h1

Läsning – grunden för allt

23 augusti 2014

Idag (23/8) har Dagens Nyheter (DN) en stor satsning på läsning i sin tidning, länk. I flera artiklar lyfter man fram hur viktigt läsning är för människan, inte bara för skolframgång utan för att människan genom läsning förändras för alltid. Genom hjärnscanning har hjärnforskare visat upp vad som händer med blodflödet i hjärnan när man läser. Bilder på bra läsare jämförs med läsare som inte kommit lika långt i sin läsutveckling och även med dyslektiker. Detta är ingen ny kunskap, detta vetenskapliga samband har varit känt i säkert 15 år (kanske längre).

Det glädjer mig mycket att DN lyfter denna fråga, för jag har hela mitt yrkesverksamma liv inom skolan hela tiden tjatat om läsning. Ibland har mina kollegor varit så trötta på mitt tjat, men det har jag inte brytt mig om, vi måste få alla elever att bli bra läsare – gärna bokslukare. I min bok ”Yrke: Lärare” tar jag i ett kapitel upp just läsningen och åtgärder som man som lärare kan göra, med intensivkurser. Men även hur jag jobbade med elever som var lässvaga för att de på lektion skulle få med sig läromedelstexterna.

Men varför har då Sverige inte satsat på läsning på bred front, eftersom kunskapen om läsningens effekt finns och vi sett sjunkande kunskapsresultat långt innan den senaste PISA-chocken kom? Det är en fråga som är mycket svår att svara på, jag kan bara spekulera. Eller, jag har en bestämd uppfattning i frågan, men sen är det ju inte säkert att jag har rätt. Sedan kommunaliseringen infördes på 90-talet har den ena mirakelmetodiken efter den andra avlöst varandra: Problembaserat Lärande (PBL), Portfolio, Learning studies, Flippade klassrummet, Entreprenöriellt lärande, Lärstilar, IKT – ja listan kan göras hur lång som helst. Men vad har dessa olika metodiker gett i resultat hos eleverna har man sällan eller aldrig tagit reda på. Det enda man vet är att kunskapsresultaten hos svenska elever har sjunkit. Fokus på läsning? Nix, utan dessa metoder har lanserats som det senaste inom forskningen, men att forskare eller pedagoger inte har sett resultatet av metodiken verkar inte vara ett bekymmer. Jag tänker att det borde vara så att metodiken borde vara testad på en referensgrupp först, med noga vetenskapsmetodik i botten, men så har inte varit fallet. När det gäller läsningen har en metod lyfts fram som den allenarådande, ljudningsmetodiken. Ingvar Lundbergs God läsutveckling har varit den metodik som jag menar att stjälpt svenska barns läsning. Jag menar att det är en blind metodik, där man delar upp läsning i olika delar istället för att se att det är en helhet. Läsning utan förståelse är inte läsning. Läsutvecklingsschemat (LUS) har baktalats. LUS är ingen metodik utan ett uppföljningssystem, men det bygger på ett annat sätt att se på läsningen. Nu är det många lärare som reagerar och kommer gå i taket för att jag påstår detta, jag ska skriva ett enskilt blogginlägg eller en bloggserie om bara detta där jag går in på djupet i Lundbergs metodik. Ni behöver inte gå igång och skriva massa kommentarer på detta, läs nya LUS-boken istället och vänta på kommande blogginlägg om Lundbergs metodik, så ska vi diskutera det.

En bok som alla lärare borde läsa – ALLA – är ”Människans språk” av Per Linell. Den boken var förut kurslitteratur på många lärarutbildningen men har tagits bort, vet faktiskt inte om det är något lärarutbildning som har kvar den. Denna bok är den bok av all kurslitteratur jag läst som påverkat mig mest. Det var av en tillfällighet som jag läste den, när jag efter färdig lärarexamen på eget bevåg läste en  20 poängskurs (30 hp) i svenska på Stockholm Universitet. Per Linells bok var då kurslitteratur. Jag blev helt tagen av boken och den förändrade för alltid mitt sätt att tänka om läsning, språk och mitt yrke som lärare. Per Linell som är professor i svenska vid Linköpings Universitet beskriver på ett ingående sätt vad som händer med människan när den tillgodogör sig ett språk och vilka effekter det får. I kapitel 2 tar Linell upp den språkliga uttrycksförmågan och intellektuell, emotionell och social utveckling. Kapitlet handlar om hur språket påverkar individen. Per Linell radar upp en rad faktorer som påverkas av den språkliga utvecklingen. Följande faktorer påverkas av den språkliga utveckling:

  • varseblivning av olika ting i omvärlden,
  • förståelse och tolkning av omvärlden,
  • igenkänning och minnen av ting och episoder,
  • koncentration och uppmärksamhet,
  • problemlösning och organisation av tänkande,
  • bearbetande av emotionella problem,
  • organisation och styrning av handlingar,
  • samarbete med andra och påverkan av andra,
  • utvecklande av social identitetsjälvförtroende och social gemenskap.

Vad händer med ett barn som föds i en språkligt fattig miljö? Om föräldrarna bara pratar med barnet utifrån att denne ska borsta tänderna, ta på sig och inte bråka med sina syskon. Om föräldrarna inte frågar hur det har varit i skolan, diskuterar dagen vid matbordet och så vidare. Många föräldrar hinner inte läsa sagor kontinuerligt från sina barn när de är små, men om de aldrig läser? Linell menar att koncentration och uppmärksamhet påverkas. Att den sociala identiteten, självförtroendet och bearbetning av emotionella problem påverkas.  När ett barn inte fungerar i skolan, har svårt med socialt samspel, har svårt med impulskontroll, har svårt att samarbeta, har identitetssvårigheter och har svårt med koncentration. Vad beror detta på? Kan det finnas en uns chans att det kan bero på språkliga brister i hemmiljön?

