En skola åt helvete, del 5: Lärarutbildningen


Lärarutbildningen – Herre Gud, detta sorgebarn. Hur många gånger har jag inte skrivit blogginlägg om de brister som råder på lärarutbildningen? Känns som miljarder gånger. Varför riksdagspolitiker eller Högskoleverket år ut och år in har låtit lärarutbildningar med dålig kvalitet fått fortsätta sin verksamhet är ett mysterium. När läraryrket är så viktigt finns väl inget som har större betydelse än att utbildningen är bra. Kanske är på sin plats att jag uttrycker mig tydligt här: Jag beskriver i detta blogginlägg lärarutbildningen på ett generellt plan och där enskilda lärare eller institutioner inte stämmer in på min beskrivning. Det finns med andra ord bra verksamhet inom lärarutbildningen också – bara så ni vet!

År ut och år in har lärarutbildningen fått kritik från alla håll. Av tidningar, radio, tv, Skolverket, Högskoleverket, Riksrevisionen, skolorna och av studenterna. Så sent som denna vecka skrev Göteborgsposten om detta, läs länk. Själv har jag det senaste året kritiserat Jönköpings Högskola, bland annat Tomas Kroksmark och Martin Hugo, som i högsta grad är inblandade i lärarutbildningen. Men även en sådan gigant som Christian Lundahl får orera fritt och manipulera lärarstudenter. Jag skriver manipulerar, för hur ska man annars uttrycka det när unga studenter som kommer direkt från gymnasiet möte en professor av Lundahls kaliber. Är det då dags att plocka fram allt det kritiska tänkande som man lärt sig på gymnasiet? Hur många 19-20-åringar ifrågasätter en professor i pedagogik? Ingen, eller hur? Så kanske finns det då någon sanning i det sägs i media? Ingen rök utan eld?  Eller är det bara att skylla ifrån sig på riksdagspolitikerna som ger lärarutbildningen uppdraget? Skylla på Jan Björklund? Det är ju inte ovanligt. Som om det var Jan Björklund som specialdesignade alla kurser och bestämde dess innehåll. Som om det var Jan Björklund som bestämde att Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) inte skulle ha läsinlärning som obligatorisk kurs för de som skulle bli F-5-lärare – Ja, ni läser rätt! Så här skrev Högskoleverket i sin sammanfattning av utvärdering av lärarutbildningen:

”En av reformens bärande idéer gäller studenternas fria val av kurser och inriktningar och lärosätenas flexibilitet i utbud av kurser och inriktningar. Denna frihet och flexibilitet har lett till att det blivit svårt för lärosätena att skapa en naturlig progression för studenterna i utbildningen. Statens möjligheter att styra lärarutbildningen har också minskat. Den komplicerade strukturen med allmänt utbildningsområde, många olika inriktningar och specialiseringar, kombinerat med verksamhetsförlagd utbildning, och krav på examensarbete gör utbildningen svåröverskådlig. Studenternas behov av studievägledning blir stort. Flera lärosäten har avsatt otillräckliga resurser för denna, vilket bidragit till att studenterna gör orealistiska val som minskar deras möjlighet att få arbete.

Det allmänna utbildningsområdet på 60 poäng skall innehålla viktiga för läraryrket gemensamma delar. Lärosätenas frihet att utforma detta område kan dock leda till att endast 10 poäng av de 60 i praktiken rör sådant innehåll. Viktiga områden som t.ex. läs- och skrivutveckling, prov och kunskapsbedömning ska rymmas inom denna ram. Konsekvensen blir att undervisning i grundläggande moment vid vissa lärosäten är närmast obefintlig. Kravnivån uppfattas ofta vara låg, framför allt inom det allmänna ut- bildningsområdet. Det visar sig i en av utvärderingens särskilda studier att studenter vid två tredjedelar av lärosätena ägnar mindre än 30 timmar per vecka åt studier samt i att examinationen i många fall är så utformad att den ger möjlighet att ”glida igenom”. Studenterna säger t.ex. att man inte behöver köpa särskilt många böcker och att det kan räcka med att läsa baksidestexten för att bli godkänd. Det går också bra att arbeta parallellt med studierna. Bristen på forskningsanknytning manifesteras, dels i den låga andelen forskarutbildade lärare inom utbildningen, dels i att undervisningen Snarare handlar om bestämda metoder än om den kunskapsteoretiska grunden för examensarbetet” (Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor, Högskoleverket 2005, sidan 12). Här ärutredningen: HSV Utv. av lrarutb del 1 .

Som om det var Jan Björklund som bestämde att lärarna på lärarhögskolorna systematiskt skulle utbilda betygsmotståndare. Skulle inte tro det! Men den här kulturen är utbredd på lärarutbildningen, man har en vision över hur skolan är som ligger långt ifrån den verkliga skolan – alltså den skola som består av en byggnad, klassrum, elever och lärare. I den visionen man har, tror man att det är på ett visst sätt och lär ut efter sin bild av svensk skola, som egentligen är något helt annat, se tidigare blogginlägg. Men här finns ett grundläggande fel – lärarna på lärarutbildningen har inte varit i en svensk skola eller sett en svensk elev på väldigt länge. Kanske har de aldrig varit i en skola? Faktiskt är en del lärarutbildare inte ens själva lärare i botten – jo det är sant! Det låter absurt, men så är faktiskt fallet. Och en del lärarutbildare, som faktiskt har en lärargärning i botten, var lärare på 70- och 80-talet och har sedan dess inte satt sin fot i grundskolan, förutom ett och annat besök hos sina lärarstudenter. Men nu är även dessa besök avskaffade sedan några år tillbaka, skolorna själva sköter bedömningen av studenterna ute på fältet. Lärarutbildarna behöver inte bemöda sig med att ta sig ut till förorten, utan kan stanna på sina institutioner. Det är just denna lilla värld, denna lilla akademiska bubbla – långt ifrån verkligheten, som lärarutbildningen befinner sig i och där man bygger upp sin vision över hur svensk skola fungera. Alltså visionen säger hur skolan fungerar, enligt lärarutbildarna, men som inte stämmer med verkligheten och det är alltid lärarutbildarna som har tolkningsföreträde. Men utifrån den vision lärarutbildarna har, formar de sin undervisning för studenterna och det innehåll de tror studenterna kommer behöva – out there, på fältet, i sitt jobb, i skolan – i verkligheten!

Det kryllar av företrädare av PIE i anslutning till lärarutbildningen och det ideal som råder på lärarutbildningen är det ideal som PIE står för: Betyg är dåligt, följa upp resultat är skit, läxor och prov är fel och kunskapskontroller är bajs. Jag har i tidigare blogginlägg lyft fram Martin Hugos bok som ett vidrigt tilltag av ideologisering, men tro inte att han är det enda exemplet. Nej, nej, nej. Många gör på detta sätt och det är oerhört märkligt att jag, en liten sketen rektor från Haninge, ska behöva uppmärksamma om detta. Är det inte någon annan som ska göra det? Eller att detta tas upp till diskussion i media – varför görs det inte?

Jag känner till en professor som har skrivit en doktorsavhandling som bygger på ett felantagande om vad läsning är som fenomen. Sedan har han skrivit en bok som bygger på denna avhandling och sedan ännu en bok där han refererar till tidigare bok och sedan ett gäng böcker till, där han refererar tillbaka på tidigare böcker. Böcker som blir kurslitteratur. Men i grund och botten bygger allt på ett felantagande om vad läsning är. Och det har byggt hans karriär! Vem ifrågasätter en professor? Ingen – eller hur? Att allt egentligen är ett luftslott spelar mindre roll. Är det inte så här det går till? Man bygger karriärer, men om det fungerar i verkligheten spelar mindre roll. Det är här det blir problematiska. Lärarutbildning som fungerar som en skyddad värld och som en institution för ideologiproduktion. Akademiseringen av lärarutbildningen blev tyvärr en flopp, istället för att forska på skolan och gå ut och göra kliniska studier, hamnade forskarna på institutionerna – långt i från verkligheten. Fan, jag kanske ska lägga ner några veckor på att läsa igenom hans böcker och visa på felen? Och publicera med konkreta exempel och citat. Eller också struntar jag i det.

Många inom PIE är verksamma inom lärarutbildningen eller kommer in och föreläser på lärarutbildningen. Det innebär lärarstudenterna formas till motståndare till betyg, resultat, prov, kunskapskontroller och resultatuppföljning. Trots att vi har riksdagsbeslut om att vi ska ha en mål- och resultatstyrd skola. Dessutom får studenterna många gånger inte tillräckligt goda kunskaper när det gäller bedömning och skulle de få utbildning när det gäller just bedömning är det givetvis lärarutbildarnas skeva och ideologiska bild av vad kunskapsbedömning innebär, det vill säga: Summativ bedömning är skit och formativ bedömning är bra, har skrivit tidigare om detta. Förmågorna görs till det viktigaste, istället för att titta på kunskapskraven när det gäller bedömningsunderlag för vad eleverna lärt sig – alltså inlärt. Precis som PIE tidigare gjorde när det gällde mål att sträva mot och mål att uppnå (Lpo 94).

I en demokrati där Sveriges Riksdag i konsensus har beslutat om att svensk skola ska ha betyg från årskurs 6, ha en läroplan som är mål- och resultatstyrd (Lpo 94 och Lgr 11), kontrollera elevernas kunskaper och följa upp resultat. Då utbildar studenterna till motståndare till ovanstående av lärarutbildningen. Helt tvärt emot riksdagsbeslut. Är det bra? Är det rätt? Nej, det är helt jävla sjukt! Och tjänstefel så det skriker om. Men ingenting görs och ingen får ställas ansvarig för detta!

Jo förresten, något görs ju faktiskt, det kommer politiska direktiv om att göra om lärarutbildningen. Hur många gånger har utbildningen gjorts om de senaste åren? Jag har tappat räkningen. Och från politiskt håll vill man styra upp utbildningen och få den att bli bättre. Men det som politikerna missar är att det är samma människor som tillhandahöll en bristfällig utbildning som ska bygga upp en ny utbildning. Samma människor, med samma motstånd mot betyg och resultatuppföljning. Så vad gör man? Enkelt, man kör på som tidigare och döper om kurserna. Innehållet är detsamma. John Dewey får fortsätta att vara husgud på lärarutbildningen och minimal tid läggs ner på t.ex. betygssättning. Fokus flyttas i stället till lärandemiljö – alltså hur miljön ska se ut när man lär sig, eller lesson studies – alltså hur bra lektioner kan se ut, eller formativ bedömning – alltså hur läroprocessen ska bedömas och återkopplas. Lägg därtill att man smyger in betygsmotstånd på samma sätt som man gör när det gäller Martin Hugo. Det vore intressant att se hur många fall varje högskola eller universitet, som bedriver lärarutbildning, har som är som Martin Hugos. Det vill säga där boken, som bygger på avhandlingen, är ett direkt ideologiskt slagträd. Jag är säker på att det finns ganska många sådana skrifter, jag kommer ge några exempel senare i denna bloggserie. Men får studenterna utbildning när det gäller hur resultatuppföljning fungerar som system? Nej! Får studenterna utbildning när det gäller betygssättning? Väldigt lite, ibland ingen alls. Får studenterna utbildning i Lgr 11? Jag hoppas det, men antagligen får de den ideologiserade versionen som lägger mycket fokus på förmågorna i syftestexten, alltså långt ifrån vilka kunskaper eleverna faktiskt har rätt att lära sig – inlärt!

