När jag började jobba som lärare hösten 2000 fick jag ganska snabbt klart för mig att jag var tvungen att ge eleverna mycket återkoppling. Anledningen var att många elever var ganska okunniga. Nu kanske ni tycker att det låter märkligt att jag påstår att en elev i årskurs 6 är okunnig, det måste väl vara oerhört mycket en 12-åring kan.
Visst är det så, men med okunnig menar jag att eleverna som jag fick på Jordbromalmsskolan inte kunde de fyra väderstrecken, grunderna i demokrati, skriva en berättelse så att läsaren begrepp, läsa flytande och så vidare. Givetvis fanns det några flickor som låg på LUS-punkt 18a (bokslukare) som höll uppe standarden, men det fanns också elever på LUS-punkt 11 (läser stapplande), alltså årskurs 2-nivå. Mer om detta elevunderlag har jag beskrivit utförligt i min bok Yrke: Lärare och vad jag också gjorde för att få de okunniga eleverna att lyckas.
För alla elever är återkoppling bra. Oavsett om du är högpresterande eller högst okunnig behöver du veta hur det går för dig och vad du ska göra annorlunda för att utvecklas, ta ett steg framåt eller förfina/utveckla. För ”svagisarna” var det direkt avgörande att jag använde mig av återkoppling på i princip allt de gjorde; i klassrumsdiskussioner, i grupparbeten, i självständiga arbeten, under arbetets gång, på läxförhör och prov – ja i allt.
Men det krävdes också att jag var tvungen att vara tydlig med kriterierna för G, VG och MVG det vill säga dagens kunskapskrav för E, C och A. Varför? Jo för att visa målet med undervisningen eller momentet som vi skulle jobba med. Vart var vi på väg! Och som en elev sa till min kompis Peter: ”Jag har lättare att lära om jag vet vad jag ska kunna”. Kanske inte ett helt omtumlande uttalande, men dock värt att ha i minnet, eftersom inte alla lärare tänker så.
Flera år senare fick jag reda på att Dylan Wiliams i England hade en hel teori kring detta som kallades Assessment for learning och därefter kom Anders Jönsson och Christian Lundahl fram med formativ bedömning. Idag används även Bedömning för lärande. I början var jag väldigt skeptisk till detta på grund av att både Lundahl och Jönsson, men även många andra som pratade om formativ bedömning så hårt polariserade mellan formativ och summativ bedömning, där formativ bedömning var good guy och summativ bedömning var bad guy. Själv hade jag aldrig upplevt någon motsättning mellan formativ och summativ bedömning, utan att det handlade om ett ständigt växelspel. Jag hade aldrig heller upplevt att betyg var något problematiskt eller att det skulle vara fel för elevens lärande. Utan tvärt om, jag använde mig av betyg som ett pedagogiskt verktyg. Tillsammans med återkoppling/formativ bedömning fick eleverna hela tiden reda på vad de skulle kunna för att bli kunnigare och därmed erövra ett högre betyg. Hela tiden i diskussion om varför de behövde kunskaper för att klara nästa moment och nästa årskurs och gymnasiet. Hela tiden i diskussion om vad betyg stod för och varför de behövde dem. Och hela tiden utifrån sig själva och inte utifrån klassen.
Jag skrev några blogginlägg om polariseringen mellan formativ och summativ bedömning, som in kan läsa. Varför polariserade man? Jag tror att det är så enkelt att det handlade om att summativ bedömning är detsamma som betyg och betyg avskyr många på högre nivå (ovanför skolnivå). Idag är det inte samma polarisering. I stället väljer man att inte prata om summativ bedömning, utan lägger allt krut på formativ bedömning, eller bedömning för lärande. Jag menar att detta är ett stort misstag, det handlar hela tiden om en växelverkan. Tyvärr är det så illa att de flesta inom det pedagogiska etablissemanget tycker att det är äckligt med betyg, vidrigt. Men man säger det inte, utan en olustkänsla infinner sig så fort betyg är uppe för diskussion, när det egentligen borde vara så att betyg är något bra som går att använda pedagogiskt.