Men i den politiska debatten pratas det om mindre klasser och fler speciallärare och specialpedagoger. Ändå visar båd John Hatties metastudier och McKinseys rapport att mindre klasser inte har stor effekt på resultatet. Med andra ord populism och röstfiske inför valet i höst – för vilka föräldrar och väljare utanför skolan känner till Hattie och McKinsey? Klart att det vore önskvärt att få fler speciallärare/pedagoger, men är det verkligen så att dessa yrkesgrupper ska rädda skolan? Speciallärarna som ofta plockar ut de elever som behöver extra stöd och så får de sitta i ett mindre sammanhang och göra vad? Jobba med samma uppgifter som övriga klassen, men med en extrastöd av en erfaren och kunnig speciallärare. Men hur många speciallärare läser? Hur många jobbar med isolerad färdighetsträning? Inte vet jag. Som jag förstår det ska specialpedagogerna har en handledande funktion gentemot lärarna. Gott! Ingår Per Linells bok i litteraturlistan på specialpedagogutbildningen? Tveksamt – men den borde göra det. Och är det så att denna handledning kan ge så mycket att lärarna kommer igång med läsningen? Det hoppas jag verkligen, för att tro att speciallärare och specialpedagoger ska lösa svenska elevers kunskapstapp är inte bara en befängd tanke, det är också ett helt orimligt krav att ställa på dessa yrkesgrupper. Nä, det är lärarkåren som behöver ta tag i läsningen och helt enkelt lägga allt fokus i lågstadiet på att mer eller mindre bara läsa. Och det finns tid, svenskämnet i timplanen är oerhört väl tilltaget i förhållande till andra ämnen. Det är väl fokus på att man läser och inte lallar bort den tid man har under tre år på lågstadiet. För alla jag frågar håller med mig om att vi kan få alla elever att lära sig läsa på tre år – alla! Även dyslektiker kan lära sig läsa och här behövs speciallärare, specialpedagoger och logopeder som hjälp och stöd för att de ska få träning, träning, träning med material framtaget för att hjälpa de som har lässvårigheter. Det finns ju en del andra elever som har lässvårigheter, utan att vara dyslektiker, som är hjälpta av samma material. Men lyckas inte alla elever i svensk skola läsa flytande (LUS-punkt 15) när de lämnar årskurs 3? Fokus!!!!

Jag pratar ju om att läsa böcker och läsa mycket. Läsa tyst, läsa högt, läsa tillsammans, läsa individuellt och ha en skön läsresa tillsammans. Prata om texten, om innehållet. Diskutera, vända och vrida. Skriva upp på whiteboard eller smartboard. Processa innehållet tillsammans och i helklass så att ”svagisarna” sitter i klassrummet och tänker: ”aha är det så man kan kan tänka”. Lärarledd undervisning!!! Jag anser att Martin Widmark med flera, som har kommit ut med boken/läromedlet ”En läsande klass” är en riktig hit. I lärarhandledningen får läraren en uppsjö av lektionsplaneringar som handlar om att få eleverna läsande. Bra, riktigt bra! Och lättillgängligt för skolan och lärarna. Jag tackar Martin Widmark för det engagemang han har för att inte bara skriva bra böcker för barn och ungdomar, utan att ställa upp för skolan när det gäller att ta fram detta material. Men sedan gäller det att läraren inte lämnar eleverna i självständigt arbete, det gäller att läraren tar ansvar för att alla elever är med.

Skönlitteraturen är den enklaste vägen till att nå god läsning, men hur ställer jag mig till alla andra vägar så som skriva sig till läsning eller IKT-metoder eller läsplattor? Alla metoder som gör att eleverna läser mycket är bra metoder, till och med serietidningsläsning. Alla metoder som inte gör att eleverna läser mycket är dåliga metoder och ska bort. Hur vet vi om det ger resultat? Jo genom att följa upp resultat. Med Läsutvecklingsschemat (LUS). Allt negativt du har hört om LUS är bara förtal och skitsnack, det finns inget annat kvalitativt system för att följa upp läsningen på ett individuellt och kollektivt sätt. Däremot har LUS varit systematiskt baktalat av pedagogiska forskare och  en del lärarutbildare. Rena lögner om LUS har jag hört från lärarutbildare i Stockholm. Men strunt i det nu. Jag har jobbat med LUS i snart 16 år och vet att det fungerar utmärkt. Läs nya LUS-boken, lägg bort alla förutfattade meningar, testa att använda instrumentet så kommer du också inse att det är ett bra verktyg. Och LUS är vetenskapligt, bakgrunden är ULL-projektet som leddes av pedagogikprofessor Åke Edfeld, all annan information är skitsnack.

Med andra ord följ upp resultat! Leder metodiken till att alla elever lär sig är det en bra metodik och leder den till att bara 80% lär sig är det inte en tillräckligt bra metodik, då behövs den modifieras. Leder metodiken till att 60% av eleverna lär sig det de ska är det en dålig metodik, oavsett om läraren tycker att det är helt fantastiskt. Lägg ner! Byt metodik!

Sverige är ett fantastiskt land, med fantastiska barn och ungdomar. Vi har en lärarkår som har fått utstå mycket sedan kommunaliseringen och vi ska tillsammans kämpa för att lyfta status på läraryrket. Men vi kan inte vänta med läsningen, vi behöver dra igång ”det stora läsracet” NU! Fokus på läsningen, se till att alla läser redan i lågstadiet. Lägg undan allt annat på svensklektionerna tills det att alla läser som rinnande vatten, då kan jag lova att belöningen kommer. Här behöver vi alla vara noggranna. Jag säger som mina gamla elever – Yalla! För om eleverna läser bra och mycket då kommer spin-off-effekten som ett brev på posten – i alla ämnen blir eleverna duktiga. Se statistiken mellan LUS och betyg (obs länk lite längre ner i texten).

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete! Lärare – Sveriges framtid!

 

 

Advertisements

51 kommentarer

  1. Som Wittgenstein skrev (paragraf 115) ”En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i språket och detta tycktes oupphörligen upprepa den för oss.”


    • Bra citat Charles!


  2. Håller med om att läsningen är grunden för allt annat lärande i en litterat kultur. ”Människans språk” var kurslitteratur, då jag läste pedagogik på SU efter min lärarexamen, liksom Förändrad omvärldsuppfattning och Effektiva skolor mm. Öht var utbildningen på fristående pedagogikkurserna ett värdefullt komplement till den utbildning som gavs på LHS. En del av de kunskaper jag fick, tog jag med mig när jag själv började arbeta som universitetslärare. På gott och ont! 😉


    • Tyvärr är det så att när det kommer något nytt, kastas det tidigare ut, trots att det fungerar och ger värdefulla kunskaper. Ett av pedagogikens och utbildningens stora problem i Sverige, som jag ser det, är att man försöker hitta en universalmetod/teori/förhållningssätt mm, som löser allt. Istället för att se att flera metoder kan vara effektiva och fler teorier tillämpbara.

      Jag efterlyser mångfald, variation och flexibilitet hos de som tar besluten och om de inte visar upp detta, att lärarna litar på sin egen kunskap och erfarenhet. Om lärarna fick göra sitt jobb utan att klåfingriga inte alltid så kunniga företrädare lade sig i, skulle skolan uppvisa bra mycket bättre resultat än vad den gör idag.

      Det är skrattretande att så många icke-lärare anser sig veta bättre än vad de som är lärare vet. Det som är mest premierande idag när det gäller utbildningen är okunskap och egna erfarenheter från sin egen skoltid och att inte vara lärarutbildad.

      Det är en konstig tid vi lever i.


      • Det skall även stå ”meriterande” ….


      • Monika, du är (minst) lika modig som Johan! Men jag hoppas att du inte är representativ för lärarutbildare i stort för då blir jag riktigt orolig!


