h1

Lärandets historia

20 december 2013

I veckan visade Sveriges Television en UR-produktion som heter Vad är betyg. Det är som jag förstår en del i en serie som heter Lärandets historia. Frågan jag ställer mig är varför SvT sänder detta och att UR överhuvudtaget bestämmer sig för att göra denna film. Sveriges Riksdag har för länge sen bestämt att vi ska ha betyg i skolan, så vad är syftet med denna film. Hur tänkte UR:s redaktion när de hade planeringsmöte inför serien Lärandets historia? Gick snacket så här: ”Vi gör en film om betyg där vi plockar in ett gäng betygsmotståndare som får göra sin röst hör. Då kan vi lobba för avskaffandet av betyg. Eller också kan vi elda på debatten kring betygsfrågan”. Är det UR:s uppdrag att elda på betygsmotståndet, trots Sveriges Riksdags beslut och trots att svenska folket enligt en SIFO-undersökning vill ha betyg – endast 1% är motståndare till betyg och 42% vill ha betyg från årskurs 4. Så vad är UR:s syfte med filmen? Se filmen.

Filmen innehåll kan man också ifrågasätta starkt. Filmen börjar med en massa positiva och glada människor, som ska föreställa lärare, men det framkommer inte att de är lärare. Med en nästan frireligiös framtoning (ursäkta alla frireligiösa) berättar de positivt om skolan, men inte om betygssättning. Det är tydligt att betygssättning är något negativt. Vilka signaler skickar det till tittaren. Eftersom målgruppen är högskolan så är det dubbelbingo, först ideologiska lärarutbildare och sedan UR. Men lärarstudenter ska ju ha ett kritiskt förhållningssätt påpekar den noggranna – yeah right! Som om studenterna ska ifrågasätta etablissemanget – önsketänkande!

Innehållsmässigt då? Ja inte mycket bättre. Donald Broady, som är professor emeritus vid Uppsala universitet och som står Ulf P Lundgren nära, har ju inte fattat ett enda dugg (jo något har han nog fattat). Han är ju helt insnöad! Med ett leende på läpparna så menar han att lärarkåren missuppfattat det relativa betygssystemet. Man skulle inte jämföra eleverna i sin klass eller sin skola, utan i hela landet. Det var därför absurda uttalanden som ”femmorna är slut” kunde förekomma menar Broady. Men snälla, lilla Donald Broady – med lite socker på toppen. Hur i hela friden skulle en lärare i geografi veta hur dennes klass låg till i förhållande till en klass i Limhamn, Bergsjön, Kiruna, Kärrtorp eller Haninge? HUR? Det fanns ju inga referenspunkter. I svenska, matte och engelska – svar ja, men inte i de flesta andra ämnena.

Skolan är en kulturinstitution. Biologiska fenomen går att mäta med normalfördelning, men kultur går inte att mäta på detta sätt. Detta begriper Donald Broady. Men å sidan mätte inte de relativa betygen kunskap, utan var ett system för sortering till skillnad från dagens system. Märkligt att varken Lundahl och Broady fattar detta. En tredje sak som Broady (och även Lundahl) så uppenbarligen inte kan och förstår är de olika mättraditionerna och vad de mäter, det vill säga mätteknisk modell och kunskapsstandardmodell, Mätmodeller.

Donald Broady tycker, när han jobbade i skolan på 70-talet, att betyg förstörde hans undervisning och elevernas lärande. Varför kan man fråga sig? Han har i alla fall kommit fram till att skolan inte ska ha betyg utan att det ska vara intagningsprov för att komma in på gymnasium och högskolor. Att det är de som tar emot som ska göra kunskapsbedömningen. På vilka grunder göra han det uttalandet i ett UR-program? Vilken forskning baserar han det på? För är det inte så att skolan ska vara baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. För några år sedan körde de just denna inställning i Västerås. Eleverna skulle få gå på valfritt gymnasieprogram, utan krav på betyg för intagning. Det gick åt helvete, eleverna på högstadiet lade ner sina studier och struntade i att plugga – de kom ju in på det gymnasieprogram de ville i alla fall. Västerås kommun var tvungen att avbryta projektet flera år i förtid, deras beprövade erfarenhet att det inte gick utan betyg. Så Donald Broady behöver nog ta och titta lite noga på hur saker och ting fungerar i verkligheten, för det är helt uppenbart att han är betygsmotståndare utan vetenskaplig grund.

Även den mest hypade pedagogen i Sverige, professor Christian Lundahl, är med i programmet och uttalar sig. Så klart! Det börjar väl ganska bra, men efter en kort stund menar Lundahl att vi ska bedöma en mängd förmågor, t.ex. att tänka kritiskt eller vara kreativ, men om man bara ställer frågor på fakta så blir det så att man bedömer elevernas minnesförmåga. Förvisso är det bara ett resonemang av Lundahl, men jag tycker ändå att det är märkligt att han tar upp detta. Ska man säga något positivt med Lgr 11 så är det att det inte går som lärare att köra någon slags atomistisk kunskapssyn, det ställs krav på eget tänkande redan på E-nivå. Oavsett hur luddiga begreppen är i kursplanen, så kan man inte dribbla bort detta faktum. Det innebär att Christian Lundahl egentligen inte behöver ta upp detta, för det ingår i själva grunduppdraget som lärare. Klarar man inte det är det en annan sak. Jag undrar faktiskt varför Christian Lundahl tar upp detta?

