h1

En skola åt helvete, del 10: Lite litteratur

21 september 2013

Tyvärr verkar en del läsare missuppfatta det jag skriver, medvetet eller omedvetet. Kanske studsar man på mitt språkbruk som är ”fucking far from academic”. Möjligtvis blir en del personer upprörda över att deras husgud blir ifrågasatt (eller attackerad upplever nog många). Eller också känner sig några träffade. Inte vet jag. En del väljer att kritisera språk, ton eller annat i mina blogginlägg istället för att förstå andemeningen eller budskapet. Här kommer ett förtydligande: PIE står för Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget och är ett begrepp som jag, Johan Kant, har hittat på. Det innebär inte att man är medlem i denna ”klubb” bara för att man sympatiserar med Scherp, Lundahl eller Carlgren med flera.

Så här står det i Wikipedia: Etablissemang eller etablissemanget är en term som används för att hänvisa till en synlig social minoritet (elit etc.) med en dominerande ställning inom en nation eller ett samhälle, som innehar makten och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och det sociala”.

Jag lägger till Pedagogiska för att avgränsa området för maktutövandet samt Ideologiska för att avgränsa innehållet i maktutövandet. Summering: PIE står alltså för en elit som har en dominerande ställning inom det pedagogiska området och följer en speciell inriktning. Jag kan också tillägga att det antagligen inte finns någon klubb som en del menar att jag tror, men hemliga handslag, eller invigningsritualer. Utan ett inofficiellt nätverk, se tidigare bloggserie.

En annan intressant sak som uppkommit sedan förra blogginlägget, då jag bland annat hängde ut Ingrid Carlgren, var att flera personer refererade till den bok som hon skrivit tillsammans med Ference Marton. Jag tyckte att boken ingick i en tävling som tävlade i kategorin ”Årets snömos”, vilket också Roy tyckte – fast redan när boken kom. Han skrev då en debattartikel i Svenska Dagbladet, se länk. Argus skrev 19/9 en kommentar som svar till samma blogginlägg (Damerna på LHS) där han bland annat citerar Carlgren och Martons bok: ”I framtidens samhälle kommer inte skolans huvuduppgift att vara kunskapsförmedling, utan att utveckla redskap för eleverna att själva förvärva kunskaper och kompetenser. Det finns inte längre något självklart rätt eller fel, och en viktig uppgift för läraren är att hjälpa eleverna att förhålla sig till detta”. Boken skrev 2004, det vill säga när Hans-Åke Scherp slutat åka runt i Skolverkets namn och basunera ut Problembaserat Lärande (PBL). Här tar med andra ord Ingrid Carlgren över stafettpinnen. Eleverna ska söka sin egen kunskap!

Nu har det snart gått 10 år sedan boken kom. Har svensk skola rosat marknaden? Har Scherps, Carlgrens och andra PIE-anhängares klargörande och framåtsyftande metodiktips fixat den spjutspetsskola som visionen innebar/innebär? Frågar ni mig så är svaret: Verkligen inte!

Svensk skola har dalat än mer sedan 2004, 20 % av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25 % av pojkarna i årskurs 9 kan inte läsa tillräckligt bra. Carlgrens vision har med andra ord ingen bäring, snarare så att hon själv varit med och bidragit till svensk skolas förfall. Håll i er nu alla ni som gillar Ingrid Carlgren och den handledning ni får av henne: Jag pratar inte om er relation med Ingrid Carlgren (eller de andra två damerna heller för den delen). Att de betytt så mycket för er. Jag pratar om Ingrid Carlgren i en maktposition där hon styr över flera hundra personer. Och påverkar flera tusentals människor via sin position och sitt tolkningsföreträde, media och bokutgivning. Två helt skilda situationer. Helt olika! Glöm inte det!

Jag fick tag på den litteratur som används i kursen Dokumentation, bedömning och betyg vid Stockholms Universitet. Samma kurs till vars utbildningsansvarige jag anmält önskemål om granskning av Christian Lundahls bok. Intressant läsning! När jag suttit och gått igenom litteraturen har jag känt mig som en detektiv som letar efter ledtrådar. Med en kopp kaffe på altanen i sommarvärmen satt jag och sökte. Jo, jag gjorde detta för länge sedan. Faktum är att jag skrev nästan hela bloggserien i somras, flera av inläggen i affekt – vilket många av er märkt. Men andemeningen är viktig! Vad vill jag säga med mina texter? Det handlar om elevernas grundläggande kunskapsrätt.

Nu tänker jag göra en kort genomgång av några exempel på litteratur som används vid ovanstående bedömningsutbildning av lärare och lärarstudenter. Jag går inte igenom hela böcker eller alla titlar, det är för omfattande, utan dristar mig till att ta något eller några exempel ur litteraturen.

Forsberg & Wallin (red): Skolans kontrollregim – ett kontraproduktivt system för styrning? Stockholms universitets förlag 2006

Bara titeln säger en hel del var författarna står när det gäller resultat och inställning till resultatuppföljning och målstyrning. Vilka signaler sänder titelvalet? Till läsare? Till lärarstudenten? Är det: ”Jippi vad kul det är med betyg och resultatuppföljning” eller är det ”Fy fan den där jävla Björklund som bara ska tjata om sitt betygsnack – han förstör bara skolan”? Personligen anser jag att titeln starkt signalerar ett kompakt motstånd mot Lpo 94, givetvis idag även mot Lgr 11. Alltså den delen som säger att man ska följa upp resultat. Att man har en mål- och resultatstyrd skola. Boken gör inte betygsmotståndaren besviken, för argumenteringen mot resultat och resultatuppföljning genomsyrar hela boken. Kompakt motstånd! Det går att hitta många exempel.

”Hotet ligger i det system för kontroll av skolan som etablerats under senare år genom tillkomsten av inspektion och kvalitetsredovisning, nationella prov och kriterierelaterade betyg och hur de används. Sättet att tala om och att använda detta kontrollsystem uttrycker det nära sambandet mellan kontroll och styrning, dvs. i dagens offentliga samtal står kontroll, tillsyn, inspektion etc. för styrning av skolan. Problemet ligger i att det nu etablerade systemet för kontroll och styrning succesivt har utvecklats på andra premisser än de läroplanen erbjuder” (Sidan 15). Här tar man ställning och lyfter fram kontrollen av skolan som det primära när det gäller resultat. Inte att eleverna har rätt till kunskap eller att resultatuppföljning är ett pedagogiskt verktyg för vidare utveckling av lärarens arbete och därmed elevernas lärande.

”Ett styr- eller kontrollsystem – eller den kontrollregim – som idag dominerar bygger på att målen för skolan formuleras som kriterier med uttryck i prov, enkäter och anvisningar för tillstånd. Mål innehåller alltid ett tolkningsutrymme. Kriterier är för sin del alltid ett urval av de möjliga tolkningar som målen medger; de är ett övervägt men samtidigt subjektivt urval ur ett universum av tolkningar av vad t.ex. historia är och vad en elev skall kunna i historia eller av vad innebörd och uttryck för demokrati är som område för undervisning” (sidan 179).

Vilken jävla skittolkning! Hur svårt kan det vara att begripa? Det handlar om att använda sig av Lpo 94 (Lgr 11) i pedagogiskt syfte där det gäller att planera, genomföra, bedöma, återkoppla och utvärdera till eleverna. Ingen kontrollregim eller kontrollsystem som boken tar upp. Lärandeprocess helt enkelt!

Agneta Hult och Anders Olofsson (Red): Utvärdering och bedömning i skolan, Natur & Kultur 2011

”Å andra sidan kan den kraftiga ökningen av utvärderingsaktiviteter, kunskapsmätningar och dokumentation föra med sig en del mer negativa konsekvenser. En risk som ofta påtalas är det som kallas ”siffrans makt”, det vill säga att mål reduceras till kompetenser som är enkelt mätbara och som man kan sätta en siffra på, så att de därmed är enkla att redovisa” (sidan 14).

Detta är en korrekt kritik mot det relativa betygssystemet, eller att relativt bedöma kunskap. Men eftersom vi har ett kvalitativt kunskapsstandardsystem är det omöjligt att reducera mål till enklas siffror, men det går givetvis att göra de mest häpnadsväckande tolkningarna på allt – för vi är människor och vi gör fel, speciellt när vi inte fått en kvalitativ utbildning när det gäller mål- och resultatstyrning. Men här misstänkliggör man systemet, istället för att inse det positiva med att ha tydliga mål (kunskapskrav), följa upp dessa krav och titta på sig själv och organisationen – vad kan vi göra bättre och annorlunda så att alla elever når kunskapskraven?

Anders Jönsson: Lärande bedömning, Gleerups 2010

”Varför har vi egentligen betyg? Det framförs ofta åsikter om att betygens roll är att informera och motivera eleverna, och att betygen därmed skulle fylla en pedagogisk funktion, men som vi ska se finns det egentligen inga belägg för detta. Betyg är istället i första hand ett urvalsinstrument, det vill säga ett sätt att avgöra vem som ska få komma in på en viss utbildning eller vem som ska få ett visst jobb” (sidan 138). Detta är en korrekt beskrivning av det relativa betygssystemet. Jag har personligen arbetat med betyg på ett pedagogiskt sätt, där jag använt mig av både formativ och summativ bedömning och kontinuerligt diskuterat vad som krävs för olika betyg med eleverna. Aldrig har det varit ett problem. Aldrig!

Två sidor senare är det dags igen: ”Det som möjligen skulle kunna hjälpa eleverna framåt, i alla fall indirekt, är om betygen motiverade eleverna, till exempel genom att de elever som fick låga betyg lade mer tid på skolarbetet. Tyvärr tycks det inte riktigt fungera så, utan snarare tvärt om. Ruth Butler har genomfört ett antal studier kring betyg och motivation, och hon har bland annat visat att motivationen vanligen sjunker hos de elever som får låga betyg (Butler, 1988)” (sidan 140). Åter igen denna Butler, som genomfört sin undersökning i Israel med ett annat betygssystem och noll koppling mellan provets uppgiftsstandard och kommentaren – eftersom det inte går att ha någon sådan koppling.

Nu har jag fått höra av en kompis sedan denna text skrevs att Anders Jönsson inte polariserar mellan formativ och summativ längre. Hoppas Jönsson reviderar sin bok också, exempelvis är mitt förslag att stryka Butler och ta med svensk forskning på området. Det borde väl finnas något.

Lindström Lars (Red): Pedagogisk bedömning, Stockholms universitets förlag 2011

Många tunga namn skriver i denna bok, t.ex. Ingrid Carlgren, Anders Jönsson och Astrid Pettersson. Jag har läst boken för många år sedan, men nu valt att hoppa över denna bok, endast läst Viveca Lindbergs kapitel som jag tog upp exempel i föregående blogginlägg.

Andréasson Ingela, Asplund Carlsson Maj: Elevdokumentation, Liber 2012

Jag har valt att hoppa över denna bok helt och hållet.

Lundahl Christian: Bedömning för lärande, Norstedts 2011

Denna bok är knökfull med ideologi. Jag har tidigare gått igenom boken, se blogginlägg 8.

Är det så att lärarstudenter och lärare utbildas i mål- och resultatstyrning? Att de får en positiv inställning till prov, betyg och resultatuppföljning efter att ha läst denna litteratur? Jag skulle inte tro det, snarare är det så att betygsmotståndare utbildas, något som går tvärt emot fattade riksdagsbeslut. Detta gör mig jävligt förbannad! Men inte förvånad, frågan är bara hur länge PIE kan få fortsätta att obstruera? Hur länge får man ostraffat skriva din dynga och pracka på blivande lärare detta? Forskare som aldrig arbetat med kunskapsstandardbetyg ute i grundskolan. Forskare som redan från början har bestämt sig. Irriterande!

