h1

Om läsning, del 3: Vem är det som lär?

03 oktober 2014

Jag upplever att alla som arbetar med skolan på något sätt anser att läsningen är en oerhört viktig fråga. Däremot finns det olika sätt att se vad läsningen egentligen är. Min utgångspunkt för den här bloggserien är primärt två olika sätt att se på läsning. Det ena är beteendevetarna/ behavioristernas sätt, med Ingvar Lundbergs linje som drivs idag. Det andra är de övriga, där Caroline Liberg, Åke Edfeldt, Ragnhild Söderbergh, Bo Sundblad, Birgita Allard står för ett annat paradigm (http://en.wikipedia.org/wiki/Paradigm) än Lundberg och hans anhängare.

Caroline Liberg skrev en mycket bra text om just läsning som jag tycker du ska lägga ner några minuter att läsa, länk. Birgita Allard och Bo Sundblad skrev också en mycket bra text om denna konflikt, redan 1989, alltså 10 år innan artikeln i Ordfront magasin, länk. Den borde du verkligen läsa för att få lite bränsle för dina tankar om vad du verkligen tycker i frågan. Jag har nu lyckats få tag på ett fysiskt exemplar av Kronobergsprojektet. I texten kan man läsa: ”Många elever i försöksgruppen hade stora svårigheter i de delprov som avsåg att undersöka den fonologiska förmågan. Resultaten från UMESOL´s fonologiska prov samt läsning av nonsensord visade detta. Mellan en tredjedel och hälften av eleverna var fortfarande på hösten i årskurs 3 inte fonologiskt ”färdiga” för de krav som gäller när man ska börja lära sig läsa. Även den basala förmågan att ha automatiserat alfabetet visade på brister. Ungefär 1/3 av försökseleverna klarar inte alfabetet helt korrekt. Sammantaget visar detta på vikten av ”förebyggande” arbete i den tidiga läsinlärningen, bl a med barnens fonologiska kompetens (se Häggström & Lundberg 1994, Språklekar enligt Bornholmsmodell). Man får ej heller glömma bort att fortlöpande undersöka barnens alfabetskunskaper. Vid utredning av läs- och skrivsvårigheter är det lämpligt att inkludera kunskaper i alfabetet, eftersom brister i denna förmåga tycks predicera läsproblem” (Läsutveckling och dyslexi, Liber utbildning1995, sida 57).

Mycket intressant! Man pekar på ett samband men inte på orsakerna, eller är det vaga ordet tycks starkt nog? Om eleverna har haft lästräning i två och ett halvt år och 1/3 inte klarar av alfabetet korrekt är väl det slutsats nog att inse att Ingvar Lundbergs metoder inte fungerar. Dessutom gör man en logisk kullerbytta när man menar på att det dåliga läsresultatet beror på att eleverna inte kan alfabetet tillräckligt bra och att man därför behöver träna detta tidigare. Slutsatsen borde rimligtvis vara att det dåliga läsresultatet beror på att eleverna inte har tränats i läsning, utan tränats i fel saker, t.ex. att hålla på med fonologisk medvetenhet eller att träna alfabetet. En elev behöver inte kunna alla bokstäver för att kunna lära sig läsa, man kommer lång i sin läsning utan bokstaven q. Och när den väl dyker upp kommer barnet lära sig bokstaven med hjälp av sammanhanget (detta visade sig i den vetenskapliga utprövningen av utvecklingsgången i ULL-projketet).

Jag har fått kommentarer för att jag refererar till en artikel skriven i Ordfront magasin, att det jag skriver inte är vetenskapligt. Givetvis är denna blogg inte en avhandling, utan jag refererar till olika dokument eller också för jag resonemang om vad jag tycker i olika frågor och lägger fram de argument som jag har till stöd för min uppfattning. Däremot beskrev ju artikeln olika vetenskapliga perspektiv och det är dessa jag redogör för. Några som har skrivit en vetenskaplig avhandling är Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson. 1985 disputerade Dahlgren och Olsson med avhandlingen ”Läsning i barnperspektiv”. Eftersom det är en godkänd avhandling från Göteborgs universitet så kan man väl säga att det som sägs i den är vetenskapligt – eller hur? I denna vetenskapliga avhandling har Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson frågat 6-åringar vad läsning handlar om. På den tiden gick 6-åringarna i förskolan och inte som idag i förskoleklass. Efter ett år ställde Dahlgren och Olsson samma frågor, alltså när barnen var 7 år och gick i årskurs 1. Frågan som ställdes till eleverna var vad läsning handlade om. Merparten av dessa 6-åringar svarade att det handlar om att det är ett sätt att meddela sig till andra. Ett år senare, alltså när de var 7 år och gick i årskurs 1 fick samma barn samma fråga. Svaret som Dahlgren och Olsson då fick var att läsning handlade om att tränas i sammanljudning. ”I våra resultat finner vi att 32% av de små barnen och 40% av de skolstartande förskolebarnen ser läsning som ett sätt att meddela sig med andra genom brev, lappar och att man kan skriva och läsa inköpslistor och kom-ihåglappar. Efter att de 53 barnen gått ett år i skolan ser endast 9% läsning för kommunikation som ett viktigt motiv. Inget av de 53 barnen hade i skolan blivit undervisade genom en renodlad LTG-metod” (Dahlgren och Olsson, Läsning i barnperspektiv, ISBN 91-7346-154-7, sida 128).