Så här säger Christian Lundahl: ”Lärare som känner att de har ett ansvar för att skolan ska ha höga betyg kommer kanske inte kunna vara fokuserad på rätt saker i undervisningen. Kommer känna en press och stress i undervisningen och det är det som är baksidan med mål- och resultatstyrningen. Det kommer ner i de här väldigt fina och komplicerade processerna ett krav på att man ska vara effektiv och rationell och lärande är inte en rak väg från A till B. Utan man behöver ibland gå kringelikrokvägar och man behöver göra fel och misstag och lära sig ut av dem för att komma ut ännu säkrare”

Lundahl visar i detta uttalade att han inte fattat ett enda dugg vad mål- och resultatstyrning är. Vilken baksida menar han? Mål- och resultatstyrningen är ett sätt att hålla reda på alla elevers summativa resultat för att det sedan ska ligga till grund för organisationens resursfördelning eller fokus på rätt metodik eller att det görs rätt saker på lektionerna. Jag har hittills aldrig träffat en seriös lärare som tror att lärande är en rak väg. Är det någon läsare som har träffat en sådan lärare?

Det stora problem som jag ser det är att många elever inte har med sig grundläggande kunskaper från låg- och mellanstadiet, det vill säga kunna läsa flytande och även boksluka. Att behärska de fyra räknesätten. Att kunna skriva en berättelse så att mottagande läsare begriper. Han behärska grundläggande begrepp i NO och SO. Om alla elever uppnådde detta – vad skulle hända? Hur skulle skolan se ut då? Och hur når vi dit – jo genom resultatuppföljning!

Jag tror att Christian Lundahl skulle finna det intressant och lärorikt att läsa Ference Marton mfl: Inlärning och omvärldsuppfattning. Lundahls uppfattning om vad kunskap är skulle bli betydligt klarare, där all kunskap värd namnet kan definieras som holistisk kunskap. Faktakunskap i den bemärkelsen som Lundahl refererar till är mekanisk inlärning och en avart till riktig faktakunskap, som också bygger på förståelse. Men nu är det ju så att kunskap utan förståelse inte har stöd i Lgr 11:s kursplan.

Det är genant och pinsamt att en person med så grunda kunskaper kan ha nått så långt som professorstitel, men det är ju för att Christian Lundahl har rätt ideologi. Uppbackad av Ulf P Lundgren har vägen varit upplogad för en lysande karriär. Christian Lundahls ständigt turnerande land och rike runt, alla föreläsningar som kostar väldigt mycket för beställarna, alla böcker som han säljer och på så sätt sprider han detta budskap: Betyg är dåligt! Och han kan säga det, för han är professor och forskningen säger att det är på detta sätt. Skolan ska ju vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Den vetenskapliga grunden heter Ruth Butler 1988. Att det inte stämmer spelar ingen roll, Lundahl skrattar hela vägen till banken, medan lärarnas löner sjunker allt djupare ner i brunnen och snart hamnar på Albaniens nivå.

Nu kanske en och annan tycker att detta inte är så viktigt eller att jag gör en höna av en fjäder. Men det är ju just detta som Finland har sluppit. Men i Sverige pågår krypskyttet mot en inslagen väg och mot läraryrket. Den ena metoden efter den andra avlöser varandra, med utlovad frälsning att det kommer leda skolan rätt, ”gör ni bara på detta sätt så kommer skolan utvecklas – det kallas skolutveckling”. Huruvida elevernas kunskaper eller deras resultat ökar är det ingen som vet, men kristallkulan ligger alltid i rektors tredje låda och det är bara att plocka fram den några gånger under terminens gång och kolla om man är på rätt väg. Och det är man alltid! Snart kommer väl spådom i kaffesump också att vara vardagsmat, Löfbergs lila som är hovleverantör till offentlig verksamhet gnuggar sina händer. Christian Lundahl rör sig i den här terrängen som  en massaj på savannen. Hela tiden dribbla runt i sann PIE-anda. Jag undrar om det inte vore bättre att göra som professor Ray Rist och hela tiden kolla upp resultat, se filmen för guds skull!

Men jag tycker i alla fall att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Nu tar jag juluppehåll. Jag vill önska alla mina läsare en God Jul och Gott nytt år!

Allt gott! // Johan

Advertisements

46 kommentarer

  1. Boksluka! Underbart uttryck.
    Håller helt med dig att läraryrket är det allra viktigaste.
    God jul!


  2. Gott att du hinner dela ut klappar i jultid till gubbar med tomtar på ….
    Utvecklingen har sprungit ifrån dem. De lever i en skyddad tomteverkstad där man kan måla schackbräden med rutig färg.

    Vi som arbetar med elever som har råkat ut för ideologiska experiment önskar dig en God Jul! och hoppar på nya smällare efter nyår 2014. Gott Nytt År!


    • Tack Roy,

      Jag har lite nytt på gång, med lite nya namn. Återkommer dock nästa år, ska vila lite över jul och nyår. Kommer läsa kommentarerna. Just det – ska genast gå in och ändra på detta inlägg tack vare dig. Det är ju detta Finland har sluppit, krypskytte från alla möjliga håll.


  3. Instämmer till fullo, Johan. Det är verkligen oerhört märkligt att Lundahl pratar om betyg och bedömning från utgångspunkten att vi lärare inte vet vad vi håller på med. Visst finns det fortfarande alltför många skräckexempel på t ex poängprov som inte stämmer överens med kunskapskraven men som ändå används som betygsunderlag. Det finns ju t o m nationella prov som inte går att sätta i relation till kunskapskraven (t ex läsförståelsedelen, Svenska 1 på gymnasiet).

    Men Lundahl som ju förespråkar formativ bedömning borde väl istället använda sin tv-tid till att förklara att just i det målrelaterade betygssystem vi har nu, och som kraftigt förbättrats i och med Gy11, är ju kunskapskraven (och därigenom betygen) i ständig fokus – och det till största tänkbara positiva effekt!

    Jag får inte ihop det här. Formativ bedömning handlar ju just om att tydliggöra mål och kunskapskrav för eleverna i förväg så att de alltid förstår vad som förväntas av dem och hur målen för olika betygsnivåer ser ut. Att förespråka formativ bedömning förutsätter ju, iaf i min värld, att betyg är något bra.