Nog om detta. Jag tycker med andra ord att formativ bedömning och bedömning för lärande (BFL) är bra – mycket bra. Trots all min kritik mot framför allt Christian Lundahl anser jag att det som han skriver och pratar om när det gäller formativ bedömning eller BFL är bra både för svensk skola i allmänhet och lärarkåren i synnerhet. För att formativ bedömning ska fungera behöver ju läraren vara tydlig med målet (kunskapskravet) och vad som måste göras bättre under kunskapsresan dit.
Nu kommer jag till min fundering, eller kritik – jag vill inte alltid vara kritisk, speciellt inte när det gäller ett bra verktyg som BFL, se det i stället som en fråga för diskussion. När vi ser filmer som visas upp i samband med formativ bedömning/BFL, t.ex. på Youtube eller i UR:s exempel så är det filmer som rör yngre elever eller praktiskt-estetiska ämnen. Men hur går det egentligen för lärare på högstadiet och gymnasiet i de teoretiska ämnena att jobba formativt? Jag menar, om du undervisar i svenska i årskurs 9 och har 200 elever, hur ska du kunna jobba formativt?
En stor diskussion som har pågått länge i skoldebatten är lärares arbetssituation och administrativa börda. En stor del av en lärares arbete på högstadiet och gymnasiet är bedömning. Jag vet av egen erfarenhet att det var oerhört svårt att ge återkoppling individuellt när jag hade många prov att bedöma. Och då jobbade jag i Jordbro, med det elevunderlag som jag i början av detta blogginlägg beskrivit. En god vän till mig jobbar som gymnasielärare i svenska och engelska på ett teoretiskt gymnasieprogram på kungliga Södermalm i Stockholm. Där finns det elevarbeten att sätta tänderna i! Hon berättar att de texter eleverna producerar är så grymma att hon håller på att jobba ihjäl sig, för inte bara är elevarbetena omfångsrika de är också på en mycket hög kvalitativ nivå. Väldigt få elever ligger på E-nivå. Att hon ska ha tid att ge formativ bedömning på dessa texter går inte, hon har helt enkelt inte tid. Jag kan inte tänka mig att hon är ensam. Och jag kan inte tänka mig att mitt elevunderlag, med ”svagisar” är representativt för svensk skola generellt. Utan det handlar nog om både och. Många lärare har elever där det är direkt avgörande med formativ bedömning medan andra har så många elever som är högpresterande att det inte hinns med att ge formativ bedömning. Men ändå är det viktigt även för de högpresterande att få återkoppling.
Och det är nu jag vill ha igång debatten. Är det så att man tar hänsyn till detta, nu när Christian Lundahl åker land och rike runt och föreläser om BFL? När vartenda gymnasium ska jobba med BFL och när BFL ska ge oss goda resultat, ska förbättra resultaten och se till att skolan lyfter sig. Är BFL lösningen? Facit?
Tro nu inte att jag är negativ till BFL eller att Lundahl föreläser om detta – verkligen inte! Är jag negativ till Lundahl är det i sådana fall hur han smyger in betygsmotstånd och brist på vetenskaplighet, men det har jag ju tagit i tidigare blogginlägg så det ska jag inte orda om här. Nej, jag är positiv till formativ bedömning/BFL. Jag vill bara att denna aspekt lyfts för ingen tjänar på att våra lärare jobbar ihjäl sig. Ingen tjänar på att lärare jobbar med BFL så mycket att de blir utbrända i förtid. Och det gäller alla lärare, men teoretiska lärare på högstadiet och gymnasiet ligger verkligen i riskzonen.
Jag hoppas att alla inblandade kring detta, inklusive Christian Lundahl, uppmärksammar mina farhågor och inte negligerar detta. Pratar om arbetsbörda i anslutning till föreläsningar. För visst är det så att du inte behöver ge formativ bedömning/återkoppling varje gång och på varje läxförhör/prov till varje elev? Det går faktiskt att variera. Denna diskussion är viktig, åtminstone för mig, eftersom vi behöver alla dra vårt strå till stacken för att lyfta läraryrket. En bra början är då att se till att lärare inte jobbar ihjäl sig och att det finns ett pedagogiskt friutrymme för lärarna – för det är där som kreativiteten föds och det är där som den goda undervisningen får näring. En slutkörd lärare är en icke kreativ lärare!
