h1

Vikten av resultatstyrning

11 december 2013

Kanske har jag sett en av de bästa filmerna på länge, eller någonsin när det gäller resultatuppföljning och resultatstyrning. Dr Ray Rist är rådgivare åt världsbanken och ett 50-tal länder. På ett seminarium anordnat av managementföretaget Ramböll och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) pratar Dr Rist om vikten av resultatstyrning. Se filmen.

Rubriken på föreläsningen är Resultbased management (RSM) och innehåller några viktiga punkter:

  • Mål – dit vi ska, vart vi ska gå.
  • Hur ska vi förändras – vad ska vi göra?
  • Evidesbaserat – inte gissa utan vad som fungerar.
  • Fokus på resultat
  • Sätta mål från var man befinner sig
  • Koppla upptäckterna till resultaten

Dr Rist menar att vi alltid måste ha ett mål vart vi ska gå för att vet vad vi ska göra för att nå dit. För att fråga oss själva hur vi ska förändras. Han menar att vi inte kan gissa utan utgå från fakta, alltså vara evidensbaserade. Ray Rist tar ett exempel: Vi kommer inte gissa när det gäller var vi ska placera kärnkraftsavfall, utan vi tittar på fakta – vi tar beslut utifrån evident. Vi tittar på vad som ger resultat. Han menar att I think, I feel, I bevieve är rena gissningar och inte bygger på data.

Att inte ha fokus på resultat är att ha fokus på något annat, outcosts det vill säga vad man kan köpa. Man visar upp vad man har gjort inte vad det är för resultatet av ens handlingar har inneburit. Det krävs beteendeförändring för att ändra denna inställning. Dr Rist tar som exempel att skolor inte lovar att eleverna ska lära sig något, utan lovar en bra kursplan, trevliga lärare, varma luncher och lämplig lekplats (skolgård). Det innebär att man bygger eller köper.

För att sätta upp mål måste man veta var man befinner sig i första läget, alltså veta vilka ingångsresultat man har. Det spelar ingen roll hur mycket pengar en verksamhet pumpar in så länge man inte mäter resultatet, för oavsett hur mycket resurser en verksamhet får är det inte säkert att resultaten blir bättre. Man kanske bara gör mer av något, mer av samma sak som inte ger någon effekthöjning på resultaten. Vart ska man och hur ska man nå dit?

Är inte det svensk skola i ett litet nötskal? Projekt, projekt, projekt, dyra projekt, projekt, dyra föreläsare och ingen effekt på elevernas resultat. Pisa-kurvorna verkar vara banprofilen från Garmisch-Partenkirchen. De enda som är lyckliga är storfräsarna som håller föreläsningarna med humbug, för de skrattar hela vägen till banken.

Dr Ray Rist menar att mätningens makt påverkar:

  • Om man inte mäter resultat kan man inte skilja framgång från misslyckande
  • Om man inte ser framgång kan du inte belöna den
  • Om man inte belönar framgång belönar man antagligen misstag
  • Om man inte kan se framgång kan man inte lära sig av det
  • Om man inte känner igen misslyckande kan man inte korrigera dem
  • Om man kan visa upp resultat kan man få allmänhetens stöd

Är det så att skolan har allmänhetens stöd idag? Eller tycker allmänheten bara synd om lärarna?

Jag undrar om Dr Ray Rists föreläsning och budskap är bättre för skolutveckling än alla de föreläsare som åker runt och ska frälsa skolan? Vilka effekter på elevernas resultat har deras föreläsningar? Vad ger lärandebaserad skolutveckling eller bedömning för lärande? PBL eller skolnära forskning? Mätning tack! Är det bättre att professorer eller företrädare för PIE åker land och rike runt för att kränga böcker och få grova arvoden med tvivelaktig vetenskaplig forskning i botten? Alltså validitet och relialibitet är åt helvete och Ruth Butler 1988 garanterar forskningsförankringen. Samtidigt säger dessa personer att betyg är trubbiga verktyg, mätning är dåligt för lärandet och resultatuppföljning ger ingenting.

Ursäkta mig, men står den svenska pedagogiska ankdammen, bestående av fega PIE som aldrig tar ansvar för elevernas resultat, lika högt i kurs som Dr Ray Rist? Nej det tycker inte jag. Rektorer, kommunala tjänstemän och kommunala politiker bär ett stort ansvar – för det är ni som beställer föreläsare som Christian Lundahl och Hans-Åke Scherp. Ni bidrar till svensk skolas förfall. Se filmen och reflektera över eran verkliga uppgift. Kontrollera evidens på det som era föreläsare har åstadkommit och fundera på om det gagnar era elevers resultat. För visst är det för elevernas skull som skolan finns?