    Därmed förstås inte sagt att betyg i sig är något bra. Om elever aldrig fattar vad de ska uppnå i förväg och sen bara får betyg baserade på poängprov som inte är kopplade till kunskapskrav, så är ju betyg katastrofala. Men använder man betyg på det formativa sätt som GY11 förespråkar, så är det ju ett helt lysande pedagogiskt verktyg – och det är väl vad Lundahl borde prata om i ett program om betyg?!


    • Martin,
      Väl talat. Jag undrar om Christian Lundahl själv använder sig av formativ bedömning när det gäller hans studenter. Jag har en kompis som jobbar på gymnasiet och hon har oerhört många elever och för henne är det svårt att hinna ge formativ bedömning på alla hundra elever hon har. Men jag har ju jobbat med formativ bedömning under många år, innan det ens var populärt. Man får koncentrera sig på ett visst antal elever i taget och ge dem återkoppling då och då, så byter man.


      • Det finns dock olika sidor av formativ bedömning. Jag har också svårt att fullt ut hinna med den individuella delen så bra som jag skulle vilja. Men att tydliggöra målen med ett arbetsmoment i förväg (med hjälp av t ex bedömningsmallar och exempel på tidigare elevlösningar) är ju något annat – det kan man med stor fördel göra oavsett hur stora grupper eller hur många elever man har.

        Det innebär förstås inte att jag tycker att det är bra med alltför stora klasser. Det blir ju naturligtvis bättre kvalitet ju mer tid man kan ägna åt varje elev. Men faktum kvarstår: att arbeta formativt genom att hjälpa eleverna att förstå vad kunskapskraven de ska jobba mot verkligen innebär, det kan man göra oavsett hur många elever man har.


  4. Ämnet är jätte marigt, men viktigt. Vad är kunskap?
    För några år sedan hörde jag ett mycket provocerande föredrag som handlade om skolans roll i informationssamhället.
    Frågeställningen var; behövs skolan? all information får vi ju genom alla moderna mediakanaler.
    Jag tycker att den frågeställningen är intressant. Den tydliggör vikten av att ge barnen en stabil grund av kunskap, dvs den kunskap som bygger grundläggande strukturer i de olika ämnena.
    Först när dessa strukturer sitter kan information tas emot och omvandlas till värdefull kunskap.
    Den enda institution som har möjlighet att ge våra barn denna strukturerade och förståelseförankrade kunskap är naturligtvis skolan.
    Det duger alltså inte att ägna lektionstid åt ”russinen i kakan”, dvs lättsmält spektakulär information och andra lustigheter.
    San glädje känner de flesta barn när de förstår och kan dra egna slutsatser.


    • Sten,
      Den provokationen förekommer hela tiden. Läs Ingrid Carlgren som titt som tätt pratar om att eleverna ska lära själv. Många IKT-förespråkare menar att datorn, plattan och interntet ska revolutionera den svenska skolan och att läraren i framtiden kommer vara mentor/coach/handledare.

      Det är också en villfarelse att fråga sig vad kunskap är, för det är ett taktiskt redskap för proggarna. Jag säger så här: Kunskap är vad som står i kursplanerna i Lpo 94 förr och Lgr 11 nu. Det är den kunskap som eleverna ska ha med sig.

      Vad kunskap är i filosofisk mening är totalt meningslöst att diskutera, men det vill en del göra, även på denna blogg. Det får andra syssla med och så kan man vända ut och in på begreppet och i slutändan är ingen klokare och dessutom står eleverna kvar med skägget i brevlådan (fast de inte har skägg), för i resonemanget om vad kunskap är försvann de och det visade sig att 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läste tillräckligt bra och att 20% av eleverna lämnade grundskolan utan fullständiga betyg.


      • Oj då, jag lovar att jag inte ska trötta dig med mina tankar om kunskap. Jag vidhåller ändå att det är en viktig diskussion, speciellt i dessa snuttifieringarnas tidsålder. Marknadskrafterna vill att vi ska snuttifiera och alla lärare kan tyvärr inte hålla emot.


      • Ja Sten, snuttifiering är verkligen inte bra.


  5. Man kan tycka en hel del om andras erfarenheter och ställningstaganden. Och i en del fall kan jag tycka att du har rätt, speciellt om jag tänker på att det finns en del saker som har med Broady att göra, som jag helst vill glömma bort. Men då reagerar jag känslomässigt. Därför försöker jag verkligen lyssna på vad han säger. Gällande Lundahl har jag vare sig bra eller dåliga erfarenheter, då jag inte har eller har haft någon närmare kontakt med honom. Och än efter att ha lyssnat på hans föreläsningar, läst delar av hans bok mm, kan jag inte se en tillstymmelse av betygsmotstånd hos honom.

    Vad jag vill säga är att när det gäller Broady kan jag läsa in saker som inte finns på grund av dåliga erfarenheter, men när det gäller Lundahl inte alls. Och jag kan inte finna att någon av dem har ett betygsmotstånd. De resonerar kring … sen får vi tolka som vi vill.
    Man kan även bli sur och grinig för att någon som man anser har fel uppfattningar, tjänar massor av pengar. Speciellt om de för fram något man kämpar emot.

    Detta till trots, finns en obehaglig åsikt som du för fram i ditt inlägg, som innebär att de som inte håller med om regeringsbeslut eller uttalar en annan uppfattning, inte skall få uttala sig. De skall hålla inne med sina uppfattningar och ställningstaganden. Om det nu är så gällande Broady och Lundahl, vilket jag personligen inte uppfattar att de gör.

    Är det verkligen så du vill att det skall vara?!


    • Det handlar väl inte ett dugg om begränsad åsiktsfrihet utan helt enkelt om att inte missbruka sitt uppdrag för att torgföra sina åsikter. Det är väl klart att ”betygsmotstånd” är en snäll åsikt men finns det någon principiell jämfört med gamla lärare som predikade nazism tvärt emot sitt uppdrag.


    • Du kan ju inte jämföra och likställa (om än principiellt) professorers ställningstaganden gällande betyg som bygger på forskning med nazism. Och vem säger att Lundahl går emot uppdraget, även om han personligen skulle ha ett betygsmotstånd.

