h1

En skola åt helvete, del 12: Lärarkåren

28 september 2013

Jag har en policy på min blogg, alla som vill yttra sig ska skriva ut sitt namn. Anledningen är att jag inte gillar anonyma kommentarer, det är liksom ett demokratiskt ställningstagande jag gjort. Nu vill jag släppa fram alla som inte vågar säga vad de tycker. Vill du uttrycka dina åsikter, men inte vågar stå med ditt namn, skicka ett mail till mig och berätta vem du är och under vilket namn du skriver så publicerar jag din kommentar. Min mailadress är: johankant@hotmail.com.

Jag vill återkoppla till mitt tidigare blogginlägg om Martin Hugo. Några intressanta detaljer. Jag talade i telefon med den studenten som var med i inslaget på Skolministeriet, som hade förvrängd röst på grund av att han inte vågade yppa sin kritik på grund av rädsla för repressalier. Han berättade att han hört att Jönköpings högskola tagit upp kritiken som jag framfört, men skakat av sig den som om ingenting hade hänt. Det enda man ville veta var namnet på studenten. Lite konstigt att perspektivet inte är: ”Oj då, det här är ju allvarligt, studenten vågar inte ens träda fram, det kanske är på plats att undersöka detta lite närmare”. Noll intresse att ta åt sig kritiken, vilket är ett tecken på att högskolan lever i sin egen bubbla. Untouchable!

På frågan vad som menas med vetenskaplig grund svarar Skolverkets Eva Minten:

Vetenskaplig grund innebär ju då alltså att man i skolan ska använda nya forskningsrön och att man ska göra det på ett vetenskapligt sätt, det vill säga med en vetenskaplig metod. Man ska tänka på syfte, metod, material och man ska även tänka på att man har det här kritiska förhållningssättet helt enkelt som det vetenskapliga arbetet alltid har och i det ligger också att man kritiskt granskar resultaten i förhållande till sin egen verksamhet. Det är väldigt viktigt

(Eva Minten, Skolverket, ur Skolministeriet 2013-09-24).

Tomas Kroksmark är hal som en ål i reportaget. Vad menar Kroksmark med att man kan dra slutsatser av att följa en elev? Vilka slutsatser? Att vederbörande är elev? Att vederbörande går i skolan? Att vederbörande har problem i matematik? Att vederbörande trivs i skolan? Men går dessa insikter att generalisera på en hel elevgrupp? Nixum pixum!

Så här säger Kroksmark om betyg: ”Mycket av den internationella forskningen, Storbritannien och USA och andra sådana viktiga länder när det gäller skola och kunskapsutveckling talar ju för att betyg stödjer inte barns och ungdomars kunskapsutveckling. Vi vet idag att de elever som är duktiga i skolan, de tycker betygen är jättebra och det gynnar dem och det triggar igång dem ännu mera, medan de och de barnen som alltid får de svaga betygen, där har det precis motsatt effekt. De tappar sugen, de får hela tiden kvitton på att de inte duger, att de inte klarar sig och så vidare” (Tomas Kroksmark, Skolverket, ur Skolministeriet 2013-09-24).

Det jag undrar är vilken internationell forskning Tomas Kroksmark tänker på? Är det Butler 1988 han tänker på? Går det att applicera internationell forskning och jämföra den med svenska förhållanden? Alltså att man till exempel har relativa betyg i ett land och kunskapsstandardsystem i Sverige – går det att jämföra? Jag menar att det är som att jämföra äpplen och en reservdunk bensin. För visst är det så att relativa betyg och återkoppling inte stöjder barns kunskapsutveckling i jämförelse med kunskapsstandardbetyg och återkoppling. Men spelar dessa ”små petitesser” någon roll? Tydligen inte för Tomas Kroksmark.

Då kommer ju nästa fråga som ett brev på posten: Hur är det egentligen med det vetenskapliga? Det där som Eva Minten säger att man måste kritiskt granska resultaten i förhållande till sin verksamhet – är Tomas Kroksmark verkligen noga med detta? Ni vet det där som jag tog upp gällande Christian Lundahl – forskningsmetodik! Validitet – det vill säga: att vi mäter rätt saker. Reliabilitet – det vill säga: att vi mäter rätt. Jag tog grisexemplet, för att jag och många andra är förtjusta i att använda grisar när vi exemplifierar. Vi misstänker att vi har feber och tar temperaturen en halvtimme efter vi har käkat en Alvedon – då får vi dålig reliabilitet. Kör vi termometern upp i rumpan på en gris får vi dålig validitet.

Jag påstår att vetenskapsteori saknar helt betydelse när det gäller att sprida pedagogisk ideologi. Tomas Kroksmark säger att det absolut inte får förekomma ideologispridning, vilket är direkt skrattretande. Är det inte just det han håller på med? Jag menar att det är precis som professor Kroksmark ägnar sig åt!

När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) ägnade vi oss åt något som hette ”Critical incident”. Det handlade om orsakerna till varför vi hade valt läraryrket. En ganska stark orsak hos mig var att jag själv hade haft en del dåliga lärare när jag själv gick i grundskolan, framför allt en specifik lärare hade retat upp mig rejält. Han fick bli det mentala röda skynket för mig. Men visst var och är det så än idag, det finns bra och dåliga lärare, precis som det finns bra och dåliga läkare eller bra och dåliga bussförare. Den här bloggserien har inte handlat om enskilda lärares tillkortakommanden, utan om hur skolan som system fullständigt har brutits ner av enskilda personer, nätverk och organisationer som missbrukat sin ställning och makt. Om en lärarkår systematiskt har marginaliserats.

Därmed inte sagt att lärare står utan skuld. Varje enskild lärare har ett ansvar inför sina elever och inför de styrdokument som är lärarens tjänstebeskrivning. För i slutänden är den enskilde läraren en tjänsteman som ska genomföra ett uppdrag. En del personer har på min blogg påpekat detta och att en del lärare skyller sina otillräckligheter på andra, istället för att se till sin egen skuld i försämrade elevresultat och att man inte sagt ifrån när försämringarna har kommit för lärarna. Personligen delar jag inte den uppfattningen. Jag har i denna bloggserie velat visa hur lärarna systematiskt tryckts ner djupare och djupare i skoskaften. Detta har inte skett över en natt. Dessutom har det varit många aktörer som har gjort gemensam sak i att trycka till lärarkåren. Kanske inte i en samordnad offensiv, med gemensamt mål och så vidare. Men i slutändan är lärare ett kollektiv och skolan en organisation som består av många lärare. Klart att man kan klara biffen i sitt klassrum om man är stark, driven och engagerad. Men många har i stället marginaliserats.

Jag ska göra en snabbgenomgång:

  • Politiken: ”tvångskommunaliserade” lärarkåren i konsensus. Det var Göran Persson som drev igenom beslutet i riksdagen, men han hade med sig andra partier för att driva igenom beslutet.
  • Politiken: kommunerna hade ingen aning om hur man skulle sköta skola i och med kommunaliseringen, raskt blev skolan en verksamhet som vilken som helst – budget i balans blev mantrat i skolan. Att eleverna skulle kunna något var helt främmande för kommunpolitikerna.
  • Arbetsgivarna: SKL tog tillfället i akt och marginaliserade lärarna, undervisa skulle man inte ägna sig åt och ämneskunskaperna tog man lätt på. Lönerna pressades ner.
  • Tjänstemännen: Främst Skolverkets tjänstemän motverkade införandet av Lpo 94 och därmed även den fortbildning som behövdes. PIE:s nestor Mats Ekholm tog över arbetet och spred PBL tillsammans med sin adept Hans-Åke Scherp. Tjänstemannaväldet har fortsatt och har ett fast grepp om Skolverket.
  • Lärarutbildningen utbildar och fortbildar inte en yrkeskår, det är akademiker som utbildas. Hur många nyexaminerade lärare har inte vittnat på denna blogg, i media och i andra forum om den brist de haft i sin utbildning. Allt ifrån bedömningskompetens till läsinlärning. Jag har gett exempel när det gäller kurslitteraturen kring bedömning i blogginlägg 10. Bara litteratur som är neutral eller negativ kring resultatuppföljning och betyg, någon positivt perspektiv finns inte. Är det detta som ska visa en bredd i litteraturen? Ska det vara på detta sätt i en yrkeskårs utbildning där bedömning och betygssättning är en central roll?
  • Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som sprider sin ideologi i föreläsningar, litteratur, debattinlägg, blogginlägg, media och i projekt. Med alla tänkbara medel talar men mot betyg, resultat och resultatuppföljning. Och PIE jobbar långsiktigt, etablerar sig sakta men säkert, flyttar fram positionerna, använder sig av varandras exempel och retorik. Betyg är inte bra för elevernas kunskapsutveckling, det har Butler 1988 visat. Eller det säger forskningen i viktiga länder som USA och Storbritannien. Flytta positioner – hala in lärarkåren – erbjuda metodik – fånga skolan – ha tolkningsföreträde – erbjuda skolan räddning. Och baam! Så är lärarna, skolan och rektorer och förvaltningschefer fast. För vem ifrågasätter professorer och de som står högst på den pedagogiska himlen? Och vem i lärarkåren ifrågasätter rektorer, förvaltningschefer, professorer och de ”gurus” som åker runt i pedagogikens namn och ska frälsa skolan? Vem vågar yttra sig? Alla ni som inte vågat skriva något på min blogg, men som har lämnat vittnesmål i form av mail – jag skulle vilja publicera era åsikter och erfarenheter avidentifierat. Det är förfärligt att inte våga säga sitt hjärtas mening. Men nu öppnar jag upp för alla att kommentera, bara att maila mig.

