h1

Klasstorlek saknar betydelse

25 maj 2014

Nu är det valår och det märks. Politiker lovar diverse saker utan att egentligen ha det förankrat i verkligheten. Detta gäller inte minst skolan. Ett sådant löfte är att framför allt socialdemokraterna vill göra klasserna mindre, ett tydligt populistiskt förslag. För läser man t.ex. John Hattie, så visar det sig att den forskning som han har tittat på, inte pekar på att mindre klasser skulle ha en stor påverkan på resultatet. Ändå kommer förslaget upp. När sedan Skolverket förra veckan redovisar klasstorleken i Sverige så hamnar siffran på i genomsnitt 19 elever, 18 på lågstadiet och 22 i Stockholm, Göteborg och Malmö, se länk. Inte brottarstora klasser direkt. 

Men spelar det någon roll hur stora klasserna är? Ja det tycker att det gör. Personligen tycker jag att 22 elever är idealet, men hamnar man under 20 elever blir det problematiskt – det blir en väldigt dålig stuns i diskussionerna i klassen och klimatet blir en aning tilltryckt,  då är det betydligt bättre med 25 elever. I många av de klasserna jag hade på Jordbromalmsskolan var det mellan 27 och 30 elever, kanske aningen för många, men det var betydligt bättre än att ha 17 elever.

Egentligen är det bara på lågstadiet, framför allt i årskurs 1 och 2 där små klasser spelar en viktig roll, där eleverna ska lära sig läsa och där läraren har en viktig roll att sitta bredvid när det gäller en del elever som ska lära sig läsa. Detta brukar ofta lösas med så kallad FA-tid, det vill säg att fritids går in och tar halva klassen så att läraren kan koncentrera sig på läsinlärning i en lite mindre grupp. Ett annat alternativ är två lärare i årskurs 1, men det kostar resurser och kanske ska detta prioriteras. Alla ni som läser detta och har jobbat i skolan ett tag känner att detta är skåpmat, vilket det givetvis är.

Så vad vill jag egentligen säga med detta blogginlägg? Jo, att klasstorlek saknar liten betydelse, men att politiker inte riktigt känner till det och så lovar de färre antal elever per klass, när svenska klasser redan är små. Vore det inte bättre om politikerna skulle satsa resurserna på lärarna, ge dem högre lön och även rikta uppdraget att lärarna/skolorna skulle få fortbildning när det gäller resultatuppföljning? Vore det inte bättre om politiker lovade att de skulle se över hur förfarandet kring Nationella Proven såg ut, så att de kunde ge ett riktat uppdrag till Skolverket att lösa NP:s dåliga utformning och innehåll? Vore det inte bättre om politikerna ställde SKL till svars för de dåliga resultaten? Alltså att SKL skulle ta sitt ansvar som arbetsgivarorganisation. Vore det inte bättre om politiker såg över möjligheterna att förstatliga lärarna?

Hur ska vi få en bättre skola om politiker inte förankrar det som sägs i verkligheten? Nu har skolan varit en av toppfrågorna i fyra val i rad – kanske är det dags att analysera vad skolan egentligen behöver? De enda som på riktigt tagit tag i skolfrågorna är Tomas Östros och Jan Björklund. Ni får tycka vad ni vill om Jan Björklund, men han har gjort väldigt mycket för svensk skola och för lärarna, betydligt mer än alla andra politiker tillsammans. Men som vanligt skyller många inom skolans värld på Jan Björklund, att det är hans fel. Men argumenten saknas. Inte ett enda gott argument har jag hittills fått, inklusive personer i maktposition. Det är förlöjligande, fördummande och att påstå att Jan Björklund är okunnig. Kanske är det så, men berätta då varför du tycker att han är okunnig. Men det kan inte PIE!

Nu är det inte så att jag sitter på facit – faktiskt inte. Bara en liten röst i en förort söder om Stockholm som har åsikter om innehållet i svensk skola. Simple as that! Så vi kan väl fortsätta på inslagen i fyra val till, så blir det nog så att svenska elevers PISA-resultat hamnar sist. Men det kanske spelar mindre roll, för i framtiden behövs inte kunskap – det räcker med att alla elever får varsin dator och ett abonnemang -sen är det bara att bege sig in i vuxenvärlden. Eller också kan politiker på riktigt utkräva ansvar av lärarutbildning, Skolverket, kommunerna, SKL, skolor och rektorer? Bara en crazy tanke. Vi får väl se vad som händer efter valet.