      Om tiderna förändras och betygen skulle tas bort helt, skall då de om är för betyg likställas med nazism.

      Undermeningen är att alla som har något att säga negativt om betyg, skall vara tysta. Vad man gör är alltså att sätta munkavel på dem som arbetar som lärare, lärarutbildare och alla professorer, docenter och doktorer m.fl. Är inte det åsiktsförtryck! Det är väl snarare det som kan likställas med nazism (om nu något gällande detta kan göra det). Jämförelsen är absurd och haltar betänkligt.


    • Att Lundahl skulle missbruka sitt uppdrag är ju bara nonsens. Visa fram konkreta bevis på att det han för fram visar att han torgför åsikter i syfte att motarbeta betyg.

      Argumentera mot det han för fram istället för att misskreditera honom vad gäller hans yrkeskompetens och person och antyda att han missbrukar sitt uppdrag.

      Det märkliga är att man samtidigt som man ondgör sig över att Jan Björklund blir misskrediterad, inte drar sig för att misskreditera andra och tycka det är helt i sin ordning.


    • Nu var det inte meningen att jämföra betygsmotstånd och nazism utan att påpeka att det här med att svika det uppdrag det är en grov förseelse.

      Sen var det ju väldigt ofta nazisterna hade ett uppdrag som de borde ha ifrågasatt så det ska finnas utrymme för ifrågasättande i ett bra samhälle. Detta ska dock inte vara riktat mot de unga utan man ska våga stå för det mot den som kan ta ifrån en ens arbete. Det betygsmotståndarna ägnar sig åt är fegt!


    • Jag förstår precis vad du menar … och talar om rätten att få uttrycka en åsikt även om den går emot rådande ordning. Denna åsikt betyder inte med automatik att man går emot uppdraget (i praktiken). Men nu uppfattar inte jag att Lundahl uttrycker åsikter.

      Under nazismens tid satte man munkavel på alla som inte var med dem, vare sig i ord eller handling. Det ledde sen, som vi alla vet, till fruktansvärda dåd. Om skolan under den tiden var i händerna på nazisterna, skulle lärare med flera göra sig skyldiga till ett stort brott om de inte höll med. Jag försöker göra en liknelse här!

      De som gjorde motstånd genom att uttrycka sina åsikter och gå emot rådande ordning, ses idag som hjältar. Ibland kan det vara berättigat.

      Men nu talar vi om Sverige 2013 och att professorer redogör för vad forskningen kommit fram till. Som jag ser detta, går de inte alls emot uppdraget, de följer det. De kan ju inte underlåta att berätta om vad forskningen kommit fram till. Men, vi vet ju inte vad de tycker personligen och det är inte något man kan lägga in i den kritiska granskningen.

      Folk inom området kan faktiskt skilja på sak och person, och det kan även professorer göra! 🙂

      God Jul!


      • Den avgörande skillnaden mellan oss är att jag anser att den betygsnegativa forskningen tassat som katten kring het gröt och inte bevisat ett enda dugg. Stora arbetsinsatser och inte ens en tummetott till resultat.

        De visar att några blir missmodiga av betyg men missar att adressera hur dessa skulle känt sig efter andra former av återkoppling på usla prestationer.

        De lyckas kritisera vissa varianter av förenklade prov och gamla betygsystem men kan inte hitta något negativt att säga om kunskapsstandard betyg.

        De undviker nogsamt påverkan på andra bedömningar och väljer istället att utan grund polarisera exempelvis betyg, formativ bedömning. Eftersom ingen av ideologiska skäl undersöker hur kalibrerad kunskapsstandard skapar struktur för formativ bedömning och lärande hitta ingen fram till lärandes essens.


      • Vad jag minst av allt gör är att tassa … och det har ingen betydelse om jag håller helt med dig eller inte. De som tolkar forskningsresultat på annat sätt än vad du gör utifrån deras referensramar, har rätt att hänvisa till dem, utan att bli anklagade för betygsmotståndare och att de missbrukar sitt uppdrag.

        Jag har svårt att förstå att betygen har blivit så överskattade att man misskrediterar de som är tveksamma till dess betydelse för lärandet, men jag sätter betyg och gör det med största allvar. Kanske för att jag tidigare var helt klart en betygsmotståndare och var rädd för att det skulle påverka betygssättningen. Detta innebar att jag i början läste om tentorna flera gånger, för att vara helt säker. Jag jämförde även min egen bedömning och betygssättning med mina kollegors.

        Självklart kan betyg vara en sporre till lärande, men i en del fall är det självklart inte. Betyget sätts på resultatet av den inlärning som har skett. Men, många gånger undrar jag vad vi egentligen sätter betyg på. Studenternas ”lydnad” att följa de akademiska koderna eller deras tillägnandet av kunskap vi önskar att de skall få med sig eller deras egen utveckling eller rättar de sig bara efter oss för att vi skall kunna visa upp ett resultat som är godtagbart.

        När jag lyssnar på och läser Christian Lundahls texter får jag en del svar. (Och av dessa kan jag inte se att han sprider betygsmotstånd.) Gör det mig till betygsmotståndare. Nää, faktiskt inte, för ju mer kunskap jag får desto mindre är ”risken” att jag blir det (när jag nu i min verksamhet sysslar med bedömning och betygssättning i procent räknat mer än vad jag står framför mina studenter)- Däremot har jag otroligt svårt att relatera till poäng som leder till ett betyg.