Vilken fortbildning får lärarna? Vilken möjlighet till utveckling får lärarna? Spelar det verkligen någon roll om det är lite ovetenskapligt? Jag menar, det är ju trots allt bra grejer Christian Lundahl kommer med. Jag anser att det är mycket allvarligt! Att det spelar roll på kort sikt råder det ingen tvekan om. Lärarna genomför i bästa fall det som alla superduper-föreläsare har bidragit med. Alltså i bästa fall! Men om det är helt avhängt resultat och att man inte tittar på resultatet är det ingen som vet om eleverna blir mer framgångsrika eller inte. På lång sikt spelar det ännu större roll, för i och med att resultat och resultatuppföljning inte är något som man pratar om, än mindre lär ut, så är det ingen som vet hur det egentligen går för svenska elever. Tills nästa PISA-rapport kommer.

Poängen med mitt resonemang är att lärarkåren blivit lämnad i sticket. Denna fantastiska kår som kämpar som galärslavar för att våra elever ska få med sig så mycket kunskap som det bara går, som skapar trygghet för våra elever och många gånger gör skillnad blir grundligt lurade. Och nu hajar du till som läsare och tänker att detta inte rör dig (eller kanske), men jag talar om system och organisation. Jag pratar inte om dig som fått en så bra handledning av Ingrid Carlgren, eller du som fått inspiration av Martin Hugos föreläsning eller alla ni som tycker att Christian Lundahls formativa bedömning gett dig en kick. Nej, jag pratar om lärarkåren och inte enskilda lärare. Jag pratar om lärarkåren i systemet/organisationen skola. Nu har sagt det, mer begriplig vet jag inte om jag kan vara, men det är säker någon som misstolkar. Generellt sätt skulle lärare behöva ha en teoretisk utgångspunkt för sitt arbete. Jag brukar säga att lärare behöver kunna redogöra för hur Skinner – Piaget och Vygotskij ser på inlärning och utveckling. Varför kanske ni frågar er? Enkelt – djupborrar man kring detta så synliggörs lärarens kunskapssyn och elevsyn. Detta behöver lärare förhålla sig till.

En annan sak som är viktig för alla lärare och här tror jag lågstadiet av tradition har en hel del att lära sig och ta igen är vad eleverna kan – alltså inlärt. För att säga något positivt om Lgr 11 så har det centrala innehållet och kunskapskraven hjälpt till att fokusera på detta. Enskilda lärare kan ändra sitt tänkande, men att kollegialt få tid att sitta ner och diskutera ett helt nytt tänkande, att diskutera så länge att man är överens om att man är överens är svårare. Många gånger är diskussionen så ytlig att man tror att man är överens, men egentligen menar man olika saker. Och tiden är svår att få till, så är det även i dag i skolan.

Men denna bloggserie handlar om organisationen skola och där är den enskilde läraren fri från skuld. Snarare är det så att säkert många lärare känner skuld över att de inte fått genomföra det uppdrag de skulle velat göra, t.ex. undervisa på grund av att någon annan förbjudit dem göra det. Också säkert många lärare som känner skuld över att elever och elevkullar har övergetts på grund av att eleverna inte fått rätten till kunskap uppfylld. Det kan vara varierade anledningar till det, från att inte få jobba som man vill, till att inte fått den utbildning som krävs för att förstå läroplanen. Eller någon annan anledning.

Det finns många väldigt duktiga lärare i Sverige. Lärare som satsar helhjärtat och gör skillnad. Och många gör det så till den milda grad att de i inför sommarlovet är helt slutkörda och de två-tre första veckorna på sommaren går åt att bara komma ner i varv och bli normala människor igen. Jag tror faktiskt inte människor i allmänhet och skoldebattörer i synnerhet (med vissa undantag) förstår hur ansträngande det är att vara lärare – åtminstone om du är en välplanerad och engagerad lärare som har gett dig tusan på att få med alla elever. Men sedan kanske läraren inte räcker till för att det inte finns det stöd som krävs, fast det är en annan femma.

Men låt oss backa bandet och gå tillbaka till tiden innan kommunaliseringen. Då hade vi en fri och stark lärarkår, där lärare tog både debatt och konflikt. 20 år senare har lärarkårens malts ner, tystats. När var en lärare senast med i en stor debatt? Uttalade sig på DN-debatt? Satt i tv-studion? Nej, skolan diskuteras galet mycket, men lärarkåren är fortfarande tystade.

Jag fick ett mail. Denna person gillade det jag skrev och kände att hon ville bidra till debatten utifrån sitt perspektiv som lärare. Jag ringde upp henne och diskuterade, varpå hon beskrev att de var flera lärare som ville göra något kollektivt, men att de inte vågade stå för det de skrev med sina egna namn, eftersom de var rädda för repressalier. Jag föreslog att de skulle använda sig av påhittade identiteter som inte avslöjade vilka de var, utan att de i abstrakta ordalag beskrev typ att de jobbade på mellanstadiet som svensklärare i en medelstor stad. Resultatet blev den superbra bloggen Lärarmyteriet där bloggkollektivet hittade på roliga identiteter och där de skildrar sin lärarvardag. Många gånger på ett sätt som jag känner igen.

Att inte våga stå med namn – skrämmande, eller hur? Att lärare är rädda för att uttrycka sina åsikter, för att de kanske får repressalier. Eller att de får noll i löneökning eller hamnar i frysbox! Inte högt i tak! Känns som Östtyskland där man är rädd för att få Stasi efter sig. Ska det vara så?

Jämför med den fria lärarkåren som fanns innan kommunaliseringen och som sade ifrån och de idag tystade lärarkåren. Nästan 20 år av marginalisering har gett resultat. Vi har en lärarkår som är tyst och nertryckt i skoskaften. Vi har en lärarkår som saknar självförtroende och som hela tiden blir utsatt för skit i media, som får skulden för hur illa det är i skolan. Men de verkliga bovarna går fria. De som jag har beskrivit i min bloggserie, de som verkligen dragit ner skolan i skiten.

Dessvärre blir lärarkåren hela tiden lurad. År ut och år in fintar PIE lärarkåren. Debattörer blåser lärarkåren och lägger fokus på helt fel saker. Alla de som har tolkningsföreträde i debatten pratar om metodik och metodik och metodik. Skulle diskussionen av någon outgrundlig anledning hamna i att diskutera resultat eller resultatuppföljning, flyttas fokus direkt. Det är då lärandemiljö, formativ bedömning eller friskolors vinster diskussionen hamnar. Tänk efter på de fem mest spridda och lästa skoldebattörerna. Vad skriver de om? Resultat? Prov och betyg? Resultatuppföljning? Nej, granska innehållet så kommer du fram till att det mer eller mindre uteslutande handlar om metodik. Tyvärr i alltför stor utsträckning på ett väldigt ytligt plan.

Ibland haglar superlativ när det gäller det gäller metodikens eller lärarens förträfflighet i syfte att lyfta fram en positiv känsla. Bidrar det till läraryrkets höjda status? Kanske kan det ge ett värmande ord, en tröstande axel, men för att få upp lärarkårens status krävs det hårt arbete. Och att synliggöra de mörka krafter som ”fuckar upp” en hel kår. Hur kan man diskutera metodik om man inte vet vart den leder? Om man inte håller reda på resultatet? En bra metodik är väl bra om den innebär att alla elever lär sig det den ska. Tror alla de som pratar metodik att lärarkåren och skolan som organisation redan kan resultatuppföljning och att det därför inte behövs diskuteras resultat? I sådana fall undrar jag varför det fortfarande går ut 20% elever utan fullständiga betyg, 25% av killarna i årskurs 9 som inte läser tillräckligt bra och att svenska elever tappar i internationella undersökningar? Är detta resultatet av att svenska lärare är bra på resultatuppföljning? Att de alltid utvärderar den metodik de använder sig av? Snarare är det väl tvärt om! Men eftersom resultat och resultatuppföljning inte är något som är ”inne”, snare är det ett rött skynke för de flesta debattörer så pratas det bara METODIK! Att metodiken inte fungerar eller att den fungerar direkt dåligt är av mindre intresse. Jag anser att det är obegripligt att svensk skola inte kan få ALLA elever att lära sig läsa flytande på tre år. Obegripligt!

De dåliga resultaten i svensk skola, både nationellt och internationellt, har fått alla att reagera. I media har det sedan länge varit lärarnas fel, även om många börjat misstänka att det faktiskt kanske finns något bakom skolkrisen, för det måste man nog säga att det är eftersom regeringen satsar 2,5 miljarder på matematik. Kanske är något annat som inte stämmer? PIE gör sitt bästa för att visa att det är fel på läroplanen och att det är politikernas fel. Att PIE själva varit med och saboterat arbetet med Lpo 94 och Lgr 11 kontinuerligt är inget som ens kommer upp i debatten. Ingen som ser, ingen som avslöjar. Och alla anser att det ska satsas på lärarnas. Verkar bara vara SKL som inte delar denna uppfattning, även om de säger sig vilja satsa på lärarna, men handlingarna visar något annat.

Riksdagspolitikerna inser att något måste göras och satsar på fortbildning av lärarkåren, Lärarlyftet. I flera omgångar genomförs fortbildning. Har du läst kursinnehållet? Visst är det bra med fördjupade ämneskunskaper, det finns många grupper inom lärarkåren som fått en usel utbildning på landets lärarhögskolor – känns dock märkligt att behöva fortbilda sig när det gäller ämnesfördjupning, efter endast 3-4 år som yrkesverksam lärare. Men flumutbildning där ämneskunskaperna inte stod högt i kurs blev en black om foten för dessa lärare när de insåg att djupet i deras ämneskunskaper inte var tillräckligt för att förklara abstrakta begrepp i t.ex. SO- eller NO-ämnena. Som en kurs som gavs på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) som hette: ”Gräv där du står”. Den kursen gav noll i behörighet, bara studielån för studenten och en eventuellt trevlig kurs.