Men varför har det blivit på det här sättet? Varför har kulturen på lärarutbildningen blivit som den blivit? Som jag skrev i föregående stycke är en starkt bidragande orsak till detta att det pedagogiska ideologiska etablissemanget haft  John Dewey som husgud under så lång tid. Maciej Zarembas uppmärksammade detta i sin artikelserie ”Hem till Skolan”: ”Att John Deweys pedagogik för hundra år sedan blev så populär är begripligt. Dess udd var riktad mot den tidens skoldressyr. Att den i Sverige sedan 60-talet blivit närmast pedagogisk statsideologi kan bero på att den gick så väl ihop med den sociala ingenjörskonsten, vars utopi var att bygga ett system som oberoende av vilka människor det befolkades av, skulle producera rättvisa och de önskade värderingarna” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 134). Zaremba fortsätter längre fram: ”Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap”, blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värsta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbara?” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 135). Sidan därpå fortsätter Zaremba: ”Jag tror knappast att trivselpedagogiken kunnat dominera så länge om den inte smält samman med ett annat historiskt fenomen: den svenska allergin mot betyg. Kunskap kan mätas, och mätt vill man inte bli, för då blir man bedömd – nej, värre: man blir dömd!” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 136).

Jag har tidigare skrivit blogginlägg kring Dewey, där jag varit kritiskt till att lärarutbildare så stenhårt håller fast vid hans metodik, läs här och här. Hur ska detta mönster brytas? Kanske ska rektorer för lärarutbildningarna eller deras chefer börja följa sitt uppdrag – det vill säga utbilda blivande lärare som faktiskt är insatta i mål- och resultatstyrning, bedömning och betygssättning (och då inte bara formativ bedömning). Kanske ska rektorerna auskultera? Kanske ska rektorerna ifrågasätta ideologiseringen i allmänhet och  Dewey i synnerhet. Se om hans metodik är förenlig med Lgr 11:s kunskapsuppdrag.  Vad är det som gäller egentligen, styrdokument eller ”rätt” metodik (ideologi)? Men detta är nog bara ett naivt önsketänkande från min sida.

Fast det är en medveten taktik sedan länge från lärarutbildningens och PIE:s sida att vara otydlig (flummig). Arne Helldén tar i sin bok ”Skola på villovägar” upp förslag från Lärarutbildningskommittén (LUK) som i sin SOU 1999:63 lämnade förslag till ny lärarutbildningen. Helldén menar att det inte är någon ny lärarutbildning det är frågan om utan samma innehåll men i ny förpackning – känns det igen? Efter en lång otydlig beskrivning av LUK:s förslag till ny lärarutbildning, där ämnesfördjupning verkligen fått stryka på foten för mer otydligt innehåll skriver Helldén: ”LUK:s vokabulär tillhör inte denna värld. Enkla ord som ”kunskap”, ”läroämne”, ”undervisning”, ”kunskapsförmedling” och ”lärare” existerar inte för dessa utredare (och knappast ”skola” heller). Istället för kunskaper säger de ”kunskapsprojekt”, istället för ämne säger de ”inriktning”, ett begrepp som ”lära sig”, eller ”tillägna sig” (”inhämta”!) kunskaper tillhör för dem en grå forntid. De har istället uppfunnit ord, fyllt av mystik, som de högtidligt mässar: ”lärandet” (ett ”lärande samhälle”, den ”lärande organisationen” etc). ”Tvärvetenskap” tycker de om. Universitetsämnen är redan för mycket för dem. Det påminner dem om ”traditionella skolämnen” (Arne Helldén: Skola på villovägar, Futurum 2002, sidan 126). Tjänstemannaväldet är stort och har makt. Överallt finns företrädare för PIE med och ”hjälper till”. I departement, i utredningar, på Skolverket, på Skolinspektionen, på lärarutbildningen och så klart på pedagogiska institutioner. En av taktikerna är som Helldén beskriver att vara otydlig, flytta fokus, hitta på nya begrepp, blanda ihop saker och ting.

Även den bästa litteraturen har lärarutbildningen tagit bort och ersatt med annan litteratur. Jag ska ta några exempel: Per Linells bok Människans språk anser jag vore obligatorisk för alla lärare att läsa. Den förklarar språkets nyckel till intellektet, något som är grunden till all inlärning. Jag anser även att Per Måhls bok Vad krävs nu? och Betyg men på vad skulle vara obligatorisk. Varför? Måhl förklarar i böckerna själva tanken med betygssättning enligt standarder. Istället används Christian Lundahls och Anders Jönssons böcker, som är rena ideologiprodukterna och formar studenterna till betygsmotståndare. Det är väl just det, Måhl har ”fel” ideologi, eller rättare sagt: Han saknar ideologi. En bibel som borde varit med är Ference Marton mfl: Inlärning och omvärldsuppfattning som handlar om hur människan lär sig. En oerhört bra bok och ett måste. Jag vet faktiskt inte om det är någon lärarutbildning idag som har denna bok på den obligatoriska litteraturlistan? Men den borde läsas och processas väl på bokseminarier på lärarutbildningen. Sedan anser jag att Bo Sundblads Nya LUS-boken skulle läsas av alla lärarstudenter. Här förklaras resultatuppföljning på ett bra sätt, med Läsutvecklingsschemat (LUS) som dokumentationsverktyg för alla lärare att pröva på resultatuppföljning. Oavsett om du är NO- eller SO-lärare kan du se om elevernas läskunskaper håller och om de inte gör det så har du synliggjort det och kan starta en diskussion på skolan vad som ska göras. För NO- och SO-lärare är beroende av att eleverna läser bra.

Men Sundblad och Måhl står inte högt i kurs på alla lärarutbildningar, om ens någon lärarutbildning. Snarare tvärt om. Bojsänken tycker lärarutbildarna om dem. Särskilt illa tycker man om Bo Sundblad, inte minst på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS, nu Stockholms universitet), där han tidigare arbetade. Det gick så långt att man frös ut honom och snackar skit om honom, inför studenter. Jo det är sant. Jag satt för några år sedan i en fullsatt aula på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge. Alla studenter som gjorde sin praktik (VFU) i Haninge, oavsett inriktning och hur långt man kommit i sin utbildning var samlade för något som kallades basgruppsdag. Vid just detta tillfälle skulle Haninge kommun presenteras och tjänstemän skulle berätta hur man arbetade med skola inom kommunen. En student ställde frågan varför Haninge kommun använde sig av Läsutvecklingsschemat (LUS) som inte var bra. Jag, som själv satt i auditoriet i egenskap av basgruppsledare, kunde inte hålla tyst utan vände mig om och svarade studenten att LUS var ett mycket bra instrument för att se hur långt eleverna hade nått i sin läsutveckling. Flera studenter opponerade sig då upprört och en av dem sa att LUS inte hade vetenskaplig grund, utan var framtagen på Bo Sundblads egen son. Jag vände mig åter mot auditoriet och sa till dem att de fick fan i mig ge sig, jag hade jobbat med LUS i visst antal år och det funkade utmärkt. Vetenskapligt kom LUS från ULL-projektet och så vitt jag kände till hade Sundblad ingen son. Det blev kalabalik bland de flera hundra studenterna och många var rejält upprörda. Jag lovade att i kaffepausen fixa fram den vetenskapliga bakgrunden till LUS. När det var dags för kaffe rusade jag iväg till Fredrika Bremergymnasiets vaktmästeri och fick låna en dator där jag från Bo Sundblads hemsida fick fram den vetenskapliga dokumentationen kring LUS. Vaktmästaren kopierade 300 exemplar av detta dokument och när studenterna åter satt i aulan delade jag ut kopior till de mest ifrågasättande studenterna samt en hög vid utgången som intresserade kunde ta.

Problemet var inte att studenterna tyckte annorlunda än vad jag gjorde, utan den aggressivitet som de hade i diskussionen och att de dessutom så kraftigt vidhöll något som var ett falsarium. De hade blivit ideologiskt manipulerade. Jag frågade efter dagen slut en av studenterna som var i min basgrupp och som gick inriktning mot de yngre åldrarna vem som hade påstått detta på LHS. Jag fick namnet på två kvinnor som hade hävdat detta och studenten sa att de många gånger hade baktalat LUS och Bo Sundblad. Jag skrev brev till chefen för dessa två kvinnor och redogjorde för situationen och påtalade det oacceptabla. Jag fick ett luddigt svar tillbaka och sedan hände inget mer. Idag hade jag önskat att jag skulle haft mitt brev och svaret kvar. Jag fick för övrigt senare bekräftat att Bo Sundblad inte hade någon son.

Jag har också haft många diskussioner med studenter när det gäller betyg och betygssättning, där studenterna dels varit negativa till betyg och dels inte fått någon utbildning när det gäller betygssättning. Inte ens när de haft bara en eller två terminer kvar. När jag har handlett dem i mina klasser, när jag var lärare, fick de jobba med hela processen från planering av ett arbetsområde (mål att sträva mot), ta fram kunskapskrav (mål att uppnå), planera, genomföra, examinera, bedöma, betygssätta och återkoppla till eleverna. Hela tiden med mig som handledare. Och det har blivit oerhört bra att gå från abstrakt kursplan till konkret undervisningssituation. Detta arbete, alltså hantverket lärare, har i princip alla studenter påtalat att de inte får på lärarutbildningen. Ändå är det centralt i läraryrket!

Varför kan man fråga sig? Egentligen ganska enkelt svar. I och med akademiseringen av lärarutbildningen blev det allt färre lärarutbildare som saknade koppling till skolans värld och istället tog de akademiska pedagogerna över, människor som jag tidigare nämnt inte ens var lärare själva. Men de skulle lära studenterna läraryrket. Eller det var kanske där det blev en förändring, det kanske inte längre finns en ambition att utbilda lärare, utan att utbilda studenter till att bli pedagoger eller goda forskare som kan skriva lic-uppsats. Jag vet inte, men det saknas ganska mycket hos nyexaminerade lärarstudenter. Min upplevelse är att det finns ganska många engagerade och positiva studenter som lämnar lärarutbildningen och vill ut för att jobba som lärare. Inte så att de är entusiastiska över lärarutbildningen, snarare så att de nått sina drömmars mål att jobba som lärare och vill vara med att få till världens bästa skola. Vill göra skillnad. Men tyvärr så blir besvikelsen stor när de kommer ut. I bästa fall klarar de av att överleva och utveckla sig själv och sina elever. Vanligare är dock att deras kunskaper från utbildningen räcker till för att administrera den skola som man själv är en produkt av. I sämsta fall och detta är inte ovanligt, klarar de inte av lärarjobbet.

Grunda ämneskunskaper, snuttifiering av kurser på lärarutbildningen och en utbildning som inte är anpassad för de krav som verkligheten ställer är orsaker till ovannämnda. Man kan komma långt med entusiasm och vilja, men det är lätt att bli nermald i en skolorganisation som administrerar skola. Som säger: ”Så här har vi alltid gjort”. Vilken kaxig nyexaminerad student vågar ifrågasätta, när du gör allt för att överleva ditt första år som lärare?

Det är just här lärarutbildningen har gått fel, helt fel. Jag är inte emot en akademisk utbildning, men studenterna ska lära sig det som de har användning för i sitt yrke. Lärare är ett hantverk och det behöver vara en mycket tydligare koppling mellan teori och praktik. Studenterna behöver lära sig de teorier som är gångbara i skolan, gå ut och testa dem för att sedan komma tillbaka och utvärdera. Och det får inte vara en massa ideologi! Styrdokumenten måste gälla. Jag menar inte att John Deweys metodik ska slängas på sopphögen, men studenterna ska gå ut och pröva metodiken och se hur det gick för eleverna i klassen. Hur många nådde önskat resultat i examination, oavsett om det är redovisning eller prov? Vilka nådde inte kunskapskraven och varför? Denna nära koppling mellan lärarutbildning och praktik (VFU) behöver ständigt vara i fokus. Lärarutbildarna behöver gå ner i abstraktion och närma sig skolan och de problem som finns där, inse hur det ser ut i skolan och ta till sig faktiska elevresultat. Det går inte längre att blunda för detta. Annars vet jag inte vad vi ska göra.