”I undersökningen ser vi att förskolebarnen (både läskunniga och icke läskunniga) har en mängd kvalitativt åskilda uppfattningar av läsning. Förekomsten av dessa läsuppfattningar pekar på att barnen är intresserade av och funderar en hel del över läsning redan innan skolstarten” (Ibid, sida 224). ”Vi vill utifrån våra resultat påstå att barnets förståelse för läsningens funktion och form är väsentlig för dess karriär som läsare. Barnets strävan efter förståelse startar långt innan den egentliga läsundervisningen påbörjas i åk 1” (ibid, sida 230). Denna avhandling går lätt att få tag på, bara för dig som är intresserad att leta. Jag kan lova att den är en mycket intressant avhandling med många intervjuer. Jag hittade den på Bokbörsen, kostade bara 95 kronor – rena rama fyndet! Så vad kan man vetenskapligt konstatera med Dahlgrens och Olssons vetenskapliga avhandling? Jo, att läsförståelse är oerhört viktigt och att skolans metodik dödar läsintresset för många elever – varför? Därför att man separerar avkodning och läsförståelse!

Jag ska påminna om att jag i min förra bloggserie, ”En skola åt helvete”, definierade vetenskaplighet: Vetenskap är grovt indelad i två delar: teori och empiri. Det finns två sätt att gå till väga. Det första sättet är Deduktiv forskning. I sin teori har forskaren en tes/hypotes eller en idé om hur något förhåller sig i verkligheten. Forskaren går ut och testar sin hypotes, genom att försöka falsifiera hypotesen. Grundförutsättningen är att forskaren ska försöka skjuta ner hypotesen. Resultatet plockas tillbaka och blir den empiri som verifierar eller kullkastar forskarens teori. Det andra sättet är Induktiv forskning. Där letar forskaren empiri ur ett befintligt material, t.ex. flera studier och sätter upp hypoteser, som sedan forskaren går ut och empiriskt prövar igen – stämmer det mot verkligheten? Detta bildar sedan forskarens teori.

En forskare som jobbade induktivt var den franska sociologen Pierre Bourdieu. Han hade ett stort forskningsmaterial som han försökte förstå. Genom att hitta struktur i detta material skapade han begreppen fält, ekonomiskt-, kulturellt- och socialt kapital, samt habitus. Dessa begrepp tar han med sig för att se om de stämmer i verkligheten. Han använder sig av dessa begrepp när han studerar det Berbiska folket i Algeriet. I och med denna forskning skapar Bourdieu ett alternativ till den amerikanska positivismen som har ett deduktivt forskningssätt. Jag har flera gånger tagit upp att det är viktigt att vara noga med reliabilitet och validitet, något som verkar vara si och så med. När det gäller Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson har de ett avsnitt i sin avhandling där de går igenom detta och utifrån mina sakkunniga ögon verkar de ha koll på läget.

Men vem är det egentligen som lär? Är det barnet som lär sig läsa eller är det läraren som lär barnet läsa? Det är en ganska viktig pedagogisk utgångspunkt. Det är också pedagogiskt två helt skilda sätt att tänka och som ger stora konsekvenser framför allt när det inte går fort med läsinlärningen. Att ta ifrån barnet initiativet och kontrollen över processen att lära sig läsa eller att läraren skapar förutsättningar för läsning, stödjer och uppmuntrar en process som barnet äger.

Det misshandlade orden ”Lustfullt att lära” som alla inom PIE har som paroll, kan med fördel användas här. För visst är det så att i princip alla barn älskar när någon läser sagor för dem oavsett om det är mamma, pappa, mormor eller förskolläraren? Alla älskar böcker och text. En hel del barn är dessutom intresserade av att ”tjuvlära” sig att läsa – alltså att på egen hand lista ut hur det går till att läsa. Visst har ni varit med om att barn, era egna, andras eller elever titt som tätt frågar vad det står på skyltar och affischer på staden. Redan Rousseau hade en uppfattning i just denna fråga:

