h1

Debattklimatet är svårt, del 2

01 maj 2014

I mitt förra blogginlägg ville jag diskutera hur illa det var med diskussionen i Sverige. Hur media bara rapporterar enskilda händelser och inte borrar djupare kring ämnen. Samma diskussion i skolan som hålls idag hölls för 20 år sedan, med samma argument, t.ex. ska vi ha betyg? Det borde för länge sedan varit slutsnackat om detta. Svenska folket vill ha betyg, majoriteten av riksdagen vill ha det. Trots det lobbar betygsmotståndarna ständigt mot betyg, utan någon verklig vetenskaplig grund – det är bara känsloargument där man känner att betyg är fel. Ändå förs debatten på en ytlig nivå i media. PISA hit och PISA dit – varför går inte media in och granska upplägg och frågor i PISA-proven? Samt frågar de som kritiserar PISA exakt vad det är de är kritiska emot – att man ska peka konkret på var det brister. Att granska makten och ifrågasätta det som forskningen säger är ingenting som media sysslar med, om det inte handlar om en Toblerone förstås. ”Jo, men Johan, det där är ju gammal skåpmat. Tobleronehistorien är ju för länge sen preskriberat”. Givetvis, men debatten om betyg är densamma som för 20 år sedan. Och makthavarna inom pedagogiken, som jag kallar Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) är ju arvtagare till varandra: Ulf P Lundgren – Christian Lundahl och Mats Ekholm – Hans-Åke Scherp – Steve Wretman. Om du vill se kopplingarna, hur det hänger ihop, se Pedagogiska nätverket.

Jag tog också upp att vi har ett två-tredjedelssamhälle, där en tredjedel av eleverna lämnar svensk skola efter 9 år utan grundläggande kunskaper, det vill säga till att inte klara gymnasiet, inte får något jobb och utanförskap, det vill säga en i samhället inbyggd segregation av våra ungdomar. Jag visade upp denna statistik som kommer från Skolverkets databas Siris. Hur i hela friden kan man gå 9 år i svensk skola och misslyckas så kapitalt? Det kan ju inte vara fel på så många elever, det måste vara vår organisation som brister. Varför rapporterar inte media om detta? Här finns det offentlig statistik som är mycket intressant att granska och ställa frågor kring. I hela vårt avlånga land, med alla redaktioner av högutbildade journalister – varför är det ingen som tittar på dessa siffror? Åker ner till t.ex. Kronans skola i Trollhättan, pratar med rektor kring dessa frågor, med skolchefen och lokala politiker. Ställer frågan vad det är eleverna inte kan. Ställer frågan om varför eleverna inte kan det. Ställer frågan om vad skolan ska göra åt detta. Hänger kvar i fråga, följer upp och återkommer. Ingen gör detta! INGEN! Vare sig det gäller Kronans skola, Rosengårdsskolan, Rinkebyskolan, Hjulstaskolan och så vidare. Kanske lära sig något om resultatuppföljning av att se professor Ray Rist om resultatstyrning.

En tredje aspekt som jag tog upp var att media rapporterar om skola i kris, alltså rapporterade utan att titta bakom resultaten som jag skrev ovan. Samtidigt slår PIE ifrån sig, man refererar till medelklasskolor och lyfter fram exempel hur det går för eleverna i de framgångsrika skolorna. För vi ska komma ihåg att det finns väldigt många bra skolor och duktiga lärare där ute i Sverige, som överhuvudtaget inte känner igen sig i den bild som media förmedlar. Samtidigt går det inte att säga att dessa skolor ska vara normen för svensk skola, åk till någon av skolorna som ligger i 50-i-topp på listan över skolor med dåliga resultat – jobba där i en termin – learning income när ni startar och learning outcome efter en termin. Jag kan garantera att det kommer bli ett uppvaknande – ett isvaksbad som får varenda por i er kropp att signalera varning. I’ve been there – done that!

Vad vill jag komma med detta blogginlägg? Jag vill så klart att media och för den skull Skolinspektionen (borde få detta uppdrag av regeringen) ska granska hur skolor arbetar med att inte få elever som lämnar skolan utan grundläggande kunskaper samt att den pedagogiska forskningen i Sverige granskas och följs upp. För år ut och år in produceras påläggskalvar som ska driva den pedagogiska agendan vidare: betygs-, resultat- och resultatuppföljningsmotstånd. Likt ett mantra säger man: ”Forskningen säger” och ”Betyg är ett trubbigt verktyg” och ”Lärande är komplicerat”. Lärarstudenterna blir manipulerade med alla dessa fina ord, med det akademiska språket och genom föreläsningar och litteratur. Studenterna lär sig tidigt förstå att det är svårt att vara lärare, vilket stämmer, men det är PIE:s definition av svårigheter som får gälla, vilket inte stämmer med verkligheten. Fullfjädrade betygsmotståndare lämnar lärarutbildningen, för att komma ut till skolan och vara tvungen att genomföra tjänstemannauppdraget – att sätta betyg. Men den utbildningen var det si och så med, alltså själva betygssättningsförfarandet, hur det går till att sätta betyg. Däremot att betyg är dåligt, jättejättedåligt – den kursen löpte som en röd tråd genom hela utbildningen. Toppen! Jättebra! Finfint! Välkommen till förorten – nu är det på gång att betyg ska sättas från och med år 4. Förbannade, jävla Björklund!