Kanske har det redan gått för långt? Kanske finns det ingen utväg? Kanske behöver lärarutbildningen läggas ner och skötas av andra institutioner i samhället? Typ KTH och Chalmers tar hand om utbildningen av NO- och SO-lärare.  Jag vet inte, men det är ett väldigt allvarligt läge och det har varit så i många år. Något radikalt måste göras och ansvariga myndigheter och politiker borde verkligen ta tag i denna fråga. Jag kommer senare i denna bloggserie återkomma till detta när jag ger exempel på litteratur som används på lärarutbildningen.

Nästa blogginlägg kommer handla om Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Då blir det åka av!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete! Inte minst av den anledningen behöver vi ha en bra lärarutbildning.

 

 

92 reaktioner till “En skola åt helvete, del 5: Lärarutbildningen

  1. Det här är min högst personliga uppfattning.

    Det mesta du tar upp här, har du tagit upp tidigare. Jag har kommenterat detta, så jag tänker inte upprepa det heller. Vad jag däremot vill betona är att Christian Lundahl inte arbetar inom lärarutbildningen alls (såvitt jag känner till i vilket fall). De flesta av mina kollegor har arbetat inom lärarutbildningen sen länge. Jag känner till flera andra som inte heller är aktiva inom den.

    När man talar om lärarutbildare är det, som jag ser det, därför viktigt att skilja på oss som arbetar mestadels inom den, och på de som inte gör det, utan är forskare som får resultat publicerade; som får åka ut och föreläsa och skriva böcker, eller arbetar inom den del av pedagogiska och didaktiska forskningsinriktningen. De är alltså inte lärarutbildare, men kan gästspela ibland.

    Jag som arbetar mestadels inom den, hinner oftast inte med mer än just det. Har dock en del tid som jag kan lägga på forskning, kompetensutveckling mm. men ofta är det parallellt med undervisningen med allt vad det innebär. Därför försöker jag forska om sådant som kan tillämpas direkt i min undervisning.

    Hur det ser ut på andra institutioner inom SU är jag inte lika insatt i. Från 08 då LHS samgick med SU har mycket förändrats. Personligen tycker jag att det till största delen har blivit till det bättre, och till vissa delar till det sämre, men det beror mer på politiska beslut mm. än på något annat.

    Det var i korthet!

    1. Monika,
      Vi har diskuterat lärarutbildningen ganska mycket och vi har olika åsikter. Jag kan inte säga något om din arbetsplats specifikt,eller om dig, men talar i generella termer. Jag är medveten om att Christian Lundahl inte arbetar som lärarutbildare men han är flitigt anlitad och hans bok/böcker används vid lärarutbildningen. Och som jag skriver, PIE går in och ut, gästspelar och föreläser. Jag har väldigt många konkreta exempel på märkliga saker som händer/har hänt inom lärarutbildningen. Om några blogginlägg kommer jag presentera några som är kopplade till lärarutbildningen.

      1. Jo, jag vet att du vet. Men många vet inte och för mig som lärarutbildare är det en stor skillnad mellan min verksamhet och den andra. Jag känner ju till både-och. Det är mycket svårt att orka som lärarutbildare om man bara har (sin) forskning att luta sig på. Varför, jo, på grund av våra studenter. Vill man fortsätta och inte ger upp, tvingas man med tiden in i hur verkligheten är, samt att frångå sitt eget perspektiv.

    2. Monika,
      Christian Lundahl jobbar visst inom lärarutbildningen, på samma universitet som du – nämligen Stockholms, har han en lektorstjänst som är direkt knuten till lärarutbildningen.

      1. Han jobbar på institutionen för pedagogik och didaktik. Men i de kurser vi ger inom pedagogiken har jag inte träffat honom eller haft honom som kollega.

        Jag skrev dock … såvitt jag vet.

        Tror emellertid att han handleder och examinerar lärarstudenters examensarbeten men det är en helt annan typ av uppgift.

  2. Jag som lärarstudent känner igen mig i en del av det du skriver, och då framförallt om själva hantverket som jag anser inte alls får något utrymme i min utbildning. Det läggs helt över på VFU-handledare som tyvärr ofta varken har tid, ork eller i värsta fall förmåga att verkligen handleda och ”utbilda” studenterna i detta. Däremot känner jag inte riktigt igen mig i det du skriver om vilken ideologi som vi lärarstudenter får med oss. På min utbildning har, hittills i alla fall, Dewey tagits upp som en del men absolut inte förhärligats utan hans pedagogik har snarare framställts som flummig och utan vetenskaplig grund. Betyg och kunskapsmål framställs som otroligt viktiga, LGR11 och LGY11 nöts och blöts i varje kurs, med stark kritik mot de flummiga och otydliga uttrycken som ”med säkerhet” och ”nyanserat”. Resultatuppföljning framställs som mycket viktig – tyvärr ses det dock som en del av hantverket och överlåts åt handledarna att lära oss ofta.

    Nu har jag som sagt inte gått färdigt utbildningen utan började 2011, men den erfarenhet jag har efter att talat med de som gick ”gamla” lärarutbildningen, är att den nya är mycket striktare, har mer fokus på ämneskunskaper och mindre flumm. Däremot saknas fortfarande hantverket och det praktiska ”hur man faktiskt gör” och vetenskaplig teori är emellanåt dåligt kopplad till ”verkligheten”.

    Detta får ju tala för mina egna erfarenheter. Jag tror även att mindre engagerade studenter (de som lever enbart inne i lärarutbildningens bubbla och inte tar till sig åsikter och erfarenhet från fack, yrkesverksamma lärare, rektorer, lärarutbildare och bloggar) har en annan bild och att den förmodligen mer liknar det du skriver.

    1. Hej Alexandra,
      Det där med Dewey är inte alltid så uttalat, snarare är det så att Deweys pedagogik påverkar den inställning som många lärarutbildare har. Jag ska ge några konkreta exempel senare i denna bloggserie. Men redan nu kan du titta på mina tidigare blogginlägg om Martin Hugo och Tomas Kroksmark, som är aktiva inom lärarutbildningen i Jönköping.

      Jag hoppas du tar din utbildning på så stort allvar att du är engagerad och vill lära sig så mycket som möjligt, men glöm inte att vara kritisk och tro inte på allt som lärarutbildarna säger vara sant – läs mitt blogginlägg som heter Vision och verklighet (sök).

  3. Den finska skolan är ofta refererad till p g a PISA-resultaten, men även den finska skolan har en hel del brister. När det gäller lärarutbildningen och praktiken är dock det finska systemet ett föredöme! Här finns det många bra saker som Sverige kan lära av!

    Ett konkret exempel är de VFU-besök som du nämner i din text. I Sverige åker lärarutbildarna inte ens ut till skolorna och besöker de som är ute på praktik längre! I Finland har man särskilda skolor som ansvarar för praktiken och på dessa skolor finns en stor kunskap som ger en hög kvalité på praktiken för de som utbildar sig till lärare.

    Jag brukar roa mig med att prata med de som gör VFU på skolan där jag jobbar för att få en bild av vad de tar upp på lärarutbildningen. Jag håller med om det du skriver i din text, nämligen att en del av de saker som är väldigt centrala i läraryrket pratar man inte alls/väldigt lite om på lärarutbildningen.

    1. Hej Johan,
      Det där med praktikskolor är jättebra och jag vet att det är på gång i Sverige. Vore bra om systemet utvärderas och följs ordentligt så att eventuella barnsjukdomar jobbas bort och en modell för all lärarutbildning kan tas fram. Sedan går de ju faktiskt att på ett akademiskt och vetenskapligt sätt få en teori som testas ute i skolan för att utvärderas i skolan. Alltså koppling det akademiska och praktiken.

  4. Hej igen!
    När det gäller just lärarutbildningen kanske vi ändå kan skönja en ljusning. Min dotter gör nu tredje terminen på gymnsasielärarutbildningen till svenska och religion på Södertörn (ett aktivt val av henne efter att ha jämfört SU och Södertörn) och nog verkar iallafall ämneskunskapskraven ha skruvats åt rejält sedan jag läste in svenska på SU för snart trettio år sedan. Måtte nu bara – ty ng har vi sett eländesexempel på motsatsen – vfu vara avgörande för, ska vi säga ”pedagogisk lämplighet”. En lärarstudent behöver inte kunna äga rummet sin första lektion men handledaren ska banne mig kunna avgöra om kvaliteten finns där. Annars för allas skull, avsluta dina lärarstudier och välj en annan väg.

  5. Jag tror att många inte förstår helt ut vilka viktiga argument för en bättre lärarutbildning som Johan Kant föreslår. Hela hans serie av blogginlägg är en flammande protest mot den dimmiga och sönderskavda skola vi har här i landet. Lärarutbildnngen är en mycket viktig faktor, varifrån seglivade myter och tankar kring kunskap och lärande emanerar. Det pedagogiska etablissemanget
    måste någon gång får stå till svars för vad de åstadkommit och fortfarande vidmakthåller: ett förakt för kunskap och därmed en degradering av lärarna.

    1. Bertil,
      Tack för din positiva feedback. Måste lägga till att dessa personer som inte behövt stå till svars för allt de gjort har saboterat för alla: Skolan, lärarna och inte minst – eleverna! Så många elever som lämnats i sticket.

  6. Förr hade lärarna sitt provår vid ett provårsläroverk. De hand-
    leddes av en erfaren och särskilt förordnad (befordrad) lärare/
    kollega. Ingen påstod på den tiden att man sysslade med till-
    lämpningar av en vetenskap. Det var nog bättre så. Disk här
    tyder närmast på att pedagogik fortfarande inte är vetenskap.
    Arne Helldén pläderade för metodiklektorernas återkomst.
    En riktig tanke. Undervisningsresultaten har fallit parallellt med
    att fackpedagogerna stärkt sitt inflytande. Någon borde undersöka
    om sambandet även gäller kausalt. Jag tror det.

  7. Till och med nestorn Torsten Husén gjorde på sätt och vis avbön (den artikeln borde jag ha sparat för att kunna ge korrekt referens) och uttryckte sig ungefär: jag måste tillstå att allt annat givet kan jag bara konstatera att läraryrket är ett hantverk.

    1. Hej Sören,
      Känner inte till detta, men det är väl bra att till och med en professor i pedagogik kan inse att det faktiskt är så.

  8. Din bloggserie är oerhört intressant och jag har följt din blogg ganska länge. Jag lämnade Mälardalens högskola för fem år sedan med gymnasietbehörighet i matematik och ett NO-ämne. Väl under utbildningen var jag nog ganska godtrogen i att det jag fick under utbildningen skulle rusta mig för vad som verkligheten krävde. Så var inte fallet. Under mina nio terminer rörde vi knappt läroplanen. Fick en text som handlade om förslaget till läroplan som slopades vid 2007. En eftermiddag som handlade om utvecklingssamtal.

    Väl ute i verkligheten insåg jag hur berövad jag var på allt som handlar om tolkning, bedömning, betygssättning mm. Dessbättre finns föreläsare och författare som just Per Måhl och Bo Sundblad som gjort betydligt mer för mig i dessa avseenden med hjälp av enstaka föreläsningar och böcker än vad nio terminers högskolestudier gjort. Det är HELT vansinnigt!

    1. Hej Christoffer,
      Dessvärre är du inte ensam, tusentals studenter befinner sig i skrivandets stund i det läge du befann dig i för några år sedan. Nu kan man tro att mina blogginlägg innebär att jag klankar ner på studenterna, vilket jag självklart inte gör. Det är inte deras fel att en dålig utbildning tillhandahålls och vilka är dem att vara kritiska? Det handlar inte om att vara godtrogen som du skriver, utan det handlar om att inte veta vad man ska vara kritisk mot – för hur ska man vara kritisk om man inte vet vad man ska kritisera? För lärarutbildningen tillhandahåller en vetenskaplig utbildning med fin litteratur och fina föreläsare. Det kan låta som om jag raljerar, men det är inte så jag menar. Jag menar att ytan hålls fin och akademisk, teoretisk, men det finns ingen koppling till verkligheten. Dessutom ideologiserar man på ett oerhört fult sätt, vilket jag kommer visa upp om två blogginlägg. Man lurar en hel student- och lärarkår.

