h1

En skola åt helvete, del 14: Kritiskt tänkande

06 oktober 2013

Ni trodde väl inte att min bloggserie var slut? Nej verkligen inte, några heta blogginlägg är det kvar. Och vänta bara, det kommer riktigt smaskiga detaljer om två blogginlägg, som antagligen kommer få en och annan att baxna över Johan Kants ”fruktansvärda tilltag”. Men det blir kul!

Det är intressant hur mycket åsikter, applåder, oro och syrliga kommentarer min bloggserie ”En skola åt helvete” har genererat. Det mesta är positivt, tydligen finns det en igenkänningsfaktor hos många av dem som kommenterar. Det kan tyckas positivt, att min text mottas på ett sådant sätt, men om vi alla tänker efter så är det fruktansvärt. Så många år där etablerade skolutvecklare, konsulter, pedagoger och skolfortbildare fått styra och ställa utan att någon sagt stopp och belägg. Ibland med konsekvensen att resultatet inte blivit klargörande, utan snarare rörigt.

Fortfarande får jag sarkastiska kommentarer på twitter, framförallt på grund av min ton och mitt språk. Trots att jag tydligt förklarat att det varit ett medvetet val för att provocera och att språket faktiskt gett resultat. Många av dem som normalt inte kommenterar mina blogginlägg har blivit så provocerade att de känt sig tvingade att gå in och försvara de som jag ”hängt ut”. Några personer har även diskuterat mina inlägg i andra forum och det har stundtals varit hårda debatter både här och där. Alltså är resultatet gott!

För det behövs många som engagerar sig, som säger ifrån och som faktiskt vill ha en skola som bygger på en professionell lärarkår, elever som når sina kunskapskrav och en läroplan som levererar det som den är tänkt att göra – alltså en mål- och resultstyrd skola. Men då går det inte att ha ett etablissemang som styr skolan och fortbildningen som motverkar detta och som hela tiden använder vetenskapen som verktyg i eget syfte. Om något inte stämmer ändras vetenskapen så att den passar. Här behövs en revision!

Hade jag verkligen behövt hänga ut personer som jag gjort? Nej, så klart att jag inte hade behövt, men resultatet hade blivit ett helt annat. PIE hade gemensamt hållit med om att det var fruktansvärt och att detta måste stoppas. Sedan hade de i lugn och ro kunnat lalla på som de gjort ända sedan Lpo 94 infördes (och säkert ännu längre tillbaka). Hade jag verkligen behövt kalla dem maktfullkomliga eller ulv i fårakläder? Nej, så klart att jag inte hade behövt, men åter igen var det ett sätt att tydliggöra och provocera. Ibland behöver man ta ut svängarna, som Tomas Kroksmark brukar säga, för att få fokus och att få reaktion.

Och det är ju inte direkt så att dessa personer inte skulle kunna ta emot denna kritik från ”en liten rektor” från Haninge. Alltså att professorer och högt uppsatta tjänstemän inte ska kunna ta detta, när de själva använder metoder som är högst anmärkningsvärda. Jag vill bara påminna om hur Christian Lundahl inte kontaktade Heléna von Schantz när han hade åsikter om hennes blogg, utan vände sig till hennes chef. Och Heléna hade skrivit något om stavfel på den Powerpoint som Lundahl använde. Maktspråk från Lundahls sida? Eller när Hans-Åke Scherp skrev ett aggressivt brev till Pia Enochsson, se tidigare blogginlägg. Eller när Ulla Runesson råkade skicka ett brev till Bertil Törestad där hon kallade honom idiot.