Finns det någon fortbildning i Lärarlyftet som erbjuder fortbildning i resultatuppföljning? I betygsättning? I att jobba med kunskapsstandarder? I hur man ser på kunskap (Skinner-Piaget-Vygotskij)? Skillnaden mellan inlärt (learn) och utlärt (teach)? Nej några sådana kurser finns det inte. Varför? Enkelt, det är de pedagogiska institutionerna och lärarutbildningarna som sköter Lärarlyftet, förutom ämnesutbildningen, men den har till uppgift att lärare ska få komplettera sin behörighet. Med andra ord har PIE ett starkt inflytande över innehållet i Lärarlyftet och att följa upp resultat ska vi ju inte – eller hur? Fast nu är jag ju lite dum, jag har ju själv plockat upp kursen Dokumentation, bedömning och betyg i tidigare blogginlägg. Där har vi ju både bedömning och betyg – med den lilla detaljen att läraren får läsa litteratur som andas betygsmotstånd och då kan man ju dra slutsatsen hur undervisningen är.

Men opponerar sig lärarna? Vad behöver de egentligen? Det kan låta förmätet av mig uttrycka mig på detta sätt och skriva en hel lärarkår på näsan, det är verkligen inte det jag vill. Det jag vill uttrycka är att det är omöjligt att veta vad man behöver om man inte känner till att det finns. Det är omöjligt få en kognitiv konflikt om den inte ges. Ingen ändrar sitt tänkande utan orsak. Dessvärre är det alltför många lärare som inte är kritiska till den debatt som förs och som köper den mumbojumbo som många av dagens debattörer för. Jag menar inte att alla ska gilla det jag skriver, eller ens hålla med mig, men den diskussion som jag lyfter fram är viktig för att utveckla skolan. Sedan kan man ha olika åsikter om hur uppdraget ska genomföras. Att på ett ytligt plan diskutera skolutveckling, helst då metodik, leder sällan fram till skolutveckling i egentlig mening. Eventuellt kan enskilda lärare få inspiration av varandra, men att ändra system och tänkande krävs det andra saker. Det krävs att man ifrågasätter sig själv, sin undervisning, sin skola, skolsystemet och alla de som för debatt om skolan. Och hela tiden med ett perspektiv: Vad gagnar eleverna bäst? Vad gagnar deras kunskapsutveckling bäst? Hur vet vi det? Hur ser vi det och hur följer vi upp det? Vilken förklaringsmodell använder vi när vi tittar på elevernas resultat? Är det en omsorgsskola eller kunskapsskola vi ska ha?

Innebär en kunskapsskola för alla en skola som PIE målar upp, där läraren står vid sin kateder och gestaltar Caligula (som PIE tillskriver katederundervisningen) och där Jan Björklund ensam är ansvarig för att svensk skolas tillkortakommanden. Nej så klart inte, en kunskapsskola för alla bygger på en stark lärarkår som är fri, kunnig på att i förväg redovisa de kunskapskrav eleverna ska uppnå, en kår som bygger goda relationer med sina elever och som arbetar med både summativ och formativ bedömning. En lärarkår som undervisar sina elever och där läraren är lärare och inget annat. En lärarkår som inte är nertryckt, utan har gott självförtroende och som har en teoretisk bas för vad den gör, alltså utvecklingspsykologiska teorier att luta sig på.

När Lpo 94 skulle genomföras befann sig Sverige i den största ekonomiska kris sedan 1930-talet. Genomgripande skolreformer genomfördes, men lärarkåren lämnades i sticket och fick ingen fortbildning trots att det krävdes ett helt annat tänkande med Lpo 94 jämfört med tidigare läroplaner. Systematiskt maldes kåren ner. Ändå har mycket hänt sedan jag började Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) 1995. Lönerna har stigit något även om det är långt till att ligga i paritet med den långa utbildningslängd och ansvar lärare har. Andelen obehöriga lärare har minskat något, även om det här en bit kvar innan full behörighet råder. Fokus på professionalitet inom läraryrket har ökat. Trots detta är det väldigt långt kvar innan lärarkåren får den status som jag anser kåren behöver. Det är högst väsentligt för ett samhälle att ha en stark lärarkår. Lärare gör skillnad och lärare förändrar framtid. En bra lärare kan vara den direkta orsaken till att det går bra för en elev, när allt annat är kaos. En bra lärare kan ha många maskrosbarn på sitt samvete och det är just de mest utsatta barnen som tjänar på bra lärare som aldrig ger upp på dem, som hela tiden tror att de kan lyckas i skolan, nå framgång som människa. Inget ok på lärares axlar, det går inte att göra mer än vad man är förmögen till i dagens skolsystem.

Tyvärr har lärarfacken inte varit tillräckligt skickliga de senaste 20 åren. Lärarförbundet (LF) sålde sig vid kommunaliseringen och har under många år lierat sig med PIE, något som varit till nackdel för lärarkåren, se tidigare blogginlägg. Tillsammans med t.ex. Hans-Åke Scherp har LF haft utbildningsdagar och köpt konceptet han lyft fram. Inga betyg utan motivation och lust att lära. Som om det fanns någon motsättning mellan detta. Det är först för ett par tre år sedan LF började prata om vikten av betyg och att man skulle följa upp resultat, nästan chockerande faktiskt. Det kändes som om LF vände kappan efter vinden. Om det verkligen är sant att man har den åsikten på riktigt, eller om det är läpparnas bekännelse, kan jag inte avgöra.

Lärarnas Riksförbund (LR) kämpade med näbbar och klor mot kommunaliseringen och var det förbund vars medlemmar demonstrerade mest aggressivt. Ändå tycker jag att båda fackförbunden inte varit framgångsrika när det gäller att försvara lärarnas intressen, alltför passiva. Metta Fjelkner har vid flera tillfällen lyft fram en lista över vad LR åstadkommit under de senaste åren och att samtliga mål som LR satt upp genomförts. Bland annat har LR kontinuerligt arbetat för lärarens professionalism och etiska förhållningssätt till uppdraget.

Men när det var skarpt läge vid förra årets löneförhandlingar lade sig båda fackförbunden platt. Trots att man i debatten gick ut och krävde 10 000 kronor mer i månaden på ett bräde, gav man upp detta krav utan strid. Ingen av förbunden ville kämpa för detta krav, inte ens en inskrivning i avtalet att t.ex. 5 000 kronor skulle fås direkt utöver den normala löneförhöjningen, för att kanske få 3 000 kronor året därpå och 2 000 kronor det tredje året. Nej allt gavs upp och många lärare var mycket besvikna. Jag var också besviken, trots att jag då var biträdande rektor. Kanske är det värt att gå ut i strejk för krav om bättre status? För det handlar egentligen inte om att alla lärare är värda 10 000 kronor mer i månaden, utan det handlar om att lyfta läraryrkets status och då är de där pengarna en tydlig markering.

Det som har hänt lärarkåren sedan kommunaliseringen är att deras status har sjunkit drastiskt och vi ser egentligen inte någon verklig ljusning än. Många har sagt att lärare är viktiga och Jan Björklund har faktiskt lyft fram lärarens betydelse, oavsett vad alla tycker om Björklunds övriga arbete i skolfrågor, men det är hårt arbete som ligger i framtiden för att lyfta lärarkåren. Jag tycker faktiskt att lärarna är värda en ursäkt för det som Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet gjorde när de skrev på avtalet om kommunalisering. LR hade kämpat mot kommunaliseringen, men Ove Engman skrev till slut på avtalet. Istället för att vägra och ta konsekvenserna, t.ex. att behöva avgå. Inte för att man då kunde inse att det skulle bli så jävligt som det blev för lärarna, men det vet man nu. Det räcker inte med att LR ger ut böcker där de talar om hur illa det blev med kommunaliseringen och lägger fram hur de kämpade emot. Larsson skrev på. En ursäkt skulle vara snyggt och ett erkännande att man faktiskt gjorde ett historiskt misstag, både LR och LF.

Jag är dock ingen fackföreningsmänniska, inte erfaren när det gäller fackföreningsarbete och även ganska okunnig när det gäller fackligt arbete. Kanske tycker både LR och LF att jag är ute och cyklar, främst kanske LF, eftersom jag inte förstår deras perspektiv. Kanske är det också så att många tycker att jag är en idiot och det står alla fritt att tycka. Det går dock inte att snacka sig fri att LF lierat sig med Hans-Åke Scherp och andra inom PIE. Det går heller inte att snacka bort att man tillät, både LF och LR, SKL att agera som man gjorde. Totalt köra över lärarkåren. Här borde fackförbunden vidtagit stridsåtgärder, gått i strejk eller dragit de värsta kommunerna till domstol. Kanske var det svårt för Lärarförbundet eftersom man lierade sig med PIE och blev en del i att montera ner skolan. Kanske var det så att LF tyckte att det inte var så viktigt att försvara att det var lärare som skulle vara lärare, när man hade ett så brett perspektiv, med många yrkesgrupper inom samma förbund? Kanske tyckte man att förskolelärare eller barnskötare kunde sköta uppdraget lika bra? Kanske var det så att Lärarnas Riksförbund inte kunde driva dessa frågor själv, eftersom man inte fick samma tyngd om inte LF var med? Eller att LR var ett för litet förbund?

