h1

Om läsning, del 4: Barn lär sig läsa på olika sätt

26 oktober 2014

Det har varit väldigt mycket i mitt liv de senaste veckorna. Förutom en veckas resa till Turkiet har det varit rektorstenta med all den litteratur som behöver läsas och inte minst en hel del ärenden på min skola. Nu har jag åter tid att ta upp bloggserien om läsning. Först av allt vill jag citera en huvudboken på senaste momentet på rektorsutbildningen:

En vanlig missuppfattning är att skolor är lärande organisationer på grund av det enkla faktum att de sysslar med lärande. Inget kan vara mer fel. Arbete med utbildning är ingen garanti för att skolan som organisation i sig är lärande” (Pär Larsson & Jan Löwstedt).

I mitt förra blogginlägg skrev jag igenom lite om vetenskaplighet. Anledningen till det är att jag ofta brukar få några knivhugg i ryggen om att jag ”bara tycker”, men att det inte finns vetenskapliga belägg för det jag säger. Vetenskaplighet handlar om logik, ordning och reda i tänkandet samt att man redovisar vilka tankar man bygger resonemang och belägg på. Samma spelregler borde känneteckna varje hederlig debatt. Det som ska skilja ut det vetenskapliga är att man där är noggrannare och kravet på öppen hederlighet är högre. Jag möter ofta uppfattningen att det enbart handlar om vem som yttrar sig. Även om påståendet är påtagligt ologiskt är det höjt över all kritik om det är en professor som yttrar sig. Den som fått möjligheten att sätta sig in i området vetenskapsteori kan lätt se att den vetenskapsteoretiska nivån ofta är låg i diskussionen kring skola. Att kunna skilja mellan beskrivning och förklaring, eller att inse att det kan finnas mer än en förklaring till ett fenomen är förbluffande ovanligt. Se länk för vetenskapsteori: (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vetenskapsteori. Definitionen från

  • Vetenskapsteori behandlar hur olika delar av vetenskapliga undersökningar går till, och utvärderar om delarna är giltiga från olika utgångspunkter.
  • Exempel på utgångspunkter är kunskapsteori, logik, vetenskaplig metod och metafysik.

I en blogg kan jag inte vara lita grundlig som man kan och bör vara i ett vetenskapligt arbete bloggen är en helt annan genre men man kan försöka håll upp nivån av logik emellanåt ge belägg för sitt resonemang. Precis som professor Åke Edfeldt sa i Ordfront magasin: ”Inte ett skit har hänt. Det känns som att ro i tjära. Man skulle behöva ställa sig naken i ett gathörn och skrika ut forskningsresultat för att någon skulle bry sig” Intressant tanke om jag skulle börja forska i vetenskaplighet. Nu är det inte en realistisk tanke eftersom jag är fullt engagerad i en skola och känner att jag gör nytta där. Men man kan ju drömma!

Jag diskuterade även Ingvar Lundbergs God läsutveckling, som jag tycker är riktigt dålig och som jag anser har förstört mycket inom svensk skola. Det finns egentligen mycket mer att säga om God läsutveckling och då inte i så smickrande ordalag, jag skulle kunna gå ner på menings- och ordnivå och visa upp hundratals tokigheter, men det får räcka med de exemplen jag gav.

Det här blogginlägget ska handla om att alla barn lär sig läsa på olika sätt. Det låter ju rätt klyschigt att säga så, eftersom det är ett klassiskt knep som många flummare använder sig av. Ni vet, det där med lärstilar och att en del lär sig visuellt och andra med kroppen. Till och med före detta vice stadsministern har slängt ur sig sådan rappakalja, att vissa lär sig med huvudet och andra med händerna. Det är ju ren bull! Inlärning sker på liknande sätt, något som Ference Marton med flera slog fast redan 1977 med den klassiska boken Inlärning och Omvärldsuppfattning som byggde på en stor studie som gjorts när det gällde just atomistisk och holistisk kunskap.

När det gäller läsning är en del barn väldigt intresserade av att redan i tre-års-åldern veta vad det står på varje reklamskylt och andra är totalt ointresserade av både bokstäver och ord i 6-års-åldern. Men det som driver barn framåt i denna fråga är att de intresserade av budskapet bakom ord och även lära sig kommunicera med omvärlden. Till och med är det inte helt ovanligt att barn ”tjuvlär” sig läsa på grund av att de vill komma åt vad det står i en bok. Det är därför väldigt tragiskt att tvinga in 7-åringar i en inkonsekvent läsmetodik som God läsutveckling innebär. Här tappar uppenbarligen många barn suget på att lära sig läsa, något som Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson konstaterar i sin doktorsavhandling (Läsning i barnperspektivet, ISBN 91-7346-154-7). Men är det inte så att läsning ska vara roligt? Jo, det tycker jag och den uppfattningen delar jag nog med många. Därför är det extra trist att läsningen tappas så tidigt. Eller att lärarens metodval slår mot vilja att lära sig läsa.