Men varför har Lundahl, Carlgren, Kroksmark och Scherp inte svarat mig? Enkelt svar – de bemödar sig inte gå ner till en så låg nivå att diskutera med en simpel rektor i en förortsskola. Men tro mig, det är inte så att min kritik kommer gå obemärkt förbi, det kommer en motattack från PIE. Var så säker! Jag kommer att få pisk, man kommer vilja skjuta ner mig och marginalisera mig. Väntar bara på attacken! Antagligen kommer man gå bakvägen för att tysta mig. Det är så det går till – det har jag flera ”privata anekdoter” som bekräftar. Demokratiska spelregler med yttrandefrihet? Nopp!

En och annan person kanske undrar varför de inte tar debatten? Jag kan inte svara på det, men jag tror att det handlar om att de vet att de inte kan vinna denna debatt. De vet att de har fel i sak. De vet att de sprider ideologi. Och det är inte bara jag som står upp för vad som är rätt och riktigt, alla ni som i kommentarer har verifierat att det jag säger inte bara påhitt, hjälper till att flytta positioner. För jag kommer fråga efter den forskning som verifierar deras påstående att forskningen säger att betyg inte är bra för inlärningen och jag kommer sprida det på den här bloggen. För jag kommer fråga efter den forskning som verifierar deras påstående att det finns en konflikt mellan att följa upp resultat och elevernas motivation och jag kommer sprida det på den här bloggen. För jag kommer fråga om det är ok att inte vara noga med vetenskapsteori och jag kommer sprida det på den här bloggen. För jag kommer att kräva att de visar den vetenskapliga grunden till de projekt de pratar om och jag kommer sprida det på den här bloggen.

Som när Hans-Åke Scherp påstod att forskningen sa ditten och datten och Gunnar Ohrlander drog ner brallorna på Scherp. Hur mycket var forskningen värd? Men åka land och rike runt och lura skolor på pengar, arbetstid, lärarkapacitet och i slutändan blåsa lärare på deras professionalitet och elever på deras kunskapsrätt är tydligen ok att göra. Har Johan Kant någon rätt att vara upprörd eller är det så att det hela bara handlar om hjärnspöken hos Johan Kant?

Det är bra att det diskuteras och att jag inte få stå oemotsagd. Givetvis har jag inte facit på hur saker och ting ska fungera, även om jag har en ganska klar åsikt, fast jag menar inte att jag i alla lägen har koll på allt och vet hur allt ska lösas. Och det är många lärare ute i landet som är betydligt skickligare än vad jag är på att jobba med utvecklingsfrågor i skolan – men får de tid och fokus?

Några saker tycker jag är riktigt intressant, skillnaden mellan åsikter och kritiskt tänkande. Under bloggserien har hundratals kommentarer angående det jag skriver uppkommit på min blogg, men även på Twitter, Facebook och i personliga e-mail till mig. Även ett e-mail direkt till skolchefen i Haninge jag fått ta del av. Dock utan att avsändarens förhoppning att skolchefen skulle ta mig i örat blev besannad.

På Facebook men framför allt på Twitter har diskussionerna blivit märkliga. Många gånger på en ytlig nivå där ”oneliners” slängs ut. Ingen diskussion utan direkta påhopp som saknar förklaring. De senaste dagarna har jag sett Twitterdiskussioner som varit fruktbara, där de som kastar ur sig saker och ting uppmanas tala om varför man påstår det man gör. Och givetvis blir det en press för dessa personer. Antingen lägger man fram sina argument eller också framstår man som en arrogant tyckare. Bra att få en dialog, men en riktig debatt blir det ju inte direkt.

Men Twitter – nja, jag vet inte riktigt! Det behövs ganska många inlägg för att förklara varför man tycker som man gör. Nu kanske en och annan av ni som läser garvar till lite, att jag ska ha åsikter om påhopp. Men vari ligger skillnaden? Jag lägger fram mina ställningstaganden med tillhörande argument. Där min åsikt, andra kanske har andra åsikter. För mig känns det som att man inte kan diskutera sig fram till att man är överens om att man är överens eller att konstatera att man inte är överens om att man inte är överens. I abstraktioner och ytliga resonemang med det lilla utrymmet som debattören förfogar över vid användandet av Twitter är det svårt att nå detta.