Men finns det någon forskning kring betyg? Inte mycket hävdar jag som inte är någon forskare, åtminstone ingen forskningpå det svenska skolsystemet och i Sverige. Men Christian Lundahl som är guru på området, fast han egentligen är skolhistoriker och långt ifrån expert på betygsfrågor, menar att det finns forskning (Lundahl har gjort sig själv till expert). Exemplet från Israel, Ruth Butler 1988, lyfts fram gång på gång. Likaså har Lundahl i stora delar plankat Dylan Wiliams rakt av – undrar om han har bett professor Wiliams om lov att knycka hans exempel? Eller har Christian Lundahl egna exempel och i sådana fall från hur ser dessa referensgrupper ut? I min bloggserie ”En skola åt helvete” ägnar jag ett blogginlägg åt att visa konkreta exempel på hur Christian Lundahl manipulerar innehållet i sin bok ”Bedömning för lärande” så att det ska passa den linje han driver, det vill säga betygsmotstånd, se blogginlägg. Om du inte läst min bloggserie har du en ganska deprimerande läsning framför dig, men den kommer ge dig en kognitiv konflikt – oavsett om du delar min uppfattning eller inte.

Skolan ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad är det? Innebär det att man som professor kan laborera med vetenskapsteori som man vill? Eller gäller det att vara noga även med egen forskning? Innebär det att det går att läsa Butler som det behagar? Innebär det att tvärsäkert går att säga att betyg är ett trubbigt verktyg, utan att ha referensgrupper i Sverige där resultat mäts innan forskning (learning income) och efter forskning (learning outcome)? Vad i helvete är vetenskap egentligen? Och vems beprövade erfarenhet pratar vi om här? Christian Lundahls? Tomas Kroksmarks? Hans-Åke Scherp?

Sist jag skrev något negativt om Christian Lundahl kom han kompis Anders Jönsson till hans försvar och menade att jag inte missade en chans att skriva nedlåtande om Lundahl. Det uppstod en liten dialog, se kommentarer på blogginlägg. Anders Jönsson menade att det finns annan forskning, förutom Butler 1988, som säger att betyg inte är positivt och så fick jag ett citat och en lång länklista med forskning. Eftersom jag inte är speciellt bra på akademisk engelska så översatte jag texten i Google Translate, här är texten jag fick av Anders Jönsson:

”Gradering ( eller markering ) är ännu ett exempel på konflikten mellan elevernas önskemål och det effektiva utnyttjandet av återkoppling . Studenterna hävdar att uppskatta kvaliteter , åtminstone om de åtföljs med en förklaring ( Auten , 1992 , Brown , 2007; Ferguson 2011 ; Higgins et al , 2002 ; . Rice et al , 1994; . Walker , 2009 ; Whitington et al . , 2004) . Ändå betyg är problematiska eftersom de gör eleverna mindre villiga att utmana läraren . Istället många studenter gör sitt bästa för att följa lärarens kommentarer , även om detta kan ibland äventyra sina egna intentioner med texten ( Dessner , 1991, Dohrer , 1991, Hyland , 1998, Porte , 1996, Zhao , 2010) , vilket gör att betygs ett av de största hindren för att använda återkoppling produktivt . Dessutom, när ansträngningen upplevs som potentiellt för stor , många elever överger taktik efterlevnad och strategiskt fokusera på att göra förändringar som de tror kommer att löna sig i termer av betyg ( Dohrer , 1991 , McDowell , 2008 , Porte , 1996) . Denna strategi förändras normalt elevernas fokus från större , textbaserade revisioner , mot mindre ( och säkrare ) yta revideringar ( Anglada , 1999 , Ashwell , 2000 , Beason , 1993 , Chapin och Terdal , 1990 , Paulus , 1999 , Tagong 1991 , Williams , 2004) , även om det finns studier där fördelningen mellan ytan – nivå och andra förändringar är ungefär lika eller där det är mycket stora variationer mellan enskilda elever ( Beason , 1993 , Ferris , 1997 , Hyland , 2003 ) . Förutom att följa lärarens förslag , eller att ta den enkla vägen ut , kan andra potentiella negativa effekter av betygs också identifieras i de granskade studierna . Till exempel , kan ta emot en låg grad ha skadliga effekter på självuppfattning av studenter med låg självkänsla , och elever som får höga betyg ofta inte läser deras feedback när de är nöjda med betyget tilldelade ( Brown, 2007 ; Burke , 2007 , Enginarlar , 1993, Goldstein , 2006 , James , 2000; Lipnevich och Smith , 2009; Vardi , 2009) . Sammantaget , konflikten mellan elevernas önskemål och det effektiva utnyttjandet av återkoppling gör det äventyrliga att ange faktorer som skulle kunna förbättra användningen av feedback, åtminstone utifrån vad eleverna påstående att uppskatta . Följdaktligen , även om eleverna föredrar en hel del mycket specifika , positiva , och individualiserad återkoppling , liksom betyg, ger sådan återkoppling inte nödvändigtvis hjälpa eleverna att lära och förbättra . Istället finns det indikationer på att mindre specifika, detaljerade och personlig feedback , vilket kräver studenterna att aktivt engagera sig med återkoppling ( i motsats till att strikt följa lärarens auktoritativa råd ) , kan vara mer produktivt att lära” .

