h1

PISA – ett katastrofresultat för Sverige

04 december 2013

”Björklunds skola har utvecklats sämst” står det på huvudrubriken i Dagens Nyheter idag. Igår (3/12-13) presenterade Skolverket den senast PISA-rapporten där tusentals elever i årskurs 9 har deltagit. Resultatet var nedslående, men knappast oväntat enligt mig. Svenska elever befinner sig i fritt fall i läsförståelse, matematik och NO och ligger nu under genomsnittet bland OECD-länderna.

Politiker kastar skit på varandra och lägger skulden på sina politiska motståndare. Socialdemokraterna skyller på regeringen och främst Jan Björklund som i sin tur i första läget inte vill skylla på någon utan dela ansvaret, men om svar utkrävs skyller på Socialdemokratisk flumpolitik och kommunaliseringen av skolan.Vilka länder ligger då i topp enligt PISA? Jo det är Shanghai, Taiwan, Sydkorea och ett gäng andra asiatiska länder samt Finland och Estland. Vad är signifikativt för dessa länder? Enligt Pontus Brunerhjelm, professor i nationalekonomi, i Aktuelltstudion, så finns det en tradition i dessa länder där man ska plugga väldigt hårt och att fokus ligger på kunskap – många gånger korvstoppning som Brunerhjelm säger. I studion är också Astrid Pettersson, professor i matematik, som bland annat varit med och konstruerat matematikprov i PISA. Enligt henne är läsförmågan avgörande eftersom en stor del av matematikuppgifterna innehåller lästal.

Med andra ord, Björklunds skola är inte alls fel, om man ska titta på Finland, Shanghai och andra framgångsrika länder. Dessutom är det läsningen som är en stor bov i det hela. Så vad beror det på? Är det framgångsrikt att gapa och skriva ”Avgå Björklund” eller ”Katederkramare”? Eller är man så oerhört barnslig och inkompetent när man basunerar ut lösningar på detta sätt? Nej, det handlar inte om Jan Björklund, det handlar om de personer som ska utföra fattade riksdagsbeslut. Det handlar om det etablissemang som jag kallar PIE som har fått styra och ställa utan att stå till svars för felaktigheter och som år ut och år in lurat svenska elever på deras kunskapsrätt. Det handlar också om en blind läspedagogik som varit förhärskande i svensk skola och där vi nu ser resultatet över denna återvändsgränd.

Om vi tar en sak i taget. Åter igen får utbildningsminister Jan Björklund stå vi skampålen och få skit från stora delar av skolsverige, inte minst från personer i högre position inom det pedagogiska etablissemanget. Som om det var Björklund som sett till att missbruka sin makt och inte genomföra fattade beslut? Som om det var Björklund som tillverkat usla Nationella Prov? Som om det var Björklund som spridit betygsmotstånd? Som om det var Björklund som genomför smutskastningskampanjer på Twitter? Som om det var Björklund som fibblar med vetenskapsmetodik? Som om det var Björklund som driver en dold agenda?

OK, jag kan gå med på att Björklund och de andra beslutsfattarna i regering och riksdag inte varit tillräckligt tuffa mot PIE. Att inte ställa högre krav på utförarna, det vill säga Skolverket, Myndigheten för Skolvutveckling, Pedagogiska institutioner, Tillverkarna av Nationella Prov, Lärarutbildningarna och så vidare – och sedan följa upp dessa krav. Dra in examinationsrätter! Lägga ner myndigheter! Avsätta ansvariga! En del säger ministerstyre, men jag menar att det finns en mängd åtgärder att göra utan att det ska bli ministerstyre. Hur länge ska detta få pågå? Och vilka är förlorarna? Eleverna först och främst och lärarna sekundärt.

Nej det är fucking PIE som varit i farten i alla dessa år och sänkt svensk skolan till bottennivåer i internationell jämförelse. Det är det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) som baktalar alla som har en annan uppfattning än de själva och fokuserat på ”rätt metodik” och absolut ingen resultatuppföljning. För det är lust att lära som gäller – huruvida eleverna lär sig något spelar mindre roll. Resultatet av åratal av detta arbete ser vi nu. Men krampaktigt håller man kvar vid makten och inser inte att det är PIE som har skadat svensk skola så grovt att hela skiten håller på att sjunka. Hur kan medlemmar i PIE titta sig själva i spegeln varje morgon och känna sig nöjda med vetskapen att man varit med och tagit ifrån tusentals elever sin kunskapsrätt. Medverkat till tusentals elevers demokratiska rätt till kunskap. Bara för att det inte behagar medlemmarna i PIE att genomföra fattade demokratiska beslut för att det inte passar deras ideologi. Fy djävla fan säger jag! Men det är bara att skylla på Björklund och när det gäller den där galningen Johan Klant, oups Johan Kant så tror ju han att PIE är en hemlig sekt som har speciella invigningsritualer och särskilda handslag för att visa att man tillhör innersta kretsen. Kanske är det så att den där Kant inte bara är från vettet han är nog helt ute och cyklar när det gäller det mesta. ELLER INTE?

Men vem är det som har styrt och ställt de senaste 20-25 åren inom svensk skola? Är det inte de personer som räknar upp i mina två bloggserier ”Pedagogiskt nätverk” och ”En skola åt helvete”? Vem sköter skollyftet? Vem sköter fortbildningen ute på skolorna? Vem förser skolorna med litteratur? Vem styr och ställer på lärarutbildningarna? Vem talar om vilken forskning som ska gälla – kvalitativ skolnära forskning? Helt enkelt stoppklossen PIE där all form av resultatuppföljning är bannlyst. Men hur ska man då veta att eleverna gått framåt eller backat?

Läsningen då? Jo, det är ett stort problem som jag har påtalat för länge sedan, som faktiskt inte har med PIE att göra. Jag skrev en debattartikel i Expressen för några år sedan om detta. Sedan 10 år tillbaka har den strikt ljudningsbaserade läsmetodiken varit helt förhärskande i svensk skola. Det är den metodik som härleds från Ingvar Lundbergs metodik, bland annat God Läsutveckling. Men detta är en helt felaktig uppfattning av vad läsning är. Men får någon sätta sig upp mot detta? Nej då, all annan uppfattning än Lundbergs metodik behandlas som dissidenter i Ukraina. Nästan i alla fall. Det finns flera aspekter på denna läsmetodik som är helt galen, bland annat att man i metodiken separerar avkodning från läsförståelse. Först lär sig eleverna avkoda och sedan förstå vad man läser. Detta är en absurd inställning till vad läsning är och visar att lärare har blivit lurade och manipulerade in i att tro att läsning är något annat än en förståelsebaserad företeelse. Här vill jag vara oerhört tydlig: Läsning bygger på förståelse – hela tiden – allt annat är villfarelse och ett sätt att lura både sig själv och eleven. I samma takt som den ljudningsbaserade läsmetodiken haft ett fast grepp om svensk skola har andelen mekaniska avläsare stadigt ökat från år till år, liksom antal dyslektiker. Detta är en utveckling som varit förödande för svensk skola.

En annan aspekt som talar emot ljudningstraditionen är att det svenska språket inte är anpassat för ljudning, eftersom den som läser inte vet om det är en lång eller kort vokal som ska läsas förrän läsaren upptäcker om det är en eller två konsonanter i ordet som den läser. Att läsning handlar om ljudning talar väl denna text tydligt emot:

”Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odonnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet”.

Till och med läsforskaren, professor Carolin Lidberg sade i PI:s nyhetssändning (3/12-13) att man nog behövde göra upp med den gamla avkodningstraditionen en gång för alla. Ett viktigt och riktigt uttalande. Här ett klipp som är skrämmande.

Så vad kan man dra för slutsatser av detta? Ja, i Norge har man påtalat att Sverige är ett varnande exempel på vad man inte ska göra. Anledningen till att svenska elever har misslyckats så grovt i läsförståelse är att den avkodningsmetodik som varit förhärskande i svensk skola har skapat mekaniska avläsare som gjort att svenska elever inte klarar av att läsa tillräckligt bra för att klara uppgifterna, eftersom man inte har fokus att förstå det man läser. Alltså alla de tusentals elever som lämnar svensk grundskola efter 9 år har inte fått fullständiga betyg och fått en bristfällig läskapacitet har blivit grundlurade på sin kunskapsrätt. Och det är just läsningen som ligger till grund för att eleverna även misslyckats i PISA:s matematikdel, för det är en väldig massa lästal som ska lösas. Kan man inte läsa – kan man inte lösa matte! Läsningen slår med andra ord mot matematiken.

Lägg därtill alla usla fyller-i-böcker som inte bidrar ett enda dugg till elevernas kognitiva utveckling, snarare tvärt om. Fyller-i-böcker hämmar kreativitet och får eleverna att bli passiviserade. Hörni lärare: Skrota dessa böcker och skapa egna kreativa och utvecklade arbeten för eleverna.

Avslutningsvis vill jag påtala att den Skolkommission som regeringen vill tillsätta inte kommer att bidra till något positivt om man inte är ytterst noga med valet av personer som ska vara med i denna grupp. Några personer som absolut inte ska vara med i denna kommission är Hans-Åke Scherp och Christian Lundahl – absolut inte! Men varför inte Per Kornhall, Jonas Vlachos, Per Måhl och några fler.

För övrigt önskar jag att alla lärare får en fridfull och vilosam jul, för ni behövs eftersom ni har samhällets viktigaste arbete. Lärare gör skillnad!