Med tanke på de dåliga svenska PISA-resultaten, hade jag med en artikel i magasinet Axcess, här är länken om du är intresserad.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

18 kommentarer

  1. […] Men helt klart är det i många situationer viktigt med rimliga storlekar på grupp. För att alla ska kunna synas och höras, bli sedda och lyssnade på, för säkerhet, för utrymme. När Hatties studie dras upp i diskussionen om klasstorlek blir jag bara så trött, de bakomliggande studierna jämför ju äpplen och päron. Vad som konstituerar en stor respektive liten grupp skiljer sig åt, beroende på ämne, ålder på elever, arbetsform och inte minst på vilka elever som utgör gruppen… […]


  2. Jag tror att storleken har betydelse i vissa, för Sverige speciella situationer. När det är dags för NT blir påfrestningarna för läraren ofta omänskliga. Det är nästan så att den pedagogiska verksamheten avstannar och läraren som är drabbad blir slutkörd.
    I det läget är det betydligt lättare om klasstorleken är mindre.
    Men detta är ju som du, Johan, menar ett ganska enkelt problem att lösa…
    Om klassen är mycket heterogen med många elever som kräver särskilt stöd kan det vara problem med en stor klass. Här vill jag förtydliga mig. I en heterogen klass där eleverna ligger på olika kunskapsnivå kan storleken vara en tillgång, men om det av olika anledning är svårt att få arbetsro kan ju storleken vara ett problem.
    Det formativa arbetssättet blir också svårare om klassen är för stor.

    En mycket kontroversiell fråga i sammanhanget är om barn med särskilda behov ska tvingas gå i vanliga, stora klasser. ”En skola för alla” är ett mantra som har blivit någon slags ideologisk sanning.

    Jag kommer inte ihåg var jag sett det, men en förklaring till att den minskade klasstorleken inte påverkar resultaten, skulle vara att den tid som läraren får över inte kommer barnen tillgodo.


    • Ja Sten, det finns alltid undantag och det finns alltid anpassningar som måste göras, men detta går ofta att lösa organisatoriskt. Exempelvis är det att föredra att slöjd har halvklass, likaså laborationer i NO. Men när det gäller undervisning så är det optimalt att ha klasser som inte är för små, men å andra sidan kanske det inte är så många lärare som sysslar med lärarledd undervisning, utan kör en-till-en eller fri forskning i form av datorer. Nja, ett uttalande från mig som faktiskt inte vet, mer än min egen erfarenhet. Dock något som är viktigt att ha i bakhuvudet.


  3. Hej Johan!

    Jag håller med om att det är dumt att kalla Jan Björklund för okunnig och jag håller också med om att han gjort en hel del bra för svensk skola. Men jag tycker det blir märkligt när du skriver att han och Östros är de enda politiker som riktigt tagit tag i skolfrågorna.

    Per Kornhalls (som du ju också hyllar?) fullkomligt briljanta bok Barnexperimentet avslutas med en lista: ”Vad ska vi göra?” Det tre första punkterna är: återförstatligande, avskaffa vinsterna, avskaffa det fria skolvalet”. Visst finns det ett parti som har tagit tag i alla de frågorna på allvar? För mig är alltså Vänsterpartiet det enda parti som för tillfället för en skolpolitik värd namnet.

    Jag tycker som sagt inte att Björklunds skolpolitik alltid är fel, men den är djupt otillräcklig, vilket just Per Kornhall förklarar med all önskvärd tydlighet här: http://www.skolvarlden.se/bloggar/kornhall/vad-ska-man-saga-om-dessa-de-senaste-skolvalloftena


    • Martin,
      Rosanna Dinamarca är en politiker som för en bra och vettig skolpolitik, även om jag inte delar hennes syn i betygsfrågan. Men hon har inte suttit i maktposition för att verkligen förändra skolfrågor. Vilken annan politiker tänker du har gjort något på riktigt? Jag känner då inte till någon.


      • Ok Johan, då är vi nog rätt överens. Det var uttrycket ”tagit tag i” som jag reagerade på eftersom jag inte uppfattade det som att du då bara syftade på de som suttit i maktposition och haft möjlighet att göra verklighet av sina frågor.


      • Martin,
        Det finns flera duktiga politiker som driver skolfrågor på ett bra sätt, bland annat Dinamarca. Dock är det ingen som tar tag i på riktigt gör något åt de problem som finns. Trist!