Jag anser att alla lärare borde läsa Per Måhls utmärkta text om formativ bedömning, här är den.
För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!
Johan Kants blogg 
Jag är lärare i teoretiska ämnen på högstadiet och upplever att BFL har blivit ett verktyg för elever och föräldrar att referera till då eleven i fråga inte når önskat betyg. Då är det jag som lärare som brustit i återkoppling – för jag har ju inte berättat exakt hur eleven skulle skriva för att nå A. Sedan att jag utgått från elevens egna förutsättningar och produktion och hjälpt eleven framåt verkar spela mindre roll.
I mina språkämnen är det nödvändigt att jobba både formativt, summativt och att eleverna rättar själva. Ibland blir jag förvånad över att trender får vinna över det sunda förnuftet och ta över och bestämma riktningen för arbetet.
Anna,
Du verkar ha koll på läget och ha fått ett grepp på BFL. BRA! Det är nog så det behöver vara, alltså att man även ser eventuella problem och personliga brister för att själv kunna förbättra.
Fantastiskt väl skrivet! Jag som jobbar med elever i år 4-6 tycker också att både formativ och summativ bedömning måste användas för att eleverna ska förstå. Det ena berikar det andra om det görs ”rätt”. Någonstans måste vi göra en avstämning av elevens visade kunskaper, jag kan ju bara bedöma det eleven faktiskt visar, inte vad jag tror mig veta att den kan. Sen kan hen ha en dålig eller bra dag och då måste jag ta med det i bedömningen så klart. Alltför många talar inte om vad det är eleven måste utveckla för att nå till nästa nivå, bl a där min son går högstadiet, tyvärr. Då är det inte så lätt för eleverna när de måste gissa sig fram. Vi kämpar vidare!
Hej Eva,
Ja, du har helt rätt, det vill säga att det handlar om växelverkan. Sorry om din egen son, men det detsamma med mina egna barn. Man behöver kämpa lite extra ibland som förälder – men inte för mycket så att man trampar någon på tårna. För visst kan jag göra det på denna blogg, men helst inte ”in real life”.
Om det är ett krav på formativ bedömning, måste lärarna få den tiden som behövs för att kunna göra det, utan att jobba ihjäl sig.
Men är det inte ofta så att det är dom som inte jobbar med något som vill föra in ”nya” saker som är alltför betungande för 95% av oss (i längden). Det går val an för någon att gästspela i en kurs att lägga ner tid på återkoppling mm. på det sätt jag skulle vilja. Men om man har 6-7 kurser under en termin med i genomsnitt 30 studenter + handledning, blir det annorlunda. Det mesta går i teorin, men det är i praktiken något prövas. Och det verkar som om det är förstahandserfarenhet som krävs för att det skall bli en förändring.
Jag brukar ge återkoppling antingen på individuella seminarieuppgifter eller på tentan. Både-och är ofta inte nödvändigt.
Hej! Tack för att du tar upp denna viktiga fråga! Jobbar själv med nära 200 elever i so på högstadiet! Jag hoppas verkligen de som åker runt och föreläser om bfl pratar med kommunpolitikerna så att det förstår att detta tar tid att gör bfl och precis som du säger att man inte behöver göra det hela tiden. Det märker man faktiskt på eleverna också! Jag märker på dem efter hand att när det varit mycket bfl då blir de tjuriga och vill göra något annat där det inte är så mycket tjöt så att hjärnan smälter som en elev utryckte det hela. Men jag är ändå rädd att många skolledare och kommunpolitiker kommer att se detta som universallösning på många lärares bekostnad! Man måste göra båda, summativ och formativ!