Tillägg: Idag (5/12-13) skriver Dagens Nyheter en artikel om PISA där det framkommer att samtliga experters är överens om att det fria skolvalet är boven i dramat. Pedagogikprofessor Tomas Englund uttalar sig i frågan, ni vet han som jag hade citerat i långa citat i min bloggserie: ”Uppenbart är dock att skolpolitikens dagordning, den dagspolitiska skoldebatten, i mycket stor utsträckning och under lång tid sätts av borgliga medier och efterhand av Jan Björklund med tillgång till DN som medium” och Englund fortsätter längre ner på sidan: ”Det kan också sägas att det liberala kravet på återupprättandet av den traditionella skolan inordnad i en hierarkiskt uppbyggd kontroll- och utvärderingsorganisation också får en kraftig medvind av den internationella restrukturering av den traditionella skolan som skett med start i Thatchers Storbritannien och Reagans USA, och som bäddar för internationella kunskapsjämförelser” (Utbildningsvetenskapens kärna, Gleerups 2011, sidan 75). Läs hela blogginlägget.

Jag delar åsikten om att det fria skolvalet har fått en förödande effekt för de svaga eleverna, t.ex. märkte jag det själv som lärare när Jordbromalmsskolan dränerades på duktiga elever. Men även de duktiga eleverna har tappat i PISA, så hur förklarar man det? Nej, huvudförklaringen är undermålig läsmetodik och att PIE har styrt och ställt och i den klubben med hemliga hälsningar är Tomas Englund med. Så klart att han skyller ifrån sig.

Annonser

74 kommentarer

  1. Mycket bra analys och sammanfattning av PISA-studien. Jag hoppas verkligen att Björklund m.fl.beslutsfattare läser åtminstone detta avsnitt av din bloggserie. Fortsätt kämpa för svenska elevers kunskapsinhämtning!
    Med vänlig hälsning/Gunvor Johansson (ma-lärare på gymnasium)


    • Tack Gunvor!


  2. Bra skrivet!


  3. Att slängigt dra Finland över samma kam som vissa asiatiska länder är inte med sanningen överensstämmande. Korvstoppning kan säkert förekomma här och där, men kännetecknande för den finländska skolan är den inte. Däremot stämmer det att vi i Finland är ganska kunskapsinriktade med väl utbildade ämneslärare på högstadiet. Högstadie- och gymnasielärarna har samma utbildning.


    • Hej Dan,
      Jag tror nog att det skiljer sig ganska mycket mellan skolan i Finland och i Shanghai. Det jag har dragit över en kam är deras topposition i PISA och att Brunerhjelm menar korvstoppning – hans ord inte mitt.


      • Jag förstår inte riktigt hur man kan påstå att den ljudningsbaserade metoden skulle vara något nytt för Ingvar Lundberg. Det är den metod som praktiskt taget alla lågstadielärare i alla tider använt för att ”knäcka läskoden”.
        Däremot är det mycket olyckligt om man får träna så lite läsning att man fastnar i detta sätt att läsa. Visuella dyslektiker kommer alltid att ha en ingrediens av ljudning i sitt läsande, medans andra, efter mycket träning, övergår i ett snabbt och effektivt ordbildsläsande. Min uppfattning är snarare att barnen på lågstadiet får alldeles för lite tid för att läsa. Det är inte bara nya medier som tränger ut läsandet det är också ”snuttifieringen” där nya ämnen hela tiden ska ner på lågstadiet. Jag är övertygad om att läsförståelse kommer med mer läsande så tidigt som möjligt.


      • Hej Sten,
        I stora drag har du rätt, men problemet med Ingvar Lundbergs förhärskande God Läsutveckling är att han har delat upp läsning i en massa olika delar, så att det blir ett atomistiskt sätt att se på läsningen – alltså grunden i behaviorism. Att separera avkodning från läsförståelse är ett sådant absurt exempel. All läsning är förståelsestyrd, annars handlar det om mekanisk läsning och då är det inte längre läsning.


  4. Androm till varnagel.. http://www.sydsvenskan.se/varlden/de-har-varldens-basta-skola/


  5. Varför är ni så tysta, lärare – Carinas krönika – Corren_se – Östergötlands största nyhetssajt_aspx


    • Jag upplever inte att vi är så tysta! I bland annat ett nätverk Liberala lärare arbetar vi väldigt hårt för att få vara med i debatten och få in debattartiklar. Själv har jag diskuterat PISA både på blogg, twitter och FB.

      Det vore jätteroligt om Corren kunde få bli en kanal ytterligare. Jag ska besöka sidan.


  6. Tack, dina synpunkter ger mig uppfriskande energi! Din analys av orsaker till de usla Pisaresultaten delar jag ej helt.. Min frustration är dock lika stor som din.Undervisat sedan 1973,
    ( adjunkt) och upplevt markant sämre arbetstillfredsställelse pga det kommunala huvudmannaskapet.Detta ledarskap har varit förödande för lärarkårens arbetsglädje, kreativitet o utveckling.Ökad arbetsbörda men minskad tid till att förbereda och efterarbeta. Den usla löneutvecklingen och rektorsuppdraget som liksom lärarna tagits ifrån förutsättningarna att utföra sitt uppdrag optimalt. Jag har varit klf på högstadiet i massor av år och mina kollegor liksom jag gjorde ett mycket gott arbete.Idag tycks inte skolket, trots mentorskapet, ha blivit lägre. Avsett syfte med mentorskapet är att stötta elevens utveckling och lärande. Priset är högt. Lärarens energi och tid tlllförberedelse försvinner. Medtidenblir detta förödande och elevernas resultat blir inte bättre. Tag bort mentorskap från undervisande lärare! Höj våra löner!

    mentorskapet från undervisande lärare. Höj lönerna för alla lärare – snarast!Återinför lönegrader istf som nu den individuelle lönesättningen!


  7. Någon som drar några slutsatser av att kurvan för läsförståelse de senaste tio åren råkar vara inverterad mot kurvan för datoranvändning/innehav? Det gör jag. I sammanfattning: ägnar du mer tid åt något tar du tid till det från något annat.


    • Det talas om att skriva sig till läsning med hjälp av dator surfplatta. För mig är internet som en stor underbar bok med interaktivitet så jag har svårt att ta till mig att datorer skulle minska läsförmågan när jag vet att den ökar för mig personligen.


  8. Din analys är helt riktig!
    De sk. Pie gör fel analys. Media anlitar sådana som Ulf P Lundgren som expert, som en vecka på en förortsskola skulle få gå i krissamtal resten av terminen. Skolorna vimlar av personer som inte har helklasser och som dessutom ska ha ideer om hur målen ska uppnås.
    Stärkspråketkurser och genrepedagogik är säkert bra men förändrar läget minimalt. Alla jamsar med. Det som ger bäst resultat enligt min erfarenhet, är att
    arbeta för en förändrad inställning hos elever. En seriös inställning till studier. Det kryper i mig när jag hör sk experter uttala sig om skolan på ett sätt som bara legitimerar deras fortsatta verksamhet. Det är sån groupthinking i skolan så man undrar om en del har ett eget liv.
    Det är ingen som reagerar i persrummet om man utbrister ” suck den där björklund” men skulle man hylla honom så ses man som skolfientlig som inte bryr sig om de elever som är svaga.
    Björklund uppfattar jag som mycket intresserad av svaga elever.
    Om man höjde lärarnas löner med 10.000 kr så skulle säkert fler tänka sig att bli lärare och konkurrensen öka på intagning så att duktigare (kunnigare, mer karismatiska) personer bli lärare.
    Men med nuvarande omsorg och vårdinställning till skolan och att lärare ska styras till uppgifter som tar fokus bort från den egna undervisningen är jag tveksam till någon större förändring i resultat.
    Ursäkta meningsbyggnadsfel. Skriver från bussen.


  9. Är inte så insatt i läsinlärning men inte kan väl det vara roten till allt det onda. För lite läsande av de som knäckt koden tror jag är och kommer bli ett ännu större problem, liksom, i högre åldrar, stora fluffiga arbeten där man inte kollar av förståelsen.


    • Solan,
      Visst är för lite läsning viktigt, men hur kommer det sig att eleverna lär sig läsa under 9 år i grundskolan? Det är ju trots allt ganska många timmar som ägnas åt läsning.


      • Du får ursäkta mig Johan men jag tror att kunskapsbyggande i unga år måste bygga på att först skaffa sig medlen för läsning skrivning och aritmetik. Om dessa medel inte finns automatiserade (Ingvar Lundberg) kommer eleverna inte vidare. Jag vet att det finns andra metoder för läsinlärning; läsa genom att skriva, läsinlärning på talets grund osv, men innan läsprocessen blivit automatiserad och elevens fokus kan riktas mot läsförståelsen är det viktigt att träna på läsning, skrivning och aritmetik på övningar där förståelsen inte är ett problem för eleven.
        Jag tror att akademiseringen av lågstadiets pedagogik har gått så långt att de som för debatten framåt inte tar hänsyn till hur lågstadiebarn fungerar. Jag tror i själva verket att vi därigenom tappat fotfästet för kunskapsbyggandet.


      • Sten,
        Jag delar inte alls dina åsikter om automatiserad läsning om det handlar om icke förståelse. Läsning är en förståelsebaserad verksamhet – allt annat är ett feltänk.


      • Johan, jag har aldrig skrivit att barn skall lära sig att läsa utan att förstå vad de läser. Jag skrev bara att barnen måste ges möjlighet läsa texter där läsförståelsen inte är ett problem för eleven. med automatiserad läsprocess menar nog både jag och Ingvar Lundberg den automatiserade avkodningen av ord och så småningom hela idiom. Den processen kräver mycket lästräning i unga år, helst från 5 års ålder eller ännu tidigare.
        Naturligtvis ska de hela tiden förstå vad de läser, men texterna måste ha ett mycket konkret innehåll. Jag hävdar alltså precis tvärt emot hur du tolkar mig, att det är mycket viktigt att barnen tillåts förstå vad de läser i denna träning i att automatiskt avkoda text. När det gäller läsinlärning finns nog fler metoder som fungerar och vilken metod som fungerar bäst beror nog till stor del på elevens fallenhet och lärarens engagemang.
        Emellertid har jag hört från nyutbildade f-6 lärare att de inte fått lära sig hur man lär barnen att läsa!