Är det ok att hävda den akademiska friheten när det gäller att använda sig av litteratur? Att man väljer litteratur som står i bjärt kontrast till fattade riksdagsbeslut? Jag anser att detta är tjänstefel. Det handlar inte om forskning i den bemärkelsen att full frihet ska ges, utan det handlar om ett utbildningsuppdrag till en blivande eller verksam yrkeskår. Hur lång tid ska det ta innan någon ställs ansvarig för detta? Hur länge ska det ta innan rektor eller kursansvarig tar sitt ansvar? Eller är det bara Johan Kant som tänker i fel banor?

Avslutningsvis i detta blogginlägg vill jag flyga på ännu en person i hög pedagogisk position och i högsta grad medlem i PIE. Eller attackera som vissa väljer att uttrycka det.

Tomas Kroksmark, professor i pedagogik på Högskolan i Jönköping. Jobbar bland annat med skolnära forskning i Jönköpingsområdet. Det är tveksamt hur Kroksmark ser på vetenskapsteori för den forskning han släppt upp har bitvis varit av dålig kvalitet, se Bertil Törestads granskning. Jag har även ställt frågan öppet i ett blogginlägg som du kan läsa, länk eller mitt inlägg om Kroksmark i förra bloggserien, länk. Dessutom har Kroksmark varit handledare för Martin Hugo som har doktorerat genom att följa 7 skolskadade elever på gymnasiet under tre år. Själva projektet är det inget fel på, lärarna verkar kanon och de får med sig eleverna och utvecklar dem riktigt bra. Doktorsavhandlingen är intressant och bra, läs själv. Efter doktorsavhandlingen skriver Martin Hugo en bok där han på ett eklektiskt förhållningssätt droppar forskning så att det passar hans syfte är helt uppåt väggarna. Här lyser inte betygsmotståndet igenom, det är fyra stycken 1000 watts lampor som stålar betygsmotstånd. Hugo drar slutsatser när det gäller inlärning utifrån dessa skolskadade eleverna – något som givetvis inte går att göra, se tidigare blogginlägg.

Men det verkar som om Kroksmark och hans professorskollega Ulla Runesson kör sitt race, helt ideologiskt. Bertil Törestad, som är pensionerad adjunkt i psykologi vid Stockholms Universitet och följaktligen van att läsa avhandlingar, skrev till Runesson och påtalade de brister som fanns i uppsatserna. Runesson svarade inte Törestad, men av misstag såg hon inte att Törestad var med på sändlistan när hon vidarebefordra hans e-brev till sina pedagogkollegor.  Bertil Törestad lyfte på ögonbrynen när han insåg att Runesson inte alls gillade honom. Så här skrev hon: ”Kolleger, Min första tanke: vad fan är det för en idiot. Så gick jag in på hans blogg, och fick det bekräftat. Hoppas att ingen av er tänker svara. Tystnad är bästa försvar här. Med vänlig hälsning, Ulla”

 Högt till tak? Dialog? Verkligen inte! Pedagogisk ideologi? Jajamensan!

Intressant att en god vän till mig har en kollega som går rektorsutbildningen med anknytning till Karlstads Universitet. Under en av utbildningsdagarna hade Tomas Kroksmark varit där och uttalat att det inte går att mäta kunskap och att det heller inte går att följa upp resultat – nu i år 2013. Detta är rent tjänstefel som jag ser det. Kroksmark och PIE är pedagogikämnets dödgrävare.

Tomas Kroksmark är även med i redaktionsrådet på Grundskoletidningen, en tidning som är känd för sitt reform motstånd. Jag har i min bloggserie Pedagogiska nätverket gett flera konkreta exempel på hur tidningen tydligt uttrycker sitt motstånd mot Lpo 94, se specifikt detta blogginlägg. Nu har redaktionen anlagt ett mer återhållsamt förhållningssätt. Man är inte lika tydlig med betygs- och resultatuppföljningsmotstånd. Men å andra sida har ju Lgr 11 kommit och då finns det stora möjligheter att skriva om metodik, tolkningar av Lgr 11 i all oändlighet, matriser och så vidare. Och detta gör man, med en abstraktionsnivå i paritet med kursplanerna i Lgr 11, med andra ord inget konkret. Fokus läggs så klart på förmågorna, det vill säga de gamla strävamålen (Lpo 94) och så gör man om förmågorna till föremål för kunskapsbedömning. Förvirringen blir total!

Diskussionen med bedömning när det gäller mål att sträva mot är densamma idag, fast nu heter det förmågorna/långsiktiga mål i syftestexten. Både PIE och några av de grupper som gör Nationella proven smyger in delar av Centralt innehåll, förmågorna/långsiktiga målen i bedömningsmatriserna. Föreläsare åker runt och pratar om hur bedömning ska göras och använder sig av matriser som på samma sätt som Ingrid Carlgren & Co lyfte fram att bedömning skulle göras utifrån mål att sträva mot. Varför? Enkelt svar – man är emot mål- och resultatstyrning och att resultat följs upp – ändå vet man att planering-genomförande-uppföljning måste göras för det ingår i läroplanen som är målstyrd. När saker och ting blandas ihop på detta sätt blir det mycket svårare att tydligt se resultaten, det blir rörigt och otydligt. Ja flummigt! Det är kanske detta PIE vill – att det ska vara flummigt! För då går det också att se att mål- och resultatstyrning inte fungerar och det är ju det PIE vill. Och förlorarna? Lärarkåren och i det långa loppet eleverna, särskilt de svaga eleverna.

Är det fel att hävda att PIE är lärarkårens fiende nummer 1? Är jag fel ute då?

När Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister var det många som hånade honom, kallade honom för ”majorn” och förfärades över keps- och mobiltelefondebatten som han drog igång. Jag har till och med sett Björklund förlöjligad på en blogg där en av Sveriges mest kända bloggare gör Jan Björklund till åtlöje på en bild utklädd till pistolman från vilda västern. Jag ifrågasatte detta och undrade varför han gjorde detta, men fick till svar att det bara var på skämt. Skrattar Björklund? Det är väl så vi jobbar med våra barn och ungdomar i skola, att prata om att ett skämt, eller att man skojar, innebär att alla skrattar. Nej, det är ett förlöjligande av honom och jag har hört många som i ord klankar ner och förlöjligar honom och tillskriver honom all möjlig skit som han inte har med att göra. Till exempel har jag många gånger fått höra att den dåliga lärarutbildningen är politikernas fel, särskilt då Björklund – som om att det var han som detaljstyrde lärarutbildningen och valde litteratur och såg till att alla ideologiskt styrda lärare undervisade om en betygsfri skola – löjligt! Eller att det är Björklunds fel att Nationella Proven knäcker lärarkåren – som om han har bestämt att det ska vara 7 och 8 delprov i årskurs 3 och att innehållet i NP ska vara dåligt och bedömningsinstruktionen ska vara usel? Mot dumhet skämtade Gudarna förgäves!

Om man inte gillar det som Björklund står för, kom med argument, förlöjliga inte – diskutera i stället. Gillar man inte fattade riksdags beslut – bli politiker! Man kan tycka vad man vill om Jan Björklund och regeringens skolpolitik, men besluten som tagits har sitt ursprung i att Lpo 94 inte har implementerats, på grund av att hela skoletablissemanget systematiskt har jobbat emot Lpo 94. De personer som då motverkade införandet av Lpo 94 har idag mage att kritisera Jan Björklund för att skolan inte fungerar, när det är de själva som har varit med att sänka svensk skola. Till exempel Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp. Jag säger bara: FY FAN!

Och åter igen så förflyttas fokus från vad som är viktigt till det som är mindre viktigt. Fokus läggs på det fria skolvalet och friskolornas vinster. Inte oviktiga områden, men att mål- och resultatuppföljningen inte har fungerat, på grund av systematiskt obstruerande, förflyttar fokus från de miljarder kronor som det kostat svenska skolsystemet i att elever inte lärt sig det de har rätt att lära sig. Det vill säga varje elevs kunskapsrätt som infördes med Lpo 94. Detta har PIE och tjänstemannaväldet förvägrat eleverna och dessutom den demokratiska aspekten att besluten om svensk skola är tagna i riksdagen. Exakt hur många miljarder kronor som nästan 20 års elevmisslyckanden har kostat får ekonomerna räkna ut, men att det rör sig om flera tusen procent mer än friskolornas vinstuttag är jag helt säker på.

Det mänskliga lidandet i form av att elever som misslyckats känt sig ”dumma i huvudet” ska vi inte tala om. Det kan inte värderas i pengar, men med tanke på att 20 % av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och 25 % av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra. Det torde röra sig om 1000-tals miljarder kronor i psykiskt lidande när det gäller dessa personer, men som sagt, det går inte att mäta dessa mänskliga känslor i kronor och ören. Däremot kan säkert ekonomerna räkna ut hur mycket utanförskapet kostar i form av att inte få några jobb, bli utförsäkrad, gå på AMS-kurser och hamna i depression. Eller i värsta fall hamna i kriminalitet och vad den cirkusen kostar samhället. UR:s serie ”Världens bästa skitskola” målade upp detta problem. Men PIE fokuserar inte på detta, istället flyttas fokus till friskolornas vinstmaximering – något som i sig är fördjävligt, men som i detta perspektiv är en snorloska i Östersjön.

Samtidigt som diskussionen med vinstmaximering och det fria skolvalet hålls i svensk media, på bloggar och i politiken förvandlar PIE i det tysta Lgr 11:s kursplaner till något det inte är. PIE håller på samma sätt som gjorde med Lpo 94 på att manövrera ut Lgr 11 till en kladdig och otydlig smet som ingen kommer att ta sig ur, likt kvicksand kommer lärarkåren sjunka med otydlighet. Men detta diskuteras inte. Ingen ser det och ingen tar upp diskussionen och striden. PIE fokuserar på förmågorna och gör om dem till underlag för kunskapsbedömning, alltså de långsiktiga mål som finns i syftestexten och ska ligga till grund för lärarens planering. Historien upprepar sig.

Jag anser att Lpo 94 är den absolut bästa läroplan som någonsin funnits i svensk skola. Visst, den hade sina brister, t.ex. att det fanns två olika typer av mål och att det borde funnits fler avstämningspunkter åldersmässigt. Kanske även hänvisning likt det centrala innehållet i Lgr 11. Men om du som lärare systematiskt planerade utifrån mål att sträva mot och kontrollerade elevernas kunskaper utifrån mål att uppnå fanns där inga problem. Och det bästa – kunskaperna var hierarkiskt uppbyggda. För godkänd skulle eleven återberätta ett arbetsområde med god förståelse och relevanta fakta på ett sådant sätt att en annan elev eller läraren förstod innehållet. På VG-nivå skulle eleven dra slutsatser utifrån de som den lärt sig och på MVG-nivå skulle eleven analysera det den lärt sig, byta perspektiv och jämföra kunskaper (alltså Blooms taxonomi). Ja, jag vet att jag har förenklat och generaliserat utan någon som helst knytning till något ämne. Jag ville bara visa upp principen, ett principtänkande som Lpo 94 hade. Tre helt olika kunskapsnivåer och en hierarki när det gäller kunskap – för visst är det så att det råder hierarki när det gäller begrepp i alla ämnen, t.ex. NO- och SO-ämnena och inte som i Lgr 11 en tillplattad kunskapssyn där du ska kunna mer – ännu mer – mest för de olika betygsstegen. Skulle jag få tre månader på mig så skulle jag tillsammans med ett 15-tal lärare och forskare som jag känner få till en kursplan som fungerar och där det råder både tydliga kunskapskrav och centralt innehåll med hierarkier. Tre månader!

 Medge: Läraryrket är samhällets viktigaste arbete – alla kategorier!

