En skola åt helvete, del 13: Sammanfattning


Jag har fått en del kritik för att jag hänger ut namn på min blogg. Jag har fått en del kritik för att jag använt mig av ett grovt språkbruk och en otrevlig ton. Jag har fått en del kritik för att jag kallar dessa forskare och tjänstemän för lärarkårens fiender nummer ett, charlataner, maktfullkomliga med mera. Kanske är det fel av mig – eller inte? Avgör själv. Kanske tycker du att jag skriver historien som djävulen läser bibeln? Men vad är då sanningen? Finns det någon sanning? Avgör själv!

Jag vill be om ursäkt till enskilda lärare som har känt sig kränkta av att jag hänger ut enskilda personer, som de uppskattar och kanske till och med har en personlig relation till. Men min kritik av de som jag kallar PIE är inte deras förtjänster som handledare eller att de i delar av sin gärning gjort bra saker, utan att de missbrukat sin position, spridit ideologi och missbrukat sin makt. Att de t.ex. använt sig av sin professorsposition för att hävda tolkningsföreträde eller driva en dold agenda – vilket inte alla tycker att man gjort, men som jag menar att det är just detta som är problemet. Jag har citerat många texter, där Christian Lundahls och Martin Hugos böcker är exempel på detta ideologispridande, det finns säkert en uppsjö liknande fall och det vore önskvärt om en debatt om ideologisk spridning via lärarutbildningar, Skolverk, högskolor och universitet verkligen ska få förekomma. Eventuellt även att ansvariga myndigheter tar sig en funderare på om man ska se över detta och kanske till och med göra en stor granskning av den pedagogiska forskningen i Sverige. För finns det annars ett existensberättigande? Kanske ska pedagogiska institutionerna inordnas under andra institutioner? Jag menar, om man har egna vetenskapliga spelregler och inte följer vetenskapsteori. Varför gör inte Universitetskanslern en stor revision?

Jag vill också be om ursäkt för det stundtals grova språkbruket och hårda tonen, men det har varit nödvändigt att använda mig av det. Det har hela tiden varit ett kalkylerande från min sida när jag satte rubriken för denna bloggserie och hur jag uttryckt mig. Det mesta i skolans värld är inte åt helvete, men jag valde denna rubrik medvetet. Dels för att visa att jag är riktigt förbannad över något eller någon och dels att förstärka det jag säger, det vill säga få tyngd. Läs själva, det är en viss skillnad på tyngden i meningarna:

Det är Christian Lundahls djävulska sätt att väva in ideologi och vetenskap som inte har någon som helst relevans för svenska förhållanden. Vi pratar alltså om en ulv i fårakläder” eller

Det är Christian Lundahls förfarande att ta med ideologi och vetenskap som inte har någon betydelse för svensk skola. Vi pratar alltså om något som verkar oskyldigt men som vid närmare granskning är bekymmersamt”.

Det går bra att gå tillbaka i mitt bloggande och se att det inte är signifikativt för denna blogg att jag använder mig av grovt språkbruk. Kanske har en del läsare skrämts bort av språkbruket på denna blogg, eller andra lämnat bloggen på grund av detta. Det beklagar jag, men samtidigt har det varit viktigt att vara övertydlig i denna bloggserie.

Jag tänker däremot inte be om ursäkt till de personer som jag namngett. Dessa personer har förtjänat att bli granskade och har missbrukat sin position och sin makt, ibland under lång tid och kommit undan med det. Det innebär inte att jag anser att de som jag kallar PIE är onda, eller att de inte gjort några bra saker. Det är inte svart eller vitt och jag har haft trevliga samtal med företrädare för PIE. Däremot anser jag att det finns gränser för hur mycket man kan tänja på den pedagogiska och akademiska friheten.

Nu ska jag göra en summering av det jag hittills skrivit. Därefter kommer jag avsluta bloggserien med två blogginlägg om kritiskt tänkande och ideologi, ett om framtiden och sista blogginlägget blir en litteraturlista.

Jag har fått frågor: ”Vad vill du egentligen med denna bloggserie?” eller ”Vad har syftet varit med denna bloggserie, eftersom du verkar vilja göra upp med hela skolvärlden?” Egentligen fyra saker:

  1. Lyfta fram att elevernas kunskapsrätt inte uppfylls.
  2. Visa på att lärarkåren varit utsatt för press och förtryck från många aktörer som har marginaliserat kåren.
  3. Visa upp konkreta exempel på hur de jag kallar för PIE styr den pedagogiska debatten och vad som görs på skolorna, ibland högst ovetenskapligt.
  4. Visa upp konkret hur PIE arbetar, dels genom att man flyttar fokus, dels genom att skylla på andra och dels att man fokuserar på fel saker.

Kunskapsrätten

Hur svårt ska det vara att lära alla elever läsa, skriva och räkna innan de lämnar årskurs 3? Alltså tre år i svensk skola. Det låter helt absurt att det inte ska gå. Är det någon som tycker att det behövs mer än tre år att uppnå detta? Alla ni mellanstadielärare – är det så att alla elever ni får i årskurs 4 behärskar de fyra räknesätten, läser flytande och kan skriva en begriplig berättelse? Eller är det så att alla högstadielärare i årskurs 7 får elever som är bokslukare, eller ens att de ligger på LUS-punkt 17, det vill säga kan se en utländsk film där innehållet bygger på att eleven hinner läsa textraden? Alltså inte en amerikansk sitcom. Jag tror inte att så är fallet, för vore det så skulle inte svenska elever i årskurs 9 misslyckas i så stor utsträckning i PISA eller att 25% av killarna inte kan läsa flytande. Men vad beror det på att elevernas kunskapsrätt inte uppfylls?

Jag menar att det är så resultatuppföljningen inte fungerar från årskurs 1. Det handlar inte om likvärdig betygssättning som det stora problemet. Det handlar inte om dåliga nationella prov som det stora problemet. Det handlar inte om att vissa lärare sätter ”snällebetyg” som det stora problemet. Nej, det handlar om att inte släppa upp en endaste elev på mellanstadiet utan grundläggande kunskaper. Inte en enda elev som inte läser flytande bör få börja i årskurs 4.

Men snälla Johan säger då vännen av ordning, John Hattie har ju visat att det inte är framgångsrikt att gå om. Då är vi åter där igen – se till att alla elever lär sig läsa flytande på tre år i grundskolan. De klasser där det inte går – fel fokus och fel metodik. Analysera: Varför lär sig inte alla elever att läsa flytande? Orsakerna? Det kan ju inte vara fel på eleverna eller hur? Leta inte fel på eleverna! Det är inte fruktbart, för oavsett om de får diagnoser eller om man hittar andra fel, t.ex. att de kommer från hem som saknar studietradition eller att båda föräldrarna är missbrukare, kommer dessa elever att gå 9 år i grundskolan. Då krävs det pedagogik med stort P för att få dessa elever kunniga. Bättre att titta lärarens insats. Resultatuppföljning öppnar upp för att se om metodiken är framgångsrik eller inte!

När elevernas resultat är konstaterat, diskuterar lärare och rektor detta. Man behöver följa upp resultat flera gånger om året, minst fyra, för att styra om resurser, fokusera på framgångsrik metodik, köra intensivsatsningar och så vidare. Varför? Givetvis för att se om de åtgärder som sätts in ger resultat.

En annan intressant detalj som jag snappat upp när det diskuterats på bloggen är att elever som inte når målen i årskurs 1 ska plockas ut för att gå till speciallärare. En del lärare menar att eleverna har olika förutsättningar, en del är mindre mogna än andra, en del kan läsa innan de kommer till skolan och man måste låta processen ha sin gång. Vissa pratar till och med om begåvning och lärstilar. Men när det kommer till den egna klassen gäller inte detta för somliga. Då ska ett visst antal elever ha resurs, eller lyftas ut ur verksamheten. Då har man missuppfattat vad lärarjobbet går ut på. Att vara lärare innebär inte att man ska lyfta ut de svaga eleverna, eller att man ska köra en-till-en-undervisning. Nej, lärarjobbet innebär att man ska undervisa! Läraren förklarar, går upp och ner på abstraktionsstegen, lyfter diskussionen och fördelar ordet, problematiserar på tavlan och ger konkreta instruktioner och förförståelse innan eleverna börjar jobba själv. Sedan går läraren runt och hjälper dem som behöver lite extra. Det är i undervisningssituationen som man som lärare kan lyfta elevernas tankar, funderingar och kunskaper – problematisera och diskutera så att klasskompisarna som inte riktigt är med i matchen får höra många exempel på samma fenomen/begrepp/händelse. Detta kallas pedagogik! Men för att få syn på vilka elever som behöver extrastöd måste den enskilda läraren, lärarlaget och skolan följa upp resultat på individnivå för att veta exakt vem som behöver det där extrastödet. Resultatuppföljning! För om man inte följer upp resultat – hur ska man veta? Gå på magkänslan eller?

Innan Lpo 94 har det inte funnits något stöd i läroplanerna att dokumentera och se till att alla elever är med. På låg- och mellanstadiet har det inte funnits någon sådan tradition i lärarkåren, det vill säga att se till att följa upp resultat redan i år 1. I och med Skolverkets svek mot lärarkåren, man blev lämnad i sticket. Givetvis kan enskilda lärare ha gjort jobbet med att införa Lpo 94, men organisationen skola har generellt sätt inte gjort det och skolan som organisation är definitivt beroende av mer än en lärare, hela arbetsplatser har varit tvungna att jobba med detta. Till skolans stora räddare har PIE kommit, först med Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp, sedan med Steve Wretman och Christian Lundahl. Men pratar dessa personer om resultatuppföljning? Nej! Har dessa personer ett system för att följa upp resultat från årskurs 1? Nej. Så vad göra för lärarkåren? Vem lär skolan resultatuppföljning? Vilka resultat ska följas upp när PIE anser att man inte ska mäta resultat?

Läraryrket

Genom att konkret visa hur lärarna ända sedan kommunaliseringen blivit allt mer marginaliserade som grupp har lärarnas status konstant minskat, därmed även lön och tolkningsföreträdet över det egna yrket. Hela tiden har andra talat om vad skola och lärarjobb ska innebära, medan lärare från alla håll har blivit tystade. Politiken har inte sett till satsa på läraryrket, arbetsgivarna har sett ner på det viktiga arbete lärare gör, Skolverket har inte fortbildat lärarna i Lpo 94 och blåst lärarkåren med Lgr 11. Lärarutbildningen har inte gett blivande lärare en ändamålsenlig yrkesutbildning och spridit ideologi. Pedagogiska etablissemanget har vilselett lärarna bort från införandet av Lpo 94 och Lgr 11 – med feltolkningar och motverkan mot bedömning och betyg. Med andra ord har alla samlade krafter motverkar läraryrkets status. Så frågan kvarstår: Är det fel av mig att kalla ”seriösa forskare” för lärarkårens fiende nummer ett? Jag tycker att man ska prata klarspråk och det är precis det jag gör.

En del menar att lärarna får skylla sig själva att läraryrkets status har sjunkit, att man sålt sig och gått med på försämringar. Andra menar att lärarna är offer för det som hänt och att lärarna inte går att skylla på. Det som är intressant i detta är en mentalitet ”att det var bättre förr”, vilket det också var i många avseenden. En läsare påpekar att det är svårare idag att vara lärare och det stämmer anser jag. Inte bara ur den aspekten att nyexaminerade lärare inte får med sig det de behöver i form av planering, genomförande, bedömning och utvärdering av undervisning. Heller får många inte med sig kunskaper om bedömning och betygssättning. Men det är en intressant aspekt i detta – idag ska alla elever nå minst E (godkända betyg). Tidigare kunde lärare strunta i detta, för det löste sig automatiskt med hjälp av det relativa betygssystemet. Vi har på denna blogg haft en diskussion där flera lärare påpekat att de minsann jobbade för att alla elever skulle få med sig kunskaper även under det relativa betygssystemet, medan andra vittnar om att fått höra att 4:orna var slut och att man taktiskt bytte skola i jakt på bättre betyg. Men inte behövde lärare bry sig lika mycket, anstränga sig eller gå hem med oro i magen (kanske man inte gör nu heller), för 31% av eleverna skulle ha betyget 1 och 2. Idag ska varenda elev som riskerar att inte nå målen dokumenteras. Utredning särskilt stöd ska skrivas och eventuellt åtgärdsprogram ska upprättas. Pedagogisk kartläggning och ansökan om tilläggsbelopp.  Så var det inte för 20 år sedan. Intressant – eller hur?

