h1

Partiledardebatt

29 augusti 2014

I onsdags (27/8) var jag med som publik i Världens bästa skitskolas partiledardebatt, se själv. Jag fattade egentligen inte varför, eftersom jag inte fick säga ett ord. Men redaktionen ville att jag skulle vara där, dels för att jag varit med i ett program och dels för att jag är en röst i debatten. Så lättövertalad är jag. Och jag fick sitta längst fram som en panelhöna.

Dessvärre tyckte jag inte att det blev riktigt bra. Det första som jag reagerade på var detta ”gubbvälde”, bara män i kostymer som stod och diskuterade skolan – inte bra! Särskilt om man betänker att skolan är kvinnodominerad. Här saknades verkligen Åsa Romson och Annie Lööf. När debatten väl kom igång tyckte jag inte att det riktigt blev så många konkreta förslag, det blev mest en förklaring till hur de olika partiledarna tyckte, den historiska förklaringen till raset och ett och annat påhopp – dock inte så mycket. Alla var eniga att läraryrkets status behövde höjas, att lönen måste upp och att staten behöver ta ett större ansvar. Men så värst många konkreta förslag blev det inte, mer än dribblande med miljoner.

Nu har skolan varit den hetaste valfrågan tre år i rad. Trots det har elevernas kunskapsresultat sjunkit och läraryrket attraktionskraft blivit sämre – hur är det möjligt? Jan Björklund har verkligen försökt, har inför en rad reformer som antingen inte blivit framgångsrika eller också hamnat fel. Och ett stort misstag har utbildningsministerns gjort, han har inte tagit dessa beslut i konsensus utan kört sitt eget race. Till exempel har reformen om lärarlegitimationerna kantats av problem och nu nästan fallit i glömska, t.ex. har det där med ett AT-år och en mentor helt fallit bort som det verkar. Förstelärarreformen har införts på ett luddigt sätt, ja man kan ju säga flummigt sätt (skrattretande i sammanhanget), där det inte alls har varit tydliga kriterier vad som ska gälla – olika kommunen har gjort olika. Kanske var tanken glasklar, men det blev det ju inte i praktiken. Resultatet har blivit osämja i skolsverige, i stället för att ta till vara på det skickliga lärarnas kompetens. På många håll frodas i stället avundssjuka och oenighet – trist. Den kanske mest katastrofala reformen, som har fått oerhört negativa följder för lärare, är Lgr 11. När utredare Leif Eliasson utvärderade Lpo 94 och gav förslag till ny läroplan var några av förslagen att de dubbla målen skulle bort och kunskapskraven skulle bli tydligare. Men Skolverkets tjänstemän ville något annat och Lgr 11 blev en önskelista där kunskapskraven (mål att uppnå) fick trängas med långsiktiga förmågor (mål att sträva mot). Observera att Skolverkets tjänstemän skyller detta på alla de lärargrupper som var med och satte ihop förslag till kursplanerna, men detta är bara skitsnack, läs tidigare blogginlägg. Det var viktigare för Jan Björklund att genomdriva Lgr 11 istället för att det skulle bli bra. Katastrof och brist på ansvarstagande! Ja populism kan man nästa säga.  Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst på reformer som saknar betydelse för skolframgång, men som verkligen inte saknar betydelse för lärarnas status, alltså reformer som har gjort att arbetsbördan ökar och att JA, yrket blir lite mer flummigt (skrattretande).  Det går inte att uttala sig som Göran Persson gjorde om kommunaliseringen (Världens bästa skitskola): ”Det var inte så det var tänkt” – brist på ansvarstagande Persson! Det är inte som man har tänkt som räknas, utan hur utfallet blev och där behöver ansvarig ta just: ANSVAR! Nej, Jan Björklund hade behövt ha lite is i magen och kanske struntat i att genomföra Lgr 11 innan det blev bra, eller kanske utkräva ansvarstagande och återkoppling från de som är satta att genomföra reformerna.

Nu är jag så trött på politikers snack och valfläsk, det är dags att göra något tillsammans. Vad tycker jag man borde göra?

  • Sätt ihop en skolkommission som i konsensus ska arbeta med skolfrågorna, t.ex. löner och läroplan, men även forskningsfusk.
  • Låt denna kommission arbeta med att ta fram konkreta förslag till hur skolan ska förbättras och även titta på vad som behöver plockas bort från skolan.
  • Låt ansvariga inom Skolverket, Högskoleverket, Universiteten redovisa hur ett uppdrag ska genomföras och sedan se till resultatet av denna satsningen. Här behöver skolkommissionens representanter ligga nära den som ska verkställa uppdraget, så att det dels blir rätt och att det dels får den effekt som förutspås. Inget tjänstemannaobstruerande.
  • Ta konkret ansvar genom att dra in examinationstillstånd till de högskolor och universitet som inte sköter uppdraget. Lägg ner eller omstrukturera de myndigheter som inte genomför uppdraget. Här behöver ordförande för skolkommissionen vara tydlig och återkoppla till riksdagspartierna vad som inte fungerar och vilka åtgärder som föreslås.
  • Låt en stark person leda skolkommissionen, t.ex. Bo Rothstein, Martin Ingvar eller Inga-Britt Ahlenius, ingen tjänstemannastreber som fungerar bra i departementskorridorerna. Här behövs det lite ”jävlar-anamma” och både tänka och handla utanför boxen. För att få till en verklig förändring får den person som leder skolkommissionen inte vara rädd för att trampa människor på tårna, eller vara ”rädd för sin egen karriär”.
  • Låt även skolkommissionen granska vetenskapen. Lyft in duktiga researchers och vetenskapligt skickliga granskare. I det pedagogiska vetenskapsträsket behövs det en rejäl upprensning för att en gång för alla få pedagogiken trovärdig och i långa loppet skolan.
  • Ge i uppdrag till Skolverket att fortbilda skolan i resultatuppföljning, t.ex. genom utbildningsfilmer och utbildningsmaterial. Genom resultatuppföljningsmallar. Klarar Skolverket inte detta, låt Riksrevisionen ta fram detta material.