      • Jag måste tillägga att jag i vissa stycken delar din uppfattning om Ingvar Lundberg. Jag anser också att han i alldeles för hög grad tillmäter störningar i ”språkets fonologiska komponent” som orsaken till dyslexi. Jag vet av egen erfarenhet att så kallad ytlig dyslexi är den raka motsatsen. Där är förmågan att känna igen ordbilder det stora problemet. Denna typ av dyslexi som också kallas visuell dyslexi och som innan Christopher Gillberg och Ingvar Lundberg kom till makten kallades ”ordblindhet”, har med benäget bistånd av landets logopeder osynliggjorts.


  10. Låt tusen blommor blomma var väl Maos ord och nog kan man säga att den pedagogiska floran är prunkande. Tyvärr är det mesta ogräs. Man kan ju undra om de här tomtarna missbrukar torkade växter. Det är för stolligt för att vara nyktert.


    • Som döv och i egenskap av att vara en skicklig läsare har jag länge varit fundersam till att lära sig läsa genom ljudning. Jag som aldrig hört i hela mitt liv lärde mig läsa utmärkt ändå. Belägger din tes, tänker jag.


  11. Det är ett ständigt växelspel mellan ökad läsförmåga och större förståelse av mängder av områden. Jag tror förstås att det är viktigt att adressera problem så snabbt som möjligt men tycker att det övertolkas på det grövsta när vissa tror att exempelvis högstadielärare blir mindre viktig pga det. Det är oerhört viktigt med alla ämnen på högstadiet för det är så de unga får bredd både i förståelse och läsförmåga.


  12. Du har helt rätt om vikten av läsförståelse. Det enda ämne i skolan som inte bottnar i läsförståelse jag kan komma på är gympa där muntliga instruktioner möjligen kan duga


    • Hej Lennart,
      Eftersom ämnet heter idrott och hälsa, även om också jag säger gympa, så vet jag att lärarna emellanåt går igenom teoretiska bitar med kosthållning och motion. Detta innebär att även inom idrott finns det moment som kräver läsning.


  13. Kan säga att jag arbetar på en skola som har haft låga resultat i antalet behöriga men som nu har uppmärksammats i media att vi uppnått medel i antalet behöriga. Jag hoppas att man gör rätt analys varför detta varit möjligt.
    Som jag tydligt ser så har antalet ohanterliga elever minskat betydligt. Om det beror på nybyggen av bostadsrätter vet jag inte, men det är ett faktum att elevunderlaget, som jag upplever, är klart annorlunda. Därav en möjlig effekt på lärarnas möjlighet till bra undervisning.
    Det är viktigt att rätt analys görs. Av rätt personer- de undervisande lärarna


  14. Har det fria skolvalet verkligen någon betydelse för PISA resultat?
    Skulle man kunna tänka sig en medelväg där studiemotiverade och ”duktiga” elever buffrar upp och minskar koncentration av svaga/studieomotiverade (förstå mig rätt, snälla) fram till årskurs 6 då grunden läggs för fortsatta studier. Sen
    kan man om man vill välja annan skola
    av olika skäl.
    Jag är kluven i den här frågan, för jag unnar intresserade elever
    att välja en skola som speglar elevens
    ambitionsnivå eller intresse. Vi behöver faktiskt partikelfysiker, och gärna från förorten. Denna modell skulle också
    göra att det är elevens val och ej föräldrarnas. Win-win.


  15. Som någon ovan skriver: ljudning har varit i princip en del av läsundervisningen åtminstone sedan jag gick i lågstadiet på 70-talet. Jag tror inte alls de fallande resultaten handlar om sådana teknikaliteter. Men jag tror inte på ljudning, det kanske funkar för dyslektiker men de flesta är inte dyslektiker.
    Jag menar det politiska etablissemanget har stor skuld i det som pågår. Det stora problemet är att det politiska ansvaret inte har tagits på 7 år. Går man till val genom att pusha en fråga så hårt och med så starka åsikter måste man vissa resultat efter 7 år. Vi har fyraåriga mandatperioder. Skall vi börja ha 9 år eller 12 år mellan valen? Nej, det här är ett gravt misslyckande på alla plan.
    Det som utmärker lyckade skolsystem, och som utmärkte skolan i Sverige förr var enhetligheten. Vi vet att svaga elever som går i skolor med många andra svaga elever blir svagare. Vi vet också att starka elever inte blir nämnvärt starkare av att studera i ”elitskolor”. Björklund går här mot etablerad kunskap. Ett annat problem är att anarkin i svensk skola gör den omöjlig att styra. I Göteborgs centrum t ex finns bara en kommunal högstadieskola kvar bland en massa privata. Hur skall man kunna göra samlade skolsatsningar i en miljö med så många skolhuvudmän, varav de flesta faktiskt prioriterar vinst? Ett förstatligande av skolan löser inte det problemet.
    Slutligen, vi får inte glömma att Björklund gick till val på en extrem svartmålning av skolan. Som andra har påpekat: dagens otroligt kompetenta, innovativa och kreativa Sverige drivs av de som en gång gick i (s) så kallade ”flumskola”. Och efter 9 år i Asien vet jag att många där ser den svenska ”flumskolan” som en förebild. Ja, hela Sverige är en förebild. De är nämligen bra på standardiserade tester men sämre på det vi är duktiga på. Så frågan är väl om vi skall ha en skolminister som alltid tycker det är andras fel, som är beredd att skarva med sanningen och som spottar internationell pedagogisk forskning i ansiktet (jag anar den sistnämnda tendensen i bloggtexten också)?


    • Håller med i det mesta av det du tar upp!


    • Att asiaterna skulle vara drillade och svenskarna innovation och kreativa är en floskel som gränsar till rasism. Hur vet man att det är just standardiserade tester de är bra på och inte andra saker? I matematikdelarna i PISA och TIMSS visar det sig att det område svenska elever är närmast asiaterna är det mekaniska räknandet, inte förmågan att lösa problem och att tänka originellt.
      Om det nu finns människor i de asiatiska länderna som ser Sverige som en förebild kan man undra på vilka grunder deras bild formats.
      Jag tror att ett av de största hindren för den svenska skolans utveckling är att man inbillar sig att den gör våra elever unikt kreativa och innovation. De som står för innovationerna i ett land är knappast i åldrarna 7-18 år. De som i Sverige stått för innovationerna gick i skolan innan raset i PISA och andra internationella jämförelser inleddes.


    • Jens,
      Jag menar att tjänstemän och etablerade pedagoger systematiskt har motarbetat Björklund. Dessutom är det väl inte så att Björklund går emot etablerad kunskap – vilken och vems kunskap? PIE? Sedan undrar jag vilken bild av innovation, kreativa elever som Sverige producerar. Vilka är de? Spotifygrundarna? Visst har vi många superbra elever, men vi har en otroligt stor del elever som inte får med sig grundläggande kunskaper. 25% av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra. 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. För 8 år sedan kostade Individuella programmet i Stockholm årligen 250 miljoner kronor – 83% hoppade av. Är det dessa elever som är innovation, kompetenta, kreativa som du hänvisar till?


    • Jo en sak till. Skolministern förmedlar nog bara sanningen. Vilken internationell forskning tänker du på? John Hattie som i studien visar att PBL är förödande för eleverna, samtidigt som vi i Sverige har haft Hans-Åke Scherp som spridit denna farsot. Lita på forskning? Skulle inte tro det!


  16. Sedan 10 år tillbaka har den strikt ljudningsbaserade läsmetodiken varit helt förhärskande i svensk skola. Det är den metodik som härleds från Ingvar Lundbergs metodik, bland annat God Läsutveckling. Men detta är en helt felaktig uppfattning av vad läsning är. Men får någon sätta sig upp mot detta? Nej då, all annan uppfattning än Lundbergs metodik behandlas som dissidenter i Ukraina. Nästan i alla fall. Det finns flera aspekter på denna läsmetodik som är helt galen, bland annat att man i metodiken separerar avkodning från läsförståelse. Först lär sig eleverna avkoda och sedan förstå vad man läser. Detta är en absurd inställning till vad läsning är och visar att lärare har blivit lurade och manipulerade in i att tro att läsning är något annat än en förståelsebaserad företeelse. Här vill jag vara oerhört tydlig: Läsning bygger på förståelse – hela tiden – allt annat är villfarelse och ett sätt att lura både sig själv och eleven. I samma takt som den ljudningsbaserade läsmetodiken haft ett fast grepp om svensk skola har andelen mekaniska avläsare stadigt ökat från år till år, liksom antal dyslektiker. Detta är en utveckling som varit förödande för svensk skola.
    En annan aspekt som talar emot ljudningstraditionen är att det svenska språket inte är anpassat för ljudning, eftersom den som läser inte vet om det är en lång eller kort vokal som ska läsas förrän läsaren upptäcker om det är en eller två konsonanter i ordet som den läser. Att läsning handlar om ljudning talar väl denna text tydligt emot:
    ”Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn rlol i viekln odonnig bksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet”.