PIE:s  pedagogiska debatt

Genom att lyfta fram exempel har jag velat visa hur PIE driver frågor:

  • Diskussion kring metodik hela tiden, med ständigt ny lanserande av metodik: PBL, Portfolio, Lärstilar, Entreprenöriellt lärande, IKT, Flipped classroom är exempel på att det ständigt är ny metodik som kommer och avlöser varandra. Samtidigt baktalas klassisk undervisning och där jämför PIE lärarledd undervisning med katederundervisning ledd av Caligula från filmen Hets, där Stig Järrel spelar smått psykiskt sjuk lärare som njöt av att plåga sina elever. Skolminister Jan Björklund påstås vilja ha tillbaka denna skola, alltså man tillskriver honom dessa åsikter. Samtidigt är PIE och deras påhejare extremt känsliga för minsta kritik från t.ex. mig, där jag konkretiserar med exempel tagna ur texter. Men vräka ur sig vad som helst om Björklund, gärna på twitter går hur bra som helst. Eller göra narr av skolministern. Jag tycker att det är minst sagt fräckt mot alla de lärare som faktiskt väljer att undervisa, oavsett om man har kateder eller inte. Fult att tillskriva dessa lärare Caligulaidentitet.
  • Diskussion kring resultat och betyg är en icke-diskussion bland PIE. Istället diskuteras lärandemiljö eller lessonstudies. Huruvida eleverna når några resultat eller inte verkar inte intressant. När resultat från Timms eller PISA kommer får Jan Björklund skulden för att ha dragit ner svensk skola på bottennivå. Ungefär som att Björklund har tillverkat nationella proven eller bestämt att de skulle bestå av 8 delprov eller att han bestämt vilken metodik lärare ska använda. Eller att han uppmuntrat ”seriösa forskare” att fuska med forskningsmetodiken eller sprida ideologiska texter som bygger på irrelevanta forskningsrön. Att företrädare för PIE varit drivande på att motverka betyg och resultatuppföljning verkar inte bekomma någon eller det låtsas de inblandade inte ens om. Problemet här är att PIE inte begriper att man behöver följa upp resultat för att se om en metodik är framgångsrik eller inte, det vill säga om eleverna lär sig det de ska eller inte. Alla elever!
  • Genom att sprida ideologi i litteratur på lärarutbildningen, bland pedagogisk litteratur och i debatt får man ut sitt budskap. Att denna litteratur bygger på vetenskapsteori där både validitet och reliabilitet är mycket svag, för att inte säga obefintlig spelar ingen roll. Att litteraturens vetenskapliga grund ligger i ett annat land i en annan tid, som inte har samma betygssystem som Sverige spelar heller ingen roll. Att denna litteratur har en falsk polariserad situation spelar heller noll roll. Svaret på att jag lyfter fram detta blir att marginalisera mina påståenden, men inga motargument presenteras. Inga exempel som visar något annat än det jag visar upp presenteras.

PIE:s fokusförflyttning

  • Ett klassiskt knep att klara sig undan ansvar är att flytta fokus och här är PIE mästare. Jag har gett några exempel under denna bloggserie.
  • Det fria skolvalet och friskolornas vinster är något som PIE ständigt målar ut som det största problemet till en likvärdig skola. Detta kan vara ett problem, men är långt ifrån det största problemet. Alla de tiotusentals elever som lämnat skolan år ut och år in utan tillräckliga kunskaper. Att dessa elever inte fått sin kunskapsrätt tillgodosedd från det att Lpo 94 infördes. Hur mycket har det inte kostat? I reda pengar och i mänskligt lidande? För flera år sedan kostade det individuella programmet årligen 250 miljoner kronor i Stockholms kommun – 83% av eleverna hoppade av. Alltså år ut och år in bara i Stockholm! Men här tar inte PIE på sig skulden, istället fokuserar man på alla hundratals miljoner som friskolorna gjort i vinst, trots att PIE har varit delaktiga att motverka reform Lpo 94, det vill säga resultatuppföljningen – ett system som hade kunnat göra så att dessa elever som misslyckats hade kunnat upptäckas redan i årskurs 1. Vems fel är detta? Givetvis Jan Björklunds och regeringens – men Skolverket går fria, PIE går fria, lärarutbildningen går fria, pedagogiska forskare går fria. Här sker en fokusförflyttning!
  • Ansvar att följa fattade riksdagsbeslut som tjänstemän, lärarutbildare och litteraturförfattare ägnat sig PIE istället åt att systematiskt motverka. Betyg, resultat, resultatuppföljning, prov – fokus flyttas istället till lärande, formativ bedömning, metodik, processen, förmågor och eventuellt kontrollhysterin som Björklund företräder om detta ämne kommer upp.
  • Viljan att aldrig hålla sig till ämnet. Genom att byta ämne eller fokus – hela tiden! Om det inte handlar om någon filosofisk diskussion kring lärande, eller att gå upp i abstraktion – på så sätt gör PIE ständigt fokusförflytttning.
  • Medvetet missförstå – fokusförflyttning.
  • Aldrig svara upp med en saklig debatt, flytta fokus hela tiden. Titta på kommentarerna på mina blogginlägg – vilka svarar på frågorna? Vilka diskuterar de frågor jag tar upp och vilka flyttar fokus hela tiden. På samma sätt undviker PIE och de som hyllar PIE:s värderingar att inte diskutera sakfrågan. Istället tillskriver PIE sina motståndare med ”onelinerskommentarer”, utan att leda sina påståenden i argumentation eller hänvisning. ”Katederkramar”, ”arrogant åklagare”, ”konservativ”, ”avpixlat”, ”näthatare”, ”ondska” och ”hatande” är ett urval av epitet som jag, bloggen och andra kommentatorer blivit kallade för. Egna argument saknas.

Härlig framtidsskola i PIE:s tecken

Syftesstyrd skola – proggarnas nya ord. En skola som följer med samhällsutvecklingen. Har vi hört den förr? Men lär sig eleverna mer? Och hur vet vi det? Eftersom resultat inte ska mätas, enligt proggarna, eller för den skull följas upp så vet vi inte hur det går för eleverna mer än när betyg sätts och eftersom varken Lpo 94 eller Lgr 11 är införd ännu så vet vi inte hur betygen står sig reelt. Nationella provens utformande är heller en riktigt bra referenspunkt, eftersom kvaliteten är skiftande, ibland direkt dålig. Då slår de internationella mätningarna ner som en bomb när svenska elever tappar i förhållande till sina utländska kompisar. Och sedan måste något göras och hela det pedagogiska etablissemanget engageras, samma personer som har sänkt svensk skola i första läget och som står för en syftesstyrd skola som ska bygga på elevernas motivation, lust och kreativitet. Dessa personer som Johan Kant hänger ut och som lägger ner så mycket tid, kraft och energi på att hjälpa svensk skola att utvecklas. Vart kan man fråga? Alltså vadå utveckling? Vilka referenspunkter har man? Att eleverna är kreativa? Att de har lust att lära? Att de är motiverade? Min vän Peter berättade i en av sina kommentarer om hans kompis som slutade skolan i årskurs 8, långt ifrån goda ämneskunskaper, men både kreativ och motiverad i sin kriminalitet. Dessutom hade han lust att lära sig nya kriminella knep. Jag tycker denna historia är bra för att illustrera att motivation och kreativitet inte står i motsats till att lära sig kunskaper. Jag har personligen hundratals elever som vittnar om att det inte finns något motsatsförhållande mellan att följa upp resultat, få betyg och ha motivation. Detta är bara akademiska floskler som företrädare från PIE hela tiden basunerar ut.

Jag skriver inte detta för egen vinning, karriärens dörrar är för länge sedan stängda. Snarare är det så att jag riskerar polisanmälan, bli tagen i örat av chefen och enligt vissa läsare få sparken. Jag skriver heller inte det för att få en redan ”förtryckt lärarkår” att känna sig än mer usla. Det finns inget intresse hos mig av karriär, även om en del tycker att jag gjort det för jag är ju rektor. Det var dock slumpen som tog mig till den position jag har idag. Och trots att jag saknar läraryrket trivs jag bra där jag är. I en liten förortsskola, nära eleverna och lärarna. Det är där jag trivs bäst. Men säkert är det någon som inte delar min åsikt som skriker att jag spelar martyr – jo, för det kommer tillskrivas mig en hel del mer saker, men det ligger hos dessa personer.

Nej jag skriver mina kritiska blogginlägg angående den misskötta skolan på grund av att jag under 13 års tid konkret har sett hur många hundratals elever som blir offer för det dåliga system som finns runt skolan. Eller avsaknad av ett bra system. Många gånger har politiker fattat bra beslut, även om man inte följer upp besluten. Men det är sedan, när tjänstemän och PIE sätter tänderna i genomförandet som besluten blir helt annorlunda.

Men Inger Eriksson gör väl ingenting otillbörligt? Eller Ingrid Carlgren? De vill ju bara utbilda lärarna i praktiskt klassrumsarbete, där det gäller att se vad som fungerar och inte fungerar för eleverna. Eller bara få lärare att forska. Men vad ska egentligen vara fokus? Är det den agenda som har dragit ner svensk skola till under medelnivå bland OECD-länderna, när det gäller kunskaper? Eller är det något annat som ska vara i fokus? Jag menar att det i stället borde vara skolnära forskning kring mål- och resultatstyrning som borde gälla. Tänk själv om man i varje skolnära forskningsstudie skulle börja med att följa upp resultat, ringa in vilka elever som sladdar, analysera orsakerna, sätta in åtgärder, följa upp resultat igen och sedan titta på metodiken. Det vore ett utvecklingsprojekt för Carlgren, Eriksson och Kroksmark. För vill dessa högt uppsatta personer verkligen göra en insats för de svaga eleverna finns det verkligen en chans att göra det. Och jag har personligen ingen prestige – jag kan visa exakt hur jag gör. Exakt! Bara att skicka ett mail så ska jag visa dessa professorer hur man skulle kunna driva de kanske viktigaste och nyttigaste vetenskapliga projekt som genomförts i Sverige på många år. Det kan jag lova!

Nu kanske en och annan läsare tycker att jag framställer mig själv som godheten själv eller någon slags besserwisser. Då kan jag lugna er alla på den punkten – så är det verkligen inte, även om det låter så. Jag är en människa, vilken som helst, som har brister och gör fel. Jag är okunnig på flera områden och menar absolut inte att jag har tolkningsföreträde ens i dessa frågor, men den modell jag jobbar med när det gäller att följa upp resultat tror jag stenhårt på och jag har faktiskt visa resultat. I min bok Yrke: Lärare redovisar jag elevresultat, men även på bloggen. Idag har systemet för resultatuppföljning utvecklats och systematiserats.

Jag avskyr maktmissbruk och ohederlighet samt har en stark övertygelse. Jag har med egna exempel och egen erfarenhet sett att det går att få med sig alla elever när det gäller att nå kunskapskraven. Jag har också en naiv tro på rättvisa i den bemärkelsen att skolan ska vara rättvis – därmed inte sagt lika. Men att det skulle handla om godhet – nej då! Det handlar om hårt arbete och emellanåt att tvinga eleverna till saker de inte vill göra. Många av mina elever tyckte inte bara att jag var en bra lärare, utan även en krävande lärare, vilket inte alltid föll i god jord i första läget. Inställningen hos vissa elever kan ibland vara som lördagssoffan med Cartoon networks och ett glas oboy – ”Va gå i skola?”. Då behövs denna inställning plockas ur eleverna och fokusera på skolarbetet. Resultatet efter hårt arbete? Fantastiska elever som både tycker det är roligt att lära sig och som får ett bra självförtroende.

Nästa del i bloggserien kommer handla om kritiskt tänkande.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

93 reaktioner till “En skola åt helvete, del 13: Sammanfattning

  1. Din blogg har en viktig uppgift att fylla så länge som vi lärare inte lyckas få alla elever att läsa, skriva och räkna. Jag kan utifrån många års erfarenhet som lärare i ”tunga områden” säga att det var fler barn som läste bättre i början av 1980-talet. Lågstadielärarna som kunde lära massor av elever att läsa är idag mellan 75 och 85 år. De hade pondus och vågade kräva att föräldrar hjälpte sina barn.
    Vi som arbetat länge inser att metodik som fungerade slängts ut och ersatts av metoder som ger sämre resultat. De hade kunskaper som under många år ansågs som dåliga, och behandlades efter kommunaliseringen illa. Många slutade i förtid, men alla elever jag tog emot från dem kunde läsa. Elevernas läsförståelse var inte på topp, men de var inte analfabeter. Vi hade läscirklar och biblioteket var en viktig del i svenskaundervisningen.

    Idag möter jag elever som efter 9-årig grundskola säger att de aldrig läst en bok. Många elever är bra på engelska datorspel, men många av dagens ungdomar är förlorare, inte minst genom att vara spelberoende. Aldrig tidigare har jag mött så många elever med diagnoser. Utvecklingen går mot ett samhälle där en elit styr röstboskap och där motsättningarna växer. Att snabbt bli rik är fint, så varför bli lärare? Efter 30 år som lärare med 5 års högskoleutbildning får man samma lön som en civilingenjörer får som ingånglön.

    Tyvärr är det stora flertalet av lärare inte med i skoldebatten. De sitter tysta, blasé, nertryckta och eller rädda. Det som jag en gång såg som en kritisk skola där vi försöker ge alla barn möjligheter att göra klassresor har ersatts av något som i många fall är dess motsats. Det är med vemod som jag ser att vi inte längre gör vårt bästa för att lyfta eleverna. Skolan är snart en arbetsplats dit män inte kommer om de ser andra utvägar och där vinsterna och lögnerna växt sig allt större. Din blogg har förhoppningsvis stuckit nålen i den varböld som kommunaliseringen av skolan innebar och innebär.

    ”En skola åt helvete” är kanske om 20 år något som vi gemensamt kan se som en parentes från den tid då dumheten styrde samhällsutvecklingen”. Dina inlägg har bidragit till att vi kan börja kravla upp ur hålet. Du har i dina inlägg pekat på misstag och maktmissbruk. Du är värd ett stort tack för att du vänt på stenar och avslöjat falsarier inom svensk skolforskning.

    Du kan med råg i ryggen säga till kommande generationer av barn att du försökte göra en bättre värld och att du gjorde det utan att tjäna på det. Det är hedervärt, modigt och gott! Jag tycker att du är en frisk fläkt som avslöjat bakomliggande orsaker till att skolans resultat inte blivit bättre, trots alla fina skolplaner. Du har bevisat att lärare är världens viktigaste arbetare, men att vi behöver hjälp för att lyckas få nya generationer av lärare.

    Arne

    1. Arne,
      Tack för dina värmnande ord. Om det är som du skriver så är jag nöjd med bloggseriens resultat, att du och andra blir uppmärksammade på det som är galet och stärka lärarnas ställning.