Här är några förslag till förbättring, men givetvis har jag hur många fler förslag som helst. Men nu handlar det om politiken och deras sätt att i val efter val bara snacka men inte ta ansvar. Så kan det inte fortsätta.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

45 kommentarer

  1. Johan
    du ska ha stor respekt för ditt engagemang.

    Jag tänkte här endast beröra två aspekter av det du nämner.

    1) Avsikt med en åtgärd, handling etc. och effekten, konsekvenserna etc. av denna åtgärd, handling etc. Jag vill minnas sedan min tid i kriminalvården att avsikten har betydelse för hur en handling ska bedömas. Samtidigt är det ju konsekvenserna som räknas. Och då uppstår problemet med att härleda konskevenser till en åtgärd. Hur kan vi veta att skolan ”gick åt helvete” på grund av t.ex. kommunaliseringen? Hur kan vi veta att dagens åtgärder, t.ex. de reformer som regeringen har gjort, kommer att leda till de effekter som regeringen avser?

    Problemet är både forskningsmässigt, politiskt och juridiskt.
    Forskningsmässigt kan vi bara titta på Rober Mertons indelning i avsedda och oavsedda konskevenser och kända och okända konsekvenser. Åtgärd A, t.ex. Jan Björklunds lärarutbildningsreform 2011 eller Göran Perssons kommunaliseringsreform kan således ge fyra utfall: 1) avsedda och kända konsekvenser, 2) avsedda och okända konsekvenser (som dock bör gå att identifiera), 3) oavsedda men kända konsekvenser och 4) oavsedda och okända konsekvenser (som är mycket svåra att identifiera).

    Ansvarsutkrävande är inte helt enkelt. Om en elev får underkänd i ett betyg, vem ha ansvar för detta? Så länge vi inte på ett enkelt sätt kan juridiskt fälla en lärare för felundervisning, så länge vi inte juridiskt enkelt kan fälla en tjänsteman för att inte ha följt avsikten med en reform som beslutades på högre nivå bör ansvarfrågan utredas innan vi dömer enskilda personer.

    Politiskt kan vi döma regeringar genom att välja bort dem. Det kallas ansvarsutkrävande i efterhand.

    2) Vad gäller utvärderingar av universitet så ställs frågan. Ska lärarutbildningen behandlas särskilt eller ska lärarutbildningen behandlas som vilken yrkesutbildning som helst. Vid utvärderingar av högre utbildningar har vi nu samma system oavsett om det gäller företagsekonomi, sjuksköterskeutbildning, lärarutbildning etc. Om ett universitet får U på t.ex. företagsekonomi vid denna utvärdering får de ett år på sig att rätta till detta. Lyckas det inte med detta dras deras examensrätt in. Lärarutbildningarna har samma system.


    • Pär,
      Du krånglar till det. Givetvis är det inte enkelt, men det är inte heller så svårt som du gör det. Ett exempel: Om regeringen vill att kursplanen ska bli tydligare och ger i uppdrag till Skolverket att genomföra det. Vad ska man göra då? Slå sig till ro? Nej,när förslaget till ny kursplan kommer tillbaka till regeringen från Skolverket så är det flummigt och då ska regeringen inte ge sig förrän Skolverket gör rätt – utkräva ansvar! I värsta fall avskeda generaldirektören om det inte blir förändring.

      Icke betyg – ansvar ska utkrävas av skolans chef, alltså rektor som får förklara sig. Att år ut och år in producera okunniga elever är inte ok. Nej, mera muskler åt Skolinspektionen gärna med rättigheter att stänga skolor som inte följer skollagen. Ansvarstagande! Och skyldighet att rapportera uppåt. Hur svårt ska det vara?


  2. Hej igen!

    En sak till, jag blev avbruten av min familj tidigare.

    Att tillsätta en skolkommission tror jag är en bra idé. Men vilka riktlinjer som denna kommission ska ha bör vi nog fundera på. Återigen, åtgärd-konsekvenser. Att kräva konsensus behöver t.ex. inte alltid leda till att en utredning, kommission etc. leder till en gedigen kunskapsgrund för väl underbyggda beslut. Vad ska de i så fall vara överens om?

    Att en skolkommission ska utreda forskningsfusk är lite knepigt. Dels eftersom universiteten redan har riktlinjer och möjligheter att granska forskningsfusk. Återigen, så handlar det om att skolforskning då ska ha en särställning. Om den ska ha en särställning, granskas extra hårt, kan detta t.ex. motiveras med att skolforskning skulle vara den mest angelägna forskningen eller att i skolforskning förekommer det mer forskningsfusk än i något annat forskningsområde. Båda bevekelsegrunderna bygger på lösa antaganden.

    Att en skolkommission däremot kan granska forskning och se vilken forskning som görs och vilken forskning som, behövs för lärarnas praktik kan däremot diskuteras.

    Här är det en stor skillnad om skolkommissionen syftar till att vara dömande, dvs. forskningsfusk, eller kvalitetsutvecklande.

    Och slutligen. Hur vill de olika aktörerna ha organiseringen av skola, lärarutbildning och skolforskning? Lärarnas vetenskapliga grund ligger sedan 1990-talet i disciplinen utbildningsvetenskap som i sin tur innehåller en mängd discipliner, t.ex. pedagogik, sociologi, statsvetenskap etc. som forskar om skolan. Är det en bra organisation eller ska den ändras? etc etc.


    • Pär,
      Universiteten granskar inte detta forskningsfusk. Från Stockholms Universitet, där jag anmälde Christian Lundahls bok, fick jag ett trevligt brev där man förklarade varför man hade med boken och hur det gick till när kurslitteratur valdes ut. Från Jönköpings högskola har jag fortfarande inte hört någonting. Interngranskningen inom högskolor och universitet får polisens internutredning att framstå som värsta Gestapo.