”Man gör sig stor möda att försöka nya metoder för att lära att läsa; man uppfinner läsmaskiner, bokstavstavlor, ja man förvandlar barnkammaren till ett helt boktryckeri. Locke tillråder till och med att använda bokstavsklotsar för att lära läsa. Är det inte ett klokt påhitt! Vilket elände! Ett mycket bättre medel, som man alltid glömmer, är önskan att lära sig läsa. Inge barnet denna önskan, så behövs varken maskiner eller klotsar, ty då duger vilken metod som helst. Den för stunden kännbara nyttan, är den stora drivfjädern, den enda som för säkert och långt. Émile får ibland från sina föräldrar, sina syskon, sina släktingar, sina vänner biljetter med inbjudan till en måltid, en promenad, ett festligt skogsparti eller till deltagande i någon festlighet. Dessa biljetter är korta, klara, tydliga och väl skrivna. Han måste söka upp någon, som läser dem för honom. Denne ”någon” står antingen inte att finna för ögonblicket eller visar sig lika lite tjänstvillig mot gossen, som denne var mot honom dagen förut. Så förgår det rätta ögonblicket. Slutligen läses biljetten upp för honom, men då är det för sent. De är så korta, och innehållet är så högt intressant! Han skulle så gärna vilja försöka tyda dem. Ibland får han hjälp därmed, ibland inte. Han anstränger sig till det yttersta och lyckas slutligen tolka hälften av ett brev. Det handlar om att komma följande dag och dricka nysilad mjölk, men var, och med vem skulle han gå? Hur ivrigt bemödar han sig inte att tyda resten! Jag tror inte, att Émie behöver någon läsmaskin för att lära sig läsa. Och ska jag nu tala om skrivundervisning? Nej, jag skulle blygas över att i en avhandling om uppfostran syssla med sådana intigheter” (Ur Émile, översättning C A Fahlstedt, bearbetning Inga-Britt Hansson). Jean-Jacques Rousseau levde mellan 1712 och 1778. Boken Émile kom ut 1762.

Alltså, vem är det som lär och vilket sätt ska vi se på läsning? Jag menar att Ingvar Lundbergs metodik som basuneras ut genom God läsutveckling inte främjar elevens lärprocess, snarare är det så att den dödar den. Så många elever som tycker att det är skittråkigt att läsa – varför? Trots att alla mer eller mindre från barnsben älskar innehållet i de böcker som läses för dem. Jag anser att det är för att metodiken tar bort elevernas lust och nyfikenhet att själv lära sig läsa. Att metodikens fokusering på fonologisk medvetenhet, lära sig bokstäver och hålla isär avkodning och förståelse dödar allt intresse. Kan vara sant att många elever klarar sig ändå, de struntar i vad läraren säger och lär sig läsa och fatta. Men det är alla de elever som inte gör det som jag skriver detta blogginlägg för. Alla de elever som går genom skolan och aldrig får chansen att kliva in i läsandets underbara värld. Aldrig får möjligheten att drömma sig bort i en bok och bygga upp bilder och en egen värld, inom sig själv. Allt det som vi som läser mycket älskar med att läsa bra böcker.

Egentligen har jag ganska mycket att säga om God läsutveckling, både när det gäller syn på skolan och lärarens roll, men jag väljer att bara gå in på själva teorin kring läsningen. Det är lika bra att gå systematiskt fram när det gäller God läsutveckling, så jag gör en del nedslag i boken. Sedan ställer jag en del frågor och påståenden som du som läsare får ta ställning till, för dig själv eller ihop med andra.

”Utveckling av barns läsförmåga innefattar flera olika dimensioner:
• Fonologisk medvetenhet
• Ordavkodning
• Flyt i läsningen
• Läsförståelse
• Läsintresse
De här dimensionerna samspelar men har också var för sig ett typiskt eget förlopp. Ibland kanske eleven klättrar raskt uppåt i en eller ett par av dimensionerna medan han/hon kanske stannar upp i en annan dimension” (God läsutveckling, sida 6).
Min kommentar: Här definierar man alltså sin teoretiska utgångspunkt. Läsningen består med andra ord av en mängd olika delar och ses inte som en helhet. Olika delar kan utvecklas olika.

”Det skulle ju kunna vara så att en elev t ex visar en god utveckling i fråga om ordavkodning men går alltför långsamt fram ifråga om läsförståelse och läsintresse” (ibid, sidan 8).
Min kommentar: Klockrent citat hur man helt håller isär avkodning och läsförståelse. Med andra ord, läsning är inte en förståelsestyrd process enligt God läsutveckling.

”Det kräver att vi förstår det alfabetiska skrivsystemets princip, som går ut på att det flödande talet har segmenterats, delats upp i små bitar, fonem, som fångats in i och betecknats med bokstavstecken” (ibid, sidan 11)
Min kommentar: Detta anser jag vara nonsens? Vilka vetenskapliga rön verifierar detta påstående? Hur kan man förklara att 4-5 åringar kan lära sig tjuvläsa själv då? Är det för att de har sett barnprogrammet Sesam street och lärt sig rabbla alfabetet? Eller att man har sett Fem myror är fler än fyra elefanter och insett att varje bokstav har ett ljud? Här skulle det verkligen vara intressant om kliniska studier gjordes på skolklasser idag. Dessutom är ju det svenska språket inkonsekvent, eftersom du inte vet om uttalet av en vokal ska vara kort eller långt förrän du i läsningen har observerat om det är enkel eller dubbel konsonant. Mer om detta senare.