Är det verkligen så att det är så entydigt att betyg är dåligt? Här handlar det väl om elevernas önskemål och återkoppling/feedback/formativ bedömning. Som man ställer frågan får man svar. Mig har i alla fall inte Anders Jönsson övertygat med detta citat, heller inte med den långa lista på referenslitteratur som jag fick (se kommentar i blogginlägget). Här behövs det klinisk forskning på svenska elever, helst i svåra områden och inte i medelklassområden där det inte spelar någon roll vilken metodik som läraren använder, eleverna klara sig bra i alla fall.

Jag har påpekat att formativ bedömning är den nya hypen i svensk skola, se tidigare blogginlägg, men att lärare håller på att jobba ihjäl sig för att jobba formativt det är ju en annan sak. Ändå tror jag inte att det är någon lärare som tycker att formativ bedömning är dåligt. Jag tycker att formativ bedömning är bra och jag använde det kontinuerligt på mina elever, långt innan det var på modet och att det ens kallades formativ bedömning. Återkoppling kallade jag det då. Inte minst de elever som hade det svårast i skolan blev hjälpta av formativ bedömning. Så min fråga är konkret: Varför gör inte Anders Jönsson och Christian Lundahl vetenskapliga kliniska studier i Sverige med svenska referensgrupper? Här har vi två experter på formativ bedömning, samt säkert en hel stab med unga forskare kring dem. Varför går man inte in och jobbar aktivt med t.ex. Hjulstaskolan eller Kronans skola? Tittar på elevernas resultat efter projektet är slut – glöm inte att titta på ingångsvärdet och sedan utvärdera om det var en bra metodik.

”Men Johan, det är ju inte forskaren som bestämmer på skolan, det är ju rektor”. Visst är det väl det, men om forskaren är aktiv och samlar ihop forskningsmedel, personal, sätter ihop ett forskningsprojekt och därefter går ut till några av de mest utsatta skolorna och frågar om de kan få jobba med deras lärare i detta forskningsprojekt för att stärka resultat och lärares kompetens. Jag är ganska säker på att Jönsson & Lundahl raskt skulle få napp.

Eller också vill man inte jobba med resultat. Kanske är man emot resultat? Förvisso har den tidigare polariseringen mellan summativ (betyg) och formativ bedömning försvunnit. Men kritiken mot betyg finns kvar. Varför inser man inte att betyg dels är en samlad information till eleven om deras kunskapsnivå och dels är ett kvitto till skolan på hur bra man är som organisation? Hur ska skolan bli bättre om det inte finns några referenspunkter? Hur ska skolan bli bättre om man inte vet vad det är man måste bli bättre på? Är det elevernas önskemål som ska styra då?

Hur ska jag då knyta ihop säcken när det gäller detta spretiga blogginlägg? Vad vill jag ha sagt? Jo, den debatt som förs i media och av myndigheter, för den skulle även av politiker och SKL, handlar inte om bakomliggande orsaker. Eventuellt skylls allt på det fria skolvalet och friskolorna. Lärarutbildningen får en känga också ibland, många gånger med all rätt. Lärarna får självklart skulden många gånger, det är ju så lätt att skylla på lärarna, istället för att se att skolan är en organisation som har ansvariga chefer och politiker. Så klart några svordomar och eventuella könsord slängs även på Jan Björklund – för det är ju inne och politiskt korrekt. Men aldrig får SKL ta ansvar! Denna lobbyorganisation som företräder arbetsgivarna och som har varit med att dra ner skolan i skiten – aldrig ställs dem till svars, se tidigare blogginlägg. Aldrig! Allt skrapas på ytan. Ideologiska linjer som drivs, många gånger tvärt emot fattade riksdagsbeslut, granskas inte. Människor i maktposition behöver inte stå till svars. I stället kan PIE lugnt fortsätta basunera sitt budskap i media och på pedagogiska institutioner. I litteratur och på föreläsningar används vetenskapen som slagträ för att få tolkningsföreträde, att det fibblas med vetenskapsmetodik eller att referenskällorna är irrelevanta är det ingen som granskar. Med maktpositionen som en docent- eller professorstitel innebär är det fritt fram på den fyrfiliga motorvägen att tala om hur det är.

I höstas, under min bloggserie ”En skola åt helvete”, trampade jag på många ömma tår. Reaktionerna lät inte vänta på sig. I nästa blogginlägg ska jag ge konkreta exempel på hur reaktionerna såg ut, en del som jag inte tidigare skrivit om. Helt apropå debattklimatet.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

37 kommentarer

  1. Vad säger du om denna aspekt, lärarutbildningstillfälle och elevers resultat? http://4ril.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=281&action=edit&message=6&postpost=v2


    • Mikael,

      Mycket intressant blogg. Jag ska tänka över om jag ska permanentlänka på min blogg till dig/er. Det beror lite på vilken agenda ni driver. Men om det är som det jag sett hittills, att ni vill synliggöra brister och utkräva ansvar så är jag med. Om ni vill synliggöra den metodik som fungerar, där eleverna lyckas och synliggöra den metodik som inte fungerar, där eleverna misslyckas. Med lyckas/misslyckas menar jag då givetvis med kunskapskraven enligt läroplanen, inget annat ”hitte-på” eller eget flum. Då är jag med!


      • Det du säger att du ser är det som jag fokuserar på. Baserat på empiri, undersökningar och analys av desamma. När jag läst flera av dina inlägg de senaste dagarna såg jag att vi har många beröringspunkter. Och för att du skall känna dig trygg med vad jag personligen står för kan du läsa ett riktigt gammalt inlägg i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/debatt/article10940266.ab så att du ser att det finns kontinuitet!