Frans,
Det är så som du säger – det kan bli liiiiite mycket. Jag hoppas du och alla andra ett meddelande till chefer runt om i kommunerna: BFL är bra, men tänk på vår arbetssituation.
I montessoripedagogiken har vi demonstration, observation och handledning. Är det fel att kalla detta ett formativt arbetssätt? Det har i alla fall det gemensamt med bfl att det är mycket arbetskrävande och lärarna på vår skola blir mycket frustrerade av alla tidskrävande jippon som ”forskningen” visat att alla bara måste ta till sig.
Klart man kan kalla eran pedagogik för formativ om man återkopplar till eleverna.
Jag blir förundrad över pratet, både här och på skolan där jag jobbar, om att ”summativ bedömning också behövs”. Det är ju så självklart att det inte ens borde uttalas. Säger man så har man knappast förstått vad begreppen formativ och summativ bedömning innebär.
Att sätta betyg på en avslutad kurs är förstås alltid att göra en summativ bedömning. Hur skulle man någonsin kunna undvika det i en skola som använder betyg? Därför blir det väldigt förvirrande när folk pratar om att ”summativ bedömning också behövs”. Precis som att det är något man skulle kunna tycka olika om! Som att det är en fråga som ens går att diskutera.
Jag har för mig att jag läst någon text av Per Måhl någonstans, där han konstaterar att begreppet summativ bedömning inte behövs, och jag kunde inte hålla med mer. Det är ju ungefär som att man skulle börja använda begreppet ”undervisning”, som något som kanske ”också behövs”.
Med detta sagt: formativ bedömning är kanske ett lite olyckligt begrepp det också, eftersom det säkert har bidragit till missförståndet att det skulle handla om att ersätta summativa bedömningar (dvs betygssättning). Men det har förstås aldrig varit meningen. Poängen med formativ bedömning är ju just att man, så att säga, ständigt håller betygssättningsprocessen vid liv, så att eleverna, när det blir dags att få slutbetyg aldrig ska behöva blir förvånade över vilket betyg de får, och aldrig ska behöva känna att de inte förstått vad som krävts för att nå de olika betygsstegen.
Till sist: jag håller med dig Johan, om att våra arbetsgivare inte har fattat vilken tid det tar att ge bra formativ bedömning fortlöpande för varje elev. Men jag vidhåller samtidigt vad jag skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg här: (Jag citerar mig själv)
”Det finns olika sidor av formativ bedömning. Jag har också svårt att fullt ut hinna med den individuella delen så bra som jag skulle vilja. Men att tydliggöra målen med ett arbetsmoment i förväg (med hjälp av t ex bedömningsmallar och exempel på tidigare elevlösningar) är ju något annat – det kan man med stor fördel göra oavsett hur stora grupper eller hur många elever man har.
Det innebär förstås inte att jag tycker att det är bra med alltför stora klasser. Det blir ju naturligtvis bättre kvalitet ju mer tid man kan ägna åt varje elev. Men faktum kvarstår: att arbeta formativt genom att hjälpa eleverna att förstå vad kunskapskraven de ska jobba mot verkligen innebär, det kan man göra oavsett hur många elever man har.”
Martin,
Du får nog läsa din Per Måhl bättre, har väldigt svårt att tro att Måhl skulle gjort det uttalandet. Läs följande text av Per Måhl:
Klicka för att komma åt formativ-bedmning2.pdf
De som har polariserat tidigare är bland annat Christian Lundahl, Anders Jönsson och Steve Wretman (med flera) och dessa personer är ju högst kunniga inom formativ bedömning, eller borde vara i alla fall. Så att de inte har förstått begreppen som du skriver är knappast troligt. Frågan är hur många ”vanliga lärare” som har gått på deras snack och betygsmotstånd. Fråga är hur många ”vanliga lärare” som driver denna polarisering?
Nja, nu är det nog faktiskt du som läst Måhl slarvigt, eller så missförstår vi varandra. Citat från texten du länkade: (under rubriken: ”Behövs begreppet summativ?”
”Att distinktionen mellan formativ och summativ bedömning är svår är ett argument mot den och som jag ser det behövs inte begreppet summativ.”
