte ensam om att utgöra en styrning på det faktiska undervisningsinnehållet. Och frågan är hur mycket den egentligen styr. Innehållet i läroplanen som påverkats av värderingar i samhället och den tradition och historia dessa bygger på. Utbildningspolitiken vilar alltså på denna grund då läroplanen utformas. Och precis som Apple i tidigare avsnitt påpekat innehåller ideologier. Därmed blir läroplanen och i förlängningen ideologistyrt. Inom praxis verkar traditionen och historien kanske på ett mer effektivt sätt, eftersom de handlingsmönster mm. som uppstår är mer eller mindre immanenta. Ur undervisningskompendium (det avsnittet finns ej längre publicerat på min blogg)

        Ramfaktorerna kan ses på olika nivåer. Därför utgör även, enligt Ulf Dahllöf (som introducerade ramfaktorteorin i Sverige), traditionen, historien betydande ramfaktorer. Han är dessutom tydlig med att påpeka att ramfaktorteorin visar på vilken undervisning som är möjlig, inte vilken som är bra eller dålig.

        Av det skälet kan man inte rent generellt ge den enskilda läraren skulden, då ramarna inte tillåter den typ av undervisning som är möjlig, för att eleverna skall lära sig det dom behöver. Här kommer vi till AGs ansvar att påtala för utbildningspolitikerna vad som är möjligt, för att skolan skall uppnå målen. Men om AG och politikerna tror att det räcker att få BRA lärare efter deras bild av vad detta är, ja, då kommer vi få leva med att lärarna och skolan inte uppnår målen och att en viss procent elever får gå ur skolan med bristande kunskaper.


      • Vad åsyftas *konkret* med tradition och historia? Eller… har det kanske aldrig konkretiserats?

        Vad är AG en förkortning för?


      • Traditioner och historia har ju mycket med vilka värderingar ett samhälle har, vilka normer som skapats, hur något har vuxit fram, vilket styrelsesätt vi har, hur gammal en nation har, fri från krig eller inte, osv. … det är ju av det skälet som man inte kan importera eller exportera en läroplan rakt av, eftersom den bygger på det samhälle som vuxit fram i ett land.

        AG = Arbetsgivaren


  8. Jag skriver bara TACK!


  9. Hej, jag funderar över Entreprenöriellt lärande. Jag kopplar det till en utredning av NUTEK, där man önskade att svensk skola skulle skapa fler egenföretagare i samhället. Det torde väl vara en nödvändighet med tanke på nedrustningen av den offentliga sektorn, tänkte jag. Snart därefter dök begreppet upp i skolan. Nu blir väl nästa steg att vi avvecklar oss och våra inhyrda kollegor och att allihop sadlar om till enmansföretag inom lärarbranschen. Ja, liknande piloterna inom ryanair! Vilken vinst för kommunerna! Därefter nästa steg törs jag knappt tänka på, kan det bli att kommuner hyr ut sina lokalerna till oss lärare? Lägsta bud på verksamheten inom väggarna vinner!! Bjud nu! Hette inte det nådehjon förr? Usch, skenade iväg med tankarna där..
    Gällande fortbildning tycker jag att det finns en oändlig mängd av varianter på lyft inom främst matematik. Liknar rena rama ”livslångt lärande” – när ska man få tid att omsätta detta i praktiken med eleverna? Allt fokus på matematik har numera karaktär av något slags kollektivt skönhetslyft. Alla gör det! Undrar just om de dåliga resultaten hos eleverna beror på att lärarna inte var där, de var istället på kurs? Vi ”övriga ämnen” får klara oss själva – i våra enmansföretag! Näe, ska man lyfta en lärare kan man börja med att lyfta lönen och det blir inte lätt som egenföretagare, speciellt inte i glesbygd.


    • Inger,
      Jag var väldigt tydlig med i början av denna bloggserie att jag inte har något emot entreprenöriellt lärande eller för den skull problembaserat lärande (PBL). Men problemet är när man inte ser till att uppfylla alla elevers kunskapsrätt. När det år ut och år in går ut elever som i årskurs 9 inte kan läsa flytande eller har fullständiga betyg. Då blir alla metodik som inte fungerar ingenting värt. Alltså med funkar menar jag på den typen av upptagningsområde som inte är vit medelklass.