”Om ett barn inte kommit så långt i sin utveckling av den fonologiska medvetenheten, ska man inte heller vänta sig att det med lätthet klarar att avkoda skrivna ord” (ibid, sida 12).
Min kommentar: Vilken forskning säger det? Enligt Kronobergsprojektet hade eleverna gått 2,5 år på lågstadiet och en stor del av dem hade inte lärt sig detta. Det kan väl inte vara fel på så många elever, det måste väl handla om att det är fel på instrumentet? I detta fall God läsutveckling. Dessutom har Ragnhild Söderbergh en annan uppfattning, där hon menar att avkodning av helord kan göras utan att barnet ens kan hela alfabetet. Genom sitt arbete har Söderbergh bevisat att det går att lära eleverna läsa, utifrån att man jobbar med ordbilder, (se t.ex. Svar på tal. Om svenskundervisningen och skolans kulturpolitiska uppgifter. Antologi av K. Dahl. Liber Utbilningsförlaget 1982 och Ragnhild Söderberg, Läsa, skriva, tala Barnet erövrar skriftspråket. Gleerups 2009).

”Ordavkodningen bygger således på att den fonologiska medvetenheten har utvecklats. Men den stärks också av läsförståelsen” (ibid, sida 13).
Min kommentar: Ett tydligt citat där kopplingen mellan att kunna förstå alfabetet och fonem är en förutsättning för avkodning. Intressant här är att läsförståelsen stärker ordavkodningen, trots att man varit tydlig med att hålla isär dessa två förmågor. Ragnhild Söderbergh har en annan uppfattning om hur det går till med läsning, detsamma gäller Caroline Liberg – båda två professorer. De representerar ett annat paradigm, i många länder det dominerande. Vem har vetenskapligt rätt? Vem utbildar flest icke-läsare?

”Läsning är i väsentliga delar en färdighet. Och för att en färdighet ska kunna utvecklas krävs stora doser av övning. Man brukar räkna med att man behöver minst 5 000 timmar av ihärdig övning för att bli bra på något, t ex spela klarinett, hoppa höjdhopp, åka slalom, spela schack, spela golf eller att läsa. Skolans tid räcker inte till för att utveckla läsningen till en färdighet. Mycket tid måste läggas ner på läsning utanför skolan” (ibid, sida 16f).
Min kommentar: Vem är man som brukar säga? Jag har hört att det behövs 10 000 timmar för att bli bra på något, så var har Ingvar Lundberg och Katarina Herrlin fått siffran 5 000 ifrån? Någon vetenskaplig koppling finns inte, ingen fotnot eller liknande. Är det bara tyckande från författarnas sida? Ett annat intressant påstående är att skolans tid inte räcker till, men hur kunde tiden räcka till förr i tiden, innan God läsutveckling fick en monopolställning på läsinlärningsmarknaden? Det är väl skolans uppgift att se till att eleverna lär sig läsa, det är ju rent absurt att påstå att skolans tid inte räcker till och att mycket tid ska läggas utanför skolan. Det enda som finns i skolan är tid! Hur många klocktimmar som helst varje vecka i tre års tid, bara för att få eleverna att läsa flytande innan de lämnar årskurs 3.

”Att läsa kräver energi. Man måste vara koncentrerad och uppmärksam. I början kräver ordavkodningen mest. Att analysera satserna och meningsbyggnaden kräver också energi, liksom arbetet med själva förståelsen” (ibid, sida 17).
Min kommentar: Det är sant att det krävs energi för att läsa, det vet alla som har jobbat med elever som lär sig läsa eller elever som inte har tillräcklig läskapacitet för läromedlet. Men att analysera satser och meningsbyggnad när man är 7 år – oh my god! Och som vanligt att jobba med avkodning och sedan som grädde på moset lägga på läsförståelsen. Åter igen: Läsning är en förståelsestyrd process där det inte går att separera avkodning och läsförståelse.