Kanske är det inte för sent, vi kanske kan nå upp till Rumäniens Pisa-nivå om vi anstränger oss. Men då behöver vi fokusera på rätt grejer. Då måste lärarna få rätt utbildning när det gäller resultat, som de inte fick med Lpo 94 eller Lgr 11. Det är tragiskt att Ramböll ska tillhanda sådant som Skolverket egentligen borde gjort och bör göra även idag. Kanske kan Skolverket engagera Ramböll att åka land och rike runt och lära ut resultatstyrning, för det behövs verkligen.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

32 kommentarer

  1. Jag ställer mig verkligen frågan om vi har allmänhetens stöd eller om de bara tycker synd om oss. Att lyfta att man är lärare är sällan ett sätt att få människor att lyssna på en utan något som allt för oftare triggar någon att försöka förklara för en hur det borde vara.

    Du har helt rätt i att vi behöver fokusera på vilka resultat vi åstadkommer. Inte något gammaldags kvalitetsarbete, där man mäter allt och utvärderar inget utan ett fokus på de viktigaste resultaten. Självklart avgränsat enbart till kunskap men ofta mycket snävare än så, typ läsflyt.


    • Är det inte just det vi gör när vi utgår från lgr11s betygskriterier.
      Dvs fokuserar på de viktigaste resultaten – enligt PIE.
      Lite ”gammaldags kvalitetsarbete” skulle nog inte skada.


    • PIE förordar bara en ren strutsmentalitet där vi inte kollar några resultat och dessutom har de inte ens lyckats se vad som är viktigast för en skola, dvs kunskapsresultat.

      Ja, de förordar gammaldags kvalitet. Processer, Dewey daterade 1800-tal och Indoktrinering (kallade demokrati) daterat till medeltiden.


      • Jag erkänner att jag inte gick så långt bakåt i tiden.
        Jag tror nog vi är rätt överens i och med ditt förtydligande.


    • Jan
      Dewey dog 1952 och den senare skrev och publicerade Erfarenhet och utbildning 1938. I den vidareutvecklar han sina tidigare utbildningspolitiska texter. 1800-tal är inte riktigt sant! Om du inte har läst den, gör det.


      • Allt det jag läste av Dewey på lärarutbildningen får mig att vara vaccinerad mot mer läsning av honom. Han levde nästan hälften av sitt liv på 1800-talet.


      • Så du menar att de år han levde på 1900-talet inte räknas. Det betyder för oss som är födda på 1900-talet inte kommer räknas nu vad vi än gör.

        Glöm inte bort att det är många som använder sig av Dewey som knappt har läst honom. Han är t.ex. inte alls för eget arbete eller frånvaron av en lärare.

        Här är några utdrag ur ett studiematerial som mina studenter får läsa.

        Dewey skriver ”[…] Planen skall med andra ord vara ett gemensamt företag, inte ett diktat. Lärarens förslag är inte en gjutform för ett förutbestämt resultat utan en utgångspunkt för att man skall kunna utveckla en plan, där alla som är inblandade i inlärningsprocessen har bidragit med sin erfarenhet.”[1] Han skriver det i samband med sin kritik av att lärare tycks vara så rädda för att inskränka på elevernas frihet att de bara tillhandahåller ett studiematerial utan att tala om hur det kan användas.[2]

        Vår moderna pedagogik kan i många fall tyckas förorda samma förhållningssätt. Styrande skall vara elevernas och studenternas egna tolkningar. Lärarens tolkningar riskerar annars att styra studenternas kunskapstillägnande. Dewey menar å sin sida att lärarens kunskaper, som genererar olika tolkningar är lika mycket värda som elevernas och i en gemensam lärosituation skall dessa finnas med[3].

        Min hållning är att han ger ett intryck av att vara normativ, men det finns en hel del matnyttigt och vissa saker som helt strider mot mångas uppfattningar av vad han egentligen säger.


      • Jag har egentligen inte något emot Dewey och min poäng är att progressivisterna använder en gammal profet och det är sant även om han lyckades producera något 1938. Det talas så mycket om 50-tals mentalitet och katederundervisare men själva tanken om eget arbete där läraren bara kollade resultat var frekvent på 1800-talet och vad Dewey gjorde var bara att fylla på med mer av frivilligt valt innehåll och åtminstone någon att härma. Progressivismen är en 1800 tals grej som inte är ett enda dugg framtidsinriktad.

