En skola åt helvete, del 5: Lärarutbildningen

Lärarutbildningen – Herre Gud, detta sorgebarn. Hur många gånger har jag inte skrivit blogginlägg om de brister som råder på lärarutbildningen? Känns som miljarder gånger. Varför riksdagspolitiker eller Högskoleverket år ut och år in har låtit lärarutbildningar med dålig kvalitet fått fortsätta sin verksamhet är ett mysterium. När läraryrket är så viktigt finns väl inget som har större betydelse än att utbildningen är bra. Kanske är på sin plats att jag uttrycker mig tydligt här: Jag beskriver i detta blogginlägg lärarutbildningen på ett generellt plan och där enskilda lärare eller institutioner inte stämmer in på min beskrivning. Det finns med andra ord bra verksamhet inom lärarutbildningen också – bara så ni vet!

År ut och år in har lärarutbildningen fått kritik från alla håll. Av tidningar, radio, tv, Skolverket, Högskoleverket, Riksrevisionen, skolorna och av studenterna. Så sent som denna vecka skrev Göteborgsposten om detta, läs länk. Själv har jag det senaste året kritiserat Jönköpings Högskola, bland annat Tomas Kroksmark och Martin Hugo, som i högsta grad är inblandade i lärarutbildningen. Men även en sådan gigant som Christian Lundahl får orera fritt och manipulera lärarstudenter. Jag skriver manipulerar, för hur ska man annars uttrycka det när unga studenter som kommer direkt från gymnasiet möte en professor av Lundahls kaliber. Är det då dags att plocka fram allt det kritiska tänkande som man lärt sig på gymnasiet? Hur många 19-20-åringar ifrågasätter en professor i pedagogik? Ingen, eller hur? Så kanske finns det då någon sanning i det sägs i media? Ingen rök utan eld?  Eller är det bara att skylla ifrån sig på riksdagspolitikerna som ger lärarutbildningen uppdraget? Skylla på Jan Björklund? Det är ju inte ovanligt. Som om det var Jan Björklund som specialdesignade alla kurser och bestämde dess innehåll. Som om det var Jan Björklund som bestämde att Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) inte skulle ha läsinlärning som obligatorisk kurs för de som skulle bli F-5-lärare – Ja, ni läser rätt! Så här skrev Högskoleverket i sin sammanfattning av utvärdering av lärarutbildningen:

”En av reformens bärande idéer gäller studenternas fria val av kurser och inriktningar och lärosätenas flexibilitet i utbud av kurser och inriktningar. Denna frihet och flexibilitet har lett till att det blivit svårt för lärosätena att skapa en naturlig progression för studenterna i utbildningen. Statens möjligheter att styra lärarutbildningen har också minskat. Den komplicerade strukturen med allmänt utbildningsområde, många olika inriktningar och specialiseringar, kombinerat med verksamhetsförlagd utbildning, och krav på examensarbete gör utbildningen svåröverskådlig. Studenternas behov av studievägledning blir stort. Flera lärosäten har avsatt otillräckliga resurser för denna, vilket bidragit till att studenterna gör orealistiska val som minskar deras möjlighet att få arbete.

Det allmänna utbildningsområdet på 60 poäng skall innehålla viktiga för läraryrket gemensamma delar. Lärosätenas frihet att utforma detta område kan dock leda till att endast 10 poäng av de 60 i praktiken rör sådant innehåll. Viktiga områden som t.ex. läs- och skrivutveckling, prov och kunskapsbedömning ska rymmas inom denna ram. Konsekvensen blir att undervisning i grundläggande moment vid vissa lärosäten är närmast obefintlig. Kravnivån uppfattas ofta vara låg, framför allt inom det allmänna ut- bildningsområdet. Det visar sig i en av utvärderingens särskilda studier att studenter vid två tredjedelar av lärosätena ägnar mindre än 30 timmar per vecka åt studier samt i att examinationen i många fall är så utformad att den ger möjlighet att ”glida igenom”. Studenterna säger t.ex. att man inte behöver köpa särskilt många böcker och att det kan räcka med att läsa baksidestexten för att bli godkänd. Det går också bra att arbeta parallellt med studierna. Bristen på forskningsanknytning manifesteras, dels i den låga andelen forskarutbildade lärare inom utbildningen, dels i att undervisningen Snarare handlar om bestämda metoder än om den kunskapsteoretiska grunden för examensarbetet” (Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor, Högskoleverket 2005, sidan 12). Här ärutredningen: HSV Utv. av lrarutb del 1 .