      • Solan
        Varför blir du orolig när jag efterlyser att de som tar besluten skall vara kunniga om det dom har ansvar för? Och att det är på tok att de som är utbildade anses vara mindre trovärdiga än de som inte är det.


      • Monika, du skrev ”Ett av pedagogikens och utbildningens stora problem i Sverige, som jag ser det, är att man försöker hitta en universalmetod/teori/förhållningssätt mm, som löser allt.”
        Det här skriver jag verkligen under på. Det vore en stor framgång om skoldebatten kunde sluta fokusera på ”skolan” som om den vore en monolit. I själva verket är det stor skillnad i hur man bedriver undervisning beroende på elevgrupper, ämnen, program, ålder hos eleverna, och många andra faktorer. Om vi inte kan se att olika lösningar passar olika bra i olika situationer och under olika förutsättningar liknar vi sjukvården några hundra tillbaka, när man använde åderlåtning till nästan allt.
        Jag tror att denna insikt är relativt utbredd i lärarkåren, men utanför denna verkar den alltför ofta saknas.


      • Tack Niklas Z 🙂 ,


      • Min kommentar täckte in hela tråden så det var inte just det utan snarare det som Charlotta skriver om som oroar mig. Svårt att veta var svaren hamnar!


      • Hej igen, Monika!

        Jag tycker verkligen inte det är ett uttryck för snobbism att förvänta sig att de studenter, som, förhoppningsvis av fri vilja, väljer att studera ett ämne på universitet, har sådana goda baskunskaper att de utan problem kan ta till sig den undervisning de får på ett universitet.. Ett universitet, inte högstadiet! Landets högsta specialiserade utbildning. Jag förväntar mig kvalitet av ett universitet, inte att man där ska sänka sig till högstadienivå, bara för att få sina studenter ” genom utbildningen” och därmed få betalt för dem. Jag förväntar mig att de som väljer att studera historia gör det av intresse, och vill söka kunskap för att lära sig dra egna slutsatser utifrån denna kunskap, att lära sig resonera och diskutera, inte att bara fråga, som jag en gång till min fasa hörde för tio år sedan, när jag läste en kortare kurs, ” kommer det här på tentan?”
        Att universitetslärare måste sänka sig och minska kunskapskraven för sina studenter, det är en tragedi, det bör ni inte göra! Grymt, javisst, ungarna har gått i en skola som svikit, men någonstans måste man sätta ner foten och kräva kvalitet av universitet OCH studenter! När jag idag träffar unga studenter inom humaniora är det skrämmande luckor jag upptäcker och dessa ungdomar tror att de har en god akademisk utbildning – bevare mig!

        (Nu har det ju för all del alltid varit så inom humaniora att det ofta inte är de mest begåvade som kommer i åtnjutande av de fåtal tjänster som finns på bl.a. museer. Vassa armbågar och kontakter har alltid varit viktigare än kunskap. Så jag är alltid, alltid skeptisk när dessa karriärhumanister intervjuas, skriver eller framträder. Ofta framför de ingen egen forskning utan mer en försåtligt sammanställning av, för allmänheten okända ,forskares slutsatser. Självklart utan att direkt redovisa detta. Själv har jag inga vassa armbågar utan sökte mig en annan väg :-)) Inga sura rönnbär, livet är för viktigt för det)

        Men nu gäller det inte stofiler som jag, utan det viktiga uppväxande släktet!

        Det tragiska är att inom humaniora o samhällsvetenskaper kommer dessa studenter ” igenom” sin utbildning, trots grunda kunskaper. Detta för att kraven på institutionerna att godkänna o få genomströmning för att få medel är viktigare än kvalitet.. Även konsekvenserna av kunskapsluckorna är andra än inom naturvetenskapen. Om en museiintendent tror att franska revolutionen inträffade i Belgien år 1566, det är pinsamt, men inte livshotande på samma sätt som det vore om en kärnfysiker räknar fel i ett kärnkraftverk eller att en läkare opererar fel för vederbörande skarvade under utbildningen. Naturvetenskaperna har här ett försprång, de KAN inte tumma på kunskapskraven, vilket förstås medför att många hoppar av dessa krävande studier. Inom humaniora finns inget sådant krav vilket innebär att vilken slashas som helst kan stoltsera med en fil.mag- den titeln är idag inget som helst bevis för uppnådda kunskaper o insikt, bara att vederbörande orkat sova sig igenom ett universitet med minst ett minimum av ansträngning! Jag har större förtroende för en fil.doktor.. Men även här är konkurrensen så stor att bara de vassa armbågarna får doktorandtjänst o kan doktorera- de timida begåvningarna försvinner. Dock är det nog, än så länge, hög nivå på doktoranderna, även inom humaniora. Men med kommande än sämre förberedda studenter, nivån kommer även här att sänkas obönhörligt.

        Ja,ja, jag raljerar, men det kommer från en djupt känd förtvivlan! I Sverige bryr man sig inte om kunskap och bildning. Är det snobberi att tycka så? Har aldrig sett mig som en snobb, avskyr klasskillnader o har ingen lysande ekonomi, men om att hålla flaggan högt för kunskapskrav på landets högsta utbildning är snobbism, då är jag en snobb;-))


      • Charlotta
        Du läser in mycket i det jag skriver kring det här. Och vet inte om jag skall försöka få fram vad jag menar ännu en gång när jag talar om snobbism och elitism, eller helt enkelt hänvisa till det jag skriver.

        Men, eftersom du skriver en lång kommentar adresserad till mig, vill jag ändå svara på en del av det. För att visa respekt!

        Jag förväntar mig alltid att studenterna har de baskunskaper som krävs, samt att de går utbildningen och närvarar på seminarierna för att de är intresserade och vill lära sig. Jag sänker alltså inte kraven öht, utan planerar min undervisning efter mina förväntningar. Dessutom lägger jag upp min undervisning så att alla har möjligheten att lära sig, utifrån sina förutsättningar (lite som Lpo94, fast vi inte styrs direkt av läroplanen utan av ett statligt uppdrag)

        Vad jag däremot gör om jag blir motsatsen bevisad, är att rannsaka mig själv, titta igenom på vilket sätt jag kan bidra till att de förstår innehållet så de lär sig, samt på grund av det får ett godkänt betyg. Jag uttalar mig inte nedlåtande eller går ut i dagspressen och berättar hur dåliga studenterna är och gör det på ett sätt att det blir generellt förekommande, dvs. överallt oavsett vilken utbildning det handlar om.

        Studenterna kan ju inte hjälpa om den utbildning de gått tidigare inte har tillgodosett deras kunskapsrätt (för att tala med Johan Kant).

        Jag menar att om två tredjedelar inte får godkänt på tentan, kan det var den som har brister, eller att undervisningen inte ger det studenterna behöver, eller något annat.