Många frågor, inga svar. En sak kan jag konstatera och det är att båda fackförbunden hade och har ansvar för den senaste 20-årsperioden i svensk skola. Ett ansvar som brustit emellanåt. Det är min förhoppning att båda förbunden fokuserar än mer på läraruppdraget och att man inte ställer upp på PIE.

Du som inte läst min bloggserie om det dolda pedagogiska nätverket har smaskig läsning att plöja, här är länken.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

PS: Det kan tyckas att lärkåren framstår som offer – vilket jag anser är fallet. Dock inte att enskilda lärare är offer eller ens känner igen sig i min beskrivning. Jag har dock inte facit och jag pratar inte om enskilda lärare och skolor, utan om systemet skola. Glöm inte det! DS.

Annonser

56 kommentarer

  1. Intressant inlägg om fackförbunden och dess roll i utvecklingen. Personligen så anser jag att det största misstaget fackförbunden gjorde var att gå med på att avskaffa USK:n (undervisningsskyldigheten) 1996 vilket i princip gav arbetsgivarna carte blanche att utifrån eget tycke (läs budget i balans/vinst) avgöra hur mycket lärarna ska undervisa. Fullkomligt naivt. Vad trodde man, att SKL ville få bort USK:n som ett självändamål och inte att de givetvis ville kunna lägga på lärarna mer undervisning?
    Det känns som att fackförbunden efter kommunaliseringen främst har varit intresserad av löner och har dagtingat med lärares arbetsförhållande för några kronor mer i plånboken. Visst har lärare relativt dåligt betalt och vill ha mer i lön. Dock så tror jag att jag talar för väldigt många lärare med att säga att lärare främst skulle vilja arbetsförhållanden som ger förutsättningar att kunna göra ett bra jobb. Man kan fördra en bra arbetsplats med bra arbetsförhållanden fast med en relativt låg lön ganska länge, men att samtidigt ha både dåliga arbetsförhållanden och en dålig lön tror jag är huvudskälet till att vi ser så många lämna yrket.
    Det sägs ofta i debatten att vi ska ha de bra lärarna i skolan men borde inte det sägas att skolan också ska ha bra arbetsförhållanden och goda möjligheter för lärarna att utföra sitt uppdrag? Är det rimligt och rättvist att bedöma lärare när arbetsförhållandena ser ut som det gör i skolan, där lärare successivt under årens lopp har lagts på mer arbete som inte har med det direkta kunskapsuppdraget att göra? (själv var jag kopiatoransvarig)
    Det parti som verkligt kommer att lyfta och ta tag i lärares arbetsförhållanden kommer att dra många röster.


    • Fredrik,
      Jag håller med dig fullständigt. Jag vet inte riktigt om USK:ens avskaffande var felaktigt, eftersom i en mål- och resultatstyrd skola är USK:en en relik från regelstyrningen. Men som det blev var avskaffandet av USK:en inte bra, det blev precis som du skriver.

      Ska man ha en bra och stark lärarkår får man se till att ge bättre betalt, se över hur mycket administration lärare har och låta lärarkåren bli självständig och fri.


    • USK:en hade kunnat vara en viktig del av målstyrningen och något som tillsammans med hur långt eleverna ska nå på olika sätt kunnat definiera målen. Min nuvarande uppdragspecifikation med lektionstid och andra arbetsuppgifter är det närmaste till mål för mitt uppdrag jag kommer. Tillsammans med lagar och de allmänna styrdokumenten så blir det hyfsat tydligt. Sen finns det alldeles för ofta någon som vill sticka till lärare ett extra uppdrag från sidan. Något behjärtansvärt extra att göra men absolut inte något som passar ihop med målstyrning.


  2. I hur man ser på kunskap (Skinner-Piaget-Vygotskij)?

    Från 2004 fram till samgåendet med SU hade vi en obligatorisk kurs Teorier om lärande, som studenterna fick gå (inom AUO2-området),

    Jag har själv letat i Lärarlyftet om det finns någon sådan kurs. Borde finnas, men det är Skolverket som väljer. Däremot skall det tydligen finnas inom VAL-projektet för de som ännu inte uppnått behörighet, men verkar inom skolan som lärare.

    http://www.edu.su.se/utbildning/alla-program-och-kurser/fristaende-kurser/didaktik/didaktik-teorier-om-larande-kurs-inom-val-projektet-7-5-hp-udg13u-1.43424

    Ur studiehandledningen år 2011?? Kanske den är nerlagd. Synd i så fall.

    Kursen behandlar olika teorier om lärande, kunskapsutveckling och undervisningsprocesser. Kursen utgår från tre originalverk som beskriver tre olika teoretiska perspektiv på lärande. De tre perspektiven är behaviorism, kognitiv konstruktivism och kulturhistoriskt/sociokulturellt perspektiv på lärande och
    kunskapsutveckling. De visar tre olika möjliga sätt att förstå lärande. De tre teoretiker som representerar perspektiven är:
     behaviorism: Burrhus Fredric Skinner
     kognitiv konstruktivism: Jean Piaget
     kulturhistoriskt perspektiv: Lev Vygotskij

    Men det finns även en kurs som har kod DIG01K 7,5 hp för Ämneslärare – Måste vara på nya lärarutbildningen

    http://www.edu.su.se/polopoly_fs/1.144309.1377688816!/menu/standard/file/SchemaDIG01Kamnesh13.pdf

    Hav tröst … den har gått på den gamla campusförlagda utbildningen, samt på VAL-projektet och nu även på nya lärarutbildningen.

    Vi har inte glömt Skinner – Piaget – Vygotskij


    • Vill bara bekräfta dina antaganden om kursen, Teorier om lärande och individens utveckling. Den läses av alla som går nya lärarutbildningen på Sthlms Uni, alla = från förskollärare upp till ämneslärare. Läser själv inriktning mot årskurs 4-6 och har hemtenta på nämnda kurs på onsdag kommande vecka. Fokus ligger på Skinner, Piaget och Vygotskijs teorier och perspektiv.


      • Tack för det Susanne,

        Bra med en teoretisk grund att stå på. Nu gäller det för dig och andra studenter att få praktisera det ni har lärt er om de olika teorierna, det vill säga gå ut och se om ni ser tecken på att någon lärare, metodik eller provkonstruktion kan knytas till de olika teorierna. Att ni går ut och knyter samman teori och praktik, så att det inte blir en akademisk skrivbordprodukt, utan förankring i lärarjobbet. För om det bara blir en akademisk kurs helt utan koppling till erat yrkesval och eran yrkesgärning blir det mindre bra. Här spelar VFU en mycket viktig roll!


      • Tack för bekräftelsen …!
        Och för att Johan visar att han uppmärksammar min kommentar.


      • Även på nya lärarutbildningen på Linnéuniversitetet har vi haft en kurs med stort fokus på de olika lärandeteorierna (faktiskt en av de bästa kurserna i den utbildningsvetenskapliga kärnan hittills). Mycket bra var att vi även gick ut i klassrummen i ”verkligheten” och försökte identifiera tecken på de olika traditionerna och på vilken kunskapssyn och lärandesyn läraren hade, samt att vi hade workshops där vi skulle tydliggöra de olika teorierna genom ”påhittade lektioner”. Vad jag ville ha sagt med detta är att jag tror den nya lärarutbildningen har större fokus på tex lärandeteorierna osv. än den gamla (om man jämför med vad de som går den gamla sagt i alla fall). Något annat som är nytt för oss är specifika kurser i betyg och bedömning, den har dock inte gått än så det återstår att se om bara ett perspektiv lyfts fram eller ej.


      • Alexandra A
        Den kursen och med liknande upplägg har vi haft sen år 2004 på SU. Examinationen för att ta ett exempel var att urskilja tecken på de olika traditionerna utifrån en videofilm. Jag har själv undervisat i den kursen, fram till samgåendet med SU, då det blev en annan institution som ägde kursen.


      • Förlåt på LHS menar jag förstås !!!


  3. Det finns kurser i vilka Skinner – Piaget – Vygotskij behandlas, men den kommentaren kom inte in direkt – för många länkar?


  4. Reblogga detta på .


  5. Jag delar mycket av den kritik som du fört fram men här skjuter du dig rejält i foten. Du skrivet om ett pedagogiskt etablissemang på Skolverket och på högskolor i Sverige som motverkar demokratiskt, politiskt fattade beslut genom att föra fram idéer som motverkar intentionerna i de fattade besluten. Du namnger forskare och föreläsare som du anser bär upp dessa strukturer och utgör etablissemanget. Du kritiserar kommunpolitiker och SKL men så kommer du till lärarkåren. Och dem är det synd om för de är offer. De är stackars små offer för ondskefulla kommunalpolitiker och inkompetenta administratörer och byråkrater. De sliter som djur och gör ett fantastiskt jobb i vardagen trots alla onda intentioner och experiment ifrån PIE:s håll för att förgöra dem. Du poängterar att din kritik riktar sig mot organisationen av skolan och inget annat. En organisation är inte ett naturfenomen utan skapad av individer för grupper bestående av individer. Vi lärare är dessa individer och till skillnad ifrån dig så håller jag fanan högt i min lärargärning och ser därmed min delaktighet och skuld. Jag är väljare och röstar fram politiker som fattar besluten.. Jag är varken ett offer eller okunnig och därför ser jag min skuld i det som sker men också mitt ansvar att agera. Dessa försämringar som har ägt hade aldrig skett eller varit möjliga att genomföra om vi i lärarkåren varit potenta, kunniga och professionella. För då hade vi för länge sedan krävt och sett till att vi hade haft rimliga resurser, styrdokument och verktyg för att genomföra dessa. Vi har tigit. Och sedan har vi gnällt. Och många har dom du tyckt synd om sig. Vad var det någon sa en gå gång” det är inte ondskans kraft som går den att segra utan de godas tystnad”.,,,


    • Lena,
      Hur förklarar du att det är så många som inte vågar uttala sig? Hur förklarar du att en grupp kan göra något som man egentligen inte riktigt tror på? Eller att man tror på det men det leder inte någonstans. Hur många gånger har du suttit av tid och lyssnat på någon föreläsare som inte bidragit till någonting och som inte fått någon effekt på verksamheten? Har du uttalat dig kritiskt då? Hur många av dina kollegor har gjort det? Om inte, av vilken anledning?

