h1

Om läsning, del 1: Har du punka på hjärnan, lilla vän?

22 september 2014

Redan när jag gick på Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) och läste till SO-lärare insåg jag att det var omöjligt att bedriva undervisning i ”mina ämnen” om eleverna inte läste tillräckligt bra. Det var ju inte så att LHS upplyste mig i den frågan. Nej någon diskussion fanns överhuvudtaget inte  för oss blivande SO-lärare, trots att just att våra lärare som höll på med didaktiska och pedagogiska frågor rörande SO var både skickliga och engagerade. Faktiskt hade jag ganska tur med mina ”klassföreståndare” på LHS – åtminstone när det gällde SO-institutionen.

Just diskussionen om hur viktig läsningen är för alla ämnen, att läsningen är grunden för all inlärning, var en död diskussion när jag började på LHS 1995. I alla fall på min utbildning och i den stora skoldebatten. Däremot pågick ett skyttegravskrig inom läsforskningen som jag snart kommer till. Genom en tillfällighet läste en klasskompis ett flygblad där det stod att läsforskaren Bo Sundblad höll en föreläsningsserie om läsning, gratis på kvällstid. Vi var ett gäng studenter som gick dit och lyssnade. Här fick jag en aha-upplevelse – ”Hur i hela friden ska jag kunna undervisa i SO-ämnena om inte eleverna kan läsa läromedelstexten?”, tänkte jag. Detta blev upprinnelsen till många års arbete med läsning i alla dess former, både med skönlitteratur (trots att jag är SO-lärare) och läromedelstext. Mer om detta, hur jag var tvungen att arbeta med texter, går att läsa i min bok Yrke: Lärare.

I den här bloggserien ska jag fördjupa mina tankar kring hur lästraditionen i Sverige har fått våra elever att inte bara bli sämre läsare, vi har också fått en ensidig lästradition där ”facit” för hur läsmetodik ska bedrivas har basunerats ut av lärarutbildning och lobbyister. Metodik som många gånger används är en blind metodik som skapar lässvaga elever och tolkningsföreträdet behålls av dem som företräder denna tradition, det vill säga ljudningstraditionen.

Läsforskningen kan kortfattat sägas vara uppdelad i två olika synsätt. Det ena synsättet bygger enkelt uttryckt att läsningen är förståelsebaserat, det vill säga att man inte delar upp processen i separata delar, allt är förståelsestyrt även identifierandet av bokstäver. Det andra synsättet bygger enkelt uttryckt till största del på att läsningen består av olika delar och där man håller isär avkodning och förståelse. En konservens blir att man ser ljudning som oberoende av förståelse. Det är lite mer komplicerat än min beskrivning, men i kommande blogginlägg kommer jag borra djupare i detta och även ge konkreta exempel på vad jag menar.

På 1970-talet startade en ”paradigmdebatt” mellan synsätten. De som blev ifrågasatta kände sig så hotade att de kom att kalla debatten för ”läskriget”. Istället för att diskutera utifrån sin ståndpunkt och lägga fram de argument man hade, skärskåda vetenskapen och de studier som man gjort. Nej, dessa företrädare för läsningen kunde inte ta att deras tolkningsföreträde ifrågasattes och därför kallade de denna debatt för läskrig. Dessa personer minns fortfarande detta vetenskapsteoretisk ifrågasättande med fasa. Olika synsätt om vad läsningen handlar om ställdes mot varandra. Hur skulle läsmetodiken bedrivas? Företrädare för de olika falangerna använde den positivistiska vetenskapen som slagträ för att slå motståndaren i huvudet med åsikter och argument. Att det fanns olika synsätt på vetenskapen, utifrån hur frågan ställdes och att det styrde det vetenskapliga (vetenskapsteorin), togs det ingen hänsyn till. Eller så mörkades det, åtminstone från de naturvetenskapligt orienterades sida. Eller att det kan finnas olika vetenskapliga förklaringsmodeller. Under 80-talet och 90-talet fortsatte debatten/”läskriget” och positionerade de olika traditionerna långt ifrån varandra.

Ordfront magasin skrev en väldigt bra artikel år 1999 som hette: ”Har du punka på hjärnan lilla vän”. Artikeln handlar just om denna debatt. Jag har varit i kontakt med Ordfront magasin och artikelförfattaren Staffan Myrbäck i förhoppning att få deras tillstånd att få publicera denna artikel på min blogg. Via ett telefonsamtal med Myrbäck fick jag hans tillåtelse att publicera denna artikel – ett jättetack till Staffan Myrbäck, både för att jag får publicera och för att du har skrivit en så otroligt bra artikel. Jag har varit tvungen att scanna en redan dålig kopia, men jag uppmanar dig att läsa – den är värd det, Har du punka på hjärnan.