När det gäller kartläggningen har God läsutveckling ett schema som består av fem olika dimensioner, där varje dimension består 8 – 17 punkter. ”Många elever följer inte faserna i ordning från 1 och uppåt utan kan hoppa över vissa faser eller behöva gå tillbaka och öva mer. Till merparten av faserna finns förslag på lämpliga övningar” (ibid, sida 19).
Min kommentar: Titta på kartläggningsschemat. Jag har inte använt God läsutvecklings orginalschema, för även om det är fri kopieringsrätt vågar jag inte använda det. Detta hittade jag på nätet vilket är publicerat i Unikums regi, länk. Det är så tydligt att God läsutveckling tydligt separerar alla olika förmågor, oberoende av varandra – så galet! Studera även schemat noga och se alla olika dimensioner och punkter. Hur i hela världen ska man kunna systematisera detta på klassnivå? På skolnivå? På kommunnivå? Det går ju så klart inte, för det är ett helt odugligt system för att kunna hålla reda på en hel grupp. Lundberg skriver själv att God läsutveckling inte skall användas till detta. Istället säger han: ”Med test av olika slag kan man få mer objektiva hållpunkter och även få veta hur läsutvecklingen är hos stora grupper av elever i en viss ålder. Därför anger vi också när det kan vara lämpligt att förankra det du ser med objektiva test. Då kan du se hur just den eleven förhåller sig till andra elever i samma ålder. På s 67 och följande redogör vi för olika test som kan användas som stöd för bedömningarna” (Ibid, sida 7). Precis som performansanalys som var i ropet en gång i tiden, det dog ut på grund av att det var så svårt att använda. Detta schema är helt snurrigt, inte konstigt att det är oanvändbart. Jag är ganska säker på att Lundberg och Herrlin tog fram schemat för att konkurrera med Läsutvecklingsschemat. Men resultatet blev katastrof enligt mig. Lägg därtill att det finns förslag på lämpliga övningar till merparten av faserna. Eftersom man separerat läsningen i olika delar så handlar övningarna om ren färdighetsträning. Detta är ju lååååångt ifrån vad läsning är. Läsningen blir bara något tekniskt och inte att läsning ska vara kul, lustfyllt och inspirerade.

Det skulle vara alltför omfattande om jag skulle gå igenom alla övningar som God läsutveckling tipsar om. Men jag kan inte avstå att kommentera en: ”För att kunna ljuda samman språkljud så att ett ord bildas, krävs en ganska avancerad fonologisk medvetenhet. Man måste först ha insett att ord går att dela upp (segmentera, analysera) i bitar av fonemstorlek. Sedan måste man fatta att man utifrån sådana byggstenar kan få fram ett ord. Ljudbitarna /b/-/o/-/k/ blir inte automatiskt ordet ”bok” är en samartikulerad helhet. Även här gäller att det är lättast att börja med hålljuden. Man kan hålla ut dem och låta dem gradvis glida över i efterföljande vokal, t ex sssssssoool” (ibid, sida 28).
Min kommentar: Nu är det bara en ganska omfattande detalj – det svenska språket är inte speciellt bra konstruerat för att ljuda. Varenda dubbelkonsonant gör att vokalen får ett kort uttal, men det vet inte läsaren förrän den kommer till den andra konsonanten. Det beror på att Gustav Wasa bestämde att svenska språket skulle ha egna språkregler och så gav han uppdraget att ta fram dessa svenska språkregler till några tyskar. Alltså blev svenska språket inte så konsekvent som det borde vara. Av den anledningen är ljudning en ologisk konsekvens i svenska språket. När ljudade du själv senast en roman? Det är ju inte så vanligt att man gör det och det är en liten tid under läsutvecklingen som eleverna befinner sig i ljudningsfasen, så därför känns det faktiskt helt meningslöst att syssla med de övningar som God läsutveckling tipsar om. Känns faktiskt som en blind metodik!

Avslutningsvis en text som enligt God läsutveckling borde vara omöjlig att läsa: Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.

Nästa blogginlägg kommer handla kommer handla om att barn lär sig på olika sätt.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete!

Advertisements

13 kommentarer

  1. Jag håller alltså med dig vad gäller grundprincipen dels vad gäller förståelse och läsning, dels vad gäller vem som lär. Beträffande förståelse eller brist på förståelse så undrar jag om det ”var bättre förr”. Att kunna saker utantilll var en vanligt metod som jag stötte på som elev och som inte minst mina föräldrar stötte på under sin skoltid. Kunna utantill uppfattar jaq dock inte var detsamma som att förstå det man skulle kunna utantill.

    Och här finns det ett problem. Medan du Johan här för ett professionellt resonemang om läsning och lärande finns det andra mediala arenor, t.ex. GöteborgsPostens ledarsidor, som framför bestämda åsikter om lärande etc. som inte stämmer med vad du skriver här, t.ex. att det är elever som lär. GP har hävdat ett antal gånger, främst genom ledaskribenten Malin Lernfelt, att ”flumskolan hade fel – det går visst att förmedla kunskaper”. Om det är elever som lär sig och elever lär sig på olika sätt kan vi knappast benämna detta som en förmedling av kunskap från lärare till elev som Lernfält ibland har hävdat är det bästa sättet att undervisa.


    • Även om jag själv inte har någon större koll på denne Malin Lernfelt och hennes åsikter, så ser jag samma tankegångar som det oftast är i skoldebatten så jag ska försöka bidra med lite egna tankar. Förlåt om det framstår som off-topic till en början och att det blir långt. Men jag ska försöka knyta ihop det med ämnet på ett bra sätt.