      • Jag håller delvis med dig, jag tror att ett varierat undervisningssätt, där såväl kateder- (ja, riktiga varianten) undervisning, som PBL, grupparbeten, individuell handledning, berättande, läsande och allt däremellan är viktigt att få pröva under skoltiden. En del barn, oavsett bakgrund eller funktionsnedsättningar, är mer hjälpta av äldre metoder men måste även klara av nya, mer flexibla inlärningssituationer. Det jag reagerar mot, är att så många lärare och tjänstemän gör helt om, när Skolverket eller någon från TV hittat en ny trend, med eller utan Hattie i bakfickan! Är vi inte tillräckligt trygga i det vi gör, för att klara av att involvera nya metoder till det gamla? Måste vi kasta bort det beprövade för att bevisa att vi vill utveckla skolan? Självklart måste läsa, skriva och räkna vara steg ett, vägen dit bör dock vara en mix av undervisningsformer, där entreprenöriellt lärande kan stegras, ju bredare kunskapsbasen blir. Jag håller med dig i kritiken mot dessa tjänstemän som prackat på oss än det ena än det andra och fortfarande håller på, nu med olika projektmedel som vi slösar tid på att ansöka om. Men, jag vill också rikta kritik mot lärarkåren, som tappar trovärdighet ju fler trender man hoppar på istället för att utvärdera där man står och går, och höja sin individuella kompetens i ämnet, med målet att variera mer, så att man kan nå alla barn.


      • Inger,
        Ibland verkar det som om den ena trenden avlöser den andra, just nu är det ”Flipped classroom” som gäller. Det vittnar om en vilsenhet. I botten tror jag att det ligger att skolan ska se till att alla elever når alla mål, men lärarkåren har inte fått någon utbildning i resultatuppföljning och det har inte skolledningen eller förvaltningen heller. Man famlar i mörkret för att få tag på metoden med stort M för att lösa just detta problem, i stället för att inse att det är just den egna metoden som man måste titta på och se: Når alla elever målen? Om inte, vad ska jag göra annorlunda för att se till att de gör det?


    • Du menar att vi får se polska, litauiska och bulgariska lärare istället för svenska? Följer man den marknadsekonomiska logiken och Scherps pedagogiska teser så är steget lätt och faktiskt fullt rimligt. Polska, litauiska och bulgariska är väl inte så svårt att förstå. Björklund ville ju att ungarna skulle lära sig mandarin…Vilken djävla soppa skolan har hamnat i! Dra ut sladden och börja om början!


      • Börja om från början…you dumb ass skulle min 14-årige säga.


  10. Arvid och jag är ovan överens om en härledning av svenska skolans kris till sammanslagningen av realskola och folkskola men jag måste påpeka att jag är:

    förespråkare av en gemensam skola för alla.

    Vi är överens om att det var oerhört skadligt att skolan började blunda för de skillnader som finns mellan elever och att många de som styrde fick ett ensidigt mål om att alla skulle vara lika. Däremot tycker jag att Johan Kant demonstrerar att en gemensam skola kan lägga sin kraft på att i stort sett alla elever når den nivå av baskunskaper som du behöver som demokratiska medborgare och för ett bra liv.

    Vi får inte ha en skola som bromsar elever som har lätt för sig och jag tycker svenska grundskolan minskat valfriheten för mycket och inte klarar av att erbjuda duktiga elever lärare med den kompetens dessa förtjänar att möta. Dessa elever får dock så mycket stöd och kanske bättre extra stöd utanför skolans ram att det är rätt att huvuddelen av resurserna går till elever som har det mer motigt.

    Det viktiga är att sluta blunda för olikheterna.


    • @ Jan.

      Det är kanske en smula eufemistiskt att beskriva en ideologiskt motiverad målsättning, att medvetet sänka kunskapsnivån i skolan – i syfte skolan inte skulle skapa en ”överklass” av välutbildade – som att ”skolan började blunda för de skillnader som finns mellan elever och att många de som styrde fick ett ensidigt mål om att alla skulle vara lika”. ”Blunda” låter så passivt och fångar inte riktigt den (närmast flammande) ideologiska övertygelsen.