  3. Jag har precis sett Världens bästa skitskola från 23 augusti ”Reformvirus i skolan” och intervjun med dig var mycket bra. Du sade så mycket som vi lärare verkligen tycker. Tyvärr blir skolan inte bättre innan jag går i pension eftersom jag är en av alla lärare som kommer att saknas – 40 000 innan 2020? Otroligt! När jag blev lärare i England var det svårt att komma in på utbildningen; samma sak gällde för min man när han sökte in till utbildningen i Lund på 60-talet. När jag sökte till ämneslärarutbildning i Lund för 25 år sedan var det också svårt att komma in. Konstigt nog var inte min utbildning från ett av Storbritanniens bästa universiteten bra nog för att undervisa i Sveriges bästa skitskola!
    Nu oroar jag mig över mina barnbarns utbildning. Självklart vill jag att bara de duktigaste ska få utbilda dem men det verkar inte bli så.
    Det är synd att du inte fick säga ett par ord när partiledare hade debatten, jag har ingenting emot att det bara var män som diskuterade skolan men varför bjöds ni in till programmet om inte ni kunde åtminstone fälla några kommentarer efter deras inlägg? Jag håller med dig att de bara förklarade varför skolan hade rasat och inte hur man kunde reparera skadorna. Plötsligt är alla ense om att vi bör få högre löner och mer status – tack för det! Annars hade de inte många förslag hur vi kan bättra resultaten. Idag rapporterade Sveriges Radio att både LO och Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv är oroliga att politikerna föreslagit höjda lärarlöner eftersom de påstår att det kan ”få konsekvenser.” Ja, inte är man förvånat längre – vi trodde inte att det skulle bli någon höjning av våra löner ändå!

    Att bilda en skolkommission som du föreslår är dock en bra idé och du har rätt att man bör ta in en stark person som kan leda en sådan skolkommission, Martin Ingvar är ett bra förslag men jag är tveksam till om politikerna kan samarbeta om det. Tyvärr.
    Fortsätt skriver Johan, vi är många som läser din blogg – tack för att du orkar!


    • Hej Kathleen,
      Tack för återkopplingen. Ja, vad ska man göra annat än snacka? Inte vet jag och när LO och Svenskt Näringsliv reagerar på detta sätt så har de visat att de verkligen inte förstår hur viktigt det är med bra lärare. Att vänta på att det ska lösa sig eller att det blir nog tillräckligt bra är ett synsätt som jag anser att man chansar.


      • ==>@johankant 30 augusti 2014 at 20:56

        Lärarlönerna måste upp (det är det i mina ögon ingen fråga om), problemet är hur det ska (kan) göras, och jag tror LOs och Svenskt Näringslivs kommentarer (indirekt) pekar på något (i sammanhanget) väldigt viktigt.

        Nämligen, att det idag finns flera allvarliga obalanser, där lärarna och deras löner (hur viktiga vi än anser att de är), bara är en del av ett mycket större (och allvarligare) problem.

        Till det kommer frågan om det ekonomiska utrymmet de kommande (åren) decennierna. Den svenska skolan är redan väldigt ”dyr”, både avseende hur mycket vi satsar på varje elev, och som andel av BNP. Det är (enligt mig) inte säkert att det framöver kommer finnas ekonomiskt utrymme att öka den delen, utan tvärtom, så kan vi (totalt sätt) komma att tvingas minska den.

        Vi människor har ju (tyvärr) en oerhörd förkärlek att extrapolera från historien in i framtiden (en del av vår universella mänskliga natur), vilket fungerar fantastiskt bra när miljön vi lever i inte förändras, (eller förändras väldigt långsamt), men som tvärtom kan bli förödande när verkligheten kan vändas upp och ned på några få år, (som med våra moderna samhällen).

        Vad jag försöker antyda, är, för att använda ett lite mera poetiskt språk,

        ‘we are not in Kansas anymore’

        Jag tror därför man måste ta dessa politiska ”löften” och ”intentioner” med ännu mycket mera salt än vanligt, och att problemet kanske primärt inte kommer ligga i ”viljan” att höja lönerna, utan snarare b>hur det kan göras…


      • Nicklas,
        Tyvärr verkar det inte som om beslutsfattare inser och begriper att hela vår framtid står och hänger på om skolan ska lyckas rycka upp sig eller om den ska falla till ännu lägre i internationella jämförelser. Jag tror inte på en lönehöjning på det sättet som är traditionell, alltså att det ska gå via arbetsmarknadens parter, det blir då att man slår grupper mot grupper. Nej, jag tror att det ska till en generell ökning på hela yrkesgruppen. Jag ska återkomma med ett nytt blogginlägg och klargöra.

        Klart det finns pengar! Man får väl sluta bygga rondeller och överdimensionerade motorvägar.


  4. Johan, jag håller med dig fullt. Både LGR11 och förstelärarreformen har bidragit till, jag vågar nästan säga, ett fullständigt kaos inom skolans väggar. Lärare vet att de inte klarar av att uppfylla alla krav som läroplanen påbjuder, därför väljer den ambitiöse unge läraren det som är ”modernast” och det är ju det där underbara som flumprofeterna mässar om. Det innebär att kunskaperna får stå tillbaks.
    Det innebär också att det uppstår vi och dom i lärarkollegierna, något som sedan späds på av tillsättandet av förstelärare som ytterligare förstärker polariseringen eftersom förstelärarna får förstärkt auktoritet för sina prioriteringar. Jag vet att det finns politiker som vet om detta men de säger att de inte kan ingripa mot tjänstemännen eftersom ministerstyre inte är ok.
    Inte kul….


    • Min återkommade kommentar om LGr 11 är den: att hur tänkte man när man påstod sig införa en målstyrd skola och ett kunskapsrelaterat betygssystem och därefter utformar målen som ett hopkok av ”förmågor” och kunskapskrav och särskiljer betygskriteriernas kravnivåer med sinsemellan relativa uttryck. Som sagt: kaos.


    • Sten,
      Nej vi ska inte ha ministerstyre, men herr minister kan vara noga med det uppdraget han ger och det förslag han får tillbaka för godkännande. Det är inte ministerstyre om man inte accepterar ett förslag som inte följder de direktiv som gavs i förstaläget. Lite mera kontroll av innehållet och ansvarstagande behövs.


    • Jag tror nog själv att bristen på agerande från politiker som inser tokigheterna i den ”underhållningskultur”(viktigare att eleverna har kul än att de lär sig) som präglar modern, svensk pedagogikkompott är ren politisk feghet.