      När det gäller möjligheten för en lärare att förmedla kunskaper eller inte, så hänvisar jag till Per Kornhall och Youtube där han tar upp detta.

      http://youtu.be/2Qi6DqQTNpw?t=48m59s – ungefär 4 minuter
      http://youtu.be/vreiX7EOfDY?t=49m39s – ungefär 10 minuter
      Grunden är samma i båda, men med lite olika exempel som ger en bättre helhetsbild. Självklart kan/ska man se hela klippen med fördel, då det finns massor av olika perspektiv som är värda att fundera kring i dessa klipp – som bygger på boken ”Barnexperimentet”. Även Per Kornhalls nya bok ”Alla i Mål” är givande och alla verksamma i skolan borde läsa Bilaga 1 s.201-214.

      Sedan, uppfattningen att det finns en motsättning mellan utantillinlärning och vidare förståelse tycker jag är högst problematiskt. Det är helt omöjligt att skapa en djupare förståelse för någonting utan att ta till sig grunden och lära sig saker utantill. Läs gärna: http://www.adlibris.com/se/bok/om-larande-9789144010274?gclid=CjwKEAjw2MOhBRCq-Nr87_j-lDASJAAl4FNhHPvAw96vGgDIWhj3GEeHiJDsYm9lUSSYYFebkfMYgRoCyWfw_wcB
      Visst kan det tyckas onödigt att man tvingar elever att lära sig saker utantill, som Europas alla länder och huvudstäder eller Sveriges alla län. Men det finns ett bredare perspektiv att ta hänsyn till. Det handlar även om kognitiv träning, hur tränas funktionen mellan arbetsminnet och långtidsminnet i hjärnan. Något som faktiskt har stor betydelse när det kommer till läsning.
      Följer man debatten kan man nästan tro att det har skett en evolution på svenska elevers hjärnor sedan 1990-talet. Man kan helt enkelt hoppa över utantillinlärning och gå direkt på förståelse/förtrogenhet och att det är en finare form av kunskap. Den är så pass fin att det inte är meningsfullt att mäta resultat, eller att det ens går att mäta den här finare formen av kunskap.

      Har detta någonting med läsinlärning att göra i huvudtaget? Kan ärligt säga att jag, som gymnasielärare, inte besitter tillräckligt bra kompetens för att säga vad som är rätt eller fel i huvudfrågan. Jag tycker bara att det är väldigt intressant och att det är oerhört viktigt att föra en diskussion, då konsekvenserna har lett till en skola som är åt helvete. Jag känner, att även om jag inte vet exakt hur saker ska göras på ”lågstadiet”, så tror jag mig veta att många perspektiv i skoldebatten faktiskt präglar arbetet. Det handlar mycket om elevernas frihet, att det ska vara lustfyllt att lära och framförallt att det anses vara fult, ja till och med kränkande att mäta elevers resultat – tillsammans med grundsynen att läraren inte kan lära eleven någonting, som är grunden i den konstruktivistiska kunskapssynen. Att ens vilja diskutera dessa perspektiv, om det ens går, brukar leda till mycket negativa påstående, som att man vill barnen illa och så vidare. Men det måste finnas utrymme att diskutera hur pass nödvändigt det i verkligheten är att individanpassa verksamheten i den grad som nu sker i grundskolan. Kan man utifrån ett delmoment diskutera i procent hur mycket som ska vara lika för all i en klass/alla klasser och hur stort bör utrymmet för individuella skillnader vara?
      Måste allt vara roligt att lära sig, det finns alltid saker i skolan som samhället vill att barnen behöver lära sig, som de själva inte tycker är så kul. Det blir problematiskt om det hela tiden ska vara roliga timmen och eleverna inte tycker det är lustfyllt, är det lärarens fel om det inte är roligt – är det elevernas fel? Borde inte diskussionen istället handla om att det är roligt att lära sig saker, inte vilka saker som är roliga? Vidga perspektivet till att det rent utav är viktigt att lära sig saker, även om det inte uppfattas som roligt. Det kan till och med vara jobbigt att lära sig saker. Sven-Eric Liedman hävdar bestämt att kunskap tar tid, lång tid ibland.
      Det måste även bli okej att mäta elevernas resultat. Det måste även vara okej att säga till en elev att det inte blev så bra, måste göra det en gång till, utan att det ska uppfattas som kränkande.

      Avslutningsvis, det är inge vidare att möta 16-, 17-åringar som har så dålig läsförståelse att det inte går att ha en meningsfull verksamhet. När man påpekar detta för kollegor så skrattas det lite lätt med funderingar varför jag, som Samälls- och Historialärare håller på med läsförståelseövningar på mina lektioner. I samtal med specialpedagog få förklarat för mig att jag behöver individanpassa lektionerna bättre och om eleverna verkligen måste läsa text ”kan inte eleverna tillgodogöra sig kunskapskraven på andra sätt?”. Så även om jag inte kan säga vad som är rätt eller fel metod, torde bevis i form av de svenska skolresultaten visa att det som gjorts får sådana konsekvenser att diskussionen måste tas.


