h1

Samtal i skolan – en bristvara?

17 augusti 2014

Jag såg ett intressant program på UR. Det är socialpedagogen Petter Iwarsson som är verksam som kurator på en F-9-skola i Stockholm samt sakkunnig inom BRIS (Barnens rätt i samhället) som har skrivit en bok som heter ”Samtal i skolan”. Programmet är ett boksamtal där samtalspartnern är den före detta FP-ledaren Bengt Westerberg. Se programmet, det är intressant och bra, länk.

Petter Iwarsson lyfter fram många aspekter som jag delar. I början menar han att den kurvan för den psykiska ohälsan i skolan har följt den kunskapskurva som t.ex. PISA-mätningarna har visat. Iwarsson tror också att dessa kurvor hänger samman. Det tror jag med! Men utan att gå djupare in på varför så berättar Iwarsson att han har träffat många lärare som känner att de vet att de har ett uppdrag att alla elever ska lära sig, men att Iwarsson får känslan av att många lärare inte vet hur det ska gå till. Just känslan av vanmakt hämmar lärarna. Sedan går han vidare och menar att skolan peppras utifrån med hur dålig den är och att standardsvaret som kommer från samhället är hårdare tag.

När allt inte går som det ska i skolan, menar Iwarsson att det är vanligt att man skyller på någon annan, t.ex. på eleverna. Det är en vanlig reaktion när människor är i vanmakt. Iwarsson anser att skolan istället behöver byta perspektiv och prata om ansvar – vem tar ansvar för det som sker: ”Hur kan just jag göra skillnad för det här barnet”. Now we talking! I åratal har jag diskuterat om att vi behöver ta ansvar för att alla elever lär sig och att alla elever kan, inte skylla på att någon annan ska göra jobbet eller ta ansvaret. Håller helt och hållet med Petter Iwarsson här. Det gäller i högsta grad även våra politiker – när det inte fungerar som det ska behöver man ta ansvar, men det görs sällan. Skolor som år ut och år in låter elever gå lämna grundskolan utan fullständiga betyg får fortsätta sin verksamhet utan att någon ansvarig tar just Ansvar!

Ett litet stickspår, en bild som sitter i mitt huvud sedan någon vecka tillbaka: Göran Persson i ”Världens bästa skitskola”, där han menade på att kommunaliseringen av skolan inte blev som han hade tänkt det. Vilken jävla efterkonstruktion! Han körde över lärarna totalt, läs Gunnar Ohrlander. Och sedan satt han i regeringsställning under stora delar av 90- och 2000-talet. Snacka om att inte ta ansvar! Han gick över lik för att driva igenom en reform där lärarna lämnades i sticket och så följde han inte upp resultatet av sina egna handlingar. Så här 20 år efter komma med detta är fruktansvärt arrogant.

Petter Iwarsson anser att tempot i skolan är så högt. Han gör en liknelse där han lyfter fram att en bil får köra 30 km/h utanför en skolan, med arbetet i skolan går i 110-120 km/h. Jobbet är för svårt att forceras fram på detta sätt utan det måste finnas möjlighet att tänka efter före till samtal och reflektion. Bengt Westerberg undrar varför vi hamnat där och Iwarsson menar att det är många saker, bland annat att vi mäter det som går att mäta. Här kommer ett intressant uttalande: ”Man tror att grisen ska bli fetare bara man väger den oftare”. Oups grisen igen! Ni som inte läst grishistorien, här har vi ett blogginlägg som förklarar hela den bakgrunden.

Med det uttalandet avslöjar Petter Iwarsson att han är högst okunnig om just resultatuppföljning, vilket så klart inte är så anmärkningsvärt eftersom det inte är hans profession. Men han har också blivit påverkad i negativ riktning av en eller flera personer inom skolan som arbetar mot att följa upp resultat. Annars skulle han rimligtvis inte gjort detta uttalande.

Iwarsson tänker att vi har skapat en skola där tempot är för högt och att vi inte har tid att bygga relationer och samtala med eleverna. Han tycker att vi genom samtal och relationer bygger broar som är viktiga för inlärningen, helt enkelt nödvändiga. Iwarsson anser att många lärare inte är rustade för att att skapa lärande för alla barn, att få med sig alla och att skolan behöver skapa eftertanke.