Som om det var Jan Björklund som bestämde att lärarna på lärarhögskolorna systematiskt skulle utbilda betygsmotståndare. Skulle inte tro det! Men den här kulturen är utbredd på lärarutbildningen, man har en vision över hur skolan är som ligger långt ifrån den verkliga skolan – alltså den skola som består av en byggnad, klassrum, elever och lärare. I den visionen man har, tror man att det är på ett visst sätt och lär ut efter sin bild av svensk skola, som egentligen är något helt annat, se tidigare blogginlägg. Men här finns ett grundläggande fel – lärarna på lärarutbildningen har inte varit i en svensk skola eller sett en svensk elev på väldigt länge. Kanske har de aldrig varit i en skola? Faktiskt är en del lärarutbildare inte ens själva lärare i botten – jo det är sant! Det låter absurt, men så är faktiskt fallet. Och en del lärarutbildare, som faktiskt har en lärargärning i botten, var lärare på 70- och 80-talet och har sedan dess inte satt sin fot i grundskolan, förutom ett och annat besök hos sina lärarstudenter. Men nu är även dessa besök avskaffade sedan några år tillbaka, skolorna själva sköter bedömningen av studenterna ute på fältet. Lärarutbildarna behöver inte bemöda sig med att ta sig ut till förorten, utan kan stanna på sina institutioner. Det är just denna lilla värld, denna lilla akademiska bubbla – långt ifrån verkligheten, som lärarutbildningen befinner sig i och där man bygger upp sin vision över hur svensk skola fungera. Alltså visionen säger hur skolan fungerar, enligt lärarutbildarna, men som inte stämmer med verkligheten och det är alltid lärarutbildarna som har tolkningsföreträde. Men utifrån den vision lärarutbildarna har, formar de sin undervisning för studenterna och det innehåll de tror studenterna kommer behöva – out there, på fältet, i sitt jobb, i skolan – i verkligheten!

Det kryllar av företrädare av PIE i anslutning till lärarutbildningen och det ideal som råder på lärarutbildningen är det ideal som PIE står för: Betyg är dåligt, följa upp resultat är skit, läxor och prov är fel och kunskapskontroller är bajs. Jag har i tidigare blogginlägg lyft fram Martin Hugos bok som ett vidrigt tilltag av ideologisering, men tro inte att han är det enda exemplet. Nej, nej, nej. Många gör på detta sätt och det är oerhört märkligt att jag, en liten sketen rektor från Haninge, ska behöva uppmärksamma om detta. Är det inte någon annan som ska göra det? Eller att detta tas upp till diskussion i media – varför görs det inte?

Jag känner till en professor som har skrivit en doktorsavhandling som bygger på ett felantagande om vad läsning är som fenomen. Sedan har han skrivit en bok som bygger på denna avhandling och sedan ännu en bok där han refererar till tidigare bok och sedan ett gäng böcker till, där han refererar tillbaka på tidigare böcker. Böcker som blir kurslitteratur. Men i grund och botten bygger allt på ett felantagande om vad läsning är. Och det har byggt hans karriär! Vem ifrågasätter en professor? Ingen – eller hur? Att allt egentligen är ett luftslott spelar mindre roll. Är det inte så här det går till? Man bygger karriärer, men om det fungerar i verkligheten spelar mindre roll. Det är här det blir problematiska. Lärarutbildning som fungerar som en skyddad värld och som en institution för ideologiproduktion. Akademiseringen av lärarutbildningen blev tyvärr en flopp, istället för att forska på skolan och gå ut och göra kliniska studier, hamnade forskarna på institutionerna – långt i från verkligheten. Fan, jag kanske ska lägga ner några veckor på att läsa igenom hans böcker och visa på felen? Och publicera med konkreta exempel och citat. Eller också struntar jag i det.