  5. Njaejoo…kanske.
    Först och främst hoppas jag du fick ut något av din medverkan även om du inte fick säga något. Det är alltid roligt att se de stora elefanterna dansa.
    Skolan har inte förstörts av amatörmässiga politiker utan av inkompetenta professionella. Det gäller alla nivåer i skolans värld ifrån tjänstemän på skolverket ut till kommunernas olika utbildningsförvaltningar och deras många gånger välavlönade tjänstemän som ofta är avdankade rektorer, till skolledare och lärare. De båda lärarfacken har effektivt sänkt sina egna medlemmar genom borttagandet av arbetets innehåll, usk och införandet av den individuella lönesättningen som har gett maktfullkomliga rektorer ett effektivt vapen mot kritiska lärare. Det fullbordas nu genom förstelärarreformen som enbart bygger på godtycke eftersom ingen vet vad en skicklig lärare är. Det finns inga objektiva rekvisit eller faktiskt underlag som betygsatta lektionsobservationer, utbildning, faktiska resultatförbättringar som i sin tur bygger på mätbara elevprestationer samt dokumenterad pedagogiskt ledarskap och förmåga till metodutveckling som utgör grunden till varför man anses bättre, för mer än sina kolleger. Med den individuella lönesättningen i kombination med förstelärarreformen kan det i dag skilja upp till 20 000kr i månaden för samma lärarjobb!
    När det sen gäller lärarutbildningen är det en skandal att lärarutbildare får vistas i slutna rum och enbart syssla med teorier om verkligheten. Då kan det gå så illa som i Lundahls fall. Jag följer en del grupper på nätet och det verkar som att hans efterföljare tror att bedömning är något nytt och helt väsensskilt ifrån betygssättning. Han och de har missat hela poängen med Hatties teorier. Den formativa bedömningen förutsätter en konkretiserad målformulering med tydliga betygskriterier för att eleverna ska känna motivation vilket de gör när det vet vad de ska göra och hur. I sin tur visar den världsfrånvända pedagogiska forskningen på våra Lärarhögskolor runt om i landet att det är dags att förändra själva undervisningsformen på Lärarhögskolorna. Lärarutbildare ska tvingas att undervisa i den vanliga skolan på de nivåer de utbildar lärare för under minst en tredjedel av sin arbetstid och därefter utbilda lärare och forska. När jag utbildade mig till lärare för många år sedan var de äldre lärare som jag mötte i skolan mina bästa förebilder och läromästare i verkligheten. I dag utbildas blivande lärare till att vara självöverskattande, bloggande vuxenkompisar vilket innebär att verkligheten blir tuff att möta. För länge sedan när läraryrket var ett högstatusyrke och jag utbildade mig till lärare hade jag en lektor i metodik som hävdade att i skolans värld sparkas de inkompetenta snett uppåt i karriären. Jag tror i dag att han har helt rätt och att man nu fyllt kvoten av inkompetens i skolans värld med ett Skolverk vars tjänstemän inte förstår de egna betygskriterierna som man tagit fram, maktfullkomliga tjänstemän på utbildningsförvaltningar runt om i landet, lärare som knappt läser böcker och rektor som använder lönen som ett vapen mot sina anställda för att tysta berättigad kritik. Jag tror att Björklund har haft de bästa av intentioner men vad spelar det för roll när de inkompetenta har att genomföra förändringar de inte förstår eller är motståndare till.


    • Lena.
      I detta ditt inlägg ger jag dig i stort sett rätt. Kan vara bra att påpeka då vi rätt ofta divergerar och i synen på fackets (här talar jag om Lärarnas Riksförbund) skiljer vi oss fortsatt.

      En mig mycket närstående ung kvinna utbildar sig sedan ett par år till gymnasielärare i bla Svenska och jag kan försäkra dig att hennes utbildning är fjärran från schyssta tyckanden i bloggosfären, typ. Jag tror att utbildningens kvalitet tyvärr skiljer sig mycket åt mellan olika lärosäten; i detta fall kan vi ge Södertörn en hejaramsa ty kraven i hennes utbildning är rejält mycket högre än de var när jag läste (på SU) i tidigt 80-tal. Däremot är det skrämmande hur senfärdiga och korta praktikperioderna är. Personlig empiri är tydligen av noll och intet värde. Lyckligtvis har just min närstående haft möjlighet att vikarier på olika stadier och fått höra och känna att hon ”äger rummet”. Men tänk alla som kommer ut, drabbas av verklighet och efter fem års utbildning inser att det här är inget för mig . . .

      Vad rör förstalärar-reformen sammanfattas den alldeles utmärkt och syrligt av Johan i hans inlägg ovan – och något som hade kunnat bli bra och ett kvalitets- karriär- och kunskapslyft ändar istället i mörker.


      • Sören

        Ja, lärarutbildningen ser lite annorlunda ut idag än på 80- och 90-talet.

        Tack för att du förmedlar en annan bild än den som så många andra upprepar som ett mantra i tid och otid.


    • ”Bygger på godtycke eftersom ingen vet vad en skicklig lärare är” Låter omöjligt och drastiskt men tyvärr har du rätt. Önskar att du hade en lite mer ödmjuk framtoning där du röjer fram (inget problem i detta inlägg dock ) för du behövs men tas inte riktigt på allvar för att du verkar dryg!


      • Hej Karin,
        Kul att du är tillbaka och kommenterar. Visst vet vi vad en skicklig lärare är även om Lena tycker att det är smöra för chefen som gäller inom skolans värld. En skicklig lärare är en lärare som lyckas få alla elever att lära sig det de ska kunna och samtidigt får eleverna att tycka det är roligt att gå till skolan. Det innebär att det är fokus på kunskap med ett gott relationsbygge. Detta brukar visa sig i elevernas resultat och på elevenkäter, men även på elevens inställning.