Jag delar Petter Iwarssons tankar om att vi behöver samtala om det vi lär eleverna i skolan och om saker och ting fungerar. Det enda vi har i skolan är tid, men det Iwarsson lyfter fram är att vi befinner oss i tidsnöd, eller att tiden prioriteras till annat. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta lärare har väldigt många samtal med eleverna och både fungerar som kuratorer, ställföreträdande mammor och pappor, bollplank – listan kan göras lång. Jag tror att svenska lärare generellt sätt är väldigt bra på att bygga relationer med sina elever – unika i världen.  Många gånger mycket mer än vad man både önskar och hinner med. På gott och på ont.

Men vad stressar då? Jo, jag tror att det framförallt är två saker. Det första är att alla elever ska nå kunskapskraven. När Lpo 94 infördes skulle alla elever minst klara mål att uppnå, vilket kanske inte var så anmärkningsvärt för att det fanns mål i årskurs 5 och 9, senare även i årskurs 3. I den tidigare läroplanen Lgr 80 var alla arbetsområden reglerade med fokus låg på utlärt,  skolan gick igenom arbetsområdena som läroplan tog upp. Det fanns inga krav på att eleverna skulle uppnå någon minimikunskap inlärt, allt reglerades med relativa betyg där allt räknades ut efter en given procentsats, tidigare blogginlägg. Införandet av Lpo 94 kombinerades med noll fortbildning för lärarna vilket innebar att de lämnades vind för våg. Och det gjordes olika lösningar på olika skolor.

När Lgr 11 och Skollag 11 kom blev lärarnas uppdrag tydliggjort. Läroplan Lgr 11 är en önskelista på vad eleverna ska kunna och dessutom har skolans tid bundits upp i form av stoffträngsel kring vilka arbetsområden som skolan ska undervisa om. Att lärarna inte har kompetens eller förmåga att ro alla elever i hamn upplevs som en hårdare skola där allt ska mätas och regelstyras. Hårdare skola med fler Nationella prov och fler kontroller.

Då kommer vi till min andra aspekten jag vill ta upp, förvånande nog resultatuppföljningen. Om varenda skola i Sverige ser till att noga följa upp resultat redan från årskurs 1 – vilka elever kan inte läsa, vilka kan inte skriva och vilka har problem med matematik. Observera – utifrån den nivå där den samlade tysta lärarkunskapen på skolan uppfattar att eleven bör befinna sig vid det tillfället då resultatuppföljningen görs. Har någon elev hamnat på efterkälken? Vad ska vi i sådana fall göra? Vad ska prioriteras och hur ska vi omfördela resurser – alltså lärartid och fokus på rätt saker? Vilken metodik fungerar bra och vilken metodik fungerar inte bra? Vilka lärare behöver stöd?

Nu fungerar det inte så på många skolor i Sverige, även om vi haft mål- och resultatstyrd skola sedan 1994. Jag menar att stressen hos lärare och elever skulle minska drastiskt om eleverna märkte att de lärde sig och kunde och att lärarna kunde gå vidare med nästa arbetsområde och känna sig trygga med att alla elever hängde med. Jag tror att det är just dessa två aspekter som det sällan diskuteras kring och som Petter Iwarsson inte tagit upp, men det är ju inte heller hans specialområdet.

Svensk skola och inte minst lärarna har inte fått den utbildning som krävs när det gäller att följa upp resultat på organisationsnivå och använda sig av resultaten. Det är inte lärarnas eller rektorernas fel. Heller inte skolchefers fel. Det är Skolverket som ända sedan 1994 inte har tagit detta ansvar. Alltså ANSVAR! Dessutom har det pedagogiska etablissemanget systematiskt motarbetat all form av betyg, resultat och resultatuppföljning för att det är fult att hålla på med sådant. Fokus ska vara lust att lära – som om att det fanns någon motsättning. Resultatuppföljning är till för organisationen skola och betyg ska ses som ett tydligt kunskapsomdöme till eleverna (myndighetsutövning) men främst som ett kvitto på hur bra eller dålig organisationen skola har varit.