Många inom PIE är verksamma inom lärarutbildningen eller kommer in och föreläser på lärarutbildningen. Det innebär lärarstudenterna formas till motståndare till betyg, resultat, prov, kunskapskontroller och resultatuppföljning. Trots att vi har riksdagsbeslut om att vi ska ha en mål- och resultatstyrd skola. Dessutom får studenterna många gånger inte tillräckligt goda kunskaper när det gäller bedömning och skulle de få utbildning när det gäller just bedömning är det givetvis lärarutbildarnas skeva och ideologiska bild av vad kunskapsbedömning innebär, det vill säga: Summativ bedömning är skit och formativ bedömning är bra, har skrivit tidigare om detta. Förmågorna görs till det viktigaste, istället för att titta på kunskapskraven när det gäller bedömningsunderlag för vad eleverna lärt sig – alltså inlärt. Precis som PIE tidigare gjorde när det gällde mål att sträva mot och mål att uppnå (Lpo 94).

I en demokrati där Sveriges Riksdag i konsensus har beslutat om att svensk skola ska ha betyg från årskurs 6, ha en läroplan som är mål- och resultatstyrd (Lpo 94 och Lgr 11), kontrollera elevernas kunskaper och följa upp resultat. Då utbildar studenterna till motståndare till ovanstående av lärarutbildningen. Helt tvärt emot riksdagsbeslut. Är det bra? Är det rätt? Nej, det är helt jävla sjukt! Och tjänstefel så det skriker om. Men ingenting görs och ingen får ställas ansvarig för detta!

Jo förresten, något görs ju faktiskt, det kommer politiska direktiv om att göra om lärarutbildningen. Hur många gånger har utbildningen gjorts om de senaste åren? Jag har tappat räkningen. Och från politiskt håll vill man styra upp utbildningen och få den att bli bättre. Men det som politikerna missar är att det är samma människor som tillhandahöll en bristfällig utbildning som ska bygga upp en ny utbildning. Samma människor, med samma motstånd mot betyg och resultatuppföljning. Så vad gör man? Enkelt, man kör på som tidigare och döper om kurserna. Innehållet är detsamma. John Dewey får fortsätta att vara husgud på lärarutbildningen och minimal tid läggs ner på t.ex. betygssättning. Fokus flyttas i stället till lärandemiljö – alltså hur miljön ska se ut när man lär sig, eller lesson studies – alltså hur bra lektioner kan se ut, eller formativ bedömning – alltså hur läroprocessen ska bedömas och återkopplas. Lägg därtill att man smyger in betygsmotstånd på samma sätt som man gör när det gäller Martin Hugo. Det vore intressant att se hur många fall varje högskola eller universitet, som bedriver lärarutbildning, har som är som Martin Hugos. Det vill säga där boken, som bygger på avhandlingen, är ett direkt ideologiskt slagträd. Jag är säker på att det finns ganska många sådana skrifter, jag kommer ge några exempel senare i denna bloggserie. Men får studenterna utbildning när det gäller hur resultatuppföljning fungerar som system? Nej! Får studenterna utbildning när det gäller betygssättning? Väldigt lite, ibland ingen alls. Får studenterna utbildning i Lgr 11? Jag hoppas det, men antagligen får de den ideologiserade versionen som lägger mycket fokus på förmågorna i syftestexten, alltså långt ifrån vilka kunskaper eleverna faktiskt har rätt att lära sig – inlärt!

Men varför har det blivit på det här sättet? Varför har kulturen på lärarutbildningen blivit som den blivit? Som jag skrev i föregående stycke är en starkt bidragande orsak till detta att det pedagogiska ideologiska etablissemanget haft  John Dewey som husgud under så lång tid. Maciej Zarembas uppmärksammade detta i sin artikelserie ”Hem till Skolan”: ”Att John Deweys pedagogik för hundra år sedan blev så populär är begripligt. Dess udd var riktad mot den tidens skoldressyr. Att den i Sverige sedan 60-talet blivit närmast pedagogisk statsideologi kan bero på att den gick så väl ihop med den sociala ingenjörskonsten, vars utopi var att bygga ett system som oberoende av vilka människor det befolkades av, skulle producera rättvisa och de önskade värderingarna” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 134). Zaremba fortsätter längre fram: ”Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap”, blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värsta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbara?” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 135). Sidan därpå fortsätter Zaremba: ”Jag tror knappast att trivselpedagogiken kunnat dominera så länge om den inte smält samman med ett annat historiskt fenomen: den svenska allergin mot betyg. Kunskap kan mätas, och mätt vill man inte bli, för då blir man bedömd – nej, värre: man blir dömd!” (Maciej Zaremba: Hem till skolan, Natur & Kultur 2011, sidan 136).