Att se läsning som en naturlig vidareutveckling av den språkliga förmågan är idag en allmän uppfattning i vårt samhälle. Alla barn lär sig tala och lyssna på olika sätt, även om det finns vissa gemensamma huvuddrag. Om man för en stund intar perspektivet att det är barnet som lär sig läsa blir det för vem som helst uppenbart att precis som barnen lär sig tala på olika sätt, lär sig barn läsa på olika sätt. Vissa barn lyssnar och lyssnar, men säger inte så mycket, för att plötsligt börja prata med ett färdigt språk. Andra bubblar hela tiden, ”pratar hela tiden”, men det är helt obegripligt vad de säger, men blir med tiden begripligare och begripligare. Vissa barn säger väldigt lite medan andra barn laborerar med ord och dess användning. Ett exempel är när vissa barn har insett hur man böjer verb och använder sig konstant av en regelbunden böjning.

Ett barn som är två år kryper upp i sängen när mamma eller pappa ska läsa Lennart Hellsings Krakel Spektakel för sitt äldre syskon. Men förstår barnet alla ord? Eller begriper de budskapet? ”Moster Ester älskar fester
 hon har nästan alltid gäster:
Fyra präster från Manchester
en, en orkester på semester. 
Pater Noster ifrån Koster
 med ett plåster från ett kloster. 
Sjukgymnaster, faster Aster
, syster Yster, Mister Krister,
 Buster Bister och cyklister.
 Herr Sylvester som till häst är
, rider in med Mäster Bläster
. Folk från öster och från väster
 kommer hem till moster Ester”. Nej detta kanske två-åringen inte begriper, men rytmen och rimmen triggar två-åringen. För att inte tala om den gemenskap som denna lässtund innebär. Denna härliga stund blir till en motor i två-åringens inställning till läsning och det skrivna ordet. Nyfikenhet, positiv inställning till läsning och det skriva ordet. Och vilja att förstå.

 

images-1

 

Eller kylskåpspoesi – ni vet de där orden med magneter som man kan bilda meningar med på kylskåpet. Fullständiga crazymeningar, men som får barn att vilja begripa vad det står på ordbilderna, så att de själva kan bilda meningar. Drivkraft? Viljan att kommunicera.

Barn blir nyfikna när det gäller läsning, redan som små. En del börjar skriva, men är helt ointresserade av att själva läsa. Hur många av ni som läser detta har inte upplevt att ni ska hämta era barn från förskola och fått med er en bok som ert barn har skrivit? Och då är det inte nödvändigtvis så att det är vår uppfattning av vad en bok är som gäller, utan ett gäng blad som är ihophäftade – men rejält skrivet är det. Kanske inte alltid förståeligt och kanske inte alltid rätt enligt svenska språkregler. Men viljan att kommunicera finns och ett brinnande intresse för språk.

Vad skulle hända om vi försökte tvinga alla barn att lära sig tala utifrån en enda abstrakt metod? Hade man försökt styra, hur hade det gått då? Låter sig barn styras? Går det? Nej jag tror inte att det går och jag tror alla som läser detta tycker att det är en absurd tanke. Men tanken om att God läsutveckling är absurd verkar inte ha slagit in så hårt. Antagligen för att den anses vara vetenskaplig. Men granska materialet och tänk logiskt – det är så galet att tvinga barn in i denna läsmetodik att man baxnar. Lägg därtill att både Åke Edfeldt och Caroline Lidberg ifrågasatte resultaten när det gäller de vetenskapliga studie som gjordes, denna kritik som senare blev en artikel i Ordfront magasin, Har du punka på hjärnan. Har du ännu inte läst denna artikel – gör det! Den är värd att läsa flera gånger och reflektera över.

Läsning ska vara roligt och lustfyllt. Jag är inte den person som själv lyfter fram att allt man gör i skolan ska bygga på lust, en del grejer behöver man traggla och kämpa med, men just när det gäller läsningen behöver eleverna få möta engagerade lärare som läser högt, pratar innehåll, jobbar med ordbilder, utmanar eleverna att försöka hitta på meningar eller nya ordbilder. Helt enkelt jobba tillsammans så att alla elever lär sig läsa tidigt. Sedan givetvis sätta sig med de elever som behöver extra stöd. Kolla på det här klippet och se hur denna 16 månaders barn jobbar med ordbilder som en utmaning, länk. Detta är så klart inte läsning, men det är definitivt en god start på väg in i läsandets värld.