Jag tycker Petter Iwarsson har helt rätt i att vi i skolan behöver samtala med eleverna om det de lär sig, om framtiden och om hur de ska förhålla sig till det som händer i vår närmiljö och i omvärlden. Genom samtalet gör vi kunskaperna levande och när det gäller SO och NO behöver vi klä begreppen och göra dem begripliga som Sten Arevik och Ove Hartzell skriver i boken ”Att göra tänkandet synligt”, även blogginlägg. Här är för övrigt ett fantastiskt didaktiskt häfte på området, länk. För mig som SO-lärare har detta alltid vara oerhört viktigt och mina erfarenheter är att  många lärare har samtal med eleverna. Kanske behöver vi i skolan bli ännu bättre på detta och kanske behöver vi bli ännu bättre på att bygga relationer. Men skolan och lärarna skulle på riktigt bli hjälpta av att Skolverket tog fram manualer och riktlinjer för resultatuppföljning och att Lgr 11 reviderades från att vara en regelstyrd önskelista till att bli en mål- och resultatstyrd läroplan med rimliga kunskapsmål som alla elever kunde uppnå. Väldigt gärna med kunskapshierarki – Blooms taxonomi tillbaka.

Läraryrket – Sveriges framtid!

Annonser

17 kommentarer

  1. Jag har sett programmen både om kommunaliseringen (vilket inte var några nyheter) och om Samtal i skolan och det är intressanta program.

    Det saknas nog inte ambition att inom lärarutbildningen för samtal. Tyvärr har även den drabbats av att köra i 100 km/h. Ofta får studenterna samtala själva, utan att vi lärare alla gånger hinner med att följa upp allt de behöver tala om.

    Vi behöver tala om etik, vrida och vända på saker och ting, men för att kunna göra det behöver vi tid och färre studenter per grupp och lärarutbildare, speciellt när det är kurser på avancerad nivå.

    Det märkliga är att det är så svårt att nå ut med vikten av samtal och relationer.

    Och även om vi skulle ha den tiden, som jag bedömer behövs, måste nyexade lärare få en chans att samtala när de kommer ut på skolorna. Även där behöver hastigheten dras ner. Det har ingen betydelse om saker förändras på lärarutbildningen om inte verksamheten på skolorna också gör det.

    Intressant, men inte någon nyhet är, att en stor majoritet av kommunalpolitikerna saknar relevant yrkesbakgrund. Inte konstigt att det ser ut som det gör. Och skandal att skolan i Kungälv inte uppmärksammades.

    Jag blir bara alltmer bedrövad!


    • Monika,
      Jag tycker att lärarutbildningen här får en skopa skit som inte är befogad. Är det någonstans som man pratar om saker och ting är det på lärarutbildningen, många gånger mer än vad man hinner någon annan stans.


    • Ja Johan, så är det troligen. Men, det är en varningssignal att tillfällena blir färre även hos oss. Vi går åt fel håll!


  2. […] publicerade en kommentar hos Johan Kant. Det här är något vi måste diskutera […]


  3. Johan

    Helt rätt!

    1) ”Om varenda skola i Sverige ser till att noga följa upp resultat redan från årskurs 1” och ”Vad ska vi i sådana fall göra? Vad ska prioriteras och hur ska vi omfördela resurser – alltså lärartid och fokus på rätt saker? Vilken metodik fungerar bra och vilken metodik fungerar inte bra?”

    Det är exakt det jag lyft upp i alla rapporter, artiklar och bloggar.

    2) ”Svensk skola och inte minst lärarna har inte fått den utbildning som krävs när det gäller att följa upp resultat på organisationsnivå och använda sig av resultaten.” Det det jag kallar inkompetens inom skolan. Sedan kan vi diskutera orsaken, men eftersom det inte går att påverka historien, är frågan hur kompetens kan inympas?

    Men det går snabbt att konstatera att eftersom Skolverket och dess personal varit en del av historien är de en del av problemet och inte lösningen.

    Det är här jag vill lyfta fram behovet av att de som är verksamma i skolan inser sin oförmåga och tar in expertis inom området, till att börja med kan de börja med att lyssna på den som kan något om styrning. Och eftersom jag är expert inom området är mitt första kostnadsfria råd att läsa följande http://kmfventures.se/varingr-expertis.html och det material som finns på den sidan och även lite äldre artiklar på http://kmfventures.se/media.html.

    Grunden för allt är ledarskapet. Och ledarskapet utgår i detta fall från Sveriges Riksdag och skollagen, som du korrekt beskriver i ditt inlägg.