Jag har tidigare skrivit blogginlägg kring Dewey, där jag varit kritiskt till att lärarutbildare så stenhårt håller fast vid hans metodik, läs här och här. Hur ska detta mönster brytas? Kanske ska rektorer för lärarutbildningarna eller deras chefer börja följa sitt uppdrag – det vill säga utbilda blivande lärare som faktiskt är insatta i mål- och resultatstyrning, bedömning och betygssättning (och då inte bara formativ bedömning). Kanske ska rektorerna auskultera? Kanske ska rektorerna ifrågasätta ideologiseringen i allmänhet och  Dewey i synnerhet. Se om hans metodik är förenlig med Lgr 11:s kunskapsuppdrag.  Vad är det som gäller egentligen, styrdokument eller ”rätt” metodik (ideologi)? Men detta är nog bara ett naivt önsketänkande från min sida.

Fast det är en medveten taktik sedan länge från lärarutbildningens och PIE:s sida att vara otydlig (flummig). Arne Helldén tar i sin bok ”Skola på villovägar” upp förslag från Lärarutbildningskommittén (LUK) som i sin SOU 1999:63 lämnade förslag till ny lärarutbildningen. Helldén menar att det inte är någon ny lärarutbildning det är frågan om utan samma innehåll men i ny förpackning – känns det igen? Efter en lång otydlig beskrivning av LUK:s förslag till ny lärarutbildning, där ämnesfördjupning verkligen fått stryka på foten för mer otydligt innehåll skriver Helldén: ”LUK:s vokabulär tillhör inte denna värld. Enkla ord som ”kunskap”, ”läroämne”, ”undervisning”, ”kunskapsförmedling” och ”lärare” existerar inte för dessa utredare (och knappast ”skola” heller). Istället för kunskaper säger de ”kunskapsprojekt”, istället för ämne säger de ”inriktning”, ett begrepp som ”lära sig”, eller ”tillägna sig” (”inhämta”!) kunskaper tillhör för dem en grå forntid. De har istället uppfunnit ord, fyllt av mystik, som de högtidligt mässar: ”lärandet” (ett ”lärande samhälle”, den ”lärande organisationen” etc). ”Tvärvetenskap” tycker de om. Universitetsämnen är redan för mycket för dem. Det påminner dem om ”traditionella skolämnen” (Arne Helldén: Skola på villovägar, Futurum 2002, sidan 126). Tjänstemannaväldet är stort och har makt. Överallt finns företrädare för PIE med och ”hjälper till”. I departement, i utredningar, på Skolverket, på Skolinspektionen, på lärarutbildningen och så klart på pedagogiska institutioner. En av taktikerna är som Helldén beskriver att vara otydlig, flytta fokus, hitta på nya begrepp, blanda ihop saker och ting.

Även den bästa litteraturen har lärarutbildningen tagit bort och ersatt med annan litteratur. Jag ska ta några exempel: Per Linells bok Människans språk anser jag vore obligatorisk för alla lärare att läsa. Den förklarar språkets nyckel till intellektet, något som är grunden till all inlärning. Jag anser även att Per Måhls bok Vad krävs nu? och Betyg men på vad skulle vara obligatorisk. Varför? Måhl förklarar i böckerna själva tanken med betygssättning enligt standarder. Istället används Christian Lundahls och Anders Jönssons böcker, som är rena ideologiprodukterna och formar studenterna till betygsmotståndare. Det är väl just det, Måhl har ”fel” ideologi, eller rättare sagt: Han saknar ideologi. En bibel som borde varit med är Ference Marton mfl: Inlärning och omvärldsuppfattning som handlar om hur människan lär sig. En oerhört bra bok och ett måste. Jag vet faktiskt inte om det är någon lärarutbildning idag som har denna bok på den obligatoriska litteraturlistan? Men den borde läsas och processas väl på bokseminarier på lärarutbildningen. Sedan anser jag att Bo Sundblads Nya LUS-boken skulle läsas av alla lärarstudenter. Här förklaras resultatuppföljning på ett bra sätt, med Läsutvecklingsschemat (LUS) som dokumentationsverktyg för alla lärare att pröva på resultatuppföljning. Oavsett om du är NO- eller SO-lärare kan du se om elevernas läskunskaper håller och om de inte gör det så har du synliggjort det och kan starta en diskussion på skolan vad som ska göras. För NO- och SO-lärare är beroende av att eleverna läser bra.