        Jag menar att oavsett, har vi universitetslärare ett ansvar – dvs. när vi har studenterna kan vi inte skylla på att de kan för lite eller på andra och inte göra någonting åt saken. Om det är ungdoms- och gymnasieskolan som man egentligen vill kritisera, då är det, som jag ser det en annan väg man måste gå – arbeta politiskt eller kritisera läroplansformuleringar, utbildning i sig o.dyl.

        Däremot kan vi beklaga om våra resurser inte räcker till, vilket jag verkligen gör. Dissa studenterna är inte min grej! Hur känner sig Enefalks och hennes kollegers studenter tro, när de får figurera i media, TV mm. på det sättet.


    • Monika,
      Såg du senaste avsnittet av Världens bästa skitskola? Hanna Enefalk, lektor i Historia på Uppsala universitet bekräftar det jag påstått länge, som du och jag har diskuterat, att studenterna inte har med sig grundkunskaper när de kommer till högskola och universitet. Så 0,1 på högskoleprovet spelar ju faktiskt roll i negativ bemärkelse. Har du inte sett avsnittet tycker jag du ska göra det:
      http://urplay.se/Produkter/182806-Varldens-basta-skitskola-Reformvirus-i-skolan


      • Jo, jag har sett avsnittet … och anser att det finns en sanning i vad Hanna Enefalk talar om, som jag uppfattar står för någon slags snobbism, samt lägger skulden helt och hållet på studenterna. Men inte en sanning som gäller generellt. Det kan vara något som behöver förändras gällande undervisningen som hon och kollegorna organiserar. Dessutom är inte Enefalks erfarenhet inte min egen. Det står jag fortfarande för!

        Men naturligtvis blir hennes erfarenhet mer trovärdig, eftersom hon bekräftar allt negativt om lärarstudenter och lärarutbildningen och den inriktning man vill driva.

        Visst spelar 0,10 en roll, men inte en dominerande roll vad gäller studenterna som kollektiv. Eftersom det inte var så många studenter det handlade om när detta kom på tal första gången.


      • Vem vill i dagens läge höra att lärarstudenter som kollektiv faktiskt många gånger är bättre läsare och skribenter än andra studentgrupper….. (enligt min uppfattning och erfarenhet)

        Den som framför sådana motsägande uppgifter, anses ju vara hemmablind, eller vara alltför involverad eller inte tillräckligt kompetent. Som jag ser det är det snobbism och elitism som gäller numera, vilket får stå oemotsagt och okritiserat. Självklart har Hanna Enefalk rätt och har verkligen underbyggt dessa uttalanden.

        Du är däremot trovärdig, just för att du inte står för detta, utan för alla elevers rätt att få en god utbildning. Men visst, tar du till dig ibland information och gör till en sanning. Det gör vi väl alla lite till mans.


      • Monika!

        Men inte är det väl snobbism att vara orolig för att studenter inte ens kan något om historia när de kommer till ett universitet ( Sveriges högsta utbildning) för att just läsa historia!!! Jisses! Jag har tyckt att dina tidigare inlägg varit förnuftiga, även om jag inte hållit med. Men nu blir jag orolig. Anser du, som utbildar blivande lärare, att studenter som ska studera ett specifik ämne, inte ens ska ha några basala kunskaper i detta ämne? Om jag kommer till lärarutbildningen i syfte att bli historielärare, då spelar det ingen roll om jag inte har en aning om t.ex. var och när skriften uppkom eller vad som ledde till franska revolutionen, dess följder och ens när den inträffade? Sancta simplicitas! Varför, varför behöver någon ens gå i skolan innan man studerar på universitet? Förkunskaper behövs ju inte! Att förvänta sig kunskap hos studenter är ju snobberi. Vad säger man om det i Oxford, Cambridge eller Harvard?

        Jag är alltmer orolig för vad som pågår på lärarutbildningen. Jag diskuterade i somras,med en med mig närstående lärarutbildare, om vikten av att ha en lärare kunnig i sitt ämne. Vederbörande hävdade att en lärare i svenska inte alls behövde ha kunskaper i grammatik eller ens kunna stava korrekt. Jag blev stum och hemskt, hemskt ledsen . Naturligtvis skulle jag ha frågat om det är ok att en mattelärare lär ut att ett plus ett blir tre, men jag blev för chockad.

        Detta bekräftar mina ( som förälder) erfarenheter av nya lärare- usel svenska, usla kunskaper. Men du menar ju att ingen, utom lärarutbildare, får ha åsikter om lärarnas kunskaper…. Så vi föräldrar ska tiga still!

        Vad är alternativet – hemskolning ( förbjudet) eller att lita på att mina barn förhoppningsvis besitter hjärnkapacitet nog för att själva lära sig det som deras framtida okunniga lärare inte lär ut, med hjälp av böcker och allmänbildade föräldrar. För om mina barn kommer till ett universitet för att läsa historia så ska de baske mig ha så goda bakgrundskunskaper att de utan besvär kan ta till sig den högre utbildningsnivå ett riktigt universitet ger!

        Fast å andra sidan kommer de okunniga studenter som nu finns på utbildningarna i historia att bli framtidens universitetslärare- så jag får nog börja spara för att få in dem på något universitet i ett land som verkligen anser att de som lär ut verkligen ska kunna något! Eller se till att de blir rörmokare- kan inte tänka mig att praktiska utbildningar tillåter att elever inte kan sin sak!


      • Charlotta
        Hanna Enefalk arbetar på historiska institutionen och uttalar sig utifrån hennes och kollegornas erfarenheter om studenter rent generellt. Det finns inte en stavelse (som jag har hört) om att kollegiet rannsakat sig själva. Vi som arbetar som universitetslärare har också ett ansvar att anpassa undervisningen till den studentgrupp vi har, så att de uppnår målen, att de kan nå upp till kraven. Oavsett om de har genomgått en grund- och gymnasieskola som haft brister.

        Jag har 10 års erfarenhet av att vara lärarstudent, student på SU, samt doktorand och vet hur tongångarna går i vissa grupper och på vissa universitet i Sverige. För att inte tala om mina 16 år som universitetslärare och egna studier på andra institutioner.

        Det finns en del universitetslärare som står för snobbism och elitism och som talar nedlåtande om sina studenter. Vilket jag tycker fruktansvärt illa om. Det säger mer om den som uttalar sig än om studenterna.

        Vem som helst har rätt att tycka – föräldrar och studenter är välkomna?

        När jag talar om klåfingerhet och icke-lärare är det en del representanter för media mm, utbildningspolitiker m.fl. det handlar om.