    Men som jag skriver i min rapport ”Det som inte mäts finns inte” http://kmfventures.se/uploads/3/2/3/9/3239692/det_som_inte_mts_finns_inte.pdf kan en kommun själv gå före ett mätbart mål i skollagen (noll underkända elever i årskurs 9, baserat på ett mer objektivt som nationella prov)satt av riksdagen genom en uppdaterad lag. Men jag är tyvärr inte hoppfull när det gäller dagens kommunledningars förmåga att ta till sig budskapet om ett tydligt mätbart mål och att utifrån det rikta in de resurser som behövs.

    Om du Johan eller någon annan läsare av din blogg tror annat om någon kommun, får du gärna tipsa om vilken kommun som är öppen för att bli bäst, vilket förutsätter konstant inlärning och vilja till förändring.


    • De som verkligen behöver kompetensutveckling är kommunalpolitiker.


  4. Jag antar att signaturen 4ril (”fjäril?) är identisk med den Mikael Flovén som driver(?) bolaget kmfventures. I så fall: Mikael. Jag har med intresse läst den rapport du länkar till ovan. Att rapporten bekräftar bristen på analys och uppföljning förvånar inte men några frågor infinner sig.
    1. Vem eller vilka har beställt rapporten? Och om den är framtagen på initiativ av företaget vilken är tanken med den (för företagets fromma alltså)?
    2. ”Men eftersom studien i sig satt upp villkoren för hypotesen är antalet svarande oväsentligt eftersom ett uteblivet svar också definieras som svar.”
    Detta citat ur rapporten är hämtat dess resonemang om svarsfrekvensen. Det var cirka 1/3 av Sveriges kommuner som svarade (100 st) och ska vi tala grundskolematematik (åk 9) vet en godkänd elev att ett bortfall om två tredjedelar gör att underlag för statistiskt utfall saknas. Att försöka komma runt det med en formulering i klass med Ulf Lundells ”En inställd spelning är också en spelning” undergräver tyvärr trovärdigheten.
    3. Vad menar rapportförfattarna med den återkommande formuleringen ”underpresterande lärare”, som exempelvis i citatet fr s25, i rapporten i fetstil ”Lärarnas kvalitet är troligen orsaken till annars oförklarliga skillnader i andelen underkända elever i
    nationella prov mellan kommunerna, vilket är särskilt tydligt i matematik där Sverige verkar ha en mycket hög andel lågpresterande grundskolelärare.” Hur kan rapportförfattarna sluta sig till att det är mycket troligt som enda förklaring? Jag kan försäkra att ”överpresterande” lärare ena året kan vara underpresterande året därpå…
    Med vänlig hälsning Sören Holdar


    • Sören Holdar,

      4RIL skall utläsas For real, d.v.s. ”På riktigt” och är en ordlek med modellen RIL (Resursandel i lärande) som utarbetades på det sätt som du kan läsa om på företagets hemsida och i de dokument som är officiella.

      Bloggen 4RIL startades och skrevs ursprungligen med inlägg från lärare och föräldrar med start 2009, med syftet att visa hur det egentligen fungerar i skolan bakom kulisserna, men det var så få som brydde sig om skolfrågorna att skribenterna tröttnade liksom undertecknad. Men jag fick påstötningar från bekanta att dra igång igen vilket jag gjorde i slutet av 2013, än så länge med huvudsakligen mina inlägg.

      Det om detta, åter till dina frågor.
      1) Rapporten är framtagen på mitt initiativ. Jag tror det beskrivs lite mer om varför i rapportens inledning.

      2) Rapporten kan ses som en explorativ studie, vilket är hur du kan använda resultatet om du inte köper resonemanget om hur studien är upplagd.

      Jag vill dock understryka att det i utskicket till kommunerna tydligt angavs förutsättningarna för vad som skulle ske om en kommun inte svarade. Tro mig att jag fick flera samtal om formuleringen i enkäten från kommuner som inte alls gillade det upplägget. Ett stort antal av de sura kommunerna svarade inte heller, dock inte med att aktivt säga att de inte ville deltaga. Av den anledningen, vilket jag beskriver i rapporten, är ett icke svar egentligen ett passivt nej tack vilket beror på att de inte kan svara på de sex frågorna. Av den anledningen är resultatet tydligt och enligt mig utan bortfall. Men jag redogör tydligt för detta resonemang i rapporten och som jag sade ovan, kan den som kräver aktiva svar för att känna sig trygg i grundläggande statistik se det som en explorativ studie.