      En del lärare säger ifrån, en del lärare stänger öronen och kör sitt eget race och en del lärare lämnar yrket. Men att lärarkåren blivit styrmoderligt behandlar råder det inget tvivel om. Om du tolkar in att det är synd om lärarna, så får det stå för dig. Men att lärare är offer för den mentalitet som rått anser jag verkligen är fallet.


      • Väldigt enkelt. I alla tider har de funnits människor som valt att tiga för att det är enklast så. Lättast. Kostar minst. Man slipper ta ställning. Man slipper ansvar. Man kan glida vidare på sin räkmacka för det är där man hamnar till slut om man tiger på rätt sätt och i rätt sammanhang. För då blir man en behaglig person för den inkompetente rektorn/chefen/föreläsaren som inte är kunnig nog att besvara kritiska frågor. Kom ihåg att kritik är viljan till att påtala och lösa problem för att driva en verksamhet/utveckling framåt. Tillräckligt många av de tysta lärarna har haft det tillräckligt bra för att stå ut eftersom tigandet ofta går hand i hand med bristande engagemang för det man håller på med. Döremot är dessa tigare väldigt bra på att gnälla. I lärarrummet. Sen.. Och det är så vi upplevs av allmänheten: som en samling gnälliga kärringar. För det det finns inte längre särskilt många gubbar i leden. Själv tiger jag inte. Aldrig. Och det värsta med mitt ifrågasättande är att det är underbyggt empiriskt och teoretiskt. Och nej, det leder inte till bra lön och karriär men till självrespekt. Jag håller med Per Kornhall om att lärare och för den delen skolledare måste börja säga ifrån. Jag lever efter devisen: att tiga är att samtycka!.Och jag vet inte hur många ggr, efteråt, när det är för sent och inte längre spelar någon roll, lärare har kommit fram till mig och sagt att de tycker som jag. Det är mkt lätt att skylla på andra för den situation vi har. Det är liksom enklast så. Att göra sig till ett offer. Då kan andra åtminstone tycka synd om en..,


      • Lena,
        Jag delar din beskrivning men inte din analys. Människor som utsätt för hård press tystnar, det vet vi genom historien. Då är det lättare att köra sitt race och det behöver inte alls vara att man glider på en räkmacka. Jag har själv varit en stridbar person på min arbetsplats där jag ifrågasatt – vad innebar det? Jo att jag hamnade i frysbox hos rektor och förvaltningschef. Men hur många vågar ta strid som du och jag Lena? Se dig omkring i alla sammanhang, människor är konflikträdda i allmänhet. Då är det svårt att ställa krav på underkuvade lärare att ”Sluta gnäll och säg ifrån”. Det fungerar inte så. Tyvärr!


      • Lena, Jag hör ju till de människor som har svårt att hålla tyst om det som är fel och håller med dig och Per Kornhall om att lärarkåren måste bli besvärliga och sluta hålla tyst.

        Däremot har jag varit med om situationen att jag inte fått något som helst gensvar från skolledningen när jag beskrev hur mitt uppdrag höll på att bli helt absurt. En situation som tvingade mig att fly till en annan arbetsplats. Troed Troedsson som kommenterat mycket på denna blogg hann med att både säga att jag var trög och att jag var olämplig som lärare i ett replikskifte på min blogg alldeles nyligen. Minnet av att känna sig ensam och utsatt aktualiserades väldigt starkt. Då jag inte tror att jag hör till de som har närmast till att känna rädsla så känner jag starkt för alla de som inte vågar säga ifrån.

        Lärarkåren behöver kunna ryta ifrån mer men då ska vi stötta de kollegor som har en längre resa till att samla mod.

        http://www.skolvarlden.se/artiklar/lararkaren-behover-bli-besvarliga


      • Jag tror att det är svårt för en enskild, speciellt nyexad lärare att vara öppen.Om äldre kollegor ser på de nya på samma sätt som du Lena att de ingenting har att lära sig av den nya, fastnar nog orden.

        Och så är det nog på många ställen!

        Själv har jag reagerat öppet på det som var fel, speciellt som nyanställd. Utan att bli alltför detaljerad, kan man säga att jag inte var tyst och det förstörde fyra år av mitt liv då jag bokstavligt talat kämpade för min existens. Min lön frystes bl.a. i fyra år och det var det lindrigaste. Nu var jag iofs inte ensam. Hade mycket stöd både från många av mina kollegor och facket. Nu är allt det där överspelat och förlåtet, men glömmer det gör jag inte. Så, Ja, jag har tystnat och väljer mina strider.

        Tror därför att man måste gå samman, för att det skall bli förändring om det är nödvändigt.
        .
        Att ensam slåss mot väderkvarnar är sällan en lyckad strategi ;-).


      • Nej Monika, ensam är inte stark. Men nu hoppas jag att vi är många som vill slåss mot väderkvarnar och att det ansluter fler.


      • Att unga och nyutexaminerade tror att de har mer att lära de gamla än de själva tror de har att lära av erfarnare kollegor är inte något nytt utan gäller överallt. Däremot den här uppifrånattityden från skolledningar etc. att de utan erfarenheter ska lära de med, den är både absurd och destruktiv. Att tvingas göra om misstag för att någon utan erfarenheter tvingar en, det måste höra till de värsta toppnoteringarna över sådant som kan ta lusten ifrån en.


    • Oj, Lena, du glömmer att man måste ha varit med från början och sett hela nedgången för att ha ditt perspektiv. Det är så synd att du hela tiden, med din utgångspunkt, väljer att sätta dig själv på piedestal och alla yngre lärare under dig. I stället för att vara med och lyfta svensk lärarkår.
      Många lärare ser inte att de har ett alternativ till att följa sin skollednings fattade beslut. På vilket sätt har du själv klarat dig från dokumentationshysterin och de pedagogiska trender som rått på din skola? Du får gärna vara lite mer konkret när du nu så ogenerat hyllar dig själv.


      • Nu får ju du läsa in den där piedestalen om det får dig att känna dig bättre till mods . Det handlar inte om äldre eller yngre lärare enligt min erfarenhet utan de som tar sitt yrkesval och sitt arbete på allvar. Eller inte. För det första har jag själv alltid sysslat med ”dokumenthysteri”. Jag fattar inte hur andra lärare satt sina betyg. Jag och min närmsta kollega (yngre) har alltid haft ett gediget skriftligt underlag att sätta betyg utifrån och på. Vilket involverat både elever och föräldrar i förståelse för vad ett betyg är. Eftersom styrdokumenten är tolkningsbara tolkar jag och tillämpar dem. Jag har i stort sett aldrig varit i den situationen att jag sett min rektor som min fiende, utan jag kanske har haft tur, men min första rektor var kapten för skutan som vi seglade tillsammans, i olika funktioner.. Däremellan kom det en cv-rektor som på väldigt kort tid lyckades halvera skolans elevantal genom bristande kompetens.. Och nu har jag återigen en rektor som är kapten på skutan. När jag var ung var de bästa lärarna mina äldre kolleger som jag lärde mig mycket av. Och det är klart att tycker man att man kan allt som ung lärare blir det svårt för en äldre att bidra med sin kunskap. Jag lär mig fortfarande men tyvärr inte av yngre kolleger som har fått allt mindre att bidra med. Jag lär av mina elever. Och deras föräldrar.


      • Johan, genom historien vet vi också vad som händer när människor tiger. Det är klart att den som inte vet vad den gör använder makten till att tysta sina kritiker. Den i maktposition med dolda avsikter gör samma sak. Sen har aldrig demokratiska framsteg och utveckling åstadkommits genom tyst samtycke. Tvärtom. Det handlar i grunden om vilka vi väljer att vara. Och vad vi vill åstadkomma.


      • Lena,
        Jag delar din åsikt i det du skriver, men kan tyvärr inte hjälpa att se att lärarna blivit totalt lämnade i sticket. Till och med lärarfacken var med och sålde ut lärarna. Hade det funnits lärarfack som tagit strid år ut och år in hade det varit en annan sak. Men så har det inte varit.


  6. Även om det säkert är så att många inte törs yttra sig osv är inte min uppfattning att det är det stora problemet. Istället tror jag, som jag skrivit tidigare, att vi lärare i stor utsträckning helt enkelt är pro-PIE och anti-Björklund. Jag önskade att det var mer pyrande missnöje (och då menar jag inte lön och arbetsförhållanden för där finns självklart ett missnöje, om än mesigt undertryckt). Men vem vet, kanske denna blogg-serie kan bidra till detta. Hoppas! Vet inte om det finns några andra motbilder i andra bloggar eller andra fora, men det skulle vara intressant att veta.


    • Jag håller helt med när det gäller fackets agerande. De har verkligen sålt ut oss, deras egna medlemmar om och om igen. Nu senast med den patetiska löneökningen som ska ges till 10% av lärarkåren. Hade kostnaden för denna satsning getts till LR:s medlemmar hade varje person fått 945kr mer i månaden. De är dessa småslantar vi pratar om. Facket är förfärligt. Och vi har valt dom.., Den enda glädjen i detta elände är att ju mer lärares status och lön har försämrats desto sämre har det gått för eleverna. För det är i skolans värld som det är överallt; man får det man betalar för.