      Jag tror liksom du, att ”i stort sett alla elever” kan nå ”en nivå av baskunskaper” mha sammanhållna klasser.

      Jag är emellertid lite tveksam till, om det finns ett brett stöd bland majoriteten av väljarna/föräldrarna för att barnen bör inhämta kunskaper – utöver en nivå av baskunskaper – ff.a. ”utanför skolans ram”. Skildringen av Sydkoreas hagwon i den här artikeln är hmm…

      http://www.nytimes.com/2013/08/25/books/review/amanda-ripleys-smartest-kids-in-the-world.html?pagewanted=2&_r=1&smid=fb-share

      Väljarnas/skattebetalarnas sviktande stöd för hur (den kommunala) skolan fungerar, det är i längden inte något, som saklöst kan ignoreras.

      —–

      I en kommentar till en artikel på Newsmill skriver Sven Georg Ericsson:

      ”Den stora Stockholmsundersökningen jämförde resultaten mellan elever i realskola och i enhetsskola. Med rent ohederliga metoder sade man sig komma fram till att de mest begåvade eleverna inte förlorade på sammanhållna klasser och att de svaga vann på sammanhållningen.

      Många politiker t.ex. folkpartiets Gunnar Helén ändrade åsikt i differentieringsfrågan på grund av vad Stockholmsundersökningen påstods visa. När utredningen blev offentlig kunde till och med lekmän se att data visade på motsatsen till det utredningen påstod – nämligen att de mest begåvade förlorade åtskilligt på de sammanhållna klasserna och att de svagaste inte vann något. Då hade emellertid politikerna redan bestämt sig.

      En av utredarna, sedermera pegagogikprofessorn Urban Dahllöf avslöjade 1967 vilka direkt ohederliga metoder som använts och Torsten Husén själv gjorde efter några år avbön. Hela lurendrejeriet avslöjades 1990 i en doktorsavhandling i statskunskap av Karin Hadenius men trots det åberopas Stockholmsundersökningens förfalskade resultat som obestridliga sanningar av många debattörer …”

      Att de begåvade eleverna förlorar på sammanhållna klasser och att de svaga inte vinner något (på sammanhållningen) verkar idag inte längre vara omstritt – däremot är det TABU.

      Kommentaren fortsätter:

      ”Som historieprofessorn Thorsten Nybom påpekat gäller för pedagogisk forskning ofta andra kriterier än för vanlig forskning. Den måste genomgå ideologisk kontroll snarare än vanlig akademisk kvalitetskontroll. Har själv fått höra att om någon vetenskaplig undersökning skulle komma fram till att det inte är bra med sammanhållna klasser så bör resultatet hemlighållas!”

      Det är fullt möjligt, att man kan argumentera för, att de ideologiska målen för sammanhållna klasser övertrumfar att kunskapsnivån sänks i den svenska skolan… men jag har tyvärr inte sett någon sådan argumentation. Nivågruppering är förkastligt, sägs det kategoriskt. Basta!! Frågeställningen verkar tyvärr vara ideologiskt mycket infekterad.

      Man kan kanske vidare fråga sig, om den svenska skolans (och Sveriges) förutsättningar kan ha förändrats (sedan början av sextio-talet) pga en alltmer ökande internationell konkurrens.


      • Jag föredrar att välja ett försiktigt språkbruk när jag bedömer de som drevs att starkt jämlikhetspatos för skolan. Du kan tycka det är förskönande men jag vill undvika att använda överord om en ganska stor grupp människor med positiva ideal som jag har förståelse för.

        Det finns sedan en grupp människor som gick ett steg längre och glömde jämlikhetslängtan sin iver att verka mest förändringsbenägna. En grupp människor som har egointresset helt i centrum och jämlikhet bara som en slogan och som är helt oemottagliga för att de inte uppnår ökad jämlikheten utan rakt motsatt resultat. Johan Kant kommer till dessa i inlägg om PIE. Jag sparar mig så att jag när det gäller deras insatser kan ta till samma kraftfulla vokabulär som Johan med största möjiga effekt.