    Hej Johan
    Tack för din utmärkta blogg som genom åren tillfört svensk skoldebatt flera intressanta infallsvinklar där jag för det mesta delat dina synpunkter på alltifrån PIEs förödande inflytande till och ditt återupprättande av Linells utmärkta bok ”Människans språk”. Men när det gäller dina uppfattningar kring läsning anser jag att du har fel på ett flertal punkter och dessutom debatterar grumligt. För det första gör du samma fel som du tillskriver dina motståndare inom PIE, nämligen att måla upp en akademiskt fiktiv motsättning mellan olika begrepp, i detta fall avkodning(ljudningsbaserad läsmetodik?) och förståelse. Dina resonemang känns igen från det, tack och lov, insomnade läskriget där Lundberg och Sundblad ofta befann sig i olika skyttegravar. Den sistnämnde är ju en person som du lusläst (ursäkta, jag är från Göteborg) och som i stort sett enbart fokuserar på förståelsedelen i läsprocessen. Med samma logik kunde man ju ignorera förmåga att motoriskt koordinera olika kroppsrörelser bakom ratten, uppfattningsförmåga och avståndsbedömning samt trafikregler när det gäller bilkörning. Det övergripande syftet är ju till syvende och sist att transportera sig från A till B.
    Självklart är förståelse målet med läsning. Lundberg hävdade aldrig annat. Däremot visar han och Katarina Herrlin i sin God läsutveckling på läsningen som en måndimensionell, komplex förmåga. Fonologisk medvetenhet underlättar kraftigt steget upp till en god läsförmåga – om det råder konsensus inom modern forskning (Se exempelvis Stanovich, Hattie och en hel drös internationella forskare). Avkodning dvs. förmågan att göra en grafem/fonem-koppling krävs för att läsaren ska omvandla bokstävernas ljudsymbolik till ord som känns igen och skapar mening i (kon)texten. Ditt exempel med omkastade bokstäver fungerar ju bara på personer som redan är goda läsare… Flyt eller automatiserad avkodning krävs för att avkodningsinsatsen (energiåtgången) inte ska bli så stor att fortsatt läsning förhindrar den fundamentala läsförståelsen. Den sista centrala dimensionen är motivation eller läslust som förstås blir svår att uppbåda om övriga förmågor inte utvecklats. Poängen med God läsutveckling att vidga resonemanget kring läsning och inte att förenkla den fiktiva konflikten mellan avkodning och förståelse, då fullgod läsning förutsätter båda. Läsning= avkodning x förståelse (Gough & Tunmer, 1986), som idag brukar innefatta motivation är en av den moderna, etablerade läsforskningens hörnstenar.
    För övrigt kan vi säkert vara överens om att ljudningsmetodiken knappast varit lika förhärskande under de senaste tjugo åren som innan, och då gick det som bekant inte så dåligt för Sveriges elever vad avser läsförmåga. Under 90-talet och framåt har helordsmetoder kring läsning spridits i svenska grundskolor, något som Hatties metaanlyser totalt underkänner.

    Avslutningsvis känner jag som gymnasielärare sedan 17 år inte igen mig i bilden av elever som mekaniskt avkodar utan förståelse, utan avkodningsproblem är för en del gymnasieelever det problem som hindrar dem att FÖRSTÅ av det lästa. De har helt enkelt inte lärt sig från början och sedan har skolan inte följt upp att de faktiskt kan läsa och har därefter har en negativ spiral pågått under nio grundskoleår. Allt detta är exempel på mekanismer som du väl beskrivit ett antal gånger på din blogg. För att undvika att detta sker fungerar exempelvis LUS-schemat. Problemet uppstår när man inte förstår betydelsen av andra förmågor som underlättar och ligger till grund för fullgod läsining.

    Hör gärna av dig om du vill prata läsning och läspedagogik!

    Anders Blomdahl, gymnasielärare och fil. mag i Pedagogik
    http://www.andersblomdahlutbildning.se


    • Hej Anders,
      Jag delar inte alls dina åsikter. Kanske ska jag anstränga mig och teoretiskt hitta referenser i forskningen som motsätter läsning med förståelse. Jag vet var jag ska leta, men det tar en hel del tid och just nu har jag inte det. Kanske kan jag återkomma i vår. Mitt exempel med bokstäver i olika ordning handlar om att visa att läsning inte handlar om bokstav-ljud, utan om helordsläsning. Det är givetvis för goda läsare.

      Det vore intressant att ha två olika referensgrupper i årskurs 1, en med helordsmetoden och en med avkodningsmetoden och efter 1,2 och 3 år se hur långt man kommit i sin läsutveckling. Detta vore ett intressant forskningsprojekt.

      Jag är ingen expert när det gäller läsning, kanske skulle du kunna skriva: ”Jag märker det”. Men jag har jobbat konkret med läsning i klass på högstadiet i 9 år – dagligen och bara använt mig av helordsmetoden och då var många av mina elever i årskurs 6 extremt dåliga läsare. LUS är ingen läsmetodik utan ett strikt dokumentintrument. Jag har också använt mig av LUS på rektorsnivå under 5 år så jag vet att det fungerar. Däremot är jag oerhört skeptisk till avkodningsmetoden eftersom jag sett många exempel av mekaniska avläsare produceras genom denna metod. Så det bästa vore att gå ut och testa.

      Jag ber att få återkomma i vår och redovisa mina teoretiska källor. Det jag ovan visat upp är evidens från 14 års praktik, men det räknas ju inte i forskarvärlden.


  17. Upptäckte din blogg först nu och tycker det osar mycket foliehatt över den. Det här var ett väldigt sakligt och svårtolkat inlägg för någon som inte är van vid din retorik och som inte följt dig en längre tid då du gör många referenser till tidigare inlägg. Jag ska inte gå in på hur PIE är ett hjärnspöke som i praktiken har ett ganska litet inflytande över både skolutbildningen i dag samt undervisningen i svenska skolor (Jag har dock problem med vissa ståndpunkter som framförs av bland annat Scherp, Lundahl och Lundberg, men det förvånar mig att den ofta osakliga Sundblad får gå fri från dig, förmodligen för att hans metoder passar dig) . I stället tänker jag fokusera på Björklunds ansvar.

    Jag tycker att det är konstigt att inte avkräva ansvar från Björklund för de uselt designade nationella proven. Om man driver en förändring bör man rimligtvis ha ansvar för dess implementering. Hade det varit okej med en sådan experimentverkstad på landets sjukhus? Mycket tveksamt

    Björklund var drivande i framtagningen av LGR -11, självklart har han ansvar för dess utformning. Inte i detaljerna men i de stora penseldragen. LGR -11 är precis som LPO-94 en Kökkenmödding där man vill vara alla till lags, ett fegt men oflexibelt styrdokument. Jan Björklund måste även ges en del av ansvaret för det, i många kommuner, i stort sett obefintliga implementeringsarbetet. Man gjorde samma sak som med LPO-94, man satsade mycket lite på implementeringen.

    Det är barrockt att en person som kritiserar Lundahl och andra för att vara osakliga stödjer betyygsivern då den har mycket lite på fötterna i forskningsväg. Det är för mig absurt att förespråka så stora ingrepp i skolan utan att kunna stödja det i forskning. Det bär Björklund ansvar för, du bär ansvar för att du hejar på.

    Björklund bär, tillsammans med framför allt Baylan och Tobbé ett stort ansvar för hur tjänstemannafrågor hamnar på den politiska dagordningen. Den politiska styrningen av den svenska skolan minskar förtroendet för lärarkåren drastiskt. Läraryrkets låga status i politikers ögon har tagits upp som ett problem när man analyserat PISA.

    Det som eventuellt kan komma att hända är att minskad administrativ börda vad gäller skriftliga omdömen kan väga upp mycket av den ökade administrationen i form av betyg och berg av nationella prov som ligger väldigt tokigt till i årskurserna om de ska ha en chans att användas formativt.


    • Kristoffer,
      Jo Bo Sundblad ligger mig varmt om hjärtat. När du säger osakligt – kan du ge exempel på det. Sedan är det nog så att PIE har ett väldigt stort inflytande på svensk skola, betydligt mer än vad du tror. Så det är inget hjärnspöke hos mig, det är bara ditt sätt att mariginalisera det jag skriver utan att ha på fötterna.

      När det gäller Björklund har han ansvar gentemot sina väljare, vi får se om han blir omvald 2014. Han har också ansvar för att genomdriva sin politik och här kan man kritisera honom för att inte följt upp att beslut blev genomförda på rätt sätt och vidta åtgärder. Här är det risk för ministerstyre om Björklund går in för hårt, även om jag tycker han varit för lam. Att han skulle vara ansvarig för kvaliteten för NP är helt absurt.

      Du blandar ihop olika roller – politiker och forskare. En politiker genomdriver en del förslag som han tror på, vissa populistiska t.ex. kepsförbud. Huruvida det finns forskning på om detta hjälper eller inte är tveksamt. När det gäller pedagogiska forskare finns det ett absolut krav på vetenskapsteori. Två helt olika krav. Sedan håller jag med dig om att regering och riksdag för länge sedan borde gjort upp med tjänstemannaväldet. För länge sedan och detta är fegt.

      Jag tror att du får hålla reda på ett och annat, för du blandar ihop en del och det verkar som om du drivs känslomässigt.


      • Så du menar att jag nog har fel i att det är ett hjärnspöke så det är inget hjärnspöke. Jag har läst ganska många inlägg på din blogg och tycker att du har ganska svajiga argument för att så skulle vara fallet. Mycket av det är anekdoter från din egen studietid och litteraturlistor från enskilda universitetskurser. Det du kallar PIE kallar jag ett forskningsparadigm. Det är sedan länge känt att det i de flesta forskningsgrenar skapas normer som är svåra att bryta mot. Det är så klart olyckligt och jag är själv i flera frågor motståndare till stora delar av de forskare du kritiserar. Exempelvis är Lundahls hänvisning till internationell forskning om betyg ganska patetisk. Men det gör honom inte till en konspiratör. Jag önskar att jag kunde gå in lite djupare i ett argument för min ståndpunkt att PIE inte är en konspiration, men jag känner att det du skrivit är så tunt att det helt enkelt inte finns så mycket att komma med. Du har inte lyckats övertyga mig om att PIE besitter en stor makt över hur skolan i dag är utformad. Du har inte lyckats övertyga mig om att det finns en samling människor som är ideologiskt styrda att motsätta sig den politik som Björklund för.