        Och som jag sagt tidigare – jag har aldrig under 15 år hört någon av mina otaliga lärarlags-kollegor uttrycka ett betygsmotstånd. Det betyder inte att de kan ha uttryckt det i andra sammanhang, men något borde ha sipprat fram, tycker jag. En del har jag känt mellan 15-20 år (då några är mina f.d. doktorandkollegor)

        När jag verkligen börjar att fundera på saken (vilket inte är så bra när man sitter med en bunt tentor) är Vad betyder egentligen ett A visavi ett C. Okey, det motsvarar ett betygskriterium, men vad är ett A. Det är en bokstav som symboliserar ett betygskriterium. Och vad är ett betygskriterium – jo ett verktyg för att vi skall kunna sätta ett A. Men, det svåra är att bedöma vad som når upp till ett betygskriterium, eftersom det finns så många tolkningsmöjligheter, om man inte skall hamna i ett ”checka av”-förfarande, som till slut resulterar i en kvantitativ bedömning.

        Varje tenta jag läser igenom blir en fråga om ett avgörande. Det har aldrig blivit rutin, även om min erfarenhet har gett mig förmågan att urskilja saker som man kanske inte gör i början.

        Jag tror mycket av det betygsmotstånd skulle försvinna om vi verkligen blev på det klara med att vi inte bedömer och betygsätter eleven eller studenten. I min verksamhet är det enbart deras skriftliga och ibland muntliga prestationer. Om man istället för att säga Du ÄR godkänd och istället säger Du FÅR godkänt på den här tentan, eller kursen mm. Ja, då tror jag inte att någon känner sig dålig – okey, jag har gjort dåligt ifrån mig om jag bara får E. Men jag är inte dålig. Vi bäddar lite för det här, genom hur vi talar till våra elever och studenter.

        Nu blev det en lång kommentar! 😉


      • Och jag svarar mycket kortare! Dessa forskare är förblindade av att vilja vara ”snälla” och låtsas likhet där sådan inte finns. Dessa forskare har svikit sitt uppdrag, men inte ett vanligt uppdrag, de har svikit sitt uppdrag i kunskapens tjänst, de har svikit vetenskapen. Skam!


      • Forskare borde kunna se skilja mellan betyg på avgränsade prestationer och betyg på människor. Det senare är en omöjlighet.


      • Jag tror de flesta ser och förstår skillnaden, men använder ett språkbruk som inte motsvarar det alla vet, att man bedömer (eller i vilket fall skall göra), prestationerna, inte individerna. Språkbruket är vanligt på alla nivåer från lärare till professorer. Det är lätt, när någon frågar Blir jag godkänd, att säga Ja eller Nej. Istället för att säga Ja eller Nej, du får godkänt.

        Jag talar alltså om hur vi kommunicerar betygen till våra elever och studenter. Inte att vi inte skulle kunna se skillnaden! Det borde väl alla tänka på.

        Hur kommuniceras det om lärare – jo, de skall vara bra, inte att de skall utföra sitt uppdrag på ett professionellt sätt. Även här kommunicerar vi på ett sätt som riktar sig mot vad någon ÄR, inte GÖR.

        Det här betygsmotståndet som finns, kanske grundar sig i hur vi kommunicerar till och om andra, så att de får en känsla av att det handlar om dom som individer och inte om vad de presterar.

        Lägg märke till hur du själv kommunicerar. Du kanske upptäcker något!


  6. Vi har kunskapsrelaterade betyg, eller hur? En ganska tydlig läroplan – eller hur? Då undrar jag, hur bra det fungerar i praktiken?

    Jag känner två killar i år 7 väldigt väl, den ena råkar vara min son – den andre min bäste väns son. Vi åt gemensam lunch i dag.

    Vi (jag, min vän och ungarna…) vet alla – att de har lika kunskaper och borde betygsättas därefter… Den ena pojken har 5 st A – den andra ett B som bäst. Kanske borde det t.o.m. vara viseversa ?

    Jag bara undrar – hur bra är vi som lärare att sätta betyg?

    Under jullunchen enades vi om att Nationella prov är bra och att staten skall sköta skolan. Inget trams alltså.


    • Undrar vad du är lärare i och vilken din egen utbildningsbakgrund är, för inlägget är märkligt.

      Läs betygskriterierna. Alla vet skriver du att de har lika kunskaper …. någonstans måste du ha missat att det inte bara gäller att veta utan att grabbarna också måste visa att de förstått det de vet och som det står i ett mig närliggande ämne Historia:

      Kursplan Historia
      …..Genom undervisningen i ämnet historia ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att
      …..
      • reflektera över sin egen och andras användning av historia i olika sammanhang och utifrån olika perspektiv, och
      • använda historiska begrepp för att analysera hur historisk kunskap ordnas, skapas och används

      Det är där den stora skillnaden mellan två elever som andra inte ser. Andra än lärare som är ämnes- och stadiebehörig och har båda eleverna. Det handlar nämligen om att visa att ‘man’ (eleven) förstått och att ‘man’ (eleven) kan använda sig av det han/hon förstått även i sammanhang som faller utanför det som står ordagrant i läroboken.

      När det gäller elever i årskurs 7 är det också viktigt att se om de uppfyller de betygskriterier som de skulle ha uppfyllt om de skulle fått ‘A i årskurs 6. För att kunna få bokstavsbetyget A i årskurs 7 oavsett allt annat, gäller att eleven när betyg sätts i årskurs 7 MÅSTE kunna visa sig uppfylla alla de krav som ställdes för att få A nu oavsett vad för betyg som sattes i 6:an. En elev som inte uppfyller alla de kraven, den är inte behörig att erhålla högsta betyg i 7:an. Samma gäller för C och E Kan en elev inte visa upp att den har med sig den gamla kunskapen eller tillgodogjort sig det som krävts för att få högre betyg i årskurs 6 än de fick,
      så räcker det inte med att ytligt sett ha ‘samma kunskaper’ som någon annan elev har i ämnet. Finns det en elev som redan i 7:an uppfyller samtliga krav för ett betyg i årskurs 9, vilket mycket väl kan hända även om det inte är vanligt, så är det det betyget som å andra sidan skall utgöra ‘bottenbetyg’ för vad elev i 7:an eller 8:an är berättigad till.