Artikeln ”Har du punka på hjärnan, lille vän?” lyfter fram två falanger i detta läskrig. På ena sidan står Ingvar Lundberg Och Curt von Euler som menar att läs- och skrivsvårigheter beror på en biologisk störning i hjärnan och följaktligen blir de kallade biologisterna i artikeln. I den andra ringhörnan står ”De andra” som menar att det finns andra förklaringsmodeller än biologiska till att elever har svårigheter att läsa och skriva. De andra är Caroline Liberg, Åke W Edfeldt, Ragnhild Söderbergh, Bo Sundblad och Birgita Allard.

Det som är intressant med artikeln i Ordfront är att biologerna genom en stor lobbyverksamhet och med Lundbergs och von Eulers positioner som garant fått med sig stora delar av samhället i sin kampanj. Så här skriver Myrbäck: ”Kampanjen fick enorm uppbackning från en rad organisationer, företag och myndigheter: Kungahuset, LO, TCO, Saco, Lärarförbundet, Folkhälsoinstitutet, Handikappombudsmannen, elevorganisationen, Sveriges författarförbund, Apple, Posten, Riksteatern. Men trots allt stöd är budskapet i kampanjen mycket omstritt” (Ordfront magasin, 10/99, sidan 18). Längre fram i texten går det att läsa: ”I en tiopoängsuppsats vid Stockholms universitet har Kerstin Dominkovic gjort en omfattande genomgång av aktuell forskning om läs- och skrivsvårigheter. Hon har gått igenom såväl biologisk, social, psykologisk som pedagogisk forskning. I sin uppsats visar hon bl.a. hur motstridig forskningens resultat är” (ibid). Det Dominkovic visar är att den hjärnforskning biologisterna hänvisar till vilar på mycket osäker grund. Alltså 1999 – för 15 år sedan! Men detta har ju inte kommit fram, snarare är det så att den inslagna vägen med Ingvar Lundbergs ”God Läsutveckling” är den väg som gäller.

I Kronobergsprojektet lät man testa Ingvar Lundbergs metoder fullt ut på elever med speciella lässvårigheter samtidigt som en kontrollgrupp, också bestående av samma typ av elever, inte fick någon hjälp alls. Den definitiva dödsstöten för biologisternas sätt att se på läsning kom med ”Kronobergsprojektet” Utvärderingen av metoder och hjälpmedel fick katastrofala följder för dyslexirörelsens teorier. Det gick inte att finna någon entydig gemensam nämnare mellan de lässvaga eleverna. Så här skriver Staffan Myrbäck: ”I slutrapportens summering av projektet konstaterar psykologen Christer Jacobsson att de som fått mycket stöd klarade sig sämre än de som inte fått stöd. Resultaten från kronobergsprojektet var dock inget som diskuterades under Dyslexikampanjen”, längre fram skriver Myrbäck: ”Om och om igen tvingas dyslexiforskarna hoppa från tuva till tuva i sin jakt på förklaringar och åtgärder samtidigt som de nonchalerar att diskutera andra förklaringar än biologiska till läs- och skrivsvårigheter” (Ordfront magasin, 10/99, sidan 19).

Någon som har hört talas om ”Kronobergsprojektet”? Någon som har sett deras resultat? Nej, så klart inte, för det har mörkats och det man kommit fram till tas det ingen hänsyn till. Ett vettigt sätt att avgöra vad som fungerar bäst är att vetenskapligt avgöra i klassrummet hur eleverna lär sig läsa genom att använda metoderna i klinisk forskning. Men det verkar ingen vara intresserad av, heller inte att forskningsresultat som går emot Lundbergs inslagna väg lyfts fram.

Läskriget försökte avslutas eller åtminstone tystades genom Konsensusprojektet, där professor Mats Myrberg 2005 kom med en rapport om vad de olika falangerna var eniga om. Mats Myrberg, professor i specialpedagogik och läsforskare, arvtagare till Ingvar Lundbergs sätt att se på läsning. Men egentligen är inte debatten slut, bara strypt. Konsensusprojektet innebar att hela den tradition som professor Åke Edfeldt stod för slukades av den andra falangen och så lades etiketten konsensus på för hela klabbet. Jo, det råder konsensus! Men hur har det blivit? Falangen med Edfeldt, Lidberg, Sundblad med flera har blivit marginaliserad och bortmotad från alla håll; lärarutbildningen, debatten, media och fortbildning. Är det en bred läsmetodik som Stockholms Universitets lärarutbildning erbjuder? Nop – här råder ljudningstraditionen allena. Det intressanta med Konsensusprojektet är att Mats Myrberg är djupt inrotad i ljudningstraditionen, nästan så att jag och flera med mig trodde att han skulle ta över stafettpinnen från Ingvar Lundberg när han avled år 2012. Men är det så att Myrberg är helt neutral i detta Konsensusprojekt? Påverkas han av sin egen ståndpunkt?