        Jag tillhörde den sista kullen som läste på LHS innan de gick över till SU och kursutbudet präglades av en mångfald av perspektiv från olika forskare. Vad gäller bedömning är det ju svårt eftersom det inte finns mycket alls att hitta i den akademiska litteraturen som är positivt till betyg. Men du kanske har något lästips.

        Sundblad, och du, har motsatt sig ljudningsmetoder för läsinlärning, trots att detta har mycket forskning i ryggen i de tidiga skolåren. Sen pratar han om läslust som en viktig drivkraft. Att du som är motståndare till Scherp inte vänder dig emot det är märkligt. LUS har en del märkliga kunskapshierarkier och läslust har klart mindre med läsförmåga att göra än vad Sundblad vill göra gällande. Sundblad har även gjort många uttalanden i dyslexifrågan trots att det inte är en pedagogisk fråga. Men kanske är det okej att inte ha på fötterna om man tycker som Johan Kant.

        Självklart har Björklund inte direkt ansvar för innehållet i NP, men för oss som genomförde det var det uppenbart att det var väldigt hastigt ihophafsat. Det var dåligt implementerat och det är klart att Björklund har en del av det ansvaret. Jag tror att det är ganska unikt för skolan att man implementerar idéer brett utan att testa dem först. Men jag kan ha fel där, upplys mig gärna i så fall.

        Jag blandar inte ihop roller. Jag är väl medveten om krav på bevisföring hos forskare och att den inte finns på samma sätt för politiker. En politiker är tillåten att driva hur dumma frågor som helst baserat på hur obefintliga grunder som helst. Du har visat i några blogginlägg att till exempel Lundahl brustit i sin objektivitet (dock inte i en avhandling eller vetenskaplig rapport). Det är finns en bred kultur i Sverige av forskare som uttalar sig i olika frågor, antingen som privatpersoner eller som forskare. Detta gör de ofta utan att ha helt på fötterna i frågan. Exempelvis uttalar sig Martin Ingvar och Bo Hejlskov gärna om hur man ska organisera skolundervisning. Stefan Fölster, som är nationalekonom (och tydligt blå i sin ideologi) uttalar sig också gärna. Är denna kultur något du generellt är kritisk mot eller är det bara inom den didaktiska forskningen du ser det som ett problem?

        Jan Björklund driver stora delar av sin politik utan stöd i forskningen. Hans paradnummer betygen saknar evidens. Jag tycker att det är mycket allvarligt. Du menar att det inte ingår i hans uppdrag och jag menar motsatsen. Särskilt när vi som jobbar på golvet åläggs att ligga nära forskningen när vi arbetar. Det är ju ganska svårt när vi styrs bort från forskningen av den politiska ledningen.

        Jag drivs väl känslomässigt i den grad att du är osaklig och att det irriterar mig. Du tycker att din egen anekdotiska bevisföring som bygger på att det funkar för dig väger lika tungt som forskning. Du attackerar mig och påstår att jag inte har på fötterna när jag inte ens redovisat för grunden i mitt påstående som bara var en passus i mitt inlägg. Jag provoceras väl lite av konspiratoriskt lagda personer och jag provoceras av åsikten att politiker ska gå in och peta i tjänstemannafrågor.

        Du verkar själv drivas väldigt känslomässigt (ganska uppenbart i tonen i din post). Man får inte ifrågasätta dina heliga kor (Sundblad, Björklund) och man får inte vara nyanserad gentemot de du kallar PIE.


      • Hej igen Kristoffer,
        Jag vet inte var jag ska börja, ditt långa svar sticker ut och alla möjliga håll. Men jag accepterar givetvis att vi har olika åsikter och det verkar vara VÄLDIGT olika åsikter vi har. För det första måste jag bestämt hävda att jag inte menar att det finns en konspiration om det är det du tror, utan helt enkelt en väldigt liten etablerad ankdamm av pedagogiska forskare som kliar varandras ryggar. Och sant, jag är emellanåt känslomässigt styrd i den bemärkelsen att jag blir förbannad av maktmissbruk (vilket du kanske anser Björklund ägna sig åt).

        Du tycker att jag bygger min 130 sidor långa bloggserie på en rad personlig anekdoter. Det får stå för dig. Om du läser kommentarerna så är det många som delar min uppfattning och min beskrivning. Om du tittar på de hänvisningar jag gjort så har jag i många avseenden försökt koppla mina åsikter till litteratur eller artiklar. Däremot är min blogg eller min bloggserie inte ett vetenskapligt arbete utan helt enkelt en digital dagbok. Och jag är bara en liten rektorsskit från Haninge. Ingen makthavare och ingen som sitter på någon position.

        Om du inte tycker jag har på fötterna så får det stå för dig, personligen tycker jag mycket väl att jag har det – dock kanske inte för en vetenskaplig uppsats. Du blir irriterad när du läser det jag skriver och det är väl bra, för då har det hänt något hos dig – jag har gjort något med dig. Jag kommer fortsätta skriva om saker jag reagerar över – kanske känslomässigt, vilket innebär att många kommer uppleva mig som provocerande, osaklig, irriterande, konspiratorisk och vara fylld med hjärnspöken.


  18. Kristoffer Lindh
    Du skriver ”Jag ska inte gå in på hur PIE är ett hjärnspöke som i praktiken har ett ganska litet inflytande över både skolutbildningen i dag samt undervisningen i svenska skolor”. Hur tänkte du här? Är det meningen att A) du inte tänker uttrycka det du just i samma mening uttrycker om ”hjärnspöken” eller menar du att du B) inte avser att belägga ditt påstående?

    Att slänga sig med uttryck som ”foliehatt”, ”konspirationer”, ”hjärnspöken” etcetera är en skamlig retorik enbart ägnad att smutskasta meningsmotståndaren och säger alltid mer om den som uttrycker den än personen den är tänkt att drabba. Kan man inte övertyga med fakta tar man till andra medel för att försöka övertala andra läsare. Det kan nog gå på andra ställen Kristoffer men här uppfattar jag kunskapsnivån på läsarna och skribenterna som alltför hög för att gå på sådana simpla trick. Många av dem som läser Johans blogg är bl.a. erfarna lärare och skulle aldrig acceptera sådan tafflig retorik från någon äldre än sex år.

    Om du äger någon som helst hederlighet styrker du ditt påstående att nämnda professorer, f.d generaldirektör, etcetera saknar inflytande över svensk skola.

    Vad gäller Björklund unnar du dig att här beskriva Johan som ”betygsivrare”. Johan har upprepade gånger pekat på att Björklund tvingats sätta in fler och fler kontrollåtgärder då resultatuppföljning till största delen uteblivit i svensk skola. Orsaken till detta är att lärare, rektorer och skolchefer, med få undantag, blivit vilseledda. Verken jag eller Johan är för fler Nationella prov eller betyg i allt tidigare åldrar. Samtidigt behöver de folkvalda veta vad eleverna kan, liksom beslutsfattande yrkesverksamma.

    Att kalla de två senaste läroplanerna för ”kökkenmöddingar” är att gå långt. Jag ser dem som långt ifrån perfekta, långtifrån men steget därifrån till att dela din beskrivning är mycket, mycket långt. Vad är det du avskyr mest: människosynen? Kunskapssynen?

    Du sätter också likhetstecken mellan att Johan ständigt tyvärr tvingas påtala vikten och värdet av resultatuppföljning och ”betygsiver”. Varenda lärare och pedagog vet hur oumbärlig resultatuppföljning är för att kunna möta upp eleven där denne är och för att vid behov ändra sin undervisning. Detta oavsett årskurs.

    Påstår DU att värdet av resultatuppföljning saknar vetenskaplig grund? Har du samma åsikt om bedömning?

    Du skriver ”Vad gäller bedömning är det ju svårt eftersom det inte finns mycket alls att hitta i den akademiska litteraturen som är positivt till betyg.” Du sätter alltså likhetstecken mellan bedömning och betyg? Inte heller här är vi överens.

    Du använder också det gamla fultricket att kritisera meningsmotståndaren för att inte uttala sig om samtliga aktörer inom området och då givet allt dessa uttalat eller skrivit – och då en granskning av allt och alla på forskningsnivå. Klädsamt.

    Du påstår också att Dyslexi inte är ett pedagogisk fråga…hur tänkte du då? Min erfarenhet säger mig att den absoluta majoriteten lärare inte delar din uppfattning.

    Jag delar heller inte din syn på läslust utan anser att läslust säger mycket om den som uppvisar den och tveklöst påverkar läsutvecklingen.

    Något vi ÄR däremot överens om att du, som du själv konstaterar, inte redovisat grunden för ditt påstående. Däremot har vi diametralt olika syn på om det vore på sin plats eller ej. Här måste jag ändå ge dig en eloge för ett nytt grepp då jag aldrig stött på någon som försvarat sig mot påståendet att han/hon inte har på fötterna med motargumentet att han/hon de facto inte HAR belagt sina påståenden…Intressant…Märkligt men intressant.

    Till sist: att säga att man inte håller med om allt en eller flera personer säger är inte detsamma som att vara nyanserad Kristoffer, högre krav på dig själv än så får du allt ställa.


    • Jag kan tillstå att det var ett lite fult grepp. Men fula grepp är det fullt av i den här bloggen så jag skäms inte mer över det än att jag bet om ursäkt. Sen tycker jag att det Johan beskriver som en ankdamm är vad jag skulle kalla en konspiration. En grupp individer som vilseleder massorna. Men det är en mer semantisk fråga.

