Min agenda


Jag har nyligen fått ta emot en del kritik mot mitt sätt att skriva. Inte på något sätt fientligt, utan mera konstruktiv kritik där kritikerna menar att min bloggserie ”En skola åt helvete” skulle nått flera läsare om jag hade tonat ner aggressiviteten och hårdheten, samt ordval. Jag har tidigare förklarat att jag medvetet hade valt att skriva på detta sätt eftersom jag ville provocera och få folk att reagera. Inte nödvändigtvis på att jag hade rätt. Mina kritiker menade att jag framstod som oseriös i och med mina formuleringar.

 Nu är inte detta blogginlägg ett försvarstal utan ett sätt att förklara. Inte för att vinna sympatier eller vinna fler läsare. Ren upplysning alltså. Jag har prövat metoden att argumentera rakt med argument och utan ett tufft språkbruk, det har verkligen inte fungerat. Jag har skickat in debattartiklar, brev direkt till personen, insändare i DN, verbalt mellan fyra ögon, debattartiklar på Newsmill och mycket, mycket mer –  det har inte gått något vidare. När jag startade min blogg var det i syfte att få ur mig all den frustration jag hade kring att det inte spelar någon roll om man står naken med en megafon i ett gathörn och skriker ut resultat – ingen som lyssnar i alla fall. Bloggen blev ett slags katarsis för mig.

Ganska många människor reagerar med obehag över att jag nämner folk vid namn. Jag anser att det är alldeles för mycket okontrollerad frihet och brist på ansvar när det gäller skolan och pedagogiken, ja slapphet rent ut sagt. Givetvis ska forskaren vara fri, men det får inte råda High Chaparall på området och att man får göra som man vill. Och när något påtalas så rycks det bara på axlarna eller så skickas ärendet vidare till någon som ”glömmer bort”. Jo, jag har varit med om detta. Vem tar ansvar? Bristen på detta är högst påtaglig inom många områden, inte minst inom skolans värld. Därför måste de personer som faktiskt varit med och bidragit till svensk skolas förfall namnges.

Så vill jag ha stor spridning? Givetvis vill jag det, men absolut inte på bekostnad att jag viker ner mig eller gör våld på mig själv. Jag vill inte hamna i någon slags mys-konsensusvärld. Av den anledningen har jag också tackat nej till flera erbjudanden jag fått, eftersom jag skulle bli alldeles för beroende eller göra något som jag inte riktigt tror på. Det är ingen hemlighet att jag ligger nära Lärarnas Riksförbund i nästan alla skolfrågor och att jag har ett samarbete med LR. Men och här är ett viktigt men. Jag har villkorat att jag ska vara oberoende. Jag tänker vara och förbli självständig.

Men frågorna som låg till grund för mitt hårda språkbruk och som  twitterdiskussionen handlade om från början kvarstår att få svar på:

  • Är det ok för en professor i pedagogik att inte följa vetenskapsmetodik när han i en populärvetenskaplig bok presenterar vad forskningen säger om betyg?
  • Är det ok att samma professor totalt struntar i validitet och reliabilitet?
  • Är det ok att samma professors bok kanske är den mest spridda fackboken i skolan?
  • Är det ok att samma professor i samma bok målar upp en konfliktsituation mellan behaviourism och postmodernism och får det att framstå att det är ett problem idag, medan denna konflikt stod på 1920-talet (vilket inte framgår i boken)?
  • Är det ok att samme professor åker land och rike runt och föreläser om detta?
  • Är det ok att en pedagogisk doktor skriver en fackbok som bygger på dennes avhandling, men ändrar slutsatserna?
  • Är det ok att samme pedagogiska doktors bok används som kurslitteratur på lärarutbildningen – totalt ogranskad?
  • Är det ok att en professor i pedagogik skyddar denna bok och förnekar problemen med den?
  • Är det ok att samme professor hotar mig i telefon och på mail för att jag uttrycker åsikter i min bloggserie, där jag ger flera konkreta exempel.

Nej det är fucking far from ok. Vem reagerar på detta? Hur reagerar man? Vem tar ansvar och vilka konsekvenser får det? För lärarstudenter, lärare och skolan får det stora konsekvenser och det leder inte till något gott. Att med falsk förespegling om att det är forskningen som säger ditten och datten genomdrivs ideologi. Men leder det till något? Nix, i alla fall inte som vi sett hittills, svenska elevers resultat rasar. Följer de pedagogiskt etablerade upp sina resultat? Nix, för det är fult med resultatuppföljning. Och vem får skulden – jo lärarna. Fördjävligt säger jag!!! Med dagens slapphänta system för att kontrollera dessa saker (det verkar som en professor kan totalt skita i alla konventioner) verkar inte ens existera. Så vem ska ta ansvar? Kanske är jag lite för oborstad och kanske skrämmer jag iväg en del läsare, men det får vara så för om ingen går i polemik med dessa makthavare händer ingenting. Och dessvärre är det bara tufft språkbruk som biter. Tyvärr!