Precis det är också min poäng. Att prata om summativ bedömning istället för vad det faktiskt handlar om, nämligen betygssättning, kan väl inte bidra till något annat än begreppsförvirring?
Sen ska jag erkänna att det var ett tag sen jag läste Lundahls Bedömning för lärande och jag har precis börjat läsa Jönssons Lärande bedömning. Men jag har än så länge inte uppfattat att deras förespråkande för formativ bedömning skulle innebära ett betygsmotstånd. Däremot håller jag med dig om att Lundahl uttryckte sig mycket märkligt i SVT-programmet som du länkade till i ett tidigare inlägg och som jag då också kommenterade.
Som jag skrev då också: i min värld förutsätter formativ bedömning att betyg är ett bra pedagogisk verktyg. Hela poängen med formativ bedömning är ju att den ska leda fram till just ett betyg (eller med ett sämre uttryck: en summativ bedömning).
Ja Martin, vi missförstår varandra. Per Måhl menar att begreppet summativ har blivit så besudlat att det av den orsaken inte behövs. Men annars är ju dessa begrepp växelverkande och personligen tycker jag att de behövs.
Det är för övrigt en otroligt bra text av Per Måhl, det där. Alla lärare i landet borde läsa den!
Jag är precis som du, Johan Kant, en anhängare av bedömning för läraren. Jag har väl egentligen alltid sysslat med det, precis som mina lärare för 50 år sedan sysslade med det. Men, återigen precis som du säger: jag har en relativt liten arbetsbörda när det gäller rättning, men det blir ändå rätt många bara i svenska: 87 elever, gånger kanske 4-5 större uppgifter under året. Med 4 uppgifter blir det 348 uppgifter att läsa och om var och en av dem tar cirka 45-60 minuter att läsa och kommentera för att därefter motivera uppnådda kunskapskrav… ja det är bara att räkna. Det är ganska många arbetsveckor som går åt bara till detta.
Om formativ och summativ bedömning: min åsikt är att inget begrepp kan existera utan sin motsats. // Stella, gymnasielärare, svenska
Om man nu kan se formativ och summativ bedömning som ett motsatspar.
Det sägs att livet inte har någon motsats 😉 Födelsen är motsatsen till döden.
Vad jag vet så lär ju en del hålla sig med summativ bedömning när man har har passerat målsnöret. Dessförinnan är det väl formativ som gäller…
Det är befriande att se ditt konstaterande att formativ och summativ bedömning stärker varandra. Det är synergi istället för polarisering. Ditt konstaterande är egentligen självklart och enkelt men i och med att svensk skolforskning fått kollektiv hjärnblödning och vill polarisera så krävs det mod för att komma fram till din slutsats.
och skolforskarnas försvarslinje är att börja slänga sig med enormt abstrakta filosofiska funderingar. Monika du ger ett fantastiskt typexempel på detta när du kommer in på diskussionen om livet och döden.
Vad är det där för påhopp? Jag menar ju precis samma sak som Stella utom att jag ställer frågan om det verkligen är ett motsatspar. Vad då för abstrakt diskussion? Gud vad trött jag blir ibland när det jag säger jämförs med hatobjektet forskare. Du menar att jag slänger mig med abstrakta filosofiska funderingar i syfte att försvara vad?
Jag är inte ens skolforskare.
Livet och döden är verkligen ett motsatspar utom i samband med mycket djuplodande filosofier. Summativt och formativt är absolut inget motsatspar. Tyvärr Monika, ditt valda exempel är precis den sortens meningslöshet som skolforskare använt för att ingen ska konstatera att kejsaren är naken. Proggarna saknar fakta för sina åsikter.
Dina resonemang Monika är intressanta och innehåller viktiga perspektiv och jag vet att du inte arbetar som skolforskare men ibland säger du saker som kan fungera som symboler för de tokigheter proggarna sköljer över oss med.
Jisses Jan! Och vad tror du det du säger som kan fungera som symboler. Men det är inget jag slänger över dig i tid och otid.