      Nu till nästa fulspel: Den påhittade polariseringen i bedömningsfrågan. Jag har inte uttalat mig om min inställning till bedömning, ändå vill du att jag ska försvara mitt motstånd mot resultatuppföljning. Det är konstigt att man inte ska få vara kritisk mot Johans inlägg om ansvarsfrågan utan att vara bedömningsmotståndare. Jag är väldigt positiv till resultatuppföljning och arbetar mycket med det med mina elever. Vi borde sluta låtsas som att det finns två läger med olika agendor och att måste tillskriva sig antingen det ena eller andra. Jag och Johan delar uppfattning i många sakfrågor, bland annat är vi båda positiva till formativ bedömning. Jag sätter inget likhetstecken mellan resultatuppföljning och betyg. Men om man är en ideologiskt färgad betygsnitståndare om man uttrycker skepsis mot betyg kanske man får leva med att kallas betygsivrare.

      När du kritiserar min beskrivning av de senaste läroplanerna som kökkenmöddingar undrar du vad jag hatar mest: kunskapssynen eller människosynen. Det är förstås ironiskt att du som vill läxa upp mig om hederlighet kör ett så lågt retoriskt knep. Det centrala innehållet, särskilt i no – och so-ämnena till exempel är väldigt många och saknar stringens. Det känns väldigt slumpartat. Läroplanernas stora problem är deras klumpighet som styrdokument. De går inte att revidera utan man måste riva upp alltsammans. Hade man separerat kursplanerna från lgr hade man kunnat fånen större flexibilitet.

      Jag vet att många lärare är berörda av dyslexidiagnoser. Men det är inte vi som ställer diagnoserna. Att uttala sig säkert om dyslexidiagnoser som pedagogisk forskare är att hå utanför sitt uppdrag. Som lärare ingår det i mitt arbete att förhålla mig till elevers diagnoser och skapa en bra lärandemiljö för dem, men jag ska inte peta i deras huvuden och själv uttala mig om deras diagnoser.


      • Att hävda att man är för resultatuppföljning men sen inte vilja ha någon kalibrering av den låter som att insikten om dess syfte saknas. Du får nog redogöra för hur du vet att de enskilda resultatuppföljningarna ger vägledning mot slutmålet.

        1. Betyg enligt centralt innehåll och formativa bedömningar på resan dit är en väg.
        a) bara kalibrering mot gemensamma formuleringar och utan kalibrering av dessas utfall och NP liknar realskolan.
        b) med NP, nuvarande system
        c) med extern rättning av prov
        d) med stickprov

        2. Stickprov och informationsmöten, har sällan valts utan att kombineras med 1)


      • Kristoffer,
        Det handlar väl om att i dialog lyfta fram ens olika uppfattningar och redovisa argument. Men du ville ju inte ha denna dialog i första läget. Det är väl där hela problemet ligger.


      • Det har jag missat. Kan du hjälpa mig på traven här. När uttryckte jag att jag inte ville ha dialog. Och en minst lika intressant fråga: när har du uttryckt intresse för att ha dialog. Ditt inlägg är ju inte vad man skulle benämna ”sansat”. Det är såklart helt fine att köra en tant på sin egen blogg, men jag tycker att det blir barnsligt om man inte kan ta samma ton i kommentarerna, särskilt om man ger intrycket av att välkomna folk att komma med åsikter. Men jag kanske har missuppfattat det hela.

        Jag har gärna dialog. Till exempel om ljudningsmetoden. Jag har letat i din blogg och läst din artikel i Expressen. Ditt argument verkar gå ut på att ljudningsmetoden är förhärskande (har du stöd för den uppfattningen?), att den är dålig för läsinlärningen vilket du för ett ganska grunt resonemang kring utan några hänvisningar till fakta, utan för något slags ”det fattar väl alla”-resonemang. Du driver också idén att det är ren ideologi bakom ljudningsmetoden. Är helordsmetoden mer belagd i forskning menar du eller är det bara så att bo Sundblad är bra för att du gillar honom och Lundblad är dålig för att du inte gillar honom?


      • Kanske har du tid att ha en dialog om resultatuppföljning utan kalibrering också? 😉


      • Det verkar finnas en stark kultur i den här bloggens svarstrådar att läsa in saker som inte yttrats. Jag har inte påstått att jag är emot kalibrering. De metoder vi har i dag med nationella prov som ett slags kontrollinstrument är väldigt trubbigt eftersom det ger dålig feedback till läraren hur kunskapskraven ska tolkas utan blir ett kontrollverktyg utan kalibrering. Kalibrering för mig uppstår när läraren själv reviderar sina bedömningskriterier, inte när en myndighet kontrollerar hur man bedömer. De diskussioner som tidigare förts om betygsinflation tycker jag hintar om att vi saknar bra kalibreringsverktyg.

        Ingen har lyckats övertyga mig om att ökade kontroller skulle leda till en ökad träffsäkerhet i bedömningen. Vi behöver bättre verktyg, inte fler. Jag är på inget sätt expert på området kalibrering tyvärr, så jag kan inte uttala mig djupare än så. Var står du i frågan Jan?


      • Jag anser att resultatuppföljning utan kalibrering är meningslös och jag är väldigt skeptisk till att lärare ska genomföra hela kalibreringen själva utan stöd. Det är självklart att man nästan alltid tycker att ens egna elever och de prestationer man lyckats lyfta fram hos dem är väldigt bra. Det behövs något mer.

        Jag ser svagheter i vårt nuvarande system men vill ha en bättre kalibrering innan jag minskar den nuvarande.

        Min erfarenhet är att svenska skolan blivit full av irrelevant summativ bedömning kring yrkesval, kommunikation och nöjdhet med tillvaron bara för att lärare blivit rädda för att tala klarspråk om det kunskapsområde eleven ska erövra här och nu. Elever och föräldrar önskar så starkt att se vart det dagliga arbetet kan leda att de trycker på för besked.


      • Jag kan inte skriva ett svar till Jan, så jag lägger det här i stället.

        Jag menar inte att lärare själva ska stå för kalibreringen. Men att det inte räcker med kontroll av deras bedömning. Ett fungerande kalibreringsverktyg måste ge feedback till läraren och uppmaning till förändring.

        Om man försöker såga med en hammare är det ingen såg. Om man försöker kalibrera med de nationella prov vi har i dag sker ingen kalibrering.

        Jag tror att en dålig kalibrering är sämre än ingen kalibrering, men du verkar vara av motsatt åsikt. Det känns fine för mig. Men jag är orolig över lärarnas administrativa börda och de system vi har i dag tar mycket energi i anspråk för lärarna.


      • Resultatuppföljning utan kalibrering var ju det vi hade under 1800-talet och egentligen fram till att betygsystemet A, a AB .. slopades. Realskolan gjorde en del kalibreringsförsök men de var inte så breda. Det fanns ju ett riktigt utbrett godtycke under denna period där det blev viktigt att hålla sig väl med läraren. Vill vi verkligen tillbaka till detta. Hur dåligt NP etc. än fungerar nog måste det vara bättre än godtycke?


  19. Kristoffer

    Du verkar inte ha klart för dig på vilket sätt PIE påverkat och påverkar den svenska skolan. Jag skriver påverkat eftersom PIE redan på 80 –och 90-talet påverkade på sätt som vi kan se i dag. Jag återkommer till detta. Du önskar att du kunde gå in lite djupare i ett argument för din ståndpunkt att PIE inte är en konspiratör. Gör gärna det! Ett tips är att du läser vad Ingrid Carlgren och hennes medlöpare skriver på ”skola och samhälle”.

    Jan Björklund är den politiker som fört upp skolans problem till debatt. Under sin första mandatperiod som utbildningsminister har han kritiserats, hånats, inkompetensförklarats, kallats för lögnare ….. – inte för sina reformer utan därför att han påstod att kunskaperna sjunker oroväckande snabbt i den svenska skolan och att vi har de största ordningsproblemen i västvärlden. Vid sidan av vänsterpolitiker stack PIE ut med osedvanligt oseriösa uttalanden. Vänsterpolitiker och PIE insåg inte ens att det fanns problem i den svenska skolan. Var fanns kompetensen och ärligheten? Historien har visat att Björklund hade rätt i det mesta han varnade för.

    Jag ska ge ett exempel på objektiviteten hos några forskare som tillhör PIE. P1 gjorde 2008 ett radioprogram med titeln ”kris i skolan”. Två reportrar hade bestämt sig för att visa att Jan Björklund hade fel i allt han sagt om TIMSS 2003 och PISA 2006. Björklund påstod bl.a. att Sverige, enligt TIMMS, hade de största ordningsproblemen i västvärlden. I undersökningen tillfrågades ett stort antal rektorer om hur ofta vissa beteenden förekom bland eleverna. Det handlade om sen ankomst, skolk, störning i klassrummet och svordomar. Reportrarna anlitade en professor i statistik och presenterade en tabell för henne i syfte att kontrollera signifikansen i Björklunds påstående. Professorn kom fram till att man inte kunde säga att Sverige hade de största problemen enligt tabellen. Däremot kunde hon säga att Sverige tillhörde de 20% som hade störst problem. Det gjordes en stor sak av detta i massmedia. Tomas Kroksmark utmålade i flera tidningsartiklar, med referens till P1-programmet, Jan Björklund som svensk politiks störste bluffmakare. När Jan Björklund i TV-programmet debatt ansåg att han tolkat den aktuella tabellen korrekt och förvånades över professorns slutsats, raljerade Scherp med att statistik tillhör vetenskapen och det begriper inte Björklund. Nu kommer poängen i den här historien. Jag hade sett en sammanfattning av den undersökning Björklund refererade till på skolverkets hemsida och insåg genast att den tabell professorn analyserat inte kunde vara den Björklund refererade till. Mycket riktigt, forskarna vid Umeå universitet, som sammanställt TIMMS, bekräftade att reportrarna besökt dem och informerats om två undersökningar av vilka den ena sammanställts till skolverket och att det var den Björklund refererade till. Reportrarna hade alltså avsiktligt låtit professorn analysera en annan tabell än den Björklund refererat till. Forskarna medgav även att Björklund hade helt rätt, Sverige hade signifikant större ordningsproblem än alla andra länder i undersökningen. Forskarna ville inte publicera denna skandal. Jag försökte få det publicerat på DN debatt men man ansåg att det låg för sent i tiden. Att reportrar och politiker tummar på sanningen är en sak, men att professorer inom skolforskningen inte granskar källan är en skandal. Sanningen fanns på skolverkets hemsida men då måste man ha en vetenskaplig och inte en konspiratorisk inställning.