15 reaktioner till “Min agenda

  1. Jag gillar det! Du gör något som ingen annan gör och det provocerar. Man får inte sticka ut hakan för mycket i Sverige. Att vara annorlunda, får man knappt vara heller. Folk låtsas vara toleranta och open minded, men är det de egentligen! Någon måste säga ifrån när det är fel och du vågar!

  2. Tycker det är bra att du så tydligt deklarerar vad du tycker, ger exempel och förklarar varför! Tack för det!
    Tror vi är många som kan vakna upp och börja ifrågasätta, bilda egna uppfattningar som vi står för.
    Tack för att du rör om i grytan, nu mer tydbart förklarande än tidigare!
    Ibland har det känts lite som du fastnat i dina upprepningar, men
    fortsätt och följ utvecklingen inom skolan och ge oss dina reflektioner!
    Maiellen Stensmark
    Lärare

    1. Hej Maiellen,
      Upprepning och tjat om samma sak år ut och år in är det enda som gör att det sätter sig.

  3. Jag kan gissa mig till vilken professor som du syftar på. Om jag har rätt, så kan man fråga sig VEM man skall göras ansvarig. Som jag förstår är just den boken som används som kurslitteratur granskad efter en anmälan. Om något anses vara vetenskapligt enligt rådande normer, måste vi i så fall ändra dessa. Och hur gör vi det?

    Om någon helt plötsligt skulle påstå och anmäla min avhandling för att vara icke-vetenskaplig. Skall jag göras ansvarig då en enig betygsnämnd godkänt den – pedagogik, filosofi och geografisk historia. Eller är det betygsnämndens ledamöter som skall granskas. Eller är det vetenskapligheten i sig.

    Jag tror inte att du förändrar någonting genom att lägga ut namn mm. utom kanske att det kan bli mer kritik i seminariesalarna – men kanske inte. Själv har jag inte märkt någonting, trots att jag i min undervisning öppnar upp för kritik, men det är få som kritiserar läroböcker, då de inte anser sig vara tillräckligt kunniga för att göra. – Vi måste läsa kursen först, för att förstå tillräckligt för att kunna kritiskt granska den.
    Och för att kunna granska en lärobok, måste man granska de referenser den bygger på. Hur många har tid med det, så att granskning blir rimlig/tillförlitlig. Risken är att man gör sig skyldig till det man kritiserar.

    Och när kan man konstatera vetenskaplig oredlighet om forskaren ifråga har följt det som är rådande och accepterat inom disciplinen och övriga forskarsamhället.

    I det här fallet, om det är rätt professor, kunde jag inte se det du ser. Förändrar det din ståndpunkt? Nej, för som någon har sagt – jag är part i målet. Hur får jag fram det jag vill – allt vad jag och andra inom disciplinen säger och skriver bemöts oftast med att vi försvarar eller är rädd om jobbet eller är så insyltad att vi inte ser. Att vi låter saken bero eller ”glömmer” bort det.

    Hur skall vi göra, om det är enligt det rådande och accepterade. Vi kan t.ex. inte underkänna ett arbete som är det.

    Om du däremot hänvisar till den andra professorn (vilket jag inte tror du underförstått hänvisar till), tar jag helt och fullt avstånd och tycker det är mycket märkligt att han får fortsätta precis som vanligt. Vetenskaplig oredlighet blir i realiteten en prick. Men jag vet att vissa har tagit ställning. Men skall det ligga på enskilda högskolor/universitet eller skolor? Eller skall det ligga på studenterna? Är det kollegorna som skall sätta ner foten?

    Det är bra frågor du ställer gällande Vem som har ansvaret.

  4. Ärligt talat Johan, tror jag att det du gör är mycket hälsosamt för vårt samhälle. I dina blogginlägg säger du det du och andra tänker och visar ingen som helst rädsla för konsekvenserna. Det kallas civilt kurage och är en bristvara i vårt bekväma och konflikträdda samhälle.
    Om du inte vore irriterande för dem du kritiserar, skulle din blogg vara in fis i gnällrymden.
    I bland kan du ju faktiskt irritera mig också, men det känns ju faktiskt rätt uppfriskande.