Advertisements

100 kommentarer

  1. Jag har inte läst dessa böcker, så jag uttalar mig inte om dem nu. Vid tillfälle skall jag göra det – läsa dem!

    Jag håller med om att Lpo 94 är den bästa av alla läroplaner. Och istället för att byta den mot Lgr 11 borde den ha reviderats. Därmed anser jag även att 2001-års lärarutbildning skulle ha behållits, men gjorts annorlunda. För till dags datum ser jag inte Lgr 11 som en god ersättare. Blev faktiskt rätt besviken då jag förväntat mig en helt ny läroplan. Inte förändringar som lagts in på ett mer eller mindre dolt sätt. Inte ett byte av fokus mm, som man måste analysera noga för att upptäcka.

    Jag är den som förespråkar en mer riktad kritik mot utbildningspolitikerna. Därmed menar jag inte att alla andra har ansvarsfrihet. Det olyckliga är att Björklund och andra utbildningspolitiker är de som gess ansvarsfrihet, om fokus läggs på enskilda forskare och inte minst på alla lärarutbildare. Om inte utbildningspolitikerna har att göra med hur uppdraget utförs, är något helt uppåt väggarna fel. Om en ny läroplan inte kan genomföras, på grund av att en ny lärarutbildning inte får de resurser som behövs, ligger felet hos utbildningspolitikerna. Kanske man måste känna till om det är möjligt att genomföra något med minskade resurser, innan man genomför det.


    • Monika,
      Du återkommer ofta till att du som enskild lärare inte kan avkrävas ansvar för en hel lärarutbildning och där är vi till fullo överens.
      Hur tycker du att det förhåller sig på chefsnivå, vad gäller ansvar? Här uppfattar jag det som vi tycker olika. Vad tycker du om en rektor som tillåter ett flertal av sina lärare att genomgående, via ord, text och bild, sprida antisemitiska åsikter, framförallt under religionslektionerna – är det ok?
      Vad tycker du om en rektor som tillåter ett flertal av sina lärarutbildare att genomgående, via ord, text och bild, sprida åsikten att betyg alltid är negativt för lärandet och att kvalitativ kunskap inte går att bedöma, detta framfört inte minst i kurser om pedagogisk bedömning, är det ok?


      • Nej, det är inte okey! Som jag tolkar vårt uppdrag (kan inte tala för hur andra gör det) är det att vi skall ge studenterna möjlighet att kritiskt granska olika perspektiv och sätta dem i relation till läroplanens formuleringar. Utbildningen vilar på vetenskaplig grund och även om vi utbildar lärare till att genomföra läroplanen, är den inte vårt styrdokument. Vi kan alltså inte tala ensidigt vare sig för eller mot betyg. Vi kan bara ta upp de olika argumenten och forskningsresultaten för och emot. Därför kan de hända att det dyker upp resultat som visar att betyg inte stimulerar lärandet. Om studenterna blir påverkade av detta går inte att undvika.

        När det gäller kurser om pedagogisk bedömning har jag aldrig undervisat i någon av dessa. Har därför inte någon koll på om detta sker. Jag dömer ingen ohörd. Inte heller lyssnar jag bara på en sida utan på båda. När jag tar del av inläggen här på Johans blogg är det bara en sida som jag hör. Jag vet t.ex. inte vad CL säger om betyg på sina seminarier eller föreläsningar som stödjer Johans kritik.

        Jag undervisar inte i religionskunskap, men frågan om religioner dyker ändå upp då jag undervisar i mångkulturalism som är och har varit ett tema i de kurser jag undervisar under många år. Självklart är det inte okey att sprida något vare sig för eller emot en religiös trosuppfattning. Tanken är mig helt främmande. De måste själva avgöra var de står. Studenterna fick en uppgift av mig om det är okey att det är lärarna som skall bestämma om slöja i olika former skall vara tillåtna. Jag lade öht inte in min egen uppfattning i detta. Som jag tolkar uppdraget är det inte min uppgift att få dem att tycka eller göra samma ställningstaganden som jag gör.


      • Monika,

        Hur kan det komma sig att ert utbildningsuppdrag inte är avstämt mot skolans läroplan? Om skolan har betygssättning som en naturlig del då borde ju uppdraget för lärarutbildningen vara hur man sätter betyg på bästa sätt, inte en vetenskapliga analys av fördelar och nackdelar med att sätta betyg. Studenterna bör och ska förstås tillåtas en mängder åsikter och perspektiv men lärarutbildningen bör förstås också ha ett normativt perspektiv om att betygsättning ingår i lärarens uppdrag. En parallell är ju att lärare får ha åsikter om etnicitet och invandring etc. men som lärare i klassrummet så finns bara åsikten att alla har lika värde och ska mötas med tolerans.


      • Självklart, eftersom det finns kurser om bedömning och betygssättning. Men vårt uppdrag är inte att vara normativa … lärarutbildningen vilar på vetenskaplig grund. Borde det inte vara en signal till hur vi skall förhålla oss.

        Vet inte om vi skall lära ut hur man bedömer på ”bästa sätt”, utan snarare vad bedömning är och hur olika den kan se ut. Vilka resultat olika typer av bedömningar ger mm.? ”inte en vetenskapliga analys av fördelar och nackdelar med att sätta betyg.” Nej, men presentera olika argument för och emot betygssättning och se om de håller för prövning.

        Javisst är det så för lärare i klassrummet eftersom det står i läroplanen och det är väl det vi för fram – vikten av att följa läroplanen och dess formuleringar och att de blir väl förberedda för att kunna göra det. Vår uppgift är väl inte att styra deras åsikter.


      • @ Monika

        Du skriver: Vet inte om vi skall lära ut hur man bedömer på ”bästa sätt”

        Om inte lärarutbildningen ska lära ut det… vem ska då lära ut det?


      • Ja, men vad är att bedöma på bästa sätt. Formativt eller summativt eller atomiskt eller holistiskt i relation till vad det är man bedömer. Vem bestämmer vad som är det bästa sättet? Rådande utbildningspolitiker, lärarutbildare, rektorer eller lärare eller är det arbetet man skall bedöma som bestämmer vilken typ av bedömning det är möjligt att använda sig av?

        Man måste, som jag ser det, ha kunskap om alla olika sätt och vad det är man bedömer och hela tiden hålla reflektionen och diskussionen igång. Det är inte allt som går eller ens behöver att bedöma formativt.

        Jag har bedömt massor av examinationer, inlämningsuppgifter och examensarbeten under femton år och avgör hela tiden vilken typ av bedömning som jag skall använda. Om någon säger – du skall bedöma det atomiskt, därför det är det bästa sättet – jaha ja, men det kanske är ett arbete som behöver bedömas holistiskt. Vilket är då det bästa sättet?


      • Monika, läkarutbildningen vilar också på ”vetenskaplig grund”.

        Vetenskapsteori används emellertid inte som ett argument för, att blivande läkare inte ska undervisas om, vilken regim som f.n. verkar fungera bäst för de flesta patienter.


      • Jag tror nog att läkare utgår från att använda sig av metoder som är vetenskapligt säkerställda eller efter beprövad erfarenhet. Läkarstudenter lär sig väl en hel del på praktiken. Men det verkar några av debattörerna här vara emot när det gäller lärare. Då är det den teoretiska delen som skall ordna fix- och färdiga lärare som handledarna skall – ja vad då. Utvärdera och bedöma?

        Dessutom har inte läkarprofessionen en läkarplan som bestäms efter vilken regering som sitter vid makten. Och där det sitter ministrar och bestämmer som inte ger uttryck för någon kunskap om området utom när han/hon själv mötte en läkare.


      • @ Monika

        Det verkar, som du anser, att när regering, riksdag och relevanta myndigheter beslutar, att det ska finnas betyg i skolan (och hur betygen ska vara utformade), så kan lärarutbildningen ändå välja att strunta i att lära blivande lärare, hur man bedömer på bästa sätt.

        Du motiverar det med, att regeringens och riksdagens beslut om skolan (enl. dig) ”inte ger uttryck för någon kunskap om området utom när han/hon själv” gick i skolan.

        Det är lätt att förstå, om Johan m.fl. blir ganska upprörda över den inställningen.


      • Läkare drillas i en mängd praktiska situationer symptom, diagnos och behandling tränas inför en oräknelig mängd situationer. Det är inte några abstrakta teorier där man överväger moraliska eller etiska aspekter. Det är konkret rätt på om yrkesutövningen. Det är samma konkreta undervisning jag efterlyser för lärare. Mängder av exempelsituationer och hur löser man dem som lärare. Hur lär man ut innehållsdivision istället för delningsdivision, vilka missförstånd är vanliga hos elever, vilka ingångar till nya avsnitt i ämnet kan användas ….?

        För patienternas skull är det mycket torrsim innan någon släpps loss och gör allvarliga missgrepp i mötet med patienten. Jag och sjuksköterskeeleven stack varandra istället för att utsätta en stackars patient för en osäker förstagångsstickare. Den samma respekten borde vi ge våra barn, eleverna i skolan.

        Jag blir riktigt besviken över att du Monika som lärarutbildare inte ser det som blir kvar efter att lärarstudenten övat mängder av enskilda undervisningssituationer. Även när lärarstudenten lett en lektion inför uppmärksamma studentkamrater och övat sig på alla de planerade delarna så finns det en helhet och en variation av elevreaktioner som man aldrig blir fullärd på.


      • Jag blir riktigt besviken över att du Monika som lärarutbildare inte ser det som blir kvar efter att lärarstudenten övat mängder av enskilda undervisningssituationer.

        Jag ser en hel del, är självkritisk och tänker – vad kan jag göra mer och även kritisk mot vissa delar av lärarutbildningen speciellt att utbildningspolitiker så fullständigt ignorerar betydelsen av handledarskapet på skolorna och bara fokuserar på det teoretiska … Jag har fullt förtroende för våra lärare ute på skolorna, och att de verkar under hög belastning. Min kritik här gällde debattörer som motsätter sig förändring gällande handledarskapet. Så vad du är besviken på vet jag egentligen inte.

        Jag har dessutom ingenting med praktiken att göra, mer än en icke-didaktisk VFU i en kurs som nu håller på att fasas ut. En uppgift jag inte bestämmer över själv, utan är en produkt av lärarlaget. Jag skulle gärna vilja göra mer, men är inte anställd ute på skolorna. Har försökt att komma på besök ute på skolorna inom min tjänst, men fått antingen nej eller inget svar alls. Eftersom det inte är något som kommer från lärarutbildningen centralt.

        Nej, fullärd blir man aldrig!


      • En enda handledare har ringt upp mig på alla dessa år och frågat om en uppgift som hon var lite osäker på förstått på rätt sätt. Varför hör inte handledarna av sig om de nu skulle vara så missnöjda över uppgifter mm. som studenterna får.


      • Arvid
        Om man jämställer vårt uppdrag med skolans, ja då förstår jag att man blir upprörd. Men vårt styrdokument är inte läroplanen.

        Det är en akademisk utbildning inom universitetet.

        Jag har förklarat hur jag tolkar vårt uppdrag gällande bedömning och svårigheten att hitta det bästa sättet. Därför blir jag förvånad att du tolkar detta så här.

        Det verkar, som du anser, att när regering, riksdag och relevanta myndigheter beslutar, att det ska finnas betyg i skolan (och hur betygen ska vara utformade), så kan lärarutbildningen ändå välja att strunta i att lära blivande lärare, hur man bedömer på bästa sätt.

        Du lägger ord i min mun, som jag aldrig har uttalat, än mindre tänkt.


      • Monika, du skriver:

        1. Vet inte om vi skall lära ut hur man bedömer på ”bästa sätt”

        2. Samtidigt hävdar du, att du aldrig ens tänkt, att lärarutbildningen kan välja att strunta i att lära blivande lärare, hur man bedömer på bästa sätt.

        1 och 2 är oförenligt.