      • Ja Johan, jag håller självklart med dig när det gäller vad en bra lärare är. Vad jag inte håller med dig om är att ”det visar sig i elevernas resultat”. Vilka resultat pratar du om? Glädjebetygen vi sätter? Är jag en bättre lärare än min kollega när jag gav 6 stycken A och min kollega bara 2? (självklart tycker du inte det men det är ju faktiskt det vi har att gå på)


      • Karin,
        Man måste utgå från ”learning income” och jämföra med ”learning outcome”- alltså vilket elevunderlag har man när man börjar och vilket släpper man ifrån sig. Mitt förslag är att använda sig av läsutvecklingsschemat i första läget (LUS). Hade jag fått betalt utifrån MVG när jag jobbade i Jordbro hade jag inte blivit rik, men jag fick i princip alla att nå G och en hel del både VG och MVG. Trots att halva klasserna inte läste flytande när jag fick dem i årskurs 6. Hårt arbete och fokus på att alla kan lära sig. Hade jag jobbat i en innerstadsskola, som en av mina kolegor i Jordbro senare gjorde, var ett G ett misslyckande för dem och ledde till tandagnissel. Så man behöver utgå från förutsättningarna på skolan. Det där med glädjebetyg är ett jävla skit som jag tycker är ett gissel för hela lärarkåren.


    • Suck! Och lärare skall undervisa som lärarutbildare om teorier om verkligheten i slutna rum (om det är det du tror Lena). Men då måste ni doktorera först. Gör det och ändra på saken! Istället för att bara tycka hela tiden. Då kanske vissa lärare förstår vad lärarutbildaryrket verkligen går ut på. Tycka en massa går bra, om andras verkligheter. En annan sak är att förstå den.


      • Du hävdar hela tiden att det viktigaste är att ni doktorerar och har doktorerat vilket säger mig att fokus för lärarutbildare är helt felaktigt. Man kan ta lång tid på sig för att doktorera vilket inte på något vis motsäger mina idéer om hur en lärarutbildares vardag borde se ut. När det blir ett avgrundsdjup mellan undervisningen på Lärarhögskolan och verkligheten i den vanliga skolan faller eleverna i detta djup. Och många är de nyutbildade lärarna som hoppar av för att verkligheten är för svår att hantera eftersom de inte fått nödvändiga redskap med sig i bagaget. Det kan aldrig vara huvudsaken med lärarutbildare att de doktorerar utan att de faktiskt utbildar lärare som klarar av sitt uppdrag.


      • Nu är det ett krav att lärarutbildare skall ha doktorerat, Lena. Om du vill ändra på det, arbeta politiskt eller gilla läget. Själv skulle jag ha föredragit att inte lägga ner 10 år av mitt liv, från lärarutbildning, pedagogik på grundnivå och doktorandutbildning. Men samtidigt gör det en viss skillnad. Om vi vill ha en skola som inte vilar på vetenskaplig grund? Fine, för min del. Men nu är det inte så. Och den vetenskapliga skolningen får man när man doktorerar. Det är lärarutbildarens verklighet.

        Sen att vi skulle var totalt odugliga för att vi doktorerat visar på ett kunskapsförakt. Det verkar i dagens läge som att ju mindre folk är utbildade, desto bättre skickade. Är det verkligen så?

        Du har föreställningar om lärarutbildare och den verklighet som de verkar inom. Så, därför – om vårt arbete skall delas upp i tre olika delar (vilket är praktiskt omöjligt), så skall väl även ditt göra detta. Eller hur har du tänkt det? Du är ju emot förstelärarereformen, om jag inte har missuppfattat dig. Skulle du öht lyssna på mig om jag arbetade i samma lärarlag, Jag som är en lärarutbildare, som enligt din föreställning inte vet ett enda dugg om verkligheten.


      • Monika,
        Tyvärr tror jag att just kravet på att doktorera har fått lärarutbildningen att skärma sig allt mer från det som händer ute i klassrummet. Som jag skrivit många gånger så finns det väldigt lite koppling mellan lärarutbildningen och skolan. Jag anser att lärarutbildare borde vara mycket skickliga lärare.


      • Sen vad gäller avgrundsdjup – kanske är det en del ute på skolorna som hänger efter utvecklingen och inte följer läroplanen, utan kör som de alltid har gjort (lite ömsesidig provokation mellan oss, kanske). Så … kanske är det en förändring både på den teoretiska såväl den praktiska lärarutbildningen, som behövs. Hur många skolor har en lärarkår som gått olika lärarutbildningar. Och vad händer med de nyexade. Jo av en del som gärna uttrycker det som du gör eller andra som menar – Det kan ingenting.

        Kul med sådana kollegor!

        Själv undervisar jag på den fjärde utbildningen och jag har bara arbetat inom lärarutbildningen i sexton år.

        Men har det satsats på lärarna så de hänger med i alla turer? Nej, naturligtvis inte.


      • Johan
        Jag har många gånger hävdat att det inte räcker med att ha doktorerat för att arbeta inom lärarutbildningen. Man behöver ha en lärarutbildning eller ha varit lärare i botten. Men det är ingen omöjlighet att kunna göra det. Men risken kan vara att man har en lång uppförsbacke framför sig. Risken är även att man kan uppfatta att den teori man använt i sin doktorsavhandling är verkligheten istället för att olika teorier används i syfte att förklara den. Men detta gäller inte generellt.

        Det kanske inte är lärarutbildarkollektivet och tvånget att ha doktorerat som är grundproblemet. Vi kanske uppvisar vissa symptom på det, liksom skolorna själva gör, men vi ÄR det inte. Vi FÅR problem på båda hållen.

        Det är inte så enkelt, som att säga att vetenskaplig skolning hos lärarutbildarkollektivet har skapat problemen ute på skolorna eller är upphovet till den bristande kopplingen mellan skolan och lärarutbildningen. Alternativet skulle vara att lärarutbildare inte behöver ha doktorerat (det som HSV gav LHS kritik för, då det menade att kopplingen till vetenskapen blev för svagt). Problemet är kanske att man förutsätter att lärarna ute på skolorna skall klara av alla förändringar och anses verka utan nödvändiga kunskaper när så sker.