    • @Pär, Malin Lernfelt är inte skolkunnig eller pedagogiskt kunnig men att som du döma ut hennes åsikter baserade på några lösryckta citat anser jag rent felaktigt.

      Det jag upplever att Malin försöker uttrycka i fler olika ledare är den frustration många känner inför att elever och föräldrar lägger allt ansvar för sin situation utanför sig själva och försvarar en attityd som innebär att de säger nej till ansträngningar från den som ska lära sig. Jag tycker att kommentaren från Fredrik B andas samma frustration inför flumskolans ansvarslöshet.

      När vi på gymnasiet möter elever med brister i sin läsförmåga så upplever jag att vi möter två helt olika attityder:

      1. De som vill ha hjälp för att kunna ta igen sina brister och beredda att anstränga sig mer för att uppnå samma läs- och skriv- förmågor som andra. Med hjälpmedel och mycket träning eftersträvar de att kunna klara av samma skriftliga prestationer som andra.

      2. De som vill ha olika former av hjälp för att uppnå samma betyg etc. som andra fastän de inte ens är i närheten av dem vare sig när det gäller att ta till sig skriftligt material eller producera skriftligt.

      Den senare attityden fungerar inte alls åtminstone på högskoleförberedande program. Att vara högskoleförberedd ställer helt enkelt i sig för stora krav på läsa och skriva. Gärna med hjälp av tillgängliga hjälpmedel men aldrig på en lägre nivå än andra.


  2. Det verkar krångligt att få barn att lära sig läsa. Jag är inte alls utbildad i det här Jag kan bara gå till mig själv och hur jag tänker kring det du skriver, Johan. Själv lärde jag mig bara och hur det gick till har jag ingen aning om. Jag tror, om jag kommer ihåg rätt, att vi först lärde oss alfabetet och sen började med att sätta ihop enkla ord för att fortsätta med sammansatta. Men, läraren berättade, visade och förklarade hur det skulle vara. Och jag tror vi fick veta direkt vad orden betydde, samt läsa böcker. Jag växte dessutom upp i en familj i vilken man berättade sagor och om hur det var förr i tiden. Och hela familjen läste böcker, tidningar mm. under min uppväxttid.

    Om man skall lära någon läsa kan man naturligtvis inte gå efter hur det var för en själv. Men ….

    Min genuina undran är om man utvecklat de olika moderna läsmetoderna efter barn som lär sig läsa utan problem för att se hur de gör eller om de utvecklats efter barn som inte lär sig läsa. Jag tänker så här – om man använder metoder som är för barn som har svårigheter, kanske man krånglar till det för många av dom som lär sig läsa utan problem. Kanske man drar dem tillbaka till steg som redan har tagits.

    Men, som sagt, jag är inte utbildad och det jag tar upp här avslöjar säkerligen min okunnighet och det du skriver kanske ger svar på min undran. Men hur ligger det till?


    • När jag läser på svenska och engelska ser jag hela meningar på en gång och förstår innebörden. Om någon skulle få för sig att jag inte skall göra det, utan lära mig varje ord för sig, skulle jag få problem (tror jag). Eftersom När och jag och läser inte kopplas ihop, blir det nonsens. ”När jag läser” visar på en handling. I Grekland hade jag en lärare som menade att man inte skulle översätta ord man inte förstod utan fortsätta läsa, för efter ett antal läsningar skulle förståelsen komma därför att det sattes in i ett sammanhang. Först trodde jag inte att det var möjligt, men det fungerade.

      När jag började lära mig grekiska på egen hand var det alfabetet först och främst (för som alla vet är detta inte av denna värld ;-), sen läste jag bokstav för bokstav och sen helt plötsligt såg jag hela ord och det var genomgående. Därefter började jag förstå innebörden. Krångligt och det tog tid. Läraren gav mig en annan väg som gick fortare.

      Min undran är vilka läsmetoder detta kan baseras på!


  3. Reblogga detta på ©MMR och kommenterade:
    Riktigt intressant om vem det är som lär!


  4. Man ska inte krångla till det. Jsg antar att jag skulle kunna kallas empirist – ser jag att det funkar använder jag mig av det och kan det göras ännu bättre genom att läsa på och av att lära av andra gör jag det. Jag skulle önska att den dotter som knäckte läskoden alldeles djälv som 5-6åring kunde berätta hur men det enda vi vet är att hon tröttnade på att vänta på högläsningen när lillebror skulle nattas och därför började att läsa Bamse själv innan föräldern dök upp. Han å sin sida njöt storligen upp i trettonårsåldern av en stund med högläsning innan lampan släcktes.
    I årskurs ett har jag ett starkt minne av hur fröken Olsson lät oss gå feam och måla bokstäver på svarta tavlan med våt svamp; trolleri när bokstäverna långsamt bleknade. Sedan var det bara att köra på med ”Vill du läsa?” Bra texter och fantastiska illustrationer.
    Vad metoderna skulle kallas vete fåglarna, men de funkade – iallafall på mig.