      Härutöver är det mycket enkelt att sätta betyg:
      Vi börjar med F – en elev som inte uppfyller de krav (kursmål) som ställs i ett ämne kan aldrig bli godkänd om läraren är ämnes- och stadiebehörig och förstår vad minimikraven, kursmålen, kräver!
      E – när en elev uppfyller de krav (kursmål) som ställs i ett ämne, dvs de minimål som står uttryckta i kursmålet, så blir eleven godkänd genom att få ett E i betyget.
      För att förklara D måste jag börja med C.
      C – varje ämne skall i kursplanen ha ett antal kunskaps-/färdighets och eller förståelse krav som inkluderar att eleven SKALL uppfylla SAMTLIGA krav som ställs för betyg C i kursplanen. Det inkluderar i normalfallet såväl muntliga som skriftliga delar där eleven SKALL visa inte bara att eleven lärt sig rabbla upp det som står i läroboken utan också FÖRSTÅR och KAN ANVÄNDA sig av de kravkunskaperna. I korta ordalag i t.ex. en debatt i klassrummet kunna argumentera (visa) vad orden i texterna/bilduttrycken i bilderna/innehållet i en film förmedlar/vill förmedla för kunskaper. Endast elev som uppfyller SAMTLIGA dessa kunskaps-/färdighets och eller förståelse krav är berättigad att få betyget C. Saknas en bit är villkoren för att vara berättigad till C inte uppfyllda. C motsvarar gamla VG.
      D – när en elev uppfyller samtliga krav för att få godkänt men ett eller flera dock inte samtliga krav för att vara berättigad till betyget D, då skall eleven till skillnad från den gamla betygsskalan veta om att han/hon är på väg mot att uppnå kraven för nästa betygssteg men ännu inte fått tillräcklig förståelse/tillräckligt stöd och/eller inte själv tagit till sig att det inte bara är att kunna utantill. I samtliga de fallen som föreligger ett eller alla utom ett av kraven för nästa betygssteg – då skall eleven få betyget D. D är ingalunda ett VG inte ens ett VG minus utan ett numera existerande mellansteg som talar om att eleven uppfyller mer än de krav som finns för att få E dvs. vara godkänd.
      ….
      mer finns att läsa på Betygskalan enkel, D inte VG, Norah4you 21 september 2013


  7. Jag anser att ifall vi inte haft betygsmotståndet så hade vi förädlat kommunikationen mer så att den blivit avgränsad men också klarspråk.

    Betygsmotstånd kan inte försvaras med kommunikationsbristerna. Absolut inte hos de som ska driva på utvecklingen.


    • Helt riktigt, men det kan förklaras, när vi nu kommunicerar som vi gör.


      • Är inte de stora problemen i dag att vi faktiskt inte vet hur betygskriterierna ska tolkas.
        Vad ska en 7:a kunna och vilka förmågor ska hon/han besitta?
        Är betyget i 7:an till skillnad mot det i 9:an av formativ karaktär, så att det beskriver var eleven befinner sig på sin resa mot ett slutbetyg i åk 9?
        Är det säkert att alla förmågor som krävs för ett E är möjliga att bibringa barnen i skolan? Bör inte det som bedöms i betygsättningen vara sådant som skolan kan lära barnen?
        Detta är bara några av de oklarheter som många hög- och mellanstadielärare uppfattar.
        På den tiden då kurserna definierades av den godkända kurslitteraturen fanns inte de här problemen.
        Med nuvarande LGR 11:s kunskapskrav och krav på förmågor tror jag inte att det räcker att vi har betygskriterier för endast åk 9 och åk 6.


      • Sten,
        Är det inte så att lärare har något som brukar kallas för tyst kunskap? I alla fall de flesta lärarna. Ungefär så här: ”Om du fortsätter på detta sätt kommer du nå kunskapskraven för årskurs 9 i geografi”. Men problemet är inte att avstämningspunkterna bara finns i år 3, 6 och 9 för det finns centralt innehåll för alla stadier. Nej, problemet är de luddiga kunskapskraven som är så otroligt godtyckliga att det blir svårt att vara överens om att man är överens. Oftast blir man överens, men så vet man inte vad man är överens om. Alltså, det måste tydligare direktiv till hur bedömning ska göras och kunskapskraven ska tolkas.

        Skulle vi få kunskapskrav för varje årskurs så skulle skolan totalregleras och lärarna skulle mista sitt handlingsutrymme. Det skulle inte vara bra för kreativiteten.


      • Jo, man kan ju undra hur de har tänkt! Jag är inte inne i ett system där andra än lärarlaget bestämmer betygskriterierna som vi skall tolka och hur vi tänker vet jag ju oftast. Trots det är det svårt många gånger att få en gemensam tolkning. Det är svårt även att veta vad som motsvarar ett betygskriterium. Men i grunden ligger de vetenskapliga kriterierna.

        För mig är inte i problemet att vi har betyg, utan att betygskriterierna är formulerade på ett oklart sätt.

        Jag är ingen expert på bedömning och lärande i relation till själva betygssättningen, i meningen att jag kan undervisa om det. Men, jag tycker väl personligen att de verkar ha gjort det mer komplicerat än vad det egentligen borde vara! När jag läser norah4you 26 december 2013 at 10:13 kommentar längre upp, blir jag alldeles matt.


      • Alldeles matt? Det är ju mycket enkelt och principerna gick man igenom redan första året när jag började skola om mig från systemprogrammerare/administratör till SO49 lärare. Ingick i det vi fick lära oss på Lärarhögskolan i Linköping i början av 1990-talet även om det då var utifrån då gällande betygskriterier så var principen exakt densamma.

        Har mycket svårt att förstå att du (och andra) inte ser att betygskriterierna är extremt noggrant beskrivna. Du får självfallet ha hela kursplanen och det som står i kursmålen som utgångspunkt. Men sedan är den biten enkel.