      • Det är ju denna poäng som jag har i hela min bloggserie. Elevernas resultat försämras år ut och år in, liksom lärarnas status och förmåner. PIE står kvar och hjälper till, precis som man gjort hela tiden. Då var det Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp. Nu är det Hans-Åke Scherp, Steve Wretman och Christian Lundahl. Ivriga att hjälpa skolan och bilda den nya skolan, den moderna skolan. Att elever inte kan läsa, skriva och räkna – alltså alla elever, spelar mindre roll. Eller rättare sagt, har man ingen aning om, för resultat ska man inte följa upp.


      • Sen en sak till; jag blir galen på snacket om bra och dåliga lärare. Som vi själva driver fackligt. Vilken annan yrkesgrupp gör på det sättet? Vilken? Jag är en omtyckt lärare av eleverna. Jag har bra resultat. År efter år. En rektor sa till mig en gång att jag är en suoerlärare. Det bär mig emot att skriva det här men jag måste eftersom jag annars kommer att bli påhoppad och stämplad som en dålig lärare eftersom jag är starkt emot idén om förstelärarlöner. Jag skulle aldrig betygsätta mina kolleger officiellt eller ens gå med på att sånt ska få förekomma. Och jo, jag är engagerad och driver pedagogiska frågor. Men att vi själva delar in oss i dåliga och bra samt har fack som arbetar för 10% av lärarkåren är mer än bara sorgligt. Det är katastrof! Jag anser att ALLA lärare ska vara bra som jobbar i skolan eftersom den är till för ALLA elever. Detsamma gäller skolledarna.


      • Jag är stark förespråkare av förstelärare och då inte just detta utan av att läraryrket rent generellt bör få en mycket starkare differentiering både när det gäller lön och uppdrag.

        Människor presterar dramatiskt olika och det gäller även lärare. Nuvarande upplägg där alla ska stoppas in i en likformig mall av att klara samma ger enorma problem. De som inte fixar stora klasser, svårare elevutmaningar osv. tvingas till detta av likformighetsivern. Andra lärare upptäcker att de slår i glastaket av att nu är du färdig och kan inte bli bättre redan efter några år i yrket.

        Nuvarande system som saknar kriterier (annat än kamouflagepåhitt från kommunen) och egentligen inte ger rektor något vettigt stöd upplevs ju bara som att det belönar ja-sägare och gullegrisar. Det är inte det som är tanken utan att det är tydliga observerbara skillnader i uppdragets omfång och svårighet som avgör.


      • Jag gillar också förstelärare av den anledningen som du angivit, men dessvärre har hela reformen gått för snabbt och otydliga kriterier har fått gälla. Otydliga uppdrag, fick ett mail från en lärare i en kommun i västsverige bara för några veckor sedan, med bifogat dokument gällande utlysningen av förstelärare, helt saknade kriterier.


      • Förutom att man kommer för billigt undan (samtidigt som man kan säga: ”titta vad vi satsar på lärarna! Oj, vilket lönelyft!”) så tycker jag också att tanken är god. Men som det blev nu, åtminstone på min skola, visar det mer vilka som är benägna att söka än vilka som verkligen skulle tillföra något som förstelärare. Det skulle vara intressant att se någon statistik över hur många män som blir förstelärare, i förhållande till hur många män som över huvud taget jobbar som lärare. Funderar på om det skulle funka med att vi lärare nominerar vilka vi tycker.


      • Kanske ska tillägga att jag är irriterad på mig själv och lämpliga, kompetenta kvinnliga kollegor som INTE söker, snarare än de som verkligen tar chansen och söker.


      • Det jag har emot förstelärare är risken att det blir den eller de som man anser är bra lärare efter kriterier som utgår från ett värderande eller en mall om hur en lärare skall vara, istället för titta på kvalifikationerna utan värderande. Håller med Lena Niklasson om det olyckliga i att dela upp lärare i bra och dåliga. Jag reagerar starkt på när lärarfacken säger att vi skall ha BRA lärare. Om SULF skulle gå ut i media och tala om att vi skall ha bra universitetslärare, skulle jag gå i taket.

        Men jag håller även med Jan Lenanders argument för förstelärare, samt delar även Karins farhågor om att det blir männen som även här kommer ha lättare för att avancera.

        Läraryrket borde ha fler karriärvägar …

        Skulle man kunna tänka sig att de som blir behöriga lärare kan utöva yrket någon annanstans än i ungdomsskolan.


      • Ja, jag håller med om att en bra princip om lönedifferentiering på riktiga grunder, den arbetar förstås kommunerna på att förfuska. En vanlig variant är att blanda ihop den med semestertjänst. Det är ju ett fint sätt att skrämma bort duktiga lärare som vill arbeta effektivt och locka till sig ja-sägare.

        Viktigt att hålla fast vid att principen är rätt och kräva av kommunerna att göra kriterierna handfasta.


  7. Här viner rallarsvingarna så det är väl lika bra att jag sticker ut hakan direkt istället för att sticka under stol. Ja mycken mesighet har det funnits i lärarnas fackförbund under åren. Jag var engagerad i dåvarande SL nu LF och gick ur det vid deras ja till kommunaliseringen. Det möte i Sollentuna jag närvarade vid hösten -89 eller -90 där SLs vice ordföranden skulle förklara agerandet var alldeles förfärande – allt gick ut på att trumma in entusiasm för förbundsledningens ja. När några av oss protesterade försöktes med att bokstavligen stänga av mikrofonen. Ja det var ett elände. Efter några år engagerade jag mig istället i LR som ändå försökt hålla emot. Man ska emellertid ha klart för sig en del formaliteter: kollektivavtalen fungerar så att det är det är det största förbundet som tecknar avtalet (jfr Transport/Hamnarbetarförbundet eller teaterförbundet). Lärarnas samverkansråd är alltså sas viktigast för LR, men ffa för att det även öppnar för att påverka LF. Med det sagt vill jag även säga att jag anser det senaste avtalet vara rätt okej. Dels bör vi vara medvetna om att det ligger något i ”att de bästa lärarna ska ha bäst betalt” – hur det sedan bedöms och av vem är en helt annan femma . . . Dels och ffa för att avtalet kan sägas upp om det sktr sig 2014. Då och därefter kan vi recensera huruvida förbunden viker ner sig (igen).

    Vad rör lärares ork eller förmåga att stå upp, eller deras skuld för att inte göra det är diskussionen ovan i mina ögon förenklad och till delar felaktig. Självklart är det så att det är svårare ur flera aspekter för en yngre rätt nyexad och oerfaren lärare än för en med kanske flera tiotalår av erfarenhet att hålla emot, hävda en avvikande åsikt osv.

    Däremot är det alldeles tokigt, på gränsen till förmätet att vi med åren i ryggen inte har något att lära av yngre kollegor. De senaste två tre åren tex har jag lärt mig massor och fått mycken inspiration av en yngre medmentor och av andra kollegor – man håller sig taggad helt enkelt. Problemet är istället precis det Johan trycker på i denna bloggserie: den ensidighet som finns i starkt pådrivande och inflytelserika pedagogiska kretsar. Jag har sett och ser åtskilliga yngre kollegor som inte bara sliter sitt hår för att få märkliga ”förmågor” att passa in i LPPer och matriser till den grad att orken och inspirationen nästan tryter helt för undervisningen. De tror faktiskt att vad de gör är både rätt och bra, och det gör de eftersom de gått sin lärarutbildning under den tid Johan porträtterar och kritiserar. Du kommer in på lärarutbildningen och matas av auktoriteter; han är ju professor och har forskat så han måste ju veta osv. De (yngre) lärarna är alltså inte följsamma av feghet eller för att de tror att de måste (mycket av det måste man faktiskt inte alls även om rektorn och/eller den kommunala skolchefen påstår det)- De gör det för att de fått sig itutat att det är det enda rätta.


    • Jag vill ta upp en sak som ibland får mig att explodera av frustration. Jag har engagerat mig väldigt mycket för musikämnet och det omöjliga uppdraget att ro läroplanen i musik i hamn i helklasser. När LGR11 kom blev jag lättad – med dessa formuleringar kunde ju vem som helst förstå att helklassundervisning i musik inte längre skulle vara möjlig.
      Vi musiklärare har bildat nätverk via facebook. Vi lämnade t ex in en skrivelse till SKL med namnunderskrifter från 700 musiklärare förra året.
      Under åren som gått har vi på olika sätt stött på motstånd från ett mycket oväntat håll – musikeliten. Den musikelit som gärna åker runt och föreläser om det ”nya” och ”moderna” fenomenet ”estetiska lärprocesser”. Vi musiklärare som slåss för bättre arbetsmiljö och möjlighet att genomföra kursplanen ”skjuter musikämnet i ryggen” heter det. Det är ”fel väg att gå”. Musikämnet blir för dyrt, och då är det vårt fel om musikämnet kommer att försvinna (ja, det är sant, detta har sagts, och finns verifierat av musiklärare från olika håll i landet). Just nu plöjs det i stället ner statliga miljoner i ”Skapande skola”, där ”kultur-Sverige” (=vem som helst!) kan gå in och göra sig en hacka i skolvärlden – men så långt som till de estetiska ämnena, musiksalarna, läroplanen, och de utbildade musik- och bildlärarna – dit når sällan pengarna.
      Det värsta är att detta med estetiska lärprocesser, det är bara ett till modeord. Precis som ”entreprenöriellt lärande” så existerar inte ens begreppet i LGR11. FÖR DET ÄR JU INGET NYTT! Vilken lågstadielärare (i alla fall av den äldre stammen) använder INTE sånger, ramsor, rytmer och bilder i läsinlärningen?? Dessa föreläsare verkar tro att svensk lärarkår innan år 2011 aldrig hade genomfört teman med intresseväckande uppstarter för alla sinnen (Bifrostpedagogiken, någon?). Om jag skulle säga något som VERKLIGEN skulle bidra till att dra nytta av estetiska lärprocesser så vore det att nyutexade lärare i de yngre åldrarna skulle ha fått med sig mycket mer läsinlärning och praktisk metodik för de yngre åren med ramsor, rim och alfabetssånger. Jag gick själv på lågstadiet på 70-talet, då stod det ett piano i varje klassrum, och som jag minns det så kunde alla lågstadielärare någorlunda ackompanjera en klass.
      Satsa miljonerna på lärarna och deras lärarutbildning i stället! Det är en mycket bättre väg.