      1. Jag menar inte att studenterna per definition är godtrogna utan jag hade en del erfarenhet av arbete i skolan innan jag startade mina studier, och kunde ganska enkelt peka på bl.a. sådant du beskriver, att många av de som undervisar lärarstudenter inte sett ett klassrum och hur fungerar idag. Med bakgrund av detta kunde jag varit mer kritisk men jag vet att jag i mångt och mycket såg flertalet kurser i det härliga Allmänna Utbildningsområdet som ett groteskt strechpass – något överjävligt där och då, men som var nödvändigt för att kunna utföra något önskvärt.

        Jag finner inte någonstans att du lämnar utrymme för att det är lärarstudenter som ska kritiseras, tvärtom. Jag litar på att du fortsätter kasta härliga klabbar i elden så kanske vi någon gång i framtiden kan få en svensk skola värd namnet igen!

      2. Hej Christoffer,

        Jag menade inte att måla ut studenterna som kollektivt godtrogna, utan att det är svårt att vara kritisk och veta om man inte har någon aning om vad man ska vara kritisk mot eller om man undanhålls information eller blir manipulerad. Det handlar inte bara om de studenter som kommer direkt från gymnasiet utan även de studenter som har jobbat många år innan de börjar på lärarutbildningen. Jag vet av egen erfarenhet, jag var 30 år när jag började på lärarutbildningen och hade jobbat många år, bland annat som lärarvikarie.

    2. Christoffer
      Läroplanen, liksom utbildningspolitiken bör kopplas till alla ämnen, som jag ser det. Inom rimliga gränser – När det är relevant att göra det. Själv undervisar jag och har gjort i snart femton år om läroplanen inom lärarutbildningens AUO.

      Min erfarenhet är emellertid att de flesta efterlyser mer om hur man undervisar och kan hantera elevgrupper mm., än vad som formuleras i olika styrdokument, som nu läroplanen är.

      Därför gläder det mig att du tycker att det är viktigt. Jag bedömer att det skulle underlätta för många lärare, speciellt nyexade att kunna motivera förändringar med hjälp av att referera till läroplanen.

  9. Kort fråga, bara. Jag skulle vilja veta om det är alldeles sant att LHS inte har/hade läsinlärning som obligatorisk kurs för blivande F-5-lärare (befinner mig i ett samtal kring detta). Källa?

    /Magda

    1. Hej Magda,
      Det är helt korrekt, det fanns som en valbar kurs, men var inte obligatoriskt vilket är helt absurt. Ska man bli lärare i svenska i årskurs 1 är det ett måste att kunna läsinlärning. Jag orkar inte leta nu, men har bifogat den utvärdering av Högskoleverket som visar på dessa brister, se blogginlägget, tredje stycket.

  10. Hej o tack för intressant inlägg! Som nyexad (2012) lärare håller jag helt med. Under min utbildning var jag väldigt upprörd över bristen på verklighetsförankring. Var var föreläsningarna av lärare som faktiskt arbetar som lärare och kan berätta om faktiska situationer som kan uppstå, betygsutbildning, föräldrakontakt, barns sociala svårigheter, juridik i skolan, lektionsplanering, hantera stora klasser, lärarens rättigheter osv.
    När jag började arbeta var det nästan en chock och jag använder i stort sett ingenting från min utbildning i mitt faktiska yrke.
    Kurs om betygssättning fick jag gå på skolverket och stöd från mentor och kollegor och hjälpt mycket.

    Med vänlig hälsning, Anna

    1. Hej Anna,
      Jag kan bara beklaga, men dessvärre är du inte ensam. Jag har alltid varit intresserad av studenter och som lärare tog jag emot väldigt många studenter och hos mig fick de jobba konkret med lärararbete – det vill säga planera, genomföra, bedöma och utvärdera egna arbetsområden. Flera studenter ville att jag skulle komma och föreläsa på både Södertörns högskola och Lärarhögskolan i Stockholm (hade studenter från båda) om det konkreta lärarjobbet, men det ville inte dessa högskolor.

    2. Studerar också till lärare och håller helt med dig! Bristen på verklighetsförankring är stor och faktiska problem och situationer är helt lämnade att upptäckas och diskuteras under VFUn.

      Däremot håller jag inte med Johan ang litteraturen. Vet inte hur många tusentals kronor jag lagt ner på böcker som är obligatoriska att läsa men som lämnat mig med en känsla av ”varför den här boken” ”vad ska jag med det här till” Jag betalar och läser men pengarna känns bortkastade. De böcker du nämnde Johan skulle kännas betydligt mer meningsfulla och viktiga för mitt framtida yrke. Ska läsa dem! Sen. Nu har jag inte råd. Ska lägga ut än mer pengar på litteratur som skänker någon mer klirr i kassan och lämnar mig tom och fylld av frågor…

      1. Pernilla,
        Jag tror du missuppfattar det där med litteraturen – kan vara jag som varit otydlig. Jag menar inte att det inte finns litteratur så att det räcker och blir över, det jag menar är att den litteratur som är ett måste – t.ex. Per Måhl eller Per Linell lyfts bort till förmån för något annat som inte alltid är bra litteratur.

  11. Pricken över I:et i detta blogginlägg, tack för intressant läsning. Jag läser till lärare på SU och jag varit många svängar i LHS lokaler under den ”tiden”.
    Ett av problemen som du tar upp i slutet av inlägget är att själva lärarutbildarna inte sätter sig in i dagens skola i dess verksamhet, antagligen är det för tid/resurskrävande dylikt, men de gör det iaf inte. ”
    Pricken över I.et av alla historier/skrönor över lärarutbildningen kom för något år sedan, då jag läste Specialpedagogik på SU (LHS). Då föreläsaren som sedvanlig ordning föreläste hur dålig svensk skola var och alla fel skolan gjorde, sa följande: ”Ja, jag ska inte ge ut tips till er hur man ska göra inom specialpedagogik, för det sysslar jag inte med” Många studenter blev upprörda och ropade ut, men det är precis det vi vill att ni ska göra. Hon fortsatte på som inget hade hänt. Under mina år på lärarutbildningen får vi enbart läsa/höra alla fel skolan dylikt. Som du skriver det är inte konstigt att det bildar en opinion emot betyg/bedömning, LUS mm. (Sedan kommer det alltid finnas opinioner, men du förstår poängen) Det pumpas ut med föreläsningar, kurslitteratur, föreläsare om alla fel vi gör. Vilka ska man gå till för att få de ”rätta” svaren/lösningar? Inte skolan iaf, för det är dom som gör tydligen dom här ”felen”.

    En helt annan grej VFU är det roligast som finns under utbildningen tycker jag, jag har haft några riktiga guldkorn som handledare, samt att jag tycker väldigt mycket bla. Sten Arevik & Ove Hartzell som härjat på LHS i många, många år. Inspiration!

    1. Robert,
      Tack för att du delar med dig. Det känns som om jag dras tillbaka till min tid på LHS när du beskriver. Jag hade kul, tack vare bra kompisar och att jag ville lära mig, men var ganska arg på grund av att jag var kritisk till mycket. Jag ville inte ta 300 000 i studielån för att få ett papper på att jag var lärare – jag ville lära mig något också.

  12. Delar många, ja nästan alla av dina idéer och kommentarer i den här bloggen. Linnell och Måhl är självklara författare till böcker i min egen lila boksamling. Jag tror ändå att man måste analysera problematiken på ett djupare plan när det gäller lärare och lärarutbildningen i Sverige. Grunden till problematiken handlar om att skolan i nästan två decennier omvandlats till en omsorgsplats dit företrädelsevis kvinnor kommer och mot en liten peng tar hand om barnen. Har man ett omsorgsuppdrag är det inte viktigt med kunskap eller utvärdering av kunskapsinhämtning. Det är inte heller viktigt med ämneskunskaper eller verktyg för att systematiskt kontrollera hur man på bästa sätt kan föra dessa vidare. Sverige har som det enda land i världen i stort sett tagit bort själva kärnan i uppdraget för två tredjedelar av lärarkåren i över tjugo år. Då ska man inte förundra sig över att det nu gnisslar här och var när detta uppdrag återinförs. Det intressanta tycker jag med den nya typen av bedömning som skall vara formativ till sin karaktär är att så många av mina kolleger tror att det handlar om att beskriva en elevs utveckling i förhållande till eleven själv och inte i förhållande till den summativa målbeskrivningen i ett ämne. Det säger egentligen allt. Kritiken mot lärarutbildningarna har i många år varit både berättigad och hård. I Stockholm försökte man för några år sedan göra reklam för dessa utbildningar med affischer där budskapet sa så här: ”Vill du lära dig prata med en tonåring? Bli lärare!” Själv anser jag och har av erfarenheten också lärt mig att väldigt många av de som idag är verksamma som lärarutbildare är de som inte klarade av att arbeta i skolan som lärare. Jag har också lärt mig att många av dem försöker dölja sina bristande kunskaper om den faktiska verkligheten med hjälp av filosofiska och teoretiska resonemang som de själva knappast förstår och inte själva kan tillämpa i praktiken. Jag tycker att det i dag finns en ocean mellan de som jobbar i verkligheten och de som har förlorat sig i en akademisk värld bortom molnen. Det är inget fel att lyfta upp resonemang till en högre nivå för att få distans och perspektiv till det man gör men när det förvandlas till en pose har det förfelat sitt syfte. VFU är ett gapskratt. Själv har jag träffat på många nyutexaminerade lärare som knappt har haft någon praktik alls och som ofta har en idé om att eleverna skall tala om för dem vad de ska göra i stället för tvärtom.Det finns egentligen bara en enda möjlig väg att gå om man vill rädda skolan och de blivande lärarna, det vill säga om man vill att den ska finnas kvar och inte ersättas av Ipads och hemskola. Det är att enbart införa halvtidstjänster för alla lärarutbildare och kräva att de samtidigt som de arbetar som lärarutbildare själv ska arbeta i en vanliga skola, fristående eller kommunal, som verksamma lärare. Sen förstås måste man sluta med att använda lärarutbildningar som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap och reducera antalet utbildningsplatser i hela Sverige. Det är dags att verkligen ge yrket ett innehåll och de verksamma verktyg som fungerar.

    1. Lena

      Själv anser jag och har av erfarenheten också lärt mig att väldigt många av de som idag är verksamma som lärarutbildare är de som inte klarade av att arbeta i skolan som lärare. Jag har också lärt mig att många av dem försöker dölja sina bristande kunskaper om den faktiska verkligheten med hjälp av filosofiska och teoretiska resonemang som de själva knappast förstår och inte själva kan tillämpa i praktiken.

      Jag säger inte att du har fel i detta och dessutom din erfarenhet och den kan jag inte gå emot. Jag har inte undersökt detta genom en studie hur förekommande just det här, men jag vill ändå betona att det finns dom som tycker det är mycket roligt och givande att vara utbildare till blivande lärare. De kanske har valt det.

      Jag tillhör den grupp som har valt mitt yrke, och vill inte alls byta. Om jag inte hade valt det, hade jag nog varit docent nu. Vi finns också, och jag är ledsen för att du inte har träffat så många, om ens någon.

    2. Fantastiskt att få läsa så upplysta och välinformerade åsikter som dina, Lena. Har du en känsla att dina tankar om lärarutbildningen
      delas av en stor del av dina kolleger?

    3. Lena

      Det är att enbart införa halvtidstjänster för alla lärarutbildare och kräva att de samtidigt som de arbetar som lärarutbildare själv ska arbeta i en vanliga skola, fristående eller kommunal, som verksamma lärare.