      • Mikael,
        Det gör mig glad att det finns fler personer som ifrågasätter makten och önskar granskning, inte bara gör sig lustig över Jan Björklund. Jag ska länka till din blogg. Bra Mikael!


  2. Oops, där hände något ”spännande” med formatering, postar om kommentaren efter mod, (om du ser det här Johan så kan du kanske reda ut det hela 🙂 )

    Angående Anders Jönsson långa lista på referenser avseende betyg, så gjorde jag ett begränsat slumpvis urval som jag sedan “skannade” av som hastigast avseende metodik, provstorlek, provsammansättning osv. och jag blev inte heller imponerad av vad jag såg.

    Nota bene, min expertis är inte inom pedagogik, så ta mina kommentarer med en stor nypa sund skepsis.

    Jag har heller inte mina anteckningar tillgängliga “här och nu” men om mitt minne inte sviker mig, så berörde för det första flera av referenserna högre utbildningen, dvs universitetsnivå och uppåt, de hade små provgrupper, ofta betydligt mindre än 100 elever, de var inte heller kvantitativa utan kvalitativa, och tittade på känslor och elevernas upplevelser eller “tyckande”.

    En personlig reflektion, för mig som kommer utifrån, (från ett annat vetenskaplig ämnesområde) så var den spontana upplevelsen djupt omskakande.

    Om jag skulle passa en tanke vidare, så är det att direkt från Anders efterfråga vilka studier som:

    (I) faktiskt berör grundskolan, och verkliga ”betyg”, (II) har kvantitativa longitudinella resultat över flera år (III) baseras på ”experiment”, dvs med slumpvis randomiserade provgrupper och kontrollgrupper (IV) har rimlig storlek på provgrupper, kanske snarare större än 1000 än mindre än 30, och omfattar flera skolor, än bara en enskild klass (V) metastudier, om några…


    • Nicklas,

      Jag tog bort det andra inlägget. Ibland lever datorer sina egna liv. Bra att du kommer in utifrån och kan titta på skolan och vetenskapligheten med andra ögon.


    • Jag är inte alls förvånad. Jag har själv gjort en liknande granskning av några referenser som Jönsson angett och de ger inte alls något entydigt stöd för hans linje i de frågor som då var aktuella.


    • Tänkte bara expandera med lite mer detaljerad info med stöd från mina hastigt nedklottrade anteckningar,

      * jag valde slumpvis ut 7 av artiklarna i Anders Jönssons referens lista
      * 2 av artiklarna kunde jag inte få tag i varken via bibliotekets databas eller en ”snabb” sökning via google

      Tagong, K. Revising strategies of Thai students: Text level changes in essays written in Thain and in English (1991)

      Beason, L. Feedback and revision in writing across the curriculum classes. (1993)

      Översiktliga observationer övriga,

      * Samtliga rörde studier utförda på Universitetsnivå: kandidat, magister eller doktorand
      * Samtliga rörde studier utförda utomlands: Australien, Nya Zeeland, Mellanöstern och UK
      * Endast 1 berörde i någon form ”numeriska” betyg
      * Ingen hade en metodik som gjorde det möjligt att dra några kausala slutsatser

      Specifikt,

      Ferguson, P. Student perceptions of quality feedback in teacher education (2011)

      * Utfördes på Universitet, institutioner för Lärarutbildning
      * Australien
      * Enkätundersökning
      * Sample size = 566 (750), 80% svarsfrekvens

      Fokus = Kvaliteten hos den feedback som eleverna fått vid utbildningen, och vad studenterna uppfattar som den mest effektiva, speciellt ifrån ”large cohort teaching”, och skriftliga bedömningar. Det här var också den enda som i någon mån relaterade till skriftliga numeriska betyg, och vid en bedömning av värdet av numeriska betyg, så var resultatet positivt, och i en direkt antingen eller fråga, om de föredrog betyg/opersonlig bedömning utifrån kriterier, och en personlig formativ bedömning, så noterade artikelförfattarna att många i kommentarer lade till ett de föredrog både och.

      Enginarlar, H. Student response to teacher feedback in EFL writing (1993)

      * Skrivning/”Composition”
      * Tekniskt Universitet
      * Mellanöstern
      * Sample Size = 47 studenter och 2 lärare

      Fokus = Effektiv feedback till studenters skrivarbeten, speciellt att utforska studenternas reaktioner och attityder

      Brown, J. Feedback: The Student Perspective (2007)

      * Bokföring
      * Universitetsutbildning, kandidat/magister etc..
      * UK (Edinburgh)
      * Strukturerade Intervjuer
      * Sample Size = 20

      Fokus = utforska studenternas syn på användbarheten av återkoppling (feedback)

      Hyland, F. Focusing on Form: Student engagement with teacher feedback (2003)

      * Writing
      * University
      * New Zeeland
      * Fallstudie
      * Sample Size = 6
      * Duration = 14 veckor

      Fokus = Förhållandet mellan lärarens återkoppling och studentens ändringar (revisions) i två akademiska klasser. Specifikt studeras i vilken grad lärarna fokuserade på att rätta det formella språket (grammatik, syntax) när de gav återkoppling, och i vilken grad studenterna använde sig av den informationen i sina omarbetningar.