        Min argumentation bygger förstås inte på att en majoritet föräldrar ska känna sig missnöjda med sina barns skolgång. Det är visat att en lärargärning med mycket fokus och resurser till de svagaste kan lyckas nå många av eleverna på ett tillräckligt bra sätt. Jag tror absolut inte att skolan kan tillåta sig att lämna några elever i sticket, oavsett hur duktiga de är eller hur bra de klarar sig på egen hand. Jag bara argumenterar för att många av de duktiga eleverna kan vara ytterst nöjda med sin skolgång fastän de får ganska lite fokus och resurser. Lärare som ser sanningen i vitögat kan nå många elever.


  11. 1. Det är utomordentligt bra att du belyser hur det snöas in på ”förmågor” (och dess likhet med mål att sträva mot),
    och när det sedan
    2. kommer till Kunskapskraven inträffar det märkliga att SAMTLIGA betygsteg i en målstyrt betygssystem med – heter det – fasta kunskapskrav beskrivs betygskraven inte bara med relativiserande uttryck utan dessutom relateras de till varandra. Jag tager mig för pannan. Dessutom får jag alltsom oftast i samtal med elever och föräldrar uttrycka mig ungefär att Ja Totte är godkänd på de nationella proven men det betyder dels inte att han kan och dels heller inte att han kommer att klara betygen fortsättningsvis… (Fast det gör han ju ändå eftersom tolkningen de facto lämnas fri vad rör kraven för E i betyg) Avslutningsvis
    3. Är skolinspektionen i det närmaste ett stort skämt. Det kommer ut två personer – en jurist(!) och en ”skolexpert” som meriterat sig genom att sannolikt inte varit i närheten av ett lärarjobb – till skolan med budskapen att vårt jobb är att endast se till det som är fel och negativt och räkna inte med några klassrumsbesök för till det har vi inte tid.. (Obs sant) varefter de rotar igenom hyllvärmarna till pärmar och samtalar med ledningsgruppen, några lärare och någon elev per årskurs. Samtal som i plats och tyngd sedan får ett abnormt genomslag i rapporten.


    • Sören,
      Jag har bara egen erfarenhet av Skolinspektionen vid ett tillfälle och då var det verkligen inte professionellt. Nästa år kommer de till Haninge kommun och till min skola (Vikingaskolan). Det ska bli spännande och jag ser fram emot besöket. Är det något vi gör dåligt får vi väl syn på det genom Skolinspektionen – så det är bra. Jag ska också vara mycket noga med hur inspektionen går till och vilka kriterier de har vid inspektion.


      • Jag har erfarenhet av fyra besök på tre olika skolor och sammantaget verkar inspektörerna missa skogen pga sitt närstudium av träden. En av rapporterna var intressant såtillvida att man kunde lägga ”iakttagelser” respektive ”slutsatser” jämte varandra och till vänster se hur alla brister spaltades upp, bristande elevdemokrati, inflytande, likabehandlingsplan, förutsättningar för lärande osv och till höger realia som utmärkt trivsel, lärarna lyssnar, ingen mobbning, alla är med och goda resultat. Bilderna gick helt enkelt inte ihop men ”pärmbilden” av skolan var vad som präglade rapporten. Kanske skulle man istället ha funderat över att bristen (om det nu var en sådan) på att följa skolverksdirektiv till en del var anledningen till realiabilden. En annan rapport klankade ner på skolans brist på elevinflytande, utom i musiken där entusiasmen sprudlade. Nu var det bara så att det var en skola med musikklasser och om något var lärarstyrt där var det musikundervisningen. Inspektörerna såg alltså ungdomarnas entusiasm och tolkade den som ett resultat av direkt elevinflytande.


      • Sören,
        Det låter oroväckande! Men jag är taggad och kommer inte acceptera något dravel på ”min skola”. Men ändå ser jag fram emot inspektion.


  12. Problemet är detsamma som du belyser vad rör lärare (och skolledare). Inte heller skolinspektörer har stöd i tydliga riktlinjer och ej heller har de (detta är vad jag tror) fått chans att ut- och fortbilda sig varför inspektionerna blir desto mer beroende av enskilda inspektörer. Dessutom: ju mer osäker desto större risk att luta sig mot formaliteter.