Men Sundblad och Måhl står inte högt i kurs på alla lärarutbildningar, om ens någon lärarutbildning. Snarare tvärt om. Bojsänken tycker lärarutbildarna om dem. Särskilt illa tycker man om Bo Sundblad, inte minst på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS, nu Stockholms universitet), där han tidigare arbetade. Det gick så långt att man frös ut honom och snackar skit om honom, inför studenter. Jo det är sant. Jag satt för några år sedan i en fullsatt aula på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge. Alla studenter som gjorde sin praktik (VFU) i Haninge, oavsett inriktning och hur långt man kommit i sin utbildning var samlade för något som kallades basgruppsdag. Vid just detta tillfälle skulle Haninge kommun presenteras och tjänstemän skulle berätta hur man arbetade med skola inom kommunen. En student ställde frågan varför Haninge kommun använde sig av Läsutvecklingsschemat (LUS) som inte var bra. Jag, som själv satt i auditoriet i egenskap av basgruppsledare, kunde inte hålla tyst utan vände mig om och svarade studenten att LUS var ett mycket bra instrument för att se hur långt eleverna hade nått i sin läsutveckling. Flera studenter opponerade sig då upprört och en av dem sa att LUS inte hade vetenskaplig grund, utan var framtagen på Bo Sundblads egen son. Jag vände mig åter mot auditoriet och sa till dem att de fick fan i mig ge sig, jag hade jobbat med LUS i visst antal år och det funkade utmärkt. Vetenskapligt kom LUS från ULL-projektet och så vitt jag kände till hade Sundblad ingen son. Det blev kalabalik bland de flera hundra studenterna och många var rejält upprörda. Jag lovade att i kaffepausen fixa fram den vetenskapliga bakgrunden till LUS. När det var dags för kaffe rusade jag iväg till Fredrika Bremergymnasiets vaktmästeri och fick låna en dator där jag från Bo Sundblads hemsida fick fram den vetenskapliga dokumentationen kring LUS. Vaktmästaren kopierade 300 exemplar av detta dokument och när studenterna åter satt i aulan delade jag ut kopior till de mest ifrågasättande studenterna samt en hög vid utgången som intresserade kunde ta.

Problemet var inte att studenterna tyckte annorlunda än vad jag gjorde, utan den aggressivitet som de hade i diskussionen och att de dessutom så kraftigt vidhöll något som var ett falsarium. De hade blivit ideologiskt manipulerade. Jag frågade efter dagen slut en av studenterna som var i min basgrupp och som gick inriktning mot de yngre åldrarna vem som hade påstått detta på LHS. Jag fick namnet på två kvinnor som hade hävdat detta och studenten sa att de många gånger hade baktalat LUS och Bo Sundblad. Jag skrev brev till chefen för dessa två kvinnor och redogjorde för situationen och påtalade det oacceptabla. Jag fick ett luddigt svar tillbaka och sedan hände inget mer. Idag hade jag önskat att jag skulle haft mitt brev och svaret kvar. Jag fick för övrigt senare bekräftat att Bo Sundblad inte hade någon son.