      Walker, M. An Investigation into written comments on assignments (2009)

      * University, kandidatprogram
      * Open University, distansutbildning UK
      * Intervjuer och analys av kommentarer
      * Sample Size = 43 elever / 3000 kommentarer

      Fokus = Utforska hur användbart studenterna tycker att skrivna kommentarer är som feedback på de uppdrag, (assigments) som getts.

      Jag ber om ursäkt för svengelskan, som jag tillskriver min tidsbrist, och hoppas det går att förstå någorlunda väl ändå…


      • Jättebra, vi behöver jobba mer med sådana här sakliga analyser av vad forskningen säger. Svensk pedagogisk forskning har mer eller mindre satt det i system att generalisera resultat långt utöver vad de egentligen kommit fram till.


      • Jan,

        Helt rätt. Nu är det flera personer på den här bloggen som verkligen ifrågasätter PIE och det som de säger och står för. Bra om fler kan lyfta fram detta. Du är en viktig person i detta arbete Jan.


      • @janlenander 02 maj 2014 at 19:26

        Ja, jag tror det kan vara en viktig del i en möjlig väg framåt, att sätta fokus och belysning på innehållet och (brist på) underlag, och sprida den kunskapen vidare.

        Inte säkert att det går snabbt, men att se till att alltid jobba förutsättningslöst mot verkligheten (och med verkliga resultat), och inte med ideologiska föreställningar och förväntningar, eller, hur man skulle vilja eller önska att världen fungerade.


      • Nicklas!

        Jag vet inte vad jag ska säga, din sammanfattning talar sitt tydliga språk. Jag måste också hylla dig för att du hjälpt till att lyfta fram detta – ett jättetack från mig till dig. Det finns med andra ord all anledning att ifrågasätta forskningen kring betyg.


      • Johan,

        Ja, vad ska man säga?

        Jag upplevde nästan AJ långa lista som lite lätt oförskämd, och mera som ett försök att få överhanden i diskussionen genom att ”dränka” dig i data.

        Ang artiklarna blev jag själv ganska förvånad när jag började ”skanna” av dem, men tyvärr börjar det kännas som ett mönster; mycket ord och tankar men väldigt lite konkret förankring med verkligheten.

        Och ju mera man läser, desto djupare blir ofta bedrövelsen.

        Men kan jag bidra något lite på ett hörn, så finns det bara en stor glädje i det, så tvärtom, en stor eloge till dig och ditt engagemang!


      • Nicklas,
        Åter igen ett stort tack, du har hjälpt mig mycket. Och tack för dina varma ord.


  3. Apropå 1 maj!
    När SVT beslöt att sända Stefan Jarls ”Godheten – om förlutsen av det gemensamma” efter valet i höst, inte före valet – och i Kunskapsakanalen, inte SVT1 eller SVT2, så har vi i Sverige problem med debattklimatet.

    Debattklimatet om skolan är då endast ett exempel på denna brist.

    Om svenska folket vill ha betyg, låt de få betyg.

    Men hur ska vi göra med frågan:

    Vill svenska folket ha ekonomisk jämlikhet?
    Vilka är ”vi” i detta sammanhang?

    PS Longitudinella studier med randomiserade grupper är ytterst effektivt vad gäller utprovning av medicin. Men hur skulle en sådan studie se ut vad gäller utprovning av skolbetyg?


  4. Statistisk forskning i Sverige kring betyg i grundskolan!
    Sök på t.ex.
    Christina Cliffordsson
    Ali Klapp Lekholm
    Cecilia Thorsen (hennes avhandling kommer inom snart)
    Anna Sjögren (ekonom)

    och ytterligare ett antal namn om jag/ni frågar dessa personer och deras olika nätverk.

    Men jag håller helt med kritiken att det är alldeles för få.


    • Dessutom Pär är några av dem uppfångade av PIE och skriver ideologiskt om betyg. Tyvärr.


      • Hur vill du Johan föra debatten vidare?

        Varför inte debattera regeringens två förslag:
        a) att nationella prov ska få ökad betydelse för betygsättning och göra betygen mer likvärdiga.
        b) att nationella proven rättas centralt och inte av undervisande lärare.

        Vad säger du och övriga om dessa två förslag?

        Om betyg är en resultatuppföljning så kan vi ju inte ha relativa betyg som växlar beroende på skola och lärare.

        Här kan vi jämföra med näringslivet. Hur skulle det se ut om ett förtetags resultatuppföljning i form av vinst eller förlust varierade beroende på hur ekonomer räknade – det skulle ju inte gå.

        Och motsvarande bör väl gälla för resultatuppföljning av kunskap!

        Eller kan resultatuppföljningen i skolan, hur lärare mäter kunskaper (eller är det kompetenser), få variera lite lagom mellan lärare och skolor?


      • Pär,
        Som vanligt när du diskuterar hamnar du i filosofiska frågeställningar. Du borde, med tanke på att du läst min blogg så länge, känna till att det inte går att göra som du föreslår, eller är det för att spela djävulens advokat som du skriver som du gör. Några tydliggörande från min sida:
        • Min inställning är att nationella proven ska minskas, både till antal och i sin omfattning och de ska bedömas av undervisande lärare.
        • Resultatuppföljning ska kopplas till i förväg uppställda standarder, så vi kan inte ha relativa betyg och det har vi inte heller.
        • Går inte att jämföra elevernas resultat med pengar – antingen har eleven nått ett kunskapskrav eller inte.
        • Resultatuppföljningen i skolan bör inte få variera, men det gör den eftersom Skolverket inte genomfört sitt uppdrag när det gäller hur man jobbar med bedömningsfrågor, mer än att Christian Lundahl har fått vara inne och jobba. Heller inte hjälpt till med resultatuppföljning och hur man ska jobba med det.