    Du skriver ” Det är barrockt att en person som kritiserar Lundahl och andra för att vara osakliga stödjer betyygsivern då den har mycket lite på fötterna i forskningsväg. Det är för mig absurt att förespråka så stora ingrepp i skolan utan att kunna stödja det i forskning. Det bär Björklund ansvar för, du bär ansvar för att du hejar på”. Du påstår även att Lundahl inte brustit i objektivitet i någon vetenskaplig rapport. Jag kan ge exempel på motsatsen. Lundahl har skrivit en rapport med rubriken ”sent ute med tidiga betyg”, där han försöker korrelera resultat och tid för betygsättning i en PISA-undersökning. Han visar direkt sin brist på objektivitet genom att inte ta med de asiatiska länderna, som är de mest intressanta eftersom de presterar skyhögt över alla andra länder. Att inkludera dessa länder hade riskerat visa motsatsen till det han var ute efter! Denna typ av tillrättalagd kvalitativ forskning ser vi alltför ofta bland svenska skolforskare. I sina litteraturstudier utesluter Lundahl nogsamt en stor kvantitativ rapport av Anna Sjögren vid IFAU. Hon visar att vuxna som fått tidiga betyg lyckats bättre i yrkeslivet än de som fått sena betyg i skolan. Dessutom redovisar hon en litteraturstudie som visar att det finns två läger i forskarvärlden när det gäller betyg – Lundahl hävdar att det råder enighet.

    Du skriver ” Jag tror att det är ganska unikt för skolan att man implementerar idéer brett utan att testa dem först. Men jag kan ha fel där, upplys mig gärna i så fall”. Under minst 20 års tid har vänsterpolitiker, initierade av PIE, påbjudit didaktiska dagsländor i form av eget arbete för elever, som helt saknat beprövad erfarenhet och som idag är ett gissel i skolan. På 90-talet reste Ylva Johansson, som skolminister, land och rike runt och uppmanade lärarna att träda tillbaka och låta eleverna sköta lärandet på egen hand. Tala om ministerstyre!

    Den ende som i klartext vågar peka på vad som är orsaken till de sjunkande kunskaperna i skolan är Maciej Zaremba. Det är klart att det är vad som händer i klassrummet som avgör elevernas lärande. Vi har under mycket lång tid rekryterat alltför studiesvaga studenter till lärarutbildningen och dessutom låtit dem passera utbildningen med enorma kunskapsbrister. Detta gäller särskilt lärare i matematik och naturvetenskap. Så länge detta fortsätter kommer resultaten i skolan fortsätta sjunka, till dess alla lärare har denna bristfälliga utbildning. Något som inte uppmärksammats i media är att resultaten i gymnasiet sjunkit ännu mer än i grundskolan. Det är helt logisk följd eftersom brister i lärarnas ämneskunskaper får större betydelse högre upp i åldrarna. Skälet till detta är enligt min mening lärarutbildningsreformen 1988 i kombination med kommunaliseringen som socialdemokraterna drev igenom. Sammanfattningsvis kan sägas att en beprövad lärarutbildning med specialister inom sina elevkategorier och ämnesområden ersattes av en grå massa där ingen stack ut med besvärande kunskaper. För det var just besvärliga adjunkter och lektorer, med gedigna ämneskunskaper, man ville ha bort för att skapa en ny skola där annat än kunskap prioriterades. Tomas Kroksmark t.ex. avskydde adjunkter och lektorer – de lyssnade inte på honom! Dessa reformer implementerades inte med stöd av vare sig forskning eller beprövad erfarenhet utan av ideologiska och politiska skäl där föregångarna till dagens PIE starkt bidragit. Vad finns kvar i vokabulären för dessa reformer när man som du använder epitet som barockt och absurt om Björklunds betygsreform? Betygsreformen kan ändras från ett år till nästa, men följderna av de reformer jag pekar på får vi dras med under decennier.


    • Hans-Gunnar,
      Ett jättetack för att du delar med dig av din stora kunskap och dina logiska resonemang. Jag delar fullständigt din åsikt. Zaremba är verkligen bra och det han säger är nästan alltid huvudet på spiken. Det är tragiskt att Gunnar Ohrlander gick bort, vilket kanske en del jublar över, för där fanns det en skarp penna som hade full koll. Åter igen – Ohrlanders bok ”Den Gudarna älskar” är en klassiker. Jag tänker att McKinseyrapporten och John Hatties metaforskning lyfter fram den skicklige lärarens betydelse, något som jag egentligen borde fokusera på i framtida blogginlägg. Där alla blinda metoder som inte bidragit till någonting kanske ska diskuteras och halshuggas. Vi får se.


      • Jag ser verkligen fram emot en serie om Hattie och McKinsey. Jag gillar verkligen Hattie. Om man får önska skulle det vara spännande med en egen metaanalys utifrån Hatties analys av den svenska skolpolitiska diskussionen. Hur kommer det sig att vi i Sverige fokuserar på vad som enligt Hattie är perifera frågor för skolan. Varför pratar vi så lite om lärarens roll i klassrummet och varför satsar vi inte på att förbättra verksamheten i klassrummet?


      • Jag håller med om att vi i Sverige hela tiden talar om perifera frågor som bara har indirekta effekter.

        PIE har lyckats styra debatten bort från centralfrågorna och den som ens knystar om konsekvenser för eleverna av att missköta sig får en hel bataljon på sig hur liten frågan än är. Vi kommer aldrig ens nära att diskutera hur det ska vara i klassrummet. Floskeldjungeln står i vägen.


    • Hans-Gunnar. Tack för ett i stort sett sakligt svar. Många bra referenser som jag ska kolla upp.

      Jag tycker dock att det är tråkigt att man klumpas ihop med ”motståndarlaget” när man är skeptisk mot ett inlägg. Jag tycker att 90-talets reformer är väldigt problematiska och jag är övertygad om att Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp var en del av att skapa det problemet. Men jag tycker inte att det är rimligt att ensidigt avskriva allt ansvar från sittande minister. Jag tycker att sossarna drivit en dålig skolpoltik också och det har jag redogjort för i tidigare inlägg. Däremot tycker jag att historien givit Mats Ekholm rätt i sin kritik mot ökade kontroller i skolan.

      Politikens intrång i tjänstemannafrågor i politiken började innan Bjöklund, men han har ett ansvar som sittande minister.

      Jag har för övrigt inte påstått att Lundahl aldrig varit opartisk i sin forskning. Jag påpekade bara att ”Bedömning för lärande” inte är en vetenskaplig artikel. Lundahl är inte ensam om att sväva ut och tumma lite på sakligheten när han inte skriver vetenskapliga verk. Det stöter man på i de många discipliner.

      Det finns en olycklig polarisering i skoldebatten i Sverige som knappast gagnar verksamheten. Scherp, Ekholm och Lundahl är säkert en viktig drivande kraft i det. Men det ursäktar inte andra att köra samma sak. Jag tycker inte som Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm bara för jag inte håller Johans inlägg. Och jag kan tycka att ljudningsmetoden har fördelar utan att vara lurad av PIE.


      • Kristoffer,
        Om du läser blogginlägget igen så skrev jag: ”Läsningen då? Jo, det är ett stort problem som jag har påtalat för länge sedan, som faktiskt inte har med PIE att göra.”


    • Spot on! Hans-Gunnar


  20. Det missade jag faktiskt. Tack för påminnelsen. Men jag är fortsatt intresserad av vad du har på fötterna för din ganska argsinta kritik mot ljudningsmetoden.


  21. Kristoffer
    Polarisering, möjligen men hellre det än falsk konsensus.

    Snart sagt all desinformation sker under täckmantel av att komma och hjälpa skolorna. Aldrig att någon säger t.ex att ”jag delar inte styrdokumentens uppfattning varför jag kommer att lära era lärare att istället för att bedöma mot kunskapskraven skall de göra sina bedömningar visavi det centrala innehållet och ”förmågorna”. Om de skulle vara så uppriktiga skulle inte ens den mest okunnige skolchef eller rektor ta in dem.

    Det är min erfarenhet att den som äger sin grundsyn inte förhandlar om den. Därav följer att några av oss kan verka oresonliga och polariserande men vissa saker är icke förhandlingsbara.

    Utan att känna dig utgår jag ändå från att vi delar en humanistisk människosyn och att du lika lite som jag är villig att förhandla om den. Även om det innebär att vi kan upplevas som kompromisslösa av dem som inte vilar lika tryggt i sin människosyn och tycker att detta med humanistisk eller fascistoid människosyn mest är en gradskillnad och inte en artskillnad.

    Obs! För att undvika alla missförstånd hos läsare som inte vet var jag står: inga likhetstecken fascistoid människosyn och PIE. Ovanstående exempel är enbart för att konkretisera grundsyn och närmare bestämt icke förhandlingsbar sådan.