        Realskolan började definiera ett gemensamt innehåll som man samarbetade kring och traditionalismen är mycket modernare än progressivismen.

        Kan hända att vi kan hitta något fruktbart ur den gemensamma diskussionen men då måste progressivisternas maktställning brytas. Gör den inte de kommer vi vara världens fattigaste land när våra barnbarns barn går i skolan.


      • Jan
        Vi kan gärna diskutera progressivismen och även andras tillämpningar av den i en undervisningssituation. Det jag vänder mig emot är att man menar att det är Dewey själv som står för det man idag ser som handledarrollen, vilket det inte är om man läser honom noggrant. Han uttrycker t.ex. i Demokrati och utbildning helt klart att förmedlingspedagogiken är en väsentlig del av den lilla människans växt.

        Du behöver inte gilla honom eller ställa upp på hans tänkande, men bedöm honom inte efter hur andra tillämpar honom. Bedöm honom efter hans egna ord.


      • Viktigt är också, att John Dewey främst var en företrädare för pragmatismen, inte progressivismen. Men man kan säkerligen koppla ihop dem. Men jag anser att man som lärare skall vara ytterst försiktig med att koppla ihop olika ismer med varandra.

        Intressanta företrädare är Pierce, James och Mead.

        Tyvärr är det väl så att man ofta plockar ut vissa delar ur tänkares verk och vidareutvecklar dem, ibland till nästintill oigenkännlighet. Därför är det viktigt att alltid gå till källan och se om det stämmer.

        Lite googling!

        Pragmatism är en amerikansk filosofi och sanningsteori som uppkom i slutet av 1800-talet och som kännetecknas av fokus på handlingars och påståendes praktiska konsekvenser.
        Ett påståendes mening, en idé, metod, teori eller hypotes verifieras enligt pragmatismen i dess konkreta konsekvenser, dess tillämpbarhet, funktion och användbarhet. Vissa pragmatiker anser att sant är vad som är nyttigt för livet eller verksamheten, andra att en hypotes är sann om den möjliggör att vissa eftersträvade förutsägelser går i uppfyllelse.

        Pragmatismen grundades av Charles Sanders Peirce (1839-1914), som myntade termen 1878 i en uppsats i Popular science monthly. Den populariserades av William James i Will to believe (1897), Philosophical conceptions and practical results (1898) och Pragmatism (1907). Bland pedagoger är John Dewey en av de mest inflytelserika pragmatikerna, med Studies in logical theory (1903). Även filosofen och socialpsykologen George Herbert Mead brukar räknas till pragmatismens skara. Den fick även stort inflytande på samhällsvetare som exempelvis sociologen C. Wright Mills.


      • Jag är inte säker på att pragmatismen och Dewey som del av vår idéhistoria är tillräckligt viktig att lägga tid på. Behöver han bedömas rätt nu när han varit död i mer än 60 år.

        Jag har något slags förvåning över alla småfilosofer som får så mycket utrymme inom pedagogiken. Det är förstås intressant att följa de stora filosofiska tänkarna bakåt i tiden men pedagogiken borde vila trygg i framväxten av denna mycket mer grundläggande vetenskapsgren. Det finns så mycket i lärandet där pedagogiken ta sin utgångspunkt i vetenskapens ståndpunkt inom sociologi, filosofi, psykologi och kognition istället för att uppfinna hjulet om och om igen.


      • Det handlar om att känna till företrädarna, för att inte riskera uppfinna hjulet igen.

        Pedagogiken tar redan utgångspunkten inom dessa områden.

        Eller talar du om didaktiken?


      • Jag säger inte att han skall bedömas Rätt, utan efter det HAN säger, inte efter hur andra tillämpar honom. Det finns väl företrädare inom ditt eget område som du anser skall bedömas efter vad det kom fram till.

        Du visar en så respektlöshet ibland så man baxnar för vårt historiska arv. Pedagogiken och didaktiken ser ut som den gör mångt och mycket på grund av alltför svaga kopplingar till historien. Man lanserar en ny pedagogik och den kan ha tillämpats för 2000 år sen. Varför, jo för man känner inte till rötterna. I andra ämnen gör man det. Dewey är en del av våra rötter och för att vi skall kunna göra upp med D om det är det vi behöver måste vi läsa honom.