  3. !”Läsning utan förståelse är inte läsning.”!
    Bättre kan det inte sammanfattas. Tex läshastighetsträning är jätteviktigt ju – obs ironi. Jag har satt Suomen Kuhvalehti (finskt blad) i näven på barn med svenska som modersmål. Jag lovar. De kan läsa jättesnabbt…


  4. Det där med 60, 80 eller 100%… Om metoden med 60 procents effektivitet är tio gånger mer effektiv för sin målgrupp så är det ju definitivt motiverat att ha med den…


    • Anna,
      Men vad ska man göra med övriga 40%? Vilken metod är tio gånger mer effektiv? Mirakelmetod? Du får gärna berätta hur du menar, alltså vad som ska hända med övriga elever.


      • Då fyller man naturligtvis på med 100-procentsmetoden för de övriga 40 procenten. Även om den skulle vara betydligt mindre kostnadseffektiv jämfört med den första – för de 60 procenten (den gruppen som har lättare för just den inlärningen), så är det den som är den bästa för de 40. Summan blir mer fördelaktig, kostnadsmässigt.

        Även om det oftast säkert är mest effektivt att hitta metoden som är bäst för de som har svårast (den metoden ”duger” till alla), utesluter det inte att det ibland kanske kan vara fördelaktigt att använda olika metoder för olika elever.

        Görs ju redan idag. Vissa specialpedagogiska metoder får endast en liten del ta del av… Resten får nöja sig…


      • Anna,
        Jag förstår verkligen inte ditt resonemang. Du för abstrakta resonemang som jag inte begriper. Jag vet inte hur otydlig jag varit, men om man efter tre år använt sig av en metodik där 40% t.ex. inte kan läsa flytande, då får man nog tänka efter vad det beror på. Kanske ska man följa upp resultat lite tätare och kanske ska man se till sin egen insats. Simple as that!


  5. Johan,
    jag tycker att du är lite orättvis mot Ingvar Lundberg. Han har ju i huvudsak arbetat med barn som har dyslexi där själva avkodningen är det tunga. En dyslektiker kommer aldrig från ljudandet men det är absolut inget som påverkar läsförståelsen. En dyslektiker blir därmed aldrig en snabbläsare. För icke-dyslektiker finns säkert bättre metoder, men de flesta lärare jag stött på blandar olika metoder. Problemet tror jag ligger mer i bristande träning i att läsa och återberätta och på många sätt aktivera barnen kring läsandet och lyssnandet. Tyvärr tror jag att med trängseln av ämnena på lågstadiet utnyttjas inte tiden för läsning och räkning i den omfattning som den borde. Man kanske t o m släpper lästräningen när man ser att de med någorlunda flyt kan läsa en kort text.


    • Sten,
      Jag ska återkomma i ett eller flera blogginlägg om detta, men jag ifrågasätter inte arbetet med dyslektiker, utan att man på bred front använder sig av ljudningsmetodiken. Det är ingen trängsel på lågstadiet. Minimitimplanen säger endast en timme NO och SO, några timmar matte och resten svenska (6-7 timmar kommer inte ihåg i huvudet). Så visst finns det tid alltid.


      • Här berör du en punkt som är ytterligare en sån här sak som påverkar likvärdigheten i Sveriges skolsystem. Efter vad jag förstått finns ingen nationell fördelning av antalet timmar för ett ämne på de olika stadierna. Det kommer helt an på hur huvudmannen bestämmer. I lagen finns bara angivet hur många timmar elever ska få i ett visst ämne under hela grundskoletiden.
        Som nu kraven i Lgr 11 ligger skulle jag som huvudman tolka detta som om tiden för t ex No och So ska fördelas lika på de olika stadierna vilket naturligtvis är helknäppt. Vad händer när en elev flyttar från en huvudman till en annan som har fördelat timmarna på annat sätt?…..


      • Sten,
        Skolflyttar är problematiska ur många synpunkter, inte minst när det gäller hur mycket undervisningstid eleven får i de olika ämnena.


      • Jag kan inte se i läroplanen att mer tid borde läggas på kommunikationsämnena (läsning, skrivning, muntlig framställning och räkning) på lågstadiet. Där ter sig andra ämnen lika viktiga.
        Dessutom har Svanelids tjat om de självklara målen för ett livslångt lärande, The Big five, trängt sig på ändå ner på lågstadiet som någon slags självtillräcklig pedagogik. Vad säger man om ett uttalande som: ”Vi bör ha mycket mer bild på skolan efter som det tränar 4 av de fem förmågorna”


      • Sten,
        Jag tror heller inte att mer tid borde läggas på det du räknar upp, men läsningen borde prioriteras. Bild javisst, men idrott borde verkligen premieras.


      • Jag tror inte att lågstadiet behöver mer idrott under skoltiden. I stället har fritids en viktig uppgift i att se till att barnen rör på sig. Glöm inte att jag talar om lågstadiet. Alltför små och fantasifattiga skolgårdar kan vara ett problem, för visst måste skolan se till att barnen får utlopp för allt spring som de har i benen och att deras hjärnor får det syre de behöver.


      • det du skriver om dyslexi gillar jag, jag är själv dyslektiker och vet att träning är den enda medicinen. Däremot tror jag inte att logopeder är rätt medicin. De rekommenderar mest datorer och talsyntes för att barnen ska slippa läsa.


  6. Hej!
    Jag håller helt med! Läsning är A och O, visst matte o språk och övriga ämnen är definitivt viktiga, men saknar du läsning, saknar du ditt språk, då är du körd! Förutom att den fantastiska värld som god läsning öppnar blir då förevigt stängd, vilket är närmast misshandel att utestänga det uppväxande släktet ifrån!

    Om jag som förälder måste välja mellan att ha ungar som läser nästan varje ledig stund eller att ha ungar som blir mattegenier eller superhaj på data och It, då är det de läsande barnen som gör mig lycklig och får förtröstan inför deras framtid. Hellre en fattig men allmänbildad människa än en It- miljonär med bildnings-/läsningkunskaper på ” flingpaketsnivå”. ( Säger deras moder, en fattig humanist;-) )

    Man använder LUS i ungarnas skola och det, i samband med erfarna äldre lärare, har gjort att de lärt sig snabbt att läsa. Så jag som förälder har bara goda erfarenheter av LUS.

    Däremot är det litet skrämmande när jag har sett hur olika mina ungar läser.. Dottern, (13) som är äldst, slukar allt, från Kalle Anka till romaner. Sonen (9) har det varit litet mer marigt med. Han slukar också serietidningar, serieböcker och ibland faktatidningar. Däremot böcker har det varit segare med. De har bänkböcker i skolan, men han läste bara en under hela läsåret. Dock är det inget fel på serietidningar o böcker- jag slukade också Tintin o Asterix, MEN jag läste också böcker = långa texter, mer samansatta meningar, nya ord.