      • Lisa,
        Håller med dig helt och fullt. Satsa miljoner så att vi redan från början kan bygga upp musikundervisning som du förordar, istället för att köra projekt på projekt på projekt och pumpa in pengar den vägen.


  8. Ett ps. Ja hur kommer det sig att Johan Kants kritiker inte ser att vad de kritiserar inte alls är den skola Johan byggt upp utan den de själva drivit fram. Hur kan man hävda att en skola som hävdar det Johan Kant gör förstör och fördärvar särskilt de mest utsatta eleverna när dessa under sin skoltid inte varit i närheten av det utan gått i en skola som förordat vad de (PIE) själva förordar?


  9. Det finns många anledningar till lärarkårens tystnad. Förutom de som redan har nämnts så finns det ytterligare ett par anledningar. Många lärare är inte utbildade och sitter därmed lösare till och många lärare undervisar i ämnen som de inte är behöriga i. Vi har fått en skola som dräller av kvacksalvare och charlataner. Inte nog med det så finns det en massa annat lös folk som jag som lärare ska förhålla mig till. Alltifrån klassmorfäder, assistenter, kamratstödjare und so weiter… Man är påpassad från alla håll och kanter och är det någon som är kritisk så är det sällan eller aldrig man får höra det direkt från kritikern.Med största sannolikhet får man höra kritiken på ett ”medarbetarsamtal” ett halvår senare och är anledningen till att man inte får någon löneökning. Vi har fått ett angiverisystem som liknar en diktatur.


    • Janne,
      Du talar ur skägget och ger många konkreta exempel som jag också varit med om. Nu kanske det inte är alla som upplever att det fungerar på detta sätt, men jag känner verkligen till det, dels sedan jag själv var lärare och dels av de vittnesuppgifter jag har fått berättade och hört om i media. Det är dessutom svårt att visa sig duktig och framhäva att man är det i ett jantelagssamhälle som Sverige och därmed ställa krav på arbetsgivare och medarbetare. Allt för att riskera att vara en varböld.


  10. När jag, i början av 90-talet hoppade på lärarutbildningen (för att följa min ungdomsdröm) trodde jag att under de 4,5 åren skaffar jag mig en bra teoretisk och praktisk plattform på en yrkesutbildning som på vetenskaplig grund skulle förbereda mig inför det konstnärliga läraryrket. Det blev inte så. Jag skrev t o m en artikel i en regional tidning om bristerna i utbildningen, bl a att jag saknade kurser i betygsättning, provkonstruktion, retorik, konflikthantering osv och fick bra respons från kommunchefen men inte ett ord på universitetet som motiverade med att jag skulle lära mig allt detta på praktiken. Under hela utbildningen buntades förskollärarstudenter ihop med gymnasielärarstudenter och med hjälp av portfolio och PBL lades fokus på omsorg för barnet (många av lektorerna var förskollärare i botten) medan på praktiken-i brist på kompetenta handledare, hamnade vi på låg- och mellanstadiet där prov, betyg eller ens diskussioner om resultatuppföljning inte förekom. Jag hade däremot utmärkta professorer på några av ämneskurserna men de fick så mycket kritik från kommer-det-på-tentan-studenterna att de var tvungna att sluta eller curla tills det blev penibelt. Sedan som nyutexaminerad, hamnar jag på en högstadieskola som var igång med alla pedagogiska modernismer samtidigt som Lpo94 skulle implementeras. Det drevs projekt, aktivitet efter aktivitet gärna ämnesövergripande för många av lärarna undervisade i ämnen som de inte var behöriga i, jag skrev typ 600 omdömen per termin men ingen fattade om det var mål att uppnå eller strävansmål som vi behandlade och vi blev färdiga med våra lokala kursplaner sisådär 2007 (det var ju inte resultatet som var av vikt utan…processen), lagom till att vi började med IUP, LPP i väntan på den frälsande Lgr11. Ämnesdiskussionerna var bannlysta, resultatuppföljningen reducerades till ”prognoser” alltså vi blev meteorologer också, på köpet, lärare slutade med prov och vågade inte använda summativ bedömning längre, betyg sattes godtyckligt med tanke på vad eleven ev. kan uppnå i slutet på 9-an för att inte tala om att jag aldrig har haft en behörig vikarie eller att läxhjälp bedrevs av obehörig personal. Och alla tittade på. Nu är vi där igen, ingen fattar varför centrallt innehåll och förmågor är skilda, vi ratar den ena matrisen efter den andra, vi skriver LPP-er med Big5 i fokus, massor med pedagogiska utredningar, stödinsatserna har krymp för det är en specialpedagog som kartlägger behovet genom att titta på vad lärarna gör för fel, kunskapsnivån sjunker och betygen höjs, ja, listan är lång men…vi samlas och applåderar när Helena Moreau instruerar oss i att det är inte resultaten utan processen som skall bedömas. Som någon uttryckte det: vi bedömer hanteringen av en spade medan uppgiften var att gräva diket. Inte undra på att det är som det är när alla gör som de förmår. Och likvärdigheten blir 0,00.
    När jag kritiserar det som skolpolitiken har misslyckats med eller det som PIE har orsakat får jag höra att det är fel forum, oavsett om jag tar upp det i personalrummet, på konferens, med skolansvarig politiker, tjänsteman på förvaltningsnivå, rektorer eller fackombud och gissa vad jag får år efter år i lönepåslag. Mindre än det som LR förhandlat med argument som: ja, du är skicklig i undervisningen men har vass tunga. Tur att jag har eleverna med mig, jag fick t o m pris som årets lärare av ”Malmös unga”. På den fronten är det lugnt för mitt engagemang i eleverna annullerar alla andras försök att tysta ned mig. Men jag känner mig ensam, jag saknar mina kollegers röst i skoldebatten, den riktiga, kritiskt tänkande, inte bara de futtiga orden ”jag håller med dig” på väg in till matsalen.
    Ja, Johan, vi är en nedtystad yrkeskår och det är som du säger, alla vi bidrog med till det: elever och föräldrar som är nöjda med värdelösa betyg, lärare som badar i teflon för att överleva dagen, rektorer som vägrar arbeta för kunskapsuppdraget, tjänstemän som inte förstår sin roll i det hela, en lärarutbildning där ribban är satt till 0,5 på HP(det skulle vara 1,5!) och skolpolitiker som inte skall ha med skolan att göra. Facket har för länge sedan förbrukat sin huvuduppgift att representera lärarnas intresse.
    Tack än en gång för att du försöker lyfta oss, vi vill resa oss men vet inte ur vad eller hur, vi har varit nedböjda för länge!


    • Ivan,
      Jag bockar ödmjukas inför din redogörelse. Ödmjukt eftersom du är en lärare som inte gett upp, fast du känner dig ensam. Jag hoppas att fler känner igen sig och inser att det är dags att göra som Ivan uppmuntrar – att gemensamt resa sig upp och ta plats. Inte nödvändigtvis tycka som Johan Kant, men säga sitt hjärtas mening.


      • Jag ger inte upp Johan därför att jag sätter kunskap, inlärning och mina elever högre än politiska flosker, pedagogiska flugor eller inkompetens hos beslutsfattare. Vi lärare må ha förlorat slaget om vår professionalitet men inte kriget mot ignorans.
        På tal om resultatuppföljning, hade vi i Malmö ett bra instrument då under några år fick vi tillgång till resultaten på diagnostika prov i gymnasiets första veckan som redovisade tydligt hur slutbetyget i 9-an i Ma, Sv, En, motsvarade det förväntade kravet för påbörjade gymnasiestudier. Det tystades ner för det visade vilka skolor som satte glädjebetyg. Trots att vi under många år efterfrågade ett samarbete med gymnasielärarna, hände ingenting. Jag har varit med på otaliga överlämningskonferenser med låg- och mellanstadielärare då resultaten redovisades som ”hon är trevlig, han är…du vet, lat, men klassen är bra”. Idag när jag kräver en redogörelse om elevernas kunskapsutveckling och tid för ämnesdiskussioner F-9, svarar rektorn att det inte är prioriterad i deras budget, de har inte tid med sånt. Är inte det skrämmande?


  11. Tack Johan för ännu ett läsvärt inlägg och ett ännu större tack till IVAN!

    TACK IVAN !! Fortsätt kämpa! Stå på dig och ge aldrig upp.

    Blir bestört när jag läser ”Idag när jag kräver en redogörelse om elevernas kunskapsutveckling och tid för ämnesdiskussioner F-9, svarar rektorn att det inte är prioriterad i deras budget, de har inte tid med sånt. Är inte det skrämmande?” Detta är mer än skrämmande och visar på det bristande ledarskap som finns hos många rektorer. Ett bristande ledarskap som i kombination med okunskap är en katastrof.