    2. Bra skrivet. Jag har varit lärare länge å ser en stor förändring på kort tid. Det började i början av 90- talet…..Många elever är splittrade, trötta, okoncentrerade och gränsen mellan vuxen världen och ” barnens” värld blir allt otydligare. Eleverna har sånt prat behov…måste få synas och höras till vilket pris som helst. Många har blivit gränslösa i sitt beteende och vet inte hur de ska vara i förhållande till andra. Inlärning kräver koncentration och mycket övning men det är som de inte har ro till detta.Info data, tel…kommer snabbt och de ska ha svar på en gång….Vi har de barn som samhället skapat. Värderingarna …det som är viktigt har de fått genom media. Många föräldrar har inte vuxit i sin föräldraroll och är också en produkt av detta.
      Barn lär sig genom att titta på oss vuxna…..Vad visar vi dom?

      1. Wanda,
        Jag delar dina åsikter och detta ställer ännu högre krav på lärarna. När jag ibland går in och vickar på min skola kan det hända att eleverna på lågstadiet vill berätta i 40 minuter om vilka husdjur de har. Klart att man ska lyssna på eleverna, men mycket tid går åt att ägna åt just att bekräfta elever och lyssna på dem, där många grundläggande kunskaper får stå tillbaka. Eller att sätta gränser både för dem själva och sina kamrater.

      2. Wanda skrev:

        ”Många har blivit gränslösa i sitt beteende och vet inte hur de ska vara i förhållande till andra.”

        Gränslös innebär tyvärr alltför ofta, att man är hänsynslös (mot andra).

  2. Jag vet att du har många läsare – inte minst vad gäller den här viktiga bloggserien.

    Jag hoppas att det du lyfter fram och belyser ger förståelse för vad som sker och att de yrkesverksamma nästa gång någon vill sälja in en mirakelmetod har insikt och självkänsla nog att ställa frågan: ”och vad har ni för resultat att visa upp?”.

    1. Jag är Lågstadielärare.
      Examen 1976.
      Arbetat med läsinlärning med elever 6 år – 12 år,
      och Svenska som andraspråk SVA, i många år.
      Jag påstår att många lärare i de tidigare årskurserna
      numera inte har tillräckliga kunskaper och kompetens,
      att lotsa eleverna genom en krävande läsinlärnings-process,
      och sedan läsförståelse, återberättande och fri skrivning.

      Absolut fortbildning och höjande av denna kompetens!

      Marga

      1. Marga,
        Instämmer i att vi skall hjälpa dem som saknar delar i sin grundkompetens – allrahelst vad gäller läs- och skrivutvecklingen.

        Här har inte minst ansvariga chefer en viktig roll i att prioritera detta i den myriad av fortbildning som finns.

        Samtidigt kan jag tycka att fakturan f lön, kurslitteratur och ev. kursavgift borde skickas till den lärarutbildning som släppt vederbörande utan grundkunskaper.

        Mvh

  3. Tack för att du lyft dessa viktiga frågor. Kan bara hålla med ovanstående skribenter. Det behövs mer kritiskt tänkande när nya mirakelmetoder ska testas på våra elever. Bra att du sagt ifrån om de osaklig påhoppen på Björklund och katederundervisning.

  4. Det har varit intressant att följa den här bloggserien. En del av innehållet, håller jag med om, annat innehåll ser jag mer problematiskt på .. det finns både-och, inte antingen heller.

    Den retorik som du använder dig av, påminner om Björklunds. Han är kategorisk, utelämnar det som säger emot det han tycker eller för att inte försvaga effekten av det han säger. Han utgår främst från sina egna erfarenheter och menar att det belägger det han framför.

    Ett av många exempel är när du informerar om att Lärarlyftet inte har kurser i vilka Skinner-Piaget-Vygotskij behandlas, vilket är helt rätt. Men nämner inte att kurser har getts i åratal på t.ex. SU och även nu på nya lärarutbildningen. Det framstår som om dessa inte behandlas alls. Vet inte om det är medvetet hos dig eller om du helt enkelt inte vetat om det.

    Den övergripande kritiken jag har mot blogginnehållet är alltså förstärkningarna av det du vill få fram och att allt som säger emot eller åtminstone kan bidra till en nyansering sätts i bakgrunden eller inte uttalas alls.

    Din bloggserie ser jag som ett viktigt inslag i debatten, men inte att det har något bevisvärde i enlighet med det du kräver av andra. Om jag är kritisk mot innehållet, ja då måste jag bevisa i stark mening att det är som den kritik jag framför – bevisa att du har fel – men utifrån ditt perspektiv har du ju rätt, så ….. Du utgår från dina erfarenheter, samt utsagor från f.d. lärare som är kritiska eller studenter som är det. Men, vi har inte alla samma erfarenheter.

    Men att du brinner för eleverna, är ingen tvekan om. Visst har du hjärtat på rätta stället. Det sticker jag inte under stol med. Men du har samma typ av makt som PIE att föra fram en utbildningsideologi som du ställer dig bakom.

    1. Jag trivs ju mycket bättre med Johans vanliga tonfall eller ditt diskuterande tonfall Monika och hör inte till de som ökat min närvaro här hos Johan trots ett mycket angeläget ämne.

      Om och om igen hamnar jag ändå i slutsatsen att Johan lyfter ett totalt oacceptabelt beteende, ett utnyttjande av maktstställning som behöver upphöra. Det är av stor skada för Sverige om Hans-Åke Scherp fortsätter att åka på turner med ett budskap stick i stäv mot riktig vetenskap och politiska önskemål. Jag tror i huvudsak på att Johan har torrt på fötterna när han hävdar att de andra sprider lika destruktiva budskap även om jag argumenterat emot i vissa fall.

      Avgå Björklund finns det många som upprepar som ett mantra på twitter men inte hittar de någon saklig grund för det. Däremot så tycker jag att en stor del av det Johan lyfter är grund för uppsägning och svartlistning då dessa personer verkar ha misskött sina uppdrag grovt. Tittar man på skadeverkningarna av de här ideologiska regelbrotten så handlar det om förslösande av avsevärda livschanser för mängder av ungdomar. Ibland undrar jag varför inte fler väljer ett högre tonläge för att matcha brottens art.

    2. Monika:
      Nu måste du väl ändå skämta?!

      Menar du att Johan som lärare, biträdande rektor och numera rektor har samma makt som professorer, generaldirektören för Skolverket (Mats Ekholm när han var det), rektor för landets landets enda fristående lärarutbildning (Ingrid Carlgren) och andra i ledande positioner? Det är ju ett helt världsfrånvänt påstående!

      Och sedan detta med att kräva att Johan ska ge en heltäckande nyanserad bild av var och en av dem han kritiserar…idag är genrepedagogik ett relativt sett nytt begrepp även om inte medvetandegörandet om olika genrer är nytt. Jag utgår ifrån att du skiljer på en blogg och en avhandling eller bok. Hur många tror du skulle läsa ett blogginlägg om var och ett var på 200-300 sidor eller mer – om ens det skulle räcka för att uppfylla dina krav på nyansering och heltäckande bild.

      När jag har undervisat om t.ex. Hitler har jag alltid sökt visa på de för tyska folket initialt positiva inslagen i hans politik i syfte att få eleverna att förstå hur han kunde få det stöd han fick. Samtidigt är det min bestämda uppfattning att den absolut övervägande delen av hans politik var negativ för såväl det tyska folket som för omvärlden. Skulle jag ha kravet på mig att ge en alltigenom nyanserad och heltäckande bild skulle jag sakna förmåga att genomföra någon undervisning överhuvudtaget. Givet hade Eva Braun, Himmler, Göring och alla de otaliga offer för hans politik olika bild av Adolf Hitler. Detta avhandlas fortlöpande…i avhandlingar och/eller bokform, sällan i bloggform.

      För att vara övertydlig: det vore mig fjärran att jämställa någon enda av dem i det Johan kallar PIE för att likna Hitler. Vi talar heller inte om att någon enda av dessa människor skulle vara ”onda”. Tvärtom är min erfarenhet från möten och samtal med flera av dessa att de är mycket trevliga att tala och umgås med.

      Utifrån din syn Monika: kan en lärare på grundskola eller gymnasium undervisa utan att ge en heltäckande och nyanserad bild av det fenomen eller den person han/hon undervisar om?

      Kan en lektor på en lärarutbildning undervisa om t.ex. Deweys, Vygotskijs, Piagets, Skinners med fleras teorier utan att uppfylla dina vidsträckta krav?

      Din liknelse med Björklund blir ju extra tragikomisk då jag osökt kommer att tänka på när Johan här på bloggen i en blogg lyfte fram vad han huvudsakligen ansåg att Björklund gjorde fel, för att i nästa blogg lyfta fram det han ansåg att Björklund gjorde rätt. Då gjorde Johan många konfunderade och fler än en frågade honom vad tusan han tyckte egentligen.

      Johan har, när det gäller de personer han kritiserar, vägt samman det han sett under de senaste arton åren och landat i ett ställningstagande. Han lyfter fram delar av det som gjort att han landat i det ställningstagandet, delar han anser är representativa för att visa vad han reagerar på.

      Det är så det brukar gå till i det vanliga livet.

      Tanken att vi i varje enskild del av våra liv skulle agera som vore varje del en vetenskaplig rapport är absurd. Likaså att lägga samma krav på objektivitet på en enskild medborgare som på public service.

      Johan, liksom jag och många, många andra förutsättningslöst tagit till oss det PIE har presenterat, värderat detta utifrån vår människosyn, kunskapssyn och syn på hur de demokratiska spelreglerna ser ut. Utifrån detta har Johan och vi andra tagit ställning och Johan har lagt tid och energi på att offentligt peka på vad han tycker är fel.

      Att INTE ta ställning är den enkla vägen. Inte sällan tror man då att man ungår ansvar. Så är det givetvis inte: att inte ställning är att ta ställning. Mekanismerna bakom fenomenet att fly från friheten att ta ställning har Fromm belyst på ett elegant sätt varför jag kan förstå agerandet men aldrig acceptera det.

      Johan har tagit ställning och visat på vilka grunder. Det står var och en fritt att motbevisa hans påståenden genom att exempelvis visa på att de elevgrupper vilka t.ex. Scherp påverkat har utvecklat märkbart mer avancerat tänkande/erövrat tankeredskap för att kunna förstå och påverka sin nutid och framtid.

      Har detta då skett? Nej. Istället riktas den kritik som anförts på perifera frågor, eller i form av krav på ”nyansering” och ”heltäckning”.

      Jag har begränsad respekt för dem som inte vågar ta ställning.

      Jag har all respekt för dem som väljer att inte kommentera kritiken mot deras arbete då kritiken riskerar deras levebröd och/eller akademiska status, även om det är en prioritering jag finner olycklig och moraliskt förkastlig.

      Jag har all respekt för dem som bjudit in representanter för PIE och nu har ett behov av att bekräfta sina val, ett fenomen som ofta uppstår när vi t.ex. Bryter oss ur en kärleksrelation byter jobb eller liknande. Här skulle jag dock vilja se mer av konkret kritik i sakfrågan, inte bara att ”hon/han är jättetrevlig och har hjälpt mig jättemycket”. Ingen har sagt att de i PIE saknar positiva egenskaper men det väger lätt i relation till den negativa påverkan de har haft och har på skolsverige.

      Mina tankar går osökt till när ett filmteam granskade filmaren Michael Moore och fann att ”han minsann vinklade saker för att få fram sitt budskap!” Vilket scoop! Att våga granska den som återkommande granskar och kritiserar världens enda supermakt: modigt! Inte heller här kunde man belägga Moore med sakfel eller åtala för förtal – för ingen tror väl att storföretagen och politiska makthavare valde att tiga för att de tyckte kritiken var orättfärdig? De skulle givet ha stämt skjortan av honom om det varit möjligt!

      Här i Sverige antyder debattörer istället om att Johans åsikter nog är förtal…givet utan att driva det i bevis och givet utan att någonsin möta Johan i sakfrågan, nej energin läggs istället på att få legitimitet genom att försöka ge sken av att ha monopol på såväl ethos som pathos. Logos brukar förståeligt nog undvikas då det är ett för dessa människor minerat område.

      Åter och återigen har jag här sett människor som här på kommentarsdelen påstår sig vara ”utomstående”/”tar inte ställning”/”har ingen uppfattning” för att sedan i kommentar ge uttryck för sitt ställningstagande – inte sällan i form av försmädligt ifrågasättande typ ”är du säker på att det du skriver inte är olagligt” eller ”bloggen består bara av tyckande och utgår enbart från egna erfarenheter”. Det senare är på ett ungefär hur du uttryckt dig Monika och för det kan jag inte ha någon som helst respekt då jag tycker det är oärligt.

      Det räcker inte med att begära att Johan skall ge en heltäckande och nyanserad bild då det kravet, som sagt, är absurt i ett forum som detta. Det räcker heller inte med att säga att ”jag har inte läst den boken än så jag har ingen åsikt” för att slippa ansvar då du ändå gladeligen värderar Johans åsikter.

      Som lärare vet du skillnad på att göra en bedömning och att uttrycka ett omdöme. Om vi i vårt dagliga liv skulle ställa kravet på att vi ALLTID förväntades redovisa SAMTLIGA av alla de bedömningar vi gjort vilka resulterat i att vi landat i ett visst omdöme…Jag tror dialogen skulle bli en aning torftig om så vore fallet.

      Inom den akademiska sfären däremot borde det vara en självklarhet. Borde vara.

      Det blir åter en smula lustigt för mig när du försvarar att en professor menar att det går alldeles utmärkt att dra generaliserbara slutsatser från studiet av en elev men ställer de krav du gör på Johan…som rektor…på en…blogg…

      Själv behövde jag skämskudden när en professor från skolsfären uttalade sig så, men den diskussionen har ju förts på annat håll här på Johans blogg.

      1. Peter
        Med all respekt, vad jag framför är en sammanfattning av den kritik jag har till Johan Kants bloggserie. Är det en kritik som jag inte får framföra, utan att riskera bli bortpratad genom en megalång kommentar som hänvisar till en hel del annat än om just det jag uttalar. Så lång att jag inte ens orkar att svara på allt och därför få stå emotsagd. En strategi för att skymma sikten på kritiska inslag.

        Du tar även upp andra kommentatörer och likställer dessa med min kritik ??? Det enda jag kan konstatera är att min kritik uppenbarligen är av vikt med tanke på den kommentar du har givit.

        Jag tror att om man ger stark kritik mot andra, också får räkna med att bli kritiserad själv om man inte lever upp till det man kritiserar hos andra. Min kritik är mild i jämförelsen med den som JK uttalar, med tanke på vad han har uttalat sig om lärarutbildare under årens lopp.

        Jag betraktar bloggserien som värdefull, dvs ett värdefullt inslag i debatten. Har alltså inte krävt av JK att vara vetenskaplig! Men då han själv menar sig ha bevisat en del saker på basis av egen erfarenhet… ja då kan jag inte hålla med förstås…!

        Varför skall JK undantas kritik?

        Slutligen – jag skriver ”samma TYP av makt” inte att han når lika många – Jag tror inte vi skall hymla med att JK har makt både genom sin blogg, sin bok och den föreläsningsserie som han genomförde ute i landet. Och inte minst genom att andra (inkl. jag själv) sprider hans blogginlägg.

        Nej, JK skall inte tystas – hans blogginlägg skall spridas, men också kritiskt granskas.

        Jag läser Martin Hugos bok nu … återkommer med ett blogginlägg om den.

  5. Monika: Jag använde samma ord du använda gällande makt och nämnde inget om spridning. Jag tolkar ditt svar som att vi har en väsenskild syn på hur makten är fördelad.

    Vi delar heller inte din uppfattning om att längden på svar säger något om vikten på det svaret avser. Ibland kan en mer perifer kommentar få bägaren att rinna över.

    Johan skall givet tåla kritik, den skall då dock vara saklig.

    Vad gäller kritiken av lärarutbildningarna kan Johan ibland uppfattas som väl generaiserande. Å andra sidan är min bild att Johan uttrycker att han vet att han generaliserar men att han också vet att det finns motståndsfickor på de olika lärosätena. Problemet är att de tvingas vara just motståndsfickor. Sedan går du in och bemöter kritiken för att inte sällan landa i ett ”ja, jag vet inte jag vet att JAG i alla fall”. Och att du gör det som staten givit dig och er i uppdrag hedrar dig (obs: ingen ironi här utan uppriktigt menat!). Problemet är att de som bär ansvaret för de delar Johan återkommande kritiserat av lärarutbildningen INTE gör som du och ger blivande lärare en kompetens inom t.ex bedömning och betygsättning. Inte sällan utifrån ett ideologiskt ställningstagande om att denne vet bättre än de folkvalda. Otaliga är vi vilka kan vittna om detta: arbetsgivare, studenter, lärare, föräldrar och, inte minst; elever.

    Det är detta du kallar att Johan ”utgår från sig själv”, en ovederhäftig kritik.

    Ser fram mot att ta del av din jämförelse mellan Hugos avhandling och bok.

    Kan inte låta bli att le då jag tänker på professor Krokmarks kommentar: ”vi finns ju här i huset så det är bara för studenterna att säga till så kommer vi om de har kritik”…En crazy ide’ är ju annars att behandla data på ett korrekt sätt redan från början. Vissa anser att det brukar inkluderas i det som kallas ”vetenskaplighet”.

    1. Vi kan naturligtvis ha olika betydelse av hur makten är fördelad, men också den samma … när jag säger ”samma typ av makt” menar jag förmågan att påverka andra, därför att det sägs med en sådan självklarhet utan den minsta ansats till problematisering.

      Nej, den är inte ovederhäftig eftersom han refererar till tidigare lärare, kritiska studenter och lärarutbildare som är kritiska efter ha gästspelat på en institution under en termin. Det är hans egna ord. Han refererar till sina egna erfarenheter. Det räcker inte som bevis eller att något är klarlagt.

      Jo, gällande Kroksmarks tanke, blev det nog ett litet feltänk … !

      1. Monika,
        Glöm inte att jag har refererat till Högskoleverkets, Riksrevisionens och Skolverkets utvärderingar av lärarutbildningen. Jag har också varit basgruppsledare i 7 år och suttit på möten både på LHS och Södertörns högskola. Så lite mer än bara egna erfarenheter har jag ju.

        Kroksmark tänkte inte fel!

      1. Monika! Vad menar du med att Kroksmark tänkt fel?

        För övrigt har din kritik av Johans blogg en klar ideologisk vinkling i bedömningen.

        Under min lärarutbildning var man tvungen att vara politiskt aktiv på vänsterkanten för att få uppdrag i kårstyrelsen. Det såg jag inte som en brist då, även om jag röstade på SAP. Det fanns de som hade distans till partipiskan. En lärarkandidat reste sig inför alla och sa vid nomineringen:
        – Min pappa handlar i Konsum. Räcker det för att bli invald i festkommittén?

        KPML(r) var starka och själv var jag emot betyg, monarki mm. Med åren har jag ändrat uppfattning i några frågor, inte minst den ensidiga syn som nästan alla skolpolitiker står för. De som för var förtroendevalda har ersatts av broilers. Det märks inte minst hos socialdemokraterna, tyvärr. Jag ogillar att de som skaffat sig positioner roffar åt sig på bekostnad av svagare. Inte ens skolan har politikerna låtit bli att sälja ut. Det tycker jag är åt helvete!

        Jag tycker fortfarande att alla barn ska få stöd och hjälp utifrån behov. Skolan ska, enligt mig, verka för att utjämna orättvisorna i samhället. Att lära sig läsa och skriva är skolans huvuduppgift.

        Vad jag hör från nya lärare är det inget som lärarhögskolan prioriterar. Det är inget som specialpedagogerna generellt läst heller.

        När jag läst Johans blogg har jag läst det som ett försvar för en skola för alla. Han har kritiskt granskat tunga makthavare som fått goda löner och pensioner genom att skaffa sig ”lånta fjädrar”.
        I flera fall visar han att deras verksamhet inte klarar en granskning. En demokratiskt samhälle ska granskas. Några av de som angripit Johan har gjort de med syfte att mästra och hota honom till tystnad. Det får mig att se rött! 🙂

        Bloggen om svensk skolas brister är ingen rolig läsning, men jag tror att vi är många som utifrån våra erfarenheter delar hans synpunkter. Johan satt ord på det som är fel och feltänkt.

      2. Arne
        Jag var lite ironisk!

        Självklart är min bedömning ideologisk betingad. Har aldrig avsvurit mig en utbildningspolitisk ideologisk påverkan. Tvärtom.

        Men, när det gäller min kritik av innehållet i hans blogg handlar det mer om att jag inte finner att han har fullt stöd i de exempel han tar upp, som kan övertyga mig om att det verkligen är dem han kritiskt granskar som förstört för lärarna och skolan eller att de har en agenda.

        Jag har andra förklaringar, som t.ex. att de befinner sig inom forskningen och akademin med sina traditioner, regler och värderingar. Och att det kan se ut som om de medvetet vill förstöra och inte följa uppdraget.

        Vi har även politikerna som har betydelse vad gäller skolans möjligheter. Om inte lärarutbildningen får ett uppdrag som går ut på att prio 1 är att lära eleverna någonting, ja då är risken stor för att det inte finns utrymme eller ekonomiska resurser till att göra detta.

        Det JK tar upp behöver sättas i relation till andra områden.

        Har inte hört att detta med ”rätt” politisk tillhörighet är något krav för någon att ingå i kåren. Och jag har erfarenhet av utbildningen sen 1989, först som student, sen som doktorand och nu som universitetslektor.

        Det var väl länge sen KPMLr var starka ..
        Mycket har förändrats sen dess!

  6. Som sagt: pedagigiknestorn Torsten Husén sade på sin ålders höst att läraryrket är ”ett hantverk” och det är trist att empiri faktiskt diskvalificeras till förmån för forskat ”tyckande”. Forskarstudier av tex ett fåtal elever med (generellt uttryckt) speciellt trista erfarenheter av sin skoltid skall anses vara vetenskapligt belagda och värda att dra långtgående slutsatser och generaliseringar ur men mångårig erfarenhet och empiri diskvalificeras med ett ”då han själv menar sig ha bevisat en del saker på basis av egen erfarenhet… ja då kan jag inte hålla med förstås…!”. det betyder att ingen av oss med erfarenhet och empiri kan anses vara värd att ta på allvar och lyssna till. Så får vi den skola vi har – och ett förfärande glapp och en förtroendeklyfta mellan oss verksamma i en skolvardag och honoratiores i sina elfenbenstorn.

    Och Monica (heders att du hela tiden ger dig in i diskussionen, mer sådant av flera!) att skriva ”samma TYP av makt`inte att han når lika många” är väl ändå att extrapolera. Då har han (Johan Kant) ju inte ”samma makt”. Jag har för övrigt såväl åhört ett av hans föredrag som läst hans bok och säger igen att det inte betyder att jag instämmer i allt, men jag instämmer i hans verklighetsbeskrivning. Ergo: varför har ingen genmält på hans återkommande frågor och undringar om det faktum att så många elever de facto inte fått det som anses ska vara garanterat efter nio år i skolan.

    1. Sören
      Jo, alla med erfarenhet och empiri kan anses vara värda att ta på allvar. Men vad gör jag med min erfarenhet om den inte är densamma som din och Johans för att ta två exempel. Är min lika mycket värd. Kan jag hävda att jag har bevis för att något är fel, därför att jag har andra erfarenheter.

      För, jag har aldrig påstått att Johan har fel! Bara att han inte har övertygat mig!

      Nja, jag ser en viss skillnad mellan samma typ av makt och inte nå lika många…

      Jag har aldrig tvivlat på HANS verklighetsbeskrivning! Men, det är inte så att andras kan avvisas – för jag tvivlar inte på deras heller. Och det är just det med egna verklighetsbeskrivningar. De har en tendens att bli onyanserade och generaliserande, sedda utifrån våra egna erfarenheter.

      Om det nu vore så att du Sören och även andra menar att Johans egna erfarenheter mm räcker, ja, då bör väl även tre år av undersökning av åtta elever också räcka, som bevis för det Martin Hugo för fram. Och det är just det här avvisandet av andras erfarenheter och upplevelser (hur rätt det än må vara) samtidigt som man själv menar att ens egna inte kan avvisas, som är min huvudkritik.

      Antingen accepterar man forskning som bygger på andras erfarenheter eller också gör man det inte, och då kanske man skall vara försiktig med att använda sina egna som belägg för det man för fram.

      Återigen, JKs bloggserie är ett värdefullt bidrag till debatten.

      1. Monika,
        Jag kan inte direkt påstå att åsikter är mer än just åsikter – inget annat. Inga argument och ingen förankring. Som vanligt! Att du och jag har haft olika ståndpunkter genom alla år. Du påstår att jag har åsikter som har gått över gränsen för ärekränkning – så skriver du på din blogg. Och du tycker att min bloggserie handlar bara om personliga åsikter. För det första har jag åsikter om skolan som jag argumenterar för och visar gång på gång, t.ex. i egna erfarenheter, i emperi, i forskning, i statliga utredningar. Men jag knyter alltid mina åsikter till: Jag tycker……därför att….

        Du skriver på din blogg: ”Källorna Johan Kant baserar sin serie på är kritiska lärarutbildare som jag har förstått genom att läsa Kants andra inlägg, försökt att positionera sig och misslyckats (helt oförtjänt), samt studenter som varit kritiska. Källorna är inte nöjda studenter eller lärarutbildare som uttrycker sig positivt och faktiskt både har arbetat i skolan och som har en lärarutbildning i botten”.

        Jag har läst Martin Hugos doktorsavhandling och hans bok. Jag har läst Christian Lundahls bok. Jag har läst en rad böcker som kommer från en dokumentationskurs på Stockholms Universitet. Denna litteratur har jag använt som källa till mina åsikter – duger inte det? Eller är det också kritiska lärarutbildare? Och får inte kritiska lärarutbildare uttala sig – är de ingen källa då?

        Vi har haft denna diskussion flera gånger. Jag har lyft fram kritiken kring lärarutbildningen från studenter, lärare på lärarutbildningen, lärare i skolan, tidningar, radio, tv, Skolverket, Riksrevisionen, Högskoleverket – kritik som kommer gång på gång på gång. Läs kommentarerna på bloggen. Det är inte bara en student och lärare som är kritisk. Ingen rök utan eld? Kanske kan finnas kritik annan än Johan Kants personliga erfarenheter som tydligen inte väger så tungt. För det är bara ett evigt tyckande.

        Du skriver också: ”Genom sin position som rektor är han bärare av en ideologi som ser progressivism som ett hot och traditionalism som räddningen av skolan”. Jag har bett dig flera gånger och du har ALDRIG svarat: Välj fritt från blogginlägg och kommentarer på min blogg ända sedan starten 2009 – ge ett enda exempel där jag blir ideologisk. Ett enda! Jag är tjänsteman som genomför mitt uppdrag som lärare, biträdande rektor och rektor oavsett om jag gillar uppdraget eller inte. Jag har till och med sagt till en rektor som jag jobbade för som lärare att säga upp mig om han ville det, på grund av att jag inte kunde ställa upp på det uppdraget som en konsult ville att vi skulle genomföra. Vi löste det, men det ingår i jobbet att genomföra politiskt fattade beslut. Punkt slut!

      2. Du skriver – ”Du påstår att jag har åsikter som har gått över gränsen för ärekränkning – så skriver du på din blogg”

        Ja, kanske lite oklart skrivet. Jag menar till gränsen ärekränkande men att debatten om att de kan bestämma helt själva går över gränsen.

        Inläggen innehåller provokationer, vilket inte är så mycket att orda om, men även direkta personangrepp och till gränsen ärekränkande uttalande om forskare, som t.ex. Christian Lundahl, men även andra som Ingrid Carlgren och Tomas Kroksmark, som om de ensamma kan bestämma hur något skall vara. Gränsen är som jag ser det överskriden. Debatten måste kunna föras på ett mer konstruktivt sätt. Johan Kant är förbannad och det måste tas i beaktande då man läser hans inlägg.

        Jag har svarat flera gånger på detta med ideologin, men du accepterar inte svaren .. och jag tror aldrig du gör det hur många exempel jag än kan lägga fram.

        Men du tar upp det själv och det är min poäng – Jag är tjänsteman som genomför mitt uppdrag som lärare, biträdande rektor och rektor oavsett om jag gillar uppdraget eller inte. Tror du på allvar att detta uppdrag är fritt från utbildningsideologi. Jag skriver att du i egenskap av alla dessa tre är bärare av en ideologi, liksom jag är det. Det är en viss skillnad på att vara bärare och att stå för en ideologi som person. Jag är numera en bärare av en utbildningsideologi som jag till stora delar inte alls personligen står för.

        Jo, de är källor! Var har jag skrivit att de inte är det. Jo, de får uttala sig, men man kanske skall höra båda sidorna och inte förlita sig på en enda.

        När det gäller inlägget om Martin Hugo visar du med tydliga exempel ur boken vad du stödjer dina tolkningar på, som jag finner vara rimliga i relation till vad du tar upp. Det inlägget har jag inte så mycket att invända mot. Men, jag läser boken nu.

      3. Monika,
        Du har svarat, men aldrig gett mig ett enda exempel. Klart jag inte kan acceptera ditt svar om du inte ger något exempel. Hänvisa till de exempel du gett.

        Det där du skriver om att jag har ett uppdrag som är utbildningsideologi är bara ordklyveri från din sida – otydlighet och fokusförflyttning. Det är till och med din förtjänst att PIE uppkom, eftersom du valde att misstolka det jag skrev så att jag var tvungen att skriva Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget för att förtydliga vad det gällde. Jag pratar hela tiden om detta – HELA TIDEN! Men du väljer att förflytta fokus och snöa in på något slags filosofisk diskussion. En gång för alla: Jag talar hela tiden om det PEDAGOGISKA IDEOLOGISKA ETABLISSEMANGET.

        Jag pratar inte om politik, om samhällskunskap, om politisk ideologi, om ideologisk religion, om historisk ideologi, om kultur eller något annat som kan ha ideologisk koppling. Snälla Monika läs en gång för alla och förstå: Jag pratar bara om PEDAGOGISKA IDEOLOGISKA ETABLISSEMANGET!

        Skola är en politiskt styrd organisation och jag är tjänsteman.

        Jag skriver en blogg och jag lägger fram min åsikt och hänvisar till de källor som jag har för mina åsikter. Inte en vetenskaplig uppsats. Inte en avhandling. Ingen vetenskaplig bok. En blogg. Du misstänkliggör de källor jag har genom ditt citat som jag hänvisat till och när jag ger dig källor jag använder så flyttar du fokus och säger att man ska höra båda sidor. Nu får du ge dig! Om någon, t.ex. du, vill ge mig motargument så gör det. Men marginalisera inte mitt sätt att lägga fram min sak genom att du menar att jag ska visa båda sidor. Jag visar min ståndpunkt och varför jag tycker som jag gör. Det är väl helt rimligt?

      4. Johan

        Men du väljer att förflytta fokus och snöa in på något slags filosofisk diskussion. En gång för alla: Jag talar hela tiden om det PEDAGOGISKA IDEOLOGISKA ETABLISSEMANGET.

        Det är väl snarare du som väljer att förflytta fokus från min kritik till mig som möjlighet att förstå vad du säger. … Du behöver inte skrika.

        Nu är du väl verkligen ute och cyklar. Filosofisk diskussion …?? Jag för väl ingen filosofisk diskussion överhuvudtaget.

        Jag pratar inte om politik, om samhällskunskap, om politisk ideologi, om ideologisk religion, om historisk ideologi, om kultur eller något annat som kan ha ideologisk koppling. Snälla Monika läs en gång för alla och förstå: Jag pratar bara om PEDAGOGISKA IDEOLOGISKA ETABLISSEMANGET!

        Nej, men det kanske du borde, för PIE är väl inte totalt isolerad från det övriga samhället.

        Uppenbart är i vilket fall att den som skriker mest gråter när någon annan skriker tillbaka.

      5. Monika,
        Jag flyttar inte fokus – jag ställer raka och tydliga frågor och har ett perspektiv. Man kan tycka att jag borde ha många åsikter om allt möjligt, eftersom jag är SO-lärare. Det har jag också, men jag väljer att bara skriva om skola på min blogg, men få undantag. Så jag skriver om det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget på min blogg och den ideologi de sprider. Jag har givit exempel på exempel på exempel när det gäller hur man systematiskt väljer att inte följa fattade riksdagsbeslut.

        Du verkar inte förstå – därför skriver jag i versaler – inte för att jag skriker utan för att vara tydlig. Jag skriver:
        • PIE är en samling människor som har en egen agenda och som inte följer fattade riksdagsbeslut, utan jobbar mot betyg med ohederliga medel som jag har visat exempel på. Är det så svårt att begripa?

      6. Nej, det är inte svårt att begripa (du behöver inte dumförklara mig), men jag kanske har andra förklaringar till det du beskriver. Det är alltså inte din beskrivning utan dina slutsatser som du inte kan övertyga mig om. Därför att när du talar om PIE visar du inte på lika tydliga exempel (dvs. sådana man kan gå tilllbaka till och kontrollera) som när du redovisar din analys Martin Hugos bok.

        Jag försöker leva upp till det du kritiserar andra för att inte göra – förhålla mig så vetenskapligt och korrekt som möjligt till det andra uttrycker och de menar har bevisat.

        Jag är rättvis. Om jag drar samma slutsatser som du gällande Martin Hugos bok, kommer jag ge dig rätt (i den mån det är möjligt)

        Om du påstår en del saker om kollegor och andra som jag har haft eller har kontakt med, är det väl självklart att jag vill få veta om det verkligen är som du beskriver det. Men än har jag inte funnit att dina slutsatser leder åt det hållet. Det förekom mycket slutsatser från den ena till den andra på LHS som bara byggde på vad den och den har sagt om den och den. Sen blev det en sanning i slutändan. Och bitvis upptäcker jag att detta går igen även i den här bloggen. Inte genomgående, men för mycket.

      7. Jo, det är sant att du har lite mer på fötterna än bara dina egna åsikter, men dina tolkningar och slutsatser du drar är alltför långtgående som jag ser det. Därför jag finner inte att det finns fullt stöd i de exempel du tar upp.

        Men du behöver ju inte lyssna på mig. Är ju bara en av de där lärarutbildarna som varit med och förstört för skolan 😉 och som egentligen ingenting kan eftersom jag inte är lärare. Dina ord!

      8. @ Monika, rätta mig om jag missförstår dig…

        Du skriver: ”debatten om att de kan bestämma helt själva går över gränsen”.

        Din utgångspunkt verkar vara, att den/de som inte har total kontroll (= ”kan bestämma helt själva”) – han/de saknar något ansvar. Har jag fattat rätt?

      9. Arvid
        Nej, så enkelt ser jag det inte som. Menar bara att det är få, om ens någon inom vårt område som kan köra sitt eget race och överleva ;-). Det är regler, normer och värderingar som styr både utanför och innanför murarna, som även de måste förhålla sig till och kanske faktiskt gör också!

      10. Men det betydet ju att problemet är långt mycket större än de namngivna personerna!
        Det är en kultur, en inställning, en hållning. Precis det som Johan Kant försökt lyfta fram genom ett antal konkreta exempel. Hade problemet varit bara dessa personer så hade det inte varit så besvärligt. Eller hur?

      11. Zoran
        Det är mycket större och diskuterar vi detta, ja då behöver vi inte peka ut vissa personer och göra dem till de ytterst ansvariga, eller hur? För då missar vi ju helheten och problemet kvarstår. Byt ut dessa personer — ja, så kommer det nya!

      12. Javisst, om de verkligen har misskött sitt uppdrag om det är . Det är ju det som är frågan, om det i själva verket är som Zoran skriver:

        ”Det är en kultur, en inställning, en hållning”.

      13. På pappersbruket i min hemstad så uppstod ”en kultur, en inställning, en hållning” som innebar att man tog hem några toarullar till husbehov och det var väl inte så farligt. När någon försökte köra ut med flera tusen rullar så blev de av med jobbet och polisanmälda. Företaget behövde få bort den här stöldkulturen.

        Nu stjäl vissa tusentals elevers livschanser och det är dags att ändra på den kultur som gjort det möjligt för dem att missköta sina uppdrag.

      14. Vet inte om man kan göra den liknelsen! Det är för enkelt att påstå att de personer som JK har tagit upp här, stjäl elevers chanser. De kan inte verka utan andras erkännande. Och vilka eller skall vi säga VAD är det som erkänner dem? De kan inte verka i ett vakuum!

        JK gör det enkelt för sig och andra. Med lätthet kan man genom att peka ut vissa personer få fram syndabockar, för något som är så mycket större och har en lång historia bakom sig. Det har alltid funnits elever som inte har lyckats … PIE är en konstruktion i syfte att försöka hitta en enkel förklaring på ett stort problem.

        Man pratar om att byta fokus .. jag vill gärna tala om att man försöker sätta nytt plåster på ett sår utan att rengöra det först, när man väljer den enkla vägen.

        När det inte är lärarnas fel, ja då är det lärarutbildarnas och är det inte deras fel ja då är det forskare som tillhör en viss disciplin osv. Är det inte bättre att fokusera på vad vi kan och skall göra istället och faktiskt göra det? Tror du och andra verkligen på att det blir bättre för att vi byter ut forskare.

        Jag för min del tror på samverkan över partigränserna – att skola och utbildning blir en gemensam politisk angelägenhet, där de olika utbildningspolitiska ideologier får vika undan och en handlingsplan är i fokus. Inte låta prestige ta över och syndabocksmentaliteten får råda. Björklund har gått åt totalt fel håll. Han borde ha samlat alla och sagt – Vad gör vi nu åt det här. Men istället har han bedrivit folkpartistisk utbildningspolitik. Björklund maktlös? Och PIE maktfullkomliga? Allvarligt talat!

        Det finns inget enklare än att utse syndabockar, men det löser ingenting. Det ger bara ett sken av det, tills man en dag upptäcker att allt är som vanligt igen och i värsta fall än värre än tidigare.

      15. Monika,
        Du har ju inte begripit ett enda dugg, trots 13 blogginlägg och hundratals kommentarer. Det handlar inte om syndabockar utan exempel på en kultur som råder – en kultur som kan jämföras med hederskultur och att denna kultur gör att tusentals elever inte får sin kunskapsrätt uppfylld.

      16. Björklund är den mäktigaste utbildningsministern sen kommunaliseringen men det betyder verkligen inte mycket makt. Kampen mot Björklund lurar oss att titta åt fel håll. PIE har haft lätt att få erkännande. De har erkänt SKL och de kommunala huvudmännen som Sveriges frälsare trots deras besparingar på skolan och belönats med lättvindiga erkännanden tillbaka.

        Av den här serien så framgår det med stor tydlighet att Johan Kant inte på något sätt förenklar problematiken utan har med många perspektiv. Nog är PIE som ett av hydrans huvuden men det är tur att någon har mod att börja hugga av dem. Herkules.

      17. Men Johan.. sluta dumförklara dem som inte håller med dig eller har andra förklaringar.

        Men varför talar du inte om den kulturen utan att peka ut vissa personer som om det är dom som är orsaken till kulturen.

      18. Monika,
        Jag har gång på gång på gång på gång på gång gett exempel på exempel vad jag menar. Jag har definierat exakt vad jag pratar om och förklarat fenomen och visat på exempel och tagit personer och deras arbete som exempel. Detta inte bara i denna bloggserie utan även under hela mitt bloggande. Varför du inte förstår kan jag inte svara på, inte ens nu gör du det. Du kanske inte vill förstå? Du kanske inte lyssnar – alltså läser tillräckligt bra. Nu behöver du inte svara som du brukar: ”Johan, det kanske inte är du som förstår eller lyssnar tillräckligt bra”. Detta är min blogg och mina blogginlägg som diskuteras. Så det är det som du och andra reagerar på. Jag har med andra ord slängt ut ordet och i detta fall handlar det om att jag skriver om:
        • Elevernas rätt till kunskap – det vill säga att kunna läsa, räkna och skriva + lite annat smått och gott. Denna rätt menar jag inte är uppfylld då 25% av pojkarna i årskur 9 inte kan läsa flytande och 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Jag anser att det är det är det rådande pedagogiska etablissemanget och deras inställning till främst reformen som heter Lpo 94 som ligger bakom detta.
        • Det pedagogiska etablissemanget drivs av en idé om hur skolan ska fungera, detta brukar kallas ideologi. Men för att särskilja vilken ideologi jag pratar om har jag valt att döpa det pedagogiska ideologiska etablissemanget till PIE. Detta för att det ska vara klart att jag bara pratar om dessa personer. Alltså en klar avgränsning från min sida för att tydliggöra att det är just detta fenomen jag pratar om – inget annat. Jag känner inte till alla personer inom PIE men genom texter, projekt och föredrag har vissa personer utmärkt sig. Dessa personer har jag lyft fram av den enkla anledningen att det annars aldrig finns någon som tar ansvar för det som sker i skolan. Ett exempel är Hans-Åke Scherps projekt PBS som har involverat 800 skolor enligt honom själv. Jag har tagit fram dokument där jag har tittat på resultatet när det gäller elevernas kunskaper och kunnat konstatera att projektet inte lett någonstans. Min slutsats när man jobbat med 800 skolor och använder den retorik som Scherp gör där han polariserar mellan betyg och lust att lära är att han nog har ganska stor påverkan på skolor runt om i landet. På samma sätt har jag lyft fram andra, t.ex. Steve Wretaman, Christian Lundahl och Ingrid Carlgren.
        • Jag har genom hela min bloggserie lyft fram aktörer och deras agerande som direkt kontraproduktivt för läraryrkets status, genom att ge exempel på exempel på exempel.

        Jag förstår inte Monika varför du inte förstår att det BARA är dessa saker jag diskuterar och inte att politiker också är ideologiska eller att jag för den skull är det. Varför diskuterar du inte detta i sak? Varför diskuterar du inte det citat om vetenskaplighet som jag lyft fram när det gäller Christian Lundahl? Tycker du att det är ok av Lundahl att inte använda sig av grundläggande vetenskapsteori – t.ex. validitet och reliabilitet? Jag menar du som forskar själv. Det är just detta som jag och många andra menar med att du byter fokus. Jag lyfter fram saker som du tycker om, men du tar inte upp själva sakfrågan.

        Det handlar inte om det som du skriver att jag dumförklarar dig för att du inte håller med. Det handlar om att du babblar på om massa andra saker utan att möta upp i själva sakfrågan. Läs denna kommentar några gånger innan du svarar och fundera över ditt svar.

      19. Jan
        Jag ser det inte alls på det sättet … ! Men det är ju inte ovanligt att du och jag ser på saker och ting utifrån olika perspektiv och ändå kan vi diskutera. Och så skall det väl vara! Hur skall vi annars kunna lära något av andra om alla ser på saken på samma sätt.

      20. De som stal de tusentals toarullarna var kända för att uppmana andra att stjäla och viktiga i att bygga upp stöldkulturen.

        Har Johan rätt, vilket jag tror, så har PIE varit aktiva i att rekrytera andra in i sin anti-uppföljningskultur och sin destruktiva jargong. De har ett obehagligt stort ansvar för den skolkultur Sverige behöver slippa.

      21. Johan
        Lägg inte ner en massa tid och kraft på att svara mig då om jag babblar (bara det uttrycket säger ju en hel del). ”Det handlar om att du babblar på om massa andra saker utan att möta upp i själva sakfrågan.” Hädanefter kan du ju skriva upp en lista om vad du anser vi skall prata om på den här bloggen så vi inte babblar, om du inte kan se bortom ditt eget. Skriv gärna exakt hur vi skall uttrycka oss också. Varför skriva en blogg och bjuda in alla, men som bara är till för dom som bekräftar dina slutsatser och inte ens med ett ögonblick kritiskt granskar det du för fram. Visst det är din blogg, men innehållet går utöver den.

        Jag tänker inte upprepa mig. Följ ditt eget råd till mig – läs igenom mina kommentarer riktigt noga, så kanske du inser att jag bara ger andra förklaringar. Och att det inte handlar om jag inte skulle begripa eller förstå vad du talar om. Jag vill bara få tillräckliga belägg för det du tar upp. Och kanske du själv skall fundera en stund innan du svarar och välja dina ord – för de säger en hel del om vad du tycker och var du står.

        Och såvitt jag vet ”brukar” jag inte säga – Nu behöver du inte svara som du brukar: ”Johan, det kanske inte är du som förstår eller lyssnar tillräckligt bra”.

        Bara ett sådant uttalande visar att det du skriver behöver kritiskt granskas. För nu för du fram något jag inte brukar säga. Kanske jag sagt det än gång. Och så kanske det är med mycket annat du skriver om. Någon har sagt en sak en eller två gånger och du ändrar det till brukar eller alltid. Och så för du fram en sanning som inte motsvarar en verklighet. Kanske inte, men hur skall jag kunna vara säker.

        Nu vill du naturligtvis att jag avlägsnar mig från din blogg. Du vill ju inte ha någon som babblar. Men trots det kommer jag fortsätta sprida dina blogginlägg för andra att ta del av, trots att min respekt för dig har urholkats väsentligt (för jag har faktiskt haft en stor respekt trots att den inte är ömsesidig). För jag är inte rädd för att andra synpunkter än mina egna når fram till andra och jag kan ge erkännande till andras förtjänster oavsett om de håller med mig eller inte.

      22. Monika,
        Jag har aldrig och då upprepar jag: Aldrig bett dig avläsgna dig från min blogg. Jag har dessutom konstaterat att vi har olika åsikter. De enda jag har bett avlägsna sig är Karl Asp och Per Engstöm när de hade en filosofisk diskssion med extremt långa utläggningar. Jag bad dem då ha denna diskussion på Karl Asps blogg.

        Åter igen talar jag för döva öron och du väljer att inte läsa vad jag skriver. Det handlar inte om att du har andra uppfattningar, utan att möta upp i sakfrågan. Ett enda exempel som vi kan pröva:

        Jag menar att Christian Lundahl behandlar validitet och reliabitet på ett högst ovetenskapligt sätt. Jag exemplifierar detta från hans bok när han lyfter in Butler-studien från 1988. Den är gjord i Israel. Det jag säger är: I och med att studien är gjord med relativ bedömning går det inte att jämföra med kunskapsstandardbedömning. Validiteten: Det vill säga mäter rätt saker. Reliablitet: Det vill säga att vi mäter rätt. Vad tycker du om mitt citat som jag givit kring detta?

      23. Johan
        Du skall få svar på min egen blogg, på hur jag bedömer både Martin Hugos och Christian Lundahls bok, när jag har läst dem. Jag kan inte på basis av några citat och en tolkning genomförd ge något svar.

        Vad jag däremot har skrivit är att när du presenterar en analys av Martin Hugos bok, kan jag se att dina tolkningar är rimliga i relation till det du tar upp.

        Men, som sagt, jag måste läsa böckerna och se om de i sin helhet stämmer överens med din tolkning.

      24. Monika,
        Så du som forskare kan inte ta ställning och säga ungefär så här: ”Det är klart att det är högst ovetenskapligt om det är på det sättet som du beskriver”. Du kan alltså inte ta ställning till det jag säger? Du kan alltså inte medge att det jag visar är galet, utan du måste läsa boken först förrän du kan ta ställning till något så grundläggande som vetenskapsteori? Fast du är forskare själv.

      25. Monika,
        Var försiktig med att tillskriva oss andra egenskaper av typen ”som styrker din uppfattning och som inte ens för ett ögonblick granskar din uppfattning kritiskt”. Det du målar upp är en grupp mähän och det är inte en bild jag delar.

        Min bild är att många av oss som är här delar en frustration över hur vissa makthavare styrt och styr lärarkåen, rektorer och många kommuner vilse.

        Vi kommer förmodligen aldrig bli överens du och jag. Orsakerna är flera. En är detta med makt där du menar att Johans makt är av ”samma typ” som en rektor på en fristående lärarutbildning och tillika professor, andra professorer, en generaldirektör för dåvarande skolverket med många flera. Detta då Johan har en blogg(!) och skrivit en bok(!)

        En annan sak är att du kräver att Johan skall ha samma bevisbörda här på en blogg som en avhandling borde ha. Du orkade inte läsa mitt förra, långa svar till dig men begär alltså att Johan borde skriva texter på 200 sidor eller mer? Hur många tror du skulle läsa DEN bloggen?

        Man kan alltid göra det lätt för sig genom att kräva att någon, i detta fall Johan, skall komma med ÄNNU flera exempel på vad han (och många, många andra) anser vara förkastligt.

        Har du någon enda gång tagit ställning till det Johan lyft fram? Utan att säga ”om det är som du säger”, ”å andra sidan”, ”alla gör inte sådär”, ”jag har inte läst boken”, ”jag har inte läst allt XX producerat eller sagt”, ”du ((JK) har inte kommenterat allt XX producerat och sagt”, ”du (JK) har inte lyft fram XX positiva sidor etcetera, etcetera.

        Redogör för din uppfattning i de konkreta exempel Johan lyft fram Monika, det här är inte en disputation eller rättegång utan det går att ta ställning till givna exempel. Det innebär inte att du automatiskt håller med Johan i allt.

        Ser jag en man som sparkar på en hundvalp på stan kan du hoppa upp och sätta dig på att jag kommer att ryta ifrån. Jag kommer INTE att kräva att jag uteslutit alla möjöiga och omöjliga anledningar till agerandet.

        Det gäller också om jag ser någon som blir misshandlad, verbalt utsatt eller på annat sätt antastad. Många flyr från sitt ansvar genom att skylla på att ”han/hon hade säkert gjort något som ledde till detta”.

        Att inte ta ställning är också att ta ställning Monika.

        Än så länge har jag enbart sett dig argumentera mot Johans åsikter (vilket givet inte är negativt) utan att en enda gång kritiserat något av de förkastliga ageranden Johan lyft fram. Hm, det går upp för mig att du genomgående på olika sätt försvarat eller sökt förringa de ageranden Johan kritiserar men i så otydliga ordalag att det är som att försöka greppa en löddrig tvål. Ett exempel är som sagt när du jämställer Johans makt med PIE men ändå inte utan att det är ”samma typ” av makt. När du sedan blir ifrågasatt menar du att ”de når inte lika många”…

        Det här mönstret går igen.

        Vi har lyft fram konkreta exempel på frånvaron av kurser rörande betygsättning och pedagogisk bedömning på lärarutbildningarna och hur vissa kurser enbart har litteratur vilka påstår att det inte går att bedöma kvalitativ kunskap (!) Likaså att lågstadielärare kommit ut utan att kunna ett skvatt om läs-och skivutveckling(!) Detta har du på olika sätt försökt bortföklara eller förringa och sedan, när kritiken blivit för stor, slutat i att ”du inte kan ta ansvar för hela lärarutbildningen”.

        Nä, men du kan tamigtusan ta ställning för eller mot fenomenet!

        Så, Monika: vad i allt det Johan lyft fram tycker DU är acceptabelt och vad tycker du är förkastligt? Inget djäkla ”bådeoch nu” Att något är komplext fråntar oss inte från ansvaret att ta ställning och du Monika HAR tagit ställning men ditt sätt att argumentera är att linda in det i relativitet och luddighet här. På din egen blogg talar du i mer klarspråk.

      26. Peter
        Tänker bara skriva några saker till på den här bloggen. För övrigt kan den som är intresserad gå till min blogg.

        När du citerar så kan du göra det ordagrant. Så här skriver jag ”Varför skriva en blogg och bjuda in alla, men som bara är till för dom som bekräftar dina slutsatser och inte ens med ett ögonblick kritiskt granskar det du för fram.”

        Detta var ingenting som jag tillskriver de som kommenterar utan Johans intention med sin blogg – ”som bara är till för dom …! osv. Innebörden, i vad man skriver har också betydelse.

        En annan sak du tar upp är att jag inte tar ställning. Nej, det är svårt att ta ställning när jag bara har bara har en sida att utgå från. Och det är inte så mycket det Johan skriver, utan det som han inte tar upp. Det är vad som saknas som innebär att jag inte kan ta ställning. Det är väl därför som min kritik är övergripande. Därför behöver jag läsa böckerna själv, för vad är det han har utelämnat eller inte. Hur har han tolkat det som står, det som sagts, det han har sett.

        Jag har skrivit – det är inte beskrivningarna som jag är kritisk emot utan de slutsatser Johan drar. Det betyder väl att jag inte alls förnekar att det han tar upp förekommer. Eller hur?!

        Så Peter, .. varför inte byta fokus, från mig till Johan och kritiskt granska vad han skriver och öppet ta upp det här på bloggen. Nu har du väl sagt det du har velat få fram om mitt sätt att debattera och mina tillkortakommanden, som du ser det. Byt fokus!

      27. En sak till

        du orkade inte läsa mitt förra, långa svar till dig men begär alltså att Johan borde skriva texter på 200 sidor eller mer? Hur många tror du skulle läsa DEN bloggen?

        Om du skall tillskriva mig något, så utgå från det jag faktiskt har sagt och inte hitta på något om mig, som passar för ögonblicket.

        Jag orkade läsa kommentaren, men det här är vad jag sa.

        Så lång att jag inte ens orkar att svara på allt och därför få stå emotsagd.

        Det är bara att gå och se mitt svar.

        ”Samma typ av makt…
        Okey om jag säger så här då – han har samma typ av makt men inte lika stor makt! Kan det bli tydligare så!

        Nu har jag nog fått med allt … kanske jag har missat något men det beror inte på att jag inte orkat läsa det …

      28. Johan
        Visst kan jag säga precis så .. ”om det är som du säger” men då tar jag ju inte ställning, vilket jag fått kritik av Peter precis nu. Men genom mitt sätt att förhålla mig visar jag var jag står rent vetenskapligt och i egenskap av forskare, eftersom du nu för in detta i det här. Drar inga långtgående slutsatser eller tar ställning utifrån vad någon skriver utan att kontrollera källorna. Och mitt problem är att jag inte kan kontrollera många av dina källor.

        Varför jag ställer hårdare krav på det du skriver är på grund av det du skriver om är av allvarlig karaktär.

      29. Monika,
        I våras lämnade du bloggen i affekt för att du inte kunde diskutera i sakfrågan, nu gör du samma sak.

        Både jag och Peter, men även många fler, har återkopplat till dig vad det är som vi upplever är fel i den diskussion du lägger fram. Det handlar inte om att du inte ska ha rätt till din egen åsikt och det handlar inte om att du ska tycka som jag gör.

        Jag tycker det är tråkigt att du lämnar och särskilt att du lämnar på det sättet du gör. Du är när som helst välkommen tillbaka!

        Allt gott!

        // Johan

      30. Monika,

        Tråkigt om du försvinner igen Monika men jag känner mig trygg i att du kommer tillbaka när kraven på att du ska besvara frågorna/stå för din uppfattning svalnat. Så har det sett ut historiskt.

        Jag har mitt fokus klart för mig och det ligger på att värna demokratin och varje elevs demokratiska kunskapsrätt. Det innebär att jag är emot dem som spottar något av dessa eller båda delar i ansiktet.

        Jag delar Johans uppfattning till fullo. Vi har lite olika sätt att uttrycka oss men jag delar fullt ut hans bild av det han valt att kalla PIE, ett målande begrepp.

        Du försöker återigen misstänkliggöra eller förringa oss som kritiserar PIE genom att kräva att vi ska granska och kritisera Johan…intressant teknik…

        Jag har försökt få dig att besvara mina frågor men du ignorerar dem geom att t.ex. Hänvisa till att ”inlägget var så långt” men jag försöker igen:
        Skulle du avkräva en person som utifrån sin humanistiska människosyn kämpar mot rasism och lägger fram några konkreta bevis på detta att denne skulle behöva redovisa för ALLT organisationen eller personen uttryckt och lika konsekvent som här se till att du ALDRIG tog ställning till om ett uttalande var rasistiskt eller ej? Skulle du då också kräva att vi alla skulle lägga fokus på granskaren och inte på de konkreta exemplen?

        Det är ok Monika, du behöver inte kritisera bristande/obefintlig vetenskaplighet och/eller påhittade faktaunderlag för diverse påståenden inom skolans värld men utge dig inte för att vara neutral. Om du velat hade du mycket väl kunnat ta ställning till de sakframställanden Johan gjort men du har konsekvent undvikit detta. Du har istället valt att ifrågasätta Johan. Du har alltså INTE gjort BÅDE OCH utan ensidigt ifrågasatt eller ställt orimligs krav på Johans ton, angreppsätt, exempel, allsidighet, grad av nyansering, allomfattning, vetenskaplighet(!) etceteta etcetera. Var tog ett uttalat ställningstagande vägen?

        Jag har tagit ställning och JAG står öppet och ärligt för mitt ställningstagande, liksom Johan och mänga fler här på bloggen.

        Du förordar alltså att vi skall lägga tiden på att skärskåda en f.d lärare/ nuvarande rektor framför ett pedagogiskt ideologiskt etablisemang? Vi gör alla våra val.

      31. Denna tråd i tråden har blivit väldigt lång. Jag vill betona två saker. Dels att det är trist att Monica Ringborg står så ensam i kritik av Johans inlägg. Dels att jag inte ser att Monica alls gör det hon uttrycker sig göra, nämligen
        ”att jag bara ger andra förklaringar”.
        Jag ser inga alternativa förklaringar alls i hennes argumentation, jag ser kritik av Johan Kant utifrån två huvudsakliga vinklar av samma aspekt. Att det är inte vetenskapligt, och att empiri är inte vetenskap. Och faktiskt duckar för eller gömmer sig bakom det förra för att inte (behöva) diskutera det senare. Eller som Johan uttrycker det:
        ”Så du som forskare kan inte ta ställning och säga ungefär så här: ”Det är klart att det är högst ovetenskapligt om det är på det sättet som du beskriver”.”
        En sådan kommentar rör inte ens sakfrågan och eventuella meningsskijaktigheter i den utan de facto den vetenskapliga processen.

  7. Hur kan man kommentera på FB? Det får inte jag göra men andra får göra. Är du orolig att det finns människor som inser att du är lika ideologisk och politisk som de du kritiserar?

    1. Hej Peter,
      Jag förstår faktiskt inte vad du menar? Var ska man kommentera på FB och varför får man inte det?

    2. Peter Rogneholt:
      Då Johan saknar ett facebookkonto kopplat till denna blogg antar jag att du frågar rent generellt. För att överhuvudtaget kunna kommentera på fb behöver du ett konto. Det är lätt att skaffa, bara söka via sökmotorn ”google” och skriva in ”facebook”. där får du sedan instruktioner om hur du skapar ett eget konto. När du har det kan du bjuda in vänner genom att söka på deras namn eller att de söker upp dig. Observera att du kan styra över vem eller vilka som har tillgång till din information via de inställningar som är kopplade till kontot och som du styr över.

      Anledningen till att det går att styra vilka mer än facebook som har tillgång till din information är att det inte är alldeles självklart att vem som helst kan kommentera på din privata fb bara för att du t.ex har en blogg. Detta kan av vissa uppfattas som orättvist och ogint men de flesta kommer att förstå att du vill ha ett privatliv också. De som inte förstår det kan du ignorera då du ju inte gärna kan fostra vuxna människor till vett och etikett.

      Nu vet du hur du kan kommentera på FB.

      Det andra du tog upp var huruvida Johan var orolig eller ej.Jag har känt Johan i snart 20 år och jag kan konstatera att jag träffat på få mindre oroliga själar än Johan Kant. Däremot är han en sann medmänniska så jag vet att han uppskattar din omtanke.

      Om du skulle stöta på någon som har en avvikande åsikt än Johan kan du väl be honom eller henne uttrycka den här, helst i sak och inte ett byte av fokus utan visa på att han har fel i de sakfrågor han lyfter fram.

      Men vänta lite, nu slarvade jag när jag läste din text…du menar att DU vill kritisera Johan men inte via den blogg han skapat för att föra fram sina åsikter och även för att vem som helst helt ocensurerat skall kunna hålla med eller argumentera emot.

      Hur tänkte du nu?

  8. Hej Johan. Jag vill börja med att säga tack. Skolan, eller kanske snarare diskussionen, kan ibland präglas av lite för många slänger vanliga dygder som kritiskt tänkande och ifrågasättande i närmaste papperskorg, och stämmer in i den lovsång som gäller för perioden. Att uttrycka kritik högt mot ”det som gäller” kan nästan vara liktydigt med att dina karriärmöjligheter är körda. Det gäller att antingen hålla med eller låtsas hålla med och köra på.
    Nå, nu blev det ändå längre än jag tänkt. Strunt i vilket; än en gång tack och jag kan inte förstå att det finns lärare som blir upprörda av att läsa dina tankar.

    1. Hej Magister Hildingsson,
      Tack för positiv återkoppling. Visst är det så att de flesta har svårt att framföra kritik i rädsla att förhindras karriär och till och med löneökning. Oerhört tråkigt.

      Jag tror att många lärare inte delar mina tankar för att de tycker att Scherp och andra ger dem goda verktyg för sitt jobb. Det som jag undrar är hur resultatet blir för våra elever.

  9. Johan! Jag läser din blogg för första gången i kväll och blir glad. Glad över att någon mer än jag är av åsikten att man inte ska släppa iväg elever som inte kan läsa-skriva-räkna i klass 3 till klass 4. Varför ska det vara så stigmatiserat? Varför inte se att det är för elevens bästa? Att de gamla lågstadielärarna som kunde lära ut läsningens konst nu är pensionerade är synd, men de borde kunna användas som mentorer till nyutexaminerade lärare. Läraryrket är ett hantverk som det tar tid att ta till sig och göra till sitt eget.

    Jag har jobbat i 28 år som lärare och sett yrket förändras radikalt. Nu jobbar jag politiskt på heltid sedan två år tillbaka och skolan är alltid på dagordningen; elevernas meritvärden är för dåliga. Varför händer ingenting? Det frågar jag mig varje dag, med tanke på hur hårt jag jobbade under min lärartid för att få eleverna att nå målet. Vad har hänt med eleverna och lärarna? Vad gör de i skolan? Jobbar, jag vet, men hur? Extra bekymrad blir jag då det viktigaste i diskussionerna alltid är mer resurser till skolan än att bedöma ifall de resurser skolorna får används på rätt sätt. Du, som rektor, vet hur mycket du betyder för din skola och vad du kan påverka. Jag önskar att fler rektorer skulle ta ställning och säga: Let’s do it! Nu vänder vi skutan – alla ska med! Och med det menar jag, våga låta alla barn nå målen i sin takt och inte skickas vidare utan adekvat kunskap.

    Svenska elever är jätteduktiga på att grupparbeta. Men räcker det? Jag tycker att vuxenvärlden måste bli bättre på att stötta lärare, tala gott om skolan och visa på att bildning är helt OK. Snart är lärarbristen total och då behövs det kanske lärarplikt. Med det menar jag att alla tjänstlediga lärare får kallas in till tjänstgöring igen. Det tar tid att utbilda sig till lärare och det finns inget trollspö som trollar fram 1000 speciallärare bara så där; något som några politiker menar. Återigen tack för bloggen! Jag ska följa den i mån av tid!

    1. Lärarplikt, vad är det som händer? Ska vi tillbaka till 1800-talets lärarinnor och deras levnadsvillkor?
      Lärarplikt är inte en gångbar metod, gör istället lärarjobbet attraktivt så att fler kan tänka sig bli lärare. Det är det inte nu.

  10. Du är fotfolkets röst. Vi tror på det du skriver för vi har själva upplevt det. Vi har själva blivit nergjorda och talade över huvet på av proffstyckare. Du påvisar kejsarens nya kläder syndromet i PIE.
    Det är därför du går hem i stugorna
    / Magistern

    1. Hej Magistern,
      Tack för det. Jag trivs med att vara fotfolkets röst. Om det är så känner jag mig ärad. Men en och annan tror jag nog är av en annan åsikt. Men jag tar till mig det du skriver, tackar och bockar.

  11. Jag har forskat i ämnet pedagogik
    I hopp om att kunna bli viktig och rik
    Jag valde att använda Kroksmarks metod
    För som jag förstod
    är det bara att köra
    och en fallstudie göra

    Jag valde den bästa eleven jag hade
    och som vi lärare alltid åt oss gladde
    Vid mina intervjuer med massor av frågor
    visa hon alltid på goda förmågor
    att kunskap sig tillägna i parti och minut
    som pengar som flödar på kreditinstitut

    Min forskning har nu blivit en pedagogisk rapport
    Jag vet att den är av allra bästa sort
    med fina ord som lärande, kontext och diskursen
    ja just de man sade på lärarhögskolekursen
    Så nu kan jag göra som Kroksmark med flera
    bara sätta igång och generalisera

    Det ska jag nu göra
    om någon vill höra
    Min kommun kommer nu att bli rik som ett troll
    för nu forskning visar att det inte spelar någon roll
    alla lär sig allt och på ingen går det nöd
    nej inga elever i skolan längre behöver något stöd

    1. Jonas: jag läser och njuter!

      Det är så oerhört värdefullt att vi som reagerar på galenskaperna där ute får ta del av varandras erfarenheter och varandras klokheter.

      Ditt senaste bidrag borde sättas upp på väggen i varenda arbetsrum och ledningsrum på skol- och kommunnivå.

      Givet inte för att skapa forskningsförakt utan som skarpslipat verktyg för att skilja agnarna från vetet/ det pinsamt övergeneraliserande från den forskning vilken äger validitet och reabilitet.

      Stort tack Jonas!

      Jag tror många av de vilka med rätta känner sig påhoppade känner att det rister i skutan.

      Jag funderar på om det går att jämföra med Titanic som även den byggde på delvis falska påståenden. Förstaklasspassagerarna skålade och dansade tills verkligheten knackade på och motbevisade påståendet av osänkbarhet var en smula överdrivet.

      Kan tro att vissa nu känner att deras totala osårbarhet kanske är en smula överdriven den också när nu denne Kant med allt flera påstår att ”there is something rotten in the state of Sweden”.

      1. Såg vid genomläsning nu att jag slarvfelat på det kanske minst önskade stället: reliabilitet skall det stå, inget annat, precis som jag stavat det på otaliga andra ställen här på bloggen. Tack för överseende.

  12. VARFÖR har jag inte läst denna bloggserie innan? En ”skön” läsning som TALAR! Du sätter ord på min alldeles egna frustration över hur saker har kommit att utveckla sig i ”vår” skola. Tack Johan Kant!

  13. Din blogg lyfter viktiga aspekter som jag efterfrågat i min utbildning. Läser din blogg med skräckblandad förtjusning.
    ”Att han vågat” är en tanke som slått mig flera gånger på olika sätt. Ibland är det oro och ibland vördnad. Du vågar, det är det bästa med dig. Att du vågar krossa jantelagen och sticka ut. Att vara ärlig.
    Dig hade jag gärna träffat.

    1. Hej Sandra,
      Jag tror jag har missat att svara dig. Ber om ursäkt för det. Tack för din återkoppling. Vill du träffa mig finns jag i Haninge söder om Stockholm. Men du kan även maila mig med frågor om du vill: johankant@hotmail.com

  14. Delar och delar inte helt och hållet dina åsikter här. Men framförallt: be inte om ursäkt för att du uttrycker dina åsikter. De som läst dina bloggar och gör personpåhopp på dig för att du säger vad du tycker om vissa personers professionella handlingar och insatser har inte lärt sig att skilja på person och sakfråga. Bortse från dem.Själv har jag kommit till insikt om att det är något gravt fel i en forskarvärld som bara släpper fram samma typ av forskning vilket aldrig kan vara möjligt eftersom det inte ligger i sakens natur att det skall vara så. Det allvarliga är att det finns ett förhållningssätt som är rätt medan alla de andra är fel. Inte undra på att den svenska skolan är så stillastående som den är. Själv har jag länge närt den idén att den svenska skolans egentliga uppdrag har varit omsorgsuppdraget där kunskapsuppdraget har försvunnit eller kommit i bakgrunden vilket egentligen bekräftas av det du skriver om PIE.s insats de senaste decennierna. Inte undra på då att lärare inte längre kan lära elever att läsa och skriva. Jag delar inte dina uppfattningar om diagnoser eftersom de är oerhört viktiga för enskilda elever att få för att göra dem begripliga för sig själva och möjliga att hjälpa genom rätt pedagogiska insatser. Själv har jag i åratal stångat mig blodig mot specialpedagoger som tror att ett gullande med elever lär dem att läsa och skriva. Jag skrattade högt när jag hörde en specialpedagog berätta om hur hon under en timmes lektion med hjälp av en padda roade en elev. Sjuåringen i det aktuella fallet hade inte knäckt läskoden men med paddans hjälp filmade han sig själv, spelade lite spel, läste lite grann efter fröken och spelade in sig själv. Av en timmes lektion med en specialpedagog för att träna läsning blev det högst 5 minuters lästräning. Och så förundrar vi oss över att svenska skolelever inte når målen…Nu finns det en ny skollag som ger elever rätt till att få kunskap och skolor skyldighet att tillgodose detta. Elever har rätt att lära sig saker och ting i skolan. Ändå är det fortfarande samma trams och samma oförmåga hos vårt lärarkollektiv att hjälpa elever till att få diagnoser där det behövs och att fokusera på inlärning i övrigt. Tyvärr är jag personligen uppgiven. Det fanns en möjlighet att höja lärarkollektivets status och ställning genom lärarlegitimationen vilket många lärare som inte hade adekvat utbildning protesterade emot vilket fick till följd att man gav dispenser. Och det är ganska intressant att lärare inte själva tror på utbildning. Frågan blir då; hur ska de då kunna utbilda elever i något de själva inte tror på?
    De lär dröja, om det ens är möjligt, att svensk skola reser sig ur den djupa svacka den befinner sig i. Ändå kan jag tycka att det är rätt; man får i allmänhet det man betalar för vilket också gäller skolan.

  15. Bra skrivet! Är som doktorand vid en pedagogisk institution chockad över hur lite relevant forskning om skolan (inkl. förskolan) som produceras, Allt utom skolan skall studeras i detalj, De resultat (från kvalitativa studier) som dock presenteras i avhandlingar och annan forskning, följs dessutom sällan/aldrig upp med mer övergripande studier vilket är en stor brist och gör det hela tämligen meningslöst.

    1. Hej Charlotte
      En fråga till dig är om du själv har valt ditt ämne eller om du känt att du är tvingad att välja ett sådant framför att forska på skolans område ”Frihet och autonomi kontra skyldigheter och rättigheter: politisk socialisation i ett individualiserat samhälle.” En annan är om det här ämnet kanske har att göra med skolan? I så fall kan det vara intressant att få veta på vilket sätt du kopplar det till skolan.

  16. Hej Johan!

    Var och en utgår från sin position i skoldebatten, somliga växlar och tar även in den andres position i sin beskrivning av skolan. Men vilka av dessa håller sig till ämnet och vilka håller sig inte till ämnet, apropå det du Johan säger om att inte hålla sig till ämnet.

    Vad är ämnet?

    Hur hänger alla delar som du presenterar ihop? Hur borde de hänga ihop, enligt din mening?

    Vad gäller vetenskap så är väl frågan vad vetenskap har för möjlighet att erbjuda, oavsett om det är pedagogik/utbildningsvetenskap eller någon annan vetenskap. Det hjälper föga att det har införts krav på evidensbaserad forskning (utifrån kontrollerade experiment) i skola, socialt arbete etc. när det vetenskapliga metoderna som förespråkas inte lyckas fånga kompexiteten i t.ex. klassrummet. Eller att vetenskapen på sin höjd kan fastslå vissa tendenser. ta till exempel Hatties metastudie med 70 miljoner elever. I vilken mån är denna studie, och därtill hörande teori, anpassad till din skola, ditt klassrum etc. I sådana sammanhang blir det lätt att andra saker blir avgörande, t.ex. ideologi, lärarens personliga praxiskunskap eller dylikt.

    Vad gäller lärarutbildning så finns det, som du är inne på, en inbyggd motsättning mellan teori och praktik. Denna motsättning är känd sedan länge. Återinförandet av övningsskolor kan vara ett sätt att motverka denna motsättning eller återinförandet av metodikämnet. Men om kravet är att lärarutbildningen ska vara vetenskapligt grundad behövs en omdefiniering av antingen metodikämnet eller av vetenskap. Här bör vi nog höra med de intressenter, inklusive lärarnas fackförbund, som förespråkar vetenskapligt grundad lärarkunskap. När är en lärarkunskap vetenskapligt grundad? Är din lärarkunskap, Johan, vetenskapligt grundad?

    Visst kan vi flytta lärarutbildningen till andra institutioner men hjälper det. På vilka sätt skulle det minska avståndet mellan teori på universitetet och praktik i någon skola?

    Vad gäller lärarkåren så väljer jag att här avstå att framföra något. Men den fråga du och andra ställer anser jag är det viktigaste. Hur ska svensk skola lyckas få alla elever att kunna läsa, skriva och räkna (fyra räknesätt) när de går ut trean? Varför lyckades lärare tidigare med det och inte idag?

  17. Ok – jag är övertygad. Så vad gör vi?

    Jag är inte bara övertygad av vad du skrivit, utan för att jag ju sett allt detta med egna ögon under mina år i yrket. Det är MÅNGA som är frustrerade över det rådande systemet, där resurser i form av tid och pengar slösas på oväsentligheter, samtidigt som skolan har så skriande behov av förändring. Så länge fel personer håller i utbildningar och pengar, kommer vi ingen vart.

    Så vad är planen? Fortsätta gnälla i bloggar? Finns säkert väldigt många som vill hjälpa till med att montera ner PIE. Hur gör vi det?

    1. Hur montera ner PIE?

      Ja, när Jan Björklund i december 2008 sa att han skulle rensa ut flummet ur lärarutbildningen så borde det väl räcka. Eller är det så som Per Måhl skrev i en debattartikel att Jan Björklund inte har någon makt.

      Monterneringar, reformer och revolutioner har skett förr och sker fortfarande. Det krävs bara att någon tar tag i det, får medföljare, har en strategi och resurser att förändra. Jan Björklund tycks inte ha det. Vem har det då?

      Eller är det så att många bäckar små bildar en stor å som eroderar nuvarande system. Problemet med denna strategi är att finna enighet om ett nytt system. För inte är väl systemet så enkelt som Johan beskriver med betygmotståndare och icke-betygmotståndare, ideologi och icke-ideologi, vetenskap och icke-vetenskap. I en sådan indelning är det bara att samla det rättrogna för sig och rensa ut de icke-troende.

      1. Nej, det är inte så lätt. Det Johan gör nu är bara början på en kamp. En kamp vi inte kan tro att Björklund ska föra ensam, mot både PIE och SKL som är så nöjda med att spara på riktig kompetens och uppföljning.

  18. Ett steg, i mina ögon enormt, är om vi kan fortsätta att lyfta fram exempel på undermålig forskning och vilseledande ”skolutveckling”.

    Ensam är sällan stark, vilket många här vittnar om, vilket gör att det faktum att allt fler gör sig hörda i de här frågorna ger mig ett växande hopp om framtiden.

    1. Att frustrationen är stor och att många kan tänka sig hänga på har jag själv fått erfara. Jag skrev ett putslustigt och raljerande blogginlägg om det för ett tag sedan (http://lrbloggar.se/fredrikandersson/2013/08/28/fralsningen-ar-nara/) och reaktionerna jag fick på det var de största jag varit med om. Så stora, faktiskt, att jag blev djupt beklämd av all den frustration som finns bland Sveriges lärare när det gäller ”vetenskap” och flummig ”utveckling”. Massor av tragiska kommentarer – både på bloggen och på FB, för att inte snacka om en del mail…
      Om någon kunde gräva i kostnaderna och hur små resultaten är, samtidigt som alla landets lärare lär sig ställa frågorna ”varför?”, ”Hur ska vi mäta resultatet av insatsen?” och ”vad händer om det visar sig ha noll resultat?” går det att åtgärda.

      Det hade varit lätare med 1 skolhuvudman, eftersom det då bara hade varit 1 ställe som behövde påverkas.

      1. Fredrik:
        Tack för länken. Rackarns välformulerat och extremt träffande. Tror tusan det att troedsson gick in och anklagade dig för utvecklingsförakt. Han sa givetvis inte att du hade fel i sak. Tvärtom är det fascinerande att se att han inte ser ett problem med att totalt substanslöst tala om att en dramatisk förändring av skolan kommer att ske. Givet kan han inte säga på vilket sätt utom att han vet att han har facit. Ibland är det manliga övermodet mer påfrestande än annars.

        Jag hör på tonen att fler och fler likt Troedsson reaferar allt starkare och med allt mer hätska utfall. Jag förstår dem. Tidigare har de alltid skyllt på att lärarna inte förstår det geniala de kommer med men när en professor på fullt allvar påstår att det går alldeles utmärkt att dra generaliserbara slutsatser om undervisning utifrån en enda elev…ja då reagerar nog akademiker från andra områden.

        Framtiden ser spännande ut.

      2. Så på pricken just det där med vilka orimliga proportioner olika saker får i relation till ( det okända) utfallet.

  19. Monikas försvar av de utpekade blir mycket svagt och abstrakt. Det beror ju förstås inte på någon brist hos Monika utan på att PIE skulle ha väldigt svårt att själva försvara sig mot dessa välgrundade angrepp. Att då försvara områden långt vid sidan av sin specialitet som hon försöker är snudd på omöjligt.

    Det är symptomatiskt för svensk skoldebatt att strategin för att möta kritik handlar om att inte säga något.

    1. Jan
      Jag försvarar inte de utpekade utan anledning i den mån jag nu gör det. Gällande Christian Lundahl kan jag inte se något i det han uttrycker som tyder på att JKs tolkning är rimlig. Men jag skall söka vidare. Nu är det boken som gäller …

      För övrigt lämnar jag diskussionen, därför att jag inte når fram. Hur jag än försöker förklara hur jag ser på det, kommer JK och PF aldrig att se det som svar nog. De kommer fortsätta förvränga det jag säger till något som passar deras bild – i brist på de som de anser tillhör PIE. Bara detta att PF menar att jag försöker misstänkliggöra JK är ju rena nonsens. Hur kan man diskutera med människor som tillskriver en sådana saker, liksom talar om att jag inget begriper eller bara babblar. Nej tack!

      De kan ju fortsätta ifrågasätta min roll som forskare. Jag vet var jag själv står!

      1. Just Christian Lundahl är den av de Johan angriper som jag är minst säker på om argumenten håller. När det gäller själva förmågan att debattera Monika, så anser jag inte att du ligger de andra efter och absolut inte i förståelse av vetenskap och logik. Däremot anser jag att det tyvärr är du som kämpar i en felaktig sak och att då blir kampen svår och argumenten abstrakta och ihåliga. Att du inte lyckas övertyga anser jag bero på att det är en argumentation du inte borde vinna, inte någon borde vinna.

      2. Möjligen har du rätt. Vi får se vad jag kommer fram till – vill gärna göra en egen bedömning innan jag tar ställning för och emot om argumenten håller. Om andra inte accepterar det, ja det får stå för dom!

      1. Johan, Vad har du för syn på framtiden?

        När en forskningskollega benämner sig som ”entreprenör i forskning” blir jag lite konfunderad om framtiden.

        Är vi alla köpta av ett ekonomiskt paradigm?

        Som SO-lärare har du säkert undervisat om nationalekonomins grunder. Är det inte dags att ifrågasätta en sådan grund? Jag gör det här med hjälp av citat från Birger Schlaug och hans definition av ekonomisk tillväxt.

        ”Om tillväxt.

        Detta är tillväxt. Tillväxt är det populäraste ordet för politiker av alla sorter. I Sverige och i världen. Jag har förstått att tillväxtbegreppet är okänt för många som slentrianmässigt talar om vikten av ständig ekonomisk tillväxt. Tillväxt mäts exponentiellt. Fyra procents tillväxt tycks vara det eftersträvansvärda.

        Låt oss säga att dagens ekonomi är som en vinbox. Med 4 procents tillväxt har vi två vinboxar efter 18 år. Och fyra boxar efter 36 år, åtta boxar efter 54 år. Därefter ser det ut så här.
        16 boxar efter 72 år
        32 boxar efter 90 år
        64 boxar efter 108 år
        128 boxar efter 126 år
        256 boxar efter 144 år
        512 boxar efter 162 år
        1024 boxar om 180 år
        2048 boxar om 198 år
        4095 boxar om 216 år
        8192 boxar om 234 år
        16 384 boxar om 254 år
        131 072 boxar om 306 år
        262 144 boxar om 324 år
        524 288 boxar om 342 år
        1 048 576 boxar om 360 år
        2 097 152 boxar om 378 år
        4 097 152 boxar om 396 år
        8 388 608 boxar om 414 år
        16 777 216 boxar om 432 år
        33 554 432 boxar om 450 år
        67 108 864 boxar om 468 år
        134 217 725 boxar om 486 år
        268 435 456 boxar om 486 år. Mycket berusning blir det.
        Och stor berusning måste den drabbats av som tror på evig
        tillväxt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s