      • Arvid
        Du hoppar över allt annat jag har skrivit …

        Publicerar det igen:

        Ja, men vad är att bedöma på bästa sätt. Formativt eller summativt eller atomiskt eller holistiskt i relation till vad det är man bedömer. Vem bestämmer vad som är det bästa sättet? Rådande utbildningspolitiker, lärarutbildare, rektorer eller lärare eller är det arbetet man skall bedöma som bestämmer vilken typ av bedömning det är möjligt att använda sig av?

        Man måste, som jag ser det, ha kunskap om alla olika sätt och vad det är man bedömer och hela tiden hålla reflektionen och diskussionen igång. Det är inte allt som går eller ens behöver att bedöma formativt.

        Jag har bedömt massor av examinationer, inlämningsuppgifter och examensarbeten under femton år och avgör hela tiden vilken typ av bedömning som jag skall använda. Om någon säger – du skall bedöma det atomiskt, därför det är det bästa sättet – jaha ja, men det kanske är ett arbete som behöver bedömas holistiskt. Vilket är då det bästa sättet?


      • Jag har aldrig skrivit eller tänkt att lärarutbildningen kan välja att strunta i någonting …. det ingår inte i uppdraget.


      • Monika jag har gett dig tydliga skäl till varför vi ska bespara eleverna från ovana studenter som övar. Jag motsätter mig kraftfullt att den viktigaste delen läggs ut på lärare som redan har ett annat uppdrag. Jag är också ytterst skeptisk till vad jag ser som ett tydligt tecken på att teoretiska pedagoger sitter i sitt elfenbenstorn och inte tar något som helst ansvar för att deras fina teorier övas och provas. Teorier utan kunskap och övning på användning har näst intill inget värde. Släpper lärarutbildningen ifrån sig kopplingen teori-praktik så har den grävt sin egen grav och kan bara utbilda pedagogikfilosofer, inte lärare.


      • Jag tar det ansvar som jag kan ta för att förena teori och praktik. Och som du kan läsa är jag kritiskt mot den ökade teoretiseringen inom den nya lärarutbildningen och att det är färre praktikveckor.

        Jan, det behövs en helt annan typ av lärarutbildning om det skall bli som du vill. Du får skriva till Björklund och framföra dina synpunkter. Det är ju han och HSV som är ”pappa” till den nya lärarutbildningen. Det är ju dom som i slutändan bestämmer. Vi kan inte organisera en lärarutbildning helt på egen hand.


      • Jan
        Jag har gett skäl för att en satsning på handledarskapet i skolan skulle minimera risken för att eleverna drabbas.

        Då är du emot övningsskolor?


  2. Reblogga detta på .


  3. Utmärkt bra sammanfattat. Jag hävdar att skolan speglar samhället och de som rasar igenom och ihop är de barn och ungdomar som har det glesaste skyddsnätet, eller saknar det helt. Skolan kan inte kompensera allt och fullt ut – egentligen kan vi kompensera förfärande lite – med vi kan med samhället i ryggen sätta normer och krav som förbättrar förutsättningarna för ALLA elever. Dessutom: vi har hamnat åt h-e fel när vi har vi en skola där tex en elev som när hon informeras om sina kommande mycket goda betyg (årskurs 6 vårterminen 2013!) med ett snett leende tvivlande tittar på sin lärare och säger: är du säker på att du talar med rätt person nu? Hur kan hon efter sex år tro så lite om sig själv? Jo för att hon ALDRIG (förrän det sista året…) fått tydligt klargjort dels vad som krävs av henne i kunskaper o dels hur hon ska nå dithän. (Du behöver kunna det och det, osv). Istället har hon mosats runt och i jidder om eget lärande, söka kunskap, skriva sina personliga mål och hänvisas till att under lektionstid försöka förstå matriser och ”förmågor”.


  4. Tack Johan, för ännu ett klargörande inlägg!
    —–

    När någon framför adekvat, negativ kritik, så är det I Sverige tyvärr mer regel än undantag att denne (oavsett vad kritiken än gäller) INTE bemöts i sak.

    I stället får vederbörande höra, att det visserligen i princip är bra att vara kritisk… men:

    Kritiken bör absolut inte framföras på det sättet,

    Kritiken bör absolut inte ha det perspektivet och

    Kritiken bör absolut inte använda de orden.


    • Tack själv Arvid, du bidrar med många och bra klargöranden.


  5. Hej Johan. Jag gillar det du gör, verkligen. Som relativt ny lärare, som ett andra yrke i livet, är jag nästan chockad över hur det fungerar, eller inte fungerar i skolan idag. Tack för att du talar!

    Jag hör oxå till dem som ….studsar på språket i dina texter. Trots att jag suktar efter innehållet; en tänkare och praktiker som vill komma till kärnor o skolans värld.

    Känt inom kommunikationsforskning är: visst språk öppnar dörrar och annat språk stänger. Det som en vet stänger dörrar (dvs stänger folks vilja att höra, ta till sig) är bl.a bedömningar. I en diskussion kring en skola i kris (en bedömning man lätt hamnar i
    :-)) tror jag att det kan vara öppnande att hela tiden visa på var man själv ser som _en mer framkomlig väg_, och _ varför_. Inte kasta för mycket skit. Jag vill försvara mig själv och andra som studsar på ditt språk – du använder ett språk som till sin natur får folk att studsa. Det är synd, tycker jag. Hur tycker du om det?


    • Hej Annika,
      Mitt språkbruk är medvetet för att provocera. De personerna som sakligt vill höra argument svarar sakligt och man kommer fram till att man inte har samma åsikt och så skiljs man åt som vänner. Det är inte jag intresserad av. Det behövs en aggressivitet för att väcka folk och bli upprörda, för att senare ta ner tempot. Jag tror att du märker att jag blandar högt och lågt – medvetet. Är allt dåligt i skolan? Nej, merparten av det som sker i skolan är bra, men några viktiga saker är mycket dåliga. Varför döper jag bloggserien till En skola åt helvete? Medvetet!

      Jag förstår vad du och andra menar, men jag tänker att det handlar om att gå ifrån konsensustänkande och diskutera hej vilt. Att få fram alla betygsmotståndare. Om du tittar på kommentarerna så har några givit sig till känna. Detta hade inte hänt om jag inte provocerat hårt. Intressant eller hur?

      De som skräms bort då? Ja, man får leva med lite spill och egentligen gör jag detta för att jag inte kan ta ansvar för skolan mer än i mitt eget klassrum eller på min egen skola. Men vem för debatten om det jag skriver om? I vilka media har du läst om detta? I vilka bloggar och tidningar? Ingenstans.


  6. Att bo i en kommun där det är mer regel än undantag att hoppa på ”nya trender” inom skolan, känns det befriande att läsa dina inlägg. Jag behöver inte hålla med om allt, men jag tycker att vi som lärare har en skyldighet att granska de nya trender som kommer. Tyvärr, hoppar allt för många på de ”modetåg” som drar igenom skolans värld, utan att reflektera över var de kommer ifrån och vilka som ligger bakom dem. På en föreläsning i vintras frågande en doktorand på MIUN vad som gör en läslära populär. De nästan 100 lärare som satt där, började prata om allt från forskning till materialets utformande. Ingen (utom jag som inte kunde hålla mig) tog upp den främsta faktorn, enligt mig själv: Framgångsrik marknadsföring. Sorgligt, men sant. Samma sak, tror jag gäller för Scherp mfl. Jag fortsätter att läsa dina inlägg med stort intresse – tack!


    • Monica,
      Dessvärre är det så över allt, vilket det också varit under lång tid. Man letar efter den ultimata metodiken som ska frälsa skolan och få den att bli världsledande igen. Men det är bara ny ideologi i annan förpackning. Precis som Scherp: Problembaserat lärande (PBL) – Problembaserad styrning (PBS) – Lärandebaserad skolutveckling (LBS?). Samma strunt i annan förpackning. Kommer inte leda till att fler elever lär sig läsa eller gå ut mer fler och högre betyg. Sorry to say!


  7. Om det är jag som är den där kände skolbloggaren som hånat Björklund (?) håller jag helt med dig. När jag började skriva var det i frustration över hur skolfrågorna hanterades politiskt och det var lätt att rikta ilskan mot symbolen för den nya makten (ministern) som dessutom använde metaforer på ett nyskapande sätt (kateder?).

    Men det var dumt och de senaste åren är jag försiktig med allt som liknar personangrepp.
    http://tystatankar.com/category/bjorklund/

    Faktiskt betydligt finkänsligare än dina ofta ganska nedlåtande formuleringar om seriösa forskare.


    • Hej Mats,
      Ja visst var det dig jag menade. Finkänslighet är väl inte mitt signum. Men jag talar också om varför jag tycker som jag gör, med konkreta exempel och argument. Tror du inte jag känner frustration över det som sker i skolan? Och personer som år ut och år in få sitta oantastade och bara sprida sin ideologi. Seriösa forskare få stå för dig – för mig är dessa personer charlataner. Du raljerade då, fast utan argument om varför du tyckte som du gjorde. Det kanske du inte gör nu, om du inte gör det på dina föreläsningar inför studenter. Jag hoppas och tror att du är så hederlig att du inte gör det.


      • Några argument har jag nog levererat genom åren. Jag har vaga minnen av att vi möttes i en yrvaken P1-debatt kl. 6.15 om hur pojkarna felbedömdes i samband med nationella prov.

        Vi lämnar min undervisning åt sidan.


      • Jepp, du minns rätt. Dessvärre är detta ett sämre medium för mig, då jag inte är speciellt alert i huvudet och varken är analytisk eller akademisk. Så du vann nog den debatten på poäng!

        Jag minns ändå att det var ganska trevligt att samtala med dig.


      • Tänk vad tiden går:
        http://tystatankar.com/2011/02/09/ar-jag-genusdebattor-nu/

        Och debatten:
        http://tystatankar.com/2011/02/10/nu-ar-jag-nog-genusdebattor/

        Om jag minns rätt drev du tesen att betygsättning inte innebär maktutövning?


    • Jag kan ifrågasatt de som slår sig för bröstet, gör sig roliga på andras bekostnad eller framställer sig som bättre ”kålsupare”. Under en längre tid har Björklund angripits för sin bakgrund som militär, med nidbilder och diverse osakliga påhopp. Samma osmakliga angrepp drabbade Olof Palme.

      De slår tillbaka mot den som kommer med dem, men kan stärka gruppkänslan bland de som delar hatet.

      Om det är så att du tillhör dem som angriper/angripit Björklund och gör det i din yrkesroll som lärarutbildare på Högskolan i Malmö hoppas jag att du får sparken. Kroksmark drar sig inte för att politisera och du verkar understödja hans verksamhet. Är det seriöst?

      http://tomaskroksmark.se/2009/en-hallbar-lararutbildning-sou-2008109-ii/

      För övrigt är lärarhögskolan i Malmö känd plats för politiska aktiviteter bland utbildarna. Olle Holmberg var väl politiskt tillsatt efter att troget förvärv hos skolminiser Ylva Johansson (S)? Eller minns jag fel

      Arne


      • Arne,
        Mats menar att det var dumt att göra nidbild av Björklund och har slutat med det. Så vi får hoppas att även andra inser att det är bättre att ha en tydlig debatt om skolan. Vissa menar att jag gör nidbilder av Carlgren och Scherp, men jag anser att jag lyfter fram argument för vad jag tycker med konkreta exempel.


    • Mats: jag menar att Johan till stora delar påvisat att alltför mycket av skolforskningen saknar seriositet och används i lärarutbildningar, fortbildningar och skolprojekt på ett sätt som leder lärarna vilse.

      Det är huvudförklaringen till att Lpo 94 inte genomfördes.

      Eller menar du att även det är politikens fel? Missförstå mig inte: Ministern/ministrarna äger tveklöst sin del av ansvaret för att inte ha styrt upp de tjänstemän de kunde kontrollerat. Som främsta galenskapen kan nog ses när den socialdemokratiska regeringen tillsatte en av de mest uttalade motståndarna som generaldirektör f skolverket, med huvudansvar för att genomföra något han var aktiv motståndare till. Sedan kan varje person som haft möjlighet att få inblick se att det finns ett otal aktörer som verkat mot demokratiskt fattade beslut, som sagt.