Men vad har min bloggserien bidragit till? Jo, en hel del människor har gått i gång på mina blogginlägg, många i positiva ordalag, men en hel del i negativ bemärkelse vilket i sig inte behöver vara ett problem. Men det har blivit ett problem för diskussionen har styrts av känslomässiga åsikter och inte av argument. I vissa fall även av en teknik av fokusförflyttning. Jag har givetvis också en hel del känslomässiga åsikter, t.ex. att jag varit förbannad, vilket också synts i mina texter något som en del reagerat på. Jag har dock påtalat att det varit ett medvetet val – att visa frustration och ilska. Men varför har människor reagerat kan man fråga sig? De som jag kritiserat sitter ju i maktposition och det är inte dem som privatpersoner som jag kritiserar. Vad är det för fel att kritisera dessa personer? Det handlar ju inte om att jag hade åsikter om frisyrer, kläder eller liknande. Utan att det handlar om vad de gjort i sitt yrkesmässiga liv och det som dessa personer har publicerat. Sedan kan man ha åsikter om hur jag uttrycker mig, men åter igen – min blogg är ingen vetenskaplig avhandling eller att jag använder mig av ett akademiskt språk. Men andemeningen i det jag skriver, med stavfel och allt, är att jag lyfter fram sådant jag är kritisk till och talar om varför.

Så nu tänkte jag skriva några ord om skillnaden mellan åsikter och kritiskt tänkande.

Åsikt: De flesta människor har en åsikt om något, en del vill uttrycka den högt och tydlig andra vill behålla den för sig själv. Men åsikter har vi. De flesta åsikter utgår alltid från sig själv, sina egna preferenser och referensramar. Det innebär att en person ibland bara utgår från sig själv utan att se bakomliggande orsaker eller motiv till en åsikt eller fenomen. Men åsikter kan även vara en del av en ideologi, där det är själva åsikten i sig som är det viktiga och inte om den har bäring eller om det funkar i praktiken. Man ska helt enkelt tycka på ”rätt sätt”.

Tyckande: Det kan finnas anledning skilja ut tyckande från åsikt då åsikten kan var mer reflekterad än tyckandet. Tyckandet är mer spontant och emotionellt, man ”tycker till”.

Kritiskt tänkande: Kritiskt tänkande ställer helt andra krav än åsikter och har vissa spelreglerna I punktform går det att sammanfatta kritiskt tänkande på följande sätt:

  • Vad är frågan och slutsatsen?
  • Vilka är motivet och bevisen?
  • Vilka fraser/uttryck är otydliga?
  • Vilka är de bakomliggande värderingarna och antagandena?
  • Vilka är de beskrivande/deskriptiva antagandena?
  • Finns det luckor i resonemanget?
  • Hur bra är bevisen?
  • Finns det alternativa orsakssamband?
  • Är det statistiska materialet korrekt eller bedrägligt?
  • Har någon viktig information utelämnats?
  • Vilka är godtagbara slutsatser är möjliga?

Kritisk: Det går även att vara kritisk, men det är något helt annat. Då utgår man även från sig själv och sina egna referensramar, men har en i princip negativ inställning till det mesta. Jag tänker att det nog innebär att vederbörande har varit med om något ofördelaktigt i sitt liv, en bakomliggande orsak, som till och med kan ligga undermedvetet.

Om vi har tre olika perspektiv: Åsikter, Kritiskt tänkande och Kritisk – hur har diskussionen varit kring mina blogginlägg? Hur har människor uttalat sig på Twitter eller för den delen i kommentarsfältet på bloggen och Facebook? Att gå igång på mitt språk – är det uttryck för kritiskt tänkande? Att gå igång på att jag hänger ut personer med namn – är det uttryck för kritiskt tänkande? Att inte utläsa andemeningen i ett resonemang – är det uttryck för kritiskt tänkande?