      Absolut ingen dum idé, men eftersom vi på åtminstone på SU måste ha en doktorsexamen för att få arbeta som lärarutbildare, blir det nog svårt att täcka behovet av de som behövs för att alla studenter skall få lärarledda seminarier.

      Det tar tid att få en doktorsexamen och det kräver en hel del för att bli antagen.

    4. Väl talat! Ibland undrar jag varför ingen startar en alternativ lärarutbildning där alla lärare och lärarutbildare omsätter sina praktiska erfarenheter och teorier i praktiken. Om det nu finns friskolor borde det väl finnas fria lärarhögskolor. Allt i enlighet med den heliga fria marknaden.

      1. Monika, det är det jag har därav mina slutsatser. Jag noterar också i ditt svar ditt fokus på dina behov och dina val vilket ytterligare stärker mig i min uppfattning om hur lärarutbildningen borde se ut. Även jag har ”forskat” vilket spelar mindre roll för den relevans det har i lärarutbildningssamnanhang. SU kanske borde tänka om. Lärarutbildningen har inte fått den status eller det innehåll den skulle få när Lärarhögskolan kas ner. Inte heller har antalet sökande till utbildningarna ökat. Det säger väl egentligen allt.

      2. Jag noterar också i ditt svar ditt fokus på dina behov och dina val vilket ytterligare stärker mig i min uppfattning om hur lärarutbildningen borde se ut.

        Jag förstår inte riktigt vad du menar här …

        Lärarutbildningen har inte fått den status eller det innehåll den skulle få när Lärarhögskolan kas ner. Inte heller har antalet sökande till utbildningarna ökat. Det säger väl egentligen allt.

        Nej, med den negativa och onyanserade publicitet lärarutbildningen har fått sen 2006 är jag förvånad över att någon enda söker dit.

        För övrigt har antalet sökande ökat på SU.

      3. Monika, det är det jag har därav mina slutsatser.

        Jag förmodar att du menar att du har undersökt det. Det skulle vara intressant om du sänder en länk så jag kan få ta del av dina slutsatser. Du vet, jag hinner inte själv undersöka allt, så det vore värdefullt.

      4. Jag noterar igen hur du lyfter fram dina egna önskemål och behov som de viktiga i lärarutbildningssammanhang. Du har valt ditt yrke. Du skulle inte kunna arbeta som ”vanlig lärare” på halvtid eftersom du är väldigt eftersökt som lärarutbildare i och med att det finns för få docenter i nuläget som kan utbilda blivande lärare. Och en lång akademisk utbildning ska ju löna sig. Frågan är bara för vem och i vilka sammanhang. Sen skriver du vidare att antalet elever som vill bli lärare har ökat. Ja, det är inte så konstigt eftersom den nuvarande arbetsmarknaden är sådan att ansökningarna till alla utbildningar på högskolorna runt om i landet har ökat. I Stockholm blev de elever antagna till lärarutbildningen med det absolut sämsta betyget på högskoleprovet vilket i praktiken innebar att de inte konsekvent kryssat i alla c-svar på provet.
        Och nej, jag har inte gjort en relevant enkätundersökning för att kunna prestera ett underlag som visar att min idé om lärarutbildningen skulle vara bättre än din. Å andra sidan har du inte heller gjort detta. Jag ser ingenstans i dina svar en referens till hur nöjda eleverna på lärarutbildningarna är med sina docentutbildade lärarutbildare. Min idé bygger på empiri och det faktum att jag varit handledare åt nyutbildade lärare samt åt lärarstudenter som i åratal deklarerat sin besvikelse över lärarutbildningen och hur illa den förberett dem för ”verkligheten”.

      5. Lena
        Du drar verkligen stora växlar av vad jag skriver … vilket får mig att undra om det sker gällande annat du tar upp. I lärarutbildningssammanhang utgår jag inte alls utifrån mina behov och önskningar. Däremot kan jag inte se annat än att det väl är en fördel om de som arbetar som lärarutbildare inte gör det för att de inte klarar något annat, utan att de faktiskt har valt det och faktiskt gillar att göra det. Det brukar bli bra då!

        Vet inte om du menar att lärarutbildare skall ha docentkompetens. Förstår inte vad detta kommer in. Jag betonar att det är svårt att avancera till att bli docent, då arbetet som lärarutbildare tar hela ens tid.

        De som blev antagna med sämsta betyget var ett litet antal..

        Nej, jag har inte undersökt det, vilket jag sa. Jag utger mig inte för att veta något om att lärarutbildare är dom som inte klarar av att arbeta i skolan.

        Nej, jag vet inte om jag klarar av att arbeta i skolan. Jag har aldrig haft någon önskan. Men, nu måste det ju finnas lärare som utbildar vuxna också, och speciellt de som skall bli lärare m.fl.

        Jag förstår egentligen inte hur lärarutbildare skall vara för att de skall duga för dig. Du kanske kan berätta det för mig, istället för att försöka bedöma vem jag är, vilka behov och önskningar jag har. Det har knappast någon relevans… för den konstruktiva diskussion som jag trodde vi skulle kunna ha.

      6. Jag tycker det är en utmärkt idé att lärarutbildare skall arbeta halvtid, men hur skall det bli möjligt, då SU har som krav att alla som jobbar som lärarutbildare skall ha doktorsexamen. Kravet är inte docentkompetens. Möjligen skulle kravet också kunna vara att alla skall vara lärarutbildade inom något område.

  13. Hej!
    Hur ser du på den dyslexiundersökning Demoskop publicerade på text TV igår? (31/8- 2013) Vi har en son i 6:an på en skola i Kristinehamn där metoderna verkar fattas helt, vi har fått uppfattningen att man inte riktigt har kunskapen om hur man lär ut till elever med läs- och skrivproblem. Det verkar faktiskt som om lärarna behöver utbildas och att inställningen att vilja göra något åt saken fattas.

    1. Hej Maria,
      Jag har inte tagit del av den undersökningen. Generellt är det olika hur pass väl skolan kan ta hand om elever som har läs- och skrivproblem. Detta är en debatt i sig, om du vill fördjupa dig i vad jag tycker så kan du se på tidigare blogginlägg jag skrivit. Jag har funderat på att ge mig på läsrörelsen någon gång efter denna bloggserie, för det är helt galet hur det funkar. Men jag har inte bestämt mig än. Det tar tid att researcha och jag vet inte om jag riktigt har den tiden. Vi får se.

  14. Hej!

    Jag blev klar med min gymnasielärarutbildning för tio år sedan och jag vill bara berätta att jag dessvärre känner igen allting: hur man kunde slappa sig igenom undervisningen på lärarhögskolan och ändå få VG (fruktansvärt hur lite det krävdes på lärarhögskolan i jämförelse med vid de tidigare ämnesstudierna vid universitetet i grannstaden), hur en viss ideologi (Dewey, betygs- och bedömningsmotstånd, kunskapsförakt) genomsyrade vår utbildning och den chockartade upplevelsen när jag började jobba: att den riktiga skolan i princip inte hade något som helst gemensamt med den bild av skolan lärarutbildningen hade målat upp.

    Tack för att du skriver om detta!

    1. Hej Maria,
      Som du märker bli vittnesmålen bara fler och fler. Lägg därtill de mail jag får från lärare som inte vågar kommentera, fast de gärna vill tala om för mig de brister de upplevt. Inte vågar kommentera offentligt – vad säger det? Hemskt!

      1. Jag känner igen det också – jag vågar inte heller vara offentlig med min kritik av lärarutbildningen och dagens skola. Min känsla är att det skulle göra min löneutveckling sämre, samt minska min anställningsbarhet inom skolvärlden. Sjukt, jag vet.

      1. Monika!

        Jag har fått en uppdaterad bild av lärarstudenterna på vår skola och undervisningen och kraven verkar inte ha ändrats nämnvärt på den lärarhögskola där jag gick.

    1. Ja du Anders,
      Det är väl mitt sätt att uttrycka mig, min stil får man väl säga. Jag räknar inte typen av ord, utan skriver bara som jag känner och det är klart att jag är förbannad över det maktmissbruk som dagligen sker i skolan. På elever och lärares bekostnad. Jag brukar få kritik för mitt språk ibland och det får jag ta. Jag har valt att skriva texter offentligt och då gäller att vara beredd på kritik – så är det bara.

  15. Om alla som togs i på lärarutbildning genomgick lämplighetstest kunde de sämsta studenterna stoppats. Att ha betyg räcker inte för att bli pedagog eller lärare:
    Jag tycker även att det är märkligt att man får bli rektor utan att ha rektorsutbildningen. Förr undervisade skolledare och det finns fortfarande rektorer som kan och gör det. Det räcker inte med att vara militär för att bli skolledare, vilket många politiker tycks tro.

    Rimliga krav:
    1. Lämplighetstest vid intagningen till lärare
    2. Godkänd rektorsutbildning innan man blir skolledare
    3. Rektorer måste undervisa då och då under kortare eller längre perioder.

    1. Det här med rektorsutbildning innan man tillträder som rektor är något jag har diskuterat med några av mina kollegor. Nej, man måste först tillträda för att öht få en plats.

      Jag anser att det skall vara möjligt att gå utbildningen utan att vara det. Men det är kommunen som anmäler de tillträdda rektorerna till utbildningen nu.

  16. Intressant blogginlägg. Jag är utbildad lärare men har valt att inte arbeta som det utan jobbar istället som Tågvärd (konduktör) på SJ.Den största delen av min lärarutbildning var väl bra, och då talar jag om den den del som utgjordes av ämnesutbildningen, alltså de två ämnena nämligen Svenska som andraspråk och Historia. Den tredjedel av min lärarutbildning som jag INTE är nöjd med är det som kallas för det allmänna utbildningsområdet, alltså ”pedagogikdelen”, eller det som borde ha varit en pedagogikdel.
    Jag tror att den bristfälliga lärarutbildningen är en viktig faktor för att skolan fungerar så dåligt.

    Pedagogik är ett väldigt intressant ämne, och skolan är en väldigt intressant arbetsplats. Läraren möter varje dag unga människor i väldigt känsliga år som han eller hon har stor möjlighet att påverka och forma. Med det i beaktande så finns det utrymme att anta att en lärarutbildning, kurser i pedagogik, skulle kunna innehålla otroligt många intressanta moment, för vad måste en lärare kunna idag? En lärare måste kunna förklara, förstå människor, att vara lärare ställer krav på ledarskap, man måste behärska gruppsykologi och gruppdynamik, hur man hanterar mobbning etc. Otroligt intressanta och viktiga ämnen. En lärarutbildning som innehåller dessa spännande och utmanande ämnen skulle kunna ge studenterna ett riktigt skarpt verktyg för sin lärargärning!

    Dessa ämnen lyser emellertid med sin frånvaro på lärarutbildningen. Istället får studenterna prata om att ”ta den lärandes perspektiv”, samt ”lärande i ett sociokulturellt perspektiv”. Jag fick godkänt i dessa kurser, men fråga mig inte vad de handlar om. Vi fick lära oss väldigt mycket om genusperspektiv, värdegrund (värdegrundsarbete är viktigt men inte till överdrift), läsa avhandlingar och göra små mysiga grupparbeten om portfolio (portfolio var högsta mode då jag studerade). Inte ett ord om ledarskap, gruppdynamik, hantering av mobbning och annat viktigt.

    Ett problem med respekten för läraryrket idag är alla obehöriga lärare som undervisar på skolorna. Problemet ligger egentligen inte hos dessa, i många fall naturbegåvningar, som är omtyckta av eleverna, utan i den marginella skillnaden i yrkesskicklighet mellan de formellt outbildade, och de som tagit examen efter många års lärarstudier.

    Den lärarutbildning som jag gick (vid Göteborgs Universitet) hade förstått att något var fel i respekten för läraryrket, men deras recept var att ta in ytterligare undervisning i vetenskapliga teorier i utbildningen, och därigenom göra utbildningen ännu mer verklighetsfrämmande.