      Alltså:
      1. Sveriges elever fick 1994 en kunskapsrätt, för första gången någonsin.
      2. Svensk lärarkår fick det välförtjänta förtroendet att via professionella samtal rörande bedömning konkretisera kriterierna i enlighet med riktlinjerna.
      3. Kunskapen kring kunskapsbaserade betyg var av förklarliga skäl begränsad i landet utifrån det långvariga relativa systemet varför det var än viktigare att lärarna borde fått adekvat stöd.
      4. Läroplanen innehöll dels delar vilka gav riktlinjer för vad som skulle läras ut/undervisas om och dels delar som uttryckte elevens demokratiska kunskapsrätt (mål att uppnå och betygskriterierna).
      5. När lärare runtom i landet ivrigt ville använda sin samlade kompetens för att konretisera kunskapsrätten dök plötsligt upp en rad självutnämnda ”bedömar- och betygsexperter” upp påstod att lärarna givetvis skulle göra sina bedömningar mot strävansmålen. Dessa var aldrig tänkta att vara mål att stämma av inlärt mot utan fanns som riktlinjer för att ha en kvalitativ undervisning. Motiveringen från dessa ”experter” och ”forskare” var att lärarna, om de gjort som det var menat (d.v.s säkrat kunskapsrätten utifrån uppnåendemål och betygskriterier) hade lärarna nöjt sig med lägstanivån även i undervisningen…Vilken vedervärdig syn på svensk lärarkår! VARJE lärare jag mött, möter och känner till vill att var och en av deras elever når så långt det står i lärarens makt att utveckla dem. Utan undantag.
      6. Att skapa konkretiserade kriterier utifrån texter vilka inte erbjöd en möjlighet att uttrycka som avstämningsbara kunskapskvaliteter visade sig givetvis omöjligt för lärarkåren. De var chanslösa redan från början
      7. De till eleverna i förväg redovisade kriterierna kom alltså aldrig att skapas.
      8. Det exkluderade föräldrar och vårdnadshavare från att effektivt kunna stötta sina barn i deras lärande
      9. Det gjorde att eleverna inte fick se de goda exemplen i form av t.ex andra elevers kvalitativa och kommenterade arbeten* utan tvingades jobba mot betydligt mer luddiga mål och därmed alltför sällan visste när de var hemma, eller vad som skulle komma på eventuella prov.
      10. Jämförelsen mellan skolor var givet heller inte möjlig
      11. Statsmakten hade få, om några, konkretiserade kunskapsmål att ta del av för att kunna säkra likvärdigheten inom och mellan skolor.
      12. Detta ledde fram till en framtvingat allt större och mer detaljerad kontrollapparat vilken bl.a. lett till att vi idag har en betydligt större statlig byråkrati än den då så hårt kritiserade Skolöverstyrelsen. I detta också en aldrig sinande ström av nya Nationella prov, detaljstyrningar och juridiska pålagor om dokumentation och information. Tidskrävande uppgifter rakt igenom.
      13. Nationella prov, vilka i brist på de av lärarkåren konkretiserade och därmed utvärderingsbara kunskapsmål/idag: konkretiserade kunskapskrav, allt mer kommit att utgöra den faktiska läroplanen då de alltmer ses som riktmärke vid bedömning och inte minst betygsättning.
      14. En lärarkår vilken misstänkliggjorts och misstänkliggörs (inte minst av de självutnämnda ”experterna” och ”forskarna” som sagt) och ständigt måste gå med en undran ”gör jag rätt”. Förödande för självkänsla och yrkesstolthet. När de istället borde fått äga en trygghet i vetskapen i att deras undervisning är helt i linje med politiskt fattade beslut och att de tillsammans med övriga lärare i landet säkrat att de även gör sina bedömningar mot efterfrågade kunskapskvaliteter. Kvaliteter vilka ständigt kunnat komma att formuleras allt vassare och därmed möjliggjort en dialog om dessa kvaliteter är vad nutid och framtid kräver.
      15. Politiken tillsätter en utredning/haverikommission då elevens kunskapsrätt inte kommit till stånd på mer än ett och ett halvt decennium(!). Denna pekar bland annat på problemet med att Lpo 94 innehöll två typer av mål och att detta skapat problem.
      16. Beslut fattas om ny läroplan: Lgr 11
      17. Nya och gamla självutnämnda ”experter” och ”forskare” fortsätter att tas in av alltför många vilsna skolchefer och rektorer vilka alla vill göra ”rätt” men som inte vet vad detta ”rätt” är utan litar till ”experternas” och ”forskarnas” titlar och de lustfyllt formulerade abstraktioner de slänger omkring sig som vore de gratis.
      18. Tyvärr är de ej gratis för någon utom de vilka sålt in sina tjänster till skolor och kommuner.
      19. De som betalar priset är våra barn och ungdomar, varje lärare, pedagog och rektor och givetvis alla vi som bor här i landet.

      *Här skall sägas att många lärare trots den massiva desinformationen lyckades ge sina elever i förväg redovisade och konkretiserade kunskapskriterier. För att århundradets (årtusendets) skolreform med en nyskapad demokratisk kunskapsrätt skulle blivit ett faktum hade dock krävts att den samlade kåren fått använda sin klokskap till grund för gemensam reflektion, inte endast spridda öar.

      När Johan pekar ut raljerandet och demoniseringen av Björklund som ett problem uppfattar jag inte att han ser raljerandet och demoniseringen som problemet utan att kritiken är missriktad. Johans fråga om ”varför” handlade som jag tolkar det om varför du riktade kritiken åt det hållet och inte där den Johan, liksom jag och allt fler, anser att den bör ligga: hos alla dem som medvetet lett, leder eller försöker leda lärarna bort från sitt uppdrag…igen.

      Om jag väger Johans, av dig uppfattat som nedlåtande ton, mot de du kallar seriösa forskare (varav jag kallar vissa av dessa för ”forskare”) mot att de han pekar ut så länge tillåtits motverka lärarnas uppdrag väger Johans eventuella tillkortakommanden vad gäller god ton.

      Tvärtom anser jag att det är dags att tala klarspråk och slutar bli bländade av akademiska titlar och cred byggd på så kallad ”forskning” där ”forskning” bygger på ”forskning” och används till att komma med i realiteten grundlösa påståenden byggda på pinsamt stora övergeneraliseringar.

      Observera: givetvis spelade fler faktorer in i varför Lpo 94 inte genomfördes men de är perifera jämfört med hur mycket det/ de Johan pekar ut påverkat utgången.


      • När Björklund valde att förändra skolkartan använde han en ny metod – enmansutrednigar med mycket detaljerade direktiv.

        Det var en provokation som också innebar en viss ignorans. Att lyssna riskerade att komplicera och trots pompösa namn som ”en hållbar lärarutbildning” och ”bäst i klassen” framstår reformivern som närmast desperat.


      • En ansvarig minister bör vara desperat, när en oacceptabelt stor andel av eleverna lämnar skolan efter nio år, utan att kunna läsa.

        Vad är det – konkret – som du menar, att Björklund borde ha lyssnat på? Tror du inte – till skillnad från Johan – att de elever, som idag lämnar skolan utan att kunna läsa, skulle skolan kunna lära läsa mha mer energisk uppföljning och återkoppling?


      • Jag menar att det var ett allvarligt misstag att riva upp lärarutbildningen. Det fanns möjligheter att korrigera och utveckla.

        Men efter år av svartmålning var beskrivningen hårt polariserad och eftersom allt var uselt måste allt göras om. Dock med samma människor.

        Teorin om att vi höjer statusen genom att öka kraven är skör. Legitimationsreformen är ytterst tveksam. En dyr byråkratisering.


      • Mats,
        Jan Björklund har varit skolminister sedan 2006, alltså 7 år. Problemen i svensk skola började lååååångt innan dess. Med sjunkande resultat och lärarstudenter som kom ut i skolan utan de mest basala kunskaper såsom djupa ämneskunskaper, läsinlärning och bedömning. Detta har ingenting med Björklund att göra, för Björklund detaljskriver inte lärarutbildningens kursplaner.

        Att regeringens politik emellanåt har framstått som populistisk (t.ex. kepsarna) eller ett långskott (t.ex. legitimation) innebär inte att man får bete sig hur som helst. Fattade riksdagsbeslut som det systematiskt obstrueras mot är verkligen inte ok. Du menar att jag ger mig på seriösa forskare, men jag har faktiskt visat exempel på hur dessa seriösa forskare jobbat mot fattade riksdagsbeslut. Men kritiken mot Björklund, t.ex. att tillsätta enmansutredningar, innebär inte att man får göra som man vill. En tjänsteman är en tjänsteman och även jag genomför t.ex. Lgr 11 som jag tycker är en dålig läroplan. Det är mitt och alla andras uppdrag.

        Oavsett vad du tycker Mats är det inte ok att motverka fattade riksdagsbeslut eller jobba mot mål- och resultatstyrningen. Nu tror jag nog inte att du gör det, men anledningen till att jag tar upp det är för att jag vill att man håller isär åsikt och uppdrag.


      • Jag förstår. Vi ser andra exempel på att skolverk och forskarsamhälle tar sig stora friheter i förhållande till politiska beslut.

        Det går också att tänka sig tjänstemännen som ett skyddsnät för verksamheten. När ivrigheten blir för stor är det lätt att handlingslusten motverkar syftena. Då behövs folk som vågar klargöra konsekvenserna av t.ex intagningsprov och modellskolor.

        Vissa saker låter bättre inne i huvudet.


      • Här håller jag med dig Mats, klart att konsekvenser behöver klargöras, men framför allt syfte. Jag tror nog att både syfte och konsekvenser har beräknats när det gäller intagningsprov till lärarutbildningen – vilka är lämpade och om vi får de mest lämpade torde konsekvenserna bli att vi får ett bättre studentmaterial. Samma tänk kring modellskolor.


      • Jag tror aldrig jag har påstått att ”man får bete sig hur som helst”?

        Den typen av retorik gör läsningen olustig.


      • Mats,
        Nej du har aldrig påstått det, men jag påstår att jag inte tycker det är ok. Jag tror nog inte att du personligen behöver ta åt dig, varför du inte behöver känna olust inför läsningen. Däremot har jag påpekat exempel på exempel på ”seriösa forskare” som beter sig illa. Det är det jag menar. Kanske vore det intressant om jag samlade varje forskare för sig och gjorde en punktlista i tidsordning så skulle kanske det bli överblickbart hur illa många seriösa forskare ställt till det.


      • Desperation är sällan en bra grund för långsiktiga åtgärder.

        Jag är naturligtvis för återkoppling. Vad får dig att tro annat?


      • Nu anser jag inte att Björklund är ett enda dugg desperat. Uthållighet är ett av hans signum. Däremot behöver vi som tror på ärligare och tydligare återkoppling till alla elever att tagga upp vår argumentation. Problemen som skapas av mesigheten är inte små. En viktig del i de här farliga ideologiska strömningarna är att elever ska få påverka men samma personer visar sen upp total brist för respekt för de lärare som inte håller med dem. De använder och förstärker det hierarkiska system de kritiserar och som ledare/förebilder visar de att för lärare precis det motsatta till det de säger.


      • Mats, du skrev:

        ”Jag är naturligtvis för återkoppling. Vad får dig att tro
        annat?”

        Om frågan var riktad till mig, så försöker jag förstå, vilka hundar som kan vara begravda i debatten.


      • Att riva upp lärarutbildningen var helt fullständigt nödvändigt och korrekt av Björklund. Få beslut som varit så solklara. Lärarutbildningen byggde på helt galna principer om att alla lärare är lika trots att deras uppdrag ibland är som natt och dag. Dessutom byggde den på en princip om lärarstudenternas fria val av kunskapsområden som var nästan ännu galnare. En del helt barocka symptom uppstod som att lågstadielärare inte hade tränat sig i hur man barnen, eleverna att läsa och skriva.