        Du Johan har flera gånger tagit upp att lärarna blev svikna då de inte fick något stöd när Lpo 94 började gälla. Och jag ger dig rätt i det. Det är ute på skolorna som satsningarna skall göras, inte gång på gång satsa på den teoretiska delen av lärarutbildningen (och göra om den helt) eller lägga på den sådant som hör till skolornas uppgifter. Det är skolorna och dess lärare som är bäst skickade.

        Men visst, vi kan ta bort vetenskapen helt och hållet från skolorna. Ge upp om att skolan skall vila på vetenskaplig grund. Gå tillbaka till slutet av 1800-talet eller ännu längre tillbaka då kyrkan stod för undervisningen av medborgarna. För om vi tar bort kravet på doktorsexamen, försvinner också kopplingen med tiden.

        Då blir vi säkert Europas, om inte världens bästa skola!!!

        Nej, vad som är viktigt är att lärarutbildarkollektivet får fler möjligheter att skola in lärarkandidaterna i ett vetenskapligt förhållningssätt (inget teoretiserande, utan konkretisering) – men då behöver vi fler seminarier. Problemet är inte att vi har doktorerat, utan att de som tar besluten inte inser att vi måste träffa våra studenter oftare än vad vi gör idag. Ett annat problem, är att lärarstudenterna inte får gå igenom Vetenskapsteori och forskningsmetod 1, 2 och 3 kopplat till läraryrket, precis som de som går på magisternivå får göra för att skolas in i forskningen.

        Det blir inte bättre, utan sämre om lärarutbildares tjänst splittras upp i tre olika områden. Därför att problemen som nu finns blir ännu större.


      • Monika,
        Nu är du lite svart/vit – bara för att jag kritiserar lärarutbildningen och att det är ett feltänk innebär väl inte att vi ska skita i att skolan ska vila på vetenskaplig grund eller att vi ska gå tillbaka till slutet av 1800-talet. Eller?


      • Johan
        Min poäng är, även om jag hårddrar, att om kravet försvinner får det konsekvenser i ett längre tidsperspektiv, för hur väl skolan lever upp till att vara en skola som vilar på vetenskaplig grund.


      • Vetenskaplig grund!
        Mitt intryck är att de vetenskapsdiscipliner som griper in
        skolans värld är väldigt många; psykologi, ledarskap, organisationsteori, kunskapsteori, intelligensforskning, filosofi och sociologi.
        Olika forskningsrapporter inom en disciplin kommer inte sällan till helt skilda slutsatser och rapporter i olika discipliner motsäger ofta varandra.
        Vilken vetenskaplig grund?
        Finns verkligen en vetenskaplig grund för den pedagogik som ska läras ut till våra blivande lärare?
        Vilken vetenskaplig grund lutar man sig mot när det gäller att få till en didaktik för icke-kognitiva förmågor? (Här är jag rätt tjatig men det står jag för.)
        OBS. Jag ifrågasätter inte nödvändigheten av att ha en forskarbakgrund som lärarutbildare.


      • Stenfunderingar
        Jag tycker du ställer relevanta och berättigade frågor gällande vetenskaplig grund. Om jag tidigare varit helt säker på vad som gäller är jag det inte längre. I korthet handlar det väl om att allt skall bygga på vetenskaplighet, t.ex. gällande förhållningssätt, resultat och att det inte är trosföreställningar som vi skall förmedla. Men, det finns en del värderande inslag, så jag undrar ibland vart vetenskapligheten tar vägen i slutändan.

        Men du uttrycker dig på ett sätt, som får mig att förstå att vetenskaplig grund skulle ha att göra med pedagogisk/didaktisk vetenskaplig grund. Självklart finns detta, men iom att den allmänna pedagogiken är uppdelad i fyra områden, t.ex. pedagogikhistoria, pedagogisk filosofi, pedagogisk sociologi och pedagogisk psykologi, är det svårt att veta vilken grund vi talar om. Troligen är det den pedagogisk-vetenskapliga grunden.

        Sen har vi ju det utbildningsvetenskapliga området. Det som behandlar enbart skolan och all annan organiserad utbildning på alla nivåer. Här kanske vi kan tänka oss att den vetenskapliga grunden inte är lika tydlig eller beforskad i den utsträckning som skulle behövas.

        Inte lätt att reda ut! 🙂


      • Monika, när det gäller forskning i pedagogik känner jag mig väldigt osäker eftersom jag själv är naturvetare. Jag uppfattar ämnet som mycket komplext och tvärvetenskapligt och tror därför mer på den forskning som granskar erfarenheter av olika företeelser från olika skolmiljöer (typ Hattie) än den experimentella forskningen som blir extremt svår att verifiera. Bohr hade ju en omfattande brevväxling med Einstein om möjligheten att mäta något utan att mätningen påverkar resultatet. Detta gäller nog i högsta grad klassrumsexperiment.
        Kanske detta är självklarheter, Johan har ju skrivit mycket om detta.


      • Stenfunderingar
        På ett sätt kan man se pedagogiken som tvärvetenskaplig, men jag ser pedagogiken som ett eget ämne, precis som sociologi, filosofi är. Det som förvillar är att pedagogiken som ämne använder sig i mångt och mycket med samma begrepp, t.ex. kunskapsteori, som kommer från filosofin, gruppdynamik som kommer från psykologin mm.

        Vad pedagogiken skulle behöva för att inte skapa förvirring är en egen terminologi. Hur nu den skall kunna skapas utan att det blir helt oigenkännbart för oss alla.

        Vad ämnet behandlar är lärande i en vid betydelse, dvs. vi lär oss hela tiden, inte bara i skolan. Vi lär oss i interaktion med andra, i vilka grupper vi ingår, av den kultur vi är uppväxta inom och genom uppfostran.

        Om sociologin försöker förstå och förklara relationer i det sociala livet, försöker pedagogiken förstå och förklara vad vi lär oss i dessa relationer.

        Allt detta har betydelse för hur vi fungerar i skolan. Dvs. det lärande vi redan har tillägnat oss innan vi börjar i den och hur vi klarar av hela skolutbildningen från förskolan upp till universitetet.