Nu kanske en och annan tycker att jag raljerar över människor som uttryckt sig i förhållande till mina blogginlägg. Men det är precis tvärt om. Jag vill gärna att så många som möjligt ska vara med och diskutera, men jag vill höja diskussionen. Det innebär att jag vill att alla som reagerar med magen ska tänka efter varför de får den reaktionen. Finns det någon sanning i det Johan Kant skriver? Vad är bakomliggande motiv till blogginlägget? Utifrån olika anledningar tar man ställning och lyfter fram sina argument. Det innebär inte att det man tagit ställning för eller emot något för all framtid. Att det är något man håller fast vid och inte kan byta ståndpunkt. Över tid går det att revidera sin ståndpunkt och även sina argument. Man kan med andra ord ändra sig! Jag vill inte ha Twitterkommentarer som ”Katederkramar” – det leder ingenstans. För jag tror inte att någon som jobbar i skolan går till jobbet och tänker att de ska göra ett dåligt jobb eller att de ska sabotera för eleverna.

Men vad ska vi göra för att gå vidare? Hur ska lärare och rektorer vrida makten ur händerna på PIE? Jag har lite olika idéer som kommer presenteras efter denna bloggserie. Vi behöver fortsätta diskutera. Många åsikter och argument, men ”oneliners” leder ingenstans. Jag kommer tillsammans med några andra erbjuda dem som vill vara med att förändra svensk skola en arena. På konkret nivå! Men mer om det senare!

Någonting utanför denna diskussion är den kommentarsteknik som vi har sett bland en del, även långt innan min bloggserie, går ut på att flytta fokus och inte diskutera sakfrågan. Istället för att möta upp i sakfrågan, diskuteras en hel del annat i periferin runt frågeställningen och när frågor kring sakfrågan kommer, flyttas fokus igen. Eller att motfrågor ställs. Eller att man tillskriver mig eller någon annan något. Eller att man går upp i abstraktion. Eller att vederbörande hamnar i något filosofiskt resonemang. Det kanske tydligaste exemplet på detta var när min blogg blev jämförd med avpixlat.

För övrigt måste det vara så att lärarkåren är samhällets viktigaste yrke. För vad är viktigare än att ge en ung människa kunskaper och tro på sig själv inför resten av dennes liv?

Annonser

32 kommentarer

  1. Reblogga detta på and commented:
    Ännu ett inlägg i bloggserien En skola åt helvete. Man kan fråga sig om på vilket sätt JK har bidragit till att höja diskussionen genom sitt sätt att bemöta andra med uttryck som – Du har ju inte begripit någonting!:
    ”Nu kanske en och annan tycker att jag raljerar över människor som uttryckt sig i förhållande till mina blogginlägg. Men det är precis tvärt om. Jag vill gärna att så många som möjligt ska vara med och diskutera, men jag vill höja diskussionen!”


    • Monika,
      Då väntar jag bara på att du ska läsa avhandlingen så att du kan jämföra. Det var ju det som var själva poängen.


      • Med tanke på det du skriver

        Det finns i Martin Hugos avhandling inget som är direkt ideologiskt och Hugo drar inga förhastade slutsatser på ett generellt plan utifrån de 7 elevernas och de 3 lärarnas vittnesmål och Hugos egna observationer, även om Hugo vill lyfta fram dessa elevers situation för att diskutera hur viktigt det är med att eleverna känner att skolan är meningsfull och att lärarna bygger goda relationer. So far so good! För övrigt en intressant avhandling.

        … tror jag nog att det räcker med själva boken, för att se det problematiska med den. Men visst kan jag läsa avhandlingen också.


      • Monika,
        All heder åt dig, det verkar som om vi är överens i denna fråga, även om jag uttrycker mig betydligt hårdare än du. Du har givit ett gott skäl till att inte läsa avhandlingen, så tack så mycket för det.