      • Mats,
        Du skriver att ”det går också att se tjänstemännen som ett skyddsnät för verksamheten”. Det går ju oftast att se saker ur en rad olika perspektiv varför jag innan jag går in i sakfrågan måste fråga dig om du står för den synen eller om du bara ville påvisa en av flera uppfattningar som kan finnas vad gäller synen på demokratins spelregler och tjänstemännens roll i denna. Min fråga är alltså om du ser ”…tjänstemännen som ett skyddsnät för verksamheten”.


    • Jag minns ett bildmontage med Björklund infogat i en skräckfilm. Du är en av de intressantaste och roligaste bloggarna Mats, men finkänslig, det är nog inte din gren. Ifall Johan skulle utmåla Ingrid Carlgren som storinkvisitor Umbridge från Harry Potter serien och låta henne med vänlig röst tortera elever då skulle han kunna besegra dig i den motsatta tävlingsgrenen.


      • Tack Jan!

        Det värmer. Njae – frågan om hur retorik ska bedrivas är ju alltid aktuell.

        Jag försöker undvika de tvärsäkra tonlägena. Kanske är det den största skillnaden mellan Johan och mig?

        Antagligen är vi lika arga – ibland bemödar vi oss om att dölja det.


      • Mats, Egentligen är ni väldigt lika du och Johan i ert sätt att blogga och har både en stor ingrediens tvärsäkerhet men också många öppningar för diskussion. På en punkt är du väldigt mycket bättre än Johan, ber om ursäkt Johan jag diggar din blogg ändå, du har mer humor i din blogg Mats.

        I det aktuella ämnet tror jag att jag ligger mycket närmare Johan än dig Mats men ditt perspektiv behövs för att diskussionen ska bli heltäckande.


      • Vi har antagligen olika drivkrafter. Jag bloggar för att lärarrollen och myndighetsutövningen nästan kväver mig – att vara statliga tjänsteman ställer stora krav på lojalitet.

        Jag försöker vara lydig i handling men fri i tanken. Det är en överlevnadsstrategi och ibland tror jag att jag lyckas inspirera studenterna till kritiskt tänkande.

        Men min primära drivkraft är att roa mog själv. Jag anar att Johans syfte är mer storslaget.


      • Då anar du fel Mats.


      • Skönt Johan!
        Adrenalin är en kraftfull drog som ska intas i små doser.


  8. Om man inte är konspiratoriskt lagd kan man kanske tycka att det som nu händer med Lgr 11 är en effekt av oförmåga ifrån Skolverkets håll att utföra sitt uppdrag. Bitvis anser jag att Lgr 11 är ett hafsverk, att man helt enkelt har stuvat om delar av Lpo 94 och därtill tagit bort progressionen som fanns i det gamla målrelaterade betygsytemet. Jag tycker det säger allt när Skolverket definierar tre av fem betyg, visserligen bitvis på ett obegripligt sätt, men ändå finns det ett slags ”facit”. Jag anser själv att Lpo 94 var en fantastisk läroplan där vi som professionella fick möjligheten att definiera vårt uppdrag vilket vi uppenbart inte klarade av på ett tillfredsställande sätt. Kanske är du något på spåret i din kritik. Det är fel människor som får i uppdrag att skriva kursplaner och betygskriterier. Nu verkar dessa mest tjäna som en försörjningsmöjlighet för skrupelfria ”skolutvecklare” som åker land och rike kring och tjänar storkovan på att föreläsa om de nya betygen. Det är klart att det är något grundläggande fel när tolkningsutrymmet är så stort eller grumligt att det i princip är omöjligt att sätta rättvisa betyg som Skolinspektionen visade med sina omrättningar av uppsatsdelen i de nationella proven i svenska. När det blir på det här sättet som det har blivit i Sverige kan man aldrig ha en seriös diskussion om vilken slags betyg vi ska ha. Ska vi ha som många uttolkare har menat var vitsen med betygssystemet i Lpo 94, ett rättighetssystem där det var alla elevers rätt att nå den lägst godtagbara nivån, G innebär det att betygen i första hand inte blir urvalsinstrument till en högre utbildning utan en rättighet till att uppnå vissa förmågor och färdigheter. Man har som elev rätt att nå målen och skolan har skyldighet att se till att man gör det. i ett målrelaterat betygssystem skall man tydligt definiera vad målet på ett begripligt sätt så att de som har att sträva efter målen förstår vart de är på väg. Nu är det formativ bedömning som gäller och att en elevs prestation skall jämföras med sig självt. Många har inte förstått att den formativa bedömningen förutsätter en tydlig summativ målformulering för vad är det för vits med att titta på var du står nu om du inte är på väg någonstans? I övrigt kan jag bara konstatera att i mina ämnen är de små orden betygsskiljande; från visst flyt till gott flyt, till mycket gott flyt, hur det nu ska tolkas. De nationella proven skulle kunna vara vägledande i svenska men är ofta ett gapskratt där mest poäng ges på förmåga att analysera bilder ihop med text när det gäller läsförmågan. Dessutom poängteras alltid att de nationella proven inte ska vara vägledande när det gäller betygssättning samtidigt som de ska säkerställa en nationell kunskapsnivå. kunskapen. Ja, vad säger man…. Jag måste till slut tillstå att jag beundrar dig. Du orkar fortfarande vara förbannad över all dumhet som finns i skolans värld.Det är bra.
    Själv är jag bara uppgiven…


    • Lena,
      Min bild är att det inte är så mycket att det är fel folk som skriver kursplaner och kriterier utan att det är direktiven som gör att allt inte blir så bra och tydligt som det behöver vara. Här vet jag att några av de Johan pekar ut varit rådgivande, vilket resulterat i oklarheter och en utbredd brist på identifierade kunskapskvaliteter.

      I övrigt håller jag med dig – förutom detta med uppgivenheten (även om den känslan kan komma över en när man ser en del av det som händer).


      • Direktiv ges på underlag eller utifrån uppdrag baserade på någons kunskap vilket i det här fallet är vissa utvalda teoretikers. Så egentligen menar vi samba sak. Skolverket brister både i sin myndighetsutövning samt implementering när de inte flår att tydligare klargöra kriterierna. Å andra sidan kanske det inte är så underligt när dess chef tycker att det är de dåliga föräldrarna som väljer dåliga skolor som är orsaken till att det finns dåliga skolor.


    • Den gamle peddanestorn Torsten Husén sade på sin ålders höst i en intervju att (ungefär) ett förtydligande måste han göra, nämligen att läraryrket i mångt och mycket är ett hantverk. Bra formulerat och det ger många ingångar i en pedagogisk skoldebatt (som många påpekar är många skoldebatter – till skillnad från denna – i mångt och mycket befriade från diskussioner om pedagogik och istället inriktat på, ekonomi, huvudmän och politisk ideologi.

      Ser vi yrket som ett hantverk (jag hårdrar naturligtvis en del här) blir det också enklare att se konflikten mellan dem ute på skolorna och forskarna: hur kommer det sig att tex somliga musiker är så jäkla bra” fastän hur mycket forskning som helst skulle visa att rent formellt är de rätt kassa? Det blir även lättare att förstå varför eliten inom PIE undandrar sig verkligheten ute på fältet för att istället dra sig tillbaka till sina elfenbenstorn, och varför deras texter är utstuderat akademiska Grundskoletidningen är ett skrämmande exempel, tag lärdom lärare. Så korkad som vi många ggr känner oss, iallafall jag …, inför dess texter så dum känner sig sannolikt den elev som matas med abstrakt information istället för tydliga mål och tydlig information om vad och varför.

      De nationella proven är ett kapitel för sig. jag hade í våras förmånen (ja faktiskt) att i årskurs sex få genomföra proven i fyra ämnen i två olika klasser. Om man bortser från de feltänk som tex Lena ovan pekar på fanns i alla fall i proven i svenska en strävn att bedöma ämnets centrala innehåll – läs och ordförståelse etc – medan proven i biologi och historia bedömde precis samma sak. Den elev som var bokstavligen ordkarg med svag läsvana och läsförståelse rosade inte precis rättningsmallen. Samtidigt gav proven en förfärande inblick i hur långt provens verklighet befann sig från den reella. I Historia fanns tex en fråga som i ett inledande och förmodligen tänkt som upplysande resonemang diskuterade vad som är ”en källa” varefter eleverna skulle kryssa i Rätt eller Fel för ett antal påståenden att detta är en källa. FACIT: Rätt var var exempelvis Västgötalagen i faksimil. ”En lärobok” med text om samma lag var FEL. Minsann ingen källa. Med en snäva definitionen fick alla elever fel utom de som ej förstått och råkat gissa rätt. Samma definition skulle faktiskt mönstra ut rätt svar eftersom allt vi har är muntligt traderade avskrifter. En elev angav ”En film” som möjlig källa, med förklaringen: om jag tex ser en film om gladiatorer kan jag bli nyfiken och läsa på mer om det och då är den liksom en källa. Hon hade fattat! Poängen noll. Betyg svagt E och slutbetyg åk6 C – och ännu en elev som bidrar till ”betygsinflation” och högre betyg än det nationella provet anger. Bara det att just här gav provet mig som lärare verklig vägledning…


      • @ Sören

        Skulle eleverna verkligen kryssa i, vad som är ”en källa” utan någon närmare specifikation??

        Primär källa är en term för ursprungligt källmaterial som inte har filtrerats genom t.ex. tolkning eller utvärdering.

        http://libguides.jcu.edu.au/primary

        Västgötalagen i faksimil är därför en primär källa – en lärobok om vätgötalagen är däremot givetvis inte någon primär källa.

        Det här är inte omstritt… framgick inte den distinction, som görs mellan primary sources och secondary sources,.i det inledande resonemanget, som inledde frågan?

        Eller rör din invändning, att en elev med svag läsförståelse inte begriper en skriftlig fråga? Är det att flera (många?) elever I årskurs sex (!) inte kan läsa, som du avser med, att ”provens verklighet befann sig från den reella”?


      • På sista raden i min fråga ovan till Sören ska det förstås stå: ”provens verklighet befann sig [långt] från den reella”.


      • Arvid. Ja ungefär så var frågan med en inledande förklarande (nåja) text formulerad. Min poäng är att såväl innehhållsförståelsen brister för eleverna pga text och frågeformuleringar (hur duktiga läsare än sedan är) som att det knappast är relevant att av en tolvåring i årskurs sex kräva insikt i primära källor i akademisk diskurs. Den elev som för ett resonemang enligt mitt exempe lovan kommer sannolikt så småningom inte bara läsa källkritiskt utan dessutom väl klara att skilja ut olika källors relevans. De elever som anger ”En lärobok” som möjlig källa har även de börjat få förståelse för källor och källhänvisningar.


      • Sören: Uppgiften i provet är avsedd att bedöma om eleverna kan hantera två begrepp som finns i det centrala innehållet, ”tolkning” och ”källa” Uppgiften går ut på att eleven ska ange om en ett material kan användas som en källa om medeltiden eller om den är tolkning av källor från medeltiden.


      • Ja David, det förstår jag, men det gör inte uppgiften/frågan bättre. jag förstår det mesta av innehållet, bekymret är att eleverna inte gjorde det. Om ett drygt femtiotal elever med olika lärare gör hyfsat bra eller goda resultat på tre av fyra nationella prov samtidigt som resultatet på ett av dem (nämligen SO, historia) resulterar i ett större antal F, en del E och något enstaka C kan man naturligtvis tänka att det är eleverna och ffa deras SO-lärare det är fel på – eller kan man fundera över provets konstruktion och språk.