    Roten till många av de här problemen finns i, som du skriver, att lärarutbildarna saknar verklighetsförankring OCH att de kunskaper som jag efterlyser, ledarskap etc., helt enkelt inte finns i de fakulteter som utbildar lärare.

    Detta leder till att de nybakade lärarna, istället för att bli renodlade proffs i ledarskap, gruppdynamik, mobbning och allt annat som är bra att kunna för att bli lärare, blir mediokra personer som inte skiljer sig nämnvärt från en person som anställts på skolan för att undervisa fast som inte har ett enda högskolepoäng i något pedagogiskt ämne.

    1. Hej Jonas,
      Tack för din historia. Dessvärre är det många som delar din uppfattning och erfarenhet – hade önskat att det inte var så. Jag minns själv från min utbildning på Lärarhögsskolan i Stockholm att just ämneskunskaperna som köptes av Stockholms universitet var bra och mycket uppskattade, medan pedagogiken var under all kritik – men några få undantag. I min klass, som gick ut 1999 var det flera som inte började jobba som lärare utan valde andra yrken, mycket på grund av att de inte kände sig förberedda eller tillräckligt kompetenta att klara av att jobba i skolan.

  17. Hej Johan!

    Din granskning (eller vad du nu vill kalla det) av ”en skola åt helvete” är berättigad, vi är många som vill veta och reda ut vad det var som gick fel. Om något har gått fel? Hur vet vi det säkert? Tänk om det är helt rätt? Det som hänt med skolan, Skolverket, lärarutbildningen UnejmIT?

    Det jag egentligen vill säga är att jag uppfattar dig som helt onyanserad, bombastisk och rent fientligt inställd till akademisk kunskap.

    Men annars tycker jag att läraryrket är samhällets näst viktigaste yrke 🙂

    1. Hej Lena,
      Tack för din kommentar. Ja vad ska man säga? Klart att jag är bombastisk, men det andra håller jag inte med om för fem öre. Du får gärna ge mig återkoppling på vad det är som du tycker hos mig som är onyanserat och fientligt inställt till akademisk kunskap. Ge mig exempel och dina argument för detta så ska jag bemöta dig.

      När det gäller att det gått fel kan vi vara helt säkra. Hur kan vi annars gå i god för att vi har en skola med sjunkande kunskapsresultat, 20% av eleverna som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25% av pojkarna i årskurs 9 som inte läser tillräckligt bra. EFTER 9 år! Är inte det ett misslyckande?

      Jag ser fram emot att få dina exempel och argument.

      Jag vet annars inte vilket yrke som är viktigare än läraryrket, eftersom du placerat det på nummer 2.

  18. Är en vanlig morsa som bland annat protesterat mot undermålig eller snarare obefintlig läs- och skrivinlärningen och blivit idiotförklarad mer än en gång.
    Tack för ditt inlägg där du tagit upp det jag förstod men inte varit insatt i och kunnat belägga. Hoppas politiker och media äntligen kan vakna upp med hjälp av dig och likasinnade.

    1. Hej Lena,
      Tyvärr ger jag dig inte några förhoppningar att mina blogginlägg ska leda någonstans. Klart att många läser och det uppmärksammas, men tyvärr är de som sitter på makten trögrörliga och att jag påtalar brister kommer inte att leda till något. Sorry!

  19. Tack för en utmärkt blog, och jag kan förstås bara hålla med. Många undrar hur det har kunnat blivit så fel, dvs att vi har en yrkesutbildning som är såväl fjärmad från verkligheten som förankrad i ideologi snarare än vetenskap.

    Den lätta vägen är förstås att skylla på 68-rörelsen, och mycket förklaringskraft finns förstås att hämta i det hålet av ideologiska och dogmatiska doktriner, men anledningen till att den fick muskler nog att slå sönder läraryrkets fundament har också en annan grund. Förenklat kan man säga att 68:orna kom in i ett skede där lärarhögskolorna var mitt inne i en professionaliseringsprocess. De gamla folkskolelärarseminarierna skulle bli högskolor (pga enehetsskolan etc) och de ofta mycket dugliga folkskollärarna ville öka sin akademiska status.

    Det fanns med andra ord en drivkraft att förändra när 68 slog igenom. Men 68-rörelsen var inte intresserad av att höja läraryrkets status, nej den var fokuserad på att rensa ut det borgerliga samhället ur skolorna, allt gammalt var skit och nya friska fläktar skulle blåsa rent.

    Detta gjorde att det professionella projektet drevs med hjälp av negativa kontraster. Den gamla läraren blev en antites till den nya upplyste som skulle formas. Den förre utmålades därför gärna som en smygsadistisk katederfurir som endast älskade katekes och innantilläsning samt avskydde dialog och kritiskt tänkande. Här är förstås Caligula det främsta exemplet. Att den sinnebilden av vad den gamla skolan stod för var falsk, var mindre viktigt i sammanhanget. ”Han” skulle bort, och då behövs det tydliga fiender (halmgubbar) att puckla på som legitimerade utrensningen.

    Därtill fanns det bara ett ämne som kunde akademiseras på de nya lärarhögskolorna. Det var pedagogiken. Alla andra ämnen var redan ”inpinkade” sedan länge av universiteten. Men för att kunna motivera pedagogikens vetenskapliga status och betydelse var man återigen tvungen att använda en negativ kontrast – ämneskunskaper. Sedan dess har det rullat på, uppåt för pedagogikämnet, nedåt för ämneskunskper (och läraryrket).

    Pedagogikämnet (lärarhögskolorna) som sådant har alltså professionaliserat sig självt genom att deprofessionalisera läraren.

    1. Hej Anders,
      Jag tror inte att man ska skylla på 68-rörelsen. Det behövdes verkligen en ny inställning till lärarens roll och uppgift. Att det blev så slappt som på 70-talet, att läraren skulle vara kompis med eleverna och att grupparbeten skulle vara det förhärskande, var inget önskvärt. Men att riva ner gamla auktoritära strukturer var viktigt. Dessvärre var det så att man blandar ihop auktoritär och auktoritet. Man blandar ihop undervisning med gammaldags katederundervisning. Jag har undervisat i alla mina år som lärare och jag har byggt relationer med mina elever och fått dem att växa. Men jag har varit en auktoritet och med den respekten från elevernas sida som det ger. Respekt är något man förtjänar inget som sitter i yrkets titel. Jag tror inte att det är någon person som skulle vilja ha tillbaka den auktoritära skolan, men i och med ihopblandningen av begrepp använder sig PIE av detta som ett slagträ. Medvetet eller omedvetet?

      1. Johan, att syftet inte var gott skall man förstås akta sig för att tro. Även 68:orna hade en god vilja, men det hindrar inte att de i förlängningen utgjorde en destruktiv kraft, av de skäl (renodlade) jag nämnde tidigare. Det är en process som eroderat professionen.

        Sedan tror jag det är viktigt att påminna om att undervisningen inte var så hemskans usel förr. Det finns inga belägg för att lärare av den ”gamla stammen” bara var auktoritära och att deras undervisning inte promoverade kritiskt tänkande. Självklart fanns det precis som nu både bra och mindre bra lärare, men att deras undervisning saknade nyanser för att ”vi tror” att de bara stod och mässade auktoritärt från katedern, är varken fruktbart eller korrekt. Undervisningen ”förr” utvecklades alltså över tid, precis som allt annat. Någon oformbar monolit var pedagogiken/metodiken inte, vilket gamla pedagogiska husorgan vittnar om över tid. Jag tror det är viktigt att den genomnegativa (och osanna) bilden måste ”bort” för att ”vi” skall kunna diskutera skolans nya som gamla förutsättningar (för och nackdelar). Som landet nu ligger placeras man i ett fack, gärna i en extrempostition (Caligula), när man pekar på problematiken förknippad med dagens lärarutbildnin/skolväsende.

        Visst fanns det säkert uslingar som gömde sig bakom agans förmenta nödvändighet, men de flest lärare slog inte sina elever, åtminstone inte på 60-talet. Skolagan förbjöds redan 1958. Oavsett var min poäng den att något fundamentalt fel med svensk skola och dess pedagogik inte förelåg.

        Fast jag tror inte vi tänker olika här egentligen (heller)? 😉

        Auktoritet är AO, och självklart centralt i pedagogiska sammanhang.

    2. Tack! Jag instämmer helt i, att många – t.ex. undertecknad – undrar, hur det har kunnat bli så fel? Den underliga utvecklingen har huvudsakligen utspelats bortom gemene mans horisont… som förbryllat undrar hur och varför??

      I den här artikeln beskriver Majken Humle sin egen erfarenhet av

      ”1960-tal. Folkskoleseminariet i Karlstad

      Vi undervisades där i ämnen av ämneslärare, ofta lektorer. Vår praktik gjorde vi på övningsskolor, där särskilt skickliga metodiker undervisade både oss lärarkandidater och barnen. Vid varje övningslektion fick vi grundlig respons. Efter hand utökades praktikens längd och ansvar – med kontinuerlig återkoppling från övningsläraren. Denna praktik var individuell, vi skolades in i den enskilde lärarens praktik.

      Varje praktikperiod bedömdes utifrån de uppgifter som övningsläraren hade planerat. Uppgifterna var verklighetsförankrade, eftersom de ingick i den ordinarie undervisningen. Varje period gav underlag för slutbetyget i lärarskicklighet. Övningslärarna hade också lektioner i metodik på seminariet.

      [—]

      Utbildningen var inte i något avseende akademisk och den var helt ateoretisk. Vi skulle vara brett ämneskunniga och metodiskt skickliga. Betyget i lärarskicklighet vägde tyngst, det var det betyget man fick jobb på. Vi blev säkra på arbetsorganisation, planering, dokumentation och metodik. Vi kunde hantverket och vi kände oss säkra på vilket innehåll vi förväntades behärska inom varje stadium.

      På 1960-talet hade en examinerad lärare behov av att skaffa sig en teoretisk grund och akademisk kunskap efter utbildningen.”

      Folkskoleseminariet i Karlstad på sextio-talet kontrasteras med:

      ”2009. Stockholms universitet

      I universitets kurser ingår nu verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det kallades förr praktik. Varje kurs har ett specifikt innehåll. Utifrån detta innehåll formuleras studenternas praktikuppgifter av universitetslärare som kanske, eller kanske inte, har kunskap om praktiken och dess förutsättningar.

      [—]

      Utbildningen är akademiserad, och praktiken samt praktiskt grundad kunskap är i alla betydelser ”förlagd”. Studenten utbildas att skriva vetenskapliga rapporter. Studenten ska tillägna sig ett vetenskapligt språk. Metodisk-didaktisk skicklighet prövas inte och bedöms inte vare sig på universitetet eller VFU-skolorna (praktiken). För rektorer som ska anställa är lärarskicklighet och lämplighet något okänt. Utbildningsanordnaren har inte heller minsta aning om den saken.

      2009 har en nyexaminerad lärare behov av att skaffa sig en praktisk-metodisk grund och stärka sin professionella yrkeskunskap efter utbildningen.”

      http://www.skolaochsamhalle.se/flode/lararutbildning/majken-humle-och-aldrig-motas-de-tva-teori-och-praktik-i-lararutbildningen/

      —–

      Du har skisserat hur ambitionen att radikalt omskapa läraryrket gick ut över s.a.s hantverkskunnandet – på sajten ”Lärarnas Historia” står det lite kryptiskt: ”Spänningen mellan praktiskt lärarkunnande å den ena sidan, och en vetenskaplig rationalitet å den andra, blev föremål för avsevärd diskussion..” Jag förmodar, att en ”avsevärd diskussion” är en eufemism för bittra strider… där förespråkarna för ” praktiskt lärarkunnande” nedkämpades och utmanövrerades?