    Hans ömma moder ( jag) hörde på radion o läste om pojkars minskade läsförmåga och oroades storligen. Därför förvandlades hon till en grym moder denna sommar och sa till sonen att han skulle läsa en ” riktig” bok under lovet. Mycket gny! Men till slut gav han med sig och vi började titta på olika böcker han kunde tänka sig. Hans syster hade just läst ut ” Bilbo” för andra gången och hans val föll på denna bok. ” Hjälp”, tänkte modern,” Nu tar han i för mycket o kommer att tröttna efter fyra sidor !” Men döm om hennes förvåning när ungen försvann i några timmar och sedan glädjestrålande förklarade att han läst fyra kapitel och att detta var det bästa han läst! Boken lästes ut på mindre än en vecka ( hans syster höll förhör om innehållet, hon trodde han fuskade, på storasystrars vis) Själv har den ömma modern varit tårögt lycklig. Nu fortsätter han att läsa, på samma sätt som sin syster- allt från Kalle Anka till riktiga böcker. Som bänkbok i skolan blir det Sagan om ringen? TACK SKOLAN !!!!!

    Nu ska jag väl tillägga att mina barn är omgivna av böcker och har utbildade, läsande, föräldrar, så för mina ungar blir böcker något självklart. Så var det också i min barndom, böcker överallt. När jag jämför med mina barndomsvänner så såg jag en stor skillnad, i deras familjer fanns en bokhylla och i den fanns det mer prydnadsgrejor än böcker. Men jag minns ändå kompisarna som läsare i slukaråldern, jag tror nog att den tidens ( 70- talet) goda skolbibliotek med riktiga bibliotekarier gjorde sitt till för de barn som saknade läsning hemifrån. Men trots det blev nog läsning något främmande för många som varken hade böcker hemma eller hade det goda exemplet med läsande föräldrar. Samma problem finns förstås kvar idag- bristen på stimulans hemifrån. Hur kan vi ordna det ?

    MEN, när jag tänker dessa dystra tankar, då tänker jag på de svenska sk. arbetarförfattarna, speciellt Harry Martinsson. Hans uppväxt var något av det hårdaste och fattigaste en unge kunde utstå och ändå fanns denna glöd, denna bildningstörst så stark i honom att han blev en av våra största författare med en språkbehandling som få uppnår. Det finns således de barn som klarar att komma över det hinder en fattig barndom, inte bara på pengar, utan även fattig på tillgång till böcker och kultur, ställer ( ursäkta min ushliga språkbehandling;-) ) Då är det extra, extra viktigt att dessa barn får, via skolan tillgång till böcker och goda pedagoger som visar vägen till läsning. Nya tider ställer extra krav på detta, för tids nog så kommer dessa ungar ut i livet och inser att man inte kan klara sig speciellt bra med endast ett SMS-språk i bagaget!

    Så fram för mer svenska och mer läsning i skolan! Det var intressant att läsa om din framgång med dyslektiker, Johan, ofta talar man om detta ( med rätta hemska) handikapp som en ursäkt för att slippa läsning. Jag tycker det är grymt, man utestänger sig själv och andra från den fantastiska glädje som läsning skänker!

    Nä, nu har jag surrat nog;-)!

    Charlotta


  7. Johan!
    En av de saker skolan behöver, nu blir jag tjatig, är att tydliggöra progressionen i lärandet. Då är det fantastiskt märkligt att ett verktyg som t ex LUS inte används i större omfattning. Men det är ju lite av samma sak med Macintosh testerna i matematik. Ett formativt användande av dessa system skulle tillsammans med återinförande av LPO 94 kunna göra underverk för svensk skola. Det sista är kanske lite provokativt, men jag kan inte mycket positivt som LGR 11 har tillfört


    • Johan!
      Jag håller verkligen med dig om det du skriver om det aktiva läsandet men, jag är naturligtvis inte säker, men jag har inte sätt någon seriös forskning som visar att det är just specialpedagoger, logopeder och speciellt materiel som behövs för att träna dyslektiker. Däremot finns mycket seriös forskning som visar att just det du skrev om att träna, träna, och på olika vanliga sätt arbeta med läsning och skrivning ger resultat även och i synnerhet för dyslektiker och detta arbete skulle vilken som helst någorlunda erfaren lärare kunna leda. Vi pedagoger ska inte inbilla oss att vi förstår och kan styra de processer som försiggår i hjärnan vid läsning. Hjärnan måste bara utsättas för denna träning så fixar den en läsprocess som passar just den individen oavsett vilken ”typ” av hjärna hon har. Jag tror väldigt mycket på den bokskatt som Astrid Lindgren lämnat efter sig. Hennes svenska är som musik i mina dyslektikeröron.


      • Sten,
        Astrid Lindgren är alldeles för svår för lässvaga barn enligt LIX-index. Men tydligen spelar det ingen roll, barn och elever älskar Astrid Lindgren. Och jag tror på att läsa, läsa, läsa och processa tillsammans med eleverna. För då kan du som lärare ha koll på vilka elever som inte hänger med.


      • Ett tips:
        Mästerdetektiven Blomkvist, Lättlästnivå: 4, lix 18


      • En sak till angående LIX och Astrid Lindgren.
        För det första är hennes långa ord ofta egna sammansättningar som är mycket lättlästa. För det andra, är hennes meningar ofta välbalanserade, t ex skriver hon aldrig ett långt ord i en kort mening och en kort mening innehåller inga långa ord. Detta senare anses mycket viktigt för läsbarheten. Det finns mycket mer att säga om hennes skrivspråk, men oavsett LIX anses hon nog i allmänhet vara mycket lättläst.


      • Sten,
        Jag tycker det där med LIX är trams när det gäller tillgängligheten för barn, de verkar strunta i att det är svårt om innehållet är kanon. Anledningen till att jag tog upp det är att en del språk-/läsförespråkare tidigare lyft fram detta som svårighet för lässvaga barn. Dock har många av dessa barn visat upp en annan sida i praktiken, d.v.s att de älskar att läsa Astrid Lindgren.