  5. Det finns redan skribenter som skriver med kontrollerad impulskontroll, och som väger sina ord. Talar eller skriver i svepande ordalag t.o.m. ibland om det Du skriver om. Problemet är att det går in i ena örat och ut i det andra. Satsar man uppåt i hierakin är det förstås kontraproduktivt.
    Kör på.

  6. Heja! Stå på dig!
    Vad var det Ahlenius sa? Jo, har man ingenting att komma med i sakfrågan går man till personangrepp.
    Att säga att någon är oseriös är att gå till personangrepp. Att rekommendera någon att tona ner aggressiviteten betyder i klartext att tona ner tydligheten. Många konflikträdda människor uppfattar tydlighet som aggressivitet.
    Det är viktigt att personer ställs till svars för sina handlingar annars kan vem som helst göra vad som helst utan att det får konsekvenser.
    Det är viktigt att man står för sina åsikter eftersom det är kärnan i demokratin.
    Det är alldeles för många skolledare och lärare som är alldeles för tysta i skoldebatten.
    Klart ett pedagogiskt och politiskt etablissemang vill ha det så.
    Då kan de oemotsagda göra vad de vill.
    Och det är detta som lett fram till den katastrofala situation som vi har i skolan i dag.
    Så fortsätt!
    Tystna för Guds skull inte!

  7. Du har ända sen jag började debattera skolfrågor varit en viktig förebild. Jag väljer inte alltid som du när det gäller sätt att uttrycka mig men jag har lärt mig av ditt mod, ditt klarspråk och din kamplust. Alla dina punkter ovan är saker som väcker även min vrede.

  8. Hej alla,
    Tack för alla trevliga och positiva ”heja-Johan”, det är ju alltid härligt att få återkoppling som är bra. Nu var det ju inte det som jag fiskade efter, utan just bara klargöra min ståndpunkt dels för de personer som jag twittrade med och dels de personer som läser mina texter och blir skrämda av det som sägs. Alla ni som är inne och diskuterar (kanske har åsikter om mitt sätt att skriva) går på innehållet i det jag skriver och andemeningen förstår redan vad jag vill. För er behöver jag inte förklara mig.

    Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte att tystna. Emellanåt har jag blivit lite trött och tappat lusten, men nu har jag fullt med energi och ämnet skola känns outtömligt som ämne. Ses i debatten! // Johan

  9. Hellre att du ryar och går på än tystnar men allra helst hade jag sett att du betedde dig liiiite smartare:)

    Det som du verkligen hjälpt mig att få upp ögonen inför är ditt mantra resultatuppföljning. Som läget är nu borde det tills vidare vara prio ett. Skippa fokus på tidigare forskning, Hattie, BFL, flippat klassrum, Big 5….skippa fokus på allt utom riktig och sann resultatuppföljning. Vad funkar??? Inte enligt Hattie, inte enligt min egen utsago, inte enligt elevers utvärderingar, inte enligt arbetssätt och metoder, inte enligt skolans framtagna dokument om särskilt stöd, inte enligt betyg osv utan enligt objektiv (helst extern) resultatuppföljning. (Tänk vad lätt det skulle bli att se vilka lärare som borde bli förstelärare då, bara en sån sak!) Skolinspektionen skulle då inte behöva resa runt på turnéer och intervjua, av skolorna, utvalda elever och lärare och läsa div. dokument och på grundval av det bilda sig en uppfattning. Det räcker med att se vilka skolor som har goda resultat i förhållande till elevgrupp. Då kunde kanske stöd sättas in tidigare än i åk 9, bara en sån sak!

    Alltså, hur svårt kan det vara egentligen????

    OK, lite hårddraget och förenklat men ändå! Om jag gör en liten fånig jämförelse: om man ska besikta en båts flytförmåga stoppar man den i vattnet och ser om den flyter (typ). ”Hoppsan, den sjönk! Vad gick snett?”, ”Flyter fint! OK, byggmetoden och materialet funkar. Kör vidare så!! Man nöjer sig liksom inte med att fråga runt hur den är konstruerad, vilken metod som använts och om byggaren tror att den flyter. (Självklart inser jag att skolans uppdrag är större än BARA resultat)

    Hur som helst: du är beundransvärt modig och också klarsynt!

    1. Hej Solan,
      Klart att man kan vara betydligt lenare i språkbruk och dessutom vassare på annat sätt. Dock har jag provat detta flera gånger, utan att lyckas. Nu när jag har på något sätt etablerat mig i bloggvärlden kanske jag ska ändra språkbruk.

  10. Skolan är ju ”åt helvete” så varför bädda in det i något annat. Typiskt svenskt att inte få säga vad man tycker trots att man lever i en demokrati. Eller?

    Mvh,
    Catharina Persson,
    f d lärare för alltid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s