Mats Myrberg är ”good guy”. Han är professor i specialpedagogik och värnar om att alla elever ska lära sig, oavsett funktionshinder. Han värnar om de svaga eleverna. Han värnar om de elever som har det svårt. Han värnar om dyslektikerna. Och han har kämpat för att dyslektiker ska få möjlighet att lära sig läsa, en givetvis behjärtansvärd inställning. Det är humanism på högsta nivå! Det kan väl inte bli fel? Dessvärre blev frukten av konsensusarbetet att den falang som Åke Edfeldt företrädde mer eller mindre har försvunnit från den svenska arenan (men inte den internationella, mer om detta senare). Varför då? Tänk om man använder vetenskapen som övrig pedagogisk forskning gör? Hemska tanke, tänk om det inte är så noga med validitet och reliabilitet? Att komma fram till ”rätt slutsatser” – rätt åsikt/ideologi är viktigare än att det verkligen fungerar ute i klassrummet – nej Johan, så kan det väl inte vara? Eller?

På sina höga maktpositioner inom akademin och lärarutbildning, med hjälp av sitt nätverk har personer som företräder ljudningstraditionen motarbetat allt som inte har med ljudningstraditionen att göra, vilket har lett till att Ingvar Lundbergs metodik har fått en monopolställning inom läsmetodik. Med olika taktik har allt som inte följer den inslagna gyllene vägen motarbetats. Rena lögner och förtal på lärarutbildningen mot Läsutvecklingsschemat (LUS) och Bo Sundblad har förekommit rikligt, t.ex. att LUS inte är vetenskapligt och att Sundblad har prövat ut LUS på sin egen son (han har ingen son), länk, till att bara en läsmetodik lärs ut. Eller att media bara skriver om just ljudningsmetodiken eller att förlag går till skarp attack mot LUS med rena lögner. Utfrysning på LHS och ”hitte-på-metodik” används på lärarutbildningen, som inte har någon som helst bäring i klassrummet. Eller att det spridits ut rykten om att Sundblad och de som företräder detta synsätt (paradigm) inte gillar dyslektiker eller än värre att de hatar dyslektiker. Jo, du läste rätt! Konsensus? ELLER INTE! Högt i tak – Nixum pixum!

Nu reagerar alla som inte håller med mig och vill ha namn, datum, tid och plats för mina påståenden. Helst vill man även ha en statlig utredning eller en verifiering inom vetenskapen för det jag skriver. Men ni kan lugna ner er. Ni som jobbar ute i skolan, se er omkring och granska vilket material ni använder. Vilken grundläggande vetenskaplig metodik ligger i botten för detta material (utöver att det är personen Ingvar Lundberg kommit med något påstående)? Ni som jobbar inom lärarutbildningen, se er omkring och granska vilket material som används. Vilken kurslitteratur används och hur mycket tid läggs på de olika metoderna. Ni som jobbar inom web, media eller specialområdet läsning, se er omkring och granska hur många artiklar, utbildningsfilmer, reportage som skrivs om de olika traditionerna. Granska, tänk och ta in det jag skriver. Eller reagera med reptilhjärnan eller påstå att ni minsann har läst så himla mycket att ni verkligen vet! Eller att raljera över att jag är högst okunnig på området. Det är jag inte! Läs också nya LUS-boken och då menar jag LÄS. De flesta som uttalar sig negativt om LUS har inte ens läst boken, eller också har man läst delar av boken med en fientlig inställning redan från början. Då blir resultatet också riktigt, riktigt dåligt och någon förändring i sitt eget tänkande är inte aktuellt.

Det mest anmärkningsvärda i allt detta är att ingen från regering, riksdag eller från myndighetshåll låter en kontrollerande myndighet eller utredare granska vare sig lärarutbildningen eller vetenskapen. När svenska elevers kunskaper i läsning sjunker och när skolan vittnar om att många elever lär sig inte läsa tillräckligt bra, tycker jag att det är rimligt att ansvariga myndigheter tittar närmare på både de som utför läsmetodiken i klassrummet och de bakomliggande orsakerna. Eller är jag för nitisk? När 25% av pojkarna i årskurs 9 inte läser tillräckligt bra anser åtminstone jag att det är helt galet i ett land. Skolinspektionen, Riksrevisionen, Universitetskanslern – vem ska få i uppdrag att granska läsundervisningen. Mitt personliga förslag är att professor Martin Ingvar får detta uppdrag av regeringen, gärna med stöd av samtliga riksdagspartier. Varför? Jo, Martin Ingvar är intresserad av läsfrågan, han har uttalat sig utifrån sin profession som hjärnforskare och han är kunnig i vetenskapsmetodik. Att Ingvar dessutom är en orädd person gör saken än mer intressant.

Det här är bara början på en bloggserie där jag ska lyfta fram hur läsningen har blivit uppfuckad av biologisterna och det kommer inte bli så speciellt mycket roligare i nästföljande blogginlägg. Jag kommer gå fram ganska hårt och några av er kommer gå i taket. Men tänk efter! Hemska tanke om jag har rätt – att det faktiskt är ett systemfel som gör att så många svenska elever misslyckas när det gäller läsning. Men kanske tänker du som en känd framtidsforskare har uttalat: Hellre har jag fel än att Johan Kant har rätt.