  4. Hej
    Jag skrev precis det du tar upp med
    klasstorlek tidigare i din blogg. Jag ser ingen korrelation mellan stora grupper, upp till 28 och sämre studieresultat, och inte minst sämre trivsel hos elever. Däremot har det varit värdefullt att vara
    två i klassrummet OM den andre/andra (andrö) personalen varit varit kompetent dvs i vid mening tillför den hjälp jag och eleverna behöver.


    • Håller med Dick


  5. Klasstorleken handlar ju även om mig som lärare. Att jag ska överleva och orka med mitt jobb. Det handlar om vilken typ av undervisning jag ska kunna ha.
    Det är stor skillnad på att ha 20 eller 30 utvecklingssamtal, skriva 20 eller 30 iup:er, rätta 20 eller 30 matteböcker osv.

    Vill jag ha en matteundervisning där eleverna ska få arbeta mer kreativt än att räkna i boken, så är det svårt att ha många elever i klassen.
    Så visst spelar klasstorleken roll.


    • Gun,
      Mina erfarenheter är att det inte spelar så stor roll som debatten säger, dels genom att vi statistiskt har små klasser och dels att resultatet hos eleverna inte är speciellt beroende av klasstorlek. Klart att det är skillnad på om lärare har 20 eller 30 IUP:er, men eftersom det inte är så det ser ut i svensk skola är det en pseudodebatt – det är klart att det är skillnad för lärare om man har 15 elever eller 45 elever att skriva iup:er eller 15 elever respektive 85 elever. Då pratar vi på lärarnivå och då hoppas jag verkligen att rektor eller skolchef ser till att lärare inte jobbar ihjäl sig, det tjänar verkligen ingen på.


  6. Ja det finns flera studier som visar att klasstorlek inte är den mest betydelsefulla åtgärden för att få alla elever godkända. Det är fakta oavsett vad sedan folk tycker att det skall vara eller vad som känns bäst. Ibland är det jobbigt att att jorden är rund och inte fyrkantig…

    Och jag undrar vad du Johan tycker om Svt och deras förmåga att säga en sak och sedan göra en annan. Jag är riktigt förbannad på att de sade nej till min rapport om kommunernas brister i elevstöd och sedan idag upptäcker jag att de gör en egen grej av det, trots att jag pratat med de tre som arbetar med skolfrågor på Svt och UR. Vad säger du om http://4ril.wordpress.com/2014/05/27/svt-stjal-och-hanvisar-inte-till-mikael-floven-som-kalla/

    Behöver stöd i frågan om du anser att jag har anledning att vara just heligt förbannad!


    • Mikael,
      Jag vet inte vad jag ska säga, kanske oförskämt? Men jag har personligen varit med om att man inom Svt och SR inte vill ta i sanningen. Exempelvis var jag i Studio 1 i december och sa till mig själv att aldrig mer medverka i tv och radio. Varför? Jo, för att SR hade gjort en radioserie och kaos i klassrummet, något som var uppmärksammat redan fyra år tidigare. Men fick jag prata till punkt? Nix! Självinsikt och självkritik är inte deras starka sida. Du får nog bara fortsätta kämpa!


    • Anna,
      Vad menar du med att bara lägga in en länk utan en enda kommentar? Vad vill du säga?


    • @Anna,

      (Med reservation för att jag inte är ngn expert…)

      Du kommenterade inte länken i din kommentar, så med risk för att missförstå din intention…

      … så finns det i alla fall (enligt mig) ett uppenbart problem både i den politiska diskussionen i stort som i Janos Vlachos artikel; nämligen det faktum att Sverige redan har en av de högsta lärartätheterna i hela den industrialiserade världen, samtidigt som vi idag presterar bland de absolut sämsta!

      Jmf tex data för lärartätheten för grundskolan årskurs 1-6, (SCB, Utbildningsstatistisk Årsbok 2008),

      Antal elever/lärare och (Ranking PISA Matematik 2012) (PISA Problemlösning 2012)

      Italien 10,6 (32) (15)
      Grekland 11,1 (42)
      Sverige 12,2 (38) (26)
      Australien 14,1 (19) (9)
      Spanien 14,3 (33) (30)
      Schweiz 14,6 (9)
      Finland 15,9 (12) (10)
      Nya Zeeland 18,1 (22)
      Tyskland 18,8 (16) (18)
      Japan 19,4 (7) (3)
      Korea 28,0 (5) (2)

      Sverige satsar, också, redan idag avsevärt mer ekonomiska resurser både per elev i grundskolan, och som andel av BNP, än majoriteten av resten av världens industrialiserad länder.