        Pär – se filmen med dr Ray Rist som ligger på min blogg.

        Här slutar jag diskutera filosofi.


      • Johan, en fråga. Du förespråkar, att de nationella proven ska bedömas av undervisande lärare.

        Vet du, hur det ser ut i andra länder, som har centrala prov?

        Jag vet, att det är självklart i Storbritannien, att centrala prov bedöms centralt för att få en så likvärdig bedömning som möjligt – men jag vet inte. hur det ser ut i t.ex Frankrike eller andra länder?


      • Hej Arvid,

        Jag har ingen aning. Hur var det med de gamla centrala proven i Sverige? Generellt tycker jag att proven skulle vara betydligt mindre i sitt omfång, vilket skulle göra att lärare med en god rättningsmall skulle ha tid att rätta, utan att känna stress. Poängen med att låta lärarna rätta är att de får ta pedagogiskt bedömningsansvar, vilket jag tror är bra.


      • Jag inser, att jag tyvärr inte säkert vet, om studentskrivningar eller centrala prov rättades centralt.

        När det gäller studentexamen, så fanns ju en kvalitetskontroll genom muntliga förhör av censorer… så det kanske ansågs som tillräckligt.


      • Arvid,

        Det var bra med censorer. På så sätt kan man säga att det var bättre förr. Nu kan vem som helst gå och köpa studentmössa och fira fast man inte har ett enda betyg – vilket bedrägeri. Undrar hur det känns för dessa ungdomar?


  5. Apropå ideologi.

    I Stefan Jarls film ”Godheten – den förlorade gemenskapen” används begreppet ”feodalism” för att beskriva den fas kapitalismen har gått in i i länder som t.ex. Sverige.

    Jag kan förstå att SVT väljer att sända Stefan Jarls film efter valet och inte före valet, och i Kunskapskanalen och inte i SVT1 eller SVT2.

    För tänk om svenska folket fick se filmen före valet, då skulle vi kunna få en ideologisk politisk debatt och det vill väl ingen ha, eller är det olika eliter som inte vill ha en ideologisk debatt om tillståndet i Sverige.

    Det absurda är att svenska folket kan se filmen tack vara mångmiljardärer som t.ex Bill Gates och deras utveckling av internet. Filmen kan nämligen ses nu på Youtube, men inte genom ”folkets TV” (public service).


  6. När jag läser din artikel ytterligare några gånger är det en mening jag fastnar för:

    ”Här behövs det klinisk forskning på svenska elever, helst i svåra områden och inte i medelklassområden där det inte spelar någon roll vilken metodik som läraren använder, eleverna klarar sig bra i alla fall”.

    Ovanstående citat är oförenligt med Nicklas Myhrbjörks kommentar om, slumpvis randomiserade provgrupper och kontrollgrupper om fler än 1000 personer (elever).

    Vilken experimentmetod är här bäst menar Johan respektive Nicklas.

    Om vi ska kunna generalisera resultatet till en större populationen, t.ex. alla Sveriges grundskolelever, så är onekligen Nicklas förslag bättre än Johans förslag. Men om det är som Johan skriver, att i medelklassområden har metodiken ingen betydelse men den har det i utsatta områden så har vi ett urvalsproblem. Om vi har Nicklas förslag och vi ska garantera att alla elevgrupper/områden får en proportionerlig del i urvalet så behöver vi först garanterta denna fördelning i urvalet och det kan vi inte göra genom en randomiserad studie. Om Johan har rätt, får vi ändå en skevhet i resultatet eftersom urvalets resultat bygger på medelvärlden där både utsatta områden och medelklassområden inräknas.

    Om Johan har rätt behöver vi således särskilda studier som endast omfattar utsatta områden. Utifrån Johans förslag behöver urvalet således innefatta en kontrollgrupp och en referensgrupp inom ett eller flera utsatta områden.

    Begreppet ”utsatt område” behöver först en teoretisk definition som svarar på frågan: vad är ett utsatt område? Denna definition behöver i sin tur en teoretisk koppling till skolan, t.ex. genom Bourdieu eller Basil Bernstein eller?

    Begreppet ”utsatt område” kommer därmed att få en hel del karakteristika som inte är värderingsfria, t.ex. föräldrars ekonomiska situation, föräldrars utbildningsnivå, föräldrars etniska tillhörighet etc.vi har redan i vår definition av området värderat området och dess elever. Och med hjälp av teori har vi kopplat detta område till en ideologisk dimension av svensk grundskola.

    Utifrån Johans utgångspunkt kommer vi således att få ett begränsat urval som i sin tur kan kopplas till en ideologisk dimension av såväl samhälle som skola. Samtidigt kan vi göra en liten studie med några skolor och klasser. Men kan vi generalisera studiens resultat till andra skolor, till en annan tid fem år framåt.

    Om fem år kommer det utsatta området att se annorlunda ut, t.ex. på grund av ut- och inflyttning, vad gäller föräldrars ekonomiska situation, etniska tillhörighet, utbildningsbakgrund etc. Det vill säga om fem år kommer vi att ha en annan population i de utsatta områdena. Och vi behöver dra ett nytt urval från denna nya population.