        Utbildningsvetenskapligt perspektiv behandlar endast den vetenskapliga grunden inom utbildningen. Men för att kunna förstå och förklara den, behöver vi ha kunskaper i ämnet pedagogik och didaktik. Dvs. hur vi lägger upp en undervisning eller får andra att lära sig om världen, förutsätter grundläggande kunskap i pedagogik. För övrigt lär vi oss hela tiden, det mesta sker utanför vår kontroll. Och det är väl just det som är så hotande för en stat och ett samhälle. Därför måste vi få kontroll på inlärningen, bl.a. genom att skola in våra barn till att bli framtida medborgare som inte river ner allt vi åstadkommit :-).

        Visst är det här området mer komplext, men det är inte helt ute och cyklar, som en del tycks tro. Därför att de tolkar och försöker förstå utifrån andra referensramar än vad vi har som verkar inom det.

        Vi inom området är dåliga på att kommunicera om vad vi gör. Vi talar om begrepp utan att tydliggöra på vilket sätt t.ex. kunskapsteori används inom vårt område. På något sätt kanske vi helt enkelt ”gömmer” kärnan bakom alla andra områden.

        Att studera något från ett pedagogiskt perspektiv är helt annorlunda än från ett filosofiskt, sociologiskt, psykologiskt för att ta några exempel på ett och samma objekt/subjekt.


  6. Hej Johan!

    Hur går utvärderingar av lärarutbildningar till? Vilka områden fokuserar utvärderarna på? Hur är det med examensrättsansökningar.

    Jag tror vi måste börja där. Svart på vitt är att antingen tycker vi att: a) utvärderingarna och examensrättsansökningarna bygger på rätt saker och då går vi efter dem när vi pratar om att höja kvaliteten på lärarutbildningarna. b)Eller tror vi att de missar någon sak och då framför vi argument på att ändra nämnda utvärderings- och ansökningssystem.

    Problemet blir om man blandar a och b. När jag läser din bok ”Yrke: Lärare” tolkar jag att du blandar. Du hänvisar dels till a) att många lärarutbildningar har fått kritik vid dessa utvärderingar och du hänvisar till b) att lärarutbildningarna fokuserar för mycket på examensarbeten. (Examensarbete och uppsatser har under några år varit det centrala när såväl akademiska- som yrkesutbildningar utvärderas.)

    Nu har alltså sittande regering gjort en ny lärarutbildning. Hur är den tänkt? Om den är tänkt som den uttrycks varför ser poängfördelningen ut som den gör mellan ämne, utbildningsvetenskap och VFU. Exempelvis om du läser kombinationen svenska och samhällskunskap mot gymnasiet får du läsa: svenska (inklusive ämnesdidaktik) 120 hp
    samhällskunskap (inklusive ämnesdidaktik) 120 hp
    utbildningsvetenskaplig kärna 60 hp
    VFU 30 hp

    En termin av sammanlagt 11 terminer är alltså VFU.
    Är det bra?????

    Om vi tittar på examensmålen är det sammanlagt 23 stycken. Många av dessa mål inriktar sig på hur studenterna agerar under deras VFU. Ett mål berör specifikt ämneskunskaper (mål 1), ett mål berör specifikt ämnesdidaktik (mål 2), några mål, t.ex. kunskap om ledarskap, sociala relationer och konflikter berör mestadels utbildningsvetenskap.

    Är det en bra balans mellan examensmålen och fördelningen mellan ämne, uvk och VFU?

    Och slutligen progression.
    Ämnet har sin progression, men ämnet ingår i en yrkesutbildning. Och i alla lärarutbildningar ska alla studenter ha kunskap om vetenskapsteori, kvalitativa och kvantitativa metoder. Lämpligast läggs detta i UVK. Samtidigt har vi ämne där studenterna i t.ex. samhällskunskap mot gymnasiet samhällskunskap 3 ska kunna undervisa i vetenskapsteori (och samhällsvetenskapliga och metoder). Vetenskapsteori kan således finnas både i ett ämne och inom utbildningsvetenskap.

    Få ihop detta den som kan så att allt griper in i vartannat och bygger vidare på vartannat!!


    • Pär,
      Jag kanske ska skriva några blogginlägg om lärarutbildningen där jag ger konkreta exempel från kurser idag. Får se om jag har tid. Just nu förbereder jag en kortare bloggserie. För övrigt tar jag inte upp lärarutbildningen jättemycket i min bok. Yrke: Lärare fokuserar ganska mycket på klassrummet och skolan i sig.


  7. Att praktiken är nervärderad, undervärderad och placerad i källarförrådet är milt uttryckt beklagligt, utan praktik ingen grund för användning av vetenskapliga teorier.


    • När lärare försvarar en massa trams med att det utvecklar flera av de fem förmågorna, är det något de lärt sig i sin lärarutbildning eller kommer det endast från den förvirring som kraven på de icke-kognitiva kompetenserna och vissa fortbildningskurser har åstadkommit.
      Mina öron och ögon säger mig att detta är ett nytt, snabbt växande problem.
      Jag kan ju ha fel för jag är ju både ordblind och hör bara på ett öra.


  8. Ha ha. Då är jag också körd för jag hör ju illa på Båda öronen ch ser dessutom illa på ena ögat. Vore det inte så skulle jag bums ge Sten rätt. Dock tar även jag mig ändå friheten att citera Carl Lidbom…


    • Ja, jag väntar mig bara att någon från skolvärlden ska be mig att ”veta hut”…


  9. @ Monika M Ringborg 02 september 2014: 13:06- Du skrev följande: ”…kanske är det en del ute på skolorna som hänger efter utvecklingen och inte följer läroplanen, utan kör som de alltid har gjort ” Kanske är det tur att det finns vissa lärare som gör det! Lite provokativt kan vi också vara! Det har funnits äldre lärare som jag arbetat med och som bara undervisat som de alltid gjort och eleverna har lärt sig otroligt mycket. Dessa lärare har lärt mig mycket – eleverna har lärt sig också mycket, dessa gamla adjunkter kanske inte alltid följt läroplanen men deras elever har kunnat väldigt mycket tyska efter avslutat kurs! Det tycker jag är viktigt, ”En skicklig lärare är en lärare som lyckas få alla elever att lära sig det de ska kunna och samtidigt får eleverna att tycka det är roligt att gå till skolan. Det innebär att det är fokus på kunskap med ett gott relationsbygge. Detta brukar visa sig i elevernas resultat och på elevenkäter, men även på elevens inställning.” Helt rätt Johan!