Jag skrev Det sägs… vilket betyder att det är öppet för att tycka till om.
Det är en härskarteknik som du använder dig av, då du avfärdar det jag säger som ett försvar och att det fungerar som en symbol för proggarna. En konstruktiv diskussion är inte möjlig efter en sådan kommentar!
Det är inte någon härskarteknik Monika. Det är inte riktat mot dig utan mot proggarna som invaderat skoletablissemanget och sitter där med makten.
Jag uppskattar diskussionerna med dig Monika men nu kändes det mycket viktigare med ett allmänt angrepp på proggarna. Det finns inget negativt riktat mot dig som person.
Om du vill angripa proggarna, svara inte mig då Jan. Jag är inte skolforskare, och är inte proggare (för jag ansluter mig inte till någon ism öht.) Jag är på lärarnas sida och försöker verkligen att ta till mig det ni ser som viktigt och tillämpa det i min undervisning inom kursplanens ram. Jag undervisar verksamma lärare och har gjort i 15 år. Jag tillhör inte den där gruppen ni tror finns på universitetet, som undervisar om abstrakta teorier.
Min kommentar om livet är ingen motsats är inget försvar öht för något eller någon. Den enda jag försvarar är mig själv, när jag får stå för något jag inte ens representerar. Om jag skall ta emot hat eller kritik, skall det vara för något jag gör, inte vad andra gör!
Mitt svar var riktat till Stella. 😉
Jan. Du vänder dig till mig Monika i kommentaren till Stella. Du lovordar henne och kastar skit på mig. Fast jag säger samma sak!
Monika,
Jag tycker det är konstigt att du så ofta får skit – varför är det så?
Jag refererar bara till din kommentar Monika. Jag kan så här i efterhand komplettera med att jag uppskattar att du inte ser summativt och formativt som ett motsatspar och att jag är medveten om att du kämpar för att ge lärarna en bättre ställning och arbetssituation.
Johan
För att en del troligen (är inte säker) ser mig som en representant för hatobjektet och för att jag inte håller med i allt vad som sägs! För det tredje, VEM mer än jag från lärarutbildningshåll är aktiv på bloggen. I brist på andra, så duger jag!
Men tack Johan för att du bekräftar att jag så ofta får skit.
Jag håller nog med dig om att ”brist på andra” lärarutbildare drar till dig en hel del intresse. Med det vill jag inte förringa det intressanta i det du skriver.
Jag är tveksam till att begrepp inte skulle kunna existera utan sin motsats. Låt os ta följande exempel. Motsatsen till färg skulle kunna vara färglös, men vad är motsatsen till gul?
Ett annat exempel är blodgrupp. Vad är motsatsen till det? Och vilken blodgrupp är motsatsen till AB-?
I större skala, vad är motsatsen till solsystem eller motsatsen till vattnets kretslopp?
Intressant nog, Niklas, talar om i färgsammanhang om komplementfärger. Inte motsatsfärger. Den gula färgens komplement är blå. Om man vill kan man leka på det här sättet med begrepp. Kretsloppets motsats skulle naturligtvis vara bristen på kretslopp. (Och då skulle vår värld, som vi känner den, inte existera. Det samma gäller solsystem). Men det är inte viktigt hur man beskriver det. Många har redan sagt att både formativ och summativ bedömning finns, och, åtminstone delvis, har sina olika och kanske kompletterande funktioner. Det är också viktigt nu att innebörderna inte urvattnas.// Stella
Komplementfärg är inte alls samma sak som motsats. det är bara ett fenomen som uppstår i samband med hjärnans tolkning av synintrycken från ögat. Blått är inte mer motsats till Gult än vad grönt, brunt, violett, rosa eller orange är.
Att införa icke-solsystem som motsats till solsystem, eller brist på kretslopp som motsats till kretslopp är meningslöst och orimligt. Då använder du ordet ”motsats” på samma sätt som vi använder ordet ”olika”. Då får du en logisk motsägelse.