    • Patrik,
      Jag håller med dig. Många gånger är det just okunskapen jag pekar på. Ganska många människor tolkar det som om jag ser ner på lärare och rektorer, fast det mer är ett konstaterande och att förklaringen oftast beror på att vederbörande inte har fått den fortbildning som behövs, t.ex. i resultatuppföljning.


  12. Jag tror tyvärr att loppet allt mer är kört. Jag är väldigt pessimistisk idag när det i mitt fack ligger nya numret av Skolporten som säger sig vara ett magasin för forskning och lärande. Där visades än en gång hur kompakt motståndet är mot undervisning, kunskap och uppföljning. I numrets ledare presenteras Richard Gerver som en av de främsta inspiratörerna inom ledarskap och skolutveckling. Inne i tidningen har han fått skriva en debattartikel. Det är en mycket platt sak full av floskler och givetvis är grisen med igen. Jag länkar till en engelsk version nedan i tidningens pappersutgåva är den översatt till svenska.

    http://www.skolporten.se/2013/09/20/richard-gerver-testing-times/


  13. Det är belysande att inläggen som behandlar Tjänstemannaväldet, Arbetsgivarna och Lärarna fått och får minst kommentarer. Kanske tjänstemannaväldet inte är så mycket att orda om, men Lärarna och Arbetsgivarna – kommer det för nära debattörerna? Förståeligt med tanke på att JK berättat att många inte vill träda fram. Men anonymt. Ja, även det kanske känns osäkert?!

    Men någon signal ges i vilket fall!


    • Är det inte en risk att antal kommentarer minskar når antalet inlägg blivit fler och många uttryckte sig kring lärare och arbetsgivare redan i de första inläggen. En odramatisk tråkig förklaring. 😉

      Att lärare här får utrymme att säga sin mening och då kritiserar andra än sig själva är min favoritförklaring. Att andra gnäller på lärarna har varit alltför vanligt och nu kan det gärna få blåsa motsatta vindar.

      Att lärarna inte orsakat skolans problem och att andra är intressantare att ändra på känns också som en åsikt, förklaring jag gärna vill understödja.


  14. Jan Lenander har sannolikt rätt, precis som det förstås ligger mycket i Monica Ringborgs kommentar ovan. Det är detsamma som att kommentarstrådarna tunnar av efter ett par intensiva dagar. Jag tror att få lärare är särskilt förmätna, majoriteten av oss går nog först till varianter av frågan ”men vad i all världen kan jag göra annorlunda” var gång man möter problem eller bekymmer.

    Det är utomordentligt bra att Johan genom sin blogg och denna serie öppnar för genomlysning såattsäga nerifrån och upp och för debatt. Han sätter ord för mycken frustration och samtidigt trampar han naturligtvis på många ömma tår. All heder för att han både vill och orkar!

    Det är märkligt att så många av Johans belackare/PIE verkar – för att förenkla – sätta i motsats krav och utvärdering å ena sidan och en god miljö för inlärning å den andra. Jag har aldrig under mina år sett en sådan motsättning, snarare tvärtom. Lika litet som det finns en motsättning mellan det sociala klimatet i klassrummet och kunskapskrav. Alla som arbetar i skolan vet att den gamla ”Stygge Staffan-teckningen ”Vore det bara tyst på mina lektioner skulle jag vara en riktigt duktig pedagog” är en utomordentlig sammanfattning av normen Arbetsro ger grund för utveckling kunskap och lärdom. Jag har heller aldrig träffat någon elev som inte uppskattar att få tydligt vilka krav på inlärda kunskaper vi ställer eller som blir förbannad över att ha klart vad som gäller för vilken (betygs)nivå. Som en elev sammanfattade utvärderingen och betygsättningen av en redovisning häromsistens:
    men E, det är bra. Samma elev f.ö. som halvtannat år tidigare inte trodde sig om något annat i skolan än att vara dum i huvudet. Nu går han mer trygg och glad till lektionerna utan att ha en susning om lärstilar, lärande eller annan substantiverad mumbojumbo men med vetskap om att med tydliga krav (och ett kärleksfullt bemötande) kommer han nog att klara grundskolan med förutsättningar att fixa gymnasiet också – och i vetskap om att det inte kommer att gå enkelt och lätt, men det går.


    • En betygsmotståndare uttryckte sig som att de svagaste inte skulle vara nöjda förrän även de hade högsta betyg och att allt annat skulle vara hämmande för dem. Att andra presterar bättre än dem blir de ju ändå väldigt medvetna om. Om skolan låter bli att blunda så kan vi ta diskussionen med dem både om hur de kan lära sig mer och hur de kan vara nöjda med sig själva utan att behöva prestera som Zlatan.

      Att vi lärare ser eleverna och tar diskussionerna med dem är det helt klart bästa sättet att förbättra klassklimatet och åstadkomma kunskapstillväxt. Lärare som blundar för eleverna är alltid rena katastrofen.


  15. Rekommenderar Johan Kants blogg till Dig som är rektor eller
    lärare. Den ger inspiration!


  16. Skriver kort för att få med mycket.
    Mellanstadielärarex 1979. ”Karriär”, mellanstadiet, komvux(grund) SFI. Pensionering 2012. Vaknade skolmässigt och politiskt vid 2000-skiftet och av allt som där följt. Har aldrig haft något emot betygen. Tycker det är konstigt att väljarna bl.a ska ta ställning till om eleverna ska ha betyg i årskurs tre, fyra eller sex. Att man inte kan vara överens om en sådan sak?
    Lika konstigt tycker jag det är att ingen kan förklara vad skillnaderna blir vid en behållen kommunalisering, eller vad ett ”förstatligande” innebär för ens kommun. Man bara ropar ut sin rubrik.
    Resultatuppföljning, som du avser, var jag nog ingen förkämpe av.
    Inför kommunaliseringen i början av seklet var ett av de få fackliga möten vi hade då det kom två centrala ombudsmän. Bl.a lurade man de äldre lärarna med att de nu skulle få högre lön då taket i det gamla tariffsystemet försvann.
    Din förtjusning över alla Björklunds förslag förstår jag inte. Det var ju han och hans regeringsvänner och med tyst medhåll av S 2006 införde friskolesystemet och det fria skolvalet av ideologiska skäl. Det är klart att många hans enskilda förslag därefter måste vara bättre,pga vad det fria skolvalet ställt till med
    .USKEN bort var bedrövligt.
    Förstelärare kanske blir bra, som alla tror. År det för att Björklund uttalat att ung till 2016 ska en sjättedel av alla lärare vara förstelärare som facken släppt 10 000kr kravet?
    Nu har jag bl.a gnällt på LF , men lokalt där jag jobbat har man alltid hjälpt till.


    • Hej Bengt,
      Jag vet inte om du har missuppfattat mig, men min förtjusning över Björklunds förslag ligger i att jag tycker att man ska debattera förslagen med konkreta argument och inte hålla på och göra nidbilder över honom och kalla honom majorn. Så låg nivå på debatten kring Björklund. Det finns mycket i hans och alliansens skolpolitik som jag inte gillar, bland annat det fria skolvalet och friskolereformen. Däremot anser jag att det är tjänstemännen och PIE som under denna period systematiskt motverkat fattade riksdagsbeslut och att det därför har blivit ganska illa med svensk skola. Sedan skyller man på fria skolvalet och friskolereformen, trots att nedgången för svensk skola började långt tidigare och att nedgången börjat innan Björklund blev skolminister. En gerillakrigföring från PIE:s sida helt enkelt.


  17. Vet inte om jag är inne på rätt sida, men eftersom överskriften är ”En skola åt helvete” och elevernas attityd är åt helvete så stannar jag kvar på denna sida. Min man, som fortfarande är kvar i läraryrket, kom hem igår och berättade att en elev, mellan raderna, sagt att han var ful. Stackars hans fru, alltså undertecknad, och våra stackars barn som har en sådan ful make och far. Dessutom var han tanig och dåligt tränad, så hur kunde någon välja en sådan man?
    Kvinnan som uttalade detta är en vuxen elev i 25-30 årsåldern. Hon har inte bara kränkt min man utan även mig och våra barn. Hur kan det vara tillåtet och i vilket annat yrke hittar man vardagliga kränkningar som ingen bryr sig om?
    Att ungdomar häver ur sig fula ord och uttryck är idag en självklarhet. Skulle man svara tillbaka så blir man väl åtalad för kränkning. Kvinna i fråga är vuxen och arbetar inom vården. Hon har kallats till samtal, men ger sig istället ut på en resa i två veckor.

    Stackars den som får henne som sköterska på ålderdomen. Hoppas det inte blir en pensionerad lärare.

    När ska lärarna få tillbaka sin status? Både gamla och unga elever måste respektera sina lärare. Det är ett yrke och inte en bestraffning. Man kan inte säga vad som helst utan konsekvenser tycker jag. Men jag slutade för fyra år sedan och har aldrig återvänt. Min man gör kanske samma sak en dag och då förstår jag honom.

    Hälsningar
    Catharina Persson,
    f d lärare för alltid


  18. […] från regelstyrning till mål- och resultatstyrning. Jag skriver om detta i ett tidigare blogginlägg. För det andra har ju SKL och PIE systematiskt motarbetat svensk skolans utveckling, har jag […]


  19. […] har skrivit många blogginlägg om den oschyssta behandlingen av lärarkåren, här kommer ett om lärarkåren och en bloggserie om hur hela skoletablissemanget har motarbetat resultatstyrningen, länk. Läs […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s