I nästa blogginlägg kommer jag gå in på att läsning är en förståelsestyrd process och ge exempel på det och hur man från biologisterna går fel.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

 

 

 

Advertisements

26 kommentarer

  1. Reblogga detta på ©MMR och kommenterade:
    Mycket intressant blogginlägg om läsning och om motsättningarna mellan företrädare för olika läsmetoder!


  2. Verkligen intressant om ett enormt viktigt ämne. Jag är skolpsykolog och kände inte till ”läskriget”. Blir dock avvaktande när du främst hänvisar till en ordfrontartikel och en tiopoängsuppsats i din argumentation. Finns det inga peer reviewed artiklar där man jämför effekten av en ljudningsmetod och en förståelsemetod? Ännu hellre en metaanalys eller review artikel. Ser med spänning fram mot fortsättningen!


    • Hej Per,
      I artikeln hänvisas till en stor vetenskaplig undersökning som heter Kronobergsprojektet. Vet inte om jag behöver gå in i detalj på detta. Mitt blogginlägg är bara en illustration av den debatt som förts. Kanske behöver jag gå in djupare i Kronobergsprojektet? Men å andra sidan är min blogg ingen vetenskaplig avhandling. Däremot kommer det mera när det gäller denna bloggserie, bland en artikel av läsforskaren Caroline Liberg. Den som inte vill diskutera och avfärda det jag säger är givetvis i sin fulla rätt att göra det. Det jag lyfter fram är tänkbara förklaringar till att svenska elevers allt sämre läsresultat. Jag tycker också att någon på myndighetsnivå ska ta tag i detta och utvärdera det vetenskapliga.

      Du kan också Vill du sätta dig in i detta ämne, läs boken ”Hur vi ser på människan” av Birgita Allard och Bo Sundblad, som tar upp dennaa paradigmdebatt.


    • En sak till Per,
      Nu har jag hittat Kronobergsrapporten, fast i bokform. Det intressanta är att Ingvar Lundberg själv var en av redaktörerna till rapporten. Måste vara skit att få svart på vitt att ens teori inte fungerar i verkligheten. Ska scanna slutsatsen nästa vecka och lägga upp den, OBS: Den är vetenskaplig!


  3. Johan! Den här debatten berör mig djupt eftersom jag själv är gammal dyslektiker.
    Ordet dyslexi är totalhavererat, från att före sjuttiotalet syfta på rent visuell dyslexi till att med framförallt Gillberg i spetsen föra fram en massa konstiga åsikter om att visuell dyslexi inte fanns utan att allt egentligen handlade auditiv dyslexi och att detta minsann var något som våra logopeder skulle ta hand om.
    I internationell dyslexiforskning handlar det oftast om visuell dyslexi och där finns nog väldigt få seriösa forskare som ifrågasätter att detta så kallade handikapp är biologiskt betingat.
    Jag är rätt trött på att dunka pannan blodig mot dessa logopeder som i stället för att rekommendera intensiv och varierad lästräning, inpluggande av stavningsregler och skrivträning förordar datorer eller appar med talsyntes för att barnen ska slippa läsa!
    Läs gärna mina två korta artiklar om dyslexi på min blogg ”stenfundringar”


    • Hej Sten,
      Jag förstår dig. Nu är det ju inte så att jag varken ifrågasätter dyslexi eller att det finns dyslektiker. Däremot hela den rörelse som gått fram som en bulldoser.


      • Förklaringen till att forskarna kommer till olika resultat är inte alls kostig. Dyslexi är inte på något sätt, inte ens i syna symtom, väldefinierat. Jag kan mycket väl förstå att forskare som ansluter sig till ”Göteborgsskolan” får problem med att få ut något som helst i sin forskning. Visuell dyslexi eller Surface dyslexia och auditiv, fonologisk eller djup dyslexi visar upp vitt skilda symtom. ”Individuals who suffer from phonological dyslexia have the opposite problem to surface dyslexics”.
        Om man inte särskiljer de här grupperna i sina försök kan man uppenbarligen få vilka resultat som helst. Göteborgsskolan skiljer inte på dessa typer av dyslexi. Detta synsätt har blivit det förhärskande bland Sveriges ”dyslexiforskare” och framför allt logopeder. I Storbritannien och USA bedrivs mycket seriös forskning i ämnet.
        Jag tror emellertid att denna diskussion är något helt annat än vilken metod som är generellt bäst för läsinlärning.