  7. Så vad betyder det att tillhöra ett pedagogiskt etablissemang? Jo att vara en maktfaktor och att kunna leva ett behagligt liv uppe på parnassen. Där kan man luta sig tillbaka ifrån sin dator då och då och titta lite förstrött på de senaste forskningsrapporterna och skriva ett och annat debattinlägg. Man kan begära att de långt därnere ska fylla i en massa enkäter och samla in statistik så att man i lugn och ro kan sammanställa dessa till teorier som man sedan sprider via media, böcker och en och annan föreläsning.Där uppe på parnassen ser verkligheten helt annorlunda ut än om man står i ett klassrum. I synnerhet om man står i ett klassrum med alltför många elever och tvingas till att jobba med inkludering av elever med särskilda behov i stora klasser eftersom det är något det pedagogiska etablissemangets rekommenderat. Inte för att det sparar in en massa pengar utan för att ”forskning” visat att det är bra. För någon. Men inte för de elever som utan extra resurser får sitta i en stor klass och låtsas delta i en undervisning de inte förstår. Inte heller för de vanliga eleverna som får sin undervisning förstörd av de som inte förstår men som förstör. Jag hörde en skolelev förklara det här i radio: ”du förstår, klassrummet, det blir liksom fritiden eftersom man ändå inte fattar vad som händer. Man snackar och spelar lite spel. Och så kan man instagramma.” Som medlem i det pedagogiska etablissemanget har man fler fringisar, bättre betalt och en maktposition. Man slipper att ha det besvärliga och ledsna barnen in på sig.Man slipper stökiga och röriga luncher samt undermålig mat i skolmatsalar. De där ungarna är liksom lättare att tycka om och framför allt att tycka till om ju längre bort ifrån dem man befinner sig. Och därför har min tes länge varit att de som väljer att göra karriärer som forskare, centralbyråkrater eller lärarutbildare är de som inte klarade av sitt arbete som lärare i den vanliga skolan. Man flyr och sparkas uppåt i karriären av sina likar enligt devisen: ”If I’ll scratch your back, you’ll scratch mine!” Länge, länge har jag tyckt att om man verkligen vill förändra skolan, i betydelsen grundskolan och dess verklighet ska man vända på pyramiden och göra det attraktivt att jobba med eleverna i klassrummet. Man ska som lärarutbildare tvingas arbeta deltid i en vanlig skola jämsides med sitt uppdrag som lärarutbildare. Rektor ska enligt den finska modellen också ha undervisning och inte som nu varit fullkomligt osynlig i skolan. Jag har till och med på nära håll upplevt specialpedagoger som gör allt de kan för att omvandla sitt arbete till en administrativ insats, i syfte att slippa umgås med de besvärliga barnen Och det senaste i den här varianten av att de som är längst bort ifrån eleverna ska belönas mest är inställsamhetslärartjänsterna där de som ensidigt och godtyckligt valts ut av rektor ska slippa göra just det de sägs vara bra på, nämligen undervisa. Sen, om det fanns duktigt och dugligt folk på Skolverket skulle vi inte ha betygskriterier och kursplaner som är omständligare att tolka och tyda än svår juridisk text. Själv är jag för nationella prov som är bra konstruerade med tydliga betygskriterier vilket man hittills endast lyckats prestera i ämnet engelska. När det gäller betyg måste man bestämma sig, vilket man inte gjort eftersom nuvarande betygsystemet är en mischmash mellan det relativa och det målrelaterade betygen. Dessutom diskuterar man aldrig vad betygen egentligen ska vara.Ska det vara en varumärkesdeklaration över kunskaper man uppnått? Ska de skilja agnarna ifrån vetet, det vill säga skilja ut de elever som anses för teoretiska begåvade ifrån de som anses äga en praktisk begåvning? Och hur kan det fortfarande komma sig att vuxna i dag fortfarande tror på fullaste allvar att man är sitt betyg och att betyget inte är ett mått på det man presterat?
    Ju längre bort ifrån klassrummet och verkligheten där, desto bättre betalt och högre status får man i skolans värld. Så länge det är så kommer varken skolan eller resultaten i den höjas. Ungar är inte dumma. De fattar att de inte är så mycket värda och agerar därefter.


    • Om man inte indelar sin text i stycken… så värjer sig texten mot att bli läst… vilket är synd, eftersom du har flera poänger. T.ex.

      ”Där uppe på parnassen ser verkligheten helt annorlunda ut än om man står i ett klassrum. I synnerhet om man står i ett klassrum med alltför många elever och tvingas till att jobba med inkludering av elever med särskilda behov i stora klasser eftersom det är något det pedagogiska etablissemangets rekommenderat.

      Inte för att det sparar in en massa pengar utan för att ”forskning” visat att det är bra. För någon.

      Men inte för de elever som utan extra resurser får sitta i en stor klass och låtsas delta i en undervisning de inte förstår. Inte heller för de vanliga eleverna som får sin undervisning förstörd av de som inte förstår men som förstör.”


    • Jag fascineras över hur mycket jag håller med om när jag fick Arvid vägledning in i texten.


    • Bra Lena! Gott ruter i dig!