      Johan sätter i sin blogg sökarljuset på hur en klick förblindade och revirhävdande ideologer i praktiken har s.a.s. ”kapat” pedagogikämnet genom att abstrahera och akademisera ämnet låååångt bortom vad som är rimligt – till stor nackdel för blivande lärare och elever. De pedagogiska ideologerna verkar idag därtill ha åtföljts av (eller kanske utvecklats till?) tvivelaktiga mirakelmedicin-försäljare (läs charlataner), som säljer förkunnelsen om ”det lärande klassrummet” och annat kvacksalveri.

      Hans Albin Larsson nämner, att akademiska pedagoger kommit att dominera i skolutredningar – medan ämnesföreträdare har blivit allt färre. Har du (eller någon annan) någon pejl på hur det gick till? Varför var det politiska motståndet så svagt? Göran Hägg menar, att folkpartiledaren Gunnar Helén (av personliga skäl) var negativt inställd till studentexamen… finns det några andra (borgeliga) politiker som man kan identifiera, vilka i praktiken framstår som sympatiskt inställda till socialdemokratins målsättning – sedan början av 60-talet – att sänka kunskapsnivån i skolan?

      Skriv gärna lite mer om utvecklingen!

  20. Hej Arvid, utan att ha läst allt Johan skrivit delar jag nog i all väsentlighet hans uppfattning.

    Pedagogiken har gått från att var en verksamhetsanknuten och empiriskt förankrad disciplin till att bli ett av de mest abstrakta och teori(ned)tyngda ämnena inom akademin. Detta är förstås en paradox, därtill inte helt sund. Det som alltså är tänkt att ge läraren hans verktyg i klassrumssituationen har numer esoteriserats till flödesscheman fulla med tvåvägspilar och streckade linjer alltsomoftast också mättade med cirklar i olika ohermeneutiska storlekar. 😉

    I sig har jag inget emot forskning av det slaget, bara man är noga med inte se det som ett pedagogiskt verktyg i klassrumssituationen. Men tyvärr skiljer man sällan på forskning och praktik, då ämnet är tänkt att användas i just klassrummet.

    Vad gäller det politiska maktspelet bakom det som hände på 60-talet är jag tyvärr inte helt påläst. Att man slängde ut barnet med badvattnet råder det dock inte någon tvekan om, men då alltså sett med facit i hand. Att det finns/fanns en grupp stjärnögda ideologer som ”kidnappat” ämnet är förstås en metafor, men ändå ack så träffande. Ju mer institutionell och akademiska position dessa erövrade desto lättare var det att skapa en egen ”forskningsbubbla” där referenser utanför denna blev mindre och mindre nödvändiga. ”Esoterisering” blev så att säga ett självspelande och självförstärkande piano som, vilket är centralt, ytterst byggde på och fick kraft av en demonisering av ”förr”.

    Det viktiga är därför, enligt mitt sätt att se det, att första lyfta fram på vilken lösan grund skräckbilderna om äldre tiders lärare står. Var är forskningen som belägger detta? Det fanns oerhört mycket som var bra och det är tyvärr den biten som försvunnit under trycket av de sociologiska mekanismer jag skisserade tidigare.

    Lärarna förr var jättebra OCH kunniga, även om de förstås inte var perfekta.

    1. Tack för svar!

      I sin doktorsavhandling – ”Jämlikhet och Frihet. Politiska mål för den svenska grundskolan” – framhåller Karin Hadenius, att den brittiska sociologen Michel Youngs bok – The Rise of the Meritocracy – fick stort inflytande på svenska skolreformatörer. Boken översattes till svenska samma år den kom ut år 1960. I boken beskrivs hur illa det kan gå, om flitiga och begåvade elever tillåts avancera snabbare (än sina kamrater) och skapa en (ny) meritokrati.

      Karin Hadenius skriver: ”Den [Michael Youngs bok] gav bland annat upphov till en artikel i Tiden under rubriken ‘Från demokrati till meritokrati’. Flera av skolberedningens ledamöter motiverade sin syn på högstadiets organisation med en rädsla för en utveckling mot meritokrati.”

      Jan Sjunneson skriver: ”Rädsla för att en meritokrati skulle uppstå vid nivåuppdelade grupper ledde till att studiemotiverade elever inte uppmuntrades i den nya grundskolan utan istället fick färre lektioner i teoretiska ämnen och lämnades till sig själva. Alla elever flyttades automatiskt upp varje år oavsett prestationer året före och få elever tilläts gå om en klass. ”

      Den svenska titeln på Michael Youngs bok är talande: ”Intelligensen som överklass”. Socialdemokratin ville inte medverka till, att den nya skolorganisationen (grundskolan) skapade en sådan överklass. Man ville därför understimulera och hålla tillbaka ”läshuvudena” i den nya skolorganisationen.

      Sjunnesson skriver: ”För att klara av alla många nya elever sänktes nivån i det nya högstadiets årskurs 8 till vad som förväntades av elever i den tidigare realskolans årskurs 7 och ibland årskurs 6. Därmed tappade Sverige 1-2 år i generell kunskapsnivå ”

      https://www.facebook.com/notes/jan-sjunnesson/att-skola-v%C3%A4lf%C3%A4rdsbarn/10151783936699185

      Då det (enl. bl.a. Stellan Arvidsson, sekreterare i skolkommissionen) fanns en vilja, att i den nya, sammanhållna skolorganisationen komma bort från den meritokrati, som i alla tider rått i skolan, så fanns det från socialdemokratiskt perspektiv inga invändningar mot, att kunskapsnivån sänktes i den svenska skolan. Från det perspektivet så var en sådan utveckling snarare eftersträvansvärd.

      —–

      Denna ideologiska attitydförändring hos ledande socialdemokratiska skolpolitiker bör ha underlättat en nedprioritering av ämnekunskaperna i skolan. Jag vet inte, om Karin Hadenius analys – hur socialdemokratin ändrade sin inställning (ca 1960) och i praktiken övergav målsättningen på den berömda valaffischen från 1948 – har ifrågasatts?

      Har du läst någon, som har ifrågasatt Hadenius analys – eller har hennes doktorsavhandling kanske bemötts med största möjliga tystnad? Vore mycket tacksam för din kommentar.

  21. Nu ska du få något att glädjas åt Jonas! Jag var nämligen betydligt mer motståndare till betyg när jag började lärarutbildningen än när jag slutförde den (gick på LHS). Den främsta anledningen till detta var dels att jag som tillvalskurs gick en kurs i betyg och bedömning inom matteområdet (oh boy! Där fick man ju reda på en del som absolut inte framgick varken i praktik eller övriga utbildningen) och dels på grund av den absolut bästa läraren jag hade under hela utbildningen, den numera pensionerade pedagogiska fenomenet Ingvar O Persson (FENOMENAL på att fånga ens intresse runt matematiska problem) plus en del information jag fick ur Per-Johan Ödmans bok kontrasternas spel (oerhört intressanta kapitel skolhistoria där!). Så man kan bli mer positiv till betyg av LHS också.

    (När jag kom dit: Betyg är skit, när jag slutade: Kunskap är betydligt mer komplext än bara ett betyg, men betyg är bra på att rangordna elever t.ex. inför intag till gymnasiet och högskolan).

    Markus

    1. Hej Markus!
      Härligt att höra det omvända. Jo det finns många giganter inom lärarutbildningen också, på LHS hade jag två riktigt bra och inspirerande lärare. Den ena var Bo Sundblad – du vet han med LUS och den andra var Ove Hartzell, som har skrivit boken Att synliggöra tänkandet:

      http://www.bokus.com/bok/9789176566312/att-gora-tankande-synligt-en-bok-om-begreppsbaserad-undervisning/

      Sedan tycker jag inte att man ska se betyg som ett sätt att rangordna eleverna, utan ett sätt att utvärdera vad de kan på riktigt. Både för dem själva, för läraren och för skolan som organisation. Relativa betygssystemet rangordnade elever.

      1. Problemet med kunskaperna är ofta att ämnena är så breda så att betygen säger långt ifrån allt. Som en elev som är duktig på räkning och statistik men värdelös på algebra och ekvationslösning (mitt ämne matematik) eller som mina egna engelskkunskaper i slutet av gymaniset: Prata var inga problem men min skrivna engelska var bedrövlig.

        Däremot: Jag fick G i engelska B och min lillasyster VG. Var hennes engelska bättre? Ja utan tvivel! Bland annat med historien om hur proven in till realskolan gick till kan vi alltså konstatera att prov in till gymnasiet INTE är en bra idé. Högskoleprovet är jag faktiskt också skeptisk till som det ser ut idag. Då är betyg bättre. Betyg kan nog också sägas vara ett utmärkt sätt att mäta progression, och det är väl utifrån det man ska se poängen med att eleverna idag får betyg från 6an (jag är inte överförtjust i det).

      2. Markus,
        Jag vet faktiskt inget annat sätt som är bättre än kunskapstandardbetyg. Huruvida lärare är bra på bedöma eller inte är en annan fråga, men det beror också på hur mycket utbildning lärare fått och hur lite ideologisk hjärntvätt de varit utsatta för.

    2. En av mina hjärtefrågor är att betyg ska vara avgränsade och ge en tydlig vägledning kring kunskaperna inom ett litet område och bara lite om själva personen som helhet. Brister i läsning bör förstås diskvalificera för nästan alla jobb men när denna kunskap uppnås vet vi ju inte alls om den som hade lätt eller svårt att lära är bäst lämpad för något av framtidens alla olika jobb. På samma sätt så definierar betyg bara miniminivåer av kunskap och individen får på olika andra sätt demonstrera resten som behövs.

  22. Jag citerade ovan Majken Humles beskrivning av sin egen utbildning på Folkskoleseminariet i Karlstad på 1960-talet:

    ”Vi skulle vara brett ämneskunniga och metodiskt skickliga. Betyget i lärarskicklighet vägde tyngst, det var det betyget man fick jobb på. Vi blev säkra på arbetsorganisation, planering, dokumentation och metodik. Vi kunde hantverket och vi kände oss säkra på vilket innehåll vi förväntades behärska inom varje stadium”.

    Humle anser, att den utbildningen hade vissa brister, ty ”utbildningen var inte i något avseende akademisk och den var helt ateoretisk”.

    Hon beskriver sedan i två uppföljande artiklar, hur lärarutbildningen utvecklats från 60-talet till idag och sammanfattar:

    ”Lärarutbildningen lägger nu åter tyngden på ett ben, men det andra” – nu är lärarutbildningen i stället akademisk och (alltför) teoretisk.

    Lärarhögskolornas undervisning i pedadogik verkar idag bestå av ett svep genom psykologi, kunskapsteori, intelligensforskning, filosofi, sociologi m.m.

    ”Om femtio år ter sig bristen på praktikbaserad kunskap och säkrad professionsanknytning lika komisk och ohållbar som 1960-talets grävande i seminarieträdgården”, avslutar Humle.

    http://www.skolaochsamhalle.se/flode/lararutbildning/majken-humle-en-hallbar-lararutbildning/

    —–

    Fråga till alla (och inte minst till Monika Ringborg)

    Var (och av vem/vilka) anser ni, att lärarens hantverk (planering, metodik, betygsättning m.m.) borde undervisas?

    Och hur stor del av utbildningen borde detta disponera? VFU är idag sammanlagt blott en termin medan seminarieundervisningen varade i fyra år.

    1. Det ska förstås vara en balans mellan teori/akademi och praktiskt tillämpbara men absolut att jag anser att lärarens hantverk precis som du definierar det bör vara en viktig del av utbildningen. Det är ju också ett sätt att kolla att teorierna håller måttet och inte är pappersprodukter.

      Jag tror att anledningen till att lärarutbildningen svängt mellan extremer är bristande insikt om att lärarutbildare måste ha både teoretisk bakgrund och relevanta erfarenheter. Här ska blivande högstadielärare utbildas av lärarutbildare som aldrig stått framför en klass med tonåringar. Hur verklighetsförankrade blir teorierna då?