      • Jo då, kriterierna är extremt noggrant och exakt formulerade, men problemet är att prestationen inte alltid är lika noggrann och exakt, men kan likväl ge ett godkänt betyg. Vi kanske gärna vill att elever och studenter skall skriva i enlighet med betygskriterierna istället för att vi skall försöka få fram i det skrivna vad som når upp till dessa.

        Problemet är kanske att principen är densamma som på 90-talet.

        Läroplanens mål t.ex. är klart och tydligt formulerade. De är inte alls luddiga som många uppfattar dem. Det är när vi börjar tolka dem och konkretisera dem, som problemen uppstår. Det är då vi uppfattar att formuleringar inte motsvarar verkligheten – det är en konstruktion av en önskvärd sådan.

        Jag blir därför å min sida, lite oroad över att du ser det vara så enkelt att bedöma efter noggrant beskrivna betygskriterier (om vi nu gå in på att förundra oss över andras syn på det hela). Så oproblematiskt ser jag det inte vara.


      • Jo exakt så enkelt är det om man kan sina ämnen utan och innan. Det handlar inte alls som du tror om att eleverna skall skriva enligt betygskriterierna. Det handlar om att du skall ha gett varje elev det verktyg som just den eleven behöver för att kunna skriva och verbalisera samt visa att han/hon förstått det som kursplanen formulerar.

        Det handlar alltså mer om hur läraren själv kan sitt ämne och utifrån varje elevs starka sida kan hitta någon väg in mot ämnet. Det är enklare att individualisera än att generalisera. Dvs det gäller att använda elevernas egna intressen för att underlätta undervisningen. Vilket inte bara är möjligt utan också underlättar.

        Principen om betygskriterier och vad som skall ha uppnåtts inte bara i form av uppvisat på fyllerifrågor utan visat i förståelsefrågor och i annan form under lektionerna är tack och lov desamma som på 90-talet.


      • Jag ser problem i att du uttalar dig om vad jag tror, då det kan visa hur lätt det kan vara att tolka in sådant som du inte har belägg för. Och här är ett av problemen när man skall bedöma andras prestationer. För att kunna konstatera att jag tror, måste det finnas klart uttryckt i det jag har skrivit här. Inte ens om jag säger att jag tror, kan du konstatera att det verkligen är så. Det jag säger mig tro, kan ju vara något jag kan.

        Nu kanske de tentor jag bedömer är mer essäliknande, vilket innebär att mycket av det som finns som text bygger på kunskaper hos studenterna, som de måste ha tillägnat sig för att öht kunna skriva den. Kanske är det enklare gällande detta i ungdomsskolan.


      • Tvärt om. Det är inte alls frågan om att tolka in det man inte har belägg för. Den typen av problem uppkommer endast i rena essäliknande texter. Inte alls i historia.
        Diskuterade för någon timma sedan detta med en släkting som nu gick i pension efter 35 år i läraryrket. Kan möjligen vara det att vi som gått i den gamla skolan före 1968 har sett hur kunskaperna urholkats. För enkelhetsskull undrar jag om du läst läroböcker från Folkskolans 3:e – 5:e årskurs? Jämför ordkunskapen där med den i nutida böcker. Jämför matematikböcker från 1920-talets 3:e årskurs med vad elever idag skall kunna i 7:an.
        Det handlar aldrig om att tolka in, gör man det så är man fel ute. Men det handlar om att ha kunskap nog för att se vad som varje elev har rätt att få verktyg till att lära in.
        Två helt skilda värdegrunder. Alla Barn är lika värda, men olika. Det handlar inte om att alla skall med utan om att alla skall ges möjlighet inte bara att kunna hänga med utan att växa i intresse och kunskap.


      • Nej, och det är viktigt att veta att man inte gör det. Tolkar gör man ju ofta utan att man tänker på eller vet om det. Det är alltså inte en aktiv handling, utan passiv. Det är ju när man söker stöd för sina tolkningar som man upptäcker om det finns eller helt enkelt en övertolkning.

        På universitetet är just tentor i utbildningshistoria essäliknande och handlar om att studenterna skall få kunskap om vilken effekt historiska reformer, mm. har på nutiden. För att kunna göra det måste de kunna fakta, men det är inte den de redovisar. Den ligger till grund.

        Jag gick i skolan under 60-talet och när jag jämför med vad vi fick lära oss i den skolan jag gick och eleverna idag, så är det en oerhört skillnad – till det bättre. Det mesta jag lärde mig var utanför skolan. Det var den gamla skolan, som jag personligen inte ger mycket för! Det var absolut inte bättre förr, men enklare… Det var bara att läsa in sig, skriva ett prov där det var ett rätt svar som gällde och så fick man betyg på det. Om vi förstod eller lärde oss något, var det inte någon som lade någon större vikt på (iaf inte så vi fick veta det). Jag fick femma i tyska för att jag fick alla rätt på proven, men det var mest glosor och grammatik (fylleriövningar). Men visade jag förståelse, eller hade jag bara lärt dem utantill? Jag fick i vilket fall inte någon återkoppling på det. Bara betyget och det sa mig ingenting i det avseendet.


      • Till det bättre? Ditt eget inlägg visar att du helt glömt vad som du fick lära in. Beklagar men du visar själv att du har logiskt fel. Finns inte mycket som är bättre i skolan idag.

        Återkoppling fanns i samtliga läroböcker som gavs ut fram till 1971. Har de flesta i flertalet ämnen och som sagt har andra i min närhet som använt böckerna och har de olika läroböckerna kvar. Inte en enda lärobok idag har ens 75% av den grundkunskap och inte ens 50% av den återkoppling som fanns i läroböckerna förr!

        Om du fick 5:a i tyska, så fick du den antingen på Tornhagsskolan som var testskola för svenska Grundskolan eller började med tyska tidigast år 1968 när jag tog studenten. Gick du på Tornhagsskolan, så beklagar jag att jag inte minns dig. Däremot minns såväl jag själv som klasskamraterna från den tiden att det krävdes betydligt mer för att få ens 4:a i tyska.