      • Vänligen bortse från mina dyslektiska stavfel. En liten ofrivillig demonstration av vad som är visuell dyslexi.:)


  4. Tack Johan för att du åter publicerade Myrbäcks artikel. Ibland har jag undrat om ALLA på förståelsesidan måste dö innan de blir får upprättelse. Debatten har varit vämjelig för att sedan landa i det där falska påståendet om konsensus. Vore som att Israel gick ut och konstaterade att det EGENTLIGEN inte finns skilda uppfattningar om bosättningarna och muren. Egentligen råder ju en konsensus om att bosättningarna är bra liksom muren. Alla andra påståenden vill bara skapa falska motsättningar…

    Djävulens bästa trick var att få oss att tro att han inte finns…Jag är så djäkla imponerad av hur ”konsensusmyten” kunde säljas in och så många köpa den. Var det för att det var så jobbigt att sätta sig in i? Att den inte är vidare mediamässig då den inte gör sig i ”oneliners”, missriktad välvilja: jamen vi gör ju i alla fall någorlunda för dyslektikerna”(även om vi tog ifrån så många deras kunskapsrätt och ofta lät individen betala priset för undermålig pedagogik).

    Alltför länge har de som förespråkar isolerad färdighetsträning och atomism lurat lärarna upp på läktar’n. Lärarna vill göra ett bra jobb och vill därför göra det som är ”vetenskapligt bevisat”…Och luras då på ljudningsmetoden…och våra elevers läsförståelse sjunker som en gråsten…Men AVKODNINGEN går galant…och det är ju bra…för dem som inte ser läsning som en alltigenom förståelsebaserad process ja…

    Nu verkar allt fler lärare se problemet med den förhärskande metodiken. All respekt för att många ännu försvarar den, för hur lätt är det att inse att man som lärare, med sitt genuina engagemang för eleverna, har jobbat med en metod som inte leder till det man vill ge sina elever? Förödande! Och så undrar vi varför svensk lärarkåren i så stor utsträckning mår dåligt?

    MEN DET ÄR TAMIGFAAAAN INTE LÄRARNAS FEL! Varje individ ansvarar för sina gärningar men det är inte lätt att som enskild lärare eller lärarstudent se igenom indoktrineringen. Kanske är det heller inte lätt att som lärarutbildare genomskåda och/eller gå emot den rådande ordningen…Ordnung muss sein…

    Och vi VILL ju alla så gärna tro att skolforskningen är vetenskaplig, vi vill, vi vill, vi vill! Men vi måste börja se sanningen i vitögat, annars kommer ÄNNU fler elever få betala priset och ÄNNU fler lärare ta på sig en skuld ANDRA borde äga.

    Jag hoppas att de fakta du lägger upp på bordet kommer att få lärarkåren att våga ifrågasätta den stora del av svensk skolforskning som är genomusel – utan att för den delen förkasta den lilla del som är genuint vetenskaplig och därmed generaliserar.

    Hur länge kommer vi låta kidnappningen av elevernas läsförståelse och därmed framtid få pågå? Kan man polisanmäla stöld av en individs framtida framgångar? Av hundratals människors framtid? Av tusentals?

    Är det en slump att Sverigedemokraterna vinner så mycket mark samtidigt som detta har skett? Förklaringen till det är givet komplex men nog påverkar den socioekonomiska statusen. Hur många välutbildade röstade på SD? Hur många köper enkla slogans som ”nya” hit och nya dit?

    Återigen: Birgitta Allard visade med all önskvärd tydlighet att 61% av eleverna i åk nio i Stockholm 1999 inte klarade av att sätta ut punkt och stor bokstav på rätt ställe i skriven text…61%. Men nog fan fortsatte de här lirarna att få sprida sin metodik och misskreditera sina motståndare – eller helt enkelt tiga ihjäl dem då det var de som styrde agendan. Återigen: inte som en konspiration utan såvitt jag kan bedöma för att de trodde på det de sa och/eller för att det gynnade deras akademiska karriär (onekligen) och deras bankkonto(ofta). Jag unnar folk framgång men INTE på bekostnad av så många unga människor som nu skett och sker.

    Vore detta en en amerikansk film skulle jag längta efter hjälten som skulle ordna upp det hela, men jag antar att du Johan är, så nära vi kan komma. Förmodligen kommer då filmen ”Skolverkligheten” att snarare te sig som en Norensk film än en med lyckligt slut men vi får inte ge upp så: putsa stjärnan Johan och ”Give ’em. Hell!

    1000 mot 1 på att de kommer att tiga ihjäl denna din kritik samtidigt som de misskrediterar dig i slutna forum. Sett det förut och eleverna och lärarna betalar notan…


    • Peter,
      Att denna bloggserie kommer tigas ihjäl råder det inga tvivel om. Någon speciallärare som gå i taket, men etablissemanget som företräder Lundbergs syn kommer vara tysta.