En annan invändning är att det finns oändligt många varianter av icke-solsystem och brister på kretslopp. Då tappar begreppet motsats en stor del av sin mening.
bedömning för lärande, ska det vara. Stella
Nu heter det formativ och summativ bedömning, allt ska evidensbaseras minsann. Törs man skriva ”den goda läraren som ger positiv uppmuntran som leder vidare”? Det var vad som gjorde vår klass duktig anno dazumal ty så arbetade ”fröken Kihlgren”. Samt gav hon tydliga regler och ställde lika tydliga och höga krav – och fick vi betyg därtill. Att min högstadietid sedan inte hörde till de mer lyckade kan sannerligen tillskrivas mest mig själv – men jag hade troligen aldrig klarat av att komma igen utan den mycket stabila grund ”fröken” gav mig och mina klasskamrater under årskurserna 3 – 6. Förhoppningsvis sitter hon ännu på sin molnkant och nickar emellanåt igenkännande.
Vi svenskar verkar vara väldigt bra på att slänga ut barnet med badvattnet
Vi skaffar oss enkelt någon företeelse att att förakta, sågar denna för företeelse jäms med fotknölarna och ersätter den med kejsarens nya kläder som ingen människa egentligen begriper men som lyckas samla ett antal besservissrar som skakar på huvudet åt alla som har mage att ifrågasätta deras upplysta tankar. Detta verka hända hela tiden.
Så är det med skoldebatten
Ve den som talar om årtal, namngeografi, spalträkning, historiens kungar, multiplikationstabellen, hemläxor, faktakunskaper, glosor, grammatik, starka verb, fysikaliska formler mm.
Men vad har detta ersatts med?
Här är ett exempel från kunskapskraven i matematik i åk3:
”Eleven kan lösa enkla problem i elevnära situationer genom att välja och använda någon strategi med viss anpassning till problemets karaktär. Eleven beskriver tillvägagångssätt och ger enkla omdömen om resultatens rimlighet.”
Ja, detta är kraven på en 3:a. Jösses säger jag.
Ok, om jag försöker vara lite välvillig kan jag väl tolka ”problem i elevnära situationer” som vanliga ”karamelluppgifter”, men är dessa ”problem”?
Men finns det något försvar för formuleringen ”..använda någon strategi med viss anpassning till problemets karaktär”?
Glöm inte att vi här talar om alla 3:or, inte några enstaka begåvade elever som aspirerar på A i 6:an.
Är det någon som tror att detta kommer att lyfta våra elever i nästa PISA.
Jag tycker att det vore på sin plats att läroplanen anpassas till barnens mognad och att det som krävs av eleven är sådana förmågor (se, nu trillade jag själv dit på detta missbrukade ord) som skolan har en rimlig chans att lära de flesta barn och som dessutom är objektivt mätbara.
Vi kan ju bara spekulera i hur mycket lärarresurser som skulle krävas för att individuellt träna barnen i dessa metakognitiva förmågor. Mitt exempel är hämtat från matematik åk3, men ni som läst läroplanen vet att detta ordbajsande, eller ännu allvarligare; försök till segregering, finns i alla ämnen och årskurser.
Jag vet inte om det här finns en idé om att skapa en intelligentare människa. Kanske ordet formativ tillsammans med Torkel Klingbergs forskning har fått etablissemanget att tro på detta.
Torkel Klingberg själv är en seriös forskare som jag har stor respekt för, men han skriver själv att för att träna hjärnas arbetsminne så att man får en mätbart positivt resultat krävs specifik träning flera timmar om dagen under mycket lång tid och att detta på intet sätt ännu är tillämpbart i skolmiljön. Sedan kan man ju fråga sig om ett bra arbetsminne är detsamma som hög intelligens och metakognitiva förmågor!