    • Falsk konsensus är inte eftersträvansvärt. Men polarisering är också illa. Jag tycker att det är illa om jag inte kan vara skeptisk mot Johans inlägg utan att klumpas ihop med de ni kallar PIE. Jag räknar med att ni som humanister också inser att det är problematiskt och försvårar framåtsyftande dialog.


      • Kristoffer
        Jag klumpar definitivt inte ihop dig med PIE, gör någon annan det?


      • Inte som i att jag skulle ha samröre med PIE, men du har liksom andra utgått ifrån att jag har värderingar som jag inte uttryckt. Exempelvis har man menat att jag är motståndare till kalibrering av resultatuopföljningen och att jag sätter likhetstecken mellan bedömning och betyg. Men du har framförallt anklagat mig försatt vara ohederlig när du själv visat en stor brist på hederlighet. Man kan vara osaklig och ”ohederlig” när man blir upprörd. Det har Johan själv varit många gånger i sin blogg och det är hans forum det hör så det har han rött i så länge han inte går på personangrepp. Men det är anmärkningsvärt när man själv är ohederlig när man kritiserar andra för att vara det.


      • Jag tycker att det är sorgligt att du Kristoffer har en så negativ syn på våra försök att förstå vad du är ute efter. Det är ganska långa kommentarer som vi tränger in i och försöker förstå.

        När du explicit säger att du tycker att kalibrering med NP är så dålig att du hellre struntar i kalibrering kan jag förstås ta till mig det. Det är för mig en så helt felaktig slutsats så att det är rimligt att jag inte insåg att du hade den åsikt.


      • Jag har en negativ syn på den polarisering jag ser i debatten, här och på andra ställen. Det är ni inte ensamma om. Att beskriva er opposition mot mig som ett försök att förstå mina inlägg är en skönskrivning. Du gick i polemik mot en åsikt jag inte ens berört i mina inlägg. Jag ser inte det som ett försök att tränga in i mina texter. Jag hade inte nämnt kalibrering och min inställning till det över huvud taget. Jag tror att det finns bra kalibreringsverktyg och np skulle kunna vara ett, men det är i sin nuvarande utformning en hammare man försöker såga med. Det blir ju också godtycke. Vi har ju även kunskapskrav att förhålla oss till, så jag tycker att det är att ta i när du kallar det godtycke att vara utan np. Hur gör till exempel Finland för att kalibrera? Hur gör man inom läkarkåren?


      • Finland har sin studentexamen som de kompletterar med ett väl genomfört system för stickprov. Det är en form av kalibrering som jag tror är effektivare än våra NP men jag har svårt att se hur vi i Sverige ska lyckas få igenom ett byte till detta system.

        Kristoffer, Din argumentation i sakfrågor är intressant, du får ursäkta att jag letar upp just de delarna i dina kommentarer.


  22. För mig är det tre saker som jag upplevde riktigt negativt under min skoltid och det är okunnighet, otydlighet och indoktrinering. Lärare som lurar en för att de inte kan, lärare som inte talar klarspråk så att problem inte åtgärdas och lärare som har sin egen politiska agenda. Alla dessa saker anser jag vara så djupt kränkande för eleven att kepsfrågor blir helt irrelevanta.

    Johan drar sig för att försvara Björklund men det gör inte jag. Björklund har försökt att addressera de tre områden som jag anser viktigast för att inte kränka elevens rättigheter. Detta gör att han har mitt helhjärtade stöd för det han försöker åstadkomma och det är de som med breda rallarsvingar försöker stoppa honom som borde skämmas. Jag är inte alltid överens med honom på detaljnivå och tycker exempelvis att användning av ordet katederundervisning är helt fel valt men retar mig mer på de som låtsas att de inte förstår vad han menar för att kunna komma med riktigt hårda attacker.

    Björklunds politik har inte fått effekt än och han ska inte skyllas för PISA resultaten. Hans mål och strävanden skulle kunna vända svenska skolan rätt men det är inte säkert att de kommer hinna få göra det. Krämarna hos huvudmannen och progressivisterna inom skoletablissemanget har troligen alldeles för mycket makt.


    • Fast jag förstår faktiskt inte vad han menar med katederundervisning. Korkat jag vet. Men jag vill helt ärligt bli upplyst om vilken undervisningsmetod han med det förordar.


      • Nu är det inte så att det saknas information om vad Björklund menar med katederundervisning. Både i intervjuer och i den skollag han har varit med och utforma är det tydligt att.

        Lärarna ska ta ansvar för att leda eleverna mot ett centralt innehåll men de väljer sen hur de gör detta. Det finns ingen föreskriven undervisningsmetod men Björklund har vid flera tillfällen uttalat sig om en ökad andel av metoder för undervisning i storgrupp, där lärarna leder samtalet, diskussionen och har genomgångar. Även detta lämnar ett stort friutrymme för lärarna.


      • Tack för info. Jag kan skriva under på det men tycker som du att ordvalet är otydligt och olyckligt. Liksom ordvalen läsning och räkning i stället för svenska och matte. Jag tror tyvärr att det är ordval som skapar en sned bild av skolans verksamhet och problem i allmänhetens ögon. Jag håller även emot honom att han menar att betyg är ett bra pedagogiskt instrument.

        Jag tror att varken Björklund eller någon annan skolpolitiker kommer lyckas göra någon stor skillnad eftersom de reformer som genomförs kommer att ha liten påverkan på vad som sker i klassrummen. Jag tror att reformer måste vara mer styrande och mer förankrade i forskning. En satsning på fortbildning i formativ bedömning, krav på alla huvudmän (privata eller kommunala) att lägga skolpengen på verksamheten. Förtydliga lärarens uppdrag så att beprövning blir tydligare och rollen gentemot familjen tydliggörs. Krav på att huvudmannen gör riktade satsningar inom kompetensutveckling så att man inte gör lite av det ena, lite av det andra som det ofta ser ut nu. Då hade vi kanske fått en bättre skola. Mer ingengörskonst och mindre politik.


      • Det finns en kraftig pedagogisk effekt av betyg som jag i och för sig inte vet om Björklund är medveten om då den märks så lite av den i debatten. Betyg gör det så mycket svårare att undvika klarspråk om prestationerna. De avgränsar vad man pratar om och de sätts i förhållande till en skala. Klarspråk går inte att undvika. Detta får fantastiska effekter på all övrig återkoppling till eleverna, då den också måste göras med klarspråk. Den formativa bedömning kan inte göras ”snäll” för att dölja vad som återstår.

        Jag tycker att matematik och räkning står för två helt olika saker, där möjligtvis räkning kan inrymmas i det större begreppet matematik. Beroende på situationen så tycker jag rätt begrepp ska användas och jag tycker att matematik sällan är det mest relevanta på lågstadiet.


      • Är det din egen slutsats eller ser du det som ett faktum att betyg leder till att man talar klarspråk i större utsträckning med eleverna.

        För min uppfattning är att kunskapskraven (som i och för sig i nuläget är designade att matcha betyg i åk6 och 9) skapar denna tydlighet, medan själva betyget fördunklar kommunikationen med eleven om deras kunskapsutveckling.

        Nu har jag bara betygsatt sexor och det kan hända att det ser annorlunda ut i högre åldrar. Men jag upplever att betygsbokstaven ständigt hamnade i förgrunden hos eleven. Det är något som många kollegor också vittnat om. ”Vad betyder det här för mina betyg?” var en vanlig kommentar hos elever när jag pratade med dem utifrån matriser. Det var svårt att få dem mottagliga för den feedback jag faktiskt gav dem. Dessutom är det svår för en 12-åring att ställa rimliga krav på sig själv. Många hade svårt att lägga ribban på en rimlig nivå vilket gjorde att många satsade för högt eller för lågt för var de befann sig. Jag tror att det hade varit mycket lättare att nå dem i min formativa bedömning med enbart kunskapskraven i ryggen än med betygen.

        Sen finns ytterligare ett problem och det är med testinstrumenten. Det är ofta lärare i praktiken testar något annat än man avsett. När detta testresultat sedan översatts till ett betyg så kan det bli väldigt missvisande. Detta klarade inte ens NP av. I religionsprovet i åk6 i våras fanns fler uppgifter där man fick poäng för att inkludera saker i sitt svar som man inte frågat efter. Då testas din förmåga att gissa vad provkonstruktören menat med sin fråga, inte din förmåga att resonera kring religiösa uttryck.

        Vad gäller ordet räkning så är det tyvärr något som ofta beskriver den matematikunderivsning som bedrivs i de lägre åldrarna. För i den svenska matematikundervisningen är det inte Scherp, Lundahl eller Ekholm som är kung, det är matematikboken. Och i matematikboken räknar man, i alla fall oftast. Talanalys och laborativ matematik måste få ett mycket större utrymme i den tidiga matematiken.


      • Den skolforskning som finns fokuserar på mikroskalan det enskilda samtalet där eleven lätt låter bli extrainformationen när betyget är det centrala. Det stämmer överens med dina erfarenheter och mina också faktiskt även om jag har metoder för att få bort problemet.

        Det jag talar om är dock makroskalan. Hur får vi samtalen att handla om kunskapsprestationen och inte snömos runt omkring? Det är ju så mycket mindre konfliktfritt att tala om sådant som inte behöver påverka elevens arbete och undervisning. Här finns det omfattande organisationsteoretisk forskning kring att man behöver mäta och följa upp det viktigaste för att styra människor mot att ägna sig åt det.


  23. Hur får man in inlägg på Kants blogg?
    (Lyckas jag få in frågan har jag fått svaret 😉


    • Vad menar du Per?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s