    2. Jag anser:
      1) Att poängen med korta praktikperioder (2-3 veckor) och att bara komma ut på skolan för att göra en undersökning kan och bör diskuteras eftersom dessa besök kommer att skilja sig så dramatiskt från den verklighet man sedan kommer ut till.
      2) Att varje ämnesblock med ämnesundervisning på lärarutbildningen bör innehålla en längre praktik (+4-5 veckor) och att det ska ingå i instruktionen till VFUn att handledaren de sista veckorna inte får stå med framme vid katedern annat än högst undantagsvis och att minst ett undervisningstillfälle per klass skall videofilmas.
      3) Att den kurs jag själv valde till med 15 hp praktik där man endast besöker lärosätet någon gång i veckan för utvärdering bör vara obligatorisk.
      Eller
      Att lärarutbildningen avslutas med ett ”prövoår” ungefär som läkarutbildningen.

      1. Ja VFU ska handla om långa praktikperoder där fokus ska vara på att studenten övar sig på att stå framför klassen och bedriva undervisning. Den stora andelen VFU som ägnas åt undersökningar och auskultation är ett oskick som har sin grund i att för få lärarubildare kan hjälpa studenten med hur det är ute i skolans vardag.

    3. Var (och av vem/vilka) anser ni, att lärarens hantverk (planering, metodik, betygsättning m.m.) borde undervisas?

      Den teoretiska delen skall ligga på SU och den praktiska på skolorna som den gör idag (eller som är tanken i vilket fall som jag förstår det). Handledarna borde få större ansvar för den delen, då det endast i klassrummet i en verklig undervisningssituation de blivande lärarna kan lära sig det dom behöver. Men för att detta skall kunna ske behöver det finnas specialutbildade handledare. Jag har t.ex. uttryckt en önskan om att de skall ha en lic. i just handledning. Det krävs doktorsgrad på universitetet, men endast att man arbetar som lärare på skolorna. I dagens läge räcker det inte, då det blir ett för stort glapp mellan den teoretiska och praktiska delen.
      Självklart skall lärarutbildare som har hand om de längsta praktikperioderna få tid att besöka studenterna. De tog bort den möjligheten för ett tiotal år sen.

      Och hur stor del av utbildningen borde detta disponera? VFU är idag sammanlagt blott en termin medan seminarieundervisningen varade i fyra år.

      Inom AUO-området räcker det med den VFU som finns (eller snarare fanns). Någon poäng för varje moment. När det gäller inriktningarna borde det vara långa perioder, t.ex. en månad på vilken de får undervisa under ledning av handledaren. Inte att de skall hoppa in och förutsätts kunna det.
      Jag är för ett års praktik innan de får examen. Det nuvarande med att de först får en examen och sen skall prövas, är horribelt knasigt uttänkt. I praktiken får de en examen som inget är värt. Dessutom anser jag att det är något som skall skötas av lärarutbildningarna. Inte bygga på godtycklighet eller på lärarens möjlighet att få en plats.

      1. Idén om att det praktiska arbetet ska undervisas om ute på skolorna är i grunden omöjlig.

        Den som arbetar som VFU-handledare har en heltidstjänst med sina elever och bjuder VFU-studenten på ren övertid. Ofta ideellt. Att mena att ena halvan av lärarutbildningen ska genomföras av VFU finns det inte någon som helst chans till.

        Det finns ytterligare ett problem med detta. Teori och praktik måste hänga ihop och teorin ska exemplifieras och praktiken ska kopplas till teorin. Ifall inte detta praktiseras på lärarutbildningen så är den på helt fel väg.

      2. Majken Humle skriver: ”Vår praktik gjorde vi på övningsskolor, där särskilt skickliga metodiker undervisade både oss lärarkandidater och barnen. Vid varje övningslektion fick vi grundlig respons. Efter hand utökades praktikens längd och ansvar – med kontinuerlig återkoppling från övningsläraren. ”

        Denna kategori lärarutbildare – ”särskilt skickliga metodiker” – verkar ha försvunnit från lärarutbildningen som en konsekvens av, att man ska vara disputerad för att få tjänst som lärarutbildare på universitetet. Krävs det, att nya övningsskolor startas eller finns det någon annan utväg?

      3. Jan
        Tror inte alls att det är omöjligt om man ändrar synen på vad handledarna på skolorna skall kunna för att öht vara i samklang med den teoretiska delen. Och ändrar synen på vilken uppgift de verkligen skall/bör ha. Nu verkar det på en del debattörer som om de skall komma fullfjädrade till sin praktik. Mycket av att handledarna i nuläget, som jag tolkar det, har en känsla av att denna del svävar bland molnen och att den inte har med skolans värld har att göra med just detta.

        Är det egentligen inte absurt att de som skall vara med då studenterna rent praktiskt lär sig hantverket inte har samma hårda krav på handledning som vi på den teoretiska delen har gällande teori. Hur skall vi någonsin kunna mötas om vi inte talar om det på samma sätt och utifrån samma förutsättningar.

        Det är märkligt att lärare som är inne i en utbildning inte är för en höjning av utbildningsnivån av sina blivande kollegor. Det är som när kommunal gick ut med åsikten att personalen på fritidshemmen inte skulle vara pedagoger, utan att det räckte med att gå en två-årig utbildning till barnskötare.

        Jag säger ännu en gång – man kan inte simma utan vatten. Man kan inte lära sig hantverket bakom en bänk på den teoretiska delen.

        Självklart skall handledaren INTE vara i full lärartjänst, utan få handledartid i tjänsten. Men, om man motsätter sig allt som öht har att göra med en ökad kompetens, ja då får man gilla läget. Om man inte, som jag har erfarenhet av att vissa handledare har uttalat, förstår instruktionerna från oss, hur skall de då kunna hjälpa och stödja studenterna?

        Varför skall det finnas handledare, om vi skall göra jobbet!

      4. Jan
        Det finns ytterligare ett problem med detta. Teori och praktik måste hänga ihop och teorin ska exemplifieras och praktiken ska kopplas till teorin. Ifall inte detta praktiseras på lärarutbildningen så är den på helt fel väg.

        Praktiken är väl en del av lärarutbildningen – den praktiska delen. Eller hur tänker du nu?

      5. Monika,

        Min retsamma sida väcks väldigt starkt. Varför ska det finnas lärarutbildare om handledare ute på skolorna ska göra det viktigaste jobbet?

        Teori och praktik ska vara starkt sammankopplade och lärarstudenterna ska få öva sina beteenden i mängder av situationer som ska likna det de kommer möta i framtiden. Elever som övningsobjekt är dock något vi ska vara återhållsamma med. Klantigt uppträdande kan förstöra en människas framtidschanser och lärarstudenter måste övas och sållas bort innan de kommer dit. Dessutom ser jag lärarutbildares djupare teoretiska kompetens som lättare att kombinera med praktisk övningar i högskolemiljön.

        Jag tror att du missar att efter att studentena övat alla delar delar av läraruppdraget så återstår ett stort övande i att få ihop helheten och träna förmågan att möta variationen i utmaningar. Det är där VFUn kommer in.

        Kan inte låta bli att också förtydliga att handledning av VFU studenter är ett ideellt extrauppdrag för lärare som har ett annat uppdrag och ett ansvar mot elever som de bör prioritera då det är det de är anställda för.

      6. Jan
        Du har helt rätt om det är vad jag har sagt, din retsamma sida till trots. Snarare vill jag höja upp handledarnas position, med tanke på vilken betydelse de har. Det är förfärligt att man från politikerhåll inte tillsätter resurser för att de lärare som blir handledare ute på skolorna verkligen kan göra sin del som det är tänkt, som jag uppfattar det. De sitter inne med en stor kunskap. Istället känner sig en del tvingade att lägga över det på den teoretiska delen, därför att uppdraget inte går ihop med en heltidstjänst som lärare.

        Jag kan knyta nästan allt till praktiken, men det är ute i verksamheten som studenternas kunskaper faller på plats och blir något annat än endast prat om det. Vad hjälper det att jag kan och förstår, om inte studenterna själva får möjlighet att upptäcka det.

        Själv hade jag handledare som passade på att göra ärenden därför det var den enda tid när jag var där som de hade! Jag menar … har hört att andra också råkat ut för det. Fått en egen klass utan att handledaren varit där. Kan man skylla på handledaren eller på sakernas tillstånd. Om man däremot satsar på handledarskapet med t.ex. krav på en lic. Då får handledarskapet en högre status i relation till den teoretiska delen.

        Det handlar inte om att teori och praktik inte skall höra ihop. Det handlar om att det inte gör det i nuläget, på det sätt som gagnar studenterna och i förlängningen skola och elever.

      7. Den stora huvudskillnaden mellan oss trots att vi är överens om det mesta, det är att jag anser att pedagogiska teorier utan knytning till praktiska övningar har näst in till inget värde i en lärarutbildning. Jag är mycket skeptisk till alla tendenser till att göra lärarutbildningen till något i gränslandet till filosofi. Det ska vara mycket teori på utbildningen men det finns ett läraruppdrag som handlar om elevmöten och sätt att hjälpa eleverna att förstå. Det finns väldigt mycket konkreta teorier som lärare oundgängligen behöver och om teorierna är tillräckligt konkreta för att ha något värde kan vi få ett test av genom att ställa krav på alla lärarutbildare att ha både övningar och konkreta exempel på teoriernas användning i klassrummet. De teorier som inte klarar det testet placeras lämpligen bland något för filosofer, något som möjligtvis är valbart för lärarstudenter.

        Mitt fullständigt genomklara argument är att eleverna inte är övningsobjekt och att vi har ansvar för deras lärande. Min tanke om att det är direkt tjänstefel av en VFU handledare att prioritera ner elever till förmån för studenterna tycker jag borde vara tillräckligt för att visa på att det är inte en större andel av lärarstudenternas utbildning som ska förläggas ute på skolorna och att det kan vara rimligt att VFU studenter gör viktiga arbetsinsatser för att kompensera för det avbräck handledningen skapar precis som AT-läkare avkrävs detta.

        Gärna bättre ersättning och arbetsformer för VFU-handledare men inte fler okunniga studenter ute på skolorna. Studenterna ska visa sitt värde innan de möter några elever!

        Jag har trivts jättebra med de studenter jag handlett men det är en extra arbetsbörda jag bara är villig att ta på mig när studenten har tillräckliga förkunskaper.

      8. Jag har aldrig sagt att vi inte skall koppla teorin till praktiken. Men det är en sak att göra det rent teoretiskt och kanske med någon/några konstruerad(e) övning(ar), och en annan att göra det i en verklig situation.

        Men frågan är hur handledarna kan förstå hur kunniga studenterna egentligen är, om de inte har kontakt med läroplanens formuleringar, hur man kan tolka dessa, samt till olika teorier som förklarar varför något är eller kan vara.

        Jag menar, om handledaren finns med varje gång studenten leder en lektion, är risken liten för att eleverna blir lidande. Problemet är väl inte att handledaren eventuellt inte är det.

        Det behövs en granskning av praktiken … för att se vad man kan göra. Man kan inte bara lägga över det på andra. Vi tar vår del som vi har i uppdrag att göra. Ni som är ute på skolorna har ert uppdrag – att handleda studenterna, inte möta fullfjädrade lärare…

      9. Nej Monika, att tro att det räcker att handledaren, läraren är med oavsett hur usel studenten är ger intryck av alldeles för lite erfarenhet om hur det är att vara ansvarig för elever. Varje gång man måste städa efter en student riskerar man att missa någon elev som försetts med hämmande och konstiga idéer och då handlar det om mindre misstag av studenten.

        Jag har mött oerhört duktiga studenter som ger tillbaka genom att inspirera mig men ditt påstående om att vi skulle behöva förstå mer om hur duktiga de är, det är rent stötande. Vi VFU-handledare blir tränade i och behöver kunna bedöma både studentens styrkor och svagheter för att kunna låta dem möta våra elever, elever vi har ansvar för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s