  8. Spekulerar lite fritt här.

    Johan, du tar upp mirakel-kurer. Oavsett namn, om det är loggböcker eller ämnesövergripande projektarbeten och även i viss mån formativ bedömning, så handlar det om att sätta nytt namn på samma gamla vanliga, PBL – elevstyrd verksamhet. Där det är viktigt att eleverna får välja från flera aspekter, det som är mest intressant för dem, för att stimulera lusten till lärande. Tillsammans med den konstruktivistiska kunskapssynen blir det en verksamhet där lärare överlämnar till eleverna välja vad som ska läsas och till viss mån hur mycket. Det är inte alltid eleven väljer att läsa så mycket som möjligt, eller ens vet vad som ska läsas. Många lärare vill inte hämma elevens kreativitet genom att tala om vilket stoff som ska pluggas in eller vart eleven ens hittar bra material att ta till sig i sin lärprocess. Hela verksamheten är uppbyggd kring att alla elever läser olika saker, eller åtminstone i mindre grupperingar, i förhoppning att eleverna skall nå längre i lärprocessen. Men det vanliga är nog ändå att det blir enskilt arbete i grupp där eleverna inte har så bra koll på vad de andra lärt sig. Faktadelen kontrolleras sällan, det är faktiskt fult att mäta ”fakta”kunskaper då det anses viktigare att eleven når förståelse och än hellre förtrogenhet med kunskapen. Detta om något är tecken på snobbism och i mitt tycke ett kunskapsförakt. I grundskolan och även i grundkurserna på gymnasiet så måste väl ändå fokus ligga på grundkunskaper, samt hur eleverna tar till sig dessa på ett så bra sätt som möjligt med en progression utmed hela utbildningen. Där läsningen är den enskilt viktigaste faktorn, desto bättre ordförråd desto bättre läsförståelse. Här handlar det inledningsvis om kvantitet, kan tyckas motsägelsefullt, men mängden är oerhört viktig och att lära sig något tar tid – lång tid ibland. Just läsförståelse är ju inget man någonsin blir färdig med heller. Dessutom är läsning inget som man måste träna på enbart i skolan, här behöver föräldrar ta ett större ansvar. Begränsa tiden vid datorn, oavsett om det handlar om spel, chatt eller bara slösurfande.

    Skolverket har stor del i detta då det är via styrdokumenten där det fokuseras på de icke kognitiva förmågorna som viktigaste. I min värld är det helt omöjligt att nå en djupare förståelse i något utan grundkunskaper, helt omöjligt att kunna skapa välgrundade resonemang och kunna argumentera för, eller mot någonting samt på ett bra sätt få till en rimlig jämförelse där man hoppar över utantillinlärningen. Läs gärna boken Om lärande av Marton, Booth (9789144010274) för en djupare förståelse kring utantillinlärningens betydelse för lärprocessen. Ges även inblick av alla de perspektiv som påverkar inlärning, lite abstrakt och svårt att ta till sig tyckte jag. Flera veckor efter tentan som polletterna verkligen börja trilla ner.

    På tal om tentor på högskolan. För alla som läst ett universitetsämne vet hur lärprocessen är uppbyggd. Med Historieämnet som exempel så inleds studierna med Historia A, eller 1-30 som det heter. Kursen är uppdelad i fyra (7,5hp) moment där man börjar med Antiken (1800 sidor) och sedan fortsätter med Medeltiden (2200 sidor). Efter det följer tidigmodern tid och avslutas med modern tid, där jag inte kommer ihåg exakt hur många sidor det var till dessa moment, men det var närmare 2000 än 1000 i alla fall. Nä, jag menar inte att grundskole- och gymnasieelever ska läsa så här mycket, utan det handlar mer om arbetssättet – så håll ut. Här fanns det inget som helst utrymme för studenten att välja vad man vill läsa in eller vilka böcker man skulle läsa. Det är inte heller aktuellt att tenta av dessa fyra kurser muntligt med hjälp av PowerPoint/Keynote, utan här handlar det om skriftliga salstentamen i flera timmar utan möjlighet till dator eller att få lyssna på musik. Mängden utantillinlärning som krävs är enorm. Jag tror att de allra flesta A-kurser, förlåt, 1-30 är uppbyggda på samma sätt, i alla fall några andra som jag har läst. Fortsättningen handlar om fördjupning och senare introduceras teori och metod som praktiseras i en uppsats där studenten skall visa sin kompetens att producera vetenskaplig test. Kurser på avancerad nivå är uppbyggda på samma sätt. Poängen, om ni orkat ta er ända hit, är att varelse grundskolans eller gymnasiets verksamhet är anpassad för att göra studenterna så väl förberedda som det bara går, för att klara den inledande kursen. Utan med förhoppningar om framtidens kunskap med fokus på ett kritiskt förhållningssätt samt det livslånga lärandet genom den elevstyrda, ibland kallade elevforskning, siktar mot slutet av högskoleutbildningen. Jag känner att skolan missar inte bara målet, för att använda en sportmetafor, utan hela kortsidan.

    Att tro och/eller hoppas på att det man gör leder så mycket längre i elevernas lärprocess är ett stort problem för skolans verksamhet. Att metoden, PBL – den elevstyrda verksamheten skulle vara Guds gåva till det svenska utbildningsväsendet tillsammans med en övertygelse om de icke kognitiva förmågornas förträfflighet leder till fantastiska resultat torde vid det här laget vara motbevisat. Det är oftast samma människor som hävdar att de inneboende fördelarna i metoden som leder till nirvana anser att PISA och andra internationella undersökningar, de nedåtgående kunskapsresultaten i de nationella proven inte har någon relevans för den svenska skolan. Hatties studier är irrelevanta, SKL säger ju det, samt att det egentligen inte är så illa som det framställs i media angående den svenska skolans situation. Jag hävdar att det är värre än så faktiskt. Det är 12000 15-åringar som inte klarar fullständiga betyg varje år, massor av år i rad nu. Här har jag dessutom en egensnickrad teori, där det förmodligen är nästan lika många till som egentligen inte borde fått godkända betyg i vissa ämnen, då det är massor av elever som är väldigt dåligt förberedda att plugga på gymnasiet. Det är en tredjedel av dem som börjar gymnasiet som inte fått fullständiga betyg vid 23 års ålder. Detta är ett samhällsproblem av episka proportioner.

    Avslutningsvis, förlåt för att det blev så mycket text, men nästan all skolverksamhet utgår ifrån nivån på läsförståelsen och elevernas utveckling av den genom skoltiden.

    Varför är det så fult att låta alla elever i en klass läsa och jobba utifrån samma text?
    Är det så konstigt att likvärdigheten i den svenska skolan sjunker?


    • Fredrik,

      Jag kunde inte har formulerat det bättre själv. Din kommentar är klockrent om vad det handlar om.


  9. Läsning och högre utbildning.

    Oberoende av hjärnforskning är det sannolikt så att under den kommande 50-årsperioden kan vi förvänta oss traditionella litteraturlistor i högskolornas och universitetens kursplaner.

    Historiska institutionen vid Uppsala universitet har bla. tillämpat den s.k. Oxfordmodellen, där studenterna ska läsa ca. 5000 sidor vetenskaplig litteratur i veckan som de sedan muntligt och skriftligt ska kunna diskutera, analysera och motivera en egen ståndpunkt inför en lärare. Litteraturlistan tillhandahålls av läraren i respektive kurs liksom någon föreläsning. 15 studenter tas in efter en noggrann utgallring.