        Jag behöver inte tro på företrädarna, men lära mig av dem.


      • Varför baserar sig pedagogiken på så många filosofer som andra inte ägnar sig åt. Det blir så lite tid för socialpsykologi och mer givande utgångspunkter.


      • Varför måste det ena utesluta det andra? Men vad gäller socialpsykologi hör det mer till att försöka förklara individen tankar, känslor och handlingar (psykologi), än att försöka förklara varför skolan och undervisningen ser ut som den gör, och dess historiska arv.

        Däremot finns socialpedagogik som mycket väl kan ingå i det moment inom VAL som jag undervisar i. Jag skall titta närmare på vilket sätt.

        Jag känner däremot inte till att t.ex. Dewey ingår i någon annan kurs än den som fasats ut som campusförlag, men fortfarande går på distans inom VAL-projektet. Dewey har snarare verkat så att säga övergripande, i upplägg och i handling. Men det finns inte så mycket utrymme till detta längre på SU (o. tid. SU), såvitt jag känner till.

        Många som läser inom VAL har tyckt att de förstår sin egen verksamhet på ett annat sätt, efter att ha läst Bourdieu, Foucault och Dewey. Och det är lärare som har verkat i många år ute på skolorna. För de flesta är det nytt!

        Det skulle vara märkligt om inte lärare kände till Dewey. Men, som sagt – de flesta av de filosofer du vill få bort, är redan borta i hög grad, iaf på SUs campusförlagda AUO-kurser.


      • Det ena kan absolut utesluta det andra om det handlar om svårbemästrade kunskapsområden som tar mycket tid på en redan stofftung lärarutbildning. Ska man välja vilket område som ska prioriteras så framstår socialpsykologin som bra mycket viktigare.

        Jag fascineras över att bara för att skolans historik är en viktig del av den svenska skolforskningen så tror lärarutbildare att sådant som handlar om att förändra hela systemet är viktigare för lärare än hur man möter eleverna i vardagen. Vi arbetar enligt styrdokumenten, sätter betyg, bedömer, undervisar, bygger relationer och skapar utmaningar. Skolsystemets förändring ingår inte i läraruppdraget men mötet med eleverna gör det.


      • Kan inte gå in på vikten, men titta på din egen livshistoria och fråga dig hur ditt liv skulle vara om du inte hade tillgång till den.


      • När det gäller mitt eget liv har jag ansvar både för den övergripande strategin och att vardagen ska löpa på effektivt. När det gäller skolan så har lärare ansvar för det senare och bara en mindre roll i det första.


      • Men hur kan du ta ansvar för dina beslut och handlingar om du inte har tillgång till din livshistoria..?


      • Jag tror nog att man kan ta ansvar för en hel del även när man glömt det mesta av sin historia inom områden som inte är så relevanta. Du verkar glömma att alla har 12 års utbildning med mängder av historia. Vi är ju inte historielärare alla ihop och det är skönt att kanske få fokusera lite mer på hur man förklarar saker, utmanar elever och hur människor fungerar istället.

        Ni ska ju inte utbilda lärare till att göra ert jobb, vi har ett annat uppdrag, ett som kräver stor närvaro i här och nu.


      • Jag vet inte att man läser pedagoghistoria i skolan. Det verkar som om du har glömt bort vikten av historien.

        Sen förstår jag inte sista meningen. Vad 17 pratar du om? Och vad är det som är så hotfullt med att filosofi och historia, samt utbildningspolitik ingår i ett eller två moment under 3-5 års utbildning.

        Dessutom verkar du inte ha någon aning om att kursen handlar om människans plats i utbildningssystemet nu och förr. Du bara tror att du har allt klart för dig och att allt som du inte gillar inte skall få finnas.

        Har du tänkt på att jag inte med en bokstav har dissat ditt område. Varför? Respekt för att du vet mer än jag om det. Tänk om jag vet mer än du inom mitt område. Jag dikterar inte hur du skall undervisa mm. Varför, jo för jag tar för givet att du kan det. Tänk om du kunde fokusera på annat än på vad som skall kastas bort och göra något konstuktivt istället som att utveckla ditt eget område. Det gör jag i mitt. Genom att lyssna på lärare, dvs på er som är ute i verksamheten.