      Till exempel är kostnaden per elev för grundskolan cirka 70 000 SEK högre i Sverige än i Finland, 120 000 högre än Tyskland, och 150 000 SEK högre än i SydKorea. (Data från OECD 2007 och 2010)

      Detta trots att vi har bland de lägsta lärarlönerna i hela Europa.

      Jag läste precis igenom en internationell lärobok i ”kritiskt tänkande” (Critical Thinking), och en av de punkter som ständigt återkom, var, hur oerhört viktigt det är att reflektera över, inte bara de uttalade (utskrivna) påståenden som bygger upp en argumentation, utan träna upp förmågan att ”identifiera” och ”observera” alla de argument och begränsningar som är underförstådda eller helt saknas.

      Något som vår hjärna är riktigt dålig på, och som kräver både långvarig träning som stor målmedveten mental vaksamhet och ansträngning, därför att vår hjärna har en så stark bias att se världen genom ett filter som säger: ‘det du ser är allt som finns’ (”what you see is all there is”).

      Och om du applicerar detta på Jonas Vlachos (JV) artikel, så träder omedelbart någonting väldigt intressant fram, nämligen, det faktum att han inte uttryckligen skriver ut hur stor den ”observerade” korrelationen var mellan klassstorlek och resultat, i Fredisksson och Öckerts artikel.

      Den effekten var (om jag uppfattar korrekt), d=0,08, vid en minskning av klasstorleken med 7 elever.

      Effekten var alltså väldigt liten, och vid en liknande analys (samma metodik) som genomfördes i Finland 2003, så såg man ingen effekt över huvud taget.

      Jag tror svaret på den ”gåta” som illustreras av informationen ovan är väldigt enkel; klasstorleken (lärartätheten) har (så långt vi kan se) en väldigt liten effekt, och, att dess (eventuella) betydelse helt överskuggas av andra effekter i de skolsystem vi har i världen idag.


      • Andra som visat på att mindre klasser har en obetydlig effekt på resultatet är Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) 2012 och John Hattie 2009.

        Sedan kan en betydligt enklare jämförelse avseende klasstorlek hittas i min egen rapport ”Det som inte mäts finns inte” http://kmfventures.se/uploads/3/2/3/9/3239692/det_som_inte_mts_finns_inte.pdf där kommunerna i Sverige jämförs bl.a. med avseende på klasstorlek.

        Men hur skall skolan kunna bli bättre när de som styr inte vill ta hänsyn till fakta? Det är som om politiker och allmänhet fortsätter sitt mantra ”Jorden är platt”.


      • @4ril 02 juni 2014 at 06:44

        Andra som visat på att mindre klasser har en obetydlig effekt på resultatet…

        Tack!

        Men hur skall skolan kunna bli bättre när de som styr inte vill ta hänsyn till fakta? Det är som om politiker och allmänhet fortsätter sitt mantra ”Jorden är platt”.

        Ja det är en bra fråga, tyvärr är jag själv inte speciellt optimistisk.

        Jag tror vi saknar både politiker som har den kunskap, handlingskraft, initiativförmåga och integritet som krävs, dels att vårt politiska och massmediala system inte ”tillåter” en sådan radikal förändring som skulle behövs för att ändra riktning, annat än mycket långsamt och då först på mycket lång sikt.

        Vi har ju många och höga tankar om vår förmåga i Sverige, men när det kommer till initiativkraft och handlingsförmåga, så har vi nog inte mycket att vara stolta över egentligen. Jag brukar alltid reflektera över situationen efter tsunamin 2004.

        Om jag minns riktigt, så hade Italien sina första räddningsarbetare i luften på väg till Thailand, nästan innan de första extrasändningarna kom igång i Sverige vid lunchtid, (nu överdriver jag kanske lite, men inte med så mycket som man skulle önska).

        Till saken hör att individuella gruppchefer för svenska räddningsgrupper koordinerade och tog egna initiativ redan den 26/27 och var beredd att ge sig iväg mer eller mindre omgående, men ingen ledande ansvarig beslutsfattare vågade ta något som helst beslut!

        Det skulle ju ta mer än en hel vecka om jag minns rätt, innan man från Svensk sida på allvar började att organisera räddningsarbetare och hjälpflygningar.

        Jmf tex med situationen i Italien, där man (om jag minns rätt), redan på förmiddagen den 26 ringde ut till Alitalias kontor på Fiumicino och sa åt dem hålla första bästa tillgängliga långdistansflygplan…



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s