Hej
Hoppas att denna tråd fortfarande läses av er som kommenterat. Blev glad av stenfunderingars kommentar om betygskriteriernas dilemman. Känner igen detta från gymnasiet och har i dagarna varit med om något häpnadsväckande. Vi skall presentera bedömningskriterierna för våra elevers föräldrar som om det vore kunskapsmål. Jag ser stora problem med det. Om jag plockar ditt exempel från en 3:e klassarens mattematik så kan kanske hen lösa problemet utifrån bedömningskriteriet om det just rör sig om karameller. Väldigt snart så blir dock bedömningen att om de kan lösa uppgiften så uppfylls också kriteriet: ”Eleven kan lösa enkla problem i elevnära situationer genom att välja och använda någon strategi med viss anpassning till problemets karaktär”. Dvs är svaret 7, eleven har adderar riktigt och skrivit 7 så har en riktig strategi valts och anpassats. Men det intressanta är ju egentligen på viken typ av uppgift som eleven skall uppvisa dessa egenskaper. Och det är det som är kunskapsmålet.
Jag var alltid så stressad så jag önskade att eleverna inte skulle be om återkoppling. Ibland hände det och då fick jag panik. Hur skulle jag pressa in det i all administration? Förfärligt att det ska vara så. Baka en kaka med dina barn och låt dem inte smaka. Så kändes det.
Idag har jag lämnat läraryrket och det är mitt bästa beslut.
Mvh,
Catharina Persson,
f d lärare för alltid
Hej!
Jag gillar din blogg och du verkar ha många kloka tankar kring undervisning! 🙂
På den skola jag arbetar har det varit otaliga diskussioner när det gäller prov och formativ bedömning. Jag är So – lärare på högstadiet och har drygt 100 elever i åren 7-9 vilket betyder att jag måste ha minst 12 planeringar under ett läsår. Eftersom det centrala innehållet i so – ämnena har ökat, samtidigt som betygsystemet blivit mer differentierat så upplever åtminstone jag att rättningsarbetet blivit har blivit alltmer tidskrävande och betungande. De som är för formativ bedömning och nästan uppfattar summativ bedömning som ett skällsord, menar då att man bör sluta helt med prov och istället ägna sig enbart åt formativ bedömning. Enligt dem skulle då lärarens arbete underlättas betydligt och man skulle aldrig mer behöv släpa hem sina stora buntar med prov. Jag är absolut för formativ bedömning och tycker att det är en mycket viktig del av undervisningen/lärandet men jag har väldigt svårt att se hur man helt skulle kunna ta bort prov och samtidigt ha en rättvis bedömning av elevernas faktakunskaper. I ämnen som exempelvis slöjd och bild förstår jag det eftersom eleven hela tiden arbetar med en synlig produkt, men i So – ämnena förstår jag helt enkelt inte hur detta skulle gå till. Hur ställer du dig till detta?
Med vänlig hälsning Cicki
Hej Cicki,
Du sätter ord på lärarvardagen som jag påpekat i detta blogginlägg – det är en helt omöjlig situation att lärare i de teoretiska ämnena, till alla elever ska jobba formativt. Den tiden finns inte, som du så tydligt konstaterat.
Mitt problem är att även ledningen på skolan tycker att vi So-lärare ska sluta att ha prov och istället helt gå över till formativ bedömning. rektor vill heller inte ha läxor. Jag har svårt att rent teoretiskt kunna se hur det ens är möjligt att sätta rättvisa betyg om man aldrig har prov. Ponera att man helt enkelt stuvade om sin undervisning och tog sig tiden att ha formativa övningar istället för att ha genomgångar av det centrala innehållet, då handlar det ju inte om att man inte skulle ha tid. Jag kan dock inte se hur det skulle vara möjligt i ett teoretiskt ämne att sätta rättvisa betyg eftersom det också är mängden faktakunskaper som är avgörande för vilket betyg eleven får. Så min fråga var alltså vad du tror om det?
Jag anser att jag behöver ha en bra helhetsbild av klassen för att kunna ägna mig åt formativ bedömning. Prov är för mig ett helt oundgängligt redskap för att kunna få igång en bra formativ bedömning.
Kan inte det var ett intressant perspektiv på hur man tar sig an diskussionen med en rektor som zoomat in så på formativ bedömning att andra delar av en bra undervisning hamnar på undantag.