    • Sören,
      Tyvärr vet jag av egen erfarenhet både professionellt och personligt att du tyvärr har rätt. Det finns enskilda inspektörer som är helt odugliga och då menar jag HELT odugliga. I alla fall när det gäller det jobb de är satta att göra.


  13. Ja fy fasen! Tjänstgör själv som befälhavare i ett norskt rederi. Har varit sambo med en lärare i samhällsvetenskap + Bild, i nära 29 år. Vi har en dotter som blev färdig tandläkare vid 25 års ålder. Hon tjänar 4000 kr mer efter ett år i sin tjänst. Jag tjänar 100 procent mer som kapten, fast jag studerat enbart 11 år i jämförelse med min sambo som studerat i 17 år. Mitt svar är höj statusen för lärare! Lärare idag har ett av de tuffaste tjänster. Som det ser ut idag, lågstatus. Behöver det vara så? Nej är mitt svar, det måste bli en ändring kunskap måste belönas. Slutligen, det är inte alltid roligt att lyssna på otrevligheter som hänt i skolan.


  14. Johan! Du får gärna svara på min kommentar . Är grunden till statusen lång utbildning samt dålig lön ? Eller vad har hänt sedan jag började utbildas 1963. På den tiden hade en lärare respekt. Vi lyssnade eller stod med ryggen mot klassen. Kan låta vulgärt, men vad jag vet så har det gått bra för de flesta från 60-tals generationen inkl. mig.

    Hälsningar
    Myllert


    • Hej Myllert,
      Lönen är en aspekt på lärarens dåliga status, men det är många andra faktorer. I denna bloggserie tar jag upp flera stycken, att lärarna har blivit så illa behandlade, bland annat av tjänstemän och SKL. Skolans sjunkande resultat har också gjort att lärare tappat i förtroende och här menar jag att de jag kallar PIE har ett stort ansvar för att det gått fel.


  15. […] från Skolverkets sida och ständigt motverkande av betyg och resultatuppföljning, se tidigare blogginlägg. Det etablissemang som jag kallar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE), hade John Dewey […]


  16. […] Jag har i många blogginlägg påtalat hur tjänstemän styr och ställer, inte minst på Skolverket. Allt för ofta handlar det om att tjänstemännen gör om ett demokratiskt fattat beslut till något som passar deras ideologi eller agenda. Att ett beslut t.ex. tas i riksdagen och efter att passerat tjänstemännens kvarnar har detta beslut förvandlats till något helt annat, t.ex. det som hände när Skolverket fick i uppdrag att ta fram kursplanerna till Lgr 11. Uppdraget var att ta fram tydligare kursplaner. Det enda som blev tydligare var strukturen, medan innehållet blev allt annat än tydligt. Fast tjänstemännen på Skolverket hade ett mantra som gick hela tiden: ”De nya tydliga kursplanerna”. Läs mitt blogginlägg om detta, länk och länk. Ett annat blogginlägg som jag skrev i denna fråga var del 4 i min bloggserie En skola åt helvete, länk. […]


  17. […] leta efter. Det finns hur många exempel som helst, som jag har skrivit i flera blogginlägg, t.ex. länk eller länk eller […]


  18. […] Kommunerna, påhejade av Kommunförbundet (nu SKL) gjorde allt för att trycka till och marginalisera lärarkåren. Det hade funnits en stark och oberoende lärarkår som var skickliga och kunniga när det gällde det regelverk som styrde deras arbete. Det som hände var att lärarkåren marginaliserades och trycktes till av kommunerna. Förvaltningschefer och rektorer gjorde allt för att ta makten och tysta ner lärarna. Istället för att vara starka ledare som driver kunskapsfrågor vill man ha lydiga tjänstemän som gör som chefen säger. Med fortbildning i metodik, då PBL och Portfolio, nu Entreprenöriellt lärande och bedömning för lärande, vill man kuva lärarkåren att alla ska göra lika, se tidigare blogginlägg för konkreta exempel: länk, länk och länk. […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s