        Du tror inte att vara lärare på SU handlar om Här och Nu?? Och att man inte behöver känna till historien för att kunna hantera här och nu?? Vad som gäller är ju att känna till hur historien påverkar här och nu, vare sig det gäller den personliga såväl som skolans och lärarnas historia m.m.

        Ens livshistoria påverkar vare sig man vill heller inte. Men det är när man kan den som man kan gå framåt utan att göra om det som inte har fungerat. Likadant är det med utbildnings- och pedagogikhistorien.

        Du kan åtminstone vara lite öppen och fundera på om det inte ligger någonting i det..


  2. […] Och viktigast av allt, blir resultaten i verksamheten bättre av allt utvärderande? En stor del av de utvärderingar som görs i skola och högskola värderar insatser av olika slag, men inte vilket resultat eleverna eller studenterna uppnår. Frågor som besvaras är om det finns välskrivna kursplaner, är lärarna behöriga och rätt utbildade, görs satsningar på än det ena än det andra, vilka resurser avsätts för undervisningen, bibliotekets bidrag och så vidare. För en utveckling av detta tankespår se Johan Kants blogg. […]


  3. Ja pragmatismen är glömd även om den säkert influerat dagens tänkande positivt. Det är Deweys status som en av gudarna enligt den progressivistiska läran som framkallar min avsky.


  4. Att definiera och identifiera de problem/ förbättringar den enskilda skolan har/kan göra har jag försökt lyfta i många år. Jag är fullständigt övertygad om att man kan vända en trend genom att ha en plan, som alla är involverade i. Men det är mer regel än undantag att de problem som ligger närmast lärarna ligger långt ner på dagordningen. Ibland kommer man halvvägs, ibland finns inget intresse, än att prata lite om det.
    Det är så mycket groupthinking och inom boxen, så det stannar oftast till ingenting.
    Det kan bero på bristande förmåga till eget kritiskt tänkande och svårigheter att formulera lösningar. Det kan också bero på uttröttning. Låt mig ta ett eget exempel:när mitt tredje barn var 1-2 år vaknade hon varje natt 24-01 och skrek Hur jag än tröstade så hjälpte det inte utan det tog en timme innan hon somnade igen. Jag var blev så trött med tiden och kunde inte somna, för jag visste att snart så vaknar hon. Jag och min hustru vaknade båda två och ville likt muminmamman solidarisk dela på jobbet. Efter en tid så kom vi på att dela varje natt så en iallafall fick sova varannan natt. Det tog ett par veckor att komma på denna enkla lösning, genom att tillsammans i detta trötta tillstånd tala om saken. Sen löste sig problemet med dotterns sömn, men det är en annan historia.
    Ledningen på skolan är inte medveten om de problem som finns eller gör sig inte medveten om de problem eller svårigheter som ligger den aktuella personalgruppen närmast.
    Det kan också vara så att de har idetorka eller inte förstår verksamheten.
    Eller fel person på fel plats


  5. Hörde dig i P1:s program Studio Ett. Vill bara säga att det var bra gjort av dig att få med kritiken av PIE och likaså att visa att förlöjligandes av Björklund ( och då är jag ändå inget fan) legaliserat en obstruktion av införandet av styrdokumenten. Bra jobbat! Det var intåg lött att gå en dyl i vädret där.


    • Inte lätt att få en syl i vädret där. Ska det stå,


    • Ja, Johan Kant, var först i Sverige med att få sagt att angreppen på Björklund är ett sätt att maskera obstruktion och förhindrande av genomförande av fattade beslut.


      • Även den som är negativ till Björklund kan då bli ganska upprörd över att människor som borde tjäna skolan i sina välbetalda uppdrag ägnar sig åt att motsätta sig åtgärder som behövs för att skapa arbetsro.


  6. […] i offentlig förvaltning, något som är ett stort problem även i dag, se tidigare blogginlägg om resultatuppföljning. I sin okunnighet bekämpade Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) […]


  7. Jag är pensionerad sedan 10 år efter 44 år som småskollärare, speciallärare och specialpedagog. Med sorg har jag sett skolan devalveras, hört skolledare säga att eleverna har 9 år på att lära sig läsa och skriva.
    Jag har diskuterat med politiker som ansett att kontroller och uppföljningar av elevernas resultat är fel.
    Därför var detta så uppiggande att ta del av!
    Hoppas att skolvärlden är mottaglig!


    • Hej Maj-Louise,

      Ja, då har du varit med under svensk skolans glansdagar och jag förstår att du förfäras. Kul att jag kan roa dig.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s