  5. Årskurs 5 hösten 2014, välbeställt förortsområde. Läraren tänker sig föra en kort repetition av en liten stavningsövning från ett par dagar tidigare. Ganska omgående förstår läraren att vokalerna är ett i det närmaste okänt begrepp. Genomgång. Strax därefter hörs en elev säga. Ehh, jag kan inte alfabetet riktigt. Åh, ok vi kollar: alfabetet högt tillsammans Nu! Hrrm, okej bryt! Ny genomgång, nu med ljudning av alfabetet.

    Undra på om barnen gör allt för att undvika nesan att igen bevisa för sig själv att jag knappt kan läsa. Eller bara tycka ”läsning är tråkigt”


    • Någon får faktiskt förklara för mig vad som är problemet med att introducera bokstävernas karaktär i orden med deras ljud.
      Detta gör de flesta moderna skolor redan i förskoleklassen för att barnen snabbt och smidigt ska ”knäcka koden”. De flesta lämnar därefter ljudningsmetoden och kan fullt ut koncentrera sig på läsförståelse. Ni beskriver något jag inte känner igen från skolan.
      Däremot får barnen, i låg och mellanstadiet, i alldeles för liten utsträckning läsa sig till kunskap och andras tankar som de sedan får diskutera eller redogöra för.
      Dessutom Johan, en anhängare till Lundbergs forskning är ju faktiskt Martin Ingvar. Jag måste dock tillägga att jag inte förstår deras fokusering på det phonologiska systemets betydelse i läsningen, men vad vet jag.
      Jag blir bara lite ängslig när någon är så oerhört säker på att alla andra har fel och speciellt när man påstår att ”ljudningsmetoden” skulle vara upphovet till de försämrade resultaten i skola.
      När Sverige låg på topp bland skolorna i världen hade praktiskt taget alla elever lärt sig läsa med ljudningsmetoden.


      • Sten,
        Du kommer få svar på dina frågor i kommande blogginlägg. Jag förstår att du blir ängslig när någon är så oerhört säker på att alla har fel, som Ingvar Lundberg har gjort. Så säker att han basunerat ut den enda sanna metodiken. Det kommer mer…..


  6. Johan

    Hur kunde den svenska skolan toppa den internationella kunskapsligan 1995? Mig veterligt har ljudningstraditionen dominerat största delen av 1900-talet?

    Hur kunde min föräldrargeneration(födda i början av 1900-talet), av arbetarklass, bli utmärkta läsare i en 6-årig folkskola med ljudningstraditionen?

    Hur kunde mina kompisar, som inte gick realskola och gymnasium, bli utmärkta läsare i en 7-årig folkskola med ljudningstraditionen?

    Mitt svar på de två sistnämnda frågorna är ljudningstraditionen i kombination med att båda generationerna slukade böcker. Precis som Sten skriver knäcks läskoden snabbt och därefter vidtar läsning med kontroll av förståelse. Jag har själv lärt mina barn och barnbarn på detta sätt.

    Med tanke på att dagens barn och ungdomar inte precis slukar böcker är det vågat att förklara försämrad läsförmåga med ljudningstraditionen, för det är väl det du menar med ”Metodik som många gånger används är en blind metodik som skapar lässvaga elever och tolkningsföreträdet behålls av dem som företräder denna tradition, det vill säga ljudningstraditionen”? Att ett ”läskrig” pågått förändrar inte det faktum att man kunnat lära sig läsa på ett utmärkt sätt i mer än 100 år med ljudningstraditionen.


    • Hej Hans-Gunnar

      Ljudningstraditionen har alltid funnits som du påpekar, men den har aldrig varit så renodlad som den är nu. Det var i slutet av 60-talet som denna renodling började ske – det vill säga att man separerade avkodning och förståelse. Samtidigt kom i början på 70-talet också LTG-metoden (Läsa på talets grund). Två helt olika sätt att se på läsningen.

      Den första allvarliga varningssignalen kom 1975 med Hans U. Grundins berömda studie om funktionella analfabeter som visade att ca 20% av eleverna i åk 9 läste på en nivå som motsvarade medelvärdet för åk 6. 1979 pekade Åke W. Edfeldt första gången ut det i dag välkända fenomenet ”mekanisk avläsning”; dvs. att läsaren korrekt kodar av alla orden i texten utan att uppfatta och förstå innehållet, vilket är en konsekvens av en läsundervisning som separerat avkodning och förståelse. Tänk om det är så att en stor andel av dem som fått diagnosen dyslexi lider av mekanisk avläsning utan läsförståelse?

      Nästa stora chock kom 1995 med Skolverkets Rapport 115. Det var en stor internationell studie som visade att 27,8% av den vuxna svenska befolkningen , mellan 16 och 65 år kunde läsa enstaka uppgifter, men inte dra slutsatser av texten som inte hade en ordagrann formulering i texten. Rapport 115 bidrog till insikten att kravnivån på läsförmågan i samhället hade gått upp dramatiskt. Den kravnivå när det gällde läsning som krävdes på 50-, 60- och 70-talet för att klara sig i samhället räcker idag inte på långa vägar.