      • ”Till det bättre? Ditt eget inlägg visar att du helt glömt vad som du fick lära in. Beklagar men du visar själv att du har logiskt fel. Finns inte mycket som är bättre i skolan idag.”

        Du drar verkligen stora växlar på litet underlag. Ja, eller också är det du som har glömt vad du inte fick lära in. Vi var öht mycket kritiska på högstadiet mot undervisningen, som vi inte tyckte gav något. Kanske därför jag minns! Att det inte finns mycket som är bättre idag – det är en åsikt/uppfattning (liksom mitt – till det bättre), inte en vetenskaplig sanning.

        Jag tyckte inte att det krävdes mycket gällande förståelse mm. i något ämne på grundskolan. Däremot lärde jag in hel del fakta, men inget mer. Den förståelse jag fick av den fakta jag lärde mig i skolan fick jag genom samtal med andra utanför skolan och dagstidningar, samt genom politiken. Kanske jag hade ”dåliga” lärare! Eller lärare som gett upp!

        Nej, jag gick inte i någon testskola! Det var tre vanliga förortsskolor i Stockholm och två i innerstan. Det var samma typ av undervisning som gavs i alla fem. Ja, visst är det märkligt att jag fick femma i tyska! Men, det var inte svårt – det var bara att plugga in läroböckerna.


      • Litet underlag?
        Skillnaden mellan dig och mig verkar vara utbildning i källkritisk analys. Den har jag tack och lov fått med mig från 7 olika ämnen.


      • Men kanske var det så under 50-60-tal att vi lärde oss fakta i skolan och tillämpade den utanför och förståelsen uppstod på så sätt. Det ger möjligen ett sken av att skolan var bättre då än idag, när det i själva verket var tiden som på något sätt utmanade till att lära sig mycket om den. Många av oss hade en förälder hemma och gemenskapen större mellan grannar mm. Vi lärde oss av varandra.

        Idag ligger mycket av det som skedde naturligt, på skolan och lärarna. Och det blir för mycket att klara av?!

        Inget jag kan belägga på rak arm, men … vem vet! Läser man styrdokumenten under olika tider, så framgår det att alltmer ansvar läggs på skolan, vilket det inte gjorde tidigare. Och detta för att tiderna har förändrats. De flesta barn går på förskola, de flesta föräldrar jobbar mm.


      • Tror inte vi skall gå in på våra meriter!


      • Ja, du har inte mycket underlag för att kunna bedöma vad jag har glömt eller om jag har logiskt fel eller inte. Och att jag själv har visat det??

        ”Till det bättre? Ditt eget inlägg visar att du helt glömt vad som du fick lära in. Beklagar men du visar själv att du har logiskt fel. Finns inte mycket som är bättre i skolan idag.”


  8. Men Monika, är det inte detta som är problemet med dagens betygskriterier, att allt som står där är inte sådant som eleverna med hårt arbete kan uppnå. Här är det viktigt att påpeka att det jag talar om är mellanstadiet och högstadiet, dvs innan eleverna valt en inriktning. Jag upplever betygskriterierna som elitistiska, och ser alldeles för mycket av ”intelligensbedömmning” i dem.
    vad händer t ex om en elev på högstadiet har ett stort intresse av historia men inte får någon bra undervisning och träning i svenska. Kan den eleven då ens få ett E i historia?
    Kanske lite tillspetsat, men jag hoppas att du förstår min tanke.


    • Jo, jag håller med dig om det. Och så är det i hög grad på universitetsnivå. Och jag förstår din tanke!


  9. […] mycket svårt att förstå de lärare som påstår att det är svårt att sätta betyg. Lärandets historia, Johankant.wordpress 20 december 2013 där det t.o.m. i kommentarerna finns en lärare som helt felaktigt fått för sig att […]


    • Tomma tunnor skramlar mest!
      Man kan inte blunda för att elever som är duktiga på att kommunicera sin kunskap kan vara det genom att de har förhållandevis lite kunskap, medans någon annan har så mycket kunskap att hon/han ser ett problem i att utreda vilken kunskap som är mest relevant för en viss frågeställning.


  10. Oavsett om vi vill det eller inte så jämförs människor med varandra.

    Som jag har uppfattat det målrelaterade betygsystemet bygger det inte på jämförelser mellan människor utan det bygger på jämförelse i förhållande till förutbestämda mål. Dessa mål är demokratiskt förankrade.

    Ändå kretsar många skolfrågor kring jämförelser mellan människor, alltifrån PISA-rankning, via skolranking till att betyg fungerar som sortering inför framtida utbildning, t.ex. för att få de bästa studenterna till en lärarutbildning.

    Fördelen med ett målrelaterat betygsystem är att ”jag” som elev kan ha egna mål, t.ex. att få fem A eller fyra C etc. Detta är möjligt att uppnå oavsett hur ”mina” skolkamrater presterar. (Nu bör det förtydligas att det är rektor som har huvudansvaret för elevernas betyg.)

    Utanför skolan är det dock delvis andra sociala normer för t.ex. produktion. Denna är helt beroende av hur andra människor agerar. Andra människors agerande ligger sedan till grund för mitt egna agerande om jag t.ex. är företagschef eller anställd.

    En samhällelig sfär som är än mer konkurrensutsatt än produktion (och konsumtion) är idrottsvärlden. Men även där kan ”jag” som idrottsman lägga upp personliga mål oavsett hur andra agerar. T.ex. kan ”jag” som höjdhoppare ha som mål att hoppa 2.30 meter innan året är slut. För att nå detta mål behövs träning, en höjdhoppsribba och ett måttband.

    Kanske var det av ovanstående anledning som Jan Björklund år 2006 och 2007 jämförde en skola utan betyg är som en höjdhoppare utan ribba.


  11. Reblogga detta på MMR and commented:
    Inlägget handlar mest om betyg, och är intressant och tankeväckande på många sätt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s