    En föreläsare från Uppsala Universitet försökte sälja denna modell. Bl.a. pekade han på att modellen gynnade arbetarklassens barn. Som exempel tog han Oxford och hur högt ansedd en lektor är där. Där lektorn har tjänstefolk som bugar, stryker tidningen åt lektorn etc. Min fråga blev: ”På vilket sätt jämnar detta ut klasskillnader?”. Svaret handlade om de som kom in i utbildningen.

    Men det som gynnar arbetarklasasens barn är nog mer det som Johan skriver om läsning i lågstadiet.


    • Pär,
      Jag håller med dig om att arbetarklassens barn inte minst behöver få med sig läsningen och här behöver vi i skolan bli noggranna.När jag gick och läste historia på Stockholms Universitet var det oerhört mycket litteratur som skulle processas på alla sätt och vis och skriva salstentor. Jävlar vad vi lärde oss mycket!


  10. Jag hoppas verkligen att PBL är på väg bort, inom såväl skolan som universitetet. Det hade kommit till Uppsala universitet i början på 2000-talet då jag återkom dit för att läsa en ettårig yrkesutbildning. Vilket slöseri med tid! Helt värdelöst! Den delkurs jag lärde mig mest på var den enda där vi hade salstenta och seminarier. Jag, som genomled 1970- talets vurm för grupparbeten och att som okunnigt barn söka kunskap själv, jag trodde att man lärt sig något, men icke! Det tycks vara så inom pedagogiken ( är inte lärare) att det hela tiden kommer samma gamla skåpmat, bara m nya namn. Och ALLA faller handlöst. Våra barn, och vi själva en gång i tiden, är bara experimentråttor- men ingen bryr sig om slutsatserna av experimentet, för då har det kommit en ny trend…


    • Håller med om gammal skåpmat, och faller inte handlöst….


  11. Reblogga detta på Mirjamar's Weblog och kommenterade:
    Hmmm…. det är inte valfläsket man ska titta på, utan det som har varit. Med alliansens 8 år har vi fått: världens bästa skitskola, de ungefär sämst mående, stressade lärare i hela Europa, ungdomar som är mer än frågande inför framtiden och börjar totalt tappa stinget, och för att toppa det, citerade den nuvarande utbildningsministern INTE SÅ LÄNGE SEDAN att ”vi måste följa Finlands goda exempel”…. Tyvärr har han nog läs- och skrivsvårigheter, ty han måste ha förstått ungefär precis allting fel, eftersom ALLT han har gjort har fått precis tvärtom följder. (jämfört med Finland). – Jag nås av vissa nyheter av vissa gymnasieskolor (av vissa ”historiska” skäl – annars är vi modersmålslärare totalt avskurna från information från de skolor vi undervisar i, oavsett om det är grund- eller gymnasienivå) och såg nyss på It´s Learning att en viss gymnasieskola i min kommun skyltade med specialpedagogernas satsning om att testa alla elever på åk 1 för läs- och skrivkunnighet. – All respekt för detta, och visst – tydligen och säkert behövs detta som akut åtgärd. Även i Lund. MEN – i Finland testar man regelmässigt alla LÅGSTADIEELEVER, och så fort det visar sig att någon (låt oss säga i slutet på åk 1 eller på ht åk 2) inte har knäckt koden, SÅ SÄTTS ÅTGÄRDER IN! Det är DÄR man måste börja. Nu.


  12. Du har helt fel Johan! Vi ska inte alls syssla med att träna läsförståelse och andra kognitiva övningar längre, för nu är det de icke-kognitiva förmågorna som ska tränas!

    Följande är ett klipp från en rapport från London School of Economics:
    ” Further, we show that both cognitive and non-cognitive skills are strongly dependent on family background and other characteristics of the home learning environment, and that this is likely to be for both genetic and environmental reasons. More importantly, our work suggests that social skills may be more malleable than cognitive skills, which – if true – suggests that there may be greater scope for education policy to affect social skills rather than cognitive skills”.

    Är det sådant här som styr hur svensk skola utvecklas?
    För mig var detta nytt (trots att artikeln är 7 år gammal!) och mycket upprörande eftersom det handlar om att skolans uppgift glider över till att bli en reparationsverkstad för ”felaktiga” personligheter.

    Anledningen till att jag reagerar är kopplingen som har görs till Svanelids framgångrika ”missionerande”.

    .


  13. Ingen berör nästan de uppenbara; lärare som själva inte läser skönlitteratur har svårt att förmedla kärleken till böcker. Och att läsa.


    • Vill tillägga att när specialpedagoger lyfter in ikt för att elever med dyslexi ska slippa lära sig läsa och dessutom förespråkar att man vid nationella prov i svenska, läsförståelsedelen, ska låta eleverna LYSSNA för att kunna genomföra detta prov har man satt i system att utbilda analfabeter. Själv tvingar jag mina elever att tillsammans med mig läsa högt ur skönlitterära verk i klassrummet. Det går inte att cut and paste ur bokrecensioner och analyser som ligger på nätet utan med mig som lärare måste man göra jobbet själv. Och man kan heller inte ”öronläsa”. Min gamla lärarutbildare i svenska gjorde en undersökning bland blivande lärare av hur mycket de läser när det gäller litteratur överhuvudtaget. Resultatet hon kom fram till var att c:a 20% av de blivande lärarna läste mer än 5 böcker per år. Man kanske inte då ska förundra sig över hur läsförståelseförmågan sjunker bland eleverna i den svenska skolan.
      Det är inte föräldrarnas fel utan det är skolans uppgift att lära eleverna att läsa. Med all respekt för Martin Widmark och hans projekt samt spågummor och cowboys som lässtrategier börjar och slutar det med en lärare som älskar att läsa.


      • Lena,
        Håller med dig fullständigt!


      • ==>@Lena Niklasson 27 augusti 2014 at 16:35

        Lena,
        5 böcker per år?

        Det kanske kan vara en del av förklaringen för något som jag själv reagerat över vid flera tillfällen, nämligen, den (till synes) mycket låga nivån på allmänbildningen hos många yngre lärare…

        Observationen understryker nog också, (i all sin enkelhet), att det i många fall är ”fel” kategori människor som idag söker sig till lärarutbildningen.

        Var finns glöden, den brinnande nyfikenheten, kärleken och drivet, inte bara till litteraturen som sådan, men till ny kunskap och till att ständigt utveckla sig själv?


    • Sant Lena, lärare är föredöme för eleverna och när en elev ser en lärare älska läsning och prata om böcker på ett kärleksfullt sätt smittar denna lärare av sin entusiasm på eleverna.


  14. Hej Monika!
    Tack för ditt långa och förklarande svar- det var vettigt och fick mig att tänka till:-)! Tyvärr sitter jag i tidsnöd o kan inte skriva ett längre svar men du ska veta att jag verkligen uppskattar att du tar dig tid med mina funderingar och åsikter!
    Bästa hälsningar,
    Charlotta



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s