      Här har vi ett stort problem. Kravnivån har ökat i samhället, men även i skolan. På 70-talet när duktiga lärare undervisade elever, var det inga problem att en elev i årskurs 4 läste knackigt, denne fick med sig kunskapsinnehållet av läraren – alltså att läraren undervisade. Men när det blev fult att undervisa lämnades dessa elever i sticket och när det skulle söka egen kunskap och deras läsförmåga inte bar var de förlorade. Eleverna lämnade att självständigt läsa och söka kunskap i PBL och andra metoder, vilket i sig ökade kravnivån i skolan.

      Det är först när vi få de nationella proven i åk 5/6 och 9 som man börjar få en pålitlig bild av hur det verkligen ligger till. När sedan Pisa kommer in i bilden visar sig det sig dessutom att NP har en för låg kravnivå. Idag är det allmänt känt att elever som i åk 3 som klarar NP i svenska inte alltid har en tillräcklig läskvalitet för att förstå läroböckerna i åk 4. Jag vill påstå att det absolut är så att den renodlade ljudningstraditionen, där man separerar avkodning och förståelse är en av huvudorsakerna till att svenska elever läser så pass dåligt. Inte minst mot bakgrund att det är den enda allena rådande metodiken som basuneras ut. Sedan finns det säkert andra orsaker också, t.ex. dålig lärarutbildning och att barn av idag har så mycket att göra att de inte hinner läsa.

      När du har hjälpt dina barn och barnbarn att lära sig läsa har du säkert låtit dem behålla kontrollen över sitt eget lärande, vilket är atypiskt för avkodnigstraditionen. Och troligen har du inte heller separerat avkodning och förståelse på det som traditionen bjuder.


      • Johan, det du egentligen säger är att lärarna i dag inte fokuserar på att lära barnen hur man får fram budskapet i en text. Glöm inte att läxor med riktiga läxförhör tvingade oss att i stort sett dagligen läsa en text som vi sedan blev, muntligen eller skriftligen förhörda på. Vi fick vid varje terminsstart tjocka böcker som vi skulle ”mjölka” på innehåll. Dagens läroböcker, om de ens används, är avskalade från allt litterärt berättande och är helt anpassade för att användas tillsammans med arbetsböcker i en mer eller mindre stressad klassrumssituation.
        För att detta ska funka behöver lärarna inte ens lära eleverna studieteknik. I curlingskolan behövs ingen studieteknik och studieteknik, det är inget annat än renodlad vägledning i läsförståelse.
        Nu håller dessutom läroböckerna på att ersättas av ”paddor” med klickrutor…
        I det här perspektivet har nog metoden för att ”knäcka koden” mycket liten betydelse.


      • Sten,
        Det du tar upp är viktigt, men det jag säger är att Ingvar Lundbergs metodik som används i skolan är en metodik som skapar elever med lässvårigheter på grund av att man så stenhårt håller isär avkodning med förståelse.


  7. Mycket intressant artikel. Men jag håller lite med både Hans-Gunnar Liljevall och ”Stenfunderingar” i huruvida du kanske drar för stora slutsatser. (jag är här inte helt säker på vilka dessa är.)

    Om slutsatsen är att en läsninglärningsmetod, ljudningsmetoden, kan förklara svenska elevers sjunkande PISA-resultat i läsning behövs följande:

    1) Empiriska bevis på att ljudningsmetoden fungerar likadant för de flesta eleverna.
    2) Empiriska bevis på att ljudningsmetoden har använts av de flesta lärare
    3) Empiriska bevis på att det har skett ett skifte i läsundervisning, motsvarande det som framhållits inom matematiken i början av 1990-talet
    4) Att andra förklaringar till försämrad läsförmåga, t.ex. ökad använding av datorer, mobiler etc, kan avfärdas

    Om slutsatsen däremot är att det idag krävs bättre läsförmåga än vad det krävdes under t.ex. 1970-talet och att läsundervisningen därför behöver förändras är jämförelser över tid inte så relevanta.


  8. Hej Johan

    Tack för ett utförligt svar. Jag är inte särskilt insatt i hur man lär barn läsa idag, men något har gått snett sen 1995. Precis som du skriver måste förståelsen av läsandet komma tillsammans med att läskoden knäcks.

    Du skriver ofta om vikten av att lärare verkligen undervisar. Där tycker jag att du gör en mycket stark och viktig insats. I matematik finns mycket som tyder på att lärarna inte undervisar utan handleder eleverna. Ljudningstraditionen, enligt min amatörsynpunkt, är enbart ett hjälpmedel för att eleverna ska knäcka läskoden. Därefter (och samtidigt) vidtar undervisning i syfte att öka textförståelsen. Kan det vara den undervisningen som ändrat karaktär ungefär som i matematik?