      • Sören. Du skriver i din inledande kommentar att stycke att ”eleverna skulle kryssa i Rätt eller Fel för ett antal påståenden att detta är en källa.” Jag ville påpeka att uppgiften istället handlar om att kunna skilja mellan ”källa” och ”tolkning”, vilket jag tycker skiljer sig från din beskrivning.
        Att provens utformning påverkar elevernas resultat håller jag med om., och därför är det viktigt med en öppen debatt om NP, något som tyvärr försvåras av att NP är sekretessbelagda. (årets SO/NOprov undantagna).


      • Ja David, det var vad det handlade om men det fattade junte kidsen – och då är frågan/uppgiften, som så många andra i just det provet,
        rätt meningslös. Vilket var och är min poäng.


      • Om begreppen finns i kursplanen (centrala innehållet) är det rimligt att de också finns med i NP.


      • Och, ska jag tillägga, om eleverna i provet inte förmår skilja mellan källa och tolkning är det nyttig information. För dig som lärare kan det vara något att ta med sig till framtida undervisning. På ett mer övergripande plan, när man aggregerar resultaten, kan det användas för att se hur kursplanen realiserats ute på skolorna.


  9. Det är en befrielse att läsa din blogg. Din kritiska hållning inte minst till Steve W, som jag drabbats av när de skulle hjälpa till och driva skolutvecklingen framåt på den skola jag jobbade på. Jag upplevde att det var som i sagan ”kejsarens nya kläder”, ingen förstod riktigt vad arbetet gick ut på, men ingen vågade ifrågasätta. De av oss som gjorde detta blev anklagade för att vara naiva av Steve.

    På många sätt är Lgr11 en besvikelse. När läroplanen gick ut på remiss skrev vi att vi ville ha tydligare betygskriterier, besvikelsen var stor när man fick den i sin hand och man läste och försökte att förstå de olika betygsstegen. Hur kan man skriva betygskriterierna så otydligt att man måste vara en språkvetare för att till fullo kunna tolka progressionen mellan de olika betygsstegen. Det känns för mig närmast rättsosäkert.

    Vad som har varit riktigt bra med Lgr11 är att eleverna får betyg tidigare, vilket har motiverat eleverna betydligt.

    Jag hoppas att du fortsätter att kritisera det som är galet i skolan, det behövs.


    • Hej Per,
      Tack för dina åsikter, de bidrar bra. Lita på mig, nästa blogginlägg blir något i hästväg kan jag lova.


  10. Det som slår mig är att det inte är några böcker på engelska. Är detta pga att studenterna har för svaga kunskaper i detta viktiga vetenskapliga språk eller är det för att lärarutbildning är helt fast i vår lilla ankdamm av forskningen?

    Nu kommer ett förslag på litteratur kring bedömning som jag tror kan få en del att studsa: Assessing Mathematical Proficiency. Varför ska alla studenter läsa en matematik didaktisk bok och mitt svar är för att det synliggör bedömningsmekanismer tydligare och konkretare än de flesta andra områden. Det andra skälet är att alla lärare borde ligga på en mycket högre nivå när det gäller matematisk förståelse då detta redskap är avgörande för djup förståelse av alla ämnen. Min huvudsakliga poäng är dock att denna bok lyfter i stort sett alla problem och faror som finns kring att sätta betyg utan att ifrågasätta om vi ska sätta betyg.


  11. […] Länk […]


  12. […] har jag läst och även kommenterat i flertalet av Johan Kants tio inlägg om En skola åt helvete! Jag vill här sammanfatta min högst personliga […]


  13. Linus Partanen har skrivit en C-uppsats om lärarutbildningen. Den heter ”Attityder till lärarutbildningen” och är intressant för att den tar upp nivån på studierna för blivande lärare och studenternas syn på utbildningen. Partanen menar att materialet pekar på att det är för låga krav inom lärarutbildningen. ”Många lärarstuderande får inte det som de behöver och förbereds för dåligt för att klara situationen i skolan i sin utbildning”. Den moderna lärarutbildningen är grunden till skolornas problem.

    http://epubl.ltu.se/1402-1773/2005/023/LTU-CUPP-05023-SE.pdf

    Det är naturligtvis vanskligt att ta detta för en sanning, men Partanens försök borde följas upp då ämnet är brännande. Mina erfarenheter är att det var några väldigt duktiga lärare vid högskolan. De bästa lärarnas vi hade refererade till forskning som vi hade nytta av praktiskt.

    En majoritet var föreläsare, som var dåligt uppdaterade. De verkade för länge sedan ha flytt in på institutionen för att slippa träffa barn och tonåringar. Det fanns många lärare som själva forskade, och hade valt smala områden.

    Det sämsta vi råkade ut för var två föreläsare som läste högt från overhead en hel dag. Under dagen somnade den ena av dem.
    Många av våra ppsatser var undermåliga, och borde aldrig ha blivit godkända. Det fanns några som valde ämnet som ”lekens betydelse i skolan”. De gjorde det för att det redan var väl dokumenterat och gjorde vägen till examen lätt. Det hände vid några tillfällen att vi kände oss kränkt av den låga nivån på studierna, och när vi ifrågasatte kopplingen till att läsa Foucault, sågs det inte med blida ögon. Det togs ingen hänsyn till den kritisk som framfördes. Litteraturlistorna bestod ofta av våra föreläsares böcker. Foucault var ett undantag då han redan 1984 lämnat in. Han är intressant, men jag förstår fortfarande inte varför vi läste om hur man avrättade människor för i tiden, om man ska undervisa.

    Noterar att Mats Olsson, lärarutbildare i Malmö, angriper alla som han upplever svartmålar skolan. Det är Björklund, Lärarnas riksförbund, skolverket, massmedia, Maciej Zaremba och nu senast Johan Kant som ställs till svars för att de ifrågasätter hur forskning bedrivs vid lärarhögskolorna.

    http://www.newsmill.se/artikel/2011/04/08/ett-osakligt-mediedrev-mot-skolan

    Arne


    • Hej Arne,
      Att ta studielån för att betala en utbildning där två föreläsare står och läser innantill från overhead en hel dag, där dessutom en av dem somnar skulle göra mig skitförbannad. Hoppas du reagerade.

      Foucault är mycket intressant, liksom Bourdieu.


  14. Hej Johan!
    Jag började läsa din blogg i somras, och det var utan jämförelse det mest befriande och kloka jag hört någonsin om bakgrunden till skolans problem. Det har synliggjort femton års frustration som mitt lärarliv har varat – inte frustration över eleverna, eller över vad som pågått denna tid under mina lektioner, utan med all ”modeshow” som pågått i bakgrunden, på studiedagar, konferenser och övrig tid. Tid som tagits från oss lärare, tid som vi borde få lägga på planering och egen reflektion och utvärdering. Det är en sån maktlöshetskänsla att veta att man på studiedag efter studiedag har suttit och kommer att sitta stressad över allt RIKTIGT jobb som man inte hinner, för att tillfredsställa kommun/rektorer som behöver en blomma i hatten, så de kan ha något att bräcka varandra med vid forum där jag inte är medbjuden; ”PRIO?/ estetiska lärprocesser/PS?/ (osv…) Jaha, du, det införde jag FÖRRA året på min skola…” Att du som är rektor, Johan, har förmått genomskåda denna cirkus och tar debatten är stort. Tack!


    • Hej Lisa,
      Tack för de uppmuntrande orden. Det glädjer mig att jag kan hjälpa till att sortera i lärarjobbet och visa konkret vilka krafter som utsatt lärarna och skolan. Och hur ohederligt lärarna blivit utsatta för det som kallas forskning, fast det inte leder till något och att forskningen har dålig reliabilitet och validitet. Men det verkar många så kallade forskare inte bry sig om. På tisdag kommer ett nytt ”avslöjande” så då har du något att se fram emot.


  15. Jag delar din blogg på min FB men får inga like´s trots att jag har massor med lärare som FB-vänner, jag tar upp det du skriver om vid varje tillfälle där skolan problematiseras, jag polemiserar med skolpolitiker, deltar i debatter, skriver insändare och diskuterar detta i vartenda lärarrum som jag har tillgång till men… känner mig sååå ensam. Var är de andra lärarna och varför är dem så tysta? Om det är någon som vet vad problemet med skolan är så är det vi, vi som sliter i klassrummet, vi som år in och år ut kämpar för att få upp kunskapsnivån hos våra elever men motarbetas så grovt av det du benämner som PIE. Jag, som alla lärare i riket har försökt under många år implementera LPO94 och det gick…som det gick, vi gör samma sak nu med LGR11 och det går…som det går. Kunskapsnivån sjunker medan betygen ökar och lärarna går på knäna när de själva försöker återigen hitta samband mellan kunskapskrav och centralt innehåll, förvirrade av alla ”pedagogiska” forskare som försöker sälja sina argument påhejade av en arbetsgivare som bara vill se alla elever godkända. Det är deprimerande att se sina kolleger fuska med bedömningen (det är ju tjänstefel) men gärna hoppar på alla modernismer i sin iver att ställa sig in hos rektorn och kanske få nån hundralapp i lönepåslag. En hel yrkeskår på villovägar men många konsulter som förkovrar sig på bekostnad av generationer av elever som blir lurade-det är dagens skolsverige. Och du, Johan, har modet att avslöja detta medan vi, lärarna är nedtystade i vår oförmåga till kritisk tänkande eller/och av en arbetsgivare som inte tillåter det. Du skall ha en eloge och 1000 tack för att du ställer upp och sätter ord på det som vi andra inte vågar göra av rädsla för repressalier.
    PS Gissa vem som skall bringa ljus i förvirringsmörkret kring bedömning i Malmö, den 2 okt. på vår studiedag…Christian Lundahl. Inga ord! Men anar applåder från de som tror sig bli klokare av hans formativa föreläsning.
    Ivan


  16. Vad har du för tankar kring det elevledda utvecklingssamtalet? Artikeln jag ska läsa ligger än så länge i väskan men det hade varit bra att få lufta den formen av samtal, helst innan det beslutas lokalt att det är så vi ska jobba. Jodå, en föreläsning är också beställd till en av våra utvecklingsdagar. Om man betänker att ingen kan göra allt men alla kan göra något vore det väl bra att hitta en riktning och sedan pröva den tillräckligt länge, innan man inför något nytt. På så sätt skulle det skapa ett lugn för den pedagogiska verksamheten. Om man tänker på hur det går till att lära sig t ex fjärde satsen ur Berwalds Symfoni Singuliere så är det ingalunda så att det är kunskap man hittar på egen väg. Det behövs en sorts liftarens guide till galaxen, någon som förstår hur det här ska tolkas, genomföras, angripas, hanteras och bemästras t ex en lärare så att det i förlängningen blir egenerövrad kunskap för själva övandet ligger helt och hållet på individen för att få åttondelarna tajta. Och så är det med de elevledda samtalen också, tänker jag. Då behövs ett språk för det. Precis som noterna och orden som berättar hur Berwald tänkt sig sin fjärde sats. Finns ett sådant gemensamt pedagogiskt språk egentligen? Blir det här verkligen bra? På vilken vetenskaplig och väl beprövad erfarenhet vilar det här? Eller är det fråga om något annat? Man kan ana en del problem. Om jag tänker på min förra arbetsplats där språk över huvud taget kunde vara ett hinder, allra helst om det var svenska.


    • Anna-Karin,
      Jag förstår ingenting? Allt i din kommentar är rörigt – vad är det du vill säga?


      • @ Johan

        Jag förmodar, att Anna-Karin skriver utifrån sin erfarenhet av att själv lära sig – och/eller lära ut – hur något ska spelas. Anna-Karin kanske är musiklärare?

        Anna-Karin skriver, att själva övandet, tragglandet ”ligger helt och hållet på” (t.ex.) piano-eleven – men piano-läraren är nödvändig för att berätta hur musikstycket ska ”tolkas, genomföras, angripas, hanteras och bemästras”.