        Kanske har du mycket att göra så att du inte hinner läsa avhandlingen. För min personliga del är jag helt nöjd med vad du än gör, men avhandlingen är intressant och ganska bra läsning. Att Martin Hugo gjort ett bra jobb med avhandlingen är klart och att de tre lärarna har gjort ett kanonjobb råder det heller inget tvivel om. Synd att detta ska ideologiseras.

        Åter igen tack och god natt!


  2. Du skriver för långa inlägg. Kort och kärnfullt är bättre


    • Hej Maria,
      Jag förstår vad du menar och håller med dig. Jag tänker dock inte ändra på detta, så take it or leave it, orkar man inte så är det bara att inte delta. Men det kommer en möjlighet om tre blogginlägg där det inte kommer vara lika långrandigt. Något att se fram emot?


  3. Det finns likheter mellan partiledadebatten och kommentarerna till Johans bloggserie. Den största är misstron. Sedan kommer oviljan till att förstå och svara på frågor. Mycket går ut på att angripa för att försöka framstå som klokare än de andra. Det är i sådana lägen som stavfel, personkritik och påhopp åker ur påsen.
    Skolan mår bra av skoldebatt. Därför är det dåligt att de mest inflytelserika personerna, som bidragit till många skolans svårigheter, inte deltar. De gör det väl för att de inte orkar bry sig och för att de är rädda för att bli tilltufsade. Om de avstår för att de tycker att skoldebatten är oviktig är de skolutveckligens verkliga fiender.
    Den debatt som bloggen skapat är frisk och ökar förtroendet för skolutvecklingen. Allt för länge har professorer kokat teorier på spikar som blivit till teser som stått oemotsagda. Det finns mycket som är bra i skolan, men inget är så bra att det inte kan kritiseras.

    Jag uppskattar Johans engagemang, ärlighet och mod. Till Johan och alla andra som engagerat skriver inlägg här vill jag säga: TACK!


  4. Ja heders åt Monica som ändå ger sig in i debatten. Men det facsinerar just med vilken fermitet man ser til att hålla sig från ämnet. Inte ert ord om elevernas rätt till kunskap, om det faktum att ett par tiotal procent går ut grundskolan utan motsvarande kunskaper. Jo Monica har berört det i en bisats i ett gemnäle på hennes egen blogg, nämligen att de eleverna kanske har andra kunskaper . . .


    • Jag kanske ser det vara så självklart att det inte behöver sägas!


      • och tyvärr är inte kunskap och det föreskrivna innehållet alls självklart. Aboutatitis och lärare som talar om metoden de använder istället för biologi, samhällskunskap, …. är obehagligt vanligt. Fast går man till föreläsare och lärarutbildare så är det förstås mycket vanligare än bland lärarna.


  5. Nu gled du igen Monica. Naturligtvis förstår du att jag inte avser det självklara i bekymret med att så många elever inte får sin kunskapsrätt utan i hur vi ska arbeta för att åtgärda det. Jag säger igen. Den skola som Johan förespråkar är ju inte precis den som givit de (bristande) resultat vi bekymrar oss över.


    • Du får tycka vad du vill om vad jag gör eller inte!

      Vilken skola som givit de resultat vi bekymrar oss över? Ja, du … det har alltid funnits dom som inte klarar av skolan. Det är väl bara att det är mer synligt idag, med tanke på att vi har skarpa godkännandegränser. Det har alltså alltid varit lika illa.

      Sen är det väl så att jag inte har makten att förändra någonting, eftersom jag inte arbetar med eleverna eller är utbildningspolitiker. Inte ingår jag i PIE heller. Jag kan ju bara tycka, eller komma med ideér om hur det skulle kunna lösas, vilka du skulle slå ner på direkt, så vad är det för mening med att delge dig dem.

      Är ju bara en på golvet utan reell makt.


      • @ Monika

        Du skriver betr. ”.. de resultat vi bekymrar oss över …Det har alltså alltid varit lika illa.”

        Vilka belägg har du för, att det (enl. dig) inte skett någon försämring?


  6. Javisst ”tycker” jag, som du själv gör i sista stycket. Ty huruvida jag bums skulle slå ner på dina idéer till lösning har du ingen aning om – faktiskt. När du nu säger härovan att du medvetet avstått från att delge dina idéer är det inte så konstigt att avsaknaden noterats av andra såväl som mig.
    Ja, det ligger en del i och det är bra att problem och misslyckanden synliggörs mer nu.Då kan man försöka göra något åt det.
    Därutöver menar jag att vi alla möjlighet och ska arbeta för att förändra. I det lilla om inte annat – vilket många gånger är gott nog.


    • Sören
      Jag har inte skrivit att jag medvetet avstått från att delge mina ideér till lösning. Om du skall säga något om mina intentioner eller om mina medvetna beslut, så skall de väl ha stöd i det jag skriver. Åtminstone skall det väl finnas en mening som lyder – ”Jag har medvetet avstått”, för att du skall kunna bekräfta det du så gärna vill få fram om och om igen ”… så konstigt att avsaknaden noterats av andra såväl som mig!” Ett svar har du fått – min läsning av Martin Hugo. Om du visat lite mer tålamod kanske du fått lite fler svar. Men jag har fått lägga ner tid på att bråka med dig och finner nu att det är meningslöst och destruktivt att fortsätta.

      Jag avstår NU. Är det tillräckligt klart uttryckt.

      Det har inte heller framgått att det är DETTA som varit temat för den här bloggserien, då den främst har handlat om, som jag har tolkat den, vilka som är skulden till den utveckling som anses har skett under en viss tid – att jag skall ha idéer till lösningar på problemet? Vem mer än JK har en lösning? Och behöver han få mer ideér, då han ju har funnit inte bara en lösning utan flera.


      • Du skriver om dina ideer och hur du anser att de mottas ” — så vad är det för mening med att delge dig dem.” Mig och andra förstås eftersom du skriver i Johan Kants bloggs kommentarsfält, precis som jag gör. Tydligt och klart formulerat av dig. Kanhända menar du att du bråkar med mig, men jag har inte bråkat, eller avsett att göra det. Bland annat ger jag dig ju rätt i det du skriver om att problemen numera nog tydliggörs mer än förr.


      • Den enda mening är väl att du kan kritiserar dem och endast det … Men jag tackar för att du visar att du ger mig rätt en gång. Bättre än ingen alls. Sen är det väl så att om man aldrig får medhåll, tröttnar man till slut – det är väl jag inte ensam om. Och vem vill sitta och läsa och ge sin bild av något som inte ens kommenteras … !?

        Ja, jag upplever det som att jag måste bråka … om tolkningarna av vad jag säger.


  7. Det är viktigt med kritiskt tänkande. Tyvärr krävs det mycket jobb för man måste precis som Johan läsa långt in i avhandlingar för att se vad som ligger bakom uttryck som: ”Forskning visar”
    För den intresserade kan jag rekommendera Christian Lundahls avhandling:
    http://www.orebro.se/download/18.3b19289612c740f06e480004359/Christian+Lundahl+avh+2006_08.pdf

    I den avslutande diskussionen (sid 407) kan man bland annat läsa:

    ”Med ett sociologiskt perspektiv
    framstår kunskapsbedömningar som ett symboliskt kapital, med vilket
    privilegierade grupper återskapar sin privilegierade position i samhället. Skolan
    sägs vara rättvis, men betyg och dylikt bidrar till att alla ändå inte får samma
    chans i samhället.”

    ”Jag fann det märkligt att betygssystem
    aldrig verkade fungera tillfredställande, utan regelbundet behövde justeras och
    jag tyckte det var konstigt att lärare, som alltid bedömt elever, inte verkade kunna
    göra det utan exempelvis nationella prov, eller vetenskapsmän som lärde dem hur
    de skulle göra.”


  8. Tack Jonas. Jag tycker det är riktigt, riktigt trist att Christian är betygsmotståndare. Givet drar jag inte den slutsatsen av citaten ovan utan från samtal med honom och det jag hört i föreläsningar och sett i text.

    Han vore en kraft att räkna med om det inte vore för det att han känner sådan aversion mot betyg! Ett drömscenario vore ju om han fick komma och se på hur bra undervisning, (vidare-) utvecklandet av tankekvaliteter och dialog kring betyg betygsättningen i sig inte står i motsatsförhållanden till varandra. Vidare att se hur detta med resultatuppföljning och gensvar mot i förväg redovisade, konkretiserade kunskapskrav gynnar alla elever och ger en trygghet.

    Har förresten spridit din poesi till stor glädje för mottagarna (och mig). Många har reagerat med att spontant uttrycka att ”visst fan, sådär ‘ de’ ju!

    Bäva månde skenforskarna…

    Antar att ni andra som jag fått utstå smälek från folk från andra discipliner efter Professor Krokmarks uttalande om att det går finfint att dra generella slutsatser t.o.m från studiet av en(!) elev. Hårdast dom är från vänner och bekanta som själva är forskare. De har en annan standard om man säger så…

    De menar också att detta med att överlåta åt studenterna att själva se t.ex. när en bok saknar forskningförankring låter, jag citerar: ”suspekt”. Samma person undrade om lärarutbildningarna gjorde likadant i ämnena och undrade då om undervisningen var på 200 terminer. På svaret att den är nio terminer cirka fick jag bara ett apgarv.

    En jurist hånskrattade hon också och konstaterade att hon var glad att de inte delade DEN synen på ”akademisk frihet” på juristhögskolan. En av mina vänner som är hjärtspecialist höll med.

    Och där satt jag med svarte Petter i form av PIE i hand. Skulle gärna ha velat sagt att ”professorn uttryckte sig bara lite tokigt” men jag har för vana att inte ljuga för mina vänner (heller).


    • Tack själv!

      Lundahls avhandling är ganska läsvärd på många sätt eftersom den också är en genomgång av bedömning historiskt. Man kan t ex läsa vilket jag inte kom ihåg:

      ”Skolverket prövade 2001 utifrån det frirum som fanns i uppdraget att på eget
      initiativ helt ta bort betygsangivelserna i de nationella proven, vilket ledde till
      heta debatter mellan olika intressegrupper, varpå förslaget ej kom att realiseras”

      Så sent som 2001 försökte alltså Mats Ekholm få bort betygskriterierna från nationella prov.


      • Inte förvänande men ack så intressant.


  9. Han tog väl ut svängarna lite ba:)


    • 🙂


  10. Hej hallå! Fin underhållning,det här att läsa Johans blogg. En sak jag undrar över och som någon kanske kan upplysa mig om är,tycker PIE att kunskap finns? Om den finns så är nästa fråga, tycker PIE att den är en förutsättning för att kunna ”bli” t.ex läkare (eller lärare också för den delen..)?
    Om inte kunskaper mäts,hur blir då urvalet till olika utbildningar?
    Det är möjligt att det här är ovanligt korkade frågor, men jag orkar inte läsa igenom hela den här ”debatten” för att söka svaren.
    För övrigt tycker jag det är kul att Johans initialer är JK, som i JUSTITIEKANSLERN!


    • Vet inte om det är korkade frågor men för mig är de helt centrala och jag undrar precis det samma. Skulle vara oerhört intressant att få ett relativt konkret svar på det.


    • JK Justitiekanslern, det hade varit bra 😉

      Min uppfattning är ju att PIE motarbetar uppföljning och klarspråk till eleverna men att bakom detta ligger en mycket grumlig syn på kunskap. En syn som gör att de försöker hitta på ursäkter för att låta bli att skaffa sig kunskap.


    • Fröken Ann,
      Jag har trots mycket nogsamt lyssnande och läsande aldrig hört någon av dem i PIE konkret uttrycka vad som är kunskap. I väldiga abstraktioner som ”innovation”, ”samarbete” visst – eller ddt vanligaste: ”det är så komplext så det är omöjligt att beskriva men det i alla fall viktigtåvackert och MYCKET bättre än läsa, skriva räkna” eller den där sköna: ”skolan har inte kunskapsmonopol längre”. Som om skolan någonsin haft kunskapsmonopol?

      Vi är många här som är pragmatiska i den här frågan och säger ok, låt oss så konkret som möjligt åskådliggöra vad vi tycker är väsentlig kunskap för att säkra denna och även kunna föra en dialog kring detta.

      Våra meningsmotståndare tiger eller försöker utmåla oss och lärarkåren som några som går loss när vi får tvinga eleverna att rabbla Hallands floder, det periodiska systemet eller dativobjekt och annan läcker grammatik. Att vi inte står för det framgår tydligt av texter här, vilkas författare jag inte känner men texterna står för sig.

      Det är en olycklig situation när våra meningsmotståndare endast förmår definiera sin kunskapssyn som negation till den de vill tillskriva mig och andra istället för att tala om vad man själv vill.

      Men jag utmanar dem: kom igen nu KAN någon av er definiera er kunskapssyn? Jag har uttryckt min mer än en gång här på bloggen så upp till bevis.

      @Ann: vi får se om du och jag får något svar.


      • Det behöver inte vara helt fel att lära sig Hallands floder.
        Se mycket bra artikel från DN.

        http://www.dn.se/insidan/hjarnan-forsoker-fa-oss-att-tro-att-vi-ar-battre-an-vad-vi-ar/


      • Jag är hyfsat pragmatisk när det gäller undervisning, så jag ratar inte utantillära. Det finns definitivt delar som behöver nötas in för en del/många elever. Ett exempel är multiplikationstabellen och främmande språk sorterar i stora delar in där också som jag ser det.

        Givande artikel tack.


  11. Ann! Bloggen får kritik för att den bara stryker alla som tycker precis som Johan medhårs och att alla kommentarer ligger i samma linje. Men så tycker jag – förutom att det faktiskt inte riktigt är så – att det blir av den enkla anledningen att det endast är någon enstaka av annan åsikt som ens ger sig in i debatt. Så dina frågor får möjligen svar någon annanstans, oklart var.


  12. Innehåll, klarspråk och rätt uppföljning
    http://jansyrligheter.wordpress.com/2013/10/09/innehall-klarsprak-och-ratt-uppfoljning/


  13. En bra och bättre skola, det beror också på lärarna i lärarutbildningen, krav /arbetslivserfarenhet och att kunna kunskaperna innan ut-bildningen) och lön i det livsviktiga arbete i skolan. Ordning och reda vill barnen ha så varför inte inför mötestekniken reda när barnen börja tills det slutar skolan? Att det finns tillräckligt med br vuxen personal även på raster och korridorer, det är där det förebyggande arbetet mot mobbing, våld och kriminalitet börjar. Hur många gånger mer pengar kostar det att inte vidta dessa åtgärder senare i samhället? Lärare eller assistent skall vara kontinuerligt med barnen i minst tre år för att inte svika barnen, Jag har fler parametrar som skulle höja statusen i skolan t.ex. en klok auktoritet hos lärarna och den bästa lärare är när alla elever, kommer fram till de rättaste svaren är med och finner stimulans i skolarbetet, att teori och praktik följs åt. Kul för alla inblandade i skolan och en garanti för ett bättre trevligare samhälle med mindre kriminalitet.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s