    • Alltså: varför i all världen lägga in en hektakomb med prestige när det viktiga är att barnen lär sig läsa, och att gilla det. Jfr engelska. Låt dem som vill traggla glosor göra det. Personligen använder jag texter. Varför? ”Right”, höger, eller rätt? ”Still”, stilla, eller ännu? Osv


    • Haha. ”Han” dvs sonen, inte fadern. Syftn tror jag man ska skriva i marginalen


  5. Mitt läsande har alltid lyfts till nya nivåer av varje nytt perspektiv läraren har erbjudit mig. Vare sig det varit ljudande bokstav för bokstav eller långa sammanhängande satser. Jag tycker det här med rädslan för att välja fel metod förstör för svenska skolan. Det viktiga är att vi hittar rätt metod för varje elev förr eller senare.


    • Jan jag instämmer helt i att skolans problem ligger i en otrygghet hos lärarkåren. Jag tror det leder till att man inte vågar släppa taget om elevernas lärande. Jag vet att du beundrar Vygotskij och jag kan inte hjälpa att jag ser problemet som om eleverna hålls kvar i den proximala zonen av både datorer och ängsliga curlinglärare. Kanske är det en befängd tanke men jag tror att någon stan här har vi ett problem.


  6. Som jag har sagt tror jag Johan Kant har några stora poänger i sitt sätt att närma sig läsning.

    Men sedan då!

    Ska eleverna bara lära sig läsning?

    Vad är det eleverna ska förstå genom att kunna läsa?
    Att förstå en text är en sak, men hur kan vi idag förstå vårt samhälle?

    Som jag har hävdat sedan ett antal decennier är skolan en del av samhället – ett samhälle som idag är annorlunda både vad gäller skolan och vad gäller arbete än vad det var för 35 år sedan.

    Tanken om skola och utbildning har förändrats menar jag från ett upplysningsideal till ett neoliberalt ideal. Denna förändring kan beskrivas så här:
    ”Utbildningen har i alla tider betraktats som en frigörande, ifrågasättande, subersiv process som hjälper hjärnan att utveckla gryende förmågor. Kärnan i upplysningstanken var att människan kunde forma världen och förädla sig själv genom lärande och reflektion. I ett marknadssamhälle förpassas denna roll till marginalen. Utbildningssystemet håller på att globaliseras. Det beskivs helt krasst som en industri, som en källa till profit och importintäkter, en zon för konkurrens, mellan länder, skolor och universitet och tvingar på dem en ‘affärsmodell’ anpassad efter marknaden”. (Standing, G 2013 ”Prekariatet: Den nya farliga klassen, s. 106).

    Förvärvsarbetet har förändrats på ett antal dimensioner, t.ex. har det mer intimt blivit kopplat till ett globalt markanssamälle som aldrig vilar. Dygnet runt pågår ekonomiska aktivitter. Digitalisering har möjliggjot detta. En digitalisering som har påverkat vårt sätt att leva, t.ex. idag sitter en 2-åring framflr en dator kansjke 1 timma per dag, 7-8-årijngar ytterligare några timmar etc etc.
    Vissa arbeten har flyttat tillbaka till hemmet, och vissa aktiviter somk förr gjordes i hemmet har flyttat till arbetet,. Heltidsanställning på samma företag i 30 år anses idag vara något knepigt ”vad är det för fel på den personen”, men det var en önskvärd norm för ca 40 år sedan, Notera att förändringarna är globla, men kan ta sig olika uttryck, t.ex,. håller relationen företag-anställda även påatt förändras i t.ex. japan.

    det hävdas att skolan ska utbilda arbetskraft, men vilka kmpetenser krävs idag för att klara det som Standing benämner en ”prekariat tillvaro”? Och eftersom den poltiska målsättningen, har anar jag att det är obereonde av regering, är att sveige ska bli bland de 10 högst rankade i PISA och odla fram några fler nobelpristagare så undrar jag vad det är våra elever och studenter ska förstå`

    Och våra barn ska alltså från att de är 1 år till att de är 22-23 år gå i ett utbilndingsystem och sedan ändå efter utbildning för höra att det krävs ett ”livslångt lärande” och om de har tur kan de få kompetensutveckling i ett arbete.

    Jag får säga som jag sa till en professor -”Jag är för gammalt för sånt här”.


    • Den första kompetensen som krävs av nästan alla är att kunna läsa, Pär Engström!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s