Jag har också haft många diskussioner med studenter när det gäller betyg och betygssättning, där studenterna dels varit negativa till betyg och dels inte fått någon utbildning när det gäller betygssättning. Inte ens när de haft bara en eller två terminer kvar. När jag har handlett dem i mina klasser, när jag var lärare, fick de jobba med hela processen från planering av ett arbetsområde (mål att sträva mot), ta fram kunskapskrav (mål att uppnå), planera, genomföra, examinera, bedöma, betygssätta och återkoppla till eleverna. Hela tiden med mig som handledare. Och det har blivit oerhört bra att gå från abstrakt kursplan till konkret undervisningssituation. Detta arbete, alltså hantverket lärare, har i princip alla studenter påtalat att de inte får på lärarutbildningen. Ändå är det centralt i läraryrket!

Varför kan man fråga sig? Egentligen ganska enkelt svar. I och med akademiseringen av lärarutbildningen blev det allt färre lärarutbildare som saknade koppling till skolans värld och istället tog de akademiska pedagogerna över, människor som jag tidigare nämnt inte ens var lärare själva. Men de skulle lära studenterna läraryrket. Eller det var kanske där det blev en förändring, det kanske inte längre finns en ambition att utbilda lärare, utan att utbilda studenter till att bli pedagoger eller goda forskare som kan skriva lic-uppsats. Jag vet inte, men det saknas ganska mycket hos nyexaminerade lärarstudenter. Min upplevelse är att det finns ganska många engagerade och positiva studenter som lämnar lärarutbildningen och vill ut för att jobba som lärare. Inte så att de är entusiastiska över lärarutbildningen, snarare så att de nått sina drömmars mål att jobba som lärare och vill vara med att få till världens bästa skola. Vill göra skillnad. Men tyvärr så blir besvikelsen stor när de kommer ut. I bästa fall klarar de av att överleva och utveckla sig själv och sina elever. Vanligare är dock att deras kunskaper från utbildningen räcker till för att administrera den skola som man själv är en produkt av. I sämsta fall och detta är inte ovanligt, klarar de inte av lärarjobbet.

Grunda ämneskunskaper, snuttifiering av kurser på lärarutbildningen och en utbildning som inte är anpassad för de krav som verkligheten ställer är orsaker till ovannämnda. Man kan komma långt med entusiasm och vilja, men det är lätt att bli nermald i en skolorganisation som administrerar skola. Som säger: ”Så här har vi alltid gjort”. Vilken kaxig nyexaminerad student vågar ifrågasätta, när du gör allt för att överleva ditt första år som lärare?

Det är just här lärarutbildningen har gått fel, helt fel. Jag är inte emot en akademisk utbildning, men studenterna ska lära sig det som de har användning för i sitt yrke. Lärare är ett hantverk och det behöver vara en mycket tydligare koppling mellan teori och praktik. Studenterna behöver lära sig de teorier som är gångbara i skolan, gå ut och testa dem för att sedan komma tillbaka och utvärdera. Och det får inte vara en massa ideologi! Styrdokumenten måste gälla. Jag menar inte att John Deweys metodik ska slängas på sopphögen, men studenterna ska gå ut och pröva metodiken och se hur det gick för eleverna i klassen. Hur många nådde önskat resultat i examination, oavsett om det är redovisning eller prov? Vilka nådde inte kunskapskraven och varför? Denna nära koppling mellan lärarutbildning och praktik (VFU) behöver ständigt vara i fokus. Lärarutbildarna behöver gå ner i abstraktion och närma sig skolan och de problem som finns där, inse hur det ser ut i skolan och ta till sig faktiska elevresultat. Det går inte längre att blunda för detta. Annars vet jag inte vad vi ska göra.

Kanske har det redan gått för långt? Kanske finns det ingen utväg? Kanske behöver lärarutbildningen läggas ner och skötas av andra institutioner i samhället? Typ KTH och Chalmers tar hand om utbildningen av NO- och SO-lärare.  Jag vet inte, men det är ett väldigt allvarligt läge och det har varit så i många år. Något radikalt måste göras och ansvariga myndigheter och politiker borde verkligen ta tag i denna fråga. Jag kommer senare i denna bloggserie återkomma till detta när jag ger exempel på litteratur som används på lärarutbildningen.

Nästa blogginlägg kommer handla om Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE). Då blir det åka av!

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete! Inte minst av den anledningen behöver vi ha en bra lärarutbildning.