God läsutveckling är totalt dominerande i svensk skola. Vi har fallande resultat när det gäller svenska (läsning), matematik, NO och logiska uppgifter när det gäller PISA. Mycket av dessa dåliga resultat beror på den allt sämre läskapaciteter. 25% av pojkarna i årskurs 9 läser inte tillräckligt bra och 20% av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Samtidigt vet vi att kopplingen mellan läskapacitet och goda betyg är klockren.

Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson konstaterade i sin doktorsavhandling att läsinlärningen tar död på läslusten och kreativiteten hos eleverna. Att kliva in i God läsutvecklings läsutvecklingsmetodik är bara något som måste göras, trots att det svenska språket är inkonsekvent konstruerat när det gäller ljudning, eftersom du som läser inte vet om det är en lång eller kort vokal innan du har ljudat dig fram till om det är en eller två konsonanter. Men den ljudningsbaserade läsinlärningen dominerar! Lägg därtill att vi inte läser bokstav för bokstav, utan vi läser ord.

Åter igen, se på denna text:
”Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet”.

Lägg därtill att hålla isär avkodning med ordförståelse, som God läsutveckling gör bidrar till att skapa mekaniska avläsare. Klart att man dödar intresset för läsning om läsaren i fråga, alltså barnet, inte begriper det den läser. Åter igen: Läsning är en förståelsebaserad verksamhet – här har God läsutveckling gått så in i helvete fel! De som dessutom är ”snabbläsare” läser upptill 1000 ord per minut, mot normalt cirka 205. Anledningen är att de inte koncentrerar sig på ens ett ord utan de läser flera ord i taget, se länk.

Just det: Vi läser inte varje bokstav för sig, utan orden som helhet. Vi läser helord med god förståelse, inte bara avkodar. Om vi läste bokstav för bokstav och utan förståelse skulle texten ovan vara omöjlig att läsa. Våra elever tvingas in i en metod som saknar grund i verkligheten? Och som dessutom är meningslös och trist? Kanske dags att en gång för alla skrota God läsutveckling och gå tillbaka till andra metoder som helordsmetoden, LTG eller liknande?

Avslutningsvis kan jag konstatera att Ingvar Lundberg gjorde en vetenskaplig studie på barn som hade lässvårigheter som blev en vedertagen metod för alla barn när det gäller läsinlärning. Alltså den vetenskapliga grunden för God läsutvecklingen ligger i vetenskapliga studier gjorda kring barn som lässvårigheter. Här finns en uppenbar brist på logik! Gösta Dahlgren och Lars-Erik Olsson konstaterar i en vetenskaplig studie att denna metodik dödar intresset för läsning. Caroline Liberg verifierar att läsning inte handlar om att läsa bokstav för bokstav, ljud för ljud, utan att det är helord som gäller, Caroline Liberg 1990. Mats Myrberg suger i konsensusprojektet upp alla olika uppfattningar kring läsning. Han påstår och menar att ”läskriget” är över och det är konsensus som gäller. Sedan företräder Myrberg den linje som Ingvar Lundberg drivit. Många blev nog överraskade att Mats Myrberg inte klev in och tog över efter Ingvar Lundberg. Samtidigt visar Sundblad och Allard som många andra att det finns mer än en vetenskaplig sanning om läsning, Finns det mer än en sanning om läsning. Internationellt pågår det en levande paradigmdebatt som vidareutvecklar båda sidor. Den utvecklade kraften stöps i Sverige av den så kallade Konsensusrapporten. I Sverige finns bara plats för en sanning, eller?

Jag kan helt enkelt konstatera, att det är dags att Riksrevisionen, Skolinspektionen eller vetenskapsrådet tar sig en rejält titt på God läsutveckling och den smala vetenskapliga grund som den vilar på. Här finns det en hel del att granska. Själv kommer jag ge mig på en av de vanligaste böckerna i svenska på låg- och mellanstadiet. Det har jag bestämt, men det blir nog inte förrän om tidigast en månad, kanske till och med inte förrän i vår.

Nästa blogginlägg ska handla om Lästuvecklingsschemat (LUS). Vad tänker du på när du hör LUS? Fundera på det!

För övrigt anser jag att lärare är samhällets viktigaste arbete!

Annonser

4 kommentarer

  1. Intressant inlägg!


  2. Reblogga detta på ©MMR och kommenterade:
    Intressant och läsvärt!


  3. Lus vinner i längden, handlar om att kunna läsa Och förstå. Sätt Helsingin Sanomat i näven på en god snabbläsare och hon läser som ett rinnande vatten – drittan ord i minuten – men fattar ju inte ett jota (om hon inte har finska som modersmål).


    • Sören,
      Man kan ju köra ett lästest med nonsensord också.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s