    Vad man än sysslar med så gäller devisen att ”övning ger färdighet”. Alla lärare har ett ansvar för att i sina ämnen ge eleverna text som ska förstås och tolkas. I matematik och naturvetenskap ger man idag uppgifter där figurer och försöksuppställningar är färdigritade så att en minimal text krävs. Det är pedagogiskt fel, det beskriver inte verkliga problem och det stärker inte läsförståelsen.

    PISA-uppgifterna i matematik och naturvetenskap är beskrivna med mer text än i de nationella proven och i TIMSS-uppgifterna. Jag tror att man kan se en tydlig effekt av detta i svenska elevers resultat.

    2000 – 2006, när läsförståelsen inte sjunker, försämras matematik och naturvetenskap inte särskilt mycket i PISA. 2006 – 2012, när läsförståelsen försämras, sjunker matematik och naturkunskap dramatiskt. Enligt min åsikt kan detta ha med läsförståelse att göra. Vad som stärker mitt antagande är resultaten i TIMSS. PISA och de svenska nationella proven testar i hög grad vardagsproblem i matematik och naturvetenskap, medan TIMSS testar ren matematik och naturvetenskap med liten textmassa i uppgifterna. I TIMSS sjönk resultaten katastrofalt mellan 1995 och 2003. Bidragande orsaker kan vara de fria undervisningsformer som introducerades på 90-talet i kombination med avskaffandet av särskild kurs (sjönk mest för högpresterande). Däremot har resultaten inte sjunkit nämnvärt i TIMSS mellan 2003 och 2011, d.v.s. den sjunkande läsförståelsen har inte påverkat.

    Jag kan inte referera till någon studie som stöder mina antaganden, men det är intressant att studera Rysslands resultat i PISA och TIMSS. I TIMSS är Ryssland en av de absoluta toppnationerna i såväl matematik som naturvetenskap. I PISA är Ryssland sämre eller i nivå med Sverige i alla tre mätningarna. Det styrker läsförståelsens betydelse, för varför skulle ryska elever annars inte prestera bra även i PISA i matematik och naturvetenskap.


    • Hans-Gunnar,
      Jag håller med dig helt och hållet. Jag tror dessutom att du har helt rätt dina antaganden, även om jag inte heller vetenskapligt har förankrat detta. Jag tror att egentligen att du och jag är överens i det mesta, inte minst när det gäller kunskapsfokus och att läraren ska undervisa.


    • En sak till Hans-Gunnar,
      Det är katastrof sedan 1995, speciellt märkligt eftersom det kom en internationell OECD-rapport då som tydligt visade denna nedgång (Skolverket rapport 115). Så vi i skolan behöver verkligen fokusera på läsningen så att även matematik, NO- och SO-ämnena får näring när eleverna ska läsa lästal och läromedelstext. Nu har det kommit fantastiskt gratismaterial från Martin Widmark (författare till böckerna om Lassemaja detektivbyrå) som heter En läsande klass. Jag hoppas verkligen att skolsverige inser möjligheterna och tar denna stafettpinne från Widmark.


  9. Som feminist av jämställdhetstyp och anhängare av Genusteorin måste jag ju få lov att säga att det verkar finnas många anledningar, även för en naturvetare som undertecknad, att ha synnerligen svårt för biologister!

    Markus


    • Hej Markus,
      Du tar upp en dimension som jag inte tänker ta upp i denna bloggserie, men jag måste säga att jag håller med dig helt och hållet. Vi lever i ett djupt orättvist samhälle på många sätt, inte minst när det gäller jämställdhet mellan flicka och pojke, kvinna och man. Kanske vore det en intressant bloggserie för framtiden, jag har själv många härliga historier att berätta från min lärarkarriär i Jordbro där cementerade könsroller och homofobi fick utstå många prövningar av oss SO-lärare.Som mest var vi fem SO-lärare som hela tiden gjorde gemensam sak i att utmana elevernas tänkande, inte minst när det gällde dessa frågor. Tack Markus! Vi får se om jag har tid, har tyvärr extremt mycket att göra.


      • Det jag tänkte på denna gång var dock bara iakttagelsen att biologister som drivit den positivistiska filosofin för långt har ställt till med myket elände, på många sätt!


  10. Hej! Väldigt intressant! Jag sticker ut hakan och säger att Ingvar Lundberg och co inte fattat något! Jobbat med med 6-7 åringar i många många år! Lära sig att läsa gör man genom att läsa….inga språkstegar, Bornholmsmodeller, Trulle eller fan och hans mormor!
    Bo Sundblad är genom sitt LUS-schema outstanding i Sverige vad det gäller att förstå hur barn lär sig att läsa! Tyvärr så är det så att Sveriges specialpedagoger och speciallärare inte fattar något av detta. Vi gräsrötter på golvet har ALLT att lära dessa stenålderspedagoger! Utmana mig om ni vågar……..


    • Jan,

      Tack för det! Bra att någon tar bladet från munnen. Det är annars ganska tyst i denna fråga.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s