        Ingen piano-elev – eller piano-lärare – har några som helst tvivel om, hur rollfördelningen ser ut i den inlärningsprocessen!

        Anna-Karin ser det som en parallell till all inlärning.

        Hon undrar därför, om det verkligen finns ”vetenskaplig och väl beprövad erfarenhet” som visar, att rollfördelningen i ”det elevledda samtalet” är vettig.

        ”Det elevledda samtalet” verkar vara ytterligare ett försök att förändra lärarens roll. Anna-Karin undrar, om du, Johan, kan bidra med synpunkter, ”innan det beslutas lokalt att det är så vi ska jobba”. ”En föreläsning [om det elevledda samtalet] är också beställd till en av våra utvecklingsdagar”, skriver hon dystert.

        —–

        Mha av farbror Google: Skarpaby Tätorp skolor skriver ang. ”det elevledda samtalet”: ”Bedömning för lärande ska genomsyra undervisningen genom själv- och kamratvärdering.” (min fetstil)

        Fårdala skola skriver: ”Hur går det elevledda samtalet till? 60 minuter är avsatt per elev för utvecklingssamtal. 4-6 samtal pågår samtidigt i två klassrum. Eleven leder samtalet och följer en dagordning. Pedagogen håller sig ”utanför” samtalet. Deltar då behov finns och när IUP ska skrivas under.” (min fetstil)


    • Anna-Karin,
      Jag tror du skrivit detta i affekt varför det blivit mycket staplat på varandra. Tror du det är möjligt att du tydliggör din fråga/dina frågor lite mer?


  17. Hej
    Du har så många intressanta tankar och idéer. Varför börjar du inte forska själv?


    • Hej Åsa,
      Det finns en enkel anledning till det – eleverna! Jag skulle inte kunna vara utan dem. Det var svårt att bli rektor, men jag går ut varje dag och pratar med dem. Skulle inte orka sitta och forska på en institution.


      • Jag håller med Åsa! Johan eller lika gärna någon annan med liknande utgångspunkt borde forska. Personligen tycker jag att pedagogisk forskning med inslag av ”hjärnfakta” skulle vara nödvändigt. Då tror jag att mycket av den lullull som nu sprids skulle falla på sin egen orimlighet.


  18. Jag har tre opublicerade kommentarer, där kommentatorn givit fel e-postadress. Jag är mån om att publicera dessa adresser, så HSB och Ovidius ge er till känna.


  19. Stötte på en underbar ansats från en av alla dem som utger sig för att ”vilja väl”: ”Fascinerande hur politik fungerar. Här är Avpixlats motsvarighet i skoldebatten. Med konspirationsteorier och allt.”
    https://mobile.twitter.com/TroedTroedson/status/381476485896237056?p=v
    Gå gärna in på konversationen så ser ni hur olika människor kan förhålla sig till Troedssons likhetstecken mellan ”avpixlat” och Johans blogg. Inte sällan samma människor som tycker att de är det godas förkämpar och kan/bör/skall därmed agera från eget huvud snarare än efter de där okunniga folkvaldas beslut…det fria ordet betyder för dem ofta DERAS rätt att föra fram åsikter, då det ju när de som är det goda personifierat.
    Läs gärna Lundgrens kommentar: ”enbart hans (Johans)eget tyckande”. Klokare personer tackade inte Troedsson för jämförelsen utan pekar på det bisarra och orättmätiga i jämställandet Johans blogg och avpixlat.


    • ”Guilt by association” är ett känt retoriskt knep och att Troed Troedsson använder hela den arsenalen borde ingen betvivla


  20. Johan, det är med stort intresse jag följer din blogg och det engagemang som du lägger ner på detta tema. Även de som med varierande möda kommenterar och diskuterar är värda en eloge.
    Herman Lindqvist skrev under ’80-talet en artikel som han benämnde ”De intellektuellas svek”. I artikeln går Lindquist till attack mot en hel lärarkår (som själva anser sig vara de intellektuella och ska lära barnen om hur samhället fungerar) som Lindquist anser stillatigande låter skolan förfalla utan att gemensamt ställa sig upp och säga ”Vi vägrar acceptera detta förfall”.

    Mitt minne av lärarkåren, som lärarbarn skall tilläggas, är att det var mycket svårt om inte helt omöjligt att få lärarkåren att enas i frågor som rörde skolan. Jag minns tydligt en högstadielärare säga ”Lärarfacket är Sveriges sämst fungerande fackförbund för där kan man aldrig enas om något”. Jag kommer ihåg uppgivna diskussioner tagna ur lärarrummet i till synes banala frågor som ”var ska vi åka med eleverna på friluftsdag?” Inte ens där kunde/ville man enas. Ingen ville i en demokratisk anda bidra med engagemang eller idéer och när någon slutligen tog ett initiativ motarbetades det ihärdigt av uppvaknade kritiker.

    Detta kan tyckas banalt i den stora frågan om ”en skola åt helvete”, men det är bara exempel där min poäng är att jag med egen erfarenhet av skolan tror att du behöver elda som fan… Många lärare, pedagoger eller ”mentorer” som det av någon outgrundlig anledning tydligen kallas idag saknar den kraft, det engagemang, intresse, mod, ja kanske även förmåga att ställa sig upp och säga ifrån vid rätt tillfälle. Jo, civilkurage kallas det visst…

    De som engagerar sig i och omkring den här bloggen är jag inte bekymrad över. Utan dom skulle det inte bli mycket till dialog. Här finns bra dynamik även om där finns olika åsikter och ibland resonemang som sannolikt skulle sätta frågetecken i pannan på de grekiska gudar och andra historiska ikoner som ibland passerar revy i resonemangen anno 2013.
    Det är lätt att raljera men jag tror att vart enda ett av alla inlägg i frågan är viktigt. När man ibland diskuterar om huruvida vissa åsikter skall få besittas eller nämnas, exempelvis nynazism, brukar man hävda att det farliga inte är att de onda kommer till tals utan att de goda håller tyst. Tyvärr är det nog så att en mycket stor del av lärarkår, skolledare och politiker inte har läst din blogg Johan. Där finns många som på varierande grund inte vet om att den finns men jag känner även till fall där personer som berörs direkt har tipsats men inte bryr sig om att ens läsa den.
    Jag är ingen facklig förkämpe och inte engagerad i fackliga frågor men jag kan inte förstå varför skolans förfall och arbetsmiljöproblematik inte skulle ha kunnat vara föremål för landsomfattande strejkaktioner under några decennier om de ”intellektuella” och de ”goda” hade haft lite mer civilkurage och valt att sätta ner foten och göra gemensam sak.

    Sedan tycker jag att det är lite paradoxalt att se TV-debatter där t.ex (S) går till attack mot regeringen för att skolan har försämrats när det var Göran P som för egen hand drev igenom att skolan kommunaliserades. Vad gäller politik är jag nöjd över att vara totalt färgblind, men finns där någon organiserad politisk vilja att lyfta skolan bort från hobbyverksamheten i kommunerna?

    Tack för att du engagerar dig Johan och alla ni andra som aktivt verkar för att skolan förbättras. Jag är inte verksam inom skolan, annat än som ”besvärlig förälder”, men jag engagerar mig då jag vill det bästa för mina barn och deras framtid.

    Fridens, Sven


    • Hej Sven,
      Tack för ditt långa och kloka inlägg. Jag tror många lärare är rädda för repressalier, att bli utfrysta eller att få mindre i löneökning. Den skola som du pratade om då hade inga krav på resultat och när det var dags för betyg var de relativa. Pressen på dagens lärare är större – alla elever ska med.

      Jag hoppas med min bloggserie visa exempel på hur illa det är med svensk skola när det gäller styrning och utbildning och hur det direkt har drabbat elever och lärare. Jag försöker ge typexempel, men får ibland höra att t.ex. den kurslitteratur jag redogjort för inte gäller alla kurser när det gäller t.ex bedömning, så då är det just den kursen som jag anger som eventuellt är dålig. Alltså en del vill inte eller kan inte se en generaliserbart fenomen. Kanske kommer det landa, för det tar tid och ingen annan synliggör detta.

      Nu är det ungefär fem blogginlägg kvar och jag ska knyta ihop säcken i slutet. Det blir spännande.


    • Jag tror att lärare behöver en hög andel av individualitet, det är det som ger spänst åt lektionerna. Att lärare är olika ger skolan kraft. Detta är inte det som behövs för framgångsrika fackföreningar och säkert en faktor i yrkets kräftgång.

      Vad har då hänt med yrket sedan Gösta Brodin drog i skolportar och förklarade krig mot yrkesgruppen. I krig är inte ensam stark och till att börja är mycket så fyllt med rädsla att man blir skräckslagen. Vi lärare tittar med ren förvåning på Johan Kant som angriper tabun och personer ingen gett något godkännande om att de får angripas.

      http://janlenander.wordpress.com/2010/10/26/att-larare-prioriterar-olika-ar-det-som-ger-skolan-kraft/


  21. Även om jag, utifrån mina egna erfarenheter, inte fullt ut känner igen mig i Svens beskrivning är det ju inte konstigt om det blir så med alla dubbla/kluvna budskap som florerar. Och dessa dubbla budskap bottnar väl i : motsättningen mellan , om man hårddrar det: ”PIE-synen” och Björklund-synen. Och att Björklund är impopulär (det har ju trots allt facklig enkät visat) underlättar inte. Inte konstigt egentligen om det blir lite attityden ”jag gör som jag vill” ute på skolorna. Skrämmande oprofessionellt!


    • Björklund har fått ta mycket oförtjänt skit. Bra att Johan tagit upp det. För övrigt har vi en tavla på Björklund i vårt arbetsrum!


      • Ja, att Björklund blivit så illa omtyckt ser jag bara som ett tecken på att PIE och SKL lyckats med sin strategi att vända lärararnas vrede åt fel håll. Galna idéer mot uppföljning från PIE och galna besparingar på kompetens och behörighet av SKL blir en sällsynt dålig kombination som de vill att någon annan ska bära hundhuvudet för.


      • Jan och Odd,
        Jag är inte överförtjust i Björklund även om många verkar tro att jag är värsta ”Björklundfanet” Däremot ska kritik riktas rätt. Är det t.ex. dåliga Nationella Prov, med många delprov, ska inte Björklund få ta skit för att provkonstruktörer inte begriper hur man gör ett kvalitativt prov eller att Skolverket godkänner dåliga prov. Detta ska ansvarig provgrupp och tjänsteman på Skolverket ta ansvar för. Detsamma kan Björklund inte ta ansvar för allt skit med skolan som hände innan han ens satt i riksdagen, t.ex. kommunaliseringen och så vidare.


      • Jag tycker riktigt bra om Björklund. Har träffat honom och tycker att han är trevlig och vet att han har lyssnat på mängder av lärare inför de förändringar han föreslår. Jag går alltså ett steg länge än du Johan även om jag också tycker att huvudpoängen är att utbildningsministrar är ganska maktlösa i skolans vardag och att vrede mot dem inte ändrar någonting.

        Det känns dock lite absurt att min positiva inställning till det som föreslås av vår utbildningsminister gör mig till en kontroversiell lärare.


  22. Hej Johan,
    Ville bara säga att jag tycker att du skriver upplysande, informativt och passionerat och att det är extremt uppfriskande! Är lärare men lämnade landet för tio år sedan, så din serie hjälper mig verkligen att förstå vad fasen det är som händer där borta.
    Fortsätt!
    Rebecka


  23. […] – Carlgrens bästis från LHS och betygsmotståndare, Hult & Olofsson – betygsmotstånd, se länk, Anders Jönsson – betygsmotståndare, Christian Lundahl – Skojaru??? Mr Betygsmotståndare […]


  24. […] min bloggserie ”En skola åt helvete” gick igenom en del studentlitteratur, se länk. Inte nog med det, allt fler inom lärarutbildningen är akademiker och att studenterna blir bra […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s