      3) Rapporten beskriver resonemanget utförligt. Men jag vill tipsa om att titta på graferna i bild 2 som visar skillnaden i resultaten vid nationella prov för elever i åk 3, 6 och 9 för respektive svenska, matematik och engelska (ej åk 3) för att med det som grund läsa sid 22-25 där jag beskriver hur ”Underpresterande lärare” verkar vara särskilt tydligt i matematik.

      Jag har gällande den slutsatsen fått många positiva reaktioner från verksamma på fältet som känner igen sig i en särskilt dålig förmåga hos lärare att lära ut matematik i de lägre årskurserna.

      Förövrigt brukar många lärare och skolledare referera till ”bra och dåliga årgångar” (av elever) för att förklara det du menar är lärare som ett år lågpresterar (min formulering) och ett annat överpresterar (din formulering).


      • Tack för dina förtydliganden. Dock menar jag det hade sett bättre ut och givit mer tyngd åt din undersökning om du presenterat den som en explorativ studie. Ty nu är det enkelt att slå ner på den (som jag gjorde) av formella mätmetodiska skäl inte minst vill jag tillägga, från de kommuner du menar avstått från att svara (av de skäl du anger). Som sagt ”En inställd spelning är också en spelning”. Eller?


      • Sören, självklart kan det finnas flera anledningar till att en kommun inte svarat, men inte att det har varit brist på tid eftersom det är så enkla frågor och som jag beskriver

        ”Tanken med att kräva svar inom tre veckor på sex enkla frågor var att om en kommun aktivt arbetar med att styra och mäta kommunens arbete med elevstöd, har utbildningsansvarig och övrig personal antingen svaren på de sex enkla frågorna i huvudet eller lätt tillgång till informationen eftersom kommunen då hela tiden mäter, styr och sprider information om vilka insatser som görs och vad det ger för effekter. Och om de säger sig inte hinna svara är anledningen helt enkelt att de inte uppfyller hypotesens krav.
        Det skulle alltså inte krävas något extra arbete för att svara på frågorna. Och om inte informationen fanns lätt tillgänglig uppmanades kommunen att svara ”Vet inte” på frågorna.”

        Men som jag sade i mitt första svar, så kan den som inte köper det resonemanget se rapporten som en explorativ studie.


      • Av den anledningen, vilket jag beskriver i rapporten, är ett icke svar egentligen ett passivt nej tack vilket beror på att de inte kan svara på de sex frågorna.

        Du anger ju inga belägg, utan det är ren spekulation att de inte kan svara på frågorna. Det kan finnas många andra anledningar till varför de inte har svarat.


      • Monika, se mitt svar till Sören. Men visst hade det varit en helt annan sak om de 190 kommuner som inte svarat bemödat sig att svara ”Vet inte” på alla sex frågor, eller på de flesta inom den stipulerade tiden. Det hade besparat oss denna diskussion och jag hade haft alla statistiker på min sida.


      • Ja, tyvärr är det så inom forskningen, att man inte alltid får som man vill. 🙂


      • 🙂 och samtidigt tjusningen när något oväntat dyker upp!


      • Det är sant.
        Det som är mest intressant är att så många inte svarade. Det skulle ni undersöka närmare.


      • Du gör, som Monica påpekar, det enkelt för dig och då kan seriositeten sättas ifråga, vilket är trist eftersom ämnet är angeläget. Via närstående som arbetar med olika former av undersökningar kan jag vidimera dels att det drösar av dem och att en anledning till att inte svara helt enkelt är att just den eller den förfrågan sorteras bort. Dels funkar även på riksdagsmän enkla bonus. ”Två biobiljetter om du svarar” ökade svarsfrekvensen från 1/3 till 2/3.


  5. Det är klart att det blir kaos när skolverket har jätteöron för alla särintressen som hävdar att just deras ämne måste in från första klass och helst redan i förskolan. Pressen på lärarna att hinna med att tillfredsställa alla som tycker att just deras hjärtefrågor är det överlägset viktigaste blir så stor att förankrad kunskap i ett hållbart kunskapsbyggande omöjliggörs. Snuttifiering och göra i stället för att lära sig blir naturligtvis resultatet. Att i denna situation kräva kunskapsuppföljning kan ge vilken lärare som helst magsår.
    Någon eller helst några med civilt kurage måste säga ifrån: ”Det här ämnet får barnen ta när de är mogna för det. Nu har vi annat som är viktigare”.
    Skolan måste fokusera på PROGRETIONEN.
    Alternativet är att lägga ned skolan och låta barnen lära från media!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s