    • Jag ville ge Lena Niklasson ett annat perspektiv, om än provokativt. Allt kanske man inte kan skylla på andra. Det gäller att titta på sig själv och sin egen plats på vilken man verkar.

      Sen vill jag ställa frågan om du skulle resonera lika lätt på om domare inte skulle följa lagen eller om läkare använder sig av gamla metoder, därför att de inte fått kompetens som räcker för de nya, som du gör här att det är tur att vissa lärare inte följer läroplanen, som är likvärdig våra svenska lagar. Varför är det helt okey att resonera på det här sättet inom skolans värld?

      Du tror väl inte att jag håller med om allt i det uppdrag som jag har som lärarutbildare. Men jag måste arbeta i enlighet med det. Och skaffa mig den kompetens som innebär att mina studenter får de kunskaper de behöver och att ett lärande sker, om jag inte redan har den kompetensen.

      Vi har ett eget ansvar också, inte bara skylla på andra … det är så enkelt för en del att lägga allt ansvar på lärarutbildningen. Jag börjar verkligen på allvar tröttna på det!


      • Förhoppningsvis är det få lärare som resonerar som du gör! Det är inte tur att en del väljer att inte följa läroplanen, som jag ser det. Det är olyckligt att vissa lärare inte verkar se någon annan råd än att köra sitt eget race i tron om att det är bara då eleverna lär sig. För jag väljer att se det så, inte att vissa lärare med vett och vilja låter bli.

        Tänk om vi lärarutbildare skulle sluta att följa vårt uppdrag som är att utbilda lärare till att följa läroplanen?


  10. Monica!
    Bekymret, menar jag, är knappast att lärare inte följer läroplanen utan mer två andra saker. Dels att läroplanen utöver betoningen av portalparagraf och grundläggande värden är tämligen vidöppen för tolkningar. Det behöver inte var något negativt i sig ety det viktiga rimligen är målet. Däremot blir det besvärligt när bedömning av kunskaper klottas ihop med märkligheten ”förmågor”; dessa är att enligt LGr-11 snarats att bedöma som arbetsredskap på väg mot de kunskaper som ska bedömas. Dels och ännu viktigare att en väsentlig skillnad mellan exempelvis domarskrået som du anför som exempel ovan och lärare är att den förras styrdokument på ett helt annat sätt är ristat i sten (även om lagtolkningar förstås även de påverkas av tidsandan). I vårt gebit finns emellertid desto större utrymme för modenycker och rena charlataner. Exempel på det förra är pratet om olika intelligenser, ofta nu transformerat till ”lärstilar”. Sådant presenteras som ”evidensbaserat från hjässa till fotabjäll tills nästa nyck får utrymme. Exempel på det senare är Ruben Puentedura som flaxat ffa Sverige runt och presenterat sin SAMR-modell som många kommuner (kommunpolitiker/administratörer) svalt med hull och hår och tom krävt(!) att nyanstälda lärare ska inte bara läsa in sig på utan dessutom svälja med hull och hår – när ”modellen” är ett rent hittepå utan någon som helst vetenskaplig förankring. (Den som tvivlar på det rekommenderas att googla)


    • Sören
      Jag förstår hur du och även hur lärare som väljer att inte följa läroplanen tänker. Men det är inte tur att de gör det valet, det är olyckligt. Alla lärare skulle istället verka för att få läroplanen att få karaktären mer av ”inristad i sten” så att den inte öppnar upp för all sköns marknad.

      Om vi inte kan sköta vårt arbete på grund av formuleringar som är öppna för många tolkningsmöjligheter eller pga annat måste vi ju säga ifrån på plats. Inte lägga över ansvaret på t.ex. lärarutbildningen.

      Jag lägger inte över ansvaret på lärarna i gymnasiet om studenterna inte är förberedda och menar att det är en usel undervisning de bedriver, att de inte vet hur verkligheten ser ut, att de talar i nattmössan. Allt för att slippa ta itu med det själv. Jag säger ifrån på plats, samt verkar i den mån jag har möjlighet till att de klarar sina studier.

      Det är vad allt handlar om från min sida. Att vi har ett eget ansvar oavsett vad vi ”ärver” eller ”får över oss”. Om vi lägger ansvaret på andra skjuter vi vårt eget problem ifrån oss och förlitar oss på att andra skall lösa det åt oss. Det är också då som vi blir frestade att lyssna på och ta efter vad andra säger, samt hoppa på modenycker, och då hoppas på att det är lösningen, utan att kritiskt granska det först.


      • Monika och Sören, jag tror att de oerhört amatörmässigt hopsatta prov som vi sett prov på i NP, har fått många lärare att tro att dessa prov visar hur vi ska tolka läroplanen. Säg att vi bara läser läroplanens centrala innehåll och intensioner och gör antagandet att man faktiskt bygger förmågor på vetande och kunskaper, då tror jag t o m att en gammal förstockad adjunkt kan följa läroplanen utan problem.


      • Jag är övertygad om att lärare mycket väl kan följa läroplanen utan problem, om de är öppna inför att göra det. Mycket är ju detsamma. Man har bara nya ord för det!


  11. Vad rör ansvaret håller jag med dig helt och fullt, och försöker även handla därefter. Vad rör ”att inte följa läroplanen” måste jag förtydliga mig. Jag menar att vi alla, möjligen med något enstaka undantag, gör vårt bästa för att följa läroplanen. Det kan nog vara så att det finns de som menar att tex jag inte gör det men det kan mandrom slå sig i backen på att jag gör. Nämligen läroplanens Anda som är mycket tydlig i LGr11:s inledande kapitel. Därefter följer mål och kunskapskrav (hur tolkningsbara de är kan vi diskutera) men det som administratörer , byråkrater och politiker helst lägger sig i – vägen TILL målen – kan de ge blanka den i. Gör de det har de inte fattat LGr11 (heller).



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s