  8. […] Johan Kants blogg har en text av Lena Niklasson bearbetats med radbrytningar av […]


  9. Johan, har du sett det här?

    ”Genom att ta bort betygsättning på bred front inom skolan trodde man sig utjämna skillnaden mellan barn från bildade hemmiljöer och barn vars föräldrar saknade någon betydande skolning. Betyg var ett borgerligt påfund hade man fått för sig. Effekten av den politiken har blivit den exakt motsatta mot vad den samlade vänstern eftersträvade. För oss som själva fått en hyfsad bildning var det enkelt att kolla, om våra barn lärde sig något i skolan och att hjälpa dem på traven. Vi visste ju vad de skulle kunna. För en förälder med höga ambitioner för sitt barn, men utan egen bildning, blev det omöjligt att avgöra hur det gick för barnen utan tillgång till betyg.

    När jag själv sökte till Chalmers Tekniska Högskola efter studenten fick jag räkna ansökningspoäng där matematik viktades dubbelt, fysik och kemi halvannan gång, engelska och svenska en gång och teckning en halv gång. Antagningssystemet var utformat för att gynna de studenter som var mest lämpade att bli civilingenjörer. Redan under sextiotalet ändrade socialdemokratiska skolpolitiker detta så att alla betyg skulle räknas lika. Vi fick in studenter på Chalmers som kunde komma in med bättre betyg i religionskunskap än i matematik. Jag mins väl en student som jag underkände på en tentamen, hans matematikförståelse var så dålig så det gick inte ens få honom att begripa vad han gjort för fel i några tentamensuppgifter. Och det var bara början. Nu är läget för svenska studenters matematikkunskaper katastrofalt!

    De enda studenter som inte fallit tillbaka är de som läser på Teknisk Fysik på de stora tekniska fakulteterna. Men det beror inte på skolan utan på att dit söker sig i stort sett bara medfödda mattesnillen och de har sina gener att tacka för det och absolut inte den svenska skolan.

    Så den dystra slutsatsen av mitt resonemang här, är att vänsterns proletärisering av lärarkåren och motstånd mot att mäta elevers kunskaper har lagt grunden för den katastrof som nu drar fram inom vårt utbildningsväsende. En konsekvens är att det blivit allt lättare i Sverige att bygga politik på pseudovetenskapliga föreställningar, vilket t.ex. Miljöpartiets höga opinionssiffror tyder på. En annan konsekvens är att den industri som utgör grunden för den svenska välfärden vittrar sönder och försvinner. Sverige placerar sig snabbt i ländernas division två efter ett halvt sekel i den högsta divisionen.”

    http://antropocene.se/2014/april/det-ar-vansterkrafterna-som-forstort-skolan.html


    • Arvid,

      Jättebra artikel och ett lysande exempel på hur bland annat Olof Palme var med och förstörde den svenska skolan. Nu gillar jag Palme på andra plan, men just när det gäller detta finns det inget snack om att han gjort galet fel. Har du läst Gunnar Ohrlanders bok Den Gudarna älskar? I sådana fall är det också en bra historisk tillbakablick där han, trots att han är vänstermänniska, kritiserar vänstern och socialdemokraterna. Det var nog en oerhörd naiv inställning man hade till samhället, skolan och klass. Tack Arvid!


  10. Det finns många stingsliga förvaltningschefer, rektorer och lärare i vårt avlånga land som inte vill ta ansvar för det egna arbetet. Se t.ex. några av mina mediala artiklar för åtta tio år sedan http://kmfventures.se/media.html. Men nu är det inget specifikt för svenska skolan utan återfinnes nu senast inom socialtjänsten och polisen. För den som vill fördjupa sig i bristande styrning kan jag rekommendera min undersökning som offentliggjordes i februari i år http://kmfventures.se/uploads/3/2/3/9/3239692/det_som_inte_mts_finns_inte.pdf.


  11. Angående detta med betyg eller inte.
    Jag kan tänka mig att all forskning där man ställer det ena mot det andra med någon slags förutfattad mening i frågan och ett mer eller mindre begränsat antal elever i utvalda referensgrupper, kommer att visa precis det man är ute efter.
    Jag kanske inte fattar, men kan det vara så svårt att se hur resultaten ser ut i länder som har mycket betyg jämfört med de länder som har mer begränsad användning av betyg?
    För övrigt anser jag att man måste skilja på betyg för urval till högre studier och betyg som är till för att stimulera eleverna.


    • Jag har ingen aning om varför mitt inlägg hamnade just här!?


  12. […] För någon vecka sedan fick jag höra att Ruth Butler var uppe på tapeten igen. Det var utbildningsdagar och en person på lärarutbildningen hänvisade till Butler i sin föreläsning i syfte att berätta om hur illa det var med betyg. För er läsare som inte vet vad Ruth Butler är för något kan jag hänvisa till detta blogginlägg, länk, där jag lite grundligare går igenom Ruth Butler. Vill du själv läsa Ruth Butler,Butler 1988, studien. Efter en omfattande diskussion i gruppen kom det fram att föreläsaren själv inte hade läst Ruth Butler utan gick på Christian Lundahls tolkning av Butler, som han ger i sin bok. Med andra ord totalt ideologiserad för att lyfta fram ett betygsmotstånd med forskningshänvisning. Jag tycker hela Christian Lundahls bok Bedömning för lärande är fullproppad av ideologi, se exempel i detta blogginlägg, länk. Undrar om det är ok att Christian Lundahl rakt av har knyckt flera av den engelska professorn Dylan Wiliams exempel, länk? […]


  13. […] är